Offentlig skola till salu? Skolföretag har framtiden för sig menar investerare i världen, men skoldebattören Diane Ravitch säger att denna privatisering av offentlig skola är en attack på demokratin och måste stoppas …
23 augusti, 2015 § 5 kommentarer
Om video kan man läsa ”Public schools for sale?” eller ”Offentlig skola till salu?”:
”Offentlig skola håller på att bli big business när bankmän, hedge fund-förvaltare och privata aktieinvesterare träder in på vad de kallar ‘en marknad som har framtiden för sig.’
Som [tidningsmannen och miljardären] Rupert Murdoch uttryckte det sen han köpt ett utbildningsteknologiskt företag, ‘När det handlar om förskola till klass 12 [förskola till det som motsvarar vårt gymnasium; grundskola samt gymnasium motsvarar 12 klasser eller skolår], så ser vi en 500 miljarderdollarsektor [3 500 miljarder SEK ca, alltså OERHÖRT mycket pengar] bara i US.'”
Ja, och så har vi skolan i betydligt mindre länder, som Sverige, där skolföretagen dominerar privatskolemarknaden. Och, vadå pedagogiskt nytänkande?
”Utbildningshistorikern Diane Ravitch säger att privatiseringen av offentlig utbildning måste stoppas.
Som assisterande statsråd i utbildningsdepartementet under president George H.W. Bush, var hon en förkämpe för skolval och skolor drivna med skolpeng, hon stöttade Inget-barn-lämnat-efter-initiativet.
Men efter att ha studerat detta noga så ändrade hon mening och har enligt Salon blivit ‘nationens starkaste profil emot’ skolpengsbaserad utbildning.
I denna veckas Moyers & Company: ‘Jag anser att det som är på spel är amerikansk offentlig utbildnings framtid. Jag anser att den är en av grundstenarna för vår demokrati: så en attack på offentlig utbildning är en attack på demokratin.'”
Om välgörenhet – eller filantropi …
5 juli, 2015 § 1 kommentar
Fan vad man hoppas att allt går åt helvete för prinsessan Sofias vidriga överklass-charity.
— Filip Hammar (@PodFF) 13 juni 2015
Se tidigare inlägg om filantrokapitalism.
Andreas Gustavsson skriver i ledaren ”Är det Coca-Cola som ska få bestämma vem som har mat på bordet?”:
”Filantropi och ett engagerat civilsamhälle har en viktig roll att spela vid sidan om den politiskt styrda och gemensamt finansierade välfärden.
Men. Vid sidan om. Inte som substitut. Inte i frånvaron av ett system som ska förhindra akut fattigdom, som måste ha den grundläggande funktionen att ingen – ingen! – någonsin – någonsin! – ska behöva rädda familjens middag genom att först tvingas bli medlem hos och sedan köpa kasserade produkter i en butik som startats av miljardomsättande bolag som vill addera hjärtnupen storytelling till sina bokslut.
Det är Stockholms Stadsmission som kommer att äga och driva butiken. Men initiativet – och pengarna – kommer från Axfood (Willys, Hemköp) och en rad andra företag, varav flertalet sysslar just med livsmedel: Coca-Cola, Nestlé, Orkla, Santa Maria.
Fint att de spänner ett skyddsnät för samhällets olycksbarn.
Fint att de har hittat en plats att sälja sådant som andra har möjlighet att rata.
Nej, näringslivet är inte ondskan. Helt säkert finns det anställda hos Coca-Cola som brinner för det här projektet, som ser andra fördelar med det än att sälja några extra burkar.
Men poängen är att jag närmar mig blodstörtning i samma ögonblick som vi på allvar förväntas jubla över att Coca-Cola och övriga finansiärer ska utgöra något slags lösning för Stockholms fattiga.
Det här är välgörenhet.
Det här är privatiserad välfärd.
Kanske god, garanterat godtycklig.
‘Det är viktigt hur man skriver annonsen’, sa Sinikka Johannesson i fjol till Dagens ETC.
‘Här finns en liten grabb med dåligt immunförsvar vilket gör att föräldrarna får vabba mycket. Denna månad räcker enbart lönen till elen och hyran och kvar finns en gosse som behöver mat och kläder. Mamman önskar också ingredienser till att kunna baka en tårta till pojkens födelsedag.’
Hjärtat går sönder. Det är meningen.
‘Sverige har inte längre något välfärdssystem. Då blir det så här’, sa Sinikka Johannesson.”
Frågan är vad personerna bakom Giving People gör för att råda bot mot detta? Inte minst politiskt!
”Idag ligger nivåerna i riksnormen för försörjningsstöd, som beslutas av riksdagen, under nivåerna för vad Konsumentverket beräknar som normala levnadsomkostnader. För en ensamstående förälder med två barn kan det handla om en differens på drygt 2000 kronor/månad.
Det är ideella krafter som jobbar med Giving people. De gör en insats. Liksom de elbolag, leksaksaffärer och sportkedjor som donerar – mot att företagen nämns på sidan.
Men att Giving people lyckas ge den femårige pojken i Södertälje en födelsedagstårta han annars inte hade fått, förändrar inte att Giving people existerar för att något är på väg att erodera.”
Så sant! Bra skrivet! Det som håller på att erodera är:
”Välfärden för alla.
Den som inte är selektiv.
Den som inte avgörs utifrån hur mycket sympati som kan upparbetas via sociala medier.
Den som inte startar en kommersiell butik för fattiga.
Den som inte hymlar med att en sådan butik uppmuntrar politikens reträtt.”
Ja, ”Därför bör vi kritisera välgörenhetskulturen” som frilansskribenten Adriano Mérola Marotta skriver. Hittar tyvärr inte den artikeln på nätet.
Att gilla läget eller mer om positivt tänkande…
22 februari, 2015 § 2 kommentarer
”För att undvika improduktiva möten och möten som gör dig modfälld och nedslagen…
Det finns få saker som gör en så modfälld och nedslagen som improduktiva möten.
En fernissa av artig konversation döljer avsaknad av allvarlig och djup analys. Konflikter om viktiga antaganden och synpunkter undviks och bagatelliseras.
När såna möten är normen snarare än undantaget så töms snarare än skapas och upprätthålls den energi som behövs för den fortlöpande förbättringen av undervisandet och lärandet.
Här är några rekommendationer från Dan Rockwell [i bloggpostningen ‘Att lösa patetiska mötesproblem]’ för att undvika de här problemen och ”göra möten levande/glödande.”
-
Skapa relationer mellan teammedlemmarna som möjliggör öppenhjärtighet. Distans skapar rädsla, anknytning mod.
-
Systematisera avvikelser i åsikter. Kräv att hela teamet talar för och mot den fråga som står på dagordningen.
-
Be dem som kommer med idéer att förklara varför dessa idéer inte kommer att fungera.
-
Utarbeta tre lösningar och låt alla försvara alla tre.”
I den senare länken kan man vidare läsa:
”Ordnade ledarskapsmöten är patetiska och värdelösa. Huvudnickade sammankomster är övningar i meningslöshet som ödslar resurser, talang och tid.
Ställ in dessa och gör något produktivt.
Andan av enighet genomsyrar meningslösa ledarskapsmöten /…/
Meningsskiljaktigheter, till och med konflikter, behövs, ja, är verkligen önskvärda. Utan meningsskiljaktigheter och konflikter finns det ingen förståelse. Och utan förståelse finns det bara felaktiga beslut.
Vägen till glömska är jämn. Stora beslut föds i konflikt. /…/ Ledare som är lyckosamma skapar strukturer för konstruktiva skillnader i åsikter.”
Dessa citat apropå en konversation som utspann sig ungefär som följer (jag tyckte det som sas var så bra):
”Om gnäll.
Om gnäll tycker vi inte.
Och visst finns det tröttsamt, skavande ful-gnäll.
Sedan finns det sådant som mer är uppriktig oro, vånda och ängslan som vissa klassar som gnäll, för att de inte orkar höra.
Och då gnälls det på dem som gnäller.
Men att avfärda medmänniskors oro som gnäll är att förminska dem och jag tror att vi ska vara försiktiga med att drämma beskäftighetens gilla-läget-stekpanna i huvudet på varandra.
Ty, så bygger vi varken hållbara människor eller samhällen””Rädslan att ta in kritik eller gå in i dialog är inte bra i längden.”
”… hur ska man kunna/vilja/våga göra sig hörd och vara kritisk om det även finns en rädsla för att folk ska se kritiken som GNÄLL?! Usch…!
”Det är faktiskt en trivselfascistisk härskarteknik att slå ner på folks tvivel och ifrågasättanden genom att allt för enkelt kalla det gnäll.”
Om oroliga vårdföretagare…
20 augusti, 2014 § Lämna en kommentar
I dagens DD kan man läsa om ”Privata vårdföretag oroliga inför valet”:
”Privata vårdföretag och dess ägare är oroliga inför valet om vad som kommer att hända med deras företag om vinsterna i vården ska tas bort.
– Jag känner i alla fall ingen oro de närmaste fyra åren. Mitt och många andra företag kommer att leva vidare, säger Annika Hedström, ägare till Annikas Hemtjänst.
– Den sista tiden har oron varit väldigt stor bland medlemsföretagen, det skulle bli enorma effekter om vinsterna tas bort och många företag tvingas lägga ner, säger Inga-Kari Fryklund, vårdföretagarnas förbundsdirektör.
Vårdföretagarna reser runt på 30 orter i Sverige för att ta reda på vad som händer med de privat drivna vård- och omsorgsföretagen om det blir S-styre i respektive kommun.”
Nu skräms folk för att de inte ska få vård om vårdföretag går i konkurs.
Gunilla Andersson, aktiv i nätverket Gemensam Välfärd, Malmö, skriver så bra i ”Marknaden tar inte samhällsansvar”:
”Potentialen till välfärdens vitalisering finns hos välfärdens bärare och utförare – personalen.
Så, varför inte begrava vinstintresset i välfärden och istället utveckla modeller för hur arbetslivet kan demokratiseras?/…/
‘Var tredje skånsk vårdcentral stängs vid ett maktskifte’ är slutsatsen i en rapport av Folkpartiet Skåne som regionråden Gilbert Tribo och Mats Persson lyfter fram på Aktuella frågor 17/7.
Vad som anses hota vårdcentralerna är ett stopp för privat vinstutdelning.
Ett liknande budskap framfördes för några veckor sedan av Friskolornas riksförbund.
Det varnade för att vid ett vinstutdelningsförbud skulle var femte fristående förskola och skola lägga ner sin verksamhet.
Ursäkta, men vad är det som är så skrämmande?
Ingen tvingas att stänga skolor eller vårdcentraler, bara att sluta dela ut vinster till vårdföretagens ägare.
Väljer de vinsten, finns det andra som kan driva välfärden. Värre än så är det inte.
Det är knappast vinstintresset som skapar en god välfärd och välfärden finansieras under alla omständigheter av skattepengar.
I en tid då nedskärningar och vinstintresse blivit de viktigaste drivkrafterna är det helt andra faktorer som är avgörande för att välfärden trots allt fortfarande fungerar.
Sjuksköterskor, lärare och lokalvårdare drivs av en vilja att göra ett bra, meningsfullt jobb.
Att betyda något för någon annan.
Därför gör de sitt yttersta för att sjuka och elever inte ska fara illa, trots nedskärningar, trots vinstintresse./…/
Reklamen har blivit vår tids konsumentupplysning där företagen lovar guld och gröna skogar, men ‘glömmer’ att informera om vinstintresset, vilket ofta innefattar personalnedskärningar och hårda sparbeting på allt som är viktigt för dem välfärdens skattepengar är menade för.
Friskolornas riksförbund, Vårdföretagarna och Svenskt Näringsliv är mycket aktiva i välfärdsdebatten.
Deras budskap är att privata vinstdrivande företag är en omistlig del av den svenska välfärden.
Det är logiskt, eftersom deras uppdrag är att företräda just privata vinstdrivande företag./…/
Svensk välfärd har under de senaste åren kommit att genomsyras av ekonomism och marknadstänkande. Det gäller såväl offentlig som privat driven välfärd.
I slutändan får vi medborgare och anställda inom välfärden ta smällen, leva med oron och otryggheten som spridit sig som en farsot i vad som brukade kallas välfärdslandet Sverige.
Marknaden tar inte samhällsansvar. Det är de folkvalda politikernas uppgift. De ska fatta beslut om i vilken riktning samhällsutvecklingen ska gå.
När den nyliberala eran inleddes på 1980-talet fanns det ett behov av att vitalisera den offentliga välfärden som blivit alltför storskalig och stelbent.
Av någon anledning ansåg såväl vänster- som högerregeringar att privatiseringar, avregleringar och skattesänkningar var lösningen. Idag är det dags att konstatera att den nyliberala eran nått vägs ände och att det behövs en ny inriktning.
Det är dags för en demokratisering av välfärden.
Potentialen till välfärdens vitalisering finns hos välfärdens bärare och utförare – personalen.
Så, varför inte begrava vinstintresset i välfärden och istället utveckla modeller för hur arbetslivet kan demokratiseras?
Vi medborgare behöver ompröva den identitet som marknadsanpassningen påtvingat oss.
Under flera års tid har vi lärt oss att tänka och agera som kunder och konsumenter och på vägen tappat bort rollen som medborgare och medmänniska.
Vi har lärt oss att när det fungerar dåligt i skolan eller på vårdcentralen ska vi välja något annat på marknaden.
Om vi börjar tänka och agera som medborgare inser vi att vi istället tillsammans kan kräva förändringar, så att alla skolor och alla vårdcentraler fungerar bra.
För alla, inte bara för dem som till slut lyckas välja rätt.”
”En skola (vård omsorg) vars uppgift är att gå med vinst har missuppfattat varför den drivs”. Mer om högervridning i politik, samhälle och värld – elit och pengar styr, från höger till vänster…
10 november, 2012 § 25 kommentarer
Och samma tendenser ser vi här! Och de lär inte bli mindre av ökade klyftor och än mer nedmonterad social trygghet och nedmonterade sociala skyddsnät.
Och var står (S)? Johan Ehrenberg uttrycker det så bra i ledaren ”Vad vill Löfven försvara?” Något man verkligen kan undra!
Ehrenberg skriver:
”Det är dags för S-ledningen att förklara för alla vad det är som är så bra med att privata ägare får driva välfärden med vinst som mål, skriver Johan Ehrenberg.
Jag blir inte klok på vinstdebatten.
Trots en stark folklig opinion mot vinster i välfärden, trots bevisade skandaler, trots en accelererande storbolagisering och en ökad ojämlikhet på grund av vinstjakt inom framför allt skolor, så väljer S att slåss för att… rädda vinsten.”
Och detta sker även på lokal nivå i t.ex. Dalarnas största stad! Vi har fått en högervriden socialdemokrati.
Som kommentator till Ehrenbergs krönika skriver:
”Ja han säger ju samma som aliansen egentligen………skall vi vinna så får han nog mumla ur skägget klart och tydligt.”
Precis!
Ehrenberg skriver vidare:
”Man skulle kunna tro att det var en rädsla för medialt motstånd, men det är ju tvärtom via media som den borgerliga propagandan om hur fint det är med ‘valfrihet’ och ‘alternativ’ avslöjats för vad det egentligen handlar om. Girighet, lat företagsamhet, pressade lönekostnader och minskad omsorg.
Istället för byråkratiska offentliga missfoster fick vi byråkratiska vinstjagande privata missfoster.”
Nej, byråkratin har knappast minskat! Men det talas det tyst om!
”Så varför denna rädsla?”
Ja, precis!
”DET ÄR SANT ATT DET ÄR S som släppte fram privatiseringen i Sverige. Först skolorna (ordet ”friskola” handlar inte om en fri skola utan en skola som är fri att äga privat), sedan kommunala bostadsbolag och servicebolag och därefter vårdbolag och omsorg.
Det här har inneburit att en ny karriärväg öppnat sig för rörelsens söner och döttrar. Tidigare var det inom det offentliga en sosse kunde göra karriär, idag är det viktigt för de privata ägarna att köpa sig S-talesmän i styrelser och på chefsposter. Den privatiserade sektorn har blivit lönsam för förtroendevalda inom S.
S-ledningens kamp för bevarad vinst kan alltså litegrann förklaras av begreppet ‘follow the money’. Men så väldigt många miljoner är det inte att det kan förklara villigheten att riskera splittring och regeringsmakten. (Ett splittrat S kan aldrig vinna val. Partiets verkliga makt kommer om hundratusentals valarbetare är aktiva och tror på en förändring. Minsta tveksamhet halverar valapparaten direkt).”
Sant! Jag tror man tappar både kärnväljare (dem i arbetarklassen, som går till SD, vilket är skrämmande) samt också väljare i medelklassen (som går till V).
Och på detta kommer (S) också att förlora; ju mer människor inser att politikeruppdraget i ledande position (i riksdag, kommun oscv) används för att berika en själv. Trovärdigheten kommer att försvinna för socialdemokratin.
”Inte heller är det nya dumargument om att vinster i välfärden skulle vara en jämställdhetsfråga som oroar.”
Elin Grelsson skriver så bra om detta med att argumentet att privatisering gynnar kvinnors företagande i ”Inte kvinnor som håvar in vinsterna.”
Vilket skulle kunna vara ett oerhört bra svar på moderatkvinnan som påstår att ett vinstförbud vore förfärligt!
Samtidigt undrar jag var alla avnämarna är! Är privatiseringarna till enbart för aktörernas skull? 
”När debattörer som Åsa Moberg försöker ställa vinster i manliga jobb mot vinster i kvinnliga så flinar Timbro lite skadeglatt, men de flesta i Sverige kan nog se skillnaden mellan att göra vinst på att bygga en bil eller sälja en t-shirt, jämfört med att göra vinst på en utökad fritidsgrupp eller indragna vandringpromenader för gamla.”
Se vad organisationsforskaren och professorn Åke Sandberg skriver apropå det bland annat Åsa Mobergs skriver om vinst i välfärden i ”Vinst, vinstuttag, vinstkraft – varför så svårt att hålla isär?” Ja, varför? Se Göran Rosenbergs kommentar på denna artikel längst ner i denna postning. *)
Ehrenberg skriver fortsatt:
”Och de flesta förstår nog också att argumentet ‘offentlig omsorg har också blivit sämre’ knappast håller som försvar för miljardvinster åt privata ägare.
De vinsterna skulle ju kunna göra även offentlig omsorg bättre…”
Tack för det: ”DUMARGUMENT”!
”Så vad är det Löfven slåss för idag?”
Ja, precis!
”HANS FÖRSLAG OM ÖPPENHET i bokföringen av privata vårdföretag är ett slag i luften. Det beror inte på att det skulle vara fel att kräva redovisning av inkomster och utgifter, det beror på att det faktiskt redan går att göra.”
!!!
”Dels har facken möjlighet att via MBL kräva insyn i ekonomin. Facket har rätt att se budgetar, resultat, vinstdispositioner och så vidare redan idag. Om man vill.
Löfven föreslår alltså något som redan finns.
På samma sätt har skattemyndigheter full möjlighet att granska bolag. Det kan gälla en enkel momskontroll eller en större genomgång. Företags bokföring är hemlig, men inte för granskare.
Att tvinga stora koncerner som Carema att redovisa ekonomin separat per enhet är inte heller någon jättesak.”
Och han listar flera sätt för ett vinstdrivande företag att manipulera resultaten och på det sättet dölja alla vinster:
”Det finns väldigt enkla sätt för ägare att visa låg vinst utan att för den skull behöva mörka något.
Det enklaste är att som kommunala verksamheter betala en ohemul hyra till andra kommunala bolag. Då kan verksamheterna svältas ut utan att kunna visa överskott.
Ett lika enkelt sätt är att privata ägare lånar ut pengar till verksamheten istället för att skjuta till kapital. Genom att låna kan man ta hög ränta (skatteregeln idag är att den inte får vara högre än statliga Almis ränta till småbolag, det vill säga tio procent). Det kommer i bokföringen synas som kostnader som ingen kan göra något åt.
På samma sätt kan lönenivåerna för ledningspersonal sticka iväg om det är små ägare som vill ta ut mesta möjliga överskott per satsad offentlig krona.
Allt det här vet Löfven.
Det är nämligen just sådant som facken i årtionden stått inför när företag genomför nedskärningar och lägger varsel. Den bild av den ekonomiska verkligheten som företagen vill visa upp är den som kommer att styra förhandlingen.
DET ENDA SÄTTET ATT STYRA FÖRETAG är genom att ändra motivet för varför det drivs.
Så länge vinst är målsättningen med en verksamhet så kommer också vinsten, på ena eller andra sättet, vara det som styr företaget.
Ord om insyn och öppenhet försvarar vinstsystemet.”
!!!
”För insynen ger ingen verklig makt.”
Bra skrivet!
”Vi får snart nya vårdskandaler där verksamheten dessutom kan försvara sig med att man har så låga vinster att inget annat fanns att göra.
Är det inte dags för S-ledningen att vända på frågan och förklara för alla vad det är som är så bra med att privata ägare får driva välfärden med vinsten som mål.
För sanningen bakom Löfvens förslag är väl ändå detta enkla: S-ledningen gillar privat ägande och privata vinster.
Men säg det då.”
Precis: säg det!
Och vård och omsorg har blivit en experimentverkstad!? 
Och Greider om DD: 
Tack och lov! Jag mår illa när jag öppnar Falukuriren, Ljusnan m.fl.
*) ”Just så är det. Det är vinstdriften som är problemet i den offentligfinansierade välfärden, dvs incitamentet, drivkraften.
En skola vars uppgift det är att gå med vinst har missuppfattat varför den drivs.
Jag har i all anspråkslöshet skrivit en bok om detta, Plikten, profiten och konsten att vara människa (Bonniers 2003, fortfarande i tryck). Här dessutom några länkar tillatt antal DN-kolumner i ämnet.
http://www.rosenberg.se/_artiklar/sjukvardsaffarer.html
http://www.r (…visa hela kommentaren)”
Om privatiseringsförespråkande hos (M), men också hos (S), med personligt intresse av att verksamheter privatiseras (sånt vi gemensamt bekostat, men som nu säljs och reas ut)…
31 mars, 2012 § 6 kommentarer
Göran Greider i ledaren ”Kanske finns det ett annat berg att bestiga”:
”…de rödgröna partierna erövrar tillsammans hela 50,6 procent – medan Alliansens fyra partier segnar till 44,1. Än värre för Alliansen är att kd idag skulle åka ur riksdagen.
Mest glädjande är att Sverigedemokraterna går tillbaka och att en eventuell rödgrön regering inte skulle vara beroende av dessa högerextrema röster, vilket Alliansregeringen är idag.
Vad är det då som händer? Antagligen äger två saker rum samtidigt: Granskningen av regeringen i medierna har tilltagit på ett hälsosamt sätt och denna regering har inte bara problem med vapenexporten utan också med idéexporten. De har inte mycket att komma med helt enkelt.
Det är det ena.
Det andra är att det blivit stabilitet i det socialdemokratiska partiet och att Stefan Löfven har en sympatisk karisma. Så är det: man gillar den där mannen när man ser och hör honom.
Allt bra alltså – ur de rödgrönas synvinkel? Hm. Inte så säkert. Socialdemokraternas framgångar bygger mycket på att partiet har sagt ganska litet och undvikit att ta klar ställning i avgörande frågor kring välfärd och skatter.
Istället har partiet i hög grad förhållit sig med samtycke till den borgerliga dagordning som sedan ett bra tag gäller i svensk politik. Nya moderater och Löfvensocialdemokrater försöker således bestiga samma berg från två håll.
Men det är ett borgerligt berg. Och man fruktar att när de möts på toppen så har de picnic. Och sitter där och ser ut över det vidsträckta gemensamma landskapet.
Hur ska berget förflyttas? Ja, vad är det för mening med att socialdemokratin vinner nästa val om inga större förändringar i välfärd och ekonomi egentligas följer av det?
Kanske finns det en annan bergshöjd att bestiga.”
Ja precis! men det är inte BARA borgerliga politiker som personligen tjänar på privatiseringar, utan också S-politiker! I ”Politiker tjänar på privatisering” kan man läsa:
”Riksdagsstödet för vinstdrivande företag i välfärdssektorn tycks orubbat, trots den senaste tidens skandaler. Arbetarens sammanställning visar på många ledande S- och M-politiker med kopplingar till branschen.
Vanvårdsrapporter från företaget Carema, skandal kring utförsäljningen av vårdcentralen Serafen, uppmärksamhet kring vinster som göms i skatteparadis, allehanda skildringar av betygsfusk och andra missförhållanden i friskolor.
Trots detta verkar riksdagsstödet för vinstdrivande företag inom vård, skola och omsorg vara orubbat.
Detta i motsats till exempelvis likaledes högerstyrda Storbritannien, där regeringen nyligen förklarade att vinstutdelningar inom vården ‘inte är aktuellt under den här mandatperioden’.
I Sverige finns stödet både till höger och vänster, och många politiker har själva intressen i branschen.
Detta även hos Socialdemokraterna./…/
Han säger också att ju fler kopplingar politikerna har till enskilda näringsidkare desto högre blir risken för jäv.
– Det skulle kunna bli en orimligt gynnande av en viss näringsidkare, vilket inte är i samklang med något som demokratin i Sverige ska handla om. Det är ju i högsta grad olämpligt om man är med och fattar beslut om något man sedan själv gagnas av.
Ägaren till en av Sveriges största friskolekoncerner, Kunskapsskolan, heter Peje Emilsson och förtjänar troligen titeln som landets främsta privatiseringslobbyist – han var aktiv redan under de första stegen åt det hållet som togs under 1980-talet.
Emilsson har också intressen inom vård och omsorg; bland annat lanserade han 2008 företaget Silver Life som utvecklat modeller för en (än så länge inte laglig) ‘premium-äldreomsorg’, där det allmänna ska finansiera en grundstandard och de gamla sedan med egna pengar kunna köpa fler eller färre ‘tilläggstjänster’, så som olika antal duschar i månaden beroende på hur mycket man betalar.
Är detta uttryck för brist på kunnande eller? Och vilket det är så är det skrämmande när det handlar om en minister som är ansvarig för dessa saker.
Emilssons mest kända företag är dock pr-byrån Kreab (numera Kreab Gavin Andersson), som under många år hade Moderaterna som en av sina viktigaste kunder./…/
Men även socialdemokrater återfinns i den privata välfärdssektorn. Widar Andersson har gjort sig känd som högerprofilerad ledarskribent och chefredaktör för socialdemokratiska Folkbladet.
Men han har också haft uppdrag som ‘rådgivare’ för Carema (tillsammans med Axén Olin) och sitter i dag som ordförande för utbildningsföretaget Academedias ‘advisory board’.
Academedia äger bland annat Eductus, som anordnar åtgärder för arbetslösa och sjukskrivna. Årsarvodet från har varit 25 000 kronor från respektive företag, enligt Norrköpings Tidningar, NT.
Widar Andersson har sagt till NT att han alltid varit öppen med uppdragen och att rollen som ‘rådgivare’ inte krockar med hans journalistiska uppgift – däremot skulle han inte kunna sitta i en styrelse.
NT avslöjade dock att han också är styrelseordförande i företaget Familjeläkare i Dalarna AB.
– Ja, men det är ju i Borlänge. Jag menade att det vore omöjligt att sitta med i styrelser inom företag som är verksamma här (i Norrköping, reds. anm.), försvarade han sidouppdraget i NT.
I februari lämnade Stefan Stern, tidigare biträdande partisekreterare och Mona Sahlins närmaste medarbetare, partiet och gick över till Peje Emilssons bolag Magnora, som äger friskole- och omsorgsföretag. Bara två veckor tidigare hade han publicerat en debattartikel i DN som var starkt positiv till vinstdrivande välfärdsföretag./…/
Även om Ylva Johansson är kritisk till Moderaternas täta koppling till Carema, ser hon inte något problem i att socialdemokrater engagerar sig i vinstdrivande privata välfärdsföretag.
– Att socialdemokrater i roller som medborgare eller företagare finns på många olika ställen i samhället tycker jag inte är ett problem. Jag tror heller inte att det är någon stor sak.”
Jo, jag tror att det visst har betydelse. Bara misstanken är inte bra? Jag tycker att Greider har i högsta grad rätt! Sverige är i (ny)liberal världselit!
Göran Greider vidare i ledaren ”Tolgfors avgång är bara början”:
”Presskonferensen när Tolgfors och Reinfeldt gemensamt meddelade hans avgång kändes som en rätt genomskinlig uppvisning i så kallad krishantering.
Tolgfors ville ge ett intryck av att det egentligen inte alls var av politiska eller moraliska skäl han avgick utan snarare av personliga skäl.
Och Reinfeldt spädde med några inkännande ord på den bilden.
Men bakom denna akt av politisk krishantering dolde sig en ganska skamlös flykt från ansvaret.
I själva verket har denna krishantering nu sparkat den stora frågan om vapenexportskandalen ett avgörande snäpp upp i den politiska ansvarshierarkin: Nu vilar den ju än tydligare hos statsministern själv.
Vad visste egentligen regeringen om hela denna process? Vad visste försvarsministern? Båda frågorna landar i slutändan i en undran över i vilken mån det är statsministern som styr landet eller inte?
En statsminister som är ovetande om att så märkliga saker pågår i Försvarsdepartementet och i olika myndigheter är ingen trovärdig statsminister.
Och en statsminister som å andra sidan skulle känna till vad som pågår är ju heller inte trovärdig – i så fall skulle han igår ha behövat sparka sig själv och inte sin minister.”
Politiker avsäger sig ansvaret, som statsvetaren Patrik Hall påpekar.
Och vad innebär privatisering av skola, sjukvård och omsorg? Att dessa verksamheter slås sönder? Med vilka konsekvenser som följd?
Se tidigare inlägg under kategorin Diane Ravitch.
Och att avundsjuka bara skulle vara svensk är fel. Jag hör ju hur människor i USA reagerar över bland annat tandläkare som skär guld och som tar obegripligt höga arvoden för det de gör. Som bara behöver jobba tre dagar i veckan för att kunna vara hemma med sina barn, men som ändå har råd att ha en SUV (och troligen är det inte enda bilen), ett stort hus, råd att åka på semestrar som en väldig massa andra inte har råd med osv.
Ungefär som det var på 50-talet i Sverige? Och vi är på väg tillbaka dit?
Och även vi i medelklassen har anledning att ifrågasätta det som sker. Jag tror att det som sker inte gynnar den största delen av oss heller! Det är bara de med de allra högsta lönerna och de största tillgångarna som gynnas. Fast gynnas egentligen de heller? I det slags samhälle som skapas.
Om auktoritär kapitalism…
17 mars, 2012 § 3 kommentarer
Vet inte vad jag ska sätta för rubrik på denna snabbloggning. Har samlat en massa material för bloggning, som ännu inte blivit av. Nu vill jag få något av detta på pränt.
Nej, varför måste skola, vård och omsorg spara? Ingen för längre den diskussionen. Att det kan bero på alla skattesänkningar. Kommer att uppdatera denna postning med kommentar om landstingsekonomi med underskott, vilken inte minst kan bero på privata vårdcentraler som gör planerandet för landstinget osäker, om vårdvalshanteringen som sköts av landstinget (den kostnaden ligger alltså på landstinget! I alla fall i det landsting som jag tillhör, om jag förstått det rätt). Och om vårdcentral går i konkurs är landstinget tvunget att bereda plats för denna vårdcentrals listade patienter.
Johan Ehrenberg skriver bra i ledarkrönikan ”Vi företar oss saker”:
”Någon måste hyfsat neutralt skapa förutsättningar för alla företagare, det går inte att driva företag i laglöst land och det går inte att utveckla företag om de enskilda företagen skulle ordna anställdas trygghet, sjukvård, utbildning, barnomsorg och så vidare./…/
Människor har alltid organiserat sig och företagit sig saker, själva organisationen kan ha varit en stam, en familj, en demokratisk organisation, ett kooperativ, ett aktiebolag eller en offentlig sektor.
Vi företar oss saker.
Problemet är att detta företagande ibland sammanblandas med ekonomisk privat vinst, jag är djupt övertygad om att inget riktigt företag, ingen riktig idé i grunden motiverats av snöd girighet, alla saker som uppfinns och utvecklas kommer av människans vilja att just upptäcka och utveckla.
De företagare som lyckas (numera kallas det ‘entreprenörer’) förvandlas ofta till misslyckade kapitalplacerare, de har skapat något riktigt ihop med andra, men ägnar resten av livet åt att förmera kapital, vilket är en i grunden rätt trist och meningslös sysselsättning.
Man skapar ju inget.
Bara flyttar pengar i en ständig rädsla för att inte få mer av detta ingenting./…/
När företagare förvandlats till meningslösa kapitalägare (som riskkapitalisterna) så är skattehatet bara en fråga om girighet./…/
Däremot lär sig inte de stora företagen att undvika vinstutdelning. Lustigt nog har man alltid råd att betala ”skatt” till ägarna, men inte till staten. Även dåliga år kommer aktieutdelningen, annars riskerar ju börskursen att sjunka.
MEN ÄR DET INTE BRA att bolagen behåller pengarna istället för att det går till statskassan? Nej, tyvärr är mer pengar till företag inte alls detsamma som mer utveckling av företagandet (även om den enskilda företagaren ju tror det). Mellan åren 2003 och 2010 gjorde det stora svenska näringslivet bruttovinster på hela 8 230 miljarder kronor.
Ändå investerades bara 2 986 miljarder. Hade man fått några hundra miljarder till i sänkt skatt hade det inte inneburit fler jobb eller mer investering. För det är ju inte pengar man saknar./…/
Likställ kapitalinkomster med löneinkomster. Då kan man sänka skatten på lön och höja på kapital.
En annan enkel sak vore att införa en skatt på bruttovinster, alltså en skatt på företagets rörelseöverskott innan man gör avdrag och bokslutsdispositioner.
En sådan skatt skulle bli lika för alla företag och bara beskatta det verkliga överskottet, inte det påhittade bokslutsöverskottet. Små som stora företag skulle betala lika mycket, skatten skulle i procent vara mycket låg men rättvis. Och lätt att räkna ut affärsplanerna./…/
… en rätt meningslös sysselsättning i ett läge där makten över pengarna lämnats över till ett litet fåtal. Men det är synd då skattesmitning hos företag förstör stödet för företagande.”
Som amerikanskan Elizabeth Warren säger ”Ingen blir rik på egen hand…”:
”Detta är klasskrig. Ingen i det här landet har blivit rik på egen hand – ingen.
Du byggde en fabrik därute? Bra för dig. Men jag vill vara tydlig: du transporterade gods till marknaden på vägar som resten av oss betalat. Du hyrde/anställde arbetare som vi andra betalat för att utbilda. Du var trygg i din fabrik därför att vi alla betalade för polisstyrkor och brandskydd. Du behövde inte vara rädd för att plundrande band skulle komma och slita åt sig allt i din fabrik – och du slapp hyra någon att skydda dig mot detta – därför att resten av oss gjorde detta [åt dig].
Titta nu, du byggde en fabrik och den blev något fantastiskt, en fantastisk idé. Gud välsigne dig – behåll en stor bit av den. Men en del av det underliggande sociala kontraktet är; du tar en stor bit av detta [för egen del] och betalar [en liten del av detta] vidare för nästa unge som kommer där på vägen.
Dvs du betalar [tillbaka] för utbildning till denna unge, för vägar som man kan transportera gods på, för polis och brandkår m.m.”
Ehrenberg skriver i blogginlägget ”Så ser världen ut när man inte agerar”:
”Den myt borgerliga partier velat odla sen 70-talet i Sverige är att fler människor måste äga privat och därigenom ska världen bli mer jämlik genom ökat privat ägande.
I själva verket är utvecklingen sådan att allt mer ägande hamnar hos allt färre individer på jorden. Vi har enskilda ägare som är lika mäktiga som små stater (vg ägandet, ännu kan inte rika individer fatta lagar och styra privat över rättsväsende eller militär… De försöker nog, men möter motstånd. Staterna är fortfarande starkare.) Men när det gäller ägandet är makten total. Den som äger styr det han/hon äger./…/
1% av världens medborgare äger 40,1% av ALLT!/…/
Den här utvecklingen har skett under den tid då politiken över hela världen officiellt talat om att ‘sprida ägandet’ och ‘minska klyftorna’.
Sicket hyckleri.
Det finns en annan slutsats man kan dra av det här.
Det är inte underligt att de tio procenten som äger nästan allt, tycker att det där med skatt på ägandet inte är nån bra idé…”
Ja, en allt mindre grupp får ett allt större inflytande! En väldigt LITEN grupp får väldigt STORT inflytande. Detta är knappast demokratiskt.
Fler och fler börjar se problemet med välgörenhet och demokrati. Även skoldebattören Diane Ravitch skriver om denna rörande skolan. Hon nämner bland knappt en handull andra amerikaner Bill och Melinda Gates. Se tidigare inlägget ”Den amerikanska skolhistorikern Diane Ravitch om filantrokapitalister i ‘Miljardärernas pojkklubb’ [vilket är exakt vad det är!!??] – om välgörenhet i skola och utbildning…” Se alla inlägg om filantrokapitalism.
Nyliberalismen gör oss asociala…
29 februari, 2012 § 6 kommentarer
Se Wendy Brown ”Neoliberalism and the End of Liberal Democracy” and other texts” samt också artikeln ”Asociala ingenjörer” i magasinet Tiden.
Kommer att uppdatera denna postning, förmodligen med kommentarer, de kommande dagarna.
Filantropin de har i USA och som nu också kommer mer och mer i Sverige: underminering av sociala ansträngningar. En ny rörelse med löfte om att rädda världen genom att applicera marknadsmagin på den stora utmaningen att åstadkomma social förändring – eller varför företag inte kan rädda världen…
22 januari, 2012 § 5 kommentarer
Apropå det nyligen införda skatteavdraget för välgörenhet som alliansregeringen genomfört, se “Small Changes Why Business Won’t Save the World” eller ungefär ”Små förändringar. Varför företag inte kommer att rädda världen”:
”En kraftfull kritik av den till synes välgörande trend som faktiskt underminerar ansträngningar för social förändring.
Boken ’Small Changes’ är skriven av en insider – en tidigare befattningshavare rörande icke vinstdrivna fonder och [andra?] donationsfonder.
En ny rörelse som kommer med löftet om att rädda världen genom att applicera marknadsmagin på den stora utmaningen rörande social förändring.
Dess supporters argumenterar att det är mycket mer effektivt att använda företagsprinciper för att lösa globala problem än att använda mer traditionella angreppssätt.
Vad kan vara fel med det?
Jo, nästan allting, säger tidigare styrelsemedlem för Ford Foundation Michael Edwards.”
Ja, förändringarna som åstadkoms är alltså små. Och vilka är avigsidorna? Om Ford Foundation på Wikipedia.
I länkad artikel kan man läsa i min snabböversättning från engelskan:
”I detta hårt slående, kontroversiella avslöjande, så ställer han [Edwards] upp en mängd bevis att i verkligheten så skadar ett angreppssätt som marknadens mer än det hjälper.
Verklig förändring kommer när företag agerar mer som civilsamhället, inte tvärtom [dvs. när samhället agerar som företag åstadkoms ingen verklig förändring].
Trots goda intentioner och en hoppfull retorik [från supporters av företagsangreppssättet rörande social förändring i världen], visar Edwards att det helt enkelt inte finns några bevis för att företagsangreppssättet är bättre.
Snarare tvärtom.
Han citerar exempel från sina många år i den sociala sektorn för att demonstrerar att företagande genom sin blotta natur inte fungerar för att attackera grundorsaken till stora problem, som fattigdom, ojämlikhet, våld och diskriminering.
För att åstadkomma en grundläggande social förändring så krävs det andra värderingar för arbetet [än företagsvärderingar] – samarbete snarare än tävlan, kollektivt agerande mer än individuella ansträngningar och tålmodigt, långsiktigt stöd, för att åstadkomma systemlösningar snarare än omedelbara resultat.
Edwards argumenterar att människor ger sina pengar och tid till organisationer för social förändring för att tjäna ett syfte, [de ger?] inte ett balanserat kalkylprogram en gång i kvartalet.
Om dessa organisationer dagtingar med sitt högre syfte i namn av en inskränkt version av ’effektivitet,’ kommer de att undergräva själva basen för sitt inflytande och sin betydelse.
Och att förlita sig på business som motorn för förändring kommer att sluta med att makt koncentreras i händerna på ett fåtal spelare, vilket speglar själva de orättvisor som dessa organisationer skulle [behöva] försöka korrigera/rätta till.
Med egenintresse i status quo, så är allt som företag kan lova bara begränsade framsteg: [alltså] små förändringar [’Small Changes’, som boken heter].
Det är dags att vända sig bort från det falska löftet hos marknadsmodellen och göra förnyat anspråk på oberoendet i globala medborgares agerande.”
Robert B. Reich, Professor of Public Policy, University of California, Berkeley, säger om denna bok:
”[Edwards bok blottlägger] mytologin som omger filantropin vilken visar sig vara precis vad den är – en väsentlig del i vårt kapitalistiska system, med alla de brister och svagheter som hittas på annat håll [i denna ideologi?], bra på vad den gör bäst men dålig på vad den ibland förväntas göra.
Var och som vill veta sanningen bakom filantropin i USA bör läsa denna bok.”
I artikeln “Varför företag inte kommer att rädda världen” kan man läsa:
”Det är dags att ställa generositeten rörande utvecklingsfonder hos ’filantrokapitalister’ under demokratisk kontroll.
Bill and Melinda gates har rättmätigt blivit lovordade för donationen av ytterligare 10 miljarder dollar för utveckling av vaccin och immunisering i fattiga länder tidigare denna månad.
Ännu mer utländsk hjälp kommer från privata donatorer som dessa, ofta med en bakgrund i företag som kräver mer kontroll och kortsiktiga avkastningar på investering.
Vad borde göras med de ’filantrokapitalister’, som har uppriktiga avsikter, men ingen allmän ansvarsskyldighet för de val som de gör, val som berör miljontals liv?
I en värld som desperat söker resurser så är det begripligt att man inte förkastar miljarder dollar i nya, friska pengar, men allvarliga frågor ställs rörande privatiseringen av sökandet efter lösningar på globala problem.
Om inte annat, vem bestämmer vilket problem som ska ges uppmärksamhet?
Att investera i vaccin mot malaria är jättebra, men det finns inget vaccin mot fattigdom, ojämlikhet, våld eller korruption, områden inom vilka det inte finns några ’kortsiktiga avkastningar på investering’, bara en lång, svår och mödosam väg genom politik och social förändring.
Innebär detta att bara de lättaste sakerna blir kapitaliserade?
Forskning vid Centre for Global Development [Centret för global utveckling] i Washington visar redan att nationella sjukvårdssystem i Afrika har blivit förstörda av för mycket fokus på medicin till människor med HIV – ett vitalt problem, det är förvisso sant, men inget som borde få ensamrätt på utländsk hjälp [vad har befolkningen i Afrika själva för syn på vilka behov de har???].
Som historien visar så ligger vägen till verklig utveckling i att bygga starka lokala institutioner – brett baserad kapacitet för nyskapande, inte nyskaparprojekt som aldrig kan hållas ut, bli [be]ständiga.
Filantrokapitalistens önskan om data och kontroll riktar också lejonparten av resurserna till de största och mest tillgångliga ickestatliga organisationerna som kan fånga upp stora mängder utländskt fondkapital, inte de sociala rörelser som kan pressa sina egna regeringar att handla i allmänhetens intresse och mobilisera ett stort antal människor för att försvara sina rättigheter.
Det som är ännu mer oroande är att företagsfilantropin avleder uppmärksamheten från behovet att ändra kärnan i företagspraxis så att utvecklingsländer kan fånga mer av värdet som adderas genom ekonomisk utveckling – att ta bort patentskydd från Monsanto och andra företag till exempel, som har för avsikt att lägga beslag på marknaden för nytt utsäde eller att stoppa igen hålet som lämnats företagsskatteplanering/smitning som kostar Syd nästan 400 miljarder dollar per år i förlorad inkomst, mycket mer än de får i utländsk hjälp.”
Ja, det låter så fint, men…
“Fördelning av resurser är alltid fullt av kompromisser och motsägelser, men att lösa dem borde inte bli överlåtet åt teknokrater eller hugskotten hos miljardärer.
Det är dags hälla generositeten hos de rika och berömda i nationella fonder under demokratisk kontroll, kompletterad med internationella skatter på bankvinster och valutatransaktioner.
Ansvarsskyldighet, inte räkenskapsföring/bokföring, är vägen framåt för utländsk hjälp.”
För vem exakt är ojämlikhet bra? Ekonomisk makt tenderar att avla politisk makt även i demokratiska och pluralistiska samhällen…
3 december, 2011 § 4 kommentarer
[Uppdaterad på sen eftermiddag, missade en länk och har redigerat texten något, samt gjort ett tillägg i slutet].
På anti-mankiw-bloggen kan man läsa i “För vem exakt är ojämlikhet bra?” i min översättning från engelskan:
”Enligt ett [TV-]klipp med Richard Epstein så tjänar alla på ojämlikhet. I hans framträdande i PBS [amerikansk publik service, se inledande video tror jag], vilket länkades på Mankiws blogg [i inlägget ’Epstein om ojämlikhet’?] fick vi oss till livs fri marknads standardargument om nertricklande, apropå inkomstojämlikhet.
När 1% av folket äger 1/3 av välståndet så får de resterande 99% av oss, som är fattiga, enligt Epstein motivation/incitament att arbeta hårt, finna nya vägar och sträva efter succé, så i slutänden skapas en ännu större allmän del av ’kakan’ att fördela [påstod han].
Ojämlik fördelning gör att alla får det bättre ställt, klarar sig bättre, så vi borde sluta klaga över ‘ha’ eller ‘inte ha.’
Men vad saknas i Epsteins idealistiska rosenskimrande bild av förtjänsterna hos ojämlikhet i fri marknad.
Nedgång i reallöner.
Epsteins argument att alla inkomster har ökat under nyliberal kapitalism är fel. Reallönedata låter förstå att reallöner i själva verket har stagnerat de senaste åtskilliga decennierna, trots avsevärda ökningar i produktivitet och välstånd.
Medan kakan verkligen kanske är större så har verkligen inte alla det bättre ställt [och det har fler skrivit om tidigare, bland annat Paul Krugman om jag minns rätt].
Vidare, den del av befolkningen som är mest drabbad av ojämlikhet och fattigdom är barn och äldre, som kanske till och med har det sämre än man ursprungligen uppskattade [att det skulle bli].
Betydelsen av relativ inkomst.
Beteendeekonomer var varit bra på att visa att det som spelar roll är inte den absoluta inkomstnivån, utan snarare det vi tjänar i förhållande till andra.
Om fler och fler människor ramlar till botten av inkomstfördelningen, med lägre och lägre ställning i förhållande till andra, hur får vi andra det då bättre?”
Ja, exakt!
”Faktum är att några väldigt inflytelserika ekonomer från Mankiws egen institution /…/ Michael Norton och Dan Ariely, har visat att de flesta medborgarna skulle föredra ett mer jämlikt samhälle.”
Ariely skriver på sin blogg ‘Kan tiggare välja?”! Han verkar intressant! 🙂
Vidare från anti-mankiwbloggen:
”Politisk makt.
Det är ingen nyhet att inkomstojämlikhet urholkar demokratin. Med resurser som är koncentrerade i toppen, kan vissa delar av befolkningen köpa sin väg till politisk makt och skapa allvarliga hinder [för dem med mindre eller inga resurser] att träda in i elitcirklar.
Men Epstein idealiserar perfekt rörlighet i ett ojämlikt samhälle.
Till och med the Freakonomics blogg kunde en tid tillbaka förklara denna poäng, här citeras Daron Acemoglu:
‘För det första så kan människors välmående direkt bero på ojämlikhet, till exempel därför att de ser ett mycket ojämlikt samhälle som orättvist eller därför att förluster i samhällsservice beroende på låg status hos de som inte har kan vara större än vinster i samhällsservice beroende på den högre statusen hos dem som har.
För det andra och det som är ännu viktigare, ojämlikhet påverkar politiken.
Ekonomisk makt tenderar att avla politisk makt även i demokratiska och pluralistiska samhällen’.”
Om anti-mankiw-bloggen kan man läsa:
”Anti-Mankiws bloggkollektiv
Denna samlade blogg består av en post-efter-post-kritik av Mankiws blogg.
Eftersom Mankiw inte tillåter kommentarer på sin blogg, kan du också se den här bloggen som ett forum att högt uttrycka bekymmer angående vadhelst han kan tänkas sända ut, ge uttryck åt, i sina postningar.
Men målet för Anti-Mankiw är inte enbart att kritisera Mankiw. Vi vill också förse lärare i grundläggande ekonomi med ett alternativt perspektiv på ekonomiska spörsmål.
Sålunda kommer lärare som söker efter alternativa perspektiv på, låt säga, frimarknadsmodellen, att kunna hitta användbara argument och artiklar genom att klicka på lämplig etikett.
Hjälp oss sprida kunskapen om detta projekt och vi hoppas ni har nöje av att läsa!”
Ja, det har jag verkligen! 🙂 Jag gillar att man ifrågasätter dessa dogmer, vars konsekvenser man nu ser i länder som haft den politik vi nu har (som USA och Storbritannien) i ca 30 år. Men vi kommer att se de negativa effekterna snabbare än de gjort tror jag.
Se Lars Pålsson Syll 0m ”Greg Mankiw and Richard Epstein – libertarian mumbo jumbo on inequality.”
Tillägg på kvällen:
Ur Pålsson Sylls postning om Mankiw och Epstein i min översättning från engelskan:
“Som er förbundne har belyst tidigare, så har ekonomen och George Bush rådgivaren Greg Mankiw, från vars lektion studenter marscherade ut, problem att förklara den ökande ojämlikheten vi har sett de senaste 30 åren i både USA och andra västländer, det säger allt.”
Han citerar något Mankiw skrivit på sin blogg om utbildning, där Mankiw skyller ojämlikheten på utbildning. Pålsson Syll kommenterar:
”Detta är naturligtvis ingenting utom en enda stor undvikande handling för att försöka bortförklara ett väldigt störande strukturellt skifte som har ägt rum i våra samhällen.
En förändring som har väldigt litet att göra med stokastiskt återvändande [stokastisk har något med statistik att göra???] till utbildning. Dessa fanns på plats redan för 30-40 år sedan [dvs. före Reagan!?].
Då betydde de att en VD tjänade 10-12 gånger mer än vad ’vanliga’ människor tjänade. Idag betyder det att de tjänar kanske 100-200 gånger mer än vad ’vanliga’ människor tjänar.
En fråga om utbildning?”
Mankiw tror att de som är den översta 1% har högre utbildning än medelamerikanen, men medan deras utbildning inte varit en försäkring om succé, så spelade den en roll, påstår han.
Nyliberala debattörer har försökt rättfärdiga de enorma skillnaderna med en förklaring att de beror på skillnad i utbildning?
Kommentar (ganska syrlig): Skoldebattören Diane Ravitch menar att alla barn i USA inte får samma chans till utbildning.
”Aldrig i livet!”
skriver Pålsson Syll på påståendet om att det handlar om utbildning. Paul Krugman bloggade om detta (och detta nämner också Mankiw i sin postning?) och han tror inte heller på bortförklaringen att den enormt ökade inkomstojämlikheten beror på utbildning.
Se återigen Pålsson Sylls postning om både Krugman och Mankiw i ”Greg Mankiw’s evasive stochastic mumbo jumbo on rising inequality” eller ungefär ”Greg Mankiws undvikande stokastiska mumbo jumbo angående den ökande ojämlikheten.”
”Det är en fråga om girighet och en förlorad känsla för ett gemensamt projekt att bygga ett hållbart samhälle./…/
Nej, detta har att göra med inkomster och välstånd som alltmer koncentreras i händerna på en väldigt liten och privilegierad elit.”
Vad bra skrivet! Ord och inga visor.
Pålsson Syll citerar vidare delar ur TV-intervjun med Epstein:
”Paul Solman: ’Är du orolig att ett litet antal människor som kontrollerar en oproportionerligt stor andel av välståndet kan kontrollera ett demokratiskt system?’
Richard Epstein: ‘Gode Gud, nej!’
Mankiw kommenterar inte på något sätt Epsteins häpnadväckande dumheter eller ger oss någon hint om varför han väljer att länka till intervjun.”
Nej, Mankiw kommenterar den inte alls! Det är blankt på hans blogg.
”Men ibland kanske tystnad säger mer än tusen ord…”
Jag kommer att fortsätta översätta från anti-mankiwbloggen i ny postning. Tycker att detta är väldigt intressant!
reflektioner och speglingar II... 