Mer om perfekta människor, tävlan-konkurrens och att inte vara tillräckligt bra…

2 augusti, 2015 § 8 kommentarer

I artikeln ”Suicide in Campus and the Pressure of Perfection” kan man bland annat läsa:

Gregory T. Eells, director of counseling and psychological services at Cornell University, believes social media is a huge contributor to the misperception among students that peers aren’t also struggling.

When students remark during a counseling session that everyone else on campus looks happy, he tells them: ‘I walk around and think, ‘That one’s gone to the hospital. That person has an eating disorder. That student just went on antidepressants.’

As a therapist, I know that nobody is as happy or as grown-up as they seem on the outside.”

Och vidare:

”Where the faulty comparisons become dangerous is when a student already carries feelings of shame, according to Dr. Anthony L. Rostain, a pediatric psychiatrist on Penn’s faculty who was co-chairman of the task force on student psychological health and welfare. ‘Shame is the sense one has of being defective or, said another way, not good enough,’

Dr. Rostain said. ‘It isn’t that one isn’t doing well. It’s that ‘I am no good.’ Instead of thinking ‘I failed at something, these students think, ‘I am a failure.’/…/

‘America’s culture of hyperachievement among the affluent has been under scrutiny for at least the last decade, but recent suicide clusters, including the deaths of three high school students and one recent graduate in Palo Alto, Calif., have renewed the debate. ‘In the Name of College! What Are We Doing to Our Children?’ blared a Huffington Post headline in March.

Around the same time, the New York Times columnist Frank Bruni published ‘Where You Go Is Not Who You’ll Be: An Antidote to the College Admissions Mania,’ which he was inspired to write after years of observing the insanity surrounding the process — not only among students but also their parents.

Numerous other alarms have been sounded over helicopter parenting, and how it robs children of opportunities to develop independence and resiliency, thereby crippling them emotionally later in life. These cultural dynamics of perfectionism and overindulgence have now combined to create adolescents who are ultra-focused on success but don’t know how to fail.”

Brunis twitterkonto.

Annonser

§ 8 svar till Mer om perfekta människor, tävlan-konkurrens och att inte vara tillräckligt bra…

    • k skriver:

      I wikipediaartikeln om Bruni kan man läsa:

      ”Where You Go Is Not Who You’ll Be: An Antidote to the College Admissions Mania, in which he examines many parents’ and kids’ obsession with elite colleges; explodes the myth that getting into a highly selective school is key to success later in life; and discusses better ways to think about higher education and to get the most out of it.

      In an endorsement of the book, the writer Paul Tough called it ‘an inspiring call for a wiser, saner approach to American higher education.'”

  • k skriver:

    Amerikanska curlingföräldrar. Där kallas de helikopterföräldrar!

    Och jag skulle kanske bli en aning orolig om jag vore rektor och en förälder ringer för att höra hur många elever de lyckats få ut med fullständiga betyg. Varningsklockor borde kanske börja ringa.

    Den här boken verkar väldigt intressant!

    Har precis lyssnat på ett ganska långt föredrag av dess författare. Han verkar vettig! Han menar att det inte är så viktigt att man går på ett prestigefyllt college, det är snarare vad man gör av sin skoltid som avgör om man lyckas senare! Och han ger exempel på detta i sitt föredrag. Exempel på personer som haft styrkan att gå sina egna vägar (inte lätt).

    Vi har inte ännu dessa fenomen riktigt här, men är de på väg?

    Eller finns de i vissa, framförallt mer välbeställda familjer, även här?

    Gjorde en snabböversättning av artikel om ökande antal självmord bland collegestudenter:

    Gregory T. Eells, chef för rådgivnings- och psykologservicen vid Cornelluniversitetet menar att social media är en viktig bidragande faktor till missuppfattningarna bland studenter att andra studenter inte kämpar de också.

    När studenter under rådgivningssessioner säger att alla andra på campus ser så lyckliga ut, så säger han till dem: ‘Jag promenerar runt och tänker: ‘Den personen har varit till sjukhus. Den personen har en ätstörning. Den studenten har just gått på en kur antidepressiv medicin.

    Som terapeut vet jag att ingen är så lycklig, eller så vuxen, som de ser ut att vara på utsidan”

    Och vidare:

    När dessa felaktiga jämförelser blir farliga, är när studenter redan bär på känslor av skam, enligt Dr. Anthony L. Rostain, som är [ungefär?] ungdomspsykiater vid Pennsylvaniauniversitetets fakultet /…/ ‘Skam är känslan av att vara defekt/ofullkomlig eller, sagt på ett annat sätt, inte tillräckligt bra.

    Rostain säger: ‘Det är inte [bara] att man inte gör bra ifrån sig. Det är att ‘Jag är inte bra ‘. Istället för att tänka ‘Jag misslyckades med nånting’, så tänker dessa studenter ‘Jag är en misslyckad person.’/…/

    Amerikansk kultur av hyperprestationer hos välbeställda har befunnit sig under luppen det senaste årtiondet, men den senaste anhopningen av självmord, inkluderande tre gymnasieelevers dödsfall och nu nyligen en elev som gått ut gymnasiet i Palo, Kalifornien, har förnyat debatten. ‘In the Name of College! What are we Doing to Our Children?’ ropar Huffington Post ut i en rubrik i mars.

    Vid samma tidpunkt publicerade kolumnisten för New York Times, Frank Bruni, artikeln ‘Where You Go Is Not Who You’ll Be: An Antidote to the College Admission Mania’ [ungefär ‘Den skola du går på talar inte om vad du kommer att bli: ett motgift mot manin vid collegeinträdet], vilken han inspirerades att skriva sen han iakttagit vansinnet runt denna process – inte bara bland studenter, utan också deras föräldrar.

    Talrika andra larmrapporter har hörts över helikopterföräldrar [vi talar i Norden om föräldrar som curlar sina barn] och hur det tar ifrån barn möjligheterna att utveckla oberoende och förmåga att återhämta sig [efter motgångar, för signalen är att de helt enkelt inte får misslyckas], så de blir invalider känslomässigt senare i livet.

    Denna kulturella dynamik av perfektionism och överbeskydd har nu kombinerats och skapat ungdomar som är ultrafokuserade på att lyckas, men som inte vet hur man misslyckas.”

    • k skriver:

      Och apropå förmågan att misslyckas (tillåtelsen att misslyckas) så skriver Robert Reich på sin facebooksida:

      ”This morning I got a call from a former student who told me, in a quivering voice, she had lost her job. She took it as a personal failure. ‘I don’t know what to do now. I’ve lost confidence in myself.’

      I told her two things that may be relevant to you or to your children in a similar situation. ‘First,’ I said, ‘you shouldn’t take it too personally. Everyone’s vulnerable in today’s economy. People are being laid off because companies are cutting costs. Sometimes people lose their jobs not because they’re failing at it but because they can be replaced by someone with less experience who will work for less.’

      ‘I still feel like I failed. I made some stupid decisions,’ she said.

      ‘Even if you did fail, that’s okay,’ I said. ‘If someone takes their job seriously they’ll try new things, and sometimes they’ll fail. The real test over time isn’t success or failure. It’s your resilience in bouncing back from failure.’

      I hope my advice helped her.

      Have you ever lost your job and felt like a failure? If so, how did you bounce back?

      This morning I got a call from a former student who told me, in a quivering voice, she had lost her job. She took it as…

      Posted by Robert Reich on Sunday, August 2, 2015

      Lever vi också under ett påbud att vara lyckliga? Att inte få vara ledsna eller olyckliga? Och om så; vad gör det med hur vi hanterar saker i våra liv?

  • […] vad kan detta leda till? En enorm press på individer, som kan få katastrofala följder? Och vilken effekt får detta på samhället i […]

  • […] Jag tror Frank Bruni har rätt; ”Where You Go Is Not What You’ll Be” ungefär ”Det är inte den skola du stu… […]

  • […] Och att ha en enorm press på sig kan få förödande konsekvenser, något som jag också bloggat om tidigare. […]

  • […] Och det är snarare vad man gör av sin skolgång som har betydelse, inte vilken skola man går i. Se tidigare postning ”Mer om perfekta människor, tävlan-konkurrens och att inte vara tillräckligt bra…” […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Vad är detta?

Du läser för närvarande Mer om perfekta människor, tävlan-konkurrens och att inte vara tillräckligt bra…reflektioner och speglingar II....

Meta

%d bloggare gillar detta: