Ännu mer om äldrevård, privatiseringsfundamentalism och dess effekter…

19 november, 2011 § 12 kommentarer

Jesper Meijling skriver väldigt intressant och tänkvärt i artikeln ”Naiva politiker har själva skapat problemen i vården”. Läs den, den är bra:

”… det dominerande regeringspartiet för ögonblicket ser sig tvunget att gå till storms mot sin egen politik på landets debattsidor.”

Men som sagt ”Regeringen visste…” som Lena Sandlin skriver!

”Man springer nu efter sina egna misstag och snurrar in sig i ett allt värre trassel av stopplagar, halva reträtter, nya tillsynsmyndigheter, värdighetsgarantier och allt vad man kan hitta på att kalla det som egentligen bara är ett uttryck för att man inte gjorde det man skulle från början.”

Vad bra skrivet! Och vad kostar kontrollapparaten för allt detta t.ex. för en ny tillsynsmyndighet (och så har man lagt ner andra tillsynsmyndigheter)?

Nej, vi är utsatta för ett gigantiskt experiment, som högern med rasande fart genomför innan folk börjar inse var vi är på väg, till vad slags samhälle. Tyvärr startat av höger”sossar”.

Yrvaket, skriver Meijling vidare (”snällt”) om ansvariga politiker, men återigen ”Regeringen visste…”

Meijling fortsätter:

”De nödtvungna svar som kommit från regeringspartierna de senaste dagarna är inte lösningar på problemen, utan utgör i sig själva en omgång ytterligare problemsymptom.

Bilden har snarast förstärkts: man vet inte vad man håller på med, man vet inte hur det funkar och man vet inte vart det ska leda.”

Så bra sagt! Nej, man vet inte vad man håller på med, hur det funkar eller vart det ska leda?

”Politikern, den som har till uppdrag att sätta reglerna, behöver emellertid om någon göra stora ansträngningar att förstå frågan.”

Precis! Inte minst i frågor som dessa?

”I synnerhet som det handlar om de samhällsuppgifter som slukar de allra största resurserna [och vi har råd med detta!].

Inte ett enda av de problem vi har sett hade varit omöjliga att räkna ut på förhand.

Vill man kunna betros med att hantera skattemedel i avtal med enskilda aktörer av de gigantiska volymer det handlar om, är det av nöden att man inhämtar den kunskap som krävs för förtroendet och för in den i de lösningar man utformar tillsammans med sina tjänstemän./…/

[Man måste] ställa sig tydliga och ogenerade frågor om drivkrafter.

Om vi nu privatiserar verksamheter inom det offentliga ansvarsområdet x, vilka drivkrafter kommer då att sättas i rörelse?

Hur kan vi kontrollera dem från början, så att de tjänar de syften vi vill?

Det låter som om det vore vanligt ABC för alla sorters lagstiftare och regelsättare, men här har det slagit fullständigt slint.”

Nej, så har inte skett, för det handlar om ideologi och inte om omsorg om människor. Och enorm lobbying från intressen som ser sin chans att tjäna storkovan (även för nyliberala ”sossar”). Sjukvård och undervisning behövs ju alltid.

Detta med privatisering skulle verkligen behövt problematiseras i all debatt i samhället; i media inte minst, men den är ju högervriden och -driven. Även om den är högervriden så kunde den ha omsorg om även de svagare grupperna i samhället (jag tror att även medelklassen förlorar på minskande trygghetsnät och ökande ekonomiska skillnader, något som definitivt inte är ofrånkomligt, utan handlar om ideologi – vi HAR råd med starka trygghetsnät och ojämlikhet är inget entydigt framgångsrecept för blomstrande marknadsekonomi, se vad förre nyliberal ekonomen Jeffrey Sachs säger).  

Och som läkaren Ingrid Eckerman påpekar: man auktionerar inte bara ut byggnader, utan också dess innehåll. Och innehållet består av människor (inte minst sjuka, gamla, barn).

Meijling vidare:

”… man [måste] helt enkelt utveckla andra modeller som är funktionsdugliga från grunden. Inte komma kutande i efterhand med plötsliga kontraktsbrytningar, viten, nya löften och uppmaningar till de drabbade att välja om.”

Precis! modellerna måste i största möjliga mån fungera från början! Man kan inte komma kutande i efterhand, men högern har haft ett fullt sjå att genomföra sin politiska ideologi så fort som möjligt innan människor vaknar!

”… man [behöver också] med långt större allvar sätta sig in i hur de situationer faktiskt ser ut där det offentliga, vårdföretagen och medborgarna möts.

Vad är ett troligt utfall i dessa situationer?

Anledningen till att det förespeglade myllret av engagerade småföretag i vården i stor utsträckning har uteblivit till förmån för riskkapitaljättar menar jag står att söka här.

De färdiga strukturer man som politiker och offentlig beställare erbjuder företagen i form av stora vårdanläggnings- och finansieringssystem har sin naturliga partner i storbolag – inte i en snårskog av småföretag [och om man som i Stockholms vårdval har runt 100 olika val, på vilka grunder gör man sitt val? Hur avgör man vilken vårdgivare som är ‘bäst’? Kan man inte säkra vården FÖR ALLA från första början?].

Det spelar ingen roll vad man har för åsikt eller söta drömmar här, den befintliga strukturen styr.

Vidare måste man som politiker kunna göra sig en mer realistisk bild av hur ett företag kan tänkas resonera.

Man verkar inte ha förstått att privata entreprenörer ser en marknadssituation, och att de utgår från vad den har för givna begränsningar och möjligheter.”

Och de som är spekulanter på sjukhus – och skolor, ser också att där kan finnas stora tillgångar. T.ex. en massa värdefull skog som Naturbruksgymnasiet Nytorp i Hälsingland har.

En skog som man skulle kunna tjäna en rejäl hacka på att få köpa billigt (och sälja vidare när man väl förvärvat skolan), därför att kommunen är desperat angelägen att bli av med något de anser vara ett problem. Ett bekvämt sätt att lösa problem för sig som kommunpolitiker. Politiker i båda blocken är att kritisera starkt. ÄVEN de till vänster.

Och skattebetalarnas pengar snillas bort och ner i privata aktörers fickor.

Se också om Bollnäs sjukhus som i vår övergår i privatbolaget Aleris drift. Tummen ner för landstingspolitikerna, över hela linjen, ÄVEN de till vänster. Vad för ”valmöjlighet” får befolkningen i Södra Hälsingland?

Och alla apotek är i stort sett privata (Hjärtat, tror jag). Är det ”valfrihet” heller?

Är ”valfriheten” att man kan åka till Gävle eller Hudiksvall sjukhus om man inte vill anlita Bollnäs? Och åka till Bollnäs sjukhus om man skulle vilja undvika privata apotek? Hur länge förblir apoteket på sjukhuset där icke privat?

De ska bara vara tacksamma för att de alls har ett sjukhus (ganska syrligt)?

Meijling fortsätter:

”I en växande marknad av mer normalt snitt kan ett vinstdrivande företag expandera fritt, man kan investera och kosta på, och självständigt sätta gränserna i förhållande till hur utsikterna råkar se ut.

Det borde inte vara så fruktansvärt svårt att inse hur vi i den skattefinansierade vårdapparaten befinner oss i en närmast motsatt situation: en avgränsad, budgetstyrd, tämligen färdigdefinierad verksamhet som auktioneras ut som den är.

Därför kan inte vinsten skapas och ökas genom en expansion utåt – den möjligheten är stängd. Det ekonomiska expansionsutrymme som återstår för en vinstdrivande verksamhet är då bara att ‘pressa inåt’, mot det som har någon form av rörlighet inuti verksamheten: kostnader, behov, trygghetsnivåer, hygiennivåer och så vidare.

Det vill säga, det som i verkligheten kan utvecklas till just plågad personal, ensamt ropande åldringar och tungt kissindränkta blöjor. Vill man ha en annan utveckling på de befintliga vårdinstitutioner det trots allt handlar om, kräver det att man kan ta fram de driftsformer som kan fungera där utan målkonflikter./…/

Om inte begreppet valfrihet kan sättas i en bättre analyserad relation till de olika situationer det kan handla om, gör man sig själv oförmögen att konstruera trovärdiga och hållbara lösningar.

Vårdsituationen är ingen rak valfrihets- och avtalssituation mellan självständiga parter, den utgör (i viss likhet med till exempel grundskolan) en annan typ: vi ger redan vid inträdet upp en del av vår självständighet till expertisen, och parterna flätas med nödvändighet in i varandra – patienten, den medicinskt ansvariga läkaren, ibland också anhöriga, och så sjukvårdsfinansiären.

Ofta nog kan vi dessutom, som vi har fått många sorglustiga exempel på, vara helt och hållet oförmögna att utöva någon valfrihet i en vårdsituation.

Hur hanterar vi det dilemmat?

Den politiker som då fortsätter att upprepa valfrihet bara som ett slagord underlättar inte för någon alls, tvärtom.”

Och på LO-bloggen kan man läsa om ”Välfärd – inte vilken vara som helst” där man refererar till en rapport från LO 2007 ”Offentligfinansierade verksamheter- Modellens väg framåt” av Thord Pettersson, Linda Grape och Viktoria Bergström som behandlar privata utförare i offentlig drift.

På LO-bloggen kan man läsa:

”[Denna innehåller] en argumentationsuppräkning om varför välfärdstjänster aldrig kan fungera som vilken marknad som helst.”

Där nämns att:

”1. Välfärdstjänster är ofta mer komplexa. Tjänsterna måste anpassas efter individens behov. En insats kan sällan jämföras med en annan insats, inte ens om det rör sig om samma sjukdom.

2. Vård- och omsorg konsumerar vi ur ett underläge – t.ex. när vi är sjuka. Vem har möjlighet att uppträda som en rationell konsument när diagnosen är blindtarmsinflammation eller cancer?”

Exakt! När vi verkligen behöver vård; hur fritt kan vi då agera? I vilket läge står vi till vårdgivaren? Vid enklare åkommor kanske vi lättare kan agera. Men det finns ju ett talesätt ”Man måste vara frisk för att vara sjuk.”

”3. Hälso- och sjukvården är viktigare – den är livsviktig. En dålig DVD-spelare täcks av garantin. Vilken garanti kan täcka upp för dålig hälso- och sjukvård?”

I USA verkar advokater tjäna storkovan på alla som stämmer varandra och andra. Vårdgivare måste ha dyra försäkringar för att skydda sig själva (vet dock inte riktigt hur detta funkar i Sverige – än).

”4. Det ‘fria valet’ är i praktiken begränsat. För de flesta torde nyttan av att ”fritt” få välja vårdgivare vara underordnat nyttan av att snabbt få bästa möjliga vård. Vård vill vi i allmänhet få i vårt närområde. Och för de allra flesta torde det bara finnas ett sjukhus i närområdet.”

Och om vi har ett hundratal att välja emellan? Eller bara ett enda val på rimligt avstånd?

”5. Alla vinstmaximerande företag vill försöka att öka omsättningen av lönsamma tjänster. Företagen kommer att bearbeta beslutsfattarna att öka prissättningen på viss typ av vård. Det är troligt att föreslagen behandling inte bara baseras på beslut om patientens bästa utan också om företagets bästa.”

Något man märkt i USA, där man har sett ”diagnosglidning.” Peter Gerlach skriver i boken ”Nationalekonomi för vänstern” i kapitlet ”Informationsekonomi – Varför är privat vård ofta dyrare än offentlig?” s. 58:

”Det statliga amerikanska sjukförsäkringssystemet för pensionärer, Medicare, ersätter vårdutförare enligt en schablon baserat på vilken diagnosgrupp den behandlade patienten tillhör.

Dessa ersättningar justeras ibland av staten och lönsamheten för en privat klinik att behandla olika patienter förändras därvid.

Man har noterat att en höjning av ersättningen för behandlingen av patienter med en viss diagnos ökar antalet patienter som får en sådan diagnos.

Risken att man som patient, på grund av vårdgivarens vinstintresse, får en annan behandling än vad man borde ha är en av förklaringarna bakom den långtgående juridifieringen av vården i USA.”

Ja precis, advokater tjänar storkovan – liksom försäkringsbolag.

Gerlach hänvisar också till ett annat liknande fenomen som beskrivs i en artikel skriven av Jon Gruber, John Kim och Dina Mayzlin i vilken de visar att antalet kejsarsnitt i USA beror på lönsamheten för vårdgivarna att utföra ingreppet.

Se om ”Physician fees and procedure intensity: the case of Cesarean delivery” eller ungefär ”Läkararvoden och intensitet i [val av] åtgärd: fallet med kejsarsnitt”, något som ökade därför att läkare fick mer betalt för dessa. Det står om deras undersökning ungefär:

”Forskning utfördes för att utforska effekterna av skillnaderna i Medicaidarvoden när det gällde användandet av kejsarsnitt vid födslar över perioden 1988-1992 [alltså bara 4 år].

Det visade sig att de högre arvodena för kejsarsnitt jämfört med för normal förlossning i Medicaidprogrammet resulterar i ett större antal kejsarsnitt, vilket står i [bjärt] kontrast till den åter/bakåtvikande kurvan som gjorts gällande av Medicarelitteraturen [???].

Fynden indikerar att Medicaids ersättningsreduktioner kan orsaka verklig reducering [vad gäller behandlingsmetod?] med vilken Medicaidpatienter behandlas.”

Vad innebär detta för patienterna i slutänden?

”6. Sverige är ett relativt sett ‘litet’ land och det innebär svårigheter att få till stånd en väl fungerande marknad. Det finns en risk för snabbt uppkomna dominerande marknadspositioner.

Stora internationella aktörer skulle snabbt kunna ta över en stor del av marknaden, med bristande konkurrens som resultat.”

Nejmen hoppsan! Vi ville ju ha konkurrens och konkurrensens alla (förmodade) fördelar!

”De positiva effekterna som regeringen är ute efter skulle då inte infinna sig.

Däremot skulle nästan samtliga här ovan framförda kritiska argument fortfarande vara giltiga.”

Och vad har vi då vunnit i slutänden? Kanske snarare förlorat mycket mer än vi vunnit?

Nej just det! Välfärd – inte vilken vara som helst! Och Sverige är en liten marknad.

Slutligen: se Ett hjärta RÖTT i senaste bloggpostningen där.

Annonser

Privatiseringar och deras föregivet goda effekter…

20 mars, 2011 § Lämna en kommentar

Ett samtal med en mig närstående boende på andra sidan atlanten fick mig att fundera igen över privatiseringar och sjukvård, inte minst att privatisera sjukhus.

Och inledningsvis förstår jag mig inte alls på privatiseringen av apotek och det om konkurrensens påstått goda effekter på kostnader och service. I den del där en nära släkting bor finns bara apoteket Hjärtat. Man har helt enkelt inget att välja på i minst tre orter på över 6 mils avstånd. Är det konkurrens? Till och med en äldre vän, som allra mest troligt röstat på alliansen, förstår sig inte heller på denna privatisering. Dessutom så berättade en kvinna som har en väninna som jobbar på apotek att efter privatiseringen så har fortbildning/kursande dragits ner. Om detta är sant, innebär inte detta att personalen riskerar att på sikt bli mindre kunnig?

Nyligen var jag med min pensionerade mamma på apoteket i hennes hemstad. Snarare satt jag och väntade ute i bilen på henne. Det dröjde, så hon kom ut och lämnade av toalettartiklar hon köpt och sa att det var en lång kö fortfarande. Hon knallade in med och jag följde med och vi fick vänta ytterligare. Slutligen kom vi fram till kassan och mamma lämnade in sitt recept. Det tog ytterligare tid att få medicinen. Somlig hade bytts ut (mot billigare sort?). Kvinnan på apoteket började också en utläggning om nytt datasystem som de hade fullt sjå att lära sig att behärska. 

Väl ute i bilen utgöt sig min mamma, som inte är den som klagar i första taget, om vilken tid allt tog. Till saken hör att min mamma jobbade som sjukköterska de sista dryga 10 åren innan pensioneringen och jobbade mot apoteket på vårdcentralen, så hon borde ha saker att jämföra mot.

Nå, för att återgå till den mig närstående personen, så berättade han om en gemensam bekant, en man som närmar sig 70 år (egen småföretagare och fortfarande arbetande) som precis fått en defribillator för hjärtat.

”Jag frågade doktorn vad defibrillatorn kostade”,

sa vår vän.

Doktorn hade ingen aning. Men vår vän hade en systerdotter vars man jobbar med att göra defibrillatorer, så vår vän ringde upp honom.

”Jo, de kostar 23 000 dollar [ca 161 000 kronor] om du köper mer än 6 stycken. 29 000 dollar [203 000 kronor] om du köper en.”

Båda mina vänner tyckte detta var väldigt dyrt.

”En defibrillator kan inte kosta mer än din mobiltelefon att producera!”

menade min vän.  

Tja, inte vet jag. Förmodligen är marknaden för mobiltelefoner mycket större än för defibrillatorer, men… Kan de kosta nästan 34 gånger MER?

Och hela proceduren att få en defibrillator för hjärtat kostade 86 000 dollar dvs. litet drygt 600 000 kronor. Inte vet jag, kanske är detta vad det kostar också på våra sjukhus.

Blir detta billigare gjort av ett privat sjukhus – som finansieras av försäkringsbolag? Och hur många människor som har betalt dyra sjukförsäkringar vill inte ha ”valuta” för pengarna? Vissa riskerar överutnyttja sjukvården i dylika system och andra att underutnyttja den. Vissa hinner bli riktigt, riktigt sjuka innan de äntligen går till doktor eller sjukvård och när de väl gör det blir kostnaderna kanske mycket större än om de gått i ett tidigt skede.  

Läs slutligen Ett hjärta RÖTT i ”Våga analysera (M)arknadsexperimentet”.

Och om det är som på andra sidan atlanten och privatiseringen av skolor där, apropå citat i Ett hjärta RÖTTs postning,  så har denna inte gett det utfall som lovats enligt Diane Ravitch. Ur tidigare bloggning och mitt relaterande av en artikel på engelska:

”…löftena har inte infriats. De flesta studier på ‘friskolor’ erkänner/tillstår att de kraftigt varierar i kvalitet. En större utvärdering av ‘friskolor’ fann att i jämförelse med vanliga offentliga skolor så fick 17 % av ‘friskolorna’ högre testpoäng, 46 % hade förbättringar som inte skilde sig från sina offentliga motparter och 37 % var påtagligt sämre.”

 Storstad skriver i ”Marknad vs demokrati” (Ett hjärta RÖTT tipsar om Storstads inlägg och båda refererar till DN-artikel av Jesper Meijling och Sverker Sörlin):

Jesper Meijling och Sverker Sörlin skriver en fullkomligt fantastisk artikel på DN Debatt  idag (alla måste läsa!)

Liksom Kriskommissionen nyligen (s. 16) föreslår Meijling och Sörlin att de omfattande reformerna som ägt rum i offentlig sektor de senaste decennierna, med syftet att införa marknadsmodeller på nya områden, nu måste utvärderas. Det finns alltför många tecken på att mycket inte blev som det var tänkt – elpriserna skenar, tågen går inte, och skolresultaten sjunker. För att bara nämna några exempel. Flera av de reformer den borgerliga regeringen nu genomför väntas också få negativa följder – både omregleringen av Apoteket och Bilprovningen leder till högre priser.”

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin Jesper Meijlingreflektioner och speglingar II....