Den amerikanska skolhistorikern Diane Ravitch om filantrokapitalister i ”Miljardärernas pojkklubb” – om välgörenhet i skola och utbildning…

5 februari, 2012 § 11 kommentarer

Börjar publicera denna bloggning redan nu.

Diane Ravitch skriver i kapitlet ”Miljardärernas pojkklubb” i  ”The Death and Life of the Great American School System” s. 197-198 (hela denna postning i min fria och snabba översättning från engelskan):

”Stiftelser finns för att möjliggöra för väldigt rika människor att skydda en del av sitt kapital från att beskattas genom att pengarna används till socialt välgörande ändamål [i filantropi eller välgörenhet].

Stiftelser stöttar sjukhus, konst, vetenskaplig forskning, offentlig hälsovård, universitet och en mängd andra värdiga filantropiska aktiviteter.

Stiftelser kanske inte deltar i försvar av [viss sorts] politik, men de kan lagligt finansiera organisationer som gör det.

De kan också stötta forskningsprojekt som sannolikt befrämjar stiftelsens mål.

Utbildning har alltid stått högt på agendan.

Stålmagnaten och filantropen Andrew Carnegie skapade mer än 2 500 fria offentliga bibliotek i USA och andra länder [se om denna stiftelse här].

Julius Rosenwald, som tjänade sin förmögenhet på Sears Roebuck, helgade [som Ravitch uttrycker det] en stor del av den på att bygga tusentals skolor för afroamerikanska barn i södern.”

I not om den senares insatser kan man läsa (se ”Riskfyllda donationer: filantroper från Nord och utbildning av svarta i Syd”):

”Historiker fortsätter att debattera om ansträngningar från filantroperna i Nord å afroamerikanska barns i Syds vägnar [verkligen] var till hjälp.”

Ravitch skriver om Fordstiftelsens erfarenheter i en decentraliseringskontrovers i skolan (i slutet av 1960-talet) där rika donatorer var inblandade, som

”… var en hård lektion i farorna med att [enskilda filantroper/’välgörare’] försöka leda social förändring.

I en artikel med titeln ‘McGeorge Bundys väldigt dyra utbildning[lektion]’, så tillskriver David Halberstam katastroferna i både kriget i Vietnam och i New Yorks stads skolor arrogansen och elitismen hos patriciern Bundy.

Om denna artikel kan man läsa:

”Halberstam’s work is a brutal deconstruction of the Vietnam War era—and the engrossing biographical sketches that carried attention from page to page were, on deeper reflection, the least of it.

With the eye of a sociologist, Halberstam presented the networks that existed underneath the surface—how breeding, background and education had defined the new elite and its rules of interaction.

And how this elite had avoided basic requirements of democratic accountability.”

Ravitch skriver också senare om att det är svårt att utkräva ansvar av dessa donatorer, om deras satsningar misslyckas. Även i de fall man nu ser där donatorerna går in och styr på ett sätt som de inte gjort tidigare tydligen.

Detta är ganska ironiskt, när man utkräver ansvar av de i skolan verksamma, dvs av lärare och rektorer t.ex., som riskerar att förl0ra jobbet om de inte får sina elever att klara testen i matte, samt att läsa och skriva. Något hon också poängterar!

Och det alldeles oavsett vad eleverna har för bakgrund. Något Ravitch faktiskt säger rakt ut! Om fattigdom och ras, som viktiga orsaker till skolmisslyckanden. Hon menar att man borde ta itu med dessa saker först, dvs åtgärda ojämliket (istället?).

Vilket inte alls innebär att alla måste ha det EXAKT lika! Eller (ironiskt)? Och alla i skolan är verkligen långt ifrån fullkomliga.

Däremot står man närmast i givakt för de närmast obegripligt rika som donerar pengar och också nu vill styra dess användning och också, om jag förstått det rätt, hur man arbetar (och med vad?), men dessa är man, av förståeliga skäl, rädda att utkräva ansvar av om satsningar skulle misslyckas eller vara felaktiga!

Något Ravitch också frankt påpekar i sin bok!

