Om mer avund åt folket OCH mellanmänsklig vänlighet …

18 augusti, 2015 § 6 kommentarer

Barry-3

bild härifrån.

Fortsätter läsa boken ”Empati – det som håller världen samman” och fortsätter tänka vidare angående skolval (se tidigare postning ”Skolval är ett falskt val”) och mindes plötsligt också Unni Drugge som bloggade om ”Mer avund åt folket” och läste den postningen snabbt igen.

På s. 46 i boken ”Empati – det som håller världen samman” kan man läsa:

”Vi försöker undervisa barnen om att de ska behandla varandra väl och ta hänsyn till de små och svaga, samtidigt som vi i samhället i stort exkluderar och visar bristfällig omsorg om flyktingar, invandrare, arbetslösa, sjuka och gamla och kallar det för ‘prioritering av resurserna’.”

Som Unni Drugge skriver om avund (kanske fritt tolkat här): varför ska man inte få ifrågasätta de enorma skillnaderna mellan människor och titta med ”avund” på dem som har det väldigt mycket bättre än allt fler i detta samhälle?

En syster berättade med en ton som jag tolkade som indignerad, om när de besökte en av hennes mans syskon. De fick bo i deras sommarhus och detta hus var ”fullt utrustat”; hade allt som ett permanent boende har. De hoppade från ett däck rakt ner i plurret. Dvs huset hade sån närkontakt med vattnet. Hon konstaterade att de tänker sig för och valde det billigaste möblemanget till sitt inglasade uterum. De är väldigt ekonomiska ska tilläggas.

Denna reaktion har jag inte hört tidigare från henne. Ja, varför inte reagera när det finns andra och därtill behövande som har det kanske riktigt, riktigt tufft? Och detta är något hon fått uppleva på nära håll, både privat och i jobbet?

”Hur kan det komma sig: att vissa har så oerhört kämpigt och andra lever så oerhört bra?”

Verkligen rimlig fråga!

Fler borde nog reagera över detta! Jag undrar dock om dem som min syster och hennes man besökte är beredda att dela med sig? Misstänker att de, om inte tidigare så nu, röstar på de partier som förordar skattesänkningar och med näbbar och klor försvarar jobbskatteavdragen (dvs. allianspartierna)!

Längst ner på s 46 om att de åtgärder man brukar vidta för att få barnen att fungera i sociala sammanhang har skett …

”… med begränsad framgång eftersom hjärtats intelligens måste utvecklas inifrån. Inte från undervisning om moral eller av rädsla för straff och uteslutning, utan inifrån vars och ens hjärta.”

Och på s 47:

”… det är en förmåga vars utveckling är beroende av de relationer (familj, pedagogiska institutioner, samhälle) som barnet växer upp i. 

Denna förmåga försvinner till synes aldrig även om relationernas kvalitet under uppväxten kan göra det nödvändigt för vissa att gömma undan det för att överleva./…/

…barnets utveckling av hjärtats intelligens tycks ha ett nära samband med de närstående vuxnas tillit till att barnen faktiskt har den förmågan och med deras villighet att följa barnets ‘flow'”

De skriver också i slutet på denna sida (och detta kapitel) om…

”… mellanmänsklig vänlighet.”

Idag har föräldrar redskap för att förstärka detta med tävling och konkurrens. Men gör de vare sig sina barn, sig själva, samhället eller världen en tjänst med detta? Vad lär de barnen om sig själva? Lär de dem verkligen att de är viktiga och bra som de är, samt att andra barn – och människor – är viktiga?

11896085_10107142507185164_5092134857214474885_n

Vän på socialt forum, se ovan, skrev:

”Here’s what I want for my children’s education, and for education in general:

I want my children to read for enjoyment, play an instrument and sing, draw, dance, play, think, feel and be kind.

I want schools to be richly diverse, noisy, messy places full of discovery, where instead of worrying about a stifling regimen of tests, children are encouraged to explore, ponder, experiment and create.

I want rich arts programs, nurses, psychologists, counselors and librarians in every school, to make sure that no child comes to or leaves school hungry, in any way, and for schools to be places where every child and adult is treated with dignity and respect.

I want my children’s teachers to be free to create their own lessons, and work collaboratively with their colleagues in a climate of trust and mutual respect with their administrators, school board members and parents.

I want those teachers to be evaluated based on the work they do in the classroom with their students, not on standardized test scores in subjects they don’t teach, from students they’ve never met.

I want those teachers to be well prepared, and fully certified in their subject area with a semester or more of internship experience before being entrusted with their own classroom.

I want all children to be taught by persons who care about their growth and development as full human beings, not about their test scores.

And as a parent, I have a message for the reformers: Stay out of public education and stop obfuscating parents and community members with distracting propaganda like ‘global competition’ and ‘college and career readiness’, which is only designed to further the false rhetoric of ‘failing schools’. The vast majority of public schools are wonderful, and our children’s teachers are doing what can only be described as heroic work under very difficult conditions.

And let’s stop using ‘competition’ as a solution for the problems that have been caused by…’competition.'”

Vad? En amerikan som skriver:

”Och som förälder har jag ett budskap till reformatörerna: håll er borta från offentlig utbildning och sluta förvirra föräldrar och samhällsmedlemmar med distraherande propaganda som ‘global tävlan’ och ‘att göra sig redo för college och karriär’, vilket bara har för avsikt att hjälpa fram den falska retoriken om ‘bristfälliga skolor’. 

De flesta skolor är fantastiska och våra barns lärare gör, vad som bara kan beskrivas som, ett heroiskt arbete under väldigt svåra förhållanden [som större klasser, mindre planeringstid och 19 % nedskärningar i lön … även där! Inte bara i Sverige!] 

Och låt oss sluta med att använda ‘tävling’ som en lösning för de problem som har orsakats av … ‘tävling’.”

Och han kursiverade ‘tävling’!

Och problemet med välgörenhet och att inte finansiera skolor med skatter är att välgörenhet/filantropi kan vara, och ofta är, godtycklig. Till detta kommer att dagens s.k. filantrokapitalister t.ex. i USA idag villkorar de pengar de ger. Se ”In the Thrall of the Billionaire Boys Club” eller ungefär ” Gjorda till trälar i miljardärernas pojkklubb.”

Och empati verkar vara på modet! 😉 Se ”Konsten att stå ut med sig själv i motgång”:

”Självmedkänsla är ett nytt begrepp som börjat användas i terapier och forskning inom ledarskap. Agneta Lagercrantz, SvD:s mångåriga medarbetare, har i en ny bok utgått från personliga erfarenheter och nya forskningsrön. Vi publicerar ett utdrag.”

Borde vi inte få lära oss från början att vi är bra – och älskansvärda – precis som vi är, utan några som helst prestationer?

Slutligen; om denna kan vi läsa:

Katja Bergstens och mitt samtal börjar med samhället. Hon tycker det är starkt präglat av hur vi beter oss då vi har vårt system för driv påslaget, eller det system som hör ihop med belöningshormoner och får oss att utforska världen. Här konkurrerar vi och utvecklas.

Här presterar vi och får dopaminkickar. Här kan vi vara höga av beröm och framgång. Uppåt, framåt, vidare – javisst, det är jättekul, och ibland kan vi köra på i långa tider.

Det är då drivet blir nästan ett samhällsideal, eller då det förväntas pågå ständigt och utan avbrott, som vi riskerar att brista.

Ser vi oss omkring märker vi betydligt mindre av det beteende som utlöses av ett annat lika nedärvt system, nämligen det för återhämtning, omsorg, samarbete och icke-tävling.

Allt det som självmedkänsla står för hör ihop med det här tröstande bry sig om-systemet. Här känner vi oss trygga och utsöndrar lugn och ro-hormonet oxytocin.

Vi knyter an till föräldrar och tar hand om barn. Vi samarbetar och beter oss osjälviskt.

‘Omsorgssystemet kickar igång då vi vilar’, förklarar Katja Bergsten, ‘och vi kan bara vila då vi känner oss säkra. Annars blir det farligt att vila.’

Det Katja har upptäckt är att det gör många skräckslagna att ta det lugnt. Att vilja sitta stilla, sänka axlarna och våga tro på att man ‘får vara med i flocken’ är som att lägga sig på rygg, visa strupen och förväntansfullt undra: ‘Vill du vara med mig?’ Den reaktion vi fasar för är den nedlåtande fnysningen: ‘Öh, du, skulle inte tro det.’

Hur ska vi våga lita på att någon tycker om mig? Kan vi ens känna att vi är värda omsorg? Vi är så vana vid att vara i utforskarsystemet, då vi ska stå på tå och vara på vår vakt nästan hela tiden, att vi tappar kontakten med lugn och ro-systemet.

När detta är påslaget kan man säga att vi lägger oss på rygg mitt i flocken och bara känner tillit. Katja Bergsten menar att många i dag inte litar på vad som kommer att hända om vi hänger oss åt den formen av förnöjsamt idisslande.”

Ja, föräldrar borde ge sina barn det med sig ut i livet att de är tillräckligt bra och är värda omsorg och kärlek. Då kan dessa barn troligen betydligt lättare stå upp för sig själva! Och göra det på ett icke destruktivt eller självdestruktivt sätt.

Annonser

§ 6 svar till Om mer avund åt folket OCH mellanmänsklig vänlighet …

  • k skriver:

    Se också ”Sortera egna och andras behov och upptäck din egen lust”:

    ”Långledigt… låt ordet få snurra runt fritt ett tag. Vad väcker det ordet för känslor: glädje och nyfikenhet eller kanske ledsenhet och rädsla?

    När vi får tid och utrymme att vara med oss själva och våra närmaste möter vi verkligheten som den är. Det kan upplevas som både glädjerikt och sorgesamt – oftast både och – livet är som bekant randigt.

    Våra föreställningar om hur semestern borde vara ställs på sin spets när man inte kan leva upp till sina egna eller andras förväntningar och när man tycker att de närmaste inte håller måttet.”

    • k skriver:

      11889579_10107144032977464_7686865229402201499_n

       

      Och så ytterligare tips på artikel; ”Vi latar oss för lite”:

      ”När New public management svepte över organisationerna som en frälsares andedräkt omfamnade vi detta sätt att se på oss själva och våra organisationer och införde detta även i våra familjeliv. Plötsligt skulle även familjelivet präglas av effektivitet, bättre styrning, mer värde, målstyrning osv./…/

      Vi vill att våra liv ska vara fyllda med meningsfulla sysselsättningar, ett meningsfullt arbete där vi alla gör vårt yttersta. Det är väl bra./…/

      För 20 år sedan tittade vi på TV om aftonen, idag tittar vi på TV samtidigt som vi läser nyheter eller spelar Wordfeud på telefonen. Ett telefonsamtal med gamla mamma rivs av samtidigt som vi kollar in facebook på läsplattan.

      Våra hjärnor klarar inte detta liv. Vi sover för lite, latar oss för lite och struntar i att det går åt pipsvängen för att vi är konkurrensutsatta av grannen som verkar klara det här bättre.

      Innan stearinljuset och glödlampan sov vi när det var mörkt. Och det kunde bli många timmar. Att sova 5 timmar/natt är för lite. Punkt.

      Det finns föreställningar att folk förr var starka och robusta och inte gnällde för småsaker. Och om vi ser på bönderna så arbetade man väldigt intensivt i perioder, under sådd, höstskörd, slakt, och så vidare. Men tiden däremellan så satt man mest och lagade räfsor, skvallrade och sov och sov och sov.

      Jägare-samlare, som fortfarande har världsrekord i antalet år i människans historia, jagade en antilop tillsammans i flera dagar, tog reda på det döda djuret, samlade nötter och frukter i cirka två timmar om dagen, däremellan skvallrade man och sov och sov och sov.

      Detta är våra hjärnor gjorda för, några timmars ansträngning, sedan återhämtning, vila, socialisering.

      När man lekte gjorde man det för att det var roligt och för att det knöt samman gruppen, inte för ökad effektivitet eller mervärde även om detta säkert också var resultatet i viss mening./…/
       
      En stund av ingen aktivitet alls, en stund av mindlessness. Börja med det, schemalägg det gärna.”

      • k skriver:

        ”Jag gillar inte när folk säger ‘Vi måste förbereda eleverna för den riktiga/verkliga världen’.

        Sanningen är att en del av dem upplever mer av den verkliga världen än vi nånsin kommer att förstå.

        Det vi behöver göra är att förbereda dem för en bättre värld.”

        Ja, vi borde vara mer varsamma än vi är – med andras barn och med varandra osv.

      • k skriver:

        ickevåldmanifest

        Unescos ickevåldsmanifest 2000:

        1. Respektera allt liv
        2. Säg nej till våld
        3. Dela med andra
        4. Lyssna för att förstå
        5. Skydda/bevara planeten
        6. Återupptäck solidariteten

        Så här borde det vara på mikro- och makronivå.

  • k skriver:

    S 53 i boken ”Empati”:

    ”… en kulturell kontext som i allt större utsträckning förnekar livet, döden, smärtan, ålderdomen och konfliktens nödvändighet i en allt mer intensiv jakt efter ett ‘existentiellt botox’ – ett medel som kan göra livet riks- och smärtfritt.”

    Och jag tror att föräldrar överskattar (kanske många gånger väldigt mycket) vad friskolan kan göra för deras barn, som inte den kommunala skolan kunde göra. Vill verkligen upprepa och understryka det! ”Skolval är ett falskt val …”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: