Välfärd – och eget företagande av de högt prisade s.k. entreprenörerna…

16 januari, 2013 § 5 kommentarer

[Har redigerat texten något; egentligen har jag inte tid att blogga, men anledningar att skriva saknas inte i det samhälle vi har och med den politik som förs!]

Min sambo som varit småföretagare i USA fick mig att fundera över detta med eget företagande igen och det ena gav det andra.

Alla de här glada, unga entreprenörerna, som troligen tror att de kommer att tjäna (en massa) pengar, tror jag är ganska lurade. Det är ganska få i förhållande till mängden entreprenörer som verkligen kommer att tjäna storkovan och göra det under ett långt vuxenliv.

Dessutom så tjänar de här småföretagarna/entreprenörerna på att sjukvård, skola osv bekostas gemensamt (och solidariskt) istället för med privata försäkringar. Jag har ju sett det med egna ögon, hur tufft det är.

Så anledningen att starta eget företag inom inte minst välfärdssektorn borde mest handla om att man att man verkligen är intresserad av det man gör och vill göra ett bra jobb. För tjäna en massa pengar kommer ganska få att verkligen göra.

Politiken i Sverige är på väg åt fel håll. Vi kopierar en massa av det dåliga i USA.

Och apropå det Warren säger i en av videorna och fler och fler trängselavgifter i Sverige så sa sambon (när han läste om detta i svensk tidning) om hur det är i USA, där trenden är densamma: för att kunna finansiera vägar där så inför man vägtullar. De sänkta skatterna räcker inte till att underhålla vägar, utan man måste avgiftsbelägga dem som utnyttjar vägarna. Sambon har sagt både förut och nu att detta kommer bara att gynna de rika. De kommer att ha råd att åka och dessutom kommer de att ha råd att åka i den yttersta filen där man kan åka snabbare (den filen ska kosta mer att åka i). Tala om att ha råd att glassa förbi andra!? 😉

Och även om jag hade råd att åka i den yttersta filen, så gillar jag inte detta ett enda dugg.

Ja, och se Warren i videon om varför medelklassmammor och -pappor i USA går i konkurs. Amerikanska Barbara Ehrenreich fick också läsarkommentar på boken Bait and Switch från medelklasskvinna, som uppskattade den bok hon just läst, men skrev och påpekade att bara för att man är medelklass och har en bra utbildning och/eller ett bra jobb så finns inga garantier. Denna kategori har det också alltmer osäkert. Ehrenreichs kommentar:

”Och hur är det för dem under medelklassen idag?”

Troligen ÄNNU värre än när Ehrenreich wallraffade där?

Och starka ekonomiska intressen försöker hjärntvätta hela befolkningen att välfärden ska privatiseras. Se Daniel Suhonen i ”Urban Bäckström är en extremist”:

”Avregleringen av den svenska välfärden är i grund och botten en maktkamp om kontrollen över välfärden och den gemensamma sektorn. Möjligheten att ta sig in i välfärden har fått Urban Bäckströms medlemsföretag och ideologiska vänner som Carema, Vårdföretagarna och Timbro att bedriva omfattande lobbying för att få fortsätta ha sugrör till statskassan. Man kan inte ta fel på den heliga vrede som väcks av möjligheten att folket skulle få sin vilja igenom. I ett slag skulle nämligen LO:s nya förslag göra det politiskt mycket svårt för fortsatt uttag av övervinster ur sjukvård, skola och omsorg.

Vi som är kritiker till vinstuttag är i dag de stora pragmatikerna. Vi ser konsekvenserna i rapporter om vanvård och felbehandlingar som orsakade av ett systemfel. Vissa verksamheter lämpar sig helt enkelt inte att drivas med syftet att framför allt annat dra ut en stor vinst och dela ut den till ägarna.

Svenskt Näringsliv talar om att LO:s förslag skulle hindra valfriheten trots att förslaget inte innebär någon annan begränsning än av riskkapitalbolagens frihet att kunna göra vad de vill med våra skattepengar.”

Valfrihet – för vem? Floskler! Sjukvårdsförsäkringar kostar skjortan. Vill man få ner premien blir självrisken så hög att man drar sig för att gå till doktorn, med t.ex. ett födelsemärke som ser misstänkt ut:

”Nej, då kommer de att vidta någon dyr åtgärd…”

så man måste betala en självrisk på kanske 2 000 dollar (knappt 14 000 kr). Inte konstigt att medellivslängden är kortare i USA än i andra delar av västvärlden! I ett land som egentligen är väldigt rikt (där pengarna finns hos en liten, liten klick i toppen).

Se den amerikanske ekonomen och nobelprisvinnaren Joseph Stiglitz om att inkomstojämlikheten i USA skadar USA:s ekonomi och som skrivit boken ”Ojämlikhetens pris”. Om denna kan man läsa:

”The Nobel economist savages the neoliberal ideology that has made society intolerably unfair.”

Fler och fler kritiserar och ifrågasätter nyliberalismen, och vad har den orsakat? Hur många har fått lida p.g.a. den? Och kommer att få lida? Vilka har klarat och klarar sig bäst? Kan undras.

Annonser

§ 5 svar till Välfärd – och eget företagande av de högt prisade s.k. entreprenörerna…

  • k skriver:

    Susanna Alakoski skriver tänkvärt i ”Alla fattiga barn går inte i trasiga skor” om att fattigdom inte alltid går att se! Kan man så döljer man den. Hittar på undanflykter för att man inte har råd att hänga med ut, inte har råd med ditten och datten, som ens klasskompisar, vänner etc har råd med.

    Förmodligen oerhört sant!

    Hon skriver:

    ” Vad är en anständig miniminivå? För vem då? ‘Uppdrag granskning’ punkterade i går statistiken över de fattiga barnen. Men fattigdom går att dölja. Den påverkar ändå in i märgen, skriver Susanna Alakoski.

    ‘Uppdrag granskning’ letar med ljus och lykta efter en hungrig tioåring som pulsar till skolan i foppatofflor. Ett klassiskt Dickens-barn. De hittar inte ungen. Konstigt, när man letar efter fattigdom så letar man efter den synliga fattigdomen. Den som i just vår tid är så lätt att maskera./…/

    Barn med lite pengar har ingen intresseförening som för deras talan. Inga starka föräldragrupper. De är hänvisade till enskilda socialtjänstemäns tolkning av lagen och sina liv, om och när de far illa. Låt inte den viktiga debatten om barn och familjer i Sverige som lever under långvarig ekonomisk och social utsatthet handla om vilka ord som används eller om exakta mätningar./…/

    Hur ska vi tolka betydelsen av att barn avvecklar sig själva?

    Hur ska jag, som människa, förstå dessa två senaste vittnesmål (21 och 22 år) som dimper ner i brevlådan:

    ‘Jag var en av dessa barn som vräktes från hemmet trots levandes i en familj innehållandes flertalet minderåriga barn. En sexbarnsfamilj med ensamstående fader – kan vräkas i Sverige på 2000-talet. Jag vet – ty jag har varit med om det. I mitt 21-åriga liv har jag till dags dato hunnit bo på 16 platser. Även genomlevt erfarenheten av hur det är att INTE bo (dvs. det tillfälliga boendets eviga förflyttande: släkt, sporadiska hotellnätter, soc.lägenhet). Hur det tomma kylskåpets ekande gav konsekvensen: återkommande hunger. Hur sommarloven aldrig fylldes med resor.Hur ärvda kläder gav illasinnade kommentarer.’

    ‘Levde fattigdom, hade ingen cykel, inga pengar till kläder, snodde mackor i skolmatsalen pga osäker om det blev mat hemma.’

    Finns det inget att oroa sig över, i just Sverige?

    Fattigdom tycks gå att förstå och acceptera som ett globalt fenomen. Det nationella samtalet är svårare./…/

    Historiskt har frågan om det är ‘de fattiga’ eller ‘fattigdomen’ som är problemet diskuterats. Personlig misskötsamhet och svaghet som grund för fattigdomen eller samhälleliga strukturer? Begrepp som ‘nödtorftigt understöd’, ‘erforderligt understöd’ är föregångare till dagens ‘skälig levnadsnivå’? Värdiga eller ovärdiga fattiga? Hur gick resan till, från ett exkluderande synsätt till ett mer generöst och inkluderande? Ska fattiga kunna vara som andra, eller ska de hållas med näsan ovanför vattenytan? Vad är en anständig miniminivå för socialbidrag i ett konsumtionsbaserat samhälle, i vilket vi i hög grad uppfattas som dugliga eller icke dugliga utifrån vad och hur vi konsumerar? Vad ska socialbidraget som är tänkt att människan ska leva på under en kort period täcka? Förstärks fattigdom när det tillfälliga social-bidragsbehovet blir långvarigt? Vad betyder ordet fattigdomskulturer?

    Fattigdomen är förfärlig. Av all så kallad yttre olycka är det nog den, som verkar djupast inåt. (‘Doktor Glas’, Hjalmar Söderberg 1905)

    Tandläkarbesök eller nya skor. Skolresa eller vinterjacka.
    (‘Yarden‘, Kristian Lundberg, 2009)

    Förr skötte fattigvården våra fattiga. De klenaste bodde i fattigstugor (gamla, handikappade). Genom 1847 års fattigvårdsförordning fick fattigvården en fastställd organisation. I varje socken skulle det finnas en. De fattiga började uppfattas som individer när det sociala uppfanns på 1800-talet. Begreppet ”sociala problem” formades på 1900-talet. Hur skulle samhället se ut, inklusive alla individer? Folkpensionen 1913 gav fattighjonen ett mänskligt ansikte. 1918 års fattigvårdslag reformerade fattigdomen. Fattigvårdsauktionerna förbjöds, fattigstugor blev ålderdomshem.

    När radioreportaget ‘Lort-Sverige‘ sändes 1938 protesterade tidningar. Skånska Dagbladet samlade in namnunderskrifter mot den bild av usla boende- och hygienförhållanden som Ludvig Nordström presenterade.

    1945 fick de som tillhörde fattigvården rösträtt.

    År 1956 ersattes fattigvårdslagen med lagen om socialhjälp.

    På senare år har stora grupper lyfts ur fattigdom genom socialförsäkringar, barn- och familjepolitik, bostadspolitik. Dessa reformer har sedan kommit att verka preventivt.
    Efter detta, inga fattiga?

    Enligt Nationalencyklopedin innebär fattigdom ”en levnadsstandard som är oacceptabelt låg”.

    Oacceptabelt för vem?

    Janne Josefsson undrar gång på gång exakt hur mycket pengar någon har tillgång till, netto.

    NE skriver vidare att ”fattigdom kan definieras i tillgång till materiella resurser och formuleras i absoluta tal som överlevnad och grundläggande behov”. Begreppet har enligt NE vidgats till att omfatta till exempel läskunnighet, sociala relationer och boende. EU har gått från att tala om absolut fattigdom till att tala om relativ fattigdom.

    Fattigdom kommer ur en struktur som börjar med finanspolitik och slutar med socialpolitik och handlar om arbete, utbildning, moral, psykologi, religion, ideologi och har diskuterats i EU under trettio år. Först nu, långt efter det första fattigdomsprogrammet har EU ett mål: 20 miljoner färre fattiga inom tio år. Och det handlar inte längre om att bara hålla människor strax över svältgränsen. Fattigdom ses av medlemsländerna som en avvikelse från normala levnadsomständigheter, precis som en kvinna i ”Uppdrag granskning” säger.

    Sverige är ett av få EU-länder som inte anger antal människor man har för avsikt att minska fattigdomen med.

    Jag upplever fattigdomsdiskussionen nästan overklig. Vad betyder fattigdom? Vilka konsekvenser får den på ett personligt plan, för samhället? Fattigdom handlar inte bara om skor, eller svält. Som författare är jag intresserad av det långsiktiga slitaget av fattigdom. Vad innebär det att leva med lite pengar under lång tid, i ett land som Sverige?

    Som barn förstod jag inte min belägenhet, än mindre kunde jag sätta ord på den. Varje dag var en fråga om överlevnad. Att stå ut, att orka. Inga frågor ställdes, och nu när jag som vuxen berättar visar sig kreativiteten att misstro fattigdomserfarenheterna vara stor.

    För att sammanfatta: Det var min mormor som gick utan skor, inte jag. Jag hade för det mesta mat, men jag var ofta hungrig. Jag hade kläder, men jag har stulit både kläder och mat. Jag är uppvuxen med tv, men jag har upplevt Kronofogden komma och hämta både dammsugare och tv (för att vi inte kunde betala persiennerna). Det fanns missbruk i mitt hem, men vi var fattiga även mellan perioderna. Jag hade vänner, men jag blev av med mina jämnåriga kompisar eftersom jag inte hängde med i klädstil, resor, aktivitet etcetera. Till slut avvecklade jag mig själv från allt vad liv och fest hette. Betygen dalade. Gymnasiet hoppade jag såklart av. Ibland var gatan en tryggare plats än hemmet. Jag blev vräkt för att jag inte kunde betala hyran. Och när jag i min bok ‘Oktober i Fattigsverige‘ undersöker min sociala förhistoria, vad hittar jag som rot till det onda? Svar: två ensamstående morsor. Som tog hand om små barn. Som jobbade ihjäl sig, som ändå hade ont om pengar. Brister på grund av fattigdom. Fattigdom på grund av krig. Sociala svårigheter på grund av omständigheter. Som om vi skulle leva våra liv utan omständigheter i dag. OBS: Socialt utsatta människor har samma sorts kriser som icke utsatta (skilsmässa, missbruk, tandvärk, dödsfall, psykisk, fysisk sjukdom).

    Den samhälleliga bördan är lika stor för alla, och vi ställs inför samma svårigheter att leva. Men vi har inte samma förutsättningar att uppfylla livets krav. Vi har även bördor som vi inte kan bära ensamma, lägen då samhället särskilt behöver träda in.

    Social problematik och social historia är en komplicerad fråga, svår att förstå, svår att belysa. Och som barn kan du varken förstå eller förklara, och du kan inte heller överblicka din framtid, vad det kommer att betyda för dig om du lever fattigt länge. Som vi vet sätter vår klassbakgrund spår i hälsa, studier, värk, sömn, makt, status, lön, boende, arbetsvillkor, användning av läkemedel.

    Josefsson har som den store granskaren nu gjort sin Sverigeresa. För mig är det ett billigt trick, att söka barn och vuxna som lägger sig hungriga, som inte åker på semester, som går i foppatofflor. Och någon som vill låta sig intervjuas om skammen. Bara för att Josefsson inte lyckas hitta någon som lever upp till Dickensdefinitionen av vad fattigdom är, betyder det att det inte finns fattiga människor här i EU:s relativa bemärkelse? Borde inte ‘Uppdrag gransknings’ redaktion ha börjat med att fråga sig hur ser fattigdom i Sverige ut i dag? Hur hänger sociala problem som till exempel våld, förstörelse och kriminalitet, ihop med brist på pengar?”

  • k skriver:

    Vad innebär uppsplittring och sönderslagning av skola, vård och omsorg? Blir kvaliteten verkligen högre? Högre för ALLA? Eller får somliga nöja sig med sämre vård, skola och omsorg för att resurser splittrats upp? Kommer det att bli än mer så? Till människor inser vartåt det barkar och ifrågasätter att det måste vara så här? För jag tror inte alls att det måste vara så här! Att detta är ofrånkomligt. Vi har råd med alla människor. Och alla borde ha ett drägligt liv. Det innebär inte att saker behöver bli exakt lika! Så har det väl aldrig varit, ens när (s) var som starkast!? 😉

  • k skriver:

    Läs två läkare som tycker att behov och inte plånbok ska styra i ”UTFÖRSÄLJNINGEN AV APOTEKEN: Återför apoteken till staten”:

    ”Som kliniskt verksamma läkare är vi oroade över att patienter nu måste kryssa mellan olika apotek för att få ut sina mediciner, skriver Emilia Alfonso och Simon Larsson.

    Apoteksutförsäljningen 2009 genomdrevs med lovvärda motiv som ökad tillgänglighet till läkemedel, ökad service, större tjänsteutbud och lägre läkemedelskostnader. Kritiska röster visade – bland annat med exempel från andra länder att resultatet snarare kunde bli det motsatta. Nu tycks skeptikernas farhågor ha besannats.

    Tillgängligheten skulle öka genom nya aktörer på marknaden. Visserligen har drygt 300 nya apotek etablerats, men endast tre av dessa finns utanför tätorterna. Läkemedel kan inte likställas med vilken vara som helst. Det är inte acceptabelt att patienter i glesbygd med behov av medicin får sämre tillgänglighet efter reformen.

    Möjligheten att få ut sina läkemedel försvåras ytterligare genom att apotekskedjorna har olika datasystem, och patienten inte kan informeras om var närmaste apotek finns som har medicinen i lager.

    Än mer betänksamt

    Läkemedels- och apoteksutredningen, som kom 1 november 2012, inger ingen optimism – snarare blir man än mer betänksam. Förutom att apotek bör kunna ge konsumenten information kring var man kan hitta sina läkemedel föreslås även ”krav på rimlig lagerhållning” (vår kursivering). Vagt formulerade synpunkter som borde vara självklarheter.

    Som kliniskt verksamma läkare är vi oroade över att patienter nu måste kryssa mellan olika apotek för att få ut sina mediciner. Kan vi lita på att våra patienter kan fullfölja sin behandling när de går hem från sjukhuset med ett recept?

    Vid årsskiftet upphörde det statliga stödet till apotek i glesbygd och utan detta kommer sannolikt många glesbygdsapotek att läggas ner. Vilka riskkapitalister vill fortsätta driva en olönsam verksamhet om de inte måste?

    Vågar något parti utlova den enda rimliga lösningen, nämligen att återföra apoteken till staten och återigen låta behoven styra i stället för plånboken?”

  • k skriver:

    Svar på artikeln ”Diane Ravitch’s divisive point of view”:

    Ravitch understands that it is illegal for charter and voucher schools to not accept anyone who applies, provided they win their various lotteries. However, the application process is itself an exercise in cherry-picking, as only those students who come from homes where there are parents with the ability and interest will apply. Also, charter schools have made it a routine practice to ”counsel out” or just kick out students who don’t comply or who underperform. As a result, a class cohort will shrink considerably over the course of its tenure in the school, with mostly the lowest performing students leaving the school. This is very well documented in many cases around the country. Also, analyses of the student bodies in charter vs. traditional public schools in many large cities show far fewer of the most difficult students in the charters.

    Despite this, repeated analysis reveals that the charters and vouchers do no better than the traditional public schools, often worse. Unless it’s a virtual charter, in which case it usually does much, much worse.

    You are offering a wistful vision of charters and voucher schools as simply another choice for parents. Charters, vouchers and public all cooperating together to educate all our students. But WPRI has enough connections with the big-money privatizers to know what the end game really is–a bigger and bigger slice of the public education funding pie out of the classroom and into its own pockets and ultimately fewer and poorer choices for children and their parents.

    And let’s not even get started with the separation of church and state issues.

    I’ve been reading Diane Ravitch’s work since long before she disagreed with the right wing…er…became ”divisive”. I would like to caution you that you are picking a fight with an extremely knowledgeable and capable opponent. There is maybe no one alive who understands US education and ed. policy better than Diane.”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Vad är detta?

Du läser för närvarande Välfärd – och eget företagande av de högt prisade s.k. entreprenörerna…reflektioner och speglingar II....

Meta

%d bloggare gillar detta: