Så kallad valfrihet…

28 november, 2012 § 8 kommentarer

Den här boken verkar väldigt intressant! Om den kan man läsa:

”För tjugo år sedan föddes det som kom att marknadsföras som valfrihetsrevolutionen. Allt som kunde konkurrensutsättas skulle ut till försäljning.

De så kallade marknadskrafterna krävde accelererad avkastning oavsett socialt eller miljömässigt pris.

Eller enklare uttryckt, de rika ville bli ännu rikare. Och lyckades.

Den här boken består av ett urval bilder gjorda under dessa år.”

Se också recensionen ”Bilder av ett sjukt Sverige – Robert Nyberg driver med makten i ny bok”:

”… han är ett slags Sokrates som bestämt sätter vår management-tidsålders maktmänniskor på pottan. Genom att låta motparten få sista ordet. Och genom att visa upp hur direktörerna resonerar. På så vis ger han oss en direkt gripbar bild av den aktuella klasskampen, inklusive dess ideologiska ramar.

Och att han går iland med det beror inte bara på visdom utan även på en teckningsteknik som låter kropparna samspela med ordlekarna. Lögn skiljs från protest med hjälp av hållningen och ansiktsuttrycken.

De besuttna känns igen på att de vrider ryggraden och ler falskt, medan vanligt folk står stadigt på jorden när de levererar sina revanschrepliker.”

Annonser

§ 8 svar till Så kallad valfrihet…

  • k skriver:

    Och Daniel Swedin skriver fortsatt bra om RUT-avdraget ”Kalas-rut tecken på ett systemfel”:

    ”När alliansregeringen 2006 införde det så kallade rut-avdraget för hushållsnära tjänster var argumenten att svarta jobb skulle göras vita och att vardagen skulle förenklas för stressade familjer.

    Men enligt en rapport från Institutet för framtidsstudier har avdraget inte fått bort vare sig efterfrågan eller utbudet på svarta tjänster. Den bilden bekräftas i undersökningen ‘Vilka arbetar med ­vita hushållsnära tjänster?’ från Kristianstads högskola.

    Uppmaning till fusk

    Den svarta marknaden finns kvar – med otrygga arbetsförhållanden – och på den vita marknaden finns nu i stället kunder som aldrig tidigare köpt hushållstjänster.

    Som systemet ser ut skapar det en gränsdragningsproblematik som nästan ser ut som en uppmaning till fusk.

    Om du behöver hjälp med att sätta upp gardiner, klippa granhäcken eller putsa matsilvret så kan du få halva kostnaden betald. Att köpa hem en bartender går också bra, tydligen. Stubbfräsning eller att få äppelträden beskurna ger dig däremot inte rätt att göra rut-avdraget.

    I går avslöjade SVT:s ABC Nyheter att företag specialiserade på att arrangera barnkalas använder rut-avdraget som ett säljargument i sin marknadsföring. Trots att Skatteverket säger att man inte får ­göra avdrag för fester och kalas. Men ­genom att skriva ‘barnpassning’ på ­fakturan så kringgår man det.

    Stort mörkertal

    Och vips är halva kostnaden för godispåsar, lekar och ansiktsmålning – 4 500 kronor enligt SVT:s uppgifter – betalad av våra gemensamma resurser.

    Ett annat sätt att fuska är att anlita flyttfirmor som också erbjuder flyttstädning. Flytthjälp är inte avdragsgillt, men om flytten kallas städning på fakturan så rundar man det.

    I fjol stoppade Skatteverket drygt 80 miljoner kronor i felaktiga utbetalningar för hushållsnära tjänster. Man krävde också tillbaka 17,4 miljoner kronor i samma ärende. Hur stort mörkertalet är vet ingen.

    Revorna i rut-systemet blir allt tyd­ligare.

    Orättvisor och fiffel

    I diskussionen kring läx-rut – det vill säga skatteavdrag för läxhjälp – har det dykt upp farhågor om att välbärgade föräldrar kommer kunna anställa den lärare som sedan ska sätta betyg på de egna barnen – och få skatterabatt. På det sätt reglerna utformats finns det ingenting som kommer förhindra det, nämligen.

    Den borgerliga regeringen har genom avdraget velat subventionera fram en ny tjänstesektor. På kuppen har man skapat ett system för oberäkneligheter, orätt­visor och fiffel.”

    • k skriver:

      Jonas Vlachos i ”Avdrag för privatundervisning: dyrt och ojämlikt”:

      Avdraget presenteras i och för sig som gällande ”läxhjälp”, men då det inte finns något som begränsar avdraget till just läxhjälp beskrivs det mer korrekt som en subvention till privatundervisning. Regeringen ser helst förslaget som skattetekniskt men det bör sättas i sitt utbildningspolitiska sammanhang.

      För att bedöma förslagets effektivitet kan man ställa kostnaden per privatundervisningstimme mot kostnaden i den vanliga skolan. I grundskolan har eleverna en garanterad undervisningstid om 6665 timmar, i snitt 740 timmar per läsår. Totalt går ca 900 000 elever i grundskolan vilket betyder att totalt ungefär 666 miljoner elevtimmar undervisning utgår per år. Kostnaden för undervisningen var 2011 40,2 miljarder kronor (lokaler och material oräknat). I genomsnitt ligger alltså undervisningskostnaden på ca 60 kronor per elevtimme. Går man in på privatundervisningsföretaget My Academys hemsida ser man att subventionen som utgår till privatundervisning ligger på mellan 199 och 249 kronor per elevtimme (subvention utgår ej till lokaler och material).

      Subventionen till privatundervisning är alltså tre till fyra gånger högre per elevtimme än det belopp som läggs på övrig offentligfinansierad undervisning. För att kunna ta del av denna subvention måste man dock själv betala en summa motsvarande RUT-avdraget.

      En annan relevant jämförelse är att undervisningskostnaden i både grund- och gymnasieskola ligger på drygt 45 000 kr per elev och år (återigen exklusive lokaler och material). Samtidigt kan en familj med två vuxna som så önskar, och som har privatekonomiskt utrymme, kvittera ut en subvention till privatundervisning motsvarande 100 000 kronor per år. Att det begreppsmässigt är frågan om ett skatteavdrag påverkar inte det faktum att det rör sig om en subvention: halva det belopp som privatundervisningsföretagen fakturerar betalas inte av den som nyttjar tjänsten utan av landets övriga invånare. Skillnaden mellan hur stora offentliga resurser som läggs på olika undervisningsformer är anmärkningsvärd.

      Än mer anmärkningsvärd blir skillnaden då man läser Skatteverkets kritiska remissyttrande. Det framgår då att RUT-avdraget inte är tänkt att utgå till specialister som privatlärare. Anledningen är att RUT bland annat syftar till att öka arbetsutbudet genom att subventionera okvalificerade tjänster som hushållen annars själv skulle kunna utföra. För att få ihop detta betraktar regeringen privatundervisning som en okvalificerad tjänst — även om den utförs av legitimerade lärare — och någon kvalitetskontroll av undervisningen sker inte. Samtidigt som regeringen på olika sätt försöker skärpa kvalitetskontrollen i den ordinarie skolan är den alltså villig att lägga betydande offentliga resurser per elevtimme på privatundervisning, trots att denna helt saknar kvalitetssäkring.

      Det är närmast självklart att de som främst kommer att använda sig av subventionerad privatundervisning är relativt välbeställda familjer. En rapport till EU-kommissionen bekräftade häromåret också att detta är det internationella mönstret: även i länder där privatundervisning är skattesubventionerad används den främst av högpresterande elever med en socialt priviligierad bakgrund.

      Ibland hävdas det att ingen förlorar på att några skaffar sig extraundervisning med hjälp av skatteavdrag. Även om man ignorerar kostnaden för skattebetalarna så bortser detta synsätt från att antagningen till attraktiva gymnasie- och högskoleutbildningar baseras på hur väl man lyckas jämfört med andra. Att den som har privatekonomiskt utrymme kan stärka sin konkurrenskraft gentemot andra elever genom att ta del av en betydande offentlig utbildningssubvention, delfinansierad av familjer med snävare privatekonomiska ramar, är minst sagt problematiskt för utbildningssystemets likvärdighet.

      Argumenten för att privatundervisnings-RUT skulle öka arbetsutbudet är som sagt svaga och inget tyder på att det finns en betydande svart marknad för privatundervisning. Att RUT-avdraget skapat ett gränsdragningsproblem mellan barnpassning och privatundervisning betyder inte att detta måste hanteras genom att utöka avdraget för privatundervisning. Ett alternativt sätt vore att begränsa barnpassnings-RUT till att enbart gälla barn under 10 års ålder. Det hade varit rimligare både ur effektivitets- och likvärdighetssynpunkt.”

      Och vissa ursäktar att de utnyttjar RUT för att städa hemma med att de vill ha mer tid med sina barn…

      Alliansfritt Sverige har också skrivit om RUT-avdraget i Bara fantasin – och plånboken – sätter gränserna för RUT.”

  • k skriver:

    1a1bOm denna bok kan man också läsa i recensionen ”Vad är det för fel på socialdemokraterna”:

    ”Genom att rota politiken i sådana företeelser vi alla mer eller mindre delar varje dag, kan Janson visa att politik inte bara är någonting som pågår i Stockholm, som mest handlar om siffror och avdrag och byråkrati, utan finns överallt omkring oss och i allt vad vi gör.

    Lyckas man förmedla den insikten är förhoppningsvis chansen också stor att man lyckas med att tända det engagemang för sociala orättvisor, för det gemensamma, som idag kanske (?) vittnar om en ekande frånvaro i förmån för en hundralapp extra i plånboken.

    Janson har verkligen en berättarglädje som är sällan skådad. Med en sylvass underfundighet riktas hans kanoner såväl till höger som till vänster, ur vilka de syrligaste projektiler sedan avfyras, mot varje makthavare, varje misskötande byråkrat, som genom sin småsinthet och karriärism redan lyckats med att skjuta det socialdemokratiska projektet i sank. Detta blandat med en rejäl dos humor och en uppriktig värme för de mindre lyckligt lottade i samhället.”

    1c234567Här kan man läsa mer om Kurt Tucholsky, som flyttade till Sverige permanent 1930, där han såg den fria pressen alltmer tystas i Tyskland.

    Se också vad Kasja Ekis Ekman skriver om tidningarnas framtid i Dagstidningarna skapar tre skilda verkligheter”:

    ”… tidningar riktar sig till olika samhällsklasser. Enligt Sifos årliga Orvestoundersökningar läses kvällstidningarna av en majoritet låginkomsttagare och medel­inkomsttagare. Morgontidningarna, DN och SvD, har en markant högre andel medelinkomsttagare, medan höginkomsttagarna läser Dagens Industri. Hos DI:s läsare finner vi anställda inom bank och finans, vd:ar och koncernchefer (Orvesto Konsument 2011, Orvesto Näringsliv 2012).

    Tre samhällsskikt, tre olika typer av tidningar. Och tre olika världar.

    Ju längre ned på samhällsstegen vi befinner oss, desto mer underhållning får vi. Ju högre upp, desto mer fakta. Det är inte bara tre olika Kina som framkommer, utan tre olika världsbilder: moralism, idealism, materialism.

    I kvällspressen tycks världen regeras av individer och deras karaktärsdrag, i morgontidningarna av idéer som demokrati och diktatur, i affärspressen av pengar, resurser och ägande.

    Om kvällspressen säger till sina läsare: Var en bra människa, säger morgontidningarna: Ha rätt värderingar, och affärspressen: Jaga mer profit!

    Det är kvällspressens personliga fokus som gör att de och ingen annan så skickligt avslöjar skandaler likt SD-filmen nyligen – men som också gör att världen framstår som en reality show.

    Det är morgontidningarnas idealism som ger läsarna etiska värderingar men samtidigt gör dem så omedvetna om de mekanismer som styr världen.

    Och det är affärspressen som lär beslutsfattarna att styra samtidigt som den avhumaniserar världen, gör mänskliga rättigheter till en bisak och vanliga människor till lönekostnader eller kunder.

    Denna kalla världsbild kan komma som en chock för den som läser affärspressen för första gången. Det intressanta är att den bygger på precis samma premisser som en marxistisk samhällsanalys: nämligen att ekonomin och profitintresset är avgörande för vilket samhälle vi får.

    Medan denna analys sällan presenteras för arbetarklassen och medelklassen, är den en självklarhet för den ekonomiska eliten. Då samma företagsledare intervjuas i DN och DI talar han i DN om sina drömmar, sitt golfintresse och sina krukväxter, men i DI om hur han ska skaffa sig större marknadsandelar. I kvällspressen är han över huvud taget inte intervjuad.

    Man kan också säga: i kvällspressen är kapitalismen dold, i medelklassens morgontidningar är kapitalismen närvarande men humaniserad, men i Dagens Industri framträder den naken. Om man tvingade alla människor att byta tidning under ett år skulle detta förmodligen åstadkomma enorma sociala förändringar./…/

    … ordet ‘vi’ tidigare så vanligt i kvällspressen för att markera tillhörighet – har ersatts av ett ‘du’, som Göran Rosenberg har påpekat.

    Arbetarklassen har flyttat ut som politiskt subjekt och dyker numera mest upp som individer. Så gott som aldrig är de på arbetet. För medan arbetarklassens och medelklassens tidningar riktar sig till människor på fritiden, riktar sig affärspressen till sina läsare på arbetet.

    Här finns en parallell till det som hänt i den samtida förståelsen av klass: i högre grad har klass kommit att beskrivas i termer av människors fritidsval (tv eller böcker? Melodifestivalen eller opera?) och inte på basis av vad man arbetar med.

    Verkligt nytt är det som sker i medelklassens morgontidningar. Där har det skett ett markant skifte från den bildade medelklassen till den konsumerande. Fram till för något decennium sedan var det en självklarhet att en läsare av DN, GP, Sydsvenskan eller SvD fick en relativt heltäckande bild av vad som sker i Sverige och omvärlden, vad som skiljer filosoferna Irigaray och Cixous, hur fångvården ser ut och hur en narkoman har det.

    Det hörde helt enkelt till att kunna sådana saker. Inte längre. Ut bildning som klassmarkör, in konsumtion! I stället för en medelklass som begriper något har vi en medelklass som definieras av att den köper.”

    Intressant! Och troligen väldigt sant!

    ”Visst är morgontidningen fortfarande en nyhetstidning, och visst publiceras där både ovärderliga grävande reportage och briljanta analyser, men ingen kan förneka att något har hänt.

    Mindre fokus på nyheter, mer fokus på livsstil: mer nöje och mindre idé och kritik; mer personligt tilltal och exploatering av journalisters personliga berättelser.

    Medelklassen, särskilt i morgontidningarnas helgbilagor, verkar ständigt befinna sig på semester. De åker på weekend­resor till Dubai eller Sydafrika stup i kvarten, och när de inte gör det dricker de olika sorters viner eller ritar egna villor i Saltsjö-Boo som de inreder med medveten ljusplanering.

    Om möjligt placerar de sina pengar i en smart fond – men arbetar gör dessa glamourösa va­relser absolut inte, och verkar trots alla dessa viner aldrig bli alkoholister, ha arbetsmiljöproblem eller barn på glid. (Kvällspressen har en mycket mer verklighetstrogen bild av människan, där man kan läsa artiklar om vad man kan göra om ens partner slår en eller ens mamma är alkoholist.)”

    891011Och människor som inte vet var de ska placera sina pengar kan köpa bostadsrätt/er som de inte kommer att bo i, med planen att hyra ut denna/dessa.

    Se t.ex. här. Och här om ”Att köpa en investeringsbostad.” 

    Här skriver man om villkoren för dem som har svårt att investera en massa pengar i bostad och hur deras bostadssituation ser ut1213141516

  • k skriver:

    Anders Lindberg i ”Jan Björklund gör Sverige dummare”:

    ”Från grundskolan till högskolan har nu effekterna av Jan Björklunds skolpolitik fått full effekt.

    Internationella studier visar att läsförmågan minskar för svenska elever i årskurs fyra. Kunskapsutvecklingen i matematik och naturvetenskap är redan sämre än i jämförbara länder. Varje år Jan Björklund suttit som skolminister har allt färre elever lämnat grundskolan med behörighet att komma in på gymnasiet.

    Därför kom Högskoleverkets statistiska analys 22 november inte som någon överraskning. Rubriken är ‘Andra länders utbildningsnivå riskerar dra ifrån Sveriges‘ och de statistiska jämförelser som presenteras är verkligen förödande.

    Under genomsnittet

    Den svenska utbildningsnivån ligger numera under genomsnittet i OECD, en sammanslutning av utvecklade stater. Examensfrekvensen, alltså andelen studenter som slutför utbildningen inom viss tid, ökade fram till 2006 till 41 procent. Sedan vände kurvan nedåt och låg 2010 på 37 procent.

    Det kan låta lite, men samtidigt har genomsnittet i OECD fortsatt uppåt. Om man dessutom rensar bort utländska studenter som läser i Sverige sjunker resultaten ännu mer.

    Katastrof

    I en globaliserad värld där Sverige ska konkurrera med kunskap är detta inget mindre än en katastrof.

    Dessutom har det svenska utbildningssystemet börjat konservera elevernas klasstillhörighet. Genom att ta bort krav på teori i de yrkesförberedande programmen stänger man effektivt dörren till högskolan för alla som inte redan från början bestämt sig för att läsa vidare.

    et fria skolvalet har även, som Skolverket visat, en segregerande effekt där från början gynnade elever valt bort de inte lika gynnade. Eftersom inget gjorts för att kompensera detta är resultatet av valfriheten att den svenska skolan inte längre är likvärdig.

    I går skrev TCO:s ordförande Eva Nordmark i Svenska Dagbladet:

    ‘Nu går utvecklingen åt fel håll. Likvärdigheten i grundskolan minskar. Den sociala snedrekryteringen till den högre utbildningen består.’

    ‘Går åt fel håll’

    Konsekvensen av detta är att de som redan har bäst förutsättningar gynnas ännu mer än tidigare. Men också att helheten blir allt sämre.

    Jan Björklund ville säkert väl med sina reformer. Han trodde nog att resultaten för alla skulle bli bättre bara man underlättade för eliten.

    Men Sverige kan inte konkurrera med bara goda intentioner.”

    Och läs också Sverige behöver fler högutbildade – men vi får allt färre:

    ”Vi blir allt fler som uppmärksammar regeringens sänkta ambitioner för den högre utbildningen. Nu senast var det arbetsgivarorganisationen Teknikföretagen som uttryckte oro över att den sjunkande andelen högutbildade i Sverige är ett konkurrenshinder för deras medlemsföretag, vars behov av välutbildad personal ökar stadigt. Man skriver:

    Utbildningsnivån i svenska teknikföretag har stigit kontinuerligt och under en längre tid. Ny statistik från SCB visar att trenden fortsätter. Mellan 1993 och 2011 mer än halverades antalet anställda med endast grundskola som högsta utbildningsnivå. Samtidigt mer än fördubblades antalet anställda med minst tre års eftergymnasial utbildning.

    Den svenska regeringen har dessutom sänkt sin målsättning för slutförd utbildning för 30–34-åringar 2020 så att den då ligger under dagens utbildningsnivå.  För Teknikföretagens medlemsföretag är denna utveckling oroande. Globaliseringen har gjort den industriella verksamheten i Sverige allt mer kunskapsintensiv och mer än hälften av alla anställda i svenska teknikföretag är tjänstemän.

    – Efterfrågan på högskoleutbildade kommer att fortsätta stiga och skolan måste hänga med.Teknikföretagen resonemang bygger dels på SCB-statistik om utbildningsnivån hos medarbetarna i deras medlemsföretag, dels på en färsk statistisk analys som Högskoleverket (HSV) publicerade i förra veckan. HSV konstaterar bland annat:

    Vi ser att andelen 25–34-åringar med högskoleutbildning inte ökat lika mycket de senaste åren och statistik sammanställd av OECD tyder på en minskning av andelen högskoleexaminerade i Sverige i framtiden. De mål för slutförd utbildning för 30–34-åringar som EU-länderna har satt inom Europa 2020 är också av intresse i sammanhanget. Sveriges målsättning är sådan att målet ligger under dagens utbildningsnivå. Sammantaget tyder nuvarande utveckling på att den hittillsvarande höjningen av de ungas utbildningsnivå inte kommer att fortsätta för kommande generationer.HSV:s chef, universitetskansler Lars Haikola, kommenterar statistiken i ovanligt skarpa ordalag:

    Det här är en första varningsklocka om att andra länders utbildningsnivå kan dra ifrån Sverige.OECD har å sin sida länge förespråkat kraftiga satsningar på högre utbildning i takt med att en rad länder trappar upp sina ambitioner och bygger ut sina högskolesystem. Sverige är i detta sammanhang en tämligen medelmåttig nation som relativt sett tappar och enligt HSV:s bedömning också fortsättningsvis kommer att tappa mark – både i förhållande till våra tidigare nivåer och gentemot andra OECD-länder, i synnerhet våra nordiska grannländer. Vi ligger på sextonde plats bland OECD-länderna när det gäller andelen av den vuxna befolkningen (25-64 år) som har en minst tvåårig eftergymnasial utbildning. När det gäller minst treårig högskoleutbildning ligger Sverige på elfte plats.

    TCO har länge drivit kravet att åtminstone hälften av alla 25-åringar ska ha en eftergymnasial utbildning, eftersom vi vet att utbildning lönar sig på så många sätt. Periodvis har vi varit ganska ensamma om det kravet, men vi har stått fast vid det och aldrig vikit från ståndpunkten att Sverige måste möta framtiden med fler välutbildade, inte färre. Därför är det glädjande att så skilda aktörer som OECD, Högskoleverket och Teknikföretagen på senare tid har börjat varna för sänkta kvantitativa ambitioner på området.

    Det står alltmer klart att Sverige behöver tydligare och högre kvantitativa mål. Det är dags för högre ambitioner för den högre utbildningen.

    – – –

    Uppdaterat: Idag skriver Socialdemokraternas Stefan Löfven och Ibrahim Baylan om detta på DN Debatt.”

  • k skriver:

    Se Dags för uppror mot positivt tänkande”:

    ”Det går för långt med det positiva tänkandet. Nu går psykologer till attack. – Att undertrycka negativa känslor är som att skrämma lyckan man jagade efter, säger psykologiprofessor Steen Hildebrandt.

    Det är en allt vanligare företeelse att företag hyr in inspirationstalare för att få medarbetarna på gott humör. Det finns också en växande marknad för kurser, där chefer får lära sig att agera utifrån positivt tänkande. Det här bygger på föreställningen att glada människor är lika med produktiva medarbetare.

    Men det finns inga klara bevis för sambandet, anser professor Steen Hildebrandt vid Århus universitet.

    – Det är klart att glada människor har en annan kapacitet än de rädda och sura. Men du blir ju inte glad bara av att le. Om man verkligen vill arbeta seriöst med det här, ska man behandla medarbetarna så att de blir glada och tillfreds på riktigt, säger han till business.dk.

    Det som startade som ett vetenskapligt begrepp i lyckoforskning har blivit en industri, riktad till företagen. Nu är vi så vana vid det uppbyggliga sättet att kommunicera på att vi knappt tänker på det längre, enligt Svend Brinkmann, professor i kommunikation och psykologi på Ålborg universitet. Han tar medarbetarsamtalen som exempel. Dramaturgin säger att de positiva omdömena kommer först, medan kritiken, eller utvecklingspotentialen som det också kallas, kommer sist.

    -Vi är så vana vid förloppet att vi väntar på bomben och stänger öronen för berömmet, säger han till business.dk som ett exempel på varför det behövs en motreaktion.

    Det är inget fel på att vara positiv och Svend Brinkmann säger att positiv psykologi är perfekt när det gäller inlärning, barn lär sig snabbare om man bygger vidare på det som de är bra på från början.

    – Men gränsen går vid att upphöja positiv psykologi till en evig sanning, säger Svend Brinkmann.

    Han finner det positiva tänkandet onyanserat i relation till den komplicerade konstruktion som det mänskliga sinnet utgör.

    – Om vi går omkring med en idealbild av oss själva som positiva kommer den i nio fall av tio att krocka med verkligheten. Och lyckas vi inte med livet, kommer vi att tro att vi gör något fel och känna oss misslyckade som människor.

    Vi vet ju inte ens vad lycka är, säger han. Och inte kan vi styra allting med viljan.

    – Om människan var uteslutande positiv och aldrig hyste känslor av skepsis och tvivel skulle vi knappast ha utvecklats. Negativa känslor, som vrede och sorg, är lika viktiga för vår psykiska hälsa som de positiva.

    Lyckan är inte egoistisk, vi blir lyckliga av att dela med oss, inte av att roffa åt oss, säger Svend Brinkmann och spår nästa psykologitrend: realismen.”

    Se Brinkmann i ”Det positivas tyranni”.

    • k skriver:

      Ja, det behövs uppror, inte mer positivt tänkande eller omprioriterande! Läs ”Sjuksköterska: Vi orkar inte längre – De prioriterar bort att äta, kissa och bajsa, sova och till och med att andas tillfredsställande. Allt för att hjälpa patienter med dödsångest och outhärdliga smärtor”:

      – Kommer vi inte direkt när de ringer på klockan är det för vi finns hos en annan svårt sjuk patient. Eller så är det för vi gråter eller tröstar en kollega som gråter inne på expeditionen, säger sjuksköterskan Johanna Malmgren.

      Många sjuksköterskor på Östersunds sjukhus mår dåligt av ständig press och stress.

      En av dem, Johanna Malmgren, har mått så dåligt att hon valt att sluta sitt arbete.

      – Efter ett pass fick jag tryck över bröstet som inte ville släppa och därefter svår hjärtklappning som höll i sig under hela natten så jag inte kunde sova, säger hon. Jag sjukskrev mig nästa dag, när chefen ringde och frågade hur jag mådde berättade jag att situationen på avdelningen var ohållbar.

      – Jag sa till henne att om det inte blir någon förändring säger jag upp mig. Argumentet från cheferna är att ”vi måste bli bättre på att prioritera”.

      Men Johanna Malmgren orkar reagera. Hon säger att ramsan om de sju, sjuka sjömännen har förändrats till ”sju sjuksköteskor sköter sjutton patienter med sju sjukdomar vardera”.

      – Vi rabblar den nya ramsan varje dag. Jag vill berätta hur det ser ut bakom dörren till vår expedition på avdelningen, hur vi mår innanför det där leendet och lugnet som vi visar upp hos patienter och anhöriga för att de ska känna sig lugna och trygga, säger hon.

      Hon vill alltså berätta för patienter, anhöriga, chefer och alla andra hur dåligt de faktiskt mår.

      – Det låter som allt kan lösas med ”lite sunt förnuft”, säger hon. Men jag lovar att de kommer att önska att vi med vår kompetens finns där den dag när de inte längre kan andas, äta, kissa eller bajsa tillfredsställande på egen hand.

      – Det drabbar alla, en del i ung ålder och en del på ålderns höst – det drabbar även chefer och politiker.

      Det måste helt enkelt till en ordentlig grundbemanning om sjuksköterskorna ska få en dräglig arbetsmiljö. 90 procent av Johanna Malmgrens kollegor på avdelningen känner igen sig i det stresstillstånd som hon hamnade i.

      – Det som oroar mig är att många av mina kollegor är så trötta och uppgivna och att de har så lågt förtroende för ledningen och politikerna att de inte längre orkar reagera och säga ifrån.

      Nu hade Johanna Malmgren inget fast jobb på Östersunds sjukhus utan hon arbetade som timvikarie. Jobb finns det och hon har varit i Norge och jobbat där hon dessutom tjänar dubbelt så mycket på samma tid.

      Men hon vill ha ett jobb i Jämtland, men inte till vilket pris som helst.

      – Är landstingets ledning smart kommer de att ta till sig av vad jag säger. Vi unga nöjer oss inte med vad som helst bara för att få ett jobb, avslutar hon.

      Enligt en studie som Vårdförbundet har gjort sägs att var tionde sjuksköterska under det första året dagligen funderar på att byta jobb.

      Nya resultat har visat att efter fem år vill var femte lämna yrket.

      För nya i yrket var ofta utmattningssyndrom en av orsakerna.”

  • k skriver:

    Och ”VI HAR FAKTISKT RÅD”:

    Det räcker inte med en jobbpolitik som utmanar regeringens. Den verkliga konfliktlinjen går genom välfärden.

    När vi kliver ur bilen, där undertecknad och Timbros välfärdsstrateg samåkt från en debatt på SVT om vinster i välfärden stannar hon upp och säger: ”Visst är det konstigt att partierna inte gör politik av välfärdsfrågan?”

    Hur kan något som är fullt möjligt i andra länder vara stört omöjligt i Sverige?

    Samma linje är S-kvinnors ordförande Lena Sommestad inne på i en krönika i Aftonbladetdär hon ifrågasätter påståendet att det skulle vara omöjligt att förbjuda vinst i välfärden: ”Min fråga är: varför? Hur kan något som är fullt möjligt i andra länder vara stört omöjligt i Sverige?”

    Sommestad ger själv det enkla svaret: Klart det går att förbjuda. Om det är historielöshet, okunskap eller ovilja som gör att så många ledande socialdemokrater inte orkar lyfta fram den verklighet som fanns i Sverige till för bara ett par decennier sedan: utan vinstbolag i vård skola omsorg. Att vi i dag har dessa bolag som mjölkar stats- och kommunkassorna på miljarder i vinster varje år är en konsekvens av regelförändringar som genomförts av politiker. Vill man så kan dessa regler ändras.

    Samtidigt vilar en annan politisk mytbildning över den svenska socialdemokratins ekonomiska politik och föreställningsvärld: att pengarna skulle vara slut. Vi har inte råd. Reformerna och drömmarna pausas i väntan på att det ska finnas pengar. Orsaken till denna pekuniära brist i det gemensamma anges oftast ha tre orsaker: Att vi inte kan höja skatterna, att vi har så stor statsskuld som vi måste fortsätta betala av på och att den åldrande befolkningen de kommande två tre decennierna ställer sig hindrande i vägen. Men det vi lär av historien är att framtiden är formbar för människor som vill saker och tar sig makt att göra det de vill. Problemet är att idéer om att förändring är omöjlig verkar oerhört passiviserande på drömmar och politisk förändring.

    Välfärdsforskaren Joakim Palme diskuterar samma sak i Di Weekend, myten om ett skattetak: ”Det finns en föreställning om att vi har nått ett skattetak. Jag kan inte se vad det  grundar sig på. Trots att vi är rikare än någonsin ska vi reducera det offentliga åtagandet till något beskedligt.”

    En som också avlivar myter är Daniel Ankarloo, lektor i socialt arbete och ekonomhistoriker i Malmö, som med Välfärdsmyter skrev fjolårets roligaste och mest angelägna politiska bok om den främsta politiska lögnen i vår tid: Myten att vi inte skulle ha råd med välfärden. Ankarloo visar att trots att man sagt att de stora berättelsernas tid är över finns det en stor metaberättelse som dånar i samtiden: berättelsen om att vi inte har råd med framtidens välfärd. Den kommer förklädd, under många namn och begrepp: framtidens äldrebölja, åldringsboomen eller det demografiska hotet.

    I denna berättelse sägs att vi måste arbeta längre och att pensionsåldern ska skrivas upp till 67 eller 70 år och att vi i framtiden måste betala privat för vår välfärd eftersom pengarna inte räcker. Den viskas fram mellan raderna i orange kuvert med sjunkande pensioner och syns redan i dag i en delvis nedmonterad äldreomsorg. Den vinkar från slingrande vårdköer när folk tvingas föda och dö i korridorer och strokepatienter tvingas åka hem efter tre dagar.

    Idén om den jättelika statsskulden är en utmärkt fond för den som vill ingjuta krismedvetande i ett folk och få dem att sluta drömma om kortare arbetstid, mer personal i vården eller högre tak i socialförsäkringarna

    Medlet för denna omvandling av välfärdsstaten grundar sig på en berättelse om att välfärden egentligen är omöjlig att finansiera: ”Det vore väl fint om vi hade råd med allt det där vi hade råd med tidigare men så är det inte.” Eller? Med stor noggrannhet maler Ankarloo sönder denna berättelse till ingenting.Sverige är i praktiken skuldfritt. Den svenska offentliga sektorns gemensamma tillgångar är större än skulderna. Men idén om den jättelika statsskulden är en utmärkt fond för den som vill ingjuta krismedvetande i ett folk och få dem att sluta drömma om kortare arbetstid, mer personal i vården eller högre tak i socialförsäkringarna – ”för vi har ju inte råd”.

    Överskotten i statens budget väntas växa de kommande decennierna, det finns med andra ord ett reformutrymme på hundratals miljarder som borde användas. I stället skär vi ner i den offentliga sektorn – vilket skapar problem får kommande generationer.

    Och eftersom vi antagligen blir rikare i framtiden (så länge det finns billig energi, måste man lägga till) frågar sig Ankarloo varför vi ska lita på påståenden som säger att det var enklare att betala för välfärden förut, när vi var fattigare, än i framtiden, när vi blir rikare.

    Dessutom finns marginaler. Bara skattesänkningarna sedan 1990 motsvarar en sänkning av statens inkomster varje år med 256 miljarder kronor. Omräknat betyder det att vi sedan 1989 gått från att ha 12,9 vårdplatser per 1000 invånare till att i dag bara ha 2 vårdplatser per 1000 invånare.

    Men dramaturgiskt öppnar myterna om statsskuld och äldrevåg upp för mer högerpolitik. Gör skattesänkningen och privatiseringen till naturlag! Det enda vi har råd med är att sänka skatterna.

    Med de gigantiska överskott svenska staten kommer ha de kommande åren är skattesänkningar det enda som kan göras – eftersom inga idéer om nya välfärdsreformer presenteras. Problemet är att även vänstern tror att vi är satta i skuld och icke fria, när det i själva verket finns förutsättningar för gyllene tider.

    Ankarloo manar till strid om välfärdsstatens framtid som Socialdemokraterna för länge sedan borde ha inlett. Det krävs kanske inte ens höjda skatter – bara att våga kasta skygglapparna och se att Sverige har gigantiska överskott att göra reformer av.

    För Stefan Löfven borde slagordet för 2014 års val redan vara klart: Vi har råd. För det har vi faktiskt.”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: