Feldt om misslyckandet med fritt skolval…

I ”Kjell-Olof Feldt: ‘Det var fel att införa fritt skolval'” kan man läsa:

”– Jag vet inte hur vi tänkte, men det blev fel med valfriheten i skolan. Det säger nu tidigare S-finansministern Kjell-Olof Feldt till SVT.

– Problemet är likvärdigheten, menar Kjell-Ollof Feldt. De duktiga eleverna söker sig till samma skolor, det gör att de halvbra skolorna dräneras på bra elever, och dras ner till fler och fler problemskolor. Det måste dagens politiker våga sätta stopp för.

Kjell Olof Feldt var den kanske viktigaste personen inom socialdemokratin som banade väg för privata friskolor, konkurrens och mångfald inom välfärden. Han provocerade många partivänner genom att bli ordförande i friskolornas riksförbund.

Men när han såg hur de stora koncernerna bredde ut sig på de små friskolornas bekostnad hoppade han av. Och i dag är han öppet ångerfull över den politik han varit med om att föra.

– Ja, valfriheten blev fel, i varje fall som den fungerar. Jag vet inte hur vi tänkte…jag var i och för sig inte med och gjorde reformen men jag har stött den i alla år, jag har varit ordförande i friskolornas riksförbund, men …

Nu säger du att det blev fel med valfriheten?

– Ja, eftersom starka barn söker sig till samma skolor, och det har naturligtvis vissa friskolor kunnat utnyttja. Därför har vi fått en skola som inte alls är så likvärdig som vi vill att den skall vara./…/

Mer resurser alltså, men Kjell Olof Feldt tror inte att det hjälper. Sammansättningen av elever i klasserna och skolan är viktigare än resurser, säger han.

– Man har studerat lärartäthet och klasstorlek och sett vilka samband som finns med skolresultaten, och det är svårt att hitta något. Däremot vet vi att i skolor med en viss kritisk massa välmotiverade barn går undervisningen väldigt bra även om man inte har så många lärare. Då uppstår läget att man kan klara sig på mindre resurser, och ändå räcker pengarna också till en vinst.

Är det då en bra affärsidé att samla alla de studiemotiverade barnen i samma skola?

– Det är det och det kommer det fortsätta vara om ingen gör något, säger Feldt.”

Jo, landet håller på att dras isär! Klyftorna ökar och med dem kommer en massa problem. Vad lever vi på denna jord för?

Om skolpolitik – och professionalitet i både vård, skola och omsorg…

Ja, vadå att solidariskt se till så att alla får samma högkvalitativa vård?

Vadå, vetenskaplig hederlighet?

Nu på morgonen läste jag den amerikanska skoldebattören Diane Ravitchs bloggpostning om ”The Myth of the Hero Teacher” eller ”Myten om hjälteläraren” i min översättning (för originaltext på engelska, se länk):

”Ed Boland såg filmerna om en smart och empatisk lärare som räddade livet på oregerliga elever endast i kraft av sin personlighet.

Han lämnade sitt jobb, för att undervisa, kunde inte kontrollera sin klass, förde anteckningar och slutade i slutet av året i en känsla av att vara besegrad [se artikeln ‘My year of terror and abuse at a NYC high school’ eller ‘Mitt år av skräckvälde och våld i en gymnasieskola i New York’]. Han skrev en bok om sitt år som lärare.”

Ravitch skriver:

”Okej, vad kan man lära av detta?”

Jo…

”Det är inte lätt att undervisa. Lärare kan inte ‘rädda liv’ under sina första år [som lärare]. Det tar tid och kräver erfarenhet att bli en bra lärare. Innan du kliver in i klassrummet,se till att vara väl förberedd. Se till att du kan ditt ämne. Lär dig hur man hanterar ett klassrum. Tillbringa en termin eller ett år som praktikant, vägledd av en lärare som mentor.

Undervisning är en profession inte ett tidsfördriv, inte för amatörer.”

I dagens skolvärld, inte bara i Sverige utan också i USA, kan människor som inte har minsta erfarenhet av lärararbete och i avsaknad av lärar- eller pedagogisk utbildning bli skolledare, skolinspektörer, samt starta skola.

Och det är något de skriver om i rapporten ”Vi räknar minuter, vi räknar pinnar… Till nytta för vem” att i dagens skol-, vård- och omsorgsvärld driven enligt företagsprinciper, så är det just något som sker: bara ledaren har erfarenhet och kunnande om New Public Management, har ledarerfarenheter av annat slag, så kan de bli chefer för skolor, sjukhus och omsorgsboenden, med alla de konsekvenser detta för med sig.

Nej, vi har inte en skola för alla och ”Skolan är en spegel för samhället vi verkar i”, dvs om samhället får allt större klyftor och solidariteten naggas alltmer i kanten så avspeglas detta i samhället – och i skolan – vi får mer våld både i samhälle och i skola.

I den första artikeln kan man läsa:

”Ju längre utbildning föräldrarna till eleverna på skolan har desto vanligare är det att skolan har kö och desto längre är kötiden till skolan.”

Äntligen verkar man ha börjat få upp ögonen för denna konkurrensnackdel för kommunala skolor som måste ta emot alla elever och inte kan anpassa kostymen som friskolor med kösystem.

Friskolorna borde bli tvungna att ta emot elever på samma premisser som kommunala skolor. Och vidare i artikeln citerad ovan:

”– Utbildning är ingen kostnad, det är en investering.

Johanna Jaara Åstrand håller med om att systemet måste reformeras.

– Vi måste utforma det fria skolvalet så att det blir en större spridning av elever med olika socioekonomisk bakgrund. Målet är att få en mer heterogen skola, säger hon.

Lärarfacken och LO lyfter bland annat fram ett obligatoriskt skolval som ett alternativ, där alla måste välja sin skola. Men för att det ska kunna fungera måste urvalsreglerna ändras – i och med att de populära skolorna har långa köer.”

Tvånget att välja, som man funderar på, är det ”valfrihet”? Är folk kapabla att göra bedömningar av hur bra skolor är? Tror inte ens välutbildade alltid vet det heller! Och de som väljer ”fel”? Vi borde ha skolor där kvaliteten garanteras för alla! Och då bör vi ha professionella som jobbar i skolan, på alla nivåer, från skolledaren ända ner till dem som jobbar på golvet.

Se ”Alla ska ha samma chans” samt ”Skolvalet sker på liv och död”:

”— Det myckna talet om valfrihet är bara ett sätt att dölja de olika förutsättningarna för människors handlingsalternativ, säger ­Donald Broady och sätter sig bekvämt till rätta i sin slitna soffa.”

Så bra sagt! Och vidare:

”Ett av dina forskningsintressen är hur eliter skapas. Varför är det så intressant?

— Därför att eliterna bestämmer spelreglerna för systemet — också för dem som har minst att vinna på hur detta system fungerar. Därför har det alltid retat mig att den svenska forskningen och debatten är så upptagen av dem som har det sämst.

— Man kan inte förstå de fattigas situation om man inte studerar eliterna.

Har vi elitskolor i Sverige i dag?

— Ja, det har vi. Det blir allt viktigare vilken skola du går på. På gymnasiet är det viktigare än valet av program./…/

Politiker och lärarfack hävdar att fler karriär­tjänster och högre löner ska få erfarna och duktiga lärare till skolor där eleverna har ont om kulturellt och ekonomiskt kapital. Skulle det hjälpa?

— Femtusen mer i lön är den marknadsekonomiska lösningen men lärarna tycks prioritera autonomin, att få bestämma över sin under­visning och sitt arbetsinnehåll, högre än ekonomiska incitament.

— På sikt tror jag att det vore bättre för rekryteringen, statusen och även lönerna att hävda yrket som en intellektuell profession med ämbetsmannaansvar.

Hur då?

— Jag tycker att man skulle vara radikal och skära ner antagningen till lärarutbildningen till hälften eller en tredjedel. Det skulle göra underverk för rekryteringen och yrkets anseende. Att hålla igen är ett knep som läkarna länge använt för att behålla sin professionella plattform och hålla sina löner uppe. Medan lärarfacken gått med på att utvidga hela tiden./…/

Alla kan ju inte bli professorer.

— Stora sociala och ekonomiska klyftor är av ondo för ett samhälle, av ondo för alla. Därför får skolväsendet aldrig glömma bort den kompensatoriska ambitionen.

— Även den som ska ha ett okvalificerat arbete måste ha en viss mängd kunskap och bildning. För att nå dit behöver du en väldig massa mer om du kommer från ett hem där det är ont om resurser. Detta måste staten fixa.

Om alla blev lika välinformerade som de som sätter sina barn i »rätt« skolor, vore det ett skäl till att ha kvar skolvalet?

— Nej, för eliterna hittar nya sätt att skaffa sig ett informationsmonopol och befästa sin ställning. Men man kan avhjälpa det värsta.

Hur?

— Knepet är att skjuta upp den sociala diffe­rentieringen så att elever med olika mycket kulturellt och ekonomiskt kapital går i samma klass och samma skola så länge som möjligt — tills de är 12 eller 14, gärna 18. Då får vi en mer meritokratisk ordning som premierar prestation.

Men varför är det bättre eller mer rättvist att premiera den som råkat få en hög prestationsförmåga än den som fötts in i en gynnad social miljö?

— Därför att ett meritokratiskt system är mer öppet för begåvningar från folkdjupet och möjliggör en viss social rörlighet.

— Vi närmar oss nu en situation där den sociala differentieringen börjar redan med valet av förskola. Sedan ser barnen aldrig några andra än sina likar resten av livet. På Södermalm i Stockholm är förskolevalet helt avgörande i dag — på liv och död — och det tror jag är väldigt skadligt.”

Medkänsla är ute – om egoism, stress, empati- och solidaritetsunderskott …

Var fjärde ung mår dåligt tydligen. Diagnoserna (bokstavs-) verkar öka. Beror det på bättre diagnosticering? Klarar de sig sämre idag, de som tidigare inte visade samma slags symtom, p.g.a. stressen och pressen i dagens samhälle – och i skolan?

Kraven idag är större än någonsin? Vi ska tänka positivt, se ut och vara på ett visst sätt osv.

Men ingen kommer nånsin att bli perfekt. Man är INTE glad och positiv hela tiden.

Barbara Ehrenreich skriver i sin bok ”Gilla läget” om paradoxen att amerikanerna med påbudet att tänka positivt är det folk som också är de största förbrukarna av antidepressiv medicin.

I artikeln ”Skrattfest med allvarliga undertoner” kan man läsa om föredrag Per Naroskin höll under ortopeddagar i Dalarna. Där kan man läsa:

”Samhället är i dag i förändringens tidevarv, allt går väldigt fort och de hårda faktorerna är loket som drar. Medkänsla är flanell och helt ute, sade han.

– Det är bra att vara väldigt förändringsbenägen. Då är man attraktiv på arbetsmarknaden, flexibel, fruktansvärt flexibel är viktigt. Du hör aldrig ordet integritet i en platsannons, möjligen för Säpo./…/

Integritet – maggropskänsla – är otroligt viktigt men vi tvingas sluta lyssna på den och blir så duktiga på att läsa av vad andra människor vill oss, sade han.”

Men för att ha empati för andra måste vi ha empati för oss själva. Äkta empati för oss själva. Jag skulle vilja påstå att det är något annat än egoism.

”Han sade att med den mobilkoll vi har idag så behöver vi inga husdjur./…/

– Och mitt i allt ska vi [också] försöka få balans i livet, ett [ytterligare] stressmoment. Jag har aldrig träffat någon som haft balans i livet.

Att vi ska försöka få livspusslet att gå ihop är ännu värre. Som om det fanns ett pussel att lägga/…/

Det är bättre att tala om styrfart än om balans i livet, tycker han.

– Nu är maxfart idealet. Vi ska alltid ha maxfart, samla kvartalsrapporter och uppfylla nyckeltal.”

New Public Management genomsyrar allt.

”Det som händer i hjärnan när vi är utstötta är att samma enheter aktiveras som vid fysisk smärta. Därför är det viktigt att varje grupp ser till att stötta varandra så att ingen behöver sväva i ovisshet, betonade han.

Han berättade också efter skämt om dejtingsajter att han alltid säger till sina barn att det inte finns någon därute som passar som hand i handske åt er.

– Men det finns många vantar.”

Många, många av oss tror att vi själva, de vi lever med, våra liv, våra hem osv. ska vara perfekta.

”Han avslutade med en lång rad exempel i snabb takt på den ideale mannen, perfekt som make och älskare åt sin fru, perfekt och alltid närvarande som pappa och chef./…/

– Det är honom vi alla tävlar mot hela tiden. Och vi kommer alltid att förlora, hela tiden. Men jag ska berätta en hemlighet. Han finns inte. Jag har hittat på honom. Vi duger alla som vi är.”

Lättare sagt än gjort…

Den borgerliga politiken (inklusive vänsterns dragning åt det nyliberala hållet) har gett samhälleligt bifall av egoism. det har blivit helt okej att vara egoist och bara tänka på sig. Roffa åt sig allt man kan och inte bry sig om andra.

Samtidigt framhålls välgörenhet, som riskerar bli godtycklig och riskerar undergräva demokratin. Se tidigare bloggning ”Filantropin de har i USA och som nu också kommer mer och mer i Sverige: underminering av sociala ansträngningar. En ny rörelse med löfte om att rädda världen genom att applicera marknadsmagin på den stora utmaningen att åstadkomma social förändring – eller varför företag inte kan rädda världen…”

Och ”När blev det okej att vara stygg?”:

”En gammal bekant som bott utomlands de senaste 20 åren reagerade på Sverigedemokraternas annonskampanj i tunnelbanan. ‘Vad är det här för jävla trams!’ skrev hon på Facebook. Reaktionerna kring SD:s affischer var många den dagen men just hennes inlägg fick mig att fundera lite extra.

För hur har Sverige förändrats sedan hon flyttade? Jo, det har blivit okej att vara stygg. Det har till och med blivit lite häftigt att vara taskig och denna förändring av det svenska kynnet kan man inte annat än till viss del skylla på SD.”

Att SD har sån framgång beror också på politiken som förts. T.o.m. de som troligen alltid röstat (S) känner sig vilsna och attraheras av SD:s politik. Säger:

”Det finns en massa i deras politik som är bra, men …”

Jag är orolig att det där ”men” är alltför svagt. 😦 Att de här personerna kommer att rösta på SD i kommande val, om inget händer innan dess. Dessutom har jag kolleger som flyttat hit från öst-Europa, som också verkar attraherade av SD och deras politik. Skrämmande! 😦

Insändarskribenten fortsätter:

”Sverigedemokraterna själva vill så klart hävda att de är snälla, de försöker ju värna Sverige, men även om de påstår sig ha ett gott uppsåt är problemet att deras metodik faktiskt bryter ner det de vill försvara.

Vi vuxna tror oss ofta vara snälla och ha schyssta värderingar, min egen erfarenhet när de sociala medierna slog igenom var att mina barn hade svårt att vara snälla. Det blev en lång uppfostringsprocess som jag tror lyckades. Å andra sidan har nu Facebook tagits över av de vuxna som visar upp sitt allra sämsta pöbelbeteende och låter allt grövre elakheter fritt frodas och ständigt ‘gillas’.

Detta sker samtidigt som vi i andra änden av samhället strävar efter godhet med värdegrundsarbete i varenda buske, böcker och föreläsningar om snällhet, fairtradekaffe och där världens mest framgångsrika företags interna ledord lyder: It’s good to be good”

I Recensionen ”Brorslotten belyser utanförskap och klasskillnader” om den musikaliska föreställningen ”Brorslotten” kan man läsa att ”Brorslotten” blir…

”… en replik i dagens debatt om cynism, hysteriska tonlägen, kompromisslöshet, själviskhet, verbala fosterländska former kontra vänlighet och humanitet.”

Detta med egoism och elakhet verkar vara ett tema som går igen här och där nu?

Katarina Mazetti i ”Det är skam, det är fläck på Sveriges baner…”:

”… faran med hatsajterna som man sällan diskuterar: den som regelbundet läser enbart dem måste få intrycket av att ‘alla’ tycker likadant och att SD har minst 50 procent sympatisörer, fast inte alla vågat komma ut ännu.

Denna fara gäller förresten även på vänsterns bloggar och medier. Om vi bara läser IRM (Inte rasist men …) eller Expo tycker vi att fascismens fula tryne är så uppenbart att ‘alla’ måste inse det. Och vi fattar ingenting av opinionssiffrorna.

Det är därför papperstidningarna är så viktiga, särskilt rikstidningarna, som ännu har viss källkritik och objektivitet kvar, vill man gärna tro. Och det är därför den branta högersvängen i dessa organ är så katastrofal.

Är det en ren slump att den inträffar i GP, Expressen och SvD samtidigt som näringslivet i DN rekommenderar samarbete högerut?”

Bra skrivet! Ja, pressen har ett enormt ansvar! Och de borde ta det! Inte späda på hat…

Och mitt i denna stressiga värld känner sig föräldrar tvungna att välja skola till sina barn. Mitt i alla andra val som vi ”måste” göra i dagens värld. Val vars utkomst kan få stor betydelse.

Men jag tror skolval har fått större betydelse än detta förtjänar, där tror jag inte utkomsten blir på långa vägar så stor som man tror. Kanske kan den snarare bli negativ: ambitiösa föräldrar som sätter än mer press på sina barn?

Återigen tror jag inte skolval förändrar ens barns framtida liv eller karriärmöjligheter i alls den utsträckning som man kanske nånstans tror. De här möjligheterna till skolval kommer inte att ge bättre grund än den vår kommunala skola gav. ”Skolval är ett falskt val …”

Och det är snarare vad man gör av sin skolgång som har betydelse, inte vilken skola man går i. Se tidigare postning ”Mer om perfekta människor, tävlan-konkurrens och att inte vara tillräckligt bra…”

Nu håller den kommunala skolan på att dräneras. Och vem vinner på det?

Och på fina sätt kan man neka elever plats i ens skola. En negativ sidoeffekt av skolval, något som också den amerikanska skoldebattören Diane Ravitch har påpekat!

Vikskolan i Upplands Väsby ingår i friskoleföretaget ”Magnetica Education.”

Ja, det är ”Skrämmande likheter med 30-talet”?

Amerikanerna går mot presidentval … Fler och fler ifrågasätter politiken där, för de ser effekterna. Och det är i utbildad medelklass man kraftfullt börjar ifrågasätta. Medelklassen här tro de sitter i säker båt, men det tror jag inte alls. Vi har anledning att vara oroade.

Problemet är dock att så väldigt många amerikaner är fattiga. De har inte råd att resa och med detta se hur det är i andra länder. Att det faktiskt finns länder där de skulle ha det bättre och där människor fortfarande anser att alla ska ha en dräglig levnadsnivå.

Vi har inte de där riktigt fattiga som de har där. Riktigt fattiga i inte bara enstaka hus, utan i hela stadsdelar.

Vi har låtit oss köpas av skattesänkningar, vilka på kort sikt har gett oss mer eller mindre mer i plånboken. De riktigt välbeställda har fått 40 000 kr mer per månad, medan vi andra kanske fått ca 2 000 kr mer. 

Offentlig skola till salu? Skolföretag har framtiden för sig menar investerare i världen, men skoldebattören Diane Ravitch säger att denna privatisering av offentlig skola är en attack på demokratin och måste stoppas …

Om video kan man läsa ”Public schools for sale?” eller ”Offentlig skola till salu?”:

”Offentlig skola håller på att bli big business när bankmän, hedge fund-förvaltare och privata aktieinvesterare träder in på vad de kallar ‘en marknad som har framtiden för sig.’  

Som [tidningsmannen och miljardären] Rupert Murdoch uttryckte det sen han köpt ett utbildningsteknologiskt företag, ‘När det handlar om förskola till klass 12 [förskola till det som motsvarar vårt gymnasium; grundskola samt gymnasium motsvarar 12 klasser eller skolår], så ser vi en 500 miljarderdollarsektor [3 500 miljarder SEK ca, alltså OERHÖRT mycket pengar] bara i US.'”

Ja, och så har vi skolan i betydligt mindre länder, som Sverige, där skolföretagen dominerar privatskolemarknaden. Och, vadå pedagogiskt nytänkande?

”Utbildningshistorikern Diane Ravitch säger att privatiseringen av offentlig utbildning måste stoppas. 

Som assisterande statsråd i utbildningsdepartementet under president George H.W. Bush, var hon en förkämpe för skolval och skolor drivna med skolpeng, hon stöttade Inget-barn-lämnat-efter-initiativet.

Men efter att ha studerat detta noga så ändrade hon mening och har enligt Salon blivit ‘nationens starkaste profil emot’ skolpengsbaserad utbildning. 

I denna veckas Moyers & Company: ‘Jag anser att det som är på spel är amerikansk offentlig utbildnings framtid. Jag anser att den är en av grundstenarna för vår demokrati: så en attack på offentlig utbildning är en attack på demokratin.'”  

Solidaritetsunderskott och skolval …

Bild från artikeln ”Giving Doctors Grades” eller ”Betygsätta doktorer”. En universitetslärare i USA postade länk till denna artikel på sin facebooksida och skrev:

”‘Report cards’ for surgeons wind up making medical care worse, by inhibiting physicians from using their professional judgment and choosing to operate on the riskiest, most challenging patients.

High stakes teacher evaluations are having a similar impact in education–will the corporate reformers pay attention to this information?”

Har bloggat om skolval i några bloggposter och jag känner verkligen för att understryka att jag tror att föräldrar grovt överskattar betydelsen för sina barn när det gäller val av skola och att sätta sina barn i friskola. I de flesta fall kommer dessa val inte att skapa något som inte den kommunala skolan skulle ha skapat skulle jag vilja påstå. Barnen kommer inte att bli kunnigare eller kanske ens bättre rustade för framtiden, så som är så populärt att framhålla att skolan ska medverka till i politisk retorik.

För sist och slutligen handlar det i alla fall om vad barnet gör av sin skolgång. Kanske ingen skola är någon genväg till något. Är det den ”bittra” sanningen? ”Surt sa rönnbären!”

Att få träffa barn från andra samhällsklasser och annan bakgrund kan vara bra för ALLA barn.

Om man INTE väljer friskola för sitt barn så är man inte en förälder som bryr sig om sitt barn, eller? Inte progressiv eller något? För i sociala sammanhang så kan man få frågan:

”I vilken skola går ditt/dina barn?”

Och då vill man inte säga:

”De går i den kommunala skolan i vårt område!”

😦

Min sambo brukar berätta om sina skolerfarenheter i USA. Han kommer från en akademisk familj, där pappan till slut jobbade som professor vid amerikanskt universitet för blivande ingenjörer. En av svågrarna var lärare i matte vid universitet.

De flyttade p.g.a. pappans doktorerande och sambon berättar om skillnaderna mellan skola i övre medelklassområde, med väldigt välutbildade föräldrar (läkare, advokater osv) runt universitetet i denna stad. Så flyttade de till en mindre stad och fick en massa farmarbarn som klasskompisar. I den senare skolan var andan en helt annan. Mjukare, snällare och bättre.

Jag tror också att för många studiebegåvade så är klimatet bättre för dessa i en klass som inte är så homogen.

Och att ha en enorm press på sig kan få förödande konsekvenser, något som jag också bloggat om tidigare.

Att vi gemensamt jobbar för alla våra barn är för mig ett samhälle som jag mycket hellre skulle vilja leva i! Och också jobba i!

Om mer avund åt folket OCH mellanmänsklig vänlighet …

bild härifrån.

Fortsätter läsa boken ”Empati – det som håller världen samman” och fortsätter tänka vidare angående skolval (se tidigare postning ”Skolval är ett falskt val”) och mindes plötsligt också Unni Drugge som bloggade om ”Mer avund åt folket” och läste den postningen snabbt igen.

På s. 46 i boken ”Empati – det som håller världen samman” kan man läsa:

”Vi försöker undervisa barnen om att de ska behandla varandra väl och ta hänsyn till de små och svaga, samtidigt som vi i samhället i stort exkluderar och visar bristfällig omsorg om flyktingar, invandrare, arbetslösa, sjuka och gamla och kallar det för ‘prioritering av resurserna’.”

Som Unni Drugge skriver om avund (kanske fritt tolkat här): varför ska man inte få ifrågasätta de enorma skillnaderna mellan människor och titta med ”avund” på dem som har det väldigt mycket bättre än allt fler i detta samhälle?

En syster berättade med en ton som jag tolkade som indignerad, om när de besökte en av hennes mans syskon. De fick bo i deras sommarhus och detta hus var ”fullt utrustat”; hade allt som ett permanent boende har. De hoppade från ett däck rakt ner i plurret. Dvs huset hade sån närkontakt med vattnet. Hon konstaterade att de tänker sig för och valde det billigaste möblemanget till sitt inglasade uterum. De är väldigt ekonomiska ska tilläggas.

Denna reaktion har jag inte hört tidigare från henne. Ja, varför inte reagera när det finns andra och därtill behövande som har det kanske riktigt, riktigt tufft? Och detta är något hon fått uppleva på nära håll, både privat och i jobbet?

”Hur kan det komma sig: att vissa har så oerhört kämpigt och andra lever så oerhört bra?”

Verkligen rimlig fråga!

Fler borde nog reagera över detta! Jag undrar dock om dem som min syster och hennes man besökte är beredda att dela med sig? Misstänker att de, om inte tidigare så nu, röstar på de partier som förordar skattesänkningar och med näbbar och klor försvarar jobbskatteavdragen (dvs. allianspartierna)!

Längst ner på s 46 om att de åtgärder man brukar vidta för att få barnen att fungera i sociala sammanhang har skett …

”… med begränsad framgång eftersom hjärtats intelligens måste utvecklas inifrån. Inte från undervisning om moral eller av rädsla för straff och uteslutning, utan inifrån vars och ens hjärta.”

Och på s 47:

”… det är en förmåga vars utveckling är beroende av de relationer (familj, pedagogiska institutioner, samhälle) som barnet växer upp i. 

Denna förmåga försvinner till synes aldrig även om relationernas kvalitet under uppväxten kan göra det nödvändigt för vissa att gömma undan det för att överleva./…/

…barnets utveckling av hjärtats intelligens tycks ha ett nära samband med de närstående vuxnas tillit till att barnen faktiskt har den förmågan och med deras villighet att följa barnets ‘flow'”

De skriver också i slutet på denna sida (och detta kapitel) om…

”… mellanmänsklig vänlighet.”

Idag har föräldrar redskap för att förstärka detta med tävling och konkurrens. Men gör de vare sig sina barn, sig själva, samhället eller världen en tjänst med detta? Vad lär de barnen om sig själva? Lär de dem verkligen att de är viktiga och bra som de är, samt att andra barn – och människor – är viktiga?

Vän på socialt forum, se ovan, skrev:

”Here’s what I want for my children’s education, and for education in general:

I want my children to read for enjoyment, play an instrument and sing, draw, dance, play, think, feel and be kind.

I want schools to be richly diverse, noisy, messy places full of discovery, where instead of worrying about a stifling regimen of tests, children are encouraged to explore, ponder, experiment and create.

I want rich arts programs, nurses, psychologists, counselors and librarians in every school, to make sure that no child comes to or leaves school hungry, in any way, and for schools to be places where every child and adult is treated with dignity and respect.

I want my children’s teachers to be free to create their own lessons, and work collaboratively with their colleagues in a climate of trust and mutual respect with their administrators, school board members and parents.

I want those teachers to be evaluated based on the work they do in the classroom with their students, not on standardized test scores in subjects they don’t teach, from students they’ve never met.

I want those teachers to be well prepared, and fully certified in their subject area with a semester or more of internship experience before being entrusted with their own classroom.

I want all children to be taught by persons who care about their growth and development as full human beings, not about their test scores.

And as a parent, I have a message for the reformers: Stay out of public education and stop obfuscating parents and community members with distracting propaganda like ‘global competition’ and ‘college and career readiness’, which is only designed to further the false rhetoric of ‘failing schools’. The vast majority of public schools are wonderful, and our children’s teachers are doing what can only be described as heroic work under very difficult conditions.

And let’s stop using ‘competition’ as a solution for the problems that have been caused by…’competition.'”

Vad? En amerikan som skriver:

”Och som förälder har jag ett budskap till reformatörerna: håll er borta från offentlig utbildning och sluta förvirra föräldrar och samhällsmedlemmar med distraherande propaganda som ‘global tävlan’ och ‘att göra sig redo för college och karriär’, vilket bara har för avsikt att hjälpa fram den falska retoriken om ‘bristfälliga skolor’. 

De flesta skolor är fantastiska och våra barns lärare gör, vad som bara kan beskrivas som, ett heroiskt arbete under väldigt svåra förhållanden [som större klasser, mindre planeringstid och 19 % nedskärningar i lön … även där! Inte bara i Sverige!] 

Och låt oss sluta med att använda ‘tävling’ som en lösning för de problem som har orsakats av … ‘tävling’.”

Och han kursiverade ‘tävling’!

Och problemet med välgörenhet och att inte finansiera skolor med skatter är att välgörenhet/filantropi kan vara, och ofta är, godtycklig. Till detta kommer att dagens s.k. filantrokapitalister t.ex. i USA idag villkorar de pengar de ger. Se ”In the Thrall of the Billionaire Boys Club” eller ungefär ” Gjorda till trälar i miljardärernas pojkklubb.”

Och empati verkar vara på modet! 😉 Se ”Konsten att stå ut med sig själv i motgång”:

”Självmedkänsla är ett nytt begrepp som börjat användas i terapier och forskning inom ledarskap. Agneta Lagercrantz, SvD:s mångåriga medarbetare, har i en ny bok utgått från personliga erfarenheter och nya forskningsrön. Vi publicerar ett utdrag.”

Borde vi inte få lära oss från början att vi är bra – och älskansvärda – precis som vi är, utan några som helst prestationer?

Slutligen; om denna kan vi läsa:

”Katja Bergstens och mitt samtal börjar med samhället. Hon tycker det är starkt präglat av hur vi beter oss då vi har vårt system för driv påslaget, eller det system som hör ihop med belöningshormoner och får oss att utforska världen. Här konkurrerar vi och utvecklas.

Här presterar vi och får dopaminkickar. Här kan vi vara höga av beröm och framgång. Uppåt, framåt, vidare – javisst, det är jättekul, och ibland kan vi köra på i långa tider.

Det är då drivet blir nästan ett samhällsideal, eller då det förväntas pågå ständigt och utan avbrott, som vi riskerar att brista.

Ser vi oss omkring märker vi betydligt mindre av det beteende som utlöses av ett annat lika nedärvt system, nämligen det för återhämtning, omsorg, samarbete och icke-tävling.

Allt det som självmedkänsla står för hör ihop med det här tröstande bry sig om-systemet. Här känner vi oss trygga och utsöndrar lugn och ro-hormonet oxytocin.

Vi knyter an till föräldrar och tar hand om barn. Vi samarbetar och beter oss osjälviskt.

‘Omsorgssystemet kickar igång då vi vilar’, förklarar Katja Bergsten, ‘och vi kan bara vila då vi känner oss säkra. Annars blir det farligt att vila.’

Det Katja har upptäckt är att det gör många skräckslagna att ta det lugnt. Att vilja sitta stilla, sänka axlarna och våga tro på att man ‘får vara med i flocken’ är som att lägga sig på rygg, visa strupen och förväntansfullt undra: ‘Vill du vara med mig?’ Den reaktion vi fasar för är den nedlåtande fnysningen: ‘Öh, du, skulle inte tro det.’

Hur ska vi våga lita på att någon tycker om mig? Kan vi ens känna att vi är värda omsorg? Vi är så vana vid att vara i utforskarsystemet, då vi ska stå på tå och vara på vår vakt nästan hela tiden, att vi tappar kontakten med lugn och ro-systemet.

När detta är påslaget kan man säga att vi lägger oss på rygg mitt i flocken och bara känner tillit. Katja Bergsten menar att många i dag inte litar på vad som kommer att hända om vi hänger oss åt den formen av förnöjsamt idisslande.”

Ja, föräldrar borde ge sina barn det med sig ut i livet att de är tillräckligt bra och är värda omsorg och kärlek. Då kan dessa barn troligen betydligt lättare stå upp för sig själva! Och göra det på ett icke destruktivt eller självdestruktivt sätt.

Skolval är ett falskt val …

Teacher Shortage? Supply & Demand = more pay, better working conditions, right? @BadassTeachersA #TBATs @mrobmsu pic.twitter.com/I9VFnkpngC

— Nancy Osborne (@NancyOsborne180) 17 augusti 2015

Jag fortsätter att läsa boken ”Empati – det som håller världen samman” och får fler funderingar. När jag kom till kapitlet ”Empati och den goda miljön för lärande och utveckling” (s 48), där de skriver hur Helle Jensen och Jesper Juul …

”… efter många års arbete som psykologer, familjeterapeuter och konsulter i skolor och förskolor hade blivit uppmärksamma på och bekymrade över hur svårt det kan vara för de vuxna som arbetar där att skapa en god miljö för lärande och utveckling.

På kort sikt är det viktigt för att få arbetsro i klassen och se till att den nödvändiga inlärningen kan ske. På lång sikt är det viktigt att livet i förskolan och klassen – barnens första större gemenskap utanför familjen – blir vänlig, respektfull och närvarande. Det är här som förmågan till empati och uppmärksamhet kan utvecklas och medvetenheten om behovet av samhörighet och gemenskap kan grundläggas.”

Undra på om det är stökigt!? När tävlan börjar så tidigt i livet! Tävlan på alla fronter kanske.

Jag funderade vidare:

”Får de föräldrar som sätter sina barn i friskola sån utdelning på detta som de tror? Utvecklas deras barn så mycket mer i friskolan än de skulle ha gjort i den gamla kommunala skolan?”

Och jag kan inte heller låta bli att undra om föräldrar tror att deras barn är mer ”fantastiska” och mer ”genialiska” än de egentligen är. Naturligtvis är alla barn unika, men … Kanske är deras barn varken duktigare eller smartare eller bättre än några andra barn. Än några andras barn.

Vad kan barnet också riskera få med sig? Alldeles för stora krav och oförmåga (därför att de egentligen inte fått tillåtelse) att misslyckas?

“Skolval är ett falskt val …”

“Den faktiska effekten av skolval kan inte ignoreras. Mot bakgrund av de grundläggande realiteterna i nuvarande utbildningssystem, så är inte val slutligen använt för att bredda möjligheter och är heller ingen instans för minoritetsföräldrar.  

Snarare är skolval använt för att sanitera [göra alla ifrågasättanden svåra att komma med, om näst intill omöjliga?] ojämlikhet i skolsystemet, under förutsättning att man får tillräckliga val, är staten och de som bor där befriade från att adressera källorna till ojämlika utbildningsmöjligheter för fattiga och minoritetselever. Staterna stöttar verksamhet även när subjekt som förment utövar denna verksamhet är gjorda obrukbara.

Erfarenhet gör klart att skolval helt enkelt inte borde utgöra en väsentlig eller [ens] fundamental aspekt av politiken runt utbildningsreform.

Snarare borde fokus ligga på att förbättra offentlig skola för alla elever så att alla medlemmar i ett samhälle kan utöva verklig [skol]verksamhet, till att börja med underlättad av kvalitetsgrundskoleutbildning.

Slutligen, att förbättra offentlig utbildning börjar med att förhindra att man övergiver den.”

Diane Ravitch skriver i bloggpostningen ”Osamudia R. James: School choice As Racial Subordination” om förhållandena i USA. Och hon skriver:

 ”När fler barn förleds att lämna den offentliga skolan, så blir den offentliga skolan mindre förmögen att sörja för en anständig utbildning för dem som lämnas bakom.”

Vilka konsekvenser får detta för samhället? Angår andras barn eller andra människor inte oss alla?

Och hon fortsätter frankt:

”Många av dem som lämnar kommer att gå i friskolor som inte är bättre och som mycket möjligt är sämre ön de offentliga skolor som de övergav.”

Ord och inga visor och jag tror hon kan ha rätt!

”Skadan som denna strategi gör barn är kraftig och skadan det gör samhället är oöverskådlig.”

Bra sagt, Ravitch!

Jag tror Frank Bruni har rätt; ”Where You Go Is Not What You’ll Be” ungefär ”Det är inte den skola du studerar vid som kommer att avgöra den du senare blir.”

Så nej, man kanske inte får den utdelning som man tror att valet av friskola ska ge ens barn!

Mer om problemet med skolpeng – fri konkurrens vadå? Skolan en kvasimarknad …

I artikeln ”Friskoledomen är en larmsignal till politiken” kan man läsa:

”Om en kommunal skola tillåts gå med underskott ska man numera ge friskolorna högre skolpeng. Även om underskottet beror på att friskolorna tar de kommunala skolornas elever.

Visst låter det orimligt? En förruttnelseprocess i den fria konkurrensens namn. Men det är kontentan av två kammarrättsdomar som ger vinstjagande friskolekoncernen Academedia rätt.

Se ”Kammarrätten gav Academedia rätt mot kommuner.”

”‘De kommunala gymnasieskolorna i Örebro och Norrköping gick back 2010. Underskotten skrevs av respektive sköts på framtiden. Det är detsamma som att ge mer i skolpeng, ansåg de fristående gymnasieaktiebolagen IT-gymnasiet, Rytmus, Plusgymnasiet, Framtidsgymnasiet Öst och Nordens Teknikerinstitut.

De ville ha samma. När de inte fick det valde moderbolaget Academedia att gå till förvaltningsdomstol – där man vann mot Örebro och förlorade mot Norrköping.
[…]

Får kommunala skolor mer pengar under ett verksamhetsår än vad som budgeterats ska friskolorna också ha det. Och ett underskott som avskrivs eller där återbetalningen skjuts fram år efter år är i praktiken ett tillskott .’

Så vad innebär det då egentligen?

Jo men såhär typ:

Om du startar en friskola och lyckas locka till dig några av eleverna i en närliggande kommunal skolas finns risk att den kommunala skolan, som då blir av med skolpengen för de här eleverna, går med underskott.

Om de inte hanterar det underskott som uppstår när elever försvinner genom besparingar som gör skolan sämre, utan i stället skriver av underskottet, så får du och din friskola ‘rätt till’ mer av kommunens och skattebetalarnas pengar. Annars blir det ‘orättvist’.

VA?

Låter det som ett bra system? Låter det som väl spenderade pengar? Det som händer nu är i alla fall att Academedia driver liknande processer på andra ställen i Sverige. Och visst lönar det sig att vara cynisk: Pengarna fortsätter rulla, i rask takt, till riskkapitalbolagägda Academedia.”

I grundskolorna i den kommun jag bor och jobbar så har friskolorna ett kösystem, men den kommunala skolan måste ta emot alla elever. Detta anser jag inte vara konkurrens på lika villkor.

Hoppfullt är dock att ”Idéburna friskolor vill inte klumpas ihop med vinstdrivande.” Dock har den första friskolan i min kommun nu köpts upp av större koncern!

Om förändringsstress och litet mer om skolan, samt om människovärde …

Om Cecilia Jonsson.

Se också recensionen ”Ett nödrop från skolan” om boken ”Inte gå under”:

”Skolan har också länge varit en politisk experimentverkstad. Både socialdemokratiska och borgerliga regeringar bär ansvaret för detta. Besluten har varit många genom åren. Kommunalisering, privatisering, fria skolval, nya läroplaner, förändrad lärarutbildning.

Under samma period har vård, skola och omsorg gått omkring i alldeles för ‘trånga jeans’ sedan 1990-talets krisår. Nedskärningarna har slagit hårt. Elevvårdande insatser har försvunnit. Segregationen börjar bli monumental.

I Malin Hedins roman möter vi Mirjam som är nyutexaminerad lärare. Hon söker och får ett jobb på en privat skola som är FN-certifierad. Men bakom den glassiga ytan och marknadsföringen döljer sig en betydligt gråare verklighet. Ägaren till skolan är bara intresserad att göra vinst på verksamheten. Eleverna är vandrande penningpåsar och lärarna minusposter i resultaträkningen. Är det en sund arbetsmiljö som gynnar lärande?

Mirjam kämpar på och hamnar i olika konflikter både med sig själv och kollegor. Hennes yrkesval har gått i arv. Hon har en moder som också varit lärare men som blev deprimerad och utbränd på kuppen. Det hände under nedskärningsåren. Även hennes mormor var lärare på sin tid. Då var yrket något helt annat. Det är ett bra grepp av författaren, skapar perspektiv över en längre tidsaxel.”

Vidare kan man läsa om denna bok:

”Efter ett smärtsamt uppbrott från en långvarig relation söker hon sig till en ny skola i en ny stad. Skolans unika pedagogik tilltalar henne och hon ser både flytten och det nya arbetet som en motiverande nystart.

Trots alla larmrapporter om en skola i förfall tror hon starkt på det svenska skolväsendet och känner en omisskännlig stolthet för sitt yrke. Kontinuerligt under sin resa minns hon glimtar ur sin barndom, med både en mamma och en mormor som har haft yrket lärare innan henne själv.

Mormodern är en stark inspiration och drivkraft, en varm röst som med övertygelse upprepar mantrat att hon älskar alla sina elever. Hennes mammas berättelse är en motpol och handlar om någon som gav allt hon hade tills hon själv blev utbränd och djupt deprimerad, som tillslut lyckades komma undan med livet i behåll och hamnade i en liten antikaffär.

Väldigt fort inser Mirjam att skolan som hon har hamnat på dras med stora problem. Oron är stark bland både elever och lärare. Rektorer kommer och går och ägare byts ut.

Huvudproblemet som Mirjam stöter på, förutom entreprenörerna som ser skolan som ett företag vilket som helst och eleverna som kunder, är den ständiga oviljan att ta ansvar. Ju längre upp i hierarkierna som man kommer, desto lättare tycks det vara att glida undan.

Så fort en rektor eller vd lämpar över, säljer och går vidare, är det de svagaste eleverna som blir lidande. Som oavsett hur många lagar som finns för att skydda dem aldrig får den hjälp de har rätt till.”

Göran Greider i ledaren ”Människans värde och pris”:

”I ojämlika samhällen värderar människor varandra mycket oftare än i mer jämlika samhällen. På några sekunder gör vi, utan att vara medvetna om det, en värdering av den andres status. Vi sätter ett pris på andra människor, kan man säga.

Där det finns konkurrens och statusjakt sätter vi ett pris på andra människor.

Jag läste nyligen en bok av en moralfilosof som menade att något avgörande händer med ett ting, en människa eller en verksamhet när de hamnar på marknaden och får just ett pris. Värdet av det degraderas. Korrumperas.

Och han tog några kusliga exempel. I USA är det vanligt att stora företag ger sina anställda en livförsäkring – utan att de anställda vet om det. När den anställde sedan dör, så faller försäkringen ut – men inte till de anhöriga, utan till företaget.

Ganska många av dem som dog i terrorattacken mot World Trade Center hade faktiskt sådana försäkringar. Döden blev en vara. Den fick ett pris i pengar.

Hur ger man en människa ett värde? Vi kan uttala ordet Människovärde. Det är en besvärjelse. Det besvärjer fram en värld där vi inte sätter ett pris på människor. Där vi egentligen inte ens sätter ett värde på människor.

Vi sätter helt enkelt bara värde på människor. Och vi gör det genom att se dem, höra dem, lära känna dem.”

Ja, ”Vad kostar en människa?”

Se också om existentiell filmfestival arrangerad av Högskolan Dalarna:

”Existentiell filmfestival Dalarna sätter samtalet om film i fokus – tillsammans vill vi diskutera högaktuella ämnen och ständiga frågor kring människors vardag, existens och livsval.

Vi lever i en samtid som präglas av både politisk och ekonomisk osäkerhet där rasistiska och människofientliga partier ständigt talar om människors kostnad, aldrig om deras värde.

Samtidigt ser vi många aktuella filmer som lyfter frågor om det pris människan tvingas betala för sin överlevnad, om det inre värde hon ser i sig själv och andra i henne. Värdet av rörelsefrihet blir tydligt för turisterna i Terraferma då flyktingar från avlägsna krig når de italienska solstränderna via flottar. I land flyter även döda kroppar från andra desperata människor som tvingats ut på havet på väg mot ett stängt Europa.

Möjligheten att skapa profit på dem som saknar valmöjligheter blir även tydlig i Dallas Buyers Club där illegala bromsmediciner blir enda utvägen för att sakta ner döden.

Att våga leva med hopp inför framtiden är en stor utmaning för de utsatta ungdomarna på korttidsboendet i Short Term 12. Den unga personalen som lever genom tanken ‘rädda en person, rädda en hel värld’ blir livbojar för de barn som vuxenvärlden svikit.

I Under Gottsunda finner vi andra osedda barn i den förort där den enda mening som existerar i ett liv av utanförskap är den som skapas av ungdomarna själva.

Ansvaret inför att göra ett val finner vi i Två dagar, en natt där industriarbetaren Sandra tvingas konfrontera sina kollegor i solidaritetens namn när hennes jobb vägs mot en efterlängtad bonus. Valet för den unga nunnan i Ida står mellan det trygga kloster hon växt upp i och möjligheten till upprättelse för den familj som hon aldrig känt i en brutal omvärld.

Skenbarheten i att mäta människans värde i förhållande till ägodelarna skiner tydligt i The Bling Ring där unga högklackade tjuvar förblindas av längtan efter kändisskapet. Inte heller de skidor som Simon stjäl i Syster har ett egenvärde – de är bara en väg mot att bli sedd och bekräftad.”

Om skolan och konkurrens på ”lika” villkor …

Är det konkurrens på lika villkor att friskolor får ha kö? Kommunala skolor måste acceptera alla elever. Vilket gör att den kommunala skolan måste anpassa sin kostym, något friskolan inte behöver. Och detta missgynnar den senare, som inte lätt kan krympa eller göra lokaler större.

Detta borde ändras så att friskolor inte får ha köer, utan måste acceptera alla elever som söker, på precis samma sätt som kommunala skolor! Det vore att skapa mer jämlika förutsättningar för skolorna.