New Public Management – borde vara ute idag…

17 september, 2013 § Lämna en kommentar

a1Ett tag sen jag bloggat, men jag är lika engagerad fortfarande, även om det inte synts här på ett tag. Jag hoppas verkligen vi blir av med alla allianspartier i regeringen efter nästa val och jag är också benägen att fortsätta rösta på (v) därför att det är det enda riktiga partiet till vänster. (S) skulle behöva bli betydligt radikalare än de är.

Håller helt och fullt med skribenten i brevet till ledarsidan ovan. Precis det jag själv sett sen jag träffade min sambo 2008, han är från USA. Svenskar som åker över och t.ex. är utbytesstudenter hamnar troligen i medelklassfamiljer och i såna bostadsområden och de ser inte allt det jag sett (se tidigare postningar).

Vi borde inte följa dem i spåren ett enda steg mer. Jag tillskriver våldsdåd och skjutningar i USA dess enorma inkomstskillnader.

I den stad jag bor i i Sverige har dess första friskola efter mindre än 20 år köpts upp av Academedia och anställda där vittnar om att förhållandena försämrats efter detta övertagande. Lärare söker tjänsteldigt och vissa ser detta som ett tecken på att de inte trivs längre. Skolans lokaler behöver en rejäl upprustning.

Och jag hörde efter valet 2010 att lokalförhållandena var mycket bättre i friskolorna jämfört med de kommunala skolorna av pizzeriaägare, som sa sig vara kapitalist.

Lästips: ”Patientens pris – ett reportage om den svenska sjukvården och marknaden” av Maciej Zaremba, där docenten i statsvetenskap Shirin Ahlbäck Öberg och professorn i samma ämne Sten Widmalm i sista kapitlet ”NPM på svenska” skriver att det är hög tid att utveckla och konkretisera nya idéer som alternativ till NPM (New Public Management), men de konstaterar att tyvärr verkar varken politiker till höger (vilket inte är förvånande) eller till vänster vara särskilt mycket inne på att ifrågasätta de driftsformer som används i sjukvården över hela landet, dvs NPM-drift i form av t.ex. Lean Healthcare. I boken presenteras också DRG, ett fenomen som tydligen väldigt få känner tilol existerar. Något som f.d. överläkaren Magnus G. Lind beskriver kan leda till och leder till i kapitlet ”Lita på yrkesetiken”.

Se också artikeln ”Med mätbara mål ska landet styras” och ”Självständighet blev toppstyrning” där man bland annat kan läsa:

”Alliansens reformprojekt för de svenska universiteten och högskolorna, som skulle producera forskare i ‘världsklass’, är på väg att spåra ur. Det skriver Shirin Ahlbäck Öberg, Li Bennich-Björkman och Sten Widmalm.”

Läs också Agnes Hellströms bok ”Att vara utan att synas – om riksinternaten Lundsberg, Sigtuna och Grenna” av f.d. eleven vid Sigtuna riksinternat Agnes Hellström, väldigt intressant angående elitskolor.

Slutligen läs också om medelklassupproret i ”Vi har mer än bara kök i huvudet – Medelklassupproret: Sänk inte vår skatt – välfärden går före”:

”…  kära politiker, tack, men nej tack. Nu räcker det! Vi som har arbete, och bra lön har tjänat rejält på genomförda skatteavdrag. Vi behöver inte ett femte! Vi har råd att renovera våra kök utan fler avdrag och vi har råd att betala barnens läxhjälp – om vi nu skulle vilja anlita sådan. Däremot har ingen av oss råd med ett samhälle som inte inkluderar alla.

Solidaritet handlar om att se sig själv i andra. Det betyder att andras ofärd aldrig kan bli vår egen välfärd, och utifrån vår position som privilegierad medelklass är det nu dags för oss att sätta ner foten. Vi vill inte ha det så här.

 

Vi är de som dagligdags möter de grupper som försvagats, som utbildar de unga och som frustrerat ser hur dagens politik undergräver rimliga livsvillkor för allt fler. Vi vill ha en fungerande välfärd som bygger på tanken om solidaritet och jämlikhet.

Pengar finns, det är inte där problemet ligger. Det handlar i stället om hur vi väljer att fördela våra resurser och vilken typ av samhälle vi vill ha. Som välavlönad medelklass betalar vi redan mycket skatt och vi betalar gärna mer, men vi vill att våra skattepengar skall gå till en gemensam välfärd – inte till en ojämnt fördelad individuell välfärd och definitivt inte till privata vinstintressen inom vård och skola.

Vi vill bidra till ett välfärdssamhälle med lika rättigheter för alla oavsett inkomst, härkomst och social position. Vi vill vara medborgare i en demokrati, inte kunder på en marknad. Vi vill ta gemensamt ansvar för en välfärd för alla, inte individuellt ansvar för oss själva. Därför avstår vi gärna de fördelar vi aldrig bett om, till förmån för jämlik välfärd och ekonomisk och social trygghet för alla.

 Försvara den gemensamma välfärden!

 Nej till jobbskatteavdrag!”

Så bra skrivet!

Annonser

Samhällelig mardröm? En skatterevolt som kommit av sig, eller?

18 februari, 2012 § 9 kommentarer

Klicka på bilderna för att göra dem större och lättare läsbara.

[Uppdaterad under dagen samt 19 februari].

När jag läser artiklar som den ovan kommer jag att tänka på diverse saker. För det första om det Robert H. Frank skriver om lyxfeber.

Jag tänker vidare på skattesänkningar, ROT- och RUT-avdrag… Effekterna av dessa bidrar sammantaget till att trissa upp huspriserna (tillsammans med ytterligare faktorer av statuskaraktär skulle jag vilja påstå)? Folk sätter sig i större skulder än de egentligen bekvämt klarar av, för ingen vill halka efter? Och risken för en bostadsbubbla är snart här? Vilka drabbas värst av en bostadsbubbla?

[om boken ”Falling Behind – How Rising Inequality Harms the Middle Class” eller ”Att halka efter – hur ökande ojämlikhet skadar medelklassen” kan man läsa i min snabböversättning, som jag kollat över 19 februari:

”Fastän medelinkomstfamiljer inte tjänar så mycket mer än de gjorde för åtskilliga decennier sen, så köper de större bilar, hus och apparater. För att kunna betala för dem så lägger de ut mer än de tjänar och har rekordstora skulder.  

I en bok som undersöker själva betydelsen av lycka och välmående i USA idag, så förklarar Robert Frank hur ökande koncentrationer av inkomst och välstånd i toppen av den ekonomiska pyramiden har startat ‘kaskader av utgiftskostnader’ som ökar kostnaderna för att nå många grundläggande mål hos medelklassen.

[har gjort att man spenderar mer idag än vad man gjorde för några decennier sedan. Se amerikanskan Elizabeth Warren angående medelklassens kommande kollaps. Hon menar att flexibiliteten i familjeekonomin har minskat jämfört med för några decennier sedan i USA, dvs sedan Reagan kom till makten med sin skattesänkarpolitik.

Idag använder medelklassfamiljen 3/4 av inkomsten för att betala för boendet, bilar, barns skola och sjukförsäkring. Eliterna dock, de skor sig, precis som Eva Joly sa i Skavlan i fredags om Sarkozy och hur han värnar sina rika vänner.

Nej, eliterna i USA lider heller ingen nöd och här i Sverige går alliansen i dessas fotspår – FAST det inte finns någon enda vägens politik.

Här ett blogginlägg om Eva Joly och eliternas girighet och ytterligare ett annat blogginlägg om Eva Joly och hennes avslöjande av korruption och om en massa pengar som går direkt till statschefer och företagsledare].”

 Men har medelklassen blivit lyckligare? Mindre stressad? Trots skattesänkningarna! Vilka gynnas egentligen av alla dessa skattesänkningar världen över? Och vilka missgynnas? Missgynnas möjligen en majoritet? Är vi, majoriteten lurad av en liten ekonomisk, politisk och medial elit, som försöker få oss att tro att det som egentligen bara gynnar dem gynnar de flesta av oss andra?

”Skriven i en livfull prosa för en bred publik, använder sig Frank av aktuella ekonomiska data och exempel dragna från vardagslivet för att kasta ljus över rådande konsumentbeteenden. Han föreslår också reformer som skulle kunna mildra effekterna av ojämlikhet.

‘Att halka efter’ tvingar oss att tänka om angående hur och varför vi lever våra ekonomiska liv som vi gör.”]

Om alla i ens omgivning har det ungefär lika bra så kan man acceptera att man ”inte har världens flottaste hus”? Och om ”alla” människor i ens omgivning är ”fattiga”, så är det lättare att acceptera ”fattigdom.” Men detta behöver ingalunda betyda att alla måste ha det exakt lika bra! Det är när skillnaderna börjar bli stora och vissa halkar efter som det börjar bli problem.

[Tillägg på kvällen: se tidigare bloggning ”För vem exakt är ojämlikhet bra? Ekonomisk makt tenderar att avla politisk makt även i pluralistiska och demokratiska samhällen…”, om bland annat det med relativ fattigdom, apropå definition av vad som ”är” fattigdom! Dvs det där med relativ och absolut fattigdom, begrepp som används för att tysta ifrågasättande och kritiska röster].

Folk har kunnat utnyttja ROT-avdrag och ökat värdet på sina hus. Och sedan några år kan de också städa de stora hus de skaffat med RUT-tjänster.

Det är inte svårt att inse att de här nyrenoverade och väldigt fina kök, badrum med klinkers och allt möjligt ”fancy” sätter press på omgivningen. Se länkad ledare av Göran Greider om räntesamhället nedan.

Tydligen så har också konsumentrådgivarna fått mer att göra. Fler ”entreprenörer” av väldigt skiftande kvalitet (?), som kanske inte så lättvindigt skulle ha kommit in i olika branscher, har kommit in.

Vi sätter oss i skuld mer för att kunna köpa allt från nya mobiler, Iphones, Ipads till lyxkök och alltför stora hus och bilar osv för att inte hamna på efterkälken.

Se Skattjakten – Dan Josefsson om en revolt som kom av sig – och om högskattesamhället som firar triumfer”:

”De senaste finanskriserna har effektivt visat att det är länderna som inte förmår ta ut skatter som riskerar de allvarliga problemen. Högskattesamhället, som baktalats och smutskastats i decennier, firar nu triumfer.

Första tecknet på det nya tankeklimatet såg vi förra året då det stod klart att Greklands ekonomi var på väg att rasa samman. Den svenska presskåren ville till en början helst prata om ‘lata greker’ och för stor offentlig sektor.

Men snart kröp det fram att grekerna har längre arbetsveckor än EU-genomsnittet, låga löner och offentliga utgifter som ligger långt under länder som Sverige, Tyskland och Frankrike.

Greklands problem visade sig istället bero på att den ‘skatterevolt’ som våra svenska högerdebattörer drömt om håller på att döda landets ekonomi. Om grekerna hade varit lika bra på att betala skatt som vi är i Sverige så hade det inte funnits någon grekisk kris – i alla fall inte om man stått utanför EMU.

Och omvänt: Om vi i Sverige hade ökat andelen svarta pengar i vår ekonomi från dagens 7 procent till Greklands 30, eller Italiens nästan 50 procent, så hade det svenska samhället snabbt havererat.

Nästa tecken på nytänkande kom i somras då kreditvärderingsföretaget Standard & Poor sänkte USA:s kreditvärdighet. Till en början ville ledarsidorna helst se USA:s underskott som huvudorsaken till problemen. Men snart visade det sig att sänkningen snarare beror på att USA:s politiker inte kan höja de på tok för låga skatterna.

S&P misstänker att republikanska kongressledamöter kommer att se till att de enorma skattesänkningar som George W. Bush drev igenom för snart tio år sedan, och som egentligen ska upphöra att gälla i slutet av 2012, förlängs ytterligare tio år. Det skulle enligt Washington Post (13 juli) kosta amerikanska staten hisnande 4 000 000 000 000, alltså fyra tusen miljarder dollar, i uteblivna skatteintäkter.

En katastrof för USA.

S&P misstänker dock att republikanernas ideologiskt betingade hat mot skatter kommer leda till att skatterabatterna förlängs oavsett konsekvenserna. Därför sänkte man USA:s kreditbetyg.

Statsvetarna har länge vetat att föreställningen att höga skatter på något sätt skulle göra länder fattigare saknar vetenskapliga belägg.

Det är tvärtom belagt att ett land inte kan bli rikt om inte en ganska stor delar av bruttonationalprodukten används till offentliga utgifter. Närvaron av starka, välfungerande samhällsinstitutioner som bekostas av offentliga medel är en förutsättning för att välstånd överhuvudtaget ska kunna uppstå. Det existerar ingen ‘fri marknadsekonomi’.

Detta framgår av boken Vägar till välstånd som kom ut förra året (SNS Förlag). Där visar statsvetarna Bo Rothstein och Johannes Lindvall också att det krävs en mycket ovanlig tillit medborgarna emellan för att de solidariskt ska vilja betala höga skatter. Det räcker inte att vi tycker att det vore en bra idé om alla betalade sin skatt. Om vi inte känner oss övertygade om att de flesta andra verkligen kommer att betala sin del så har vi inget skäl att själva betala oavsett hur positiva vi rent principiellt är till högskattesamhället.

Hur den nödvändiga tilliten uppstår vet ingen i dag, bara att den är extremt värdefull och globalt sett mycket ovanlig. Sverige har ett sådant överflöd av tillit människor emellan att man kan se den som vår värdefullaste naturresurs. Tilliten ökar dessutom.

Samtidigt som lågskattesamhällen runt omkring oss avslöjas som livsfarliga fuskbyggen blir svenskarnas förtroende för varandra, och vilja att betala skatt, bara starkare./…/

… grupperna högre tjänstemän (det vill säga chefer och andra med ledande arbeten) och egenföretagare blivit mycket mer positiva till skattefinansierade socialförsäkringar. 2006 tyckte 71 procent av de högre tjänstemännen att socialförsäkringarna främst ska finansieras av skatter och arbetsgivaravgifter, snarare än av privata försäkringar. 2010 har andelen stigit till hela 82 procent. Bland egenföretagare har andelen stigit från 65 procent 2006 till 76 procent 2010.”

Ja, det har de anledning att vara. Egenföretagare behöver t.ex. ha tillgång till sjukvård, som är högkvalitativ och lika för alla, både för dem själva personligen, men också för sina anställda. Att de slipper betala dylika. Och det behövs bra infrastruktur för att företag ska fungera och gå bra. Som Elizabeth Warren säger apropå att ingen blir rik på egen hand! Så sant!

Se också Warren om stora företag som hyr arméer av lobbyister! 

Den sociala välfärdsstaten, bortom ideologi – är högre skatter och starka ’trygghetsnät’ inte förenliga med en blomstrande marknadsekonomi?” Jo, absolut, säger Jeffrey D. Sachs…

Dan Josefsson fortsätter:

”Det finns dock tecken på att något är på väg att hända. När Fredrik Reinfeldt nyligen ‘sköt upp’ det femte jobbskatteavdraget motiverade han det faktiskt med att Sverige inte har råd. ‘En bra och klok regering ändrar sig när den får ny information’ förklarade han i Gomorron Sverige (12 aug).”

Jag har dock inget större förtroende för Reinfeldt och jag kommer aldrig att rösta på (m). Kanppast på något av de andra allianspartierna heller.

”För tio år sedan var den mörkblå högern öppet avundsjuk på länder som Italien och Grekland, där folk inte vill betala skatt. I dag erkänner krisländer och en moderat statsminister – som flitigare än någon annan försökt sälja in budskapet att sänkt inkomstskatt leder till fler jobb och ökat välstånd – att skatteavdraget faktiskt inneburit en kostnad för landet.

Kanske håller det långsamt på att gå upp också för högern att drömmen om en skatterevolt egentligen var en samhällelig mardröm.”

Och många politiker skulle behöva ha mer kontakt med verkligheten!?

Göran Greider skriver så bra i ”Vi lever i ett räntesamhälle”:

”De dystra prognoserna för ekonomin – den svenska, den europeiska och världens – hopar sig och det är inte överraskande att Riksbanken sänkte räntan med en kvarts procent. Med all sannolikhet kommer den att sänkas ytterligare.

Men det är något märkligt med denna extrema fixering vid penningpolitiken. Det är numera bara nästan på det området som någon form av ekonomisk-politisk vilja överhuvudtaget visar sig. 

All finans- och konjunkturpolitik är i princip inställd och numera kan regeringen som bekant inte ens längre sänka skatterna, vilket den ibland hävdat varit en konjunkturpolitisk åtgärd. 

Politiker lägger sig inte i hur konjunkturerna går – det får tjänstemännen på Riksbanken göra. Det är ett lågt betyg på hur demokratiskt samhället är.

Varje gång Riksbanken ska meddela hur de gör med räntan är den mediala uppståndelsen stor. Men den uteblivna finanspolitiken bevakas knappast alls.

Vi har fått ett samhälle där många människor, av naturliga skäl, är svårt fixerade vid räntorna på grund av sina bostadslån. En enorm tryckvåg har gått genom det svenska samhället de senaste tio åren: 

Hyresrätterna har blivit allt färre, bostadsrätterna allt fler och det betyder att lån och räntor betyder mer. En bostadsbubbla blåses sakta men säkert upp också genom skattesänkningarna på inkomster och på fastigheter och genom RUT- och ROTavdragen.

För att hårdra det: Ingen följer med vad som händer i politiken i riksdagen och regeringen, alla stirrar på Riksbanken och de vinstfeta bankerna (de fyra storbankerna tjänade förra året uppåt 80 miljarader kronor). Men vi har massarbetslöshet och enorma behov som tornar upp sig i infrastruktur och vård, skola och omsorg. 

Frågan är om den finanspolitiska aktiviteten någonsin varit så svag som den är idag, med Anders Borg vid rodret. 

Sina opinionspoänger införtjänar han istället på allt tommare retoriska anklagelser mot banksektorn för att den inte sänker sina räntor. Men han gör inget åt det. Och han gör framförallt inget åt det som på sikt gör samhället tryggt och funktionellt: Investerar långsiktigt.

Vi lever i räntesamhället. Och även om ilskan mot bankerna är berättigad är det smått tragiskt att inga passionerade och upprörda känslor riktas mot den uteblivna finanspolitiken. Och detta alltmer utpräglade räntesamhälle är ett mycket privatiserat samhälle, där horisonten för alltfler enskilda inte sträcker sig längre än den egna plånboken.”

Tillägg 19 februari: Se kommentarer nedan om Sven Wollter som censurerades av Sveriges radio när han som programledare där sa vad han tycker om Reinfeldts utspel angående pension vid 75 års ålder, när man skulle prata om kärlek och gamla i programmet Wollter och Röör.

Se vidare om konflikten mellan rika och fattiga i USA, som växer och om ”avund” som inte bara existerar i Sverige, hör och häpna, utan också i USA. Ja, det behövs mer avund åt folket!?

Och slutligen Lena Andersson.

Retoriken använder begrepp som frihet och valfrihet, men är det verklig frihet eller valfrihet vi får?

Barbara Ehrenreich om medelklassens problem i USA, kompetens eller erfarenhet är ingen merit…

9 januari, 2012 § 9 kommentarer

[Uppdaterad 10 januari: detta skriver ju Diane Ravitch om angående skolan; rektorer och skolinspektörer saknar utbildning OCH erfarenhet av att jobba som lärare, dessutom anställs icke behöriga lärare där också].

Det verkar som om arbetslösa i USA utsätts för liknande förödmjukande behandling som i Sverige och inte heller medelklassen går säker för förhållandena i samhället eller den politik som förs. Även medelklassen har det tufft i USA och vi är på väg i samma riktning, med den politik som förs. För att inte tala om hur de under medelklassen har det.

Se tidigare inlägg ”Göran Greider och Mats Jonsson om medelklasskampen, samt mer om medelklassens kommande kollaps…”

Barbara Ehrenreich skriver i kapitlet ”Slutsatser” i boken ”Bait and Switch – the Futile Pursuit of the American Dream” i min snabböversättning från engelskan – och snabbloggning:

”Medelklassamerikaner, som jag själv och mina [arbets]medsökare, blev uppfostrade med den gamla tidens protestantiska förväntan att hårt arbete kommer att belönas med materiell komfort och trygghet./…/

Och nu håller sociologer med, att det i ökande grad inte är sant [längre] för den utbildade medelklassen, den välutbildade medelklass som utgör fundamentet i vår företagsbyråkrati. Som sociolog Robert Jackall kommer fram till:

’Succé och misslyckande verkar ha litet att göra med ens prestationer.’

.

Bland de arbetslösa människor jag mötte under mitt sökande, var vissa oskyldiga offer för massutrensningar; andra hade faktiskt klättrat uppåt i sina karriärer när de [plötsligt] fick order att sluta./…/

… när skickliga och erfarna människor rutinmässigt upplever att deras färdigheter inte önskas och deras erfarenhet står lågt i kurs, då har någonting hänt som skär djupt in i själva det sociala kontrakt som håller oss samman.

Slängar av arbetslöshet ger om inget annat en del tid att förstå vad detta är.

Människor som brukade arbeta sextio till åttio timmar per vecka, på kontoret, hemma och under pendlande, befinner sig plötsligt i ett tillstånd av tid till förfogande. Tid att reflektera och fråga inte bara ’vad skulle jag verkligen vilja göra?’ – den fråga som karriärcoacher alltid sporrar en att fundera över – utan, allmännare, vad är det som är fel i denna bild?”

Men som det ska visa sig så vill nog inte makten riktigt att vi ska tänka till eller ifrågasätta förhållandena eller den politik som förs.

”Och denna ansträngning skulle inte behöva tas ensam.

Människor har ett naturligt – och, antar jag, inbyggt – behov att nå ut till andra i liknande tillstånd av trångmål. Bröstcancerdrabbade, spelberoende och människor som är ansatta av kroniska skulder, bland andra, samlas rutinmässigt i supportgrupper för tröst, hjälp och praktiska tips.”

Hon menar att de arbetslösa och osäkert anställda skulle kunna gå samman regelbundet för att prata?

”Dessa företeelser skulle kunna bli inramning för en vittomfattande diskussion, som kanske leder till någon sorts aktion.

Men enligt min erfarenhet, så sker ingen sådan diskussion eller aktion [utom under ett möte i Washington med en 40+klubb, där pågående ändringar i arbetslöshetsförsäkringen nämndes, även om ingen aktion föreslogs. Skäms folk för att vara arbetslösa? För att ha problem med ekonomin? Så egentligen borde det vara skämmigt att också erkänna skuldproblem och hjälpgrupper för människor med sådana problem borde vara sällsynta också? Är de?].   

När de arbetslösa och osäkert anställda sträcker sig ut för mänsklig hjälp och solidaritet så griper och hugger de händer som sträcks tillbaka alltför ofta hårt.

Där finns coacherna som vill ha 200 dollar [drygt 1 200 kronor] per timme för omsorgsfullt utdragna uppgraderingar av meritförteckningar och för populärpsykologiska uppmaningar./…/

Och där finns grupper i kyrkor runt om i USA som gör reklam för konkret hjälp men som har litet att erbjuda bortom trösten hos [just] deras särskilda religiösa sekt.

I varenda en av dessa inramningar kvävs varje eventuell omstörtande konversation [där man ifrågasätter förhållanden]./…/

… vilka motivationerna hos coacher och organisatörerna av nätverkssessionerna än var så var effekten av deras ansträngningar att avleda människor från de svåra frågorna och den sorts avvikelser i åsikt dessa frågor kanske skulle kunna antyda.     

Den ständiga tillsägelsen att behandla ditt jobbsökande som ett jobb i sig själv, helst ’övervakat’ av en vän eller en coach, verkar till exempel konstruerat för att förebygga upproriska funderingar.

En stor del av jobbsökarens ’jobb’ – internetsökningar och ansökningar – är allmänt erkänt som värdelöst och verkar inte ha någon funktion annat än att fylla tiden som annars kanske skulle ha kunnat använts att reflektera över källorna till problemen [förbjudet att ifrågasätta förhållandena?].”

Man nätverkar under coachers ledning? Samt för att skaffa kontakter. Det handlar inte om kunnande, erfarenheter, skickligheter menar hon, utan om att skaffa sig kontakter, men man får inte använda nätverkandet för att ifrågasätta förhållanden eller försöka åstadkomma en nödvändig förändring.

”Det är nätverkande som skapar möjligheten till solidaritet bland arbetslösa, ursäkten att komma samman, utbyta historier och kanske diskutera gemensamma lösningar./…/

Och även [verkligt] nätverkande blev icke uppmuntrat på många av de evenemang som jag deltog i [helst skulle man inte börja prata på allvar med någon, för då kunde ju upproriska tankar komma, liksom upproriska aktioner].

Jag var ofta frustrerad över att lämna ett möte där tio till femtio andra människor deltagit utan att veta knappast någons namn, sysselsättning eller karriärbana./…/

Delvis var detta därför att de flesta evenemangen bestod av så mycket tungt ’dumpande av data’ – finansiell- och internetinformation, biblisk instruktion [ja, faktiskt? I ett USA där kyrkan spelar en stor roll – man måste ju tro på något och gärna en osynlig makt? Något som OCKSÅ bidrar till att förhindra allvarligt ifrågasättande och eventuella reaktioner eller aktioner] och så vidare – att ingen tid återstod för informellt umgänge [vad bra!].

Effekten blev undantagslöst att skära av varje allvarlig diskussion eller allvarligt utbyte av personliga erfarenheter.”

Fortsätter troligen att blogga om hennes bok, som är mycket väl värd att läsa.

Tillägg 11 januari: Inte ens medelklassen sitter säkert i ett högervridet (och nyliberalt) samhälle! Vilket Ehrenreichs bok visar, om nu inget annat indikerat detta. Ja, en majoritet förlorar på detta sorts samhälle, inte bara vad gäller personlig ekonomi, även om vi nu tillfälligtvis kanske har mer pengar i plånboken.

I detta slags samhälle kommer ”jobbskatteavdraget” att ätas upp av ökade egenavgifter och nedmonterade trygghetsnät med allt vad detta innebär.

Och vi lärare erbjuds sjukvårdsförsäkring, vilket gör att de med en dylik försäkring går före i kön (på privatsjukhus? Och nu får ju lilla Bollnäs ett privatsjukhus), framför den som inte har en sådan. I USA så börjar fler och fler även i medelklassen att avstå från sjukförsäkring, för de har helt enkelt inte råd med sådan. Om man nu inte får den via arbetsgivaren.

Vi borde satsat på en BRA sjukvård FÖR ALLA! Som är tillgänglig för alla på exakt samma villkor.

Jag gillar INTE ALLS detta med denna privata sjukvårdsförsäkring. Denna bidrar till att undergräva ett gemensamt och solidariskt finansierat system, som faktiskt gynnar oss ALLA.

Läs ledaren ”S måste bli ett parti i tiden – Öppenhet handlar inte om att vara för eller emot Håkan Juholt”,

”Startskott för gräsrotskampanjen, Att återta hjärtat i politiken: (S)-ledare måste ta debatten mot nyliberalismen- vår modell av välfärdsstat gynnar också alliansens egoister”,

”Vägval höger – Åsa Linderborg ser Bengt Ohlsson ta på sig martyrrollen” som avslutas:

”Det är de som vill skriva, tänka och spela bortom allfarsvägarna som har anledning att ligga sömnlösa i högeralliansens Sverige.

Bästsäljare som Bengt Ohlsson klarar sig alltid, bland annat genom arvoderade författarbesök på bibliotek. En tredjedel av landets folkbibliotek är visserligen hotade, försvarade endast av den vänster som Ohlsson nu bespottar.

Måste kulturen vara vänster? Självklart inte. Måste samhället vara humant? Nej, inte det heller. Måste världen vara demokratisk? Ingalunda. Allt är en kamp mellan olika intressen, med eller utan analys och argument.”

Läs också Göran Greider i ”Den som är modern vinner”:

”Från åttiotalet och framåt har det nya och det moderna oftast förknippats med marknadsliberala reformer, privatiseringar och avregleringar, så att själva ordet reform idag snarare betyder ”en rejäl nedskärning” av något slag, stället för exempelvis en extra semestervecka.

Signalordet för detta inom politiken har länge varit ‘förnyelse’ – vilket numera betyder högervridning av politiken. När hela det borgerliga kommentariatet ropar efter förnyelse av Vänsterpartiet och framförallt av Socialdemokraterna så betyder det att de vill se mer av acceptans för skattesänkningar och annat borgerligt tänkande./…/

Men medelklassen är notoriskt svårdefinierad; de allra flesta tjänstemän har lika mycket att vinna på generell välfärd som LO-kollektivet.

För den överväldigande majoriteten av TCOs medlemmar är exempelvis utnyttjandet av RUT-avdraget både främmande och ointressant.

Alliansregeringen har emellertid varit skicklig på att få denna medelklass att leta efter sina ideal uppåt i hierarkierna – varvid skattesänkningar och statusjakt blivit viktiga.

Men helt andra sidor av denna medelklass är hela tiden möjliga att väcka till liv. Medelklassen har blivit anropad av politiken enbart i deras egenskap av plånboksvarelser. Men det går att tala till den på andra sätt /…/

När ska den miljömedvetna, välutbildade tjänstemannen inse att Borgs skattesänkningar i slutändan går ut över klimat och miljö? När ska Fridolin och Romson våga säga till de högre tjänstemän som lägger rösten på deras parti att er ökade levnadsstandard hotar såväl de fattigaste som jordens framtid?

Visst tycks det för närvarande vara så att Alliansen lyckats förvandla svenska folket till det sovande folket, för att citera Fredrik Reinfeldts eget uttryck.

Det finns en rad skäl till att det varit möjligt, alltifrån den idépolitiska utarmningen inom framförallt socialdemokratin till hela världskapitalismens expansion, som skickat en enorm tryckvåg genom alla samhällen och all politik. men ingenstans i den demokratiska världen är väljarkårerna några statister.

Och det är min övertygelse att väljarkåren i Sverige, såväl som i USA eller vilket annat land som helst, förr eller senare börjar känna ett slags ideologisk hunger efter något annat än det bestående. Särskit i ett läge där det bestående producerar likgiltighet, social utslagning och på et sätt som vi inte sett motsvarighet till sedan trettiotalet.

Hur ska ord och uttryck som ‘modern’ eller ‘det nya’ laddas med värden som social jämlikhet och ekologisk hållbarhet? Det är en av de stora utmaningarna. Den fördel som de rödgröna krafterna trots allt har, är att borgerligheten aldrig kan tillfredsställa människornas längtan efter det verkligt nya. Borgerligheten förblir det beståendes profeter.”

Läs Lena Sommestad i ”I Sverige är Kants idé politiskt sprängstoff. Frågan om plikt och moral känns plötsligt svidande aktuell. Minns ni Immanuel Kant, den tyske filosofen?”:

”Höstens skandaler på offentlighetens marknader har skakat om i folkhemmet. Att tågen står stilla på spåren väcker irritation och vrede. Att skolresultaten sjunker skapar bekymrad ¬debatt. Men när värnlösa äldre far illa, då är måttet rågat. ¬Frågan om plikt och moral känns plötsligt svidande ¬aktuell.

Vi lever i en tid när idén om egenintresset som mänsklig drivkraft har en all time high. Vart vi än vänder oss möts vi av idén att människor drivs av egenintresse – och bara egen¬intresse. Och politiken formas därefter.

Vinstintresse och egennytta är samhällets viktigaste drivkrafter, enligt marknadsfilosofin.  De måste ges spelrum. Alla ska ha full frihet att maximera sin materiella egennytta, som företagare och konsumenter.

Mindre ofta talas det om hur idén om egenintresset begränsar frihet och handlingsutrymme. För om alla drivs av egen¬intresse, då kan ju ingen lita på någon. Och om ingen kan lita på någon, då krävs ständig styrning och kontroll.

Där har vi hamnat i Sverige i dag. I ett land där konsumenterna inte vågar lita på välfärdsföretagen. I ett land där politik¬erna inte vågar lita på att offentliganställda gör sitt jobb.

Vi snärjs snart alla i topp¬styrda system, där varje belöning – i form av lön, bonus eller resurser – måste kopplas till mål och prestation. I ett system där ¬varje skyldighet måste regleras i avtal och kontrakt. Och resultatet blir inte framgångsrikt. Långt därifrån.

Kants stora poäng var att ¬inget samhälle kan fungera med bara egenintresset som norm.

I Sverige är det politiskt sprängstoff.  

Om människan har förmåga att handla moraliskt, då bör vi ta till vara på den förmågan, ¬inte tvinga människor in i system som präglas av ensidiga ¬ekonomiska incitament och ¬detaljkontroll.

Och vi bör befria offentlig¬heten från de vinstintressen, som gör det svårare att fatta beslut efter omdöme och förnuft.”

och nya brittas i ”Till Mitt Parti. Mitt parti är sig inte helt likt. Vi brukar komma överens och hålla ihop. Hoppas att det blir bättre!”

Uppdatering 10 januari:

Amerikanskan Barbara Ehrenreich om en massa inkompetens i drivandet av inte minst storföretag? Finns där ett massivt slöseri av talang och kreativitet?

28 december, 2011 § 1 kommentar


[Uppdaterad 29 december, samt 30 december: om det som beskrivs i videon kan man läsa kort här. Zaks hemsida här och hans blogg. Se också vad Equality trust säger om tillit].

I sitt efterord till boken Bait and Switch – the Futile Pursuit of the American Dream skriver Barbara Ehrenreich (s. 245) väldigt tänkvärt i min snabböversättning från den engelska utgåvan (denna bok finns på svenska ”Körd: uppvaknandet ur den amerikanska drömmen”):

“… efter att ha talat med hundratals amerikaner i tjänstemannayrken det senaste året så verkar det diskutabla/tvivelaktiga med det [hela] vara det icke fastställda [icke bevisade] antagandet att företag beter sig på ett ekonomiskt rationellt sätt [man har inte vetenskapligt kunnat bevisa att företag beter sig rationellt och till vilken grad de gör det eller inte gör det].

I kapitlet ’Slutsatser’ till denna bok uttryckte jag min förvåning över vissa uppenbara/påfallande icke rationella drag i företagskulturen, sådana som betonandet av personlighet [hos jobbsökande] framför erfarenhet och förlitandet på tester med dåligt rykte [som inte kunnat bevisats vara tillförlitliga, ovanpå allt annat] för att bestämma denna [personlighet].

Nu anser jag att jag var alltför tveksam i min kritik av oansvarigheten hos bolag.

Om något hotar amerikansk affärsverksamhet, så är det inte en atavistisk lojalitet mot arbetstagare, utan en intern kultur av njutningslystnad och dess ofrånkomliga resultat, nämligen inkompetens.”

Och det hotar också svensk affärsverksamhet?

Hon fortsätter:

”Dessutom skulle ett rationellt företag uppmuntra kreativitet, uppfinningsförmåga och kritiskt tänkande [men det gör de inte, varken direkt eller indirekt].”

En av gästerna på Ehrenreich webbsida skriver bland annat enligt Ehrenreich:

”Fastän de flesta av oss var lärda att de smarta, oberoende tänkande, kreativa och lojala värdesattes i amerikanska företag, så vet vi att detta är en lögn.

•    Om du tänker utanför ramen så är du ute i kylan.
•    Om du talar om en sanning företaget inte vill höra så har du en negativ attityd.
•    Om du missar chefens super bowl party av vilket skäl det vara månde, så hamnar du på företagets skitlista.
•    Om du arbetar mindre än 50-60 timmar per vecka så är du inte engagerad i ditt jobb.

Det verkliga mantrat för att överleva på arbetsplatsen är att ’hålla med för att klara sig’ [go along to get along].”

Se fler kommentater till denna bok här.

Ehrenreich fortsätter (s. 246):

”Hellre än att verkligen försöka nå upp till global tävlan, så verkar de som fattar beslut inom amerikansk affärsverksamhet, eller åtminstone de som fattar anställnings- och avskedandebeslut, att vara nerhukade/underkuvade och mer upptagna av att behålla sin egen ’bekvämlighetsnivå’ än att strida för marknadsandelar [de strider inte för någonting; gynnar detta företagen egentligen heller?].

Detta är inte ett rationellt beteende, utom i dess mest trångsynta, personliga bemärkelse – som i fallet med dessa styrelsedirektörer/ledamöter som tilldelar [belönar] sina VD:ar med gigantiska löneökningar även när aktiepriserna faller, uppenbarligen [bara] för ’trevlighetens’ skull [lojalitet köps?].

Slutresultatet kan mycket väl bli en generell kultur av inkompetens, som vi såg i [amerikanska] regeringens svar på orkanen Katrina [oförmågan att hantera den bra, handfallenheten i hanteringen av den].”

Och det finns amerikanska ekonomer som gått ut och sagt att USA måste ta vara på alla sina mänskliga resurser! Till och med ett så stort land måste göra det. Och de anser att detta måste påpekas! Som t.ex. Jeffrey Sachs. Se tidigare postningar under kategorin Jeffrey Sachs. Se inte minst ”Jeffrey Sachs om ’Den nya progressiva rörelsen’ och slutet på en 30-årig Reagan-era…”
Ja, ser vi slutet på den nyliberala eran, slutet på en mossig nyliberalism samt en ny progressiv rörelse?

De som ifrågasätter och reagerar och kritiserar blir avfärdade och kanske rentav avskedade och därmed

”… tystade, något som lämnar företagskulturen att fröjdas i sin självvalda sinnesstämning av självgratulerande./…/

… det finns en nivå av den makroirrationalitet [den STORA irrationaliteten] här som går bortom mikrovansinnet [det lilla vansinnet] i individuella anställande- och avskedandebeslut: dvs. det massiva, beklämmande/vedervärdiga, pågående slöseriet med talang, exemplifierad av den taxikörande ingenjören, de sysslolösa lärarna, de fortfarande anställda som är alltför kuvade av ängslighet för att uttrycka sin kreativitet.

Det är inte som om det inte finns något att GÖRA. Se bara på de sönderfallande innerstäderna, vår fallfärdiga infrastruktur, hoten från klimatförändringarna och pandemier.

Om företags-Amerika inte mobiliserar för att lösa dessa problem, och det finns ingen anledning att hoppas att det kommer att göra det, då måste vi hitta eller skapa andra sätt att sätta människor i arbete att möta trängande mänskliga behov – antingen genom staten, den icke vinstdrivna sektorn eller ’alternativa’, kooperativa företag.”

Se också Kommunalarbetaren i ”Forskare: livspusslet en klassfråga”:

”Lämna på dagis, jobba, fixa mat, träna, ta hand om sjuka föräldrar. Det brukar kallas livspussel. Men politikernas lösning på problemet passar inte låginkomsttagare, anser Uffe Enokson, som forskat om saken.

– De som är i karriären kan köpa sig tid genom hushållsnära tjänster, eller köpa sig en andra bil. Men de som jobbar i vården och skolan, samtidigt som de kanske har hand om små barn och sjuka föräldrar, de har varken tid eller särskilt mycket ekonomiska medel, säger Uffe Enokson.

Han är lektor i socialt arbete vid Linnéuniversitet i Växjö och har skrivit en avhandling om ­livs­­pusslet. Han tycker att debatten har handlat mest om stressade karriärister, som har ont om tid men gott om pengar. Och det är dessa som de politiska lösningarna har anpassats efter, som jobbskatteavdrag och hushållsnära tjänster.

Samtidigt har mycket lite gjorts för de stora grupper som jobbar mycket men inte har höga löner.

– Den här gruppen får inte särskilt mycket resurser från samhällets sida, tid eller pengar. Men samtidigt är det en samhällsbärande grupp som har arbets­uppgifter som vi inte kan vara utan, säger Uffe Enokson.

Den här gruppen har ofta svårt att lösa tidsbristen, för de är bundna av saker de inte kan påverka – som förskolans öppet­tider eller ansvaret för en sjuk förälder.

– De pusslar whiteboarden i köket med tider som ska gå ihop, säger Uffe Enokson.

På samhällsnivå skulle man kunna göra mycket mer, tycker han.

– Vi har en grupp som jobbar ganska mycket. Man kan kalla dem tidfattiga. Vi har också en grupp som är tidrika, som kanske är sjukskrivna eller arbetslösa. De utgör en ganska stor del av befolkningen.

Idag anses de här gruppernas problem inte hänga ihop. Man försöker komma åt varje grupp för sig med punktinsatser.”

Och läs också Susanna Alakoski som skrev så bra i ”Svenskt näringsliv vet ingenting om fattigdom” i våras:

”Mina föräldrar arbetade – vi var fattiga ändå, skriver Susanna Alakoski i ett svar på Björn Lindgrens artikel på gårdagens Sidan 4 [”Sänk lönerna för de fattiga barnens skull”].

Vips, när kostymklädda män lägger sig i frågan om barnfattigdom blir barnfattigdomen ett argument att inte höja minimilöner.

Kostymer har aldrig egenintressen. De refererar alltid till objektiva studier och presenterar sanna siffror.”

Precis! De är mer objektiva än andra!

”Kostymen Björn Lindgren på Svenskt Näringsliv (Expressen sidan 4 i går) har dessutom svaret på gåtan: det som gör att människor undgår fattigdom är enkelt – arbete.

Därmed röjer han undan inte bara sociala forskares kunskap och mina livserfarenheter.”

Detta var svar på Björn Lindgrens artikel ”Sänk lönerna för de fattiga barnens skull”:

”De fattiga som fackförbunden säger sig vilja hjälpa blir i stället stjälpta av kraven på höga ingångslöner, skriver Björn Lindgren på Svenskt näringsliv.

Sedan en tid rasar debatten om ökad barnfattigdom i Sverige. De fakta som används är emellertid feltolkade: barnfattigdomen är lägre än på många år! Men där den existerar beror den på arbetslöshet och utanförskap i utsatta grupper.

Därför riskerar de krav på höjda startlöner på arbetsmarknaden att i stället öka fattigdomen.

Det är hög tid att denna debatt sansas och att fokus riktas åt rätt håll om vi vill att barn som lever under knappa förhållanden i Sverige ska få det bättre.”

I någon av mina anti-mankiw-postningar har jag refererat till ekonom som visat att minimilöner inte alls är så skadliga som vissa andra ekonomer påstår.

Tillägg 29 december: Ja, apropå minimilöner se denna postning:

”Detta stycke av Arindrajit Dube får oss att reflektera över idén att om undersökningsfrågor utformades annorlunda eller blev mer detaljerade, så skulle de kanske reflektera en växande konsensus inom ekonomin att minimilöner inte nödvändigtvis har ett negativt inflytande på anställningar. Andra exempel finns i överflöd.” 

Martin Moberg bloggar bra om ”När marknadskrafterna blir ifrågasatta efter Caremaskandalen, så…”

Läs också Kjell Rautio i ”Hur påverkas demokratin av att starka lobbyintressen tar större plats i debatten?” där Lena Sommestad tipsar om en spännande volym i Demokratiutredningen: ”Avkorporativisering och lobbyism – konturerna till en ny politisk modell”, skriven av Jörgen Hermansson, Anna Lund, Torsten Svensson och Per-Ola Öberg. SOU 1999:121. Vilken Rautio hittar en länk till.

Tillägg 29 december: se Ragnar Lassinantti i ”Full sysselsättning är inte längre målet”, Alliansfritt Sverige i ”Skattepolitiken ökar klyftorna och utbildningspolitiken blir allt sämre på att minska dem” och ”Generösa socialförsäkringar ökar sysselsättningen.” Ja, Anders Borg snackar skit för att uttrycka det på ren svenska.

Bra Jonas! Dra politiken åt vänster!

12 december, 2011 § Lämna en kommentar

Robert Sundberg i ledaren ”Sjöstedt kan sänka borgarna”.

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin middle class and its collapsereflektioner och speglingar II....