Mer om problemen med privatisering av äldrevård i Storbritannien och myten om ålderschocker och att vi inte kan finansiera tryggheten…

19 oktober, 2011 § 2 kommentarer

Fortsättning från föregående postning.

I mitt snabba referat från engelskan:

Vårdpersonal var väl medvetna om oron över vårdstandarden inom hela äldrevårdssektorn och tvivlade på att saker skulle förbättras, samtidigt som personalens arbetsförhållanden blev sämre.

Retoriken där som här och överallt är ju att vi inte kommer att kunna finansiera de allt fler äldre. Något som enligt bland annat Daniel Ankarloo inte är sant.

Det finns inga tillgängliga bevis för att någon ’ålderschock’ hotar oss.”

Se också hans bok ”Välfärdsmyter – visst har vi råd att finansiera tryggheten.”

Lango Gamanga, anställd hos Fremantle, säger:

”Fremantle lurar oss. De får oss att ta hand om alltför många människor på en gång. De flesta hem är underbemannade (Fremantles årliga rapport diskuterar problem med att behålla personal).”

”En del av de boende har inte någon familj, så de ser oss i personalen som deras familj. De bävar för när vi ska ta ut ledighet. Det är en viktig service vi ger”

säger Jackie Mitchell.

Allmänheten har sett allt detta och stöttat de strejkande.

”Min mamma var på Merrivales ålderdomshem”

säger en äldre man på en strejk nyligen.

”De [vårdpersonalen] tog hand om henne så bra. Min mamma var inte rik. Hon bodde i en kommunlägenhet [hyreslägenhet?] hela sitt liv. Vårdpersonalen var fantastisk med henne. De tog ut henne och såg verkligen efter henne.”

“Hela idén med vård har spårat ur. Jag skulle inte rekommendera någon att gå in i vårdsektorn idag. Det handlar om hela arbetsetiken. Det känns nästan som en förvaringsplats/lager [de boende ses inte på med respekt som levande varelser från högsta ort? Utan som kostnader och besvär?]”

säger Carmel Reynolds.

Situationen blev än mer utmanande när kommunledningen annonserade att man ville stänga ett äldreboende.

Personalen blev förskräckt över de tänkbara följderna av stängningen.  Det fanns en tvist med ett annat vårdföretag, Catalyst Housing, som inte verkade gå att lösa och som gjorde saker än mer komplicerade.

“Om jag hade varit yngre skulle jag gå någon annanstans”

säger Ann Quinn och fortsätter

”Jag skulle inte vara här. Jag skulle gå.”

Strejkarna börjar bli modfällda. Ja, vem är mest uthållig? De med pengar och resurser sitter på fler trumfkort?

Det som var ännu mer demoraliserande var kommunledningens erkännande – i en annan rapport – att nedskärningarna i löner och villkor för personalen inte hade gett den önskade, billigare, mer effektiva servicen. Det började ovanpå allt annat bli klart att lidandena hade varit förgäves.

Den höga personalomsättningen hade varit kostsam och de privata serviceföretagen kunde inte leverera service inom budgeten. Rapporten gjorde klart att försöket att mildra förluster genom att skära ner lönerna genom en ’högprofilförändring’ (striden med vårdpersonalen) hade misslyckats.

Det andra vårdföretaget Catalyst Housing lämnade in en fordran på 17 miljoner pund till kommunledningen. Det verkade som om detta företag hade underuppskattat kostnaden för förbättring vad gällde nya vårdhjälpmedel (??). Fallet gick till skiljedom.

“Detta har pågått för länge nu. Vårdpersonalen är demoraliserad. En del människor har depressioner och är stressade [dvs mår rejält dåligt]”

säger Sandra Jones.

“Det är svårt att fortsätta och fler och fler människor slutar… men jag tror att vi måste fortsätta strejka”

säger Pat Ward.

Hon hade arbetat i Barnets äldrevård i mer än 20 år när hon tvingade skriva på Fremantles kontrakt och hon var extra arg.

”De tvingar fram underskrift genom hot/skrämsel.”

Det finns dock en del uppmuntrande saker. Man har fått ett enormt stöd från fackets gräsrötter och man sätts allmänt högt, liksom man sätter andra strejkande. Kampen att överleva finansiellt och ovilligheten att till sist överge sin kampanj har väckt stor respekt.

Det finns också vissa tecken på att kampanjen har varit till nytta för andra, t.ex. i Bristol, där en fackrepresentant säger att de använt erfarenheten från Fremantleexemplet för att förklara farorna med privatiseringar för arbetare och kommuners service. Fremantle är ett klassiskt exempel på hur man inte kommer att spara pengar, leverera service – eller behålla personal.

Men det kommer inte att bli några stora triumfer för människor som jobbar inom vården. Det blir det sällan när privatiseringar fortsätter.

Catalyst House vann tvisten nämnd ovan och detta kostade flera miljoner pund för kommunen (pengar som kunnat användas till en massa annat och mycket bättre).

2011 växte också oron över standarden i Barnets äldrevård. Förutom personalens bekymmer över effekten av den service som ges, arbetsbörda och arbetstid, så fann man legionella i tre hem.

Vårdpersonalen fortsätter betala: tidigare detta år så presenterades personal som åker runt till äldre med ett kontrakt där deras löner skulle skäras ner liksom semestrar och reseersättningar.

