Ekonomisk jämlikhet verkar vara något som verkligen driver fram högre tillväxt…
8 april, 2017 § 1 kommentar
Erik Sandberg skriver på s 154:
”I rapporter och uttalanden gör IMF nu upp med sin tidigare politik – kanske tydligast i rapporten Neoliberalism Oversold? Fonden varnar nu för åtstramningspolitikens skadeverkningar – inte minst i Europa efter eurokrisen – och förespråkar istället statliga lånefinansierade infrastruktursatsningar för att få fart på den ekonomiska utvecklingen.”
Enligt valutafondens forskningschef Jonathan Ostry:
”- Jag tror att den globala finanskrisen har lett till ett nytänkande på många håll./…/
En av de främsta slutsatserna av de diskussionerna, förklarar Jonathan Ostry. är att politiker och stater både kan och bör påverka den ekonomiska utvecklingen och styra den i betydligt högre grad än vad den dominerande åsikten under den marknadsorienterade epoken före finanskrisen.”
Får en fundering: bekvämt för politiker att kunna skjuta ansvar från sig på marknaden och slippa fatta kontroversiella beslut för ALLAS bästa?
Forskarna runt Ostry visade att det var …
”… en helt annan faktor som var den stora gemensamma nämnaren. ‘Delvis till vår förvåning visade det sig att jämlikhet i inkomstfördelningen utmärkte sig som en nyckelförklaring bakom ‘tillväxtmiraklen’ varaktighet’, skriver de i artikeln Warning! Inequality May Be Hazardous to Your Growth.
Ekonomisk jämlikhet verkar vara något som verkligen drev fram högre tillväxt.
-Ojämlika samhällen tenderar att ha en mer långsam tillväxt. Men vad som är ännu viktigare är att de tenderar att ha en skörare ekonomisk utveckling, alltså att deras tillväxtperioder tar slut fortare, förklarar Jonathan Ostry./…/
-Fradvis har bevisen vuxit sig starkare för att det är jämlikhet, snarare än ojämlikhet, som skyddar tillväxten./…/
Ett allt större överskott av pengar hos de allra rikaste [efter den globala finanskrisen 2008] hade under lång tid lett till en svällande finanssektor med fallande räntor [här refereras till USA], vilket gjorde att vanliga amerikaner med stagnerade inkomster kom att skuldsätta sig mer./…/
Den globala ekonomiska krisen har lett till en budgetkris som tyvärr också leder till en social kris i många länder.”
Ökade sociala spänningar, som ju inte gynnar nån.
s 174:
”.. de växande klyftorna i vår del av världen är inte i första hand ett fattigdomsproblem, utan ett rikedomsproblem.
Koncentrationen av privata förmögenheter riskerar att bli en belastning för hela landet, om vi ska tro den ekonomiska forskningen.
Argumentationen för ett mer omfördelande skattesystem behöver därför inte utgå enbart ifrån rättvisesynpunkter eller om idéer om skatt efter bärkraft (två historiskt sett vanliga argument).
Vi kan istället resonera utifrån ekonomisk effektivitet.”
Ojämlikhet ger lägre ekonomisk effektivitet!
”…de växande klyftorna ger en sämre ekonomisk utveckling och bidrar till instabilitet och finansiella kriser./…/
Ojämlikheten kostar oss svenskar väldigt mycket. Rent ekonomiskt. Helt bortsett från den sociala och politiska kostnaden./…/
…en återgång till ett mer omfördelande skattesystem skulle vara ekonomiskt effektivt, oavsett rättviseaspekten.
Ökad jämlikhet verkar helt enkelt gagna alla i samhället, i form av en totalt sett bättre välståndsutveckling. Även de rika skulle faktiskt kunna tjäna pengar på att betala mer i skatt.”
Ensam är inte stark – individ och kollektiv behöver inte vara motsatser…
6 mars, 2016 § Lämna en kommentar
I ”Sofie Eriksson om privatiseringar i välfärden – ‘Trappjäveln är också politisk ideologi!'” kan man bland annat läsa:
”En högerpolitisk hegemoni har skapat en upplevd naturlag att marknaden kan lösa samtliga problem i offentlig sektor, till exempel att hålla budget. Om detta stämde skulle välfärdens finansiering vara mer hållbar nu än någonsin, med tanke på hur mycket som privatiserats. Så är inte fallet. Vi är ljuvligt bekanta med ordet ‘sparpaket’.
Ideologi är helt enkelt ingen önskelista över nice prylar vi vill införa, där vi bockar av ‘så snart vi har pengar’, utan idéer om vilket slags samhälle vi vill leva i. Finansieringen av välfärden är en djupt ideologisk fråga. Att hävda att vi inte har råd är därför ett ställningstagande, inte en ursäkt. Det handlar om att prioritera.
Det duger inte att socialdemokrater förklara privatiseringar i välfärden med att diverse verksamheter går med underskott. För hur kan en privat aktör göra det motsatta, utan att tumma på något? Precis. Det är den ekvationen som sällan går ut.
1.Personalen får betala. Deltider, otrygga anställningar, delade turer./…/
2.Den demokratiska styrningen går i stort sett förlorad. Styrningen över verksamheten flyttas från demokratiskt förtroendevalda till företagsledningar./…/
3.Det blir svårare och dyrare att kontrollera att det går rätt till. Det genomförs visserligen ”kundenkäter” efter vilka man stoltserar med goda resultat. Alla som någon gång arbetat inom omsorgen vet att trivsel är viktigt, men långt ifrån det enda som utgör god kvalitet.
4.Det finns inget som visar på att det faktiskt blir billigare i längden. Är det inte lite ovärt, om vi inte ens kan vara säkra på detta? Se även punkt 5.
5.Kommunen får ta tillbaka verksamheten när det gått åt skogen. Det hände senast 2013 i Falu kommun.”
Man ville minska byråkratin och med detta så ”motiverades” organisationsförändring och nyliberal politik, men istället har byråkratin snarare ökat ytterligare. Vad kostar alla kontrollinstanser och vad innebär ökande administration för folk på golvet inte minst?
Kloka Sofie Eriksson, SSU Dalarna, skriver vidare:
”Istället för att privatisera välfärden, ställ krav på den egna förvaltningen.”
Nej, privatiseringar är inte lösningen! Och om sjukhuset, vårdcentralen, äldreboendet, skolan inte funkar så borde vi gemensamt gå ihop och förändra!
Och hur som helst borde inte vård, skola eller omsorg vara vinstdriven! Ger inga bra incitament och det är tveksamt om det gynnar befolkningen.
”Främst är detta ett resultat av en välfärd som generellt sett har alldeles för knappt med pengar. Det märks att sänka skatten med 140 miljarder kronor samtidigt som välfärdens resursbehov skenar, men vi löser det inte genom att ytterligare kasta ut flera av samhällets viktigaste verksamheter på marknaden. Förresten, tror inte du att skattesänkningarna var ideologiskt grundade? Snacka om att egentligen inte ha råd, va.”
I del 2 angående offentlig välfärd skriver Sofie Eriksson med rätta kritiskt om ”Sossar som privatiserar välfärden”:
”2007-2008, under borgerligt styre, privatiserades följande i Falu kommun:
·Ett gruppboende (LSS)
·Tre serviceboenden (LSS)
·En daglig verksamhet (LSS)
·Tre äldreboenden (Korsnäsgården, Daljunkaregården och Norshöjden)
Korsnäsgården och Norshöjden samt LSS-boendena drevs sedan av Carema men efter avslöjanden om grova missförhållanden i företagets verksamheter återgick flera av dessa 2013 till kommunal regi.
Ungefär samtidigt som LSS-boendena återtogs lades den personliga assistansen ut, detta under en mandatperiod (2010-2014) då S, V och Mp styrde kommunen. Privatiseringen av personlig assistans orsakade stora splittringar inom S, och resulterade även i ett brutet majoritetssamarbete med V.
Under 2015 privatiserades Korsnäsgården igen, och Temabo (som sedan tidigare driver Daljunkaregården och Norshöjden) tog över.
Det finns ett beslut från Omvårdnadsnämnden om att också privatisera hemtjänstdistriktet Tisken Väst, men endast en privat aktör kom under hösten in med ett anbud, vilket inte levde upp till kraven. Nu är frågan om kommunen ska sänka kraven, eller fortsätta ta ansvar för hemtjänstdistriktet själva.
Kommunen har, när det gäller äldreomsorgen, endast ett så kallat brukaransvar. Vilka är det som ser till att alla brukare får den goda omsorgen som kommunen måste garantera? Givetvis är det personalen.
När kommunen privatiserar släpper de arbetsgivaransvaret till privata företag och det märks./…/
Socialdemokratiska Arbetarepartiet har alltså företrädare som accepterar, föreslår och genomför politik som direkt försämrar villkoren för människorna som bär vår välfärd. Det rimmar inte särskilt väl med en ideologisk strävan mot jämlikhet som många av oss fortfarande förväntar sig ska genomsyra arbetarrörelsen. Hur kommer detta sig? Är det ett resultat av förhandlingar med övriga majoritetspartier?
Vi som tycker att det här är fel väg att gå kan göra två saker här. Antingen så lägger vi oss på marken och gråter över svunna tider, eller så reser vi oss och tar över.”
Respekt för individen behöver inte vara oförenligt med kollektivet! Ensam är inte stark! Ja, som kvinna har jag blivit mästrad i politiskt sammanhang, av både man och kvinna. Inom S… Vadå, diskutera? Jag ifrågasatte om privatiseringarna bara var av godo och undrar fortfarande om nackdelarna. Inte minst vad gäller solidaritet och bry sig om varandra och inte BARA se om sitt eget hus.
Bengt Göransson (S) skriver en massa klokt i ”Se upp för välvilliga förmyndare.”
Amerikanska skoldebattören Diane Ravitch skriver om ”Vouchers for All” eller ”Skolpeng åt alla”:
”A reader in Arizona reports that a State Senate committee just passed legislation that would lift all limits on vouchers by 2020. Every Democrat and one Republican opposed the bill.
Why destroy public education? Since when did radicalism get confused with ‘reform’? True reformers want to improve institutions, not blow them up. True conservatives conserve community institutions that serve our democracy. The promoters of this scheme are radicals, not conservatives.
This is unfiltered rightwing ideology. No high-performing nation in the world has replaced its public schools with school choice. No voucher program in this country has produced impressive results. Every little church in the state will open or expand its school and hire uncertified teachers. This is not progress. This is stupidity.
Our reader adds:
‘It is likely to pass given the makeup of our legislature and its connections to ALEC. The only hope is that Governor Ducey will veto it. He is pro-privatization and under normal circumstances would likely sign the bill but his own proposed funding plan might be in jeopardy if he did so. That means that there’ a chance that he’ll veto it!'”
Se vidare:
”Politiker ska ge fan i fattigas kylskåp”
”Krav på hårdare tag mot brottslighet är populism”
”Kritiken mot Dan Elisasson växer”:
”– Dels har vi Beatrice Asks styrning, sedan har vi managementproblemet och till sist är det valet av Dan Eliasson som rikspolischef. Han är relativt okunnig om polisen.”
Återigen tillsätts chefer utan kunnande, erfarenhet eller utbildning inom det område de ska chefa, med alla de problem som kan följa, inte minst för de anställda.
”Varför är vi förvånade över att råkapitalismen tagit över bokbranschen också?”
Om skolpolitik – och professionalitet i både vård, skola och omsorg…
29 februari, 2016 § 5 kommentarer
Ja, vadå att solidariskt se till så att alla får samma högkvalitativa vård?
Vadå, vetenskaplig hederlighet?
Nu på morgonen läste jag den amerikanska skoldebattören Diane Ravitchs bloggpostning om ”The Myth of the Hero Teacher” eller ”Myten om hjälteläraren” i min översättning (för originaltext på engelska, se länk):
”Ed Boland såg filmerna om en smart och empatisk lärare som räddade livet på oregerliga elever endast i kraft av sin personlighet.
Han lämnade sitt jobb, för att undervisa, kunde inte kontrollera sin klass, förde anteckningar och slutade i slutet av året i en känsla av att vara besegrad [se artikeln ‘My year of terror and abuse at a NYC high school’ eller ‘Mitt år av skräckvälde och våld i en gymnasieskola i New York’]. Han skrev en bok om sitt år som lärare.”
Ravitch skriver:
”Okej, vad kan man lära av detta?”
Jo…
”Det är inte lätt att undervisa. Lärare kan inte ‘rädda liv’ under sina första år [som lärare]. Det tar tid och kräver erfarenhet att bli en bra lärare. Innan du kliver in i klassrummet,se till att vara väl förberedd. Se till att du kan ditt ämne. Lär dig hur man hanterar ett klassrum. Tillbringa en termin eller ett år som praktikant, vägledd av en lärare som mentor.
Undervisning är en profession inte ett tidsfördriv, inte för amatörer.”
I dagens skolvärld, inte bara i Sverige utan också i USA, kan människor som inte har minsta erfarenhet av lärararbete och i avsaknad av lärar- eller pedagogisk utbildning bli skolledare, skolinspektörer, samt starta skola.
Och det är något de skriver om i rapporten ”Vi räknar minuter, vi räknar pinnar… Till nytta för vem” att i dagens skol-, vård- och omsorgsvärld driven enligt företagsprinciper, så är det just något som sker: bara ledaren har erfarenhet och kunnande om New Public Management, har ledarerfarenheter av annat slag, så kan de bli chefer för skolor, sjukhus och omsorgsboenden, med alla de konsekvenser detta för med sig.
Nej, vi har inte en skola för alla och ”Skolan är en spegel för samhället vi verkar i”, dvs om samhället får allt större klyftor och solidariteten naggas alltmer i kanten så avspeglas detta i samhället – och i skolan – vi får mer våld både i samhälle och i skola.
I den första artikeln kan man läsa:
”Ju längre utbildning föräldrarna till eleverna på skolan har desto vanligare är det att skolan har kö och desto längre är kötiden till skolan.”
Äntligen verkar man ha börjat få upp ögonen för denna konkurrensnackdel för kommunala skolor som måste ta emot alla elever och inte kan anpassa kostymen som friskolor med kösystem.
Friskolorna borde bli tvungna att ta emot elever på samma premisser som kommunala skolor. Och vidare i artikeln citerad ovan:
”– Utbildning är ingen kostnad, det är en investering.
Johanna Jaara Åstrand håller med om att systemet måste reformeras.
– Vi måste utforma det fria skolvalet så att det blir en större spridning av elever med olika socioekonomisk bakgrund. Målet är att få en mer heterogen skola, säger hon.
Lärarfacken och LO lyfter bland annat fram ett obligatoriskt skolval som ett alternativ, där alla måste välja sin skola. Men för att det ska kunna fungera måste urvalsreglerna ändras – i och med att de populära skolorna har långa köer.”
Tvånget att välja, som man funderar på, är det ”valfrihet”? Är folk kapabla att göra bedömningar av hur bra skolor är? Tror inte ens välutbildade alltid vet det heller! Och de som väljer ”fel”? Vi borde ha skolor där kvaliteten garanteras för alla! Och då bör vi ha professionella som jobbar i skolan, på alla nivåer, från skolledaren ända ner till dem som jobbar på golvet.
Se ”Alla ska ha samma chans” samt ”Skolvalet sker på liv och död”:
”— Det myckna talet om valfrihet är bara ett sätt att dölja de olika förutsättningarna för människors handlingsalternativ, säger Donald Broady och sätter sig bekvämt till rätta i sin slitna soffa.”
Så bra sagt! Och vidare:
”Ett av dina forskningsintressen är hur eliter skapas. Varför är det så intressant?
— Därför att eliterna bestämmer spelreglerna för systemet — också för dem som har minst att vinna på hur detta system fungerar. Därför har det alltid retat mig att den svenska forskningen och debatten är så upptagen av dem som har det sämst.
— Man kan inte förstå de fattigas situation om man inte studerar eliterna.
Har vi elitskolor i Sverige i dag?
— Ja, det har vi. Det blir allt viktigare vilken skola du går på. På gymnasiet är det viktigare än valet av program./…/
Politiker och lärarfack hävdar att fler karriärtjänster och högre löner ska få erfarna och duktiga lärare till skolor där eleverna har ont om kulturellt och ekonomiskt kapital. Skulle det hjälpa?
— Femtusen mer i lön är den marknadsekonomiska lösningen men lärarna tycks prioritera autonomin, att få bestämma över sin undervisning och sitt arbetsinnehåll, högre än ekonomiska incitament.
— På sikt tror jag att det vore bättre för rekryteringen, statusen och även lönerna att hävda yrket som en intellektuell profession med ämbetsmannaansvar.
Hur då?
— Jag tycker att man skulle vara radikal och skära ner antagningen till lärarutbildningen till hälften eller en tredjedel. Det skulle göra underverk för rekryteringen och yrkets anseende. Att hålla igen är ett knep som läkarna länge använt för att behålla sin professionella plattform och hålla sina löner uppe. Medan lärarfacken gått med på att utvidga hela tiden./…/
Alla kan ju inte bli professorer.
— Stora sociala och ekonomiska klyftor är av ondo för ett samhälle, av ondo för alla. Därför får skolväsendet aldrig glömma bort den kompensatoriska ambitionen.
— Även den som ska ha ett okvalificerat arbete måste ha en viss mängd kunskap och bildning. För att nå dit behöver du en väldig massa mer om du kommer från ett hem där det är ont om resurser. Detta måste staten fixa.
Om alla blev lika välinformerade som de som sätter sina barn i »rätt« skolor, vore det ett skäl till att ha kvar skolvalet?
— Nej, för eliterna hittar nya sätt att skaffa sig ett informationsmonopol och befästa sin ställning. Men man kan avhjälpa det värsta.
Hur?
— Knepet är att skjuta upp den sociala differentieringen så att elever med olika mycket kulturellt och ekonomiskt kapital går i samma klass och samma skola så länge som möjligt — tills de är 12 eller 14, gärna 18. Då får vi en mer meritokratisk ordning som premierar prestation.
Men varför är det bättre eller mer rättvist att premiera den som råkat få en hög prestationsförmåga än den som fötts in i en gynnad social miljö?
— Därför att ett meritokratiskt system är mer öppet för begåvningar från folkdjupet och möjliggör en viss social rörlighet.
— Vi närmar oss nu en situation där den sociala differentieringen börjar redan med valet av förskola. Sedan ser barnen aldrig några andra än sina likar resten av livet. På Södermalm i Stockholm är förskolevalet helt avgörande i dag — på liv och död — och det tror jag är väldigt skadligt.”
Villkor för företagare USA vs Sverige…
22 februari, 2016 § Lämna en kommentar
Sambon var småföretagare i USA hela yrkeslivet fram till han flyttade hit till Sverige.
Nyligen sa han något om att anställa folk. Arbetssökande frågar om:
”Are there any benefits?”
Dvs finns det några förmåner, i form av sjukvårdsförsäkring t.ex. Detta resulterade i några reflektioner hos mig:
Men alla behöver väl tillgång till sjukvård vid behov? Pengar till pensionen? Så om arbetsgivaren varken kan betala lön, så den man anställer kan ta dessa försäkringar själv (sjuk-, sjukvårds- och kanske t.o.m. arbetslöshetsförsäkring) – och samtidigt försörja sig på den lön man erbjuder – eller inte kan erbjuda ”benefits” (istället för en högre lön) hur blir det?
Vad för urval får den arbetsgivaren vad gäller arbetskraft? Hur motiverar det anställda att anstränga sig? Söker de som har bättre förutsättningar att göra ett bra jobb till andra arbetsplatser (där de kanske får både högre lön OCH förmåner i form av de försäkringar som här är allmänna fortfarande) och vilka finns då kvar för den företagare som inte kan erbjuda sina anställda vare sig särskilt hög lön eller diverse försäkringsskydd?
I Sverige måste arbetsgivare betala arbetsgivaravgift, det är inte så i USA, om jag förstått saken rätt. Och så här står det på wikipedia:
”Även om det är arbetsgivaren som administrerar inbetalningen innebär inte det att det är arbetsgivaren som bär kostnaden för den; detta avgörs av anpassningarna i ekonomin.
Under svenska förhållanden vältras kostnaden för avgiften främst över på löntagarna i form av uteblivet löneutrymme.
Om man betraktar arbetsgivaravgiften som en del av arbetskraftskostnaderna gör det ingen reell skillnad om det är arbetstagaren eller arbetsgivaren som administrerar inbetalningen.”
Att kunna erbjuda t.ex. sjukvårdsförsäkring som arbetsgivare innebär alltså en konkurrensfördel för den arbetsgivaren.
Och jag funderade vidare: vad innebär det för en arbetsgivare att dess anställda har ett gott skydd och trygghet? Att de får sjukvård när och om de behöver, att de har andra skydd?
Nu har man ”rabatter” för arbetsgivare vad gäller arbetsgivaravgifter, men vad har detta inneburit? Tillsammans med andra skattesänkningar så har det blivit mindre med pengar till skola, vård och omsorg? Vilket naturligtvis påverkar kvaliteten på allt detta? Samt också drivit på ojämlikhet i tillgång till t.ex. sjukvård. Och har ens dessa åtgärder (sänkt arbetsgivaravgift) genererat fler jobb – och således fler skattebetalare?
Hur ska vi finansiera vård, skola, sjukvård – och infrastruktur?
Sambon reagerade också när vi var på semester i USA och åkte från Indiana via Massachusetts till New York över ”the crumbling infrastucture”! Så såg det inte ut när han bilade runt som barn över hela USA på 50- och 60-talen när pappan jobbade på olika universitet där som lärare medan han forskade.
Och här är också ett exempel på social mobilitet neråt.
Om intäkterna till staten minskar så måste det ju påverka en massa annat?
Är lösningen privatiseringar, privata försäkringar och än lägre skatter osv? Hur ska vi finansiera allt detta? Vill vi ha ett samhälle med allt större klyftor och ojämlikhet? Vill vi inte att alla har tillgång till likvärdig skola, vård och omsorg? Att våra vägar och järnvägar fungerar? Att människor har det bra?
Vad för slags samhälle har detta skapat i USA (samt i Storbritannien)? Är det ett sånt samhälle vi vill ha?
Och återigen vad har New Public Management inneburit för vård, skola och omsorg? Är det lämpligt att driva dessa enligt näringslivsprinciper?
Och här kan man läsa om ”Arbetsliv i omvandling nr 2” av forskaren Anette Törnquist.
New Public Management – och avprofessionalisering av skola, vård och omsorg…
11 februari, 2016 § 8 kommentarer
I rapporten ”Vi räknar minuter, vi räknar pinnar … Till nytta för vem?” kan man läsa på s 17:
”Professorn i arbets- och organisationspsykologi vid Stockholms universitet, Magnus Sverke, säger:
Fenomenet individuella löner är relativt outforskat men inget visar att ekonomiska belöningar påverkar arbetsmotivation mer än marginellt.
Tvärtom pekar den forskning som finns på att individuella löner kan bidra till interna motsättningar och sämre erfarenhetsutbyte. Samarbete, som är viktigt för verksamheten, blir lidande.
‘Det finns ingenting i forskningen om team och arbetsgrupper som säger att individuella belöningar främjar laganda och gynnar arbetsgruppers produktiva förmåga’ skriver Nilsson/Ryman.
Symtomatiskt är att efter att individuella löner införts i offentlig sektor har man ökat åtgärder för att sammansvetsa grupper och få det sociala samspelet att fungera bättre, s.k. teambuilding. Ofta anlitas externa konsulter för just detta, vilket ytterligare driver upp kostnaderna.”
s 19:
”Eftersom NPM betraktar ledarskap som något fristående från kunskap om verksamheten var det typiskt att som Krokoms kommun välja en chef från det privata näringslivet i stället för en med erfarenhet av socialförvaltning. Byråkratiklassen och konsultbyråerna Ett viktigt argument för att införa NPM var att det skulle bli mindre byråkrati, men nu anklagas det för att få motsatt effekt./…/
Mätning och kontroll kräver en allt större andel administratörer. Statsvetaren Patrik Hall beskriver i sin bok hur denna managementbyråkrati sväller samtidigt som de som utför det egentliga jobbet dels minskar i antal och dels får onödiga arbetsuppgifter som hindrar det arbete som de egentligen ska utföra.
Nya kontrollerande och mätande instanser har byggts upp och nya professioner som controller har tillkommit. Det är finansiellt kostsamt och leder till en avprofessionalisering och minskning av personalen i kärnverksamheten. ‘Man kan åstadkomma samma kvalitet med mindre resurser’, är ett ständigt mantra som påstås gälla anställda som arbetar i kärnverksamheten, däremot sägs inget sådant om byråkratin.”
s 20-21:
”Forskaren Ann-Sofie Lennqvist Lindén har också undersökt höga kommunala chefers strävan efter vad som kallas ökad professionell status.
En av hennes slutsatser är att det privata näringslivet betraktas som ideal. Det avspeglar sig bland annat i fråga om titlar där det finns skräckexempel som att barnomsorgschefer kallas affärsområdeschefer.
‘Av något outgrundligt skäl kallas förvaltningschefsträffarna i Katrineholms kommun sedan en tid för koncernledning’, skrev Katrineholmskuriren i en ledare 2011.
Det verkar finnas en likriktning i chefsattityderna i svenska kommuner. Enligt Lennqvist Lindén beror det på att de kommunala cheferna skolas in i ett näringslivstänkande på gemensamma ledarskapsutbildningar och chefsdagar.
Organisationskonsulter planterar samma idéer i olika verksamheter. NPM lägger stor vikt vid chefskap på ett abstrakt plan frikopplat från specialkunskap om verksamheten. Man inför speciella utbildningar för chefer.
Patrik Hall skriver att ledarskapsutbildningar har börjat ersätta juristutbildningen som karriärväg för presumtiva byråkrater.
‘Eftersom de som numer detaljstyr arbetet inte vet så mycket om sjukvård och dessutom byts ut ofta, har de stort behov av hjälp och en utvärderingsindustri har vuxit fram kring konsultbolag’, skriver Zaremba.”
s 22:
”NPM avprofessionaliserar verksamheter under sken av att de effektiviseras.
En av slutsatserna i Ann-Sofie Lennqvist Lindéns doktorsavhandling i statskunskap [se länk ovan] är att höga kommunala chefer ofta jämför sig med höga företagsledare och ser politiker som något mer eller mindre onödigt.
De är ekonomer, byråkrater, managers samt utvärderare och sällan yrkeskompetenta på de olika områdena.
De bortser från professionerna. Utan sakkunskap utvärderar de och fattar beslut.
Denna avprofessionalisering leder till ett slags dilettantvälde. Ekonomer och chefer, som inte är sakkunniga, styr med mätningar.
Tid som skulle användas till kärnverksamheten flyttas till att mäta och rapportera.”
Och inte nog med det; s 23:
”En chef utan specialkunskap om verksamheten saknar kompetensen att gå in i konkreta diskussioner med de anställda. Hen hemfaller oftare till ett auktoritärt ledarskap.
Hen kan inte avgöra när kritiken kan ligga till grund för förbättringar eller när den är osaklig, och tillgriper lätt krav på lojalitet och disciplinerad lydnad.
De anställdas roll inskränks till att genomföra order från toppen.
Deras kunskap tas inte tillvara. Utrymmet för egna bedömningar snävas in av kraven på mätbara resultat. Detta medför att viktig information försvinner.”
Demokratin sätts ur spel:
Detta är helt i linje med hur man agerar i det privata näringslivet, som är förebild för NPM. Där döljer man vanligen problem utåt eftersom det kan vara negativt ur konkurrenssynpunkt och medföra att omsättningen sjunker. Men för offentlig sektor, som ska styras demokratiskt, är öppenhet en förutsättning för att få så bra verksamhet som möjligt./…/
Men i motsats till demokratin talar nyliberalismen, som NPM är ett exempel på, om ‘den enda vägen’. Och om det bara finns ‘en sanning’ som inte kan ifrågasättas, blir demokratin överflödig.
Fokus på ekonomi ersätter visionen om demokrati, en helt annan värdegrund genomsyrar samhället med kunder/producenter. De mänskliga relationerna ersätts med transaktioner.
I NPM finns det alltså ett inbyggt incitament i systemet som verkar som ett långsamt gift. Gradvis men effektivt eroderar det bort demokratins grundval, som kräver öppen insyn. Långsamt omformas den offentliga verksamheten tills man inte längre känner igen den.”
Räknandet av pinnar …
6 februari, 2016 § 3 kommentarer
Från denna sida.
Se rapporten ”Vi räknar minuter, vi räknar pinnar … Till nytta för vem?” angående New Public Management:
”… den verkliga sjukan är det styrsystem som kräver ständiga mätningar, redovisningar, kontroller och ökad byråkrati, och som i den akademiska världen kallas New Public Management (NPM).”
Började reflektera över detta på cykeln till och från stan: I den här sortens arbetsliv behöver man inte ha utbildning inom det område där man chefar? Skola, vård och omsorg har i alltför hög grad chefer som kommer från helt andra områden i arbetslivet.
Ledare- eller chefserfarenheter av vad slag verkar i många fall räcka?
Innebär också detta, att de inte har yrkeserfarenhet själva inom det område där de hamnar som chef, ytterligare åtminstone ett problem: man får chefer som kan ganska lite (och i vissa fall knappt något alls) där de chefar?
Och kan detta vara ytterligare en faktor som bidrar till utmattning hos personalen? Det kan vara ganska ansträngande att ha en chef som till råga på allt inte förstår ”arbetet på golvet,” därför att hen saknar denna erfarenhet – och inte minst utbildning (även om utbildning inte är någon total garanti)?
Militärer tillsattes som rektorer när regementen lades ner. Politiker blir nu chefer för t.ex. serviceboenden, utan att ha någon som helst erfarenhet av att jobba där och utan någon som helst vårdutbildning. Bara man har de ”rätta kontakterna,” så!? T.ex. partikamrater i kommunledningen! I det fall jag tänker på; centerpolitiker.
”‘Genusstiltje’ i svensk media”:
”Tron om att jämställdhet redan finns kan /…/ vara en anledning till att andelen kvinnor som syns och hörs i svenska medier har stått stilla de senaste 15 åren, tror Maria Edström, som skrivit rapporten.
Ytterligare en anledning som lyfts fram i är att nedskärningar, nya affärsmodeller och ett allt högre arbetstempo har gjort att jämställdhetsarbetet försvinner i stressen och pressen. Många journalister säger också att det är lättare att få män att ställa upp på intervjuer.
– Det kanske är så men det är ingen anledning till att man som journalist utan då får man kanske förklara, jobba och ändra lite strategier så att kvinnor får det förtroendet för medier så att de vill ställa upp.”
Tystnaden sänker sig, för man orkar helt enkelt inte reagera eller yttra sig? Man bara jobbar på och hoppas att man ska stå pall?
Ja, vadå, frihet, jämlikhet, broderskap?
Skolval är inte bara att elever väljer skola, utan skolor väljer också elever …
13 december, 2015 § 1 kommentar
Diane Ravitch i bloggpostningen ”Denver Teacher: When Schools Choose Their Students”:
”As a teacher for Denver Public Schools, I’m keenly aware of the flip-side of so called school choice… schools choosing their students. School Choice is an outright lie.”
eller:
”Som lärare i kommunal skola i Denver är jag livligt medveten om andra sidan av myntet av så kallat skolval … skolor som väljer sina elever. Skolval är rent ut sagt en [djävla] lögn.”
Läs vidare i länkad bloggpostning!
Och vidare om privatiserad hälsovård från facebookgruppen ”DUH – Demand Universal Healthcare” (se inledande bild):
”This is why we cannot afford AFFORDABLE CARE! TIME FOR UNIVERSAL, SINGLE-PAYER, EXPANDED AND IMPROVED MEDICARE FOR ALL!!! Cut out the MIDDLEMEN who are nothing but PROFITEERS and CARE-DENIERS!”
Skattesänkningar och dess effekter – samt lite mer om stress …
19 september, 2015 § 3 kommentarer
”Skulle andelen kommun- och landstingsanställda vara som vid 90-talets början så skulle cirka 100 000 fler ha jobb i välfärden i dag.”
Jag kollade över mitt och sambons försäkringsskydd via mitt fackförbund igår inför köp av ny bostad.
I detta förbund kan man teckna sjukvårdsförsäkring, vilket jag återigen blev varse. Ett fenomen som jag ganska starkt ogillar. Och jag har ingen sån försäkring själv.
Undrar hur många som är medvetna hur mycket en sån privat försäkring kostar. Från man är 52 år kostar den över 260 kr per månad. Från man är 62 över 320 kr per månad. Detta blir faktiskt en hel del pengar.
Jag tycker det är bedrövligt att inte alla har samma möjlighet till bra sjukvård, utan vissa av oss kan köpa oss förbi kön. Troligtvis är det inte de sjukaste som har råd med en sån här försäkring, utan de friskaste.
Daniel Swedin skriver faktiskt om just detta, med vad skattesänkningarna har gjort, i ledaren ”Skattesänkarna som plundrade vården”:
”– Vi kan inte garantera en patientsäker vård, säger Ann Charlotte Jansson som är vårdplatskoordinator på Karolinska sjukhusets akutmottagning i Solna till Svenska Dagbladet.
Trots att septemberregnet faller över riket så råder det sommarstämning på sjukhus och akutmottagningar. För det är ju på somrarna vi vant oss vid att det saknas personal, det är ju på somrarna vi får läsa om att vårdplatserna får stänga.
Lider av nedskärningar.
På Karolinska sjukhuset var i tisdags 20 procent av de 1348 vårdplatserna stängda. Varje natt tvingas i snitt tio patienter ligga kvar på akuten i väntan på vård eftersom systemet kört ihop.
Men det är inte bara i Stockholmsområdet vården går på knäna. Dagens Nyheter har tidigare berättat hur mängder av vårdplatser över hela Sverige tvingats stänga. Planerade operationer ställs in och personaler uppmanas att ställa in eller skjuta upp sina semestrar.
– Om vi hade haft det här läget för tio år sedan hade det klassats som samhällsfarligt, säger skånska Vårdförbundets ordförande Mats Runsten till SvD.
Vad är det som hänt med svensk vård?
Allt och ingenting, kanske man kan säga.
Trots att landets befolkning vuxit så har antalet anställda i de svenska landstingen varit konstant i snart 20 år. Efter kriserna på 90-talet tvingades den offentliga sektorn till stora nedskärningar, bland annat på personalsidan. Man har inte kommit ifatt.
Samtidigt slutade resurserna öka i förhållande till vårdbehoven, och skulle andelen kommun- och landstingsanställda vara som vid 90-talets början så skulle cirka 100 000 fler ha jobb i välfärden i dag./…/
Vinst istället för vård.
Under samma tid har andra dramatiska skeenden inträffat.
Sedan millennieskiftet har skatterna sänkts med svindlande 248 miljarder kronor, en förmögenhetsomfördelning som slagit hårt mot välfärden. Samtidigt har vård privatiserats och vi har fått se hur skattepengar som ska gå till omsorg om våra medmänniskor blir privata vinster eller slussas till skatteparadis.”
Och samtidigt ser vi också alla stressade barn och vuxna omkring oss, inne i världens statusjakt.
Föräldrar stressar runt för att finansiera kanske lite för dyra boenden, de senaste elektronikprylarna, totalrenoverade kök och badrum, lite för dyra bilar osv. Och i skola, vård och omsorg skär man ner och den personal som barnen möter där är också stressad. Är det undra på om barnen i sin tur blir påverkade av detta och reagerar på olika sätt: i form av överaktivitet eller med andra symtom – psykologiska?
Vi har så nog med vårt egna, så vi har ingen energi över till andra. Vinner någon på ett sånt samhälle? Vi har, skulle jag vilja påstå, ett empatiunderskott människor emellan.
Nu i flyktingtider skriver Roya Hakimnia, som varit med om att söka asyl, om det som kan ses som empati, i ledaren ”Vi måste ur välgörenhetsträsket”:
”Som i en helt annan värld samlar entreprenören Gunilla von Platen och hennes nätverk ihop fyra miljoner kronor på Grand Hotel på bara en kväll till ett barnhem i Syrien, och blir därpå hyllad som en mycket bra människa på SvD:s ledarsida. Några riskkapitalister chartrar ett plan till Syrien där folk ska väljas ut för att få komma hit. Petter Stordalen, hotellmiljardären, erbjuder 19 flyktingar boende på hotell ett år. De skänker pengar som skatten borde tagit. Och vad mycket extra prylar folk har i sina garderober!
Vi andra, som försöker bygga en rörelse och inte filantropi, kanske har skänkt klart nu och borde rikta energin mot politiken. Varför inte en ny flyktingamnesti? För t-shirtarna säger Refugees Welcome. Men något mer ovälkommnande än asylprocessen är svårt att komma på.”
Någon har undrat hur länge människor orkar känna empati i all denna nöd.
Och dem med högst inkomster och förmögenheter har tjänat mest på alla skattesänkningar de senaste åren. Det har gett dem och skikten under dem ännu större möjligheter än tidigare att betala för t.ex. sjukvårdsförsäkringar, något som inte bara de med lägst inkomster utan också dem i mellanskiktet knappast har råd med. Och de senare lär ha större behov av dylika, för hälsan hos dem är troligen sämre.
Nog är det något snett här.
Ett antal skribenter skriver angående de ökade samhällsklyftorna om vikten av att ”Ta ett samlat grepp kring jämlikhetsfrågan” idag:
”Den växande ojämlikheten har starkt dragit isär inkomstfördelningen med allt större skillnader mellan låg- och höginkomsttagare. Höginkomsttagare har fått kraftiga inkomstförstärkningar och sprungit ifrån såväl låginkomsttagare som de grupper som finns i de mittersta inkomstlägena./…/
Andelen fattiga i befolkningen (inkomst under 60 procent av medianinkomsten) har i det närmaste fördubblats på drygt 20 år; från cirka 7 procent under 1991 till omkring 14 procent under 2013.
Denna ökning har inte bara varit långsiktig utan har också förstärkts under den senaste perioden med borgerlig regering som, över allt annat, prioriterade gigantiska skattesänkningar som betalades med betydande nedskärningar i välfärden.
Vi vill i detta sammanhang lyfta några mer allvarliga inslag i denna utveckling med växande fattigdom: nedrustningen av socialförsäkringarna. Under perioden 2006-2014 har det skapats ett relativt nytt, socialt fenomen i vårt land som manifesteras av den kraftigt växande andelen fattiga bland sjuka, arbetslösa och förtidspensionärer./…/
Socialförsäkringarna och arbetslöshetsförsäkringen ger därför inte längre en tillräcklig inkomsttrygghet när man är arbetslös eller sjuk.”
Ingen blir rik på egen hand – om fördelen med att alla betalar skatt …
28 augusti, 2015 § 1 kommentar
Elizabeth Warren säger att ”Ingen blir rik på egen hand”! Postar denna video igen!
”Detta är klasskrig. Ingen i det här landet har blivit rik på egen hand – ingen.
Du byggde en fabrik därute? Bra för dig. Men jag vill vara tydlig: du transporterade gods till marknaden på vägar som resten av oss betalat. Du hyrde/anställde arbetare som vi andra betalat för att utbilda. Du var trygg i din fabrik därför att vi alla betalade för polisstyrkor och brandskydd. Du behövde inte vara rädd för att plundrande band skulle komma och slita åt sig allt i din fabrik – och du slapp hyra någon att skydda dig mot detta – därför att resten av oss gjorde detta [åt dig].
Titta nu, du byggde en fabrik och den blev något fantastiskt, en fantastisk idé. Gud välsigne dig – behåll en stor bit av den. Men en del av det underliggande sociala kontraktet är; du tar en stor bit av detta [för egen del] och betalar [en liten del av detta] vidare för nästa unge som kommer där på vägen.
Dvs du betalar [tillbaka] för utbildning till denna unge, för vägar som man kan transportera gods på, för polis och brandkår m.m.”
Kommentar till bilden ovan:
”Oh the irony of thanking firefighters for saving your home at great risk and public expense, while wearing a shirt claiming lower taxes + less government = more freedom.”
Eller:
”Ironin att tacka brandmän för att de räddat ens hem med stor risk [för säkerhet och liv] och tack vare offentlig finansiering, medan man samtidigt bär en t-shirt som hävdar lägre skatt+mindre stat=större frihet.”
Se socialminister Annika Strandhäll (S) i en interpellation med ung, moderat riksdagsman angående sjukförsäkringen och arbetsgivaransvaret. Hon svarar väldigt skarpt – och jättebra – och påpekar att det inte är en valdebatt de borde syssla med.
Tips från bloggningen ”Annika Strandhäll vet hur en moderat ska sättas på plats.”
reflektioner och speglingar II... 