Backlash till ett mer auktoritärt (och moraliserande) samhälle igen…

19 september, 2011 § 4 kommentarer



[Se sydsvenskan om föreställningen ”Teaterrepubliken får barn”].

En vän hade skrivit ett mejl till mig imorse, där hon föreslog att jag skulle besöka henne och titta på teaterföreställningen ”Teaterrepubliken får barn”. Hon skrev:

”Det där med att följa skattepengar in i förtrycket handlar om att dom har granskat dessa ‘föräldrarkurser’ som lär ut auktoritära metoder (som bl.a. har kritiserats av Lars Gustafsson*) och som många kommuner (bl.a. Malmö och Helsingborg) erbjuder gratis till alla föräldrar”

* En mamma kommenterade så bra en bloggpostning av barnläkare Lars H. Gustafsson som följer:

”Gick in på Akademiska Sjukhusets hemsida av nån anledning, och ser deras ‘program för aggressiva och trotsiga små barn‘.

Alltså, vad ÄR det här? Man skriver rent ut att man med inläsningsteoretiska program ämnar ‘träna’ bort ‘oönskat’ beteende. Förstärkning, ignorering, guldstjärnor, är vad det innebär.

Den svenska staten stöder dessa inlärningsteoretiska program, och våra barn träffar på dem i skolan och på förskolan. Som mamma känner jag mig kvävd, vill slå mig fri, och jag kan bara ana hur barnen känner sig…..!!

Empati! Uppmuntran! Tilltro! I programmen står som uppmaning till barnen att ‘hitta alternativa lösningar’- när de blir arga (vilket gud förbjude!). Jag skulle vilja säga ‘hitta alternativ’- till svenska staten, Akademiska Sjukhuset och väldigt många andra, som greppar efter barndressyren.

Hitta alternativa lösningar, de finns!”

Hon hade läst om denna föreställning i Efter Arbetet. I artikeln ”Teater av journalistik”, tror jag. Där kan man läsa:

Jesper Juul är dansk författare och familjeterapeut som skrivit boken Ditt kompetenta barn. Han motsätter sig auktoritär barnuppfostran och ledord är istället lyhördhet och jämlikhet.

Cope- programmet har sitt ursprung i Kanada och utarbetades från början för föräldrar till barn med stora utagerande problem. Exempelvis barnläkaren Lars H Gustavsson har kritiserat metoden för använda metodik med ignorering och så kallad time out. Cope används och bekostas av flera kommuner, bland annat erbjuds alla föräldrar i Malmö och Helsingborg att gå en kurs./…/

Det är en föreställning om föräldrars relationer till sina barn.
– Hur vuxna behandlar barn, hur man interagerar. Ur ett vuxenperspektiv och strategierna man har för att hantera problem, säger Jens Peter Karlsson, producent och teaterns grundare.

Skådespelarna spelar sig själva, om än i viss fiktiv version. På scenen kommer manusförfattaren och skådespelaren August Lindmark att bland annat plädera för den danske familjeterapeuten Jesper Juuls metoder att möta barn. På scenen blir han utmanad av andra som menar att auktoritära metoder är bättre, som det så kallade Cope-programmet som alla föräldrar i Malmö och Helsingborg erbjuds.

Inför uppsättningen utgav sig August Lindmark osant för att vara journalist och gjorde intervjuer med politiker och företrädare för Cope. Med detta ser Jens Peter Karlsson inga moraliska problem.

– Problemet är gestaltningen. Det är en utmaning att göra teater av journalistik. I det här fallet har vi fått ljuga, det gör vi inte gärna.

Han menar vidare att de har jobbat på ett traditionellt journalistiskt sätt och att resultatet blivit en form av journalistisk aktivism, som sedan spelas upp på scen.”

Här kan man läsa om Cope-programmet i Sverige.

Min spontana reflektion tillbaka till min vän:

Jag reagerar väldigt starkt emot de nyauktoritära strömningar vi ser idag [ja, något vi kan se i skoldebatten bland annat].

Misshandel av barn ökar igen, om det handlar om en ökad benägenhet att anmäla är frågan. Eller om man faktiskt misshandlar sina barn mer idag.

Ja, samhället överhuvudtaget har blivit mer auktoritärt och moraliserande. Man behandlar arbetslösa och sjuka med pekpinnar. Och är allmänt mindre tolerant.

Det talas om ansvar. Något som är lätt att säga för en i privilegierad position – åt andra.”

Rädda barnens hemsida kan man läsa:

”Auktoritärt istället för respekt
Rädda Barnen är oroade över att metoder som snabbt och effektivt leder till att barn gör som de blir tillsagda, får allt större utrymme i Sverige idag. Den strävan efter demokratiska uppfostringsprinciper och respekt för barnets rättigheter som pågått i decennier, tycks allt mer ersättas av nyauktoritära metoder, lydnadsideal och ”hårdare tag”.

‘Förmildrande omständigheter’ vid barnmisshandel
Samtidigt är uppklarandegraden vid våldsbrott mot barn idag skrämmande låg. Det händer också alltför ofta att domstolar hänvisar till förmildrande omständigheter, såsom att barnet uppträtt provocerande eller att misshandeln skett i uppfostringssyfte. Det finns anledning att fundera över om vi är på väg mot en ökad tolerans mot barnmisshandel inom såväl rättsväsendet som samhället i stort. Och om det är det typ av samhälle vi vill ha?”

Nej, det finns INGA förmildrande omständigheter för att misshandla ett barn!

Läs här om timeout. Där skriver barnläkaren Lars H. Gustafsson:

”…min erfarenhet är att frågorna om ignorering och timeout som metod i fostran mycket oftare kommer upp i mer välbärgade områden med välutbildade föräldrar.

Kanske för att många av de föräldrarna varit i England och USA och tagit intryck (eller förskräckts) av de metoder för fostran de sett där.

Kanske för att de läst litteratur om detta, som Helping the noncompliant child av McMahon & Forehand [verkar kosta ganska mycket! Går föräldrar ihop för att betala denna träning?], eller (hellre i så fall) The Kazdin method for parenting the defiant child av den i USA väl renommerade psykologprofessorn Alan E. Kazdin.

Men den viktigaste orsaken till att man i dessa grupper söker efter metoder av det här slaget tror jag är ett annat slags stress än den man möter i Rosengård.

Ofta har båda föräldrarna nog så aktiva liv. Man behöver få sova på nätterna. Och barnen får inte ställa till med alltför stora problem – då hinner och orkar man helt enkelt inte med!

Därför är man öppen för quick fix-metoder som gör att allt går snabbare och smidigare. Om de fungerar. Och om de nu inte gör barnen illa. För det vill man ju absolut inte! Så hur gör man då? Och vad är egentligen ignorering och timeout?”


På bloggen ”Det känsliga barnet” kan man bland annat läsa detta (en extrem form av barnmisshandel; total brist på engagemang).

Annonser

Om medikalisering som en påstått viktig faktor till sjukskrivningsboomen i slutet av 1990-talet, samt om av- och remedikalisering…

12 november, 2010 § Lämna en kommentar

[Uppdaterad och redigerad 13 november. Ja, detta med diagnoser och eventuell medikalisering kan och skulle kunna/borde diskuteras djupare. Diagnoser förändras, mer eller mindre, med tiderna och tidsandan och förmodligen också beroende på vilka som sitter i makten och vad som tjänar dem. Samt 14 november: naturligtvis ska det vara 1990-talet i rubriken!!!].

Björn Johnson skriver i sin bok ”Kampen om sjukfrånvaron” på s. 232:

”Enligt förespråkarna för överutnyttjandeproblemet blev detta [medikalisering, som i debatten tog sig uttryck i form av att individers privata, psykosociala eller arbetsmarknadsmässiga bekymmer påstods ha blivit medicinskt sanktionerade] allt vanligare under slutet av 1990-talet. Medikaliseringen nämndes särskilt i samband med ökningen av de psykiatriska diagnoserna och sjukfrånvaron bland kvinnor.”

Att det främst har varit kvinnor som drabbats har det påverkat debatt och politiska beslut? Hade det sett annorlunda ut om män drabbats?

Johnson skriver att forskning om medikalisering såg dagens ljus på 1970-talet. En av världens ledande auktoriteter på medikalisering Peter Conrad pekar i sin bok ”The Medicalization of Society” på olika exempel på denna som flintskallighet, erektionsproblem, drogmissbruk klimakteriebesvär, samt hyperaktivitet hos barn och vuxna. Och denna utveckling av allsköns diagnoser har drivits på av många olika faktorer – inte minst läkemedelsindustrin.

Om Conrads bok kan man läsa:

“Over the past half-century, the social terrain of health and illness has been transformed. What were once considered normal human events and common human problems — birth, aging, menopause, alcoholism, and obesity — are now viewed as medical conditions. For better or worse, medicine increasingly permeates aspects of daily life.

Över det senaste halva århundradet så har den sociala terrängen rörande hälsa och sjukdom förvandlats. Det vi ansåg vara normala mänskliga händelser och allmännmänskliga problem – födelse, åldrande, menopaus, alkoholism och fetma – ses nu som medicinska tillstånd.  Hur det än går, så har medicinen i ökande grad trängt in i dagligt liv.

Building on more than three decades of research, Peter Conrad explores the changing forces behind this trend with case studies of short stature, social anxiety, ‘male menopause,’ erectile dysfunction, adult ADHD, and sexual orientation. He examines the emergence of and changes in medicalization, the consequences of the expanding medical domain, and the implications for health and society. He finds in recent developments — such as the growing number of possible diagnoses and biomedical enhancements — the future direction of medicalization.

Byggande på mer än tre decenniers forskning undersöker Peter Conrad de förändrande krafterna bakom denna trend, med fallstudier av kort växt, social ångest, ’manlig menopaus’, erektionsdysfunktioner, vuxen-ADHD och sexuell läggning. Han undersöker uppkomsten och förändringarna vad gäller medikalisering, konsekvenserna av den expanderande medicinska domänen och innebörden för hälsa och samhälle. Han finner i ny utveckling – sådana som det växande antalet möjliga diagnoser och ökningarna av de biomedicinska förklaringsmodellerna – den framtida riktningen vad gäller medikalisering.

Conrad contends that the impact of medical professionals on medicalization has diminished. Instead, the pharmaceutical and biotechnical industries, insurance companies and HMOs, and the patient as consumer have become the major forces promoting medicalization. This thought-provoking study offers valuable insight into not only how medicalization got to this point but also how it may continue to evolve.

Conrad hävdar att inflytandet på medikaliseringen från de professionella inom medicinen har minskat. Istället så har den farmaceutiska och biotekniska industrin, försäkringsbolag, HMO:n och patienten som konsument blivit den viktigaste kraften som befordrar medikalisering. Denna tankeväckande studie erbjuder värdefull insikt inte bara i hur medikalisering kom till denna punkt, utan också hur den skulle kunna fortsätta att utvecklas.”

Men Johnson påpekar att denna utveckling av medikalisering inte är entydig och ger exempel på detta, s. 233. Jag citerar dessa ganska ironiskt:

På vissa område har det skett en avmedikalisering. Ett framträdande exempel är homosexualitet, som var sjukdomsklassat i Sverige fram till [så sent som] 1979.

På andra områden har det skett en remedikalisering, till exempel när det gäller grov brottslighet som idag återigen ses som ett åtminstone delvis medicinskt betingat problem.

[se dock den amerikanske neurologen Jonathan H. Pincus som undersökt de värsta seriemördarna i USA och det han kommit fram till vad gäller orsakerna till varför dessa blivit så våldsamma och farliga. Han har skrivit boken ‘Base Instinct’ om dessa sina undersökningar, i vilken han konstaterar att barndomsövergrepp är den viktigaste förklaringen till deras enorma våldsamhet. Han skriver också att att växa upp i mindre våldsamt hem, med kanske ‘bara’ psykologiska/känslomässiga övergrepp, kan yttra sig ‘bara’ i trångsynthet/bigotteri*].”

Och han fortsätter:

”Frågan är dock vilken roll denna medikalisering spelar för sjukfrånvarons storlek. Man blir inte sjukskriven för flintskallighet, ADHD eller impotens. Förespråkare för överutnyttjandeproblemet knöt medikaliseringen till sjukfrånvaron genom att peka på bristerna i sjukskrivningsprocessen [han påpekar på s. 234 att att bedöma arbetsförmågan alltid har varit besvärligt]. Argumentet var att dessa brister gjorde det möjligt för medikaliseringen att slå igenom och ge upphov till ökad sjukfrånvaro.”

På s. 234:

”Det finns ingenting i forskningen om sjukskrivningsprocessen – åtminstone ingenting som jag kunnat finna – som kan förklara varför medikaliseringen slog igenom så kraftigt just vid millennieskiftet – om den nu gjorde det.”

Och vidare:

”En av de främsta argumenten för medikaliseringstesen var ökningen av psykiatriska diagnoser. Denna ökning tolkades som ett bevis för att många människor var alltför benägna att vilja ’ta till’ sjukskrivning när de mötte motgångar och bekymmer i sina vardagsliv.”

Suck! Vilken medkänsla och människokännedom att avfärda människor så!

Men utbrändhet och andra stressrelaterade diagnoser var inte så viktiga som debatten gav intryck av, men något hade ändå hänt. Ökning av psykiatriska diagnoser var ett generellt fenomen, men mest märkbart i de sektorer där de tydligaste arbetsmiljöförsämringarna skett.

En jämförelse ”Medicalization of sickness absence” av Isabell Schierenbeck mellan sjukskrivningsakter i slutet av 1970-alet respektive slutet av 1990-talet visar att både handläggarna och läkarna hade vidgat sina uppfattningar om sjukdom och arbetsförmåga sedan 1970-talet. Ett större antal diagnoser användes i de senare akterna och psykiska diagnoser hade blivit vanligare, något Schierenbeck tolkade som tecken på en medikalisering. Förvisso noterade hon att psykiska symptom var vanligt förekommande redan under 1970-talet, men de lades då sällan som grund för själva diagnosen. Så man hade psykiska problem redan då!!! Hör och häpna!

Johnson skriver att eftersom Schierenbecks empiriska material är knapphändigt beskrivet i rapporten så är det svårt att bedöma hennes analys, men det är möjligt att man kan tolka hennes fynd som tecken på ett slags medikalisering, som han skriver. Det som dock slår honom är att detta i så fall knappast tycks ha påverkat själva sjukskrivningsbesluten.

s. 236:

”Det var säkert så att man under 1990-talet oftare lyfte fram de psykiska besvären vid diagnostiseringen – sådana besvär var inte längre lika stigmatiserande som de hade varit tidigare. Men de personer som akterna gällde hade blivit sjukskrivna också under 1970-talet, även om det var för värk och ryggbesvär snarare än för ångest och depressioner.”

Karin Johannisson skriver om något på liknande tema (om vad som anses normalt och inte i olika tider) i artikeln ”Problembarn blir aldrig omoderna” i Pedagogiska magasinet:

”Vårt rastlösa samhälle uppmuntrar fria individualister. Men paradoxalt nog kanske kommande generationer blir mindre toleranta mot olikhet./…/

Samtiden, sägs det, kan diagnostiseras genom sin syn på framtiden. För tillfället tycks framtidstemat rätt blekt. Det gäller också skolan. Inga nytänkande visioner tränger igenom betygsmangel, friskoledebatt och politisk polemik./…/

Framtidsfrågorna bör givetvis handla om hur barn bäst ska utbildas och fostras, men också – och minst lika viktigt – om själva synen på barnet. En sådan fråga är om vi är på väg att tolerera allt mindre av avvikelse från önskvärd personlighet och förväntat beteende. Det tycks vara en paradox att vi betonar varje barns rätt att utvecklas till en fri individ samtidigt som vi stänger in det bakom alltmer medikaliserade normer för det rätta [vidsynthet ha blivit trångsynthet/bigotteri igen?].

Från den utgångspunkten vill jag ställa frågan om och hur varje samtid konstruerar sin särskilda grupp ’problembarn’.”

Verkligen väl värd att läsa!

Se också ”Opening Pandora’s Box: The 19 Worst Suggestions For DSMV” eller ”Att öppna Pandoras ask:  de 19 värsta förslagen för DSM5 angående diagnostisering.

Tillägg 13 november: om Pandoras ask kan man läsa här. Se vidare ”It’s not too late to save ‘normal’. Psychiatry’s latest DSM goes too far in creating new mental disorders” eller ”Det är inte för sent att rädda ‘normal’. Psykiatrins senaste DSM går för långt i att skapa nya mentala störningar/sjukdomar” av Allen Frances, professor emeritus och involverad i den skapandet av den senaste DSM, som är en handbok för psykiatrin som innehåller standarddiagnoser för psykiatriska sjukdomstillstånd. Den ges ut av American Psychiatric Association (APA), men är brett använd över hela världen.

Allen skriver, ganska så självkritiskt, i min amatöröversättning:

”Vår panel [de som skapar/t senaste DSM] gjorde stora ansträngningar att vara konservativa och försiktiga, men av misstag/slarv bidrog vi till tre falska ‘epidemier‘ – attention deficit disorder, autism och barndoms bipolar disorder. Helt klart var vårt nät gjort för stort och därmed fångade många ‘patienter’ som kanske skulle ha mått mycket bättre av att inte träda in i psykiatrisystemet.”

Se också artikeln ”A warning Sign on the Road to DSM-V: Beware of It’s uninteded consequences” eller ”Ett varningtecken på vägen mot DSM-V: vi måste akta oss för inte avsedda konsekvenser” också av Allen Francis, samt  intervju med den amerikanska psykiatrikern Judith Lewis Hermann om DSM-IV, vars kommitté hon satt i (hon har också uttryckt kritik mot DSM på likande sätt som Allen).

Hanne Kjöller skriver t.ex. angående medikaliseringen i samhället (för att rättfärdiga sig själv?) ”Medikalisering: Varför skulle kvinnor vara skörare än män?”

Apropå fars dag så publicerade Dalademokraten följande som skulle kunna vara svar på det Kjöller (klicka länken, där står en massa intressant om Kjöller och hennes skriveriet) skrivit i en massa sammanhang. Att kvinnor i högre grad pratar känslor kanske gynnar livslängden hos kvinnor och missgynnar män. Och inte minst bidrar till en massa andra bra saker; större livskvalitet, sociala relationer osv.

Att moralisera och slå sig för bröstet * löser inga av de problem Kjöller skriver om vad gäller medikaliseringen. Det trycker bara ner alltihop och vad som egentligen är roten till det hela.

*som jag tycker Kjöller gör och gjort, med att bland annat framhålla sin ”starka” anmoder. Rent parentetiskt kan jag inte låta bli att undra vad denna ”styrka” bestod i och och inte minst vad denna kvinna förmedlade till sina efterföljare! Brist på empati och medkänsla är vad jag misstänker, något som Kjöller också demonstrerat. Jag sa upp en prenumeration av DN för många år sedan p.g.a. dess ledarskribenter.

Och som sagt så visade akterna från sjukskrivna på 1970-talet (se ovan) att de sjukskrivna också hade psykiska symptom, men de framhölls inte eller lyftes inte fram, utan man sjukskrevs för andra orsaker. Så psykiska symptom existerade redan då, hör och häpna! Men de var mer tabubelagda och stigmatiserande.

* Han skriver i kapitlet ”Hitler and Hatred” eller ”Hitler och hat” på sidorna 179- 180:

”Frank McCourts bok Ängeln på sjunde trappsteget erbjuder insikt i hur kränkningar kan leda till bigotteri eller trångsynthet. Författaren porträtterar på ett rörande sätt fattigdomen i vilken hans fars alkoholism och hans mors depression hade drivit familjen. Hans far brukade återvända hem sent på natten, berusad, avlöningen borta. Han väckte sina svältande barn och fick dem att stå i köket för att recitera nobla poem och sjunga patriotiska sånger som hyllar det irländska och fördömer det engelska som orsaken till misären hos irländarna och, i förlängningen, hos hans familj. Som belöning gav han varje barn en penny som de kunde köpa godis för nästa dag.

Deras far förflyttade lyckosamt sitt eget ansvar för familjens fattigdom till engelsmännen. Lyckligtvis för författaren var hans far och mor inte våldsamma och misshandlande, men tänk om de hade varit det? Skulle förlust, berövande och misshandel kunna vara ursprunget till IRA terrorismen i Belfasts undre medelklass?

Den hemska känslan av hjälplöshet och förödmjukelse som skapas genom barnmisshandel, offrets känsla av maktlöshet och rädsla och raseriet som kommer ur detta är avgörande viktiga motivationer för våld. Depression hos en misshandlad människa intensifierar denna dynamik. Hjärnskadan [orsakad av kränkning eller misshandel. Hjärnforskningen har de senaste åren kunnat visa på hjärnskador hos rumänska barnhemsbarn i de delar av hjärna där emotioner sitter. Skador som är reparabla om de inte är alltför stora??] och/eller berusning som kan bli ytterligare pålagd stör förmågan hos den misshandlade individen att kontrollera uttrycket för hans raseri och hat. Paranoian och inbillningstänkandet hos individer som dessutom har ärvt mental instabilitet och mental sjukdom förvärrar dessa mörka känslor och avskaffar förmågan att älska, lita på och njuta av livet. Så fundamentalt skadar dessa faktorer verkligen psyket så att sådana offers livs arbete kan ses som ett försök att fly från sin offerstatus och ibland höjas till förövarnivån.”

Alice Miller om Frank McCourt i hennes bok “The Truth Will Set You Free – Overcoming Emotional Blindness and Finding Your True Self” på sidorna 100-103:

“Skydd och respekt för barns behov – det är verkligen något som vi borde kunna ta för givet. Men vi lever i en värld full av människor som har växt upp berövade sina rättigheter, berövade respekt /…/ dessutom finns det en tendens idag att mindre idealisera och romantisera barndomen; misären kommer ofta upp i ljuset i all sin galenhet. Men i de flesta biografier jag har läst håller författarna fortfarande en känslomässig distans från lidandet som de genomgick i barndomen. Liten empati och en högeligen förvånande avsaknad av uppror är regeln. Det finns ingen undersökning om ‘varför’ bakom orätten, den känslomässiga blindheten och den resulterande grymheten visad av vuxna, vare sig de är föräldrar eller lärare. Det är bara beskrivning. På varje sida i den briljanta boken Ängeln på sjunde trappsteget av Frank McCourt, till exempel, beskriver Frank McCourt sådana grymheter i kuslig detalj. Men även när han minns sin barndom reser han sig aldrig upp mot sina plågoandar, istället försöker han förbli levande och tolerant och försöker söka räddning i humor. Och det är för denna humor som han har blivit hyllad av miljoner läsare över hela världen.

Men hur ska vi kunna stå upp för barn i vårt samhälle och förbättra deras situation om vi skrattar åt och tolererar grymhet, arrogans och farlig dumhet? /…/ Humor räddade Frank McCourts liv och satte honom i stånd att skriva sin bok. Hans läsare är tacksamma mot honom för detta. Många av dem har delat samma öde och de vill inget hellre än att kunna skratt bort det. Skratt är bra för dig, säger de, och det hjälper en verkligen att överleva. Men skratt kan också förleda dig till att bli blind. Du kan bli förmögen att skratta åt det faktum att någon ha förbjudit dig att äta av kunskapens träd, men det skrattet kommer inte att verkligen väcka dig från din sömn. Du måste lära dig förstå skillnaden mellan gott och ont om du vill förstå dig själv och ändra något i världen som den är.

Skratt är bra för dig, men bara när det finns anledning till skratt. Skratta bort ens lidande är en form av avvärjande, ett svar som kan hindra oss från att se och avlyssna källorna till förståelse omkring oss.

Om biografiförfattare var bättre informerade om detaljerna och konsekvenserna av det som vissa likgiltigt kallar normal och sträng uppfostran, skulle de förse oss med dyrbart material för bättre förståelse av vår värld. Men det finns inte många som försöker förstå hur en sådan uppväxt upplevdes av det subjekt som de var som barn.”

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin A. Millerreflektioner och speglingar II....