Ändå fortsätter kommunledningen i Barnet med sina planer att massprivatisera kommunservice. Trots att revisorer kom med en rapport som gjorde ner dess upphandling och processer rörande kontrakt, men man fortsätter ändå på den inslagna vägen.

Och man har visat här i Sverige att oerhört många äldre är för skröpliga för att välja, se ”Många äldre har inte själva förmåga att välja sin omsorg”. Apropå s.k. ”valfrihet”. För vilka är ”valfriheten”? För gemene man verkligen?

Tillägg: Peter Gerlach skriver i kapitlet ”Informationsekonomi – Varför är privat vård ofta dyrare än offentlig?” i boken ”Nationalekonomi för vänstern”:

”Nationalekonomisk forskning har emellertid visat att det också finns stora problem med de system för privata utförare av offentligt finansierad vård som är under uppbyggnad i Sverige. I en kanadensisk metastudie har Philip J. Devereaux och ett antal forskarkolleger sammanställt data från 15 olika amerikanska och kanadensiska studier och jämfört skillnaden att dö mellan privata vinstdrivna sjukhus och privata icke vinstdrivna sjukhus [se också här och här]. /…/

…mortaliteten på de vinstdrivande sjukhusen är signifikant högre än i de icke-vinstdrivande för behandling av samma sjukdomar.”

Det är också enligt honom vanligare att den offentligt producerade vården presterar bättre än den privata i termer av effektivitet än tvärtom. Och det förklaras med något som kallas informationsekonomi. Han skriver också om informationsassymetri:

”Asymmetrisk information är ett begrepp som används inom nationalekonomi för att beskriva situationer där parter som ingår ett avtal har tillgång till olika förhandsinformation. Enskilt eller samman med andra faktorer kan asymmetrisk information leda till ett snedvridet urval.”

Det finns en massa att säga och skriva om detta, men bland annat skriver han:

”Det kan låta cyniskt att en läkares val av behandling skulle styras av lönsamhet, men faktum är att det inom nationalekonomin finns mycken forskning om producentdriven efterfrågan på just sjukvårdsområdet. Att producenter vill öka efterfrågan på sina produkter är inget nytt.”

Vårdproducenten kan driva fram en efterfrågan som inte skulle ha funnits om patienten hade haft mer kunskap om tjänsten.

Människor riskerar att bli både under- och överbehandlade.

Och vad gäller valfrihet inom ett annat område i samhället, nämligen skolan, skriver Bengt Göransson i sin bok ”Tankar om politik” att en enskilds valfrihet aldrig provas mot andra elevers valfrihet.

”Föräldrars och elevers valfrihet lyfts fram utan problematisering.”

”Det tas för givet att varje elev när som helst ska kunna välja en annan skola. Men om fyra elever i en skolklass plötsligt väljer en ny skola får deras val ofta svåra konsekvenser för de elever som stannar kvar. De senares reella valfrihet beskärs eftersom klassen kanske måste upplösas och de kvarvarande eleverna tvångsförflyttas.

Och om en friskola strax innan skolstart får klartecken kan det innebära stora problem för den kommunala skolan, som inte fått chans att budgetera för minskat elevantal, utan står där med för många lokaler, lärare osv.

Läste också om kritik som riktats mot kommunala småskolor här vilka saknar kurator. Men hur är det med dessa specialfunktioner i privata skolor?

Se slutligen Daniel Lind i ”Regeringens politik ökar ofriheten”:

”Regeringen har rört sig bort från den sammanhållna skolan. Val ska göras tidigare, elever ska sorteras och elitklasser införas. Uppdelningen mellan yrkes- och teoretiska studier har cementerats. Genom mindre resurser och ändrade antagningsregler har komvux funktion som andra chans kraftigt beskurits. 25:4-reglen har slopats.

De med allra svagast utbildningsbakgrund har drabbats genom att rekryteringsbidrag och korttidsstudiestöd i stort sett har avskaffats.

Den sammantagna effekten av detta blir att barn som kommer från stabila och stimulerande hemmiljöer gynnas.

De som inte har rätt stöd hemifrån och de som behöver lite mer tid för att hitta rätt väg in i vuxenlivet kommer att bestraffas.

Moderaternas uttalade mål är att skattekvoten ska ned till 40 procent av BNP. Det innebär att skatterna behöver sänkas med ytterligare 200 miljarder kronor.

Priset för detta betalar alla de som hade gynnats av den omfördelning som dessa resurser hade kunnat resultera i – i form av en aktiv politik för fler jobb, högre kvalitet i skolan och vården och insatser som direkt riktas mot att stödja de mest utsatta grupperna.

Regeringen har i stället valt att öppna upp för gräddfiler i vården och att stimulera den snabba tillväxten av privata sjukförsäkringar.

Principen om vård efter behov urholkas snabbt. I stället för omfördelning är regeringens standardmedicin ytterligare skattesänkningar.

OECD menar att effekten på den sociala rörligheten av sänkta inkomstskatter för låginkomsttagare är ‘unclear’ [oklar].

Så om högerpartierna påstår att sänkta skatter gynnar låginkomsttagarna, så finns inga bevis för den saken. Folket ska hållas på mattan med nyauktoritära metoder, lyda och hålla tyst. Inte ifrågasätta, framförallt inte göra det kraftfullt. Unni Drugge skriver så bra:

”… avund, ett begrepp som ofta och gärna används som argument mot kritik. De är bara avundsjuka, brukar den kritiserade och dennes tillskyndare utbrista. Den påstådda avunden gäller i regel utseende, rikedom, status, exponering och makt. I och med att kritiken avfärdas som simpel avundsjuka blir den detroniserad och det går inte längre att ifrågasätta den som tilldelats orimliga favörer.

Sällan kopplas avund samman med begreppet rättvisa. Ändå borde varje folklig resning inbegripa ett visst mått av avund: Varför ska just den samhällsklassen eller gruppen vältra sig i överflöd? Har de verkligen förtjänat det?

Det är när grunden för vissa individers och gruppers upphöjelse och privilegier känns felaktig som avunden faktiskt är ett välbehövligt bränsle för förändring. När utseende, ärvda titlar, hot, fusk och rövslickeri ligger bakom framgång växer avunden ur en moralisk övertygelse, ur en djupt förborgad rättvisekänsla./…/

Den lättroade massan (vad nu denna består av) sitter framför undermåliga underhållningsprogram och flinar snällt åt tramsiga skämt. De beundrar nyrika kändisar som visar upp sina smaklösa hem som de kunnat skaffa sig just pga massans penningstarka beundran.

Ja, folk är snarare toleranta än missunnsamma inför vissa gruppers särställning.

I detta vilar visserligen något vackert – tolerans och generositet är ju fina mänskliga egenskaper – men det finns också en beklämmande aspekt hos den medgörliga massan.”

Så bra skrivet! Läs också mulans och Anjas kommentarer till Drugges postning.

Jag tror också att motsättningarna i samhället kan komma att öka p.g.a. växande skillnader mellan människor och det gagnar ingen av oss. Ja, det börjar röra på sig. Oroar högerkrafterna? Vilka motreaktioner kan komma från dem med makt (från högerregeringar och högermedia runt om i världen)?

Solidaritet och medkänsla, vadå, från högerregeringen? De ser bara om sitt eget hus, inget annat. Deras inlevelseförmåga i andra är begränsad.

Men många med positioner och höga inkomster har inget emot att bidra till trygghet för alla i samhället. Se här och här bland annat. För de har det fortsatt väldigt gott ställt (och kan sova gott på natten). Ja, vilka avundas vem? Vilka avundas de som knappt har pengar till mat, som är sjuka osv osv osv? Vilka kan verkligen avundas dessa?

Kommer nog också att blogga om Jonathan Tasinis artikel “En enorm majoritet – inkluderande de flesta republikanska röstande – stöder miljonärsbeskattning i New York.”

Och återigen; borde inte svensk media och inte bloggare rapportera om saker som dem ovan samt om de snabbt växande klyftorna i Sverige? Och göra det riktigt rejält indignerat!

Ger privatiseringar bättre vård?

Annonser

De med minst behov och mest pengar kommer att gynnas alltmer i framtidens Sverige?

19 augusti, 2011 § Lämna en kommentar

Kan det vara så att privatiseringarna, av bland annat apoteken, gynnar dem som minst behöver dem? Gör det bekvämare för dem som är minst beroende av dem och kanske också har mest pengar? Och minst för dem som mest behöver dem och har minst pengar? Kan det vara så att den så kallade valfriheten missgynnar dem som har störst behov och gynnar dem som har minst?

Och kommer alla att ha tillgång till bra äldrevård (inklusive bra demensvård) i framtiden? Kommer den att kosta skjortan för vissa, som för kvinnan i artikeln ”Jag vet inte om jag kan bo kvar”?

Och ja, vi behöver ta tillvara allas resurser i ett litet land som Sverige. ”Det är förödande för Sverige när skolan inte fungerar” (jag vill bara påpeka att jag är lärare och jag tror inte på friskolesystemet) och ja, vi behöver att arbetslösa kompetenshöjs och sätts i vettiga åtgärder (inte i förödmjukande fas 3-åtgärder). Se också ”Malmö stad anställer 100 långtidsarbetslösa”.

Jon Weman har skrivit en bok om Åtgärdslandet;

”Den här boken, byggd på intervjuer, myndighetsdokument och forskning, skildrar och granskar en dold värld av iskall byråkrati, absurda regelsystem och giriga entreprenörer.

Men den ställer också frågor. Varför är du arbetslös? Vill politikerna egentligen att arbetslösheten ska försvinna? Är Arbetsförmedlingen till för att förmedla jobb? Vilka fuskar mest – de arbetslösa, eller myndigheterna? Varför heter det att vi måste arbeta mer, när så många är arbetslösa? Boken vänder och vrider på problem som annars tas för givna i samhällsdebatten och tittar på dem ur nya synvinklar. Är Arbetsförmedlingens verkliga funktion en annan än den officiella? Är arbetslösheten kanske i själva verket nyttig – för vissa?/…/

Men vänta, det finns mer! Allt är inte hopplöst om du hamnar i Åtgärdslandet. Medborgarna gör sig hörda och bedriver motstånd på flera sätt. Du som läser den här boken kan ta del av dessa erfarenheter, känna att du inte är ensam och få en överblick över varför landet ligger som det ligger./…/

Bra att veta inför resan:

Vaccinationer: Kan vara bra att vaccinera sig mot klyschor, nyspråk och hyckleri innan resan.
Kommunikationer: Landet präglas av klimatsmart resande. Att förvägras bidrag till busskort anses t.ex. ”inte vara en godtagbar orsak till att inte gå på möte”

Infrastruktur Åtgärdslandet:

Flygplatser: 0 st
Helikopterplattor: 0 st
Hamnar: 0 st
Arbetsförmedlingar: 310 st”

Sjukvård och sjukskrivning i ett allt mer privatiserat samhälle och om yttrandefrihet som allt mer håller på att förvandlas till en vara i dagens kulturpolitik och vars egentliga värde håller på att gå förlorat…

14 augusti, 2011 § Lämna en kommentar

[Uppdaterad postning under kvällen samt 15 augusti. Klicka på bilderna för att göra dem lättare läsbara].

Socionom med privat erfarenhet av sjukskrivning, som nyligen varit sjukskriven för operation i axel och tidigare varit sjukskriven på grund av annan orsak:

”Idag är allt så uppsplittrat mellan flera aktörer, det finns egentligen ingen samordning!”

Men är det inte detta alliansen berömmer sig av att ha åstadkommit? Att underlätta för människor att komma tillbaka i arbetslivet allstå! Att samordningen brister låter inte som ett underlättande…

En enmansföretagare, snart 60 år,  i USA med privat sjukvårdsförsäkring har en självrisk på över 30 000 svenska kronor. Han måste alltså betala de första dryga 30 000 kronorna om han blir sjuk (kanske är detta dock en av de högsta självriskerna, men då betalar han sannolikt en lägre sjukvårdspremie).

Sen undrar jag vad slags försäkringar han har vid inkomstbortfall…

Dessa 30 000 kronor gäller under ett år, så behöver han sjukvård nästa år börjar han om med att betala de första 30 000 kronorna. Man kan ju föreställa sig hur detta kan bli för en familj med  boendelån/kostnader, behov av bil, om man måste betala barns utbildning (vilket är en förutsättning, men ingen garanti för framtida jobb, med hyfsade inkomster)… Jag tror premien för denna sjukvårdsförsäkring ligger på 230 dollar/månad för närvarande, dvs. ca 1 500 kronor/månad drygt.

Hans 25-årige son chansar och har ingen sjukförsäkring. TROTS att han förmodligen skulle få betydligt lägre premie också.

Företagare kan förse sina anställda med sjukförsäkring. Lärare t.ex. är sjukförsäkrade genom sina anställningar, dvs. behöver de sjukvård är de försäkrade genom dem som anställt dem. Amerikaner upplever inte detta som särskilt rättvist.

Jag tror inte företagare är skyldiga att försäkra sina anställda, men det kanske är ett konkurrensmedel, dvs. om de vill ha den bättre arbetskraften så är det lättare att anställa om man erbjuder bland annat denna försäkring. I Sverige betalas detta via skatter företagaren betalar. Jag undrar hur stor den reella skillnaden blir i slutänden i kostnader för anställda? För vad jag förstår är det också ganska omfattande pappersexercis för de anställda man har i ett företag. Det gör också att det förmodligen blir mer jobb för en mindre än för en litet större företagare?

Peter Gerlach skriver en massa intressant i kapitlet ”Informationsekonomi – Varför är privat vård ofta dyrare än offentlig?” i boken ”Nationalekonomi för vänstern” utgiven på Kata förlag.

På Kata förlag har också Stina Oscarsson gett ut ”Det omätbara – Åtta pjäser från tillväxtens tid”, om denna bok kan man läsa:

”Vi lever i ett samhälle med en enda berättelse. Den yttrandefrihet som enligt de kulturpolitiska målen ska ligga till grund för kulturpolitiken håller på att förvandlas till en vara som kan köpas och dess egentliga värde är på väg att gå förlorat.”

Dvs. hur är det med att verkligen få ifrågasätta saker? Och jo, jag tror alliansen är rädd för verklig kompetens…

Och för att verkligen lyckas som entreprenör krävs en viss grad av trygghet?

Jag kommer att fortsätta blogga om det Gerlach skriver apropå sjukvård, offentlig och privat. Jag tycker intensivt illa om alliansen och deras politik och det samhälle som håller på att skapas med bristande solidaritet.

Tillägg på kvällen: se bloggen Det progressiva USA i ”Amerikansk domstol skjuter Obamas sjukförsäkringsreform i sank”.

Och en kvinna som opererade en tumör i hypofysen för ett och ett halvt år sedan efter vilken hon blev sjukskriven i fyra veckor berättade att hon fick 5000 kronor från försäkringskassan, men hon orkade inte bråka om det med kassan (dessutom gick hon tillbaka i jobb efter 3 veckor!). Denna summa är nästan en fjärdedel av den lön hon troligen får ut netto per månad. Ja, vissa kan troligen göra så här, för de har en ekonomi som tillåter det! Men hur går det för dem som INTE har det? Hon var också kritisk till moderaterna (och alliansens politik) och hon tillhör de väldigt väl utbildade, med hyfsad inkomst. Nej, alliansen har inte vunnit över alla i medelklassen! Inte ens de mest utbildade där.

Tillägg 15 augusti:

”Civil disobedience is not our problem. Our problem is civil obedience. Our problem is that people all over the world have obeyed the dictates of leaders and millions have been killed because of this obedience. Our problem is that people are obedient all over the world in the face of poverty, starvation, stupidity, war and cruelty. Our problem is that people are obedient while the jails are full of petty thieves and the grand thieves are running the country. That’s our problem.”
Howard Zinn

I artikeln ”Vårdbolag vägrar bidra till välfärd” kan man läsa:

Riskkapitalet må vara hur effektivt som helst men så länge rationaliseringsvinsterna inte i någon form återförs till samhället skapar det bara kapitalöverföringar från massan till fåtalet.

Ur det perspektivet framstår debatten om finansieringen av den framtida välfärden som närmast utomjordisk. Vi har i flera år serverats den till synes orubbliga ‘sanningen’ att växande välfärdskostnader kräver ett större deltagande från privata investerare. Å andra sidan har Skatteverket fastslagit att bolag inom vård och omsorg, när de väl förvärvats av riskkapitalbolag, knappt betalar någon skatt över huvud taget.

Om den framtida välfärden verkligen är äventyrad av en otillräcklig skattebas, bland annat till följd av en åldrande befolkning, har jag personligen mycket svårt att se logiken i att måla upp riskkapitalet, åtminstone med rådande skatteregler, som lösningen på problemet.”

Elitens arrogans…

25 april, 2011 § 1 kommentar

[Uppdaterad 26 april, se slutet av postningen].

Se Paul Krugman i ”On Pity for the Rich” eller ”Om medlidande med de rika.”

Se också Josefin Brink i ”Patientbehovet ska styra vården”:

”… vården ska förbättras enligt solidariska och demokratiska principer. Vi ska alla bidra till att betala för vården efter förmåga, och när vi behöver vård är det våra behov som ska avgöra vilken behandling vi får – inte vilka vi är eller hur mycket vi har betalat./…/

Ett borgerligt favoritargument för vårdvalssystemet lyder ungefär så här:

’Politiker ska inte bestämma över vården, det ska patienterna göra.’

Det låter kanske demokratiskt och bra. Men i verkligheten har ’patienterna’ väldigt olika möjligheter att välja och påverka vården i det här systemet.

De som verkligen har fått mer makt är vårdföretagen.

Sjukvården har genom den borgerliga regeringens politik blivit en ofattbart lönsam marknad. Ungefär fyra miljarder kronor betalades förra året ut i ren vinst till vårdföretagen. Och till skillnad från det privata näringslivet påverkas den skatte­finansierade vårdmarknaden knappt alls av konjunktursvängningar. När många svenska företag gick på knäna i finanskrisens spår kunde vårdbolagen räkna in oförändrade vinster.

Svensk sjukvård har därför blivit högintressant för så kallade riskkapitalbolag. Det är inga stora risktagare direkt, utan en benämning på investeringsfonder, vars själva affärsidé är att köpa upp lönsamma företag, göra dem ännu lönsammare och sedan sälja dem vidare med stor vinst. Riskkapitalbolagen äger idag tre av de största vårdbolagen: Attendo, Capio och Aleris.

Genom avancerade låne- och räntekaruseller undviker de att betala skatt för sina bolag, och vinsterna gömmer de undan i skatteparadis där svenska myndigheter inte kan komma åt pengarna. Tidningen Veckans Affärer granskade riskkapitalbolagens verksamhet i Sverige och satte den drastiska rubriken ’Med skattesmitning som affärsidé’ på artikeln.

Att fyra miljarder kronor gick direkt från våra skatteinbetalningar ner i fickorna på vårdbolagens ägare förra året är illa nog. Bara som ett exempel så motsvarar fyra miljarder årslönen för 10 000 sjuksköterskor./…/

Varken som medborgare, patienter eller anställda får vi mer makt över sjukvården om den förvandlas till en marknad. Det är istället storföretag långt bortom insyn och kontroll som håller på att ta makten över sjukvården./…/

Då måste våra behov som medborgare styra, inte vårdbolagens vinstintressen.”

I debattartikeln ”Påskuppropet tystnar inte” kan man läsa:

”Förändringsförslaget är en skenmanöver, som bara inför några enstaka undantag från den inhumana utförsäkringsregeln./…/

Avsikten tycks vara att tysta de växande protesterna mot sjukförsäkringsreformen./…/

Vi kräver stöd, vård och medicinsk rehabilitering till de sjuka istället för tvång, misstänkliggörande och ekonomisk utarmning.

Bekämpa sjukdomar, inte de sjuka!

Visa solidaritet med de svaga i samhället. Gå man ur huse och deltag i manifestationerna på annandag påsk!”

Se artikeln ”Sluta straffa våra patienter”, Björn Johnson i ”Nya myter i sjukförsäkringen” samt i ”Sverige hade ingen sjukskrivningsepidemi.”

Johan Ehrenberg skriver i ledaren ”Nationalismens revansch – Priset vi får betala för nyliberalismen. Inte första gången”:

”Efter finanskris och de samlade regeringarnas öppna attacker på de fattigaste i samhället, trots att nedskärningar och vinstrekord och skattesmitning gått hand i hand, så är motreaktionen inte social ism. Eller social demokrati. Utan högernationalism.”

Tillägg 26 april: läs Storstad i ”Om Eva. Om gränsen för det som kan förlåtas.”

Uselt jobbskatteavdrag – Sverige får allt lägre skatter och glesare socialt skyddsnät…

13 april, 2011 § Lämna en kommentar

[Uppdaterad på kvällen och 14 april, se slutet].

Robert Sundberg skriver i ledaren ”Usla jobbskatteavdraget 5”:

”Med dessa förslag genomför alliansen det den utlovade i valet. Sverige får allt lägre skatter och glesare socialt skyddsnät.

[Tillägg 14 april: se Det progressiva USA om budgetunderskott och att sänka skatterna för de rikaste eller inte].

Kanske är det en ny svensk modell. Det är en annan film än den första och likt nästan alla uppföljare är den sämre, ja ofta usel.”

Och jag tror att vi kommer att förlora på detta, även samhällsekonomiskt. Ja, och det var det där med förakt för svaghet, egoism och kortsiktighet…

”Bojkotta och slå ner Koch-industrierna” i Wisconsin, USA, skriver apropå ”Skrev Koch-industrierna budgetuppgörelsen?”:

“Since the budget is completely evil and reads like billionaire oil man’s wish list my guess is yes. …..Connie Reich”

En kommentator skriver:

”The rich will be better off and the rest of America is getting f****d.”

De rika kommer att kommer att få det ännu bättre ställt och resten av Amerika får det för djävligt!”

I artikeln kan man läsa:

“Did Koch Industries write the budget deal? Or is it just a coincidence that so many of the the things Republicans demanded — and got — just happen to line up with the financial interests of the billionaires who fund the Tea Party and much of the ‘conservative movement?’ Cutting money for the EPA, alternative energy efficiency, high-speed rail, efforts to fight climate change — even prohibiting NOAA from creating a Climate Service … it reads like an oil tycoon’s wish list.


Skrev Kockbröderna (oljemagnater i Wisconsin som stöttade guvernör Scott Walkers valkampanj, vilken gjorde att han och republikanerna är i majoritet i Wisconsin sen i höstas) budgetuppgörelsen? Eller är det bara en tillfällighet att så mycket av det republikanerna krävde – och fick – råkade formera sig efter de finansiella intressena hos miljardärerna som finansierar teaparty-rörelsen  och stora delar av den ‘konservativa rörelsen’? Att dra ner på pengar för EPA (amerikansk motsvarighet till Naturvårdsverket), alternativ energi, höghastighetståg, ansträngningar att bekämpa klimatförändringar – till och med att förhindra NOAA från att skapa klimatservice… kan läsas som en oljemagnats önskelista.

Before you read this, remember that they just finishing pushing through another huge tax cut for the rich. Always remember that tax cut deal any time you hear about ‘deficits’ — which were caused by tax cuts for the rich and increases in military spending. And before reading about the cuts below you should know that this budget ‘cut’ deal increased the military budget by another $5 billion.

Innan du läser detta, kom ihåg att de precis håller på att avsluta genomdrivandet av ännu en enorm skattesänkning för de rika. Glöm aldrig skatteuppgörelsen varje gång du hör om ‘underskott’ – vilken orsakades av skattesänkningar för de rika och ökningar av militära utgifter. Innan du läser om skattesänkningarna nedan  bör du veta att denna budgetöverenskommelse om skattesänkningar ökade militärbudgeten med ytterligare 5  miljarder dollar (knappt 35 miljarder kronor).

Ja, de enda som i längden tjänar på alla dessa skattesänkningar överallt där de sker är de redan rika. Och även medelklassen drabbas. Vi kommer säkert inte att bli något undantag här i Sverige med den politik som förs. Många av dessa rika, vare sig de rika i USA eller i Sverige eller någon annan del av världen, vill nog dessutom inte ha konkurrens vare sig här eller där, hur mycket de nu än hyllar den. De vill inte frottera sig med kreti och pleti?

Tillägg på eftermiddagen: se Ett hjärta RÖTT i ”Politik handlar om människosyn” med en massa intressanta, bra länkar.

Tillägg på kvällen: tack Martin Moberg för videotipset.

”Det som till en början var väldigt positivt för honom blir allt eftersom en allt mer prekär sits eftersom allt som varit skattefinansierat nu helt finansieras med egenavgifter. Stressen ökar och familjelyckan slås i spillror medan ekonomin allt mer närmar sig ett oundvikligt haveri. Då till slut förstår Andersson att det är bäst om vi alla tillsammans efter bärkraft betalar för den generella välfärden och får ta del av den efter behov. Så det är något att ha i tankarna när högern sår egoism och girighet i hopp om att uppnå det där för sagda höger så eftersträvansvärda systemskiftet….”

Och läs slutligen Björn Johnson om socialförsäkringsministern i ”Ulf Kristersson och sanningen.”:

”Frågan är när medierna ska vakna och börja kritiskt granska Ulf Kristerssons påståenden. Hittills har man valt ett neutralt redovisande, ja ett närmast hovsamt förhållningssätt. Man har låtit sig luras av ministerns munläder. Det är ganska bedrövligt, faktiskt.”

Tillägg 14 november:

Se Johan Westerholm i ”Något håller på att gå sönder i Sverige.”

Girighet är inte en dygd – vinstcentrerad marknadsfundamentalism har blivit en nationell religion säger den amerikanske ekonomen David Korten…

7 april, 2011 § 2 kommentarer

Se debattartikeln ”Vi säger nej till kundval i hemtjänsten” skriven av tre rödgörna lokalpolitiker:

”I korthet handlar det om att konkurrensutsätta kommunens hemtjänst. Kommunen ska biståndsbedöma vilka som ska ha rätt till hemtjänst och i vilken omfattning, sedan ska de som blir beviljade hemtjänst själva välja någon utförare, det kan vara privata aktörer eller kommunen. Utförarna erhåller en av kommunen fastställd timtaxa, kommunens egna kostnader för att bedriva hemtjänsten får inte överstiga denna taxa. Utöver de beviljade hemtjänsttimmarna kan de privata aktörerna även sälja tilläggstjänster utanför det beviljade. Dessa tjänster får omsorgstagaren själv betala, kommunen får inte sälja tilläggstjänster.

Det är i dag fullt möjligt att köpa tilläggstjänster för den som så önskar. Skillnaden blir att kringkostnaderna för sådana tjänster kan komma att inkluderas i hemtjänstkostnaden och därmed en kostnadsförflyttning till kommunen.

Vi befarar att de tjänster som beviljas som hemtjänst kommer att begränsas betydligt. Allt utöver kommer de äldre i behov av hjälp själva få stå för, antingen i form av anhörigstöd eller att betala själva för./…/

För att säkerställa verksamheterna med flera olika privata aktörer kommer det krävas ökad byråkrati.

Kommunen har nog av att säkerställa sin egen verksamhet. Utredningen av LOV visar att kommunens uppföljning och kontroll av att fattade beslut verkställs måste bli betydligt bättre.

Vi anser att den som erhåller hemtjänst inte ska riskera att utsättas för påtryckningar eller marknadsföring av tjänster som ej omfattas av kommunens bistånd./…/

Vi menar att verklig valfrihet handlar om att den äldre själv ska kunna välja hur de beviljade hemtjänsttimmarna ska användas.

En konsekvens av detta resonemang är att vi vill väcka en bred debatt om den ideologiskt viktiga frågan om privat eller offentlig vård.”

De nyliberala tankesmedjorna har påverkat politiker över hela skalan, inte minst lyckats påverka centerpartiet. Se Göran Greider i ledaren ”Centerpartiet irrar i en liberal

Om segways. Nej, de är inte precis billiga!

David Korten skriver i bloggpostningen “Girighet är inte en dygd” något i stil med (väldigt snabbt översatt, med allt vad det innebär):

”Vi människor spelar en storslagen moralisk lek. I tusentals år har mänsklighetens mest hyllade andliga ledare lärt att samhället fungerar bäst och vi njuter den största glädjen och tillfredsställelsen när vi delar med varandra, samarbetar och är ärliga i våra mellanhavanden med varandra.

Men under de senaste decennierna så har denna sanning blivit aggressivt utmanad av en tro som kallas marknadsfundamentalism – en omoralisk och ekonomisk ideologi som inte baseras på fakta, som har antagit status av en modern statsreligion. Dess troende dyrkar pengarnas gud. Aktier och globala banker är deras tempel. De proklamerar att vi var och en gör vårt bästa när vi försöker maximera våra individuella finansiella vinster utan hänsyn till konsekvenserna för andra.

I en marknadsfundamentalists ögon så är att offra en vinst för ett förmodat socialt- eller miljömässigt gott omoraliskt. Resultatet är en allmän kultur som proklamerar att girighet är en dygd och att dela är en synd [dock inte välgörenhet, där någon ska stå med mössan i handen och bocka och buga och vara tacksam?].

Genom att ha fått kontroll över ekonomins institutioner, media, utbildning, regeringen och även religionen [ganska moralistisk med förakt för svaghet], så har marknadsfundamentalisterna initierat ett globalt experiment för att testa sin teori [precis som högern i Sverige med rasande fart monterar ner allt som byggts upp i ett gigantiskt experiment med människor och samhälle]. Nu ser vi resultaten.

Profeterna i äldre trossystem hade rätt. Vår gemensamma framtid hänger på återupptäckten av deras sanning och att återigen fastställa våra allmänna kultur och regeringsinstitutioner i enlighet därmed.

Följande är några av de mer synliga elementen i Wall Streets globala kampanj för moralisk perversion:

• Den använder kontroll av medias lokala tv-stationer [media och media samt journalister låter sig villigt användas], annonsering, och politiker som formar en global kultur av individualistisk girighet, materiell själsläpphänthet, skoningslös tävlan och moralisk oansvarighet.
• Genom jagande efter och hyllande av finansiella fördelar till vilket pris som helst, så sörjer de för att människor får  rollmodeller för omoraliskt [inte moraliskt] beteende.
• Den underminerar demokrati samt regeringens legitimitet genom att köpa politiker för att sköta ens budgivning.
• Den använder studielåneprogram så att den bästa och smartaste ungdomen sitter fast i skulder de inte kan betala tillbaka annat än genom att sälja sig själva till jobb som tjänar Wall Street intressen.
• Den köper upp och lägger beslag på kontrollen över världens land- och vattentillgångar i hopp om att få ut vinster, för att de har monopol, genom att ta betalt det marknaden kan bära när knappheten ökar.
• Den använder sin finansiella makt och sina kreativa bokföringsknep för att manipulera marknader och grumla marknadssignaler, som genom att hjälpa regeringar dölja sin skuld eller genom att hjälpa företags-Vd:ar dölja sina inside-vad mot framtiden i sina egna företag.
• Den köper skuldförbindelser från olyckliga husägare och länder som har näsan under vatten till rejält underpris på den öppna marknaden och begär sedan fullvärdesbetalning av de regeringar eller människovänner som stiger in för att ge en hand till de drabbade.
• De reser krav på globala regler som kräver att om en regering introducerar regleringar som förhindrar ett främmande företag från att skada eller döda människor med sina giftiga produkter eller utsläpp, så måste regeringen kompensera företaget för den vinst det uppskattar att det kommer att förlora.

De sju livstjänande dygderna hos mänskligheten; att dela med sig, älska, ha medkänsla, självkontroll, måttlighet och passion ses som synder mot marknaden./…/

De flesta psykologiskt friska vuxna inser den moraliska perversionen i den gamla ekonomin i hjärtat (innerst inne), men kan vara rädda att höja sina röster därför att så många experter – inklusive även några religiösa ledare – fortsätter att försäkra oss med en mängd ord att girighet är bra, till och med att Gud vill att vi ska vara finansiellt rika och att finansiellt välstånd är ett tecken på Guds ynnest.

Om alla som delar moralisk medvetenhet hittar modet att säga den enkla sanningen att girighet driver oss mot kollektiv självförstörelse och att samarbete är nödvändigt för vår gemensamma frälsning, kan vi sätta perversionen bakom oss och säkra framtiden för våra barn. ”

Och apropå fusk se Bo Lundgren i debattartikeln ”Maria Larsson fuskar om miljarder”: 

”Ministerns uttalande underblåser den gamla borgerliga uppfattningen om att olika sociala välfärdssystem alltid leder till missbruk av ‘skattebetalarnas’ medel. Eller som Fredrik Reinfeldt skrivit: ‘Än vanligare är uppfattningen att när det nu finns givmilda socialförsäkringssystem så gäller det att utnyttja dem. Alla bidrag som man kan tillskansa sig upplevs som smart och framåt. … den gamla devisen att det är fult att leva på bidrag har effektivt arbetats bort hos dagens unga’, (Det sovande folket, Reinfeldt 1992).

Maria Larsson ger ny ammunition åt dem som hävdar att fusket med socialförsäkringarna är mycket utbrett och ökar: ‘Varför skulle inte jag fuska när så många andra gör det’. Enligt Maria Larsson ska regeringen nu låta utreda stödet för personlig assistent åt funktionshindrade.

Barn- och äldreminister Maria Larsson gick nyligen ut i media och påstod att 12 procent eller 2 400 miljoner kr felaktigt betalas ut i stöd för funktionshindrade som behöver personlig assistent. Enligt Larsson har de handikappade och deras assistenter fuskat och överutnyttjat assistansersättningen i denna häpnadsväckande omfattning.”

Och läs slutligen Ett hjärta Rött i ”Vem sa nåt om bidragslinjen?” samt Lena Sandlin i ”Rehabgarantin är ett fiasko”:

”ATT HÖGERREGERINGEN infört ett förutbestämt stoppdatum för sjukdom i sjukförsäkringen oavsett hur sjuka människor är visar bara på dess kalla människosyn. Stoppdatumet är det egentliga och faktiska problemet.

Medan regeringen nu försöker rentvå sig från sitt ansvar, så lider många människor av den verklighet som högern skapat för dem genom de nya sjukreglerna.

DEN BÄSTA rehabiliteringen för de sjukskrivna i Sverige vore att högerregeringen kapitulerade och faktiskt medgav att alla människor är lika mycket värda och att i ett välfärdssamhälle tar vi faktiskt hand om alla medborgare.”

Den tröga och stelbenta Försäkringskassan kontra den effektiva och smidiga försäkringsbranschen – nu är arbetsskadeförsäkringen i stöpsleven…

21 februari, 2011 § 1 kommentar


Kjell Rautio skriver i bloggpostningen ”Högerns strategi när det gäller socialförsäkringarna klarnar allt mer”:

”…det [pågår] just nu pågår ett ’spel’ bland den politiska och organisatoriska eliten, som ännu bara delvis nått fram till den offentliga debatten. När det gäller arbetsskadeförsäkringen [se också här om arbetsskadeförsäkringen] har alltså starka krafter redan nu investerat stora resurser för att få till stånd en systemförändring.

Räkna därför med att du den närmaste tiden kommer att mötas av en strid ström information om hur trög och stelbent Försäkringskassan är och hur effektivt och smidigt försäkringsbranschen jobbar.

Ställ dig själv då åtminstone några kritiska frågor:

Är detta en tillfällighet?

Vad ligger bakom?

Vem för fram budskapet och varför?

Varför just nu?”

Se den amerikanske psykologen Alfie Kohn i ”How to Sell Conservatism: lesson 1 — Pretend You’re a Reformer” eller ”Hur man säljer konservatism: lektion 1 – Låtsas att du är en reformator.”

Tillägg på kvällen: centerpartist om att göra om försörjningsstöd till försörjningslån. Pust!

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin social insurancesreflektioner och speglingar II....