I en ny era där donatorer vill styra mycket mer än donatorer tidigare har gjort, ja!

Jag återkommer till allt detta när jag läser vidare.

Hon fortsätter:

”Inte förrän ett kvarts sekel senare, 1993, gjorde en annan filantrop/välgörare ett [nytt] oförskräckt åtagande rörande skolreform.

Vid en Vitahusetceremoni stod förlagsmagnaten Walter H.Annenberg tillsammans med president Bill Clinton och annonserade en femårsplan för att ge 500 miljoner dollar för att förbättra offentlig utbildning.”

Detta låter som vad även svenska socialdemokrater av de senaste decenniernas snitt skulle kunna gör. Vad en Tony Blair hade kunnat göra (kanske han faktiskt gjort det?).

Annenberg Challenge-anslaget /…/ beviljade fonder/grundplåtar till lokala icke vinstdrivna grupper i arton städer, däribland Boston, Detroit, Houston, Los Angeles, New York stad och Philadelphia, liksom till områden på landet och avsatte miljoner dollar som öronmärkts för konstutbildning.

Annenberg Challenge, det största anslaget som nånsin gjorts till amerikanska skolor vid den tidpunkten, genererade enorm uppståndelse bland skolreformatörer./…/

I New York blev Annenberggåvan en katalysator för att utveckla ett nätverk av progressiva små skolor, andra städer stöttade ‘skolor i skolor,’ små lärandegemenskaper, ledarskapsutveckling, social service för studenter/elever och ett antal andra strategier.

När Annenbergfinansierandet upphörde 2001 stod det klart att det inte hade transformerat offentlig utbildning.

Vissa förortsdistrikt förbättrades, men det var så många andra reformer som ägde rum samtidigt att det var svårt att tillskriva förbättringarna Annenberg Challenge.”

Men…

Michael Casserly, arbetande styrelsemedlem för the Council [styrelsen] of the Great City Schools anmärkte att Annenbergprogrammet var ‘ett fruktansvårt dåligt exempel. Anslagen var dåligt genomtänkta, dåligt skötta och … avskilda från varje förmåga [möjlighet] att driva någon bredare policyförändring [om man hade velat göra detta].

Lektionen är: Gör det inte igen.’”

Se ”Kan välgörenhet fixa våra skolor? [Ut]värdering av Walter Annenbergs 500 miljoner dollargåva till offentlig utbildning.

Ravitch fortsätter på s. 199:

”Annenberg Challenge satte inte eld på explosiva sociala och politiska konflikter vilket Fordstiftelsens inblandning i New Yorks offentliga skolor hade gjort [i slutet av 1960-talet?]. Inte heller skrämde den bort andra stiftelser från skolreform.

Tvärtom så följdes Annenberg Challenge snabbt av den största expansionen i historien av välgörenhetsansträngningar som fokuserade på offentlig utbildning.

Nya stiftelser, skapade av enastående framgångsrika entreprenörer, tog på sig uppgiften/kallet att reformera amerikansk utbildning.

Men till skillnad från Fordstiftelsen, som hade svarat på en specifik kris, eller Annenberg Challenge, som höll händerna borta från sina förmånstagare, så hade de nya stiftelserna en plan.

De ville inget mindre än att transformera amerikansk utbildning.

De skulle inte komma att lämna lokala samhällen fria att skapa sina egna reformer [frihet vadå? Och vadå förtroende för de i skolan verksamma på alla nivåer?] och ville inte riskera att få sina pengar bortkastade [Villkorade gåvor!? Ville ha god avkastning på dem och en avkastning som de bestämde?]

Deras dristighet var aldrig tidigare skådad.

Aldrig hade privata stiftelser i amerikansk historia tilldelat sig själva uppgiften att [själva] omstrukturera nationens utbildningssystem.”

Var/är de kunniga nog att göra detta? Kunnigare än de i skolan verksamma? Har de gripits av storhetsvansinne?

Jag kommer att fortsätta skriva om skola och välgörenhet. Ravitch nämner bland annat andra filantroper som Bill och Melinda Gates samt Waltonfamiljen (de som har Walmart). Detta är väldigt intressant! Fortsättning följer alltså.

§ 11 svar till Den amerikanska skolhistorikern Diane Ravitch om filantrokapitalister i ”Miljardärernas pojkklubb” – om välgörenhet i skola och utbildning…

  • k skriver:

    Se om avdrag för välgörenhet (s.k. filantropi) i Sverige, svår avdragskoll menar skatteverket, Välgörenhet – god affär i USA” (där man kan läsa om den kritiserade skolreformen K-12 i USA som Bill och Melinda Gates satsat pengar i) samt tidigare inlägg om ”En riktigt obehaglig skattereform…”

    En kommentator skriver om K-12-reformen:

    ”The emphasis here seems to be on profits, not on educating kids and alleviating the devastating effects of growing poverty.”

    Eller:

    ”Betoningen här verkar ligga på vinster, inte på att utbilda ungar och mildra de förödande effekterna av växande fattigdom.”

    Precis!

  • k skriver:

    Se amerikansk lärare i ”Bill Gates and the Gates foundation.”

    Och också ”Got Dough? How Billionaires Rule Our Schools”:

    ”A few billion dollars in private foundation money, strategically invested every year for a decade, has sufficed to define the national debate on education; sustain a crusade for a set of mostly ill-conceived reforms; and determine public policy at the local, state, and national levels.

    In the domain of venture philanthropy—where donors decide what social transformation they want to engineer and then design and fund projects to implement their vision—investing in education yields great bang for the buck.

    Hundreds of private philanthropies together spend almost $4 billion annually to support or transform K–12 education, most of it directed to schools that serve low-income children (only religious organizations receive more money).

    But three funders—the Bill and Melinda Gates Foundation, the Eli and Edythe Broad (rhymes with road) Foundation, and the Walton Family Foundation—working in sync, command the field.

    Whatever nuances differentiate the motivations of the Big Three, their market-based goals for overhauling public education coincide: choice, competition, deregulation, accountability, and data-based decision-making.

    And they fund the same vehicles to achieve their goals: charter schools, high-stakes standardized testing for students, merit pay for teachers whose students improve their test scores, firing teachers and closing schools when scores don’t rise adequately, and longitudinal data collection on the performance of every student and teacher [Ravitch nämner också detta, men visar att lärare som får mer betalt inte presterar bättre. Se tidigare postning, som jag inte tar mig tid att hitta nu!].

    Other foundations—Ford, Hewlett, Annenberg, Milken, to name just a few—often join in funding one project or another, but the education reform movement’s success so far has depended on the size and clout of the Gates-Broad-Walton triumvirate.

    Every day, dozens of reporters and bloggers cover the Big Three’s reform campaign, but critical in-depth investigations have been scarce (for reasons I’ll explain further on).

    Meanwhile, evidence is mounting that the reforms are not working.

    Stanford University’s 2009 study of charter schools—the most comprehensive ever done—concluded that 83 percent of them perform either worse or no better than traditional public schools; a 2010 Vanderbilt University study showed definitively that merit pay for teachers does not produce higher test scores for students; a National Research Council report confirmed multiple studies that show standardized test scores do not measure student learning adequately.

    Gates and Broad helped to shape and fund two of the nation’s most extensive and aggressive school reform programs—in Chicago and New York City—but neither has produced credible improvement in student performance after years of experimentation.

    To justify their campaign, ed reformers repeat, mantra-like, that U.S. students are trailing far behind their peers in other nations, that U.S. public schools are failing. The claims are specious.”

    Läs vidare i länkad artikel.

    Ravitch skriver och beskriver varför skolan inte kan drivas som ett företag eller efter företagsprinciper. Kommer troligen att blogga mer om detta också.

  • k skriver:

    Men tydligen håller saker sakta på att ändras bort från det som var dåligt, bland annat tack vare outtröttliga debattörer som Ravitch.

    I bloggen som Ravitch har tillsammans med en Deborah Meier kan man läsa i ”Reminders About What’s Possible” eller ”Påminnelser om vad som är möjligt”:

    ”Jag blir uppmuntrad av dina positiva erfarenheter och att du kan hålla uppe takten så.

    Jag uppmuntras också av skiftet i det politiska språket den senaste tiden, absolut inspirerat av Occupy-rörelsen. Ojämlikhet står nu högst på agendan. Kanske kommer det alltid att finnas öppningar för att pusha en agenda som är för demokrati, håll tummarna för det.

    Under tiden så har jag varit här och där och träffat såna underbara, om dock demoraliserade kolleger: Baltimore är en intressant plats (alla friskolor är nu byggda på fackföreningsrörelse och antalet intressanta [exempel på friskolor där de anställda är fackanslutna?] är uppmuntrande). Och Rochester, New York, där jag träffade fackordförande/president och skolinspektören. Det är en icke typisk stad också, full av tecken på hopp.

    Vi kommer inte alltid att vinna och demokratin är långt ifrån ett säkert vad, men drivkraften för personlig frihet och den envishet vi besitter att vi faktiskt är våra ‘bröders’ väktare är svår att döda.”

  • k skriver:

    Och här i Sverige så menar tre debattörer att ”‘Satsningen på superpedagoger verkar smått desperat.’ Naivt och respektlöst mot det långsiktiga kvalitetsarbete som bedrivs av utbildade pedagoger och skolledare”:

    ”Den 12 december kunde man i ett pressmeddelande från utbildningsdepartementet läsa att nu satsas 60 miljoner kronor fördelade under tre års tid, för att snabbt förbättra kunskapsresultaten på tio ‘problemskolor’.

    Skolverket har fått i uppdrag att utse de tio skolorna.”

    Finns det verkligen sådana snabba fixes? Behövs inte mer långsiktiga åtgärder, precis som artikelförfattarna skriver?

    Och ”Svenskt Näringsliv sponsrar en privat aktör som vill starta en elitlärarutbildning”:

    ”– Avsikten är att skola fram riktigt, riktigt duktiga lärare,säger Tobias Krantz på Svenskt Näringsliv.

    Entreprenören kommer under våren att göra en förstudie för att se om det går att förverkliga planerna på en spetsutbildning för lärare. Eller en elitutbildning, som Tobias Krantz, chef för forskning, innovation och utbildning på Svenskt Näringsliv, föredrar att kalla det.

    – Vi tycker att det är mycket spännande att någon vill ta ett sådant här initiativ, säger han.

    Svenskt Näringsliv anser att regeringens reform av lärarutbildningen inte räcker.

    – Vi behöver vässa lärarutbildningarnas kvalitet ännu mer. Lärarna och skolan spelar en nyckelroll för Sverige som kunskapsnation, säger Tobias Krantz.”

    Näringslivet, entreprenörer och ekonomer kommer att lösa alla våra problem!?😉 De kan och vet allt? Har svaret på allt?

    • k skriver:

      Men barn och ungdomar behöver ha en massa förmågor med sig ut i livet. Borde få chans att få en bred och allsidig utbildning! Och ALLA ha SAMMA tillgång till en sådan. Och vi borde alla värna om detta!?

      Vi behöver lära oss att samarbeta bland mycket annat (vi kan inte hålla på och tävla hela tiden och oavbrutet!). Diane Ravitch skriver att barn och ungdomar behöver lära sig att ”collaborate” dvs samarbeta, bland en massa andra saker man borde få med sig från skolan.

      Och olika slags människor behövs i vårt samhälle! Vi kan inte stöpas i ungefär samma form hela gänget…

      Johan Rabeus sa nyligen i ”Stjärnor på slottet” att de där personligheterna som förut fanns på Dramaten, nu inte längre finns, Kanske har han rätt…

  • k skriver:

    Kom dock inte och kritisera systemet.

    Se Liv Strömqvist i ”Det här med hyckleri”.

    Och Stefan Westrin i ”Jag konverterar till överklassen.”

  • k skriver:

    Utvecklingen är långt ifrån oproblematisk. Den är litet skrämmande. Vadå makt för den lilla människan att påverka saker? Vadå, demokrati? Demokratiska processer? Vi ska stå med mössan i hand och bocka och buga och vara tacksamma, när de med en massa pengar skänker av dessa och inte (istället?) bidrar via skatt??? Vi ska inte alla bidra via skatter efter förmåga till en massa gemensamma saker)? Står undrande… Och är på språng här. Jag gillar INTE det jag ser.

  • k skriver:

    Se Göran Greider i ”Fattiga utsätts ständigt för medie-safarin”:

    ”För snart ett år sedan gjorde jag, i ett inslag i SvTs litteraturprogram Babel, ett besök i förorten Solsidan. Jag åkte runt på en segway och kommenterade denna Rut- och Rottäta ‘problemförort’ och märkte något jag tidigare ofta noterat: att människor i välbeställda områden blir oerhört störda av att uppmärksammas. De blir irriterade av kameror, som om de hade något att dölja.

    När inslaget hade sänts blev jag uppringd av folkilskna villaägare. Det verkar som om det numera är oerhört känsligt att beröra det faktum att det finns rika människor i det här landet. Förmögenhetsskatten togs bort av regeringen Reinfeldt och efter det beslöts att statistik inte ens längre skulle föras över förmögenheter – Solsidan mörkas.

    Folk som bor i fattiga områden utsätts däremot regelbundet för mediala safaris, när nyhetscheferna vill ha rapporter från problemområden – och det är alltid de fattiga som är problemet. Helst ska de fattiga också vara invandrare, de passar bäst som offer och det som nästan alltid är klassfrågor – arbetslöshet och låga inkomster – översätts helst till etniska problem. Varför? Därför att då blir frågorna lättare att hantera för dem som har det bra – problemen förknippas med rasism och inte med den sociala ojämlikhet som uppstår när de översta skikten i samhället ökar sina inkomster.

    För det är det som skett sedan länge, i Sverige, liksom i större delen av västvärlden. I Sverige har klassklyftorna ökat snabbt de senaste åren, på grund av stora skattelättnader för de övre inkomstskikten.

    Att tycka synd om fattiga är en ganska ofarlig verksamhet; det ryms i gamla välgörenhetstraditioner. Men att mäta upp avståndet mellan fattiga och rika, mellan olika klasser, är mycket mer explosivt – ty då inser folk snart att det där går nog att göra något åt, med bättre fördelningspolitik. De rika blir problemet, och den tanken är outhärdlig för somliga.

    Den senaste veckans rabalder kring överklassafarin ut till Nacka har visat hur snarstuckna de privilegierade skikten numera är. De förnärmade reaktionerna på borgerliga ledarsidor har varit intressanta att följa. Unga liberaler låter som parodier på gamla gubbar och tanter i överheten i förra seklets början, när klassfrågan diskuterades. Inför det underbara karnevaliska påhittet med en överklassafari sitter de och – surar.

    Tack för det! Det visar hur lätt det är att göra de välbeställda oroliga.

    + Thorsten Flinck räddade Schlagerfestivalen i lördags.

    Socialdemokraternas bleka insats i Riksdagsdebatten om riskkapitalister i välfärden – de vågar inte säga nej till detta vanvett.”

  • […] Hon nämner bland knappt en handull andra amerikaner Bill och Melinda Gates. Se tidigare inlägget “Den amerikanska skolhistorikern Diane Ravitch om filantrokapitalister i ‘Miljardärerna… Se alla inlägg om filantrokapitalism. Rate this: Share this:TwitterE-postSkriv utFacebookLike […]

  • […] sin välgörenhet; vilket sker i USA av bland annat Bill och Melinda Gates, Walmartfamiljen osv och Ravitch kallar dessa, förträdesvis män, ironiskt för miljardärernas pojkklubb, ja, de drivs av övertro på sin förmåga att lösa alla problem, inklusive vet de hur skolan ska […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Vad är detta?

Du läser för närvarande Den amerikanska skolhistorikern Diane Ravitch om filantrokapitalister i ”Miljardärernas pojkklubb” – om välgörenhet i skola och utbildning…reflektioner och speglingar II....

Meta

%d bloggare gillar detta: