”En skola (vård omsorg) vars uppgift är att gå med vinst har missuppfattat varför den drivs”. Mer om högervridning i politik, samhälle och värld – elit och pengar styr, från höger till vänster…

10 november, 2012 § 25 kommentarer

Och samma tendenser ser vi här! Och de lär inte bli mindre av ökade klyftor och än mer nedmonterad social trygghet och nedmonterade sociala skyddsnät.

Och var står (S)? Johan Ehrenberg uttrycker det så bra i ledaren ”Vad vill Löfven försvara?” Något man verkligen kan undra!

Ehrenberg skriver:

”Det är dags för S-ledningen att förklara för alla vad det är som är så bra med att privata ägare får driva välfärden med vinst som mål, skriver Johan Ehrenberg.

Jag blir inte klok på vinstdebatten.

Trots en stark folklig opinion mot vinster i välfärden, trots bevisade skandaler, trots en accelererande storbolagisering och en ökad ojämlikhet på grund av vinstjakt inom framför allt skolor, så väljer S att slåss för att… rädda vinsten.”

Och detta sker även på lokal nivå i t.ex. Dalarnas största stad! Vi har fått en högervriden socialdemokrati.

Som kommentator till Ehrenbergs krönika skriver:

”Ja han säger ju samma som aliansen egentligen………skall vi vinna så får han nog mumla ur skägget klart och tydligt.”

Precis!

Ehrenberg skriver vidare:

”Man skulle kunna tro att det var en rädsla för medialt motstånd, men det är ju tvärtom via media som den borgerliga propagandan om hur fint det är med ‘valfrihet’ och ‘alternativ’ avslöjats för vad det egentligen handlar om. Girighet, lat företagsamhet, pressade lönekostnader och minskad omsorg.

Istället för byråkratiska offentliga missfoster fick vi byråkratiska vinstjagande privata missfoster.”

Nej, byråkratin har knappast minskat! Men det talas det tyst om!

”Så varför denna rädsla?”

Ja, precis!

”DET ÄR SANT ATT DET ÄR S som släppte fram privatiseringen i Sverige. Först skolorna (ordet ”friskola” handlar inte om en fri skola utan en skola som är fri att äga privat), sedan kommunala bostadsbolag och servicebolag och därefter vårdbolag och omsorg.

Det här har inneburit att en ny karriärväg öppnat sig för rörelsens söner och döttrar. Tidigare var det inom det offentliga en sosse kunde göra karriär, idag är det viktigt för de privata ägarna att köpa sig S-talesmän i styrelser och på chefsposter. Den privatiserade sektorn har blivit lönsam för förtroendevalda inom S.

S-ledningens kamp för bevarad vinst kan alltså litegrann förklaras av begreppet ‘follow the money’. Men så väldigt många miljoner är det inte att det kan förklara villigheten att riskera splittring och regeringsmakten. (Ett splittrat S kan aldrig vinna val. Partiets verkliga makt kommer om hundratusentals valarbetare är aktiva och tror på en förändring. Minsta tveksamhet halverar valapparaten direkt).”

Sant! Jag tror man tappar både kärnväljare (dem i arbetarklassen, som går till SD, vilket är skrämmande) samt också väljare i medelklassen (som går till V).

Och på detta kommer (S) också att förlora; ju mer människor inser att politikeruppdraget i ledande position (i riksdag, kommun oscv) används för att berika en själv. Trovärdigheten kommer att försvinna för socialdemokratin.

”Inte heller är det nya dumargument om att vinster i välfärden skulle vara en jämställdhetsfråga som oroar.”

Elin Grelsson skriver så bra om detta med att argumentet att privatisering gynnar kvinnors företagande i ”Inte kvinnor som håvar in vinsterna.” 

Vilket skulle kunna vara ett oerhört bra svar på moderatkvinnan som påstår att ett vinstförbud vore förfärligt!

Samtidigt undrar jag var alla avnämarna är! Är privatiseringarna till enbart för aktörernas skull?   

”När debattörer som Åsa Moberg försöker ställa vinster i manliga jobb mot vinster i kvinnliga så flinar Timbro lite skadeglatt, men de flesta i Sverige kan nog se skillnaden mellan att göra vinst på att bygga en bil eller sälja en t-shirt, jämfört med att göra vinst på en utökad fritidsgrupp eller indragna vandringpromenader för gamla.”

Se vad organisationsforskaren och professorn Åke Sandberg skriver apropå det bland annat Åsa Mobergs skriver om vinst i välfärden i ”Vinst, vinstuttag, vinstkraft – varför så svårt att hålla isär?” Ja, varför? Se Göran Rosenbergs kommentar på denna artikel längst ner i denna postning. *)

Ehrenberg skriver fortsatt:

”Och de flesta förstår nog också att argumentet ‘offentlig omsorg har också blivit sämre’ knappast håller som försvar för miljardvinster åt privata ägare.

De vinsterna skulle ju kunna göra även offentlig omsorg bättre…”

Tack för det: ”DUMARGUMENT”!

”Så vad är det Löfven slåss för idag?”

Ja, precis!

”HANS FÖRSLAG OM ÖPPENHET i bokföringen av privata vårdföretag är ett slag i luften. Det beror inte på att det skulle vara fel att kräva redovisning av inkomster och utgifter, det beror på att det faktiskt redan går att göra.”

!!!

”Dels har facken möjlighet att via MBL kräva insyn i ekonomin. Facket har rätt att se budgetar, resultat, vinstdispositioner och så vidare redan idag. Om man vill.

Löfven föreslår alltså något som redan finns.

På samma sätt har skattemyndigheter full möjlighet att granska bolag. Det kan gälla en enkel momskontroll eller en större genomgång. Företags bokföring är hemlig, men inte för granskare.

Att tvinga stora koncerner som Carema att redovisa ekonomin separat per enhet är inte heller någon jättesak.”

Och han listar flera sätt för ett vinstdrivande företag att manipulera resultaten och på det sättet dölja alla vinster:

”Det finns väldigt enkla sätt för ägare att visa låg vinst utan att för den skull behöva mörka något.

Det enklaste är att som kommunala verksamheter betala en ohemul hyra till andra kommunala bolag. Då kan verksamheterna svältas ut utan att kunna visa överskott.

Ett lika enkelt sätt är att privata ägare lånar ut pengar till verksamheten istället för att skjuta till kapital. Genom att låna kan man ta hög ränta (skatteregeln idag är att den inte får vara högre än statliga Almis ränta till småbolag, det vill säga tio procent). Det kommer i bokföringen synas som kostnader som ingen kan göra något åt.

På samma sätt kan lönenivåerna för ledningspersonal sticka iväg om det är små ägare som vill ta ut mesta möjliga överskott per satsad offentlig krona.

Allt det här vet Löfven.

Det är nämligen just sådant som facken i årtionden stått inför när företag genomför nedskärningar och lägger varsel. Den bild av den ekonomiska verkligheten som företagen vill visa upp är den som kommer att styra förhandlingen.

DET ENDA SÄTTET ATT STYRA FÖRETAG är genom att ändra motivet för varför det drivs.

Så länge vinst är målsättningen med en verksamhet så kommer också vinsten, på ena eller andra sättet, vara det som styr företaget.

Ord om insyn och öppenhet försvarar vinstsystemet.”

!!!

”För insynen ger ingen verklig makt.”

Bra skrivet!

”Vi får snart nya vårdskandaler där verksamheten dessutom kan försvara sig med att man har så låga vinster att inget annat fanns att göra.

Är det inte dags för S-ledningen att vända på frågan och förklara för alla vad det är som är så bra med att privata ägare får driva välfärden med vinsten som mål.

För sanningen bakom Löfvens förslag är väl ändå detta enkla: S-ledningen gillar privat ägande och privata vinster.

Men säg det då.”

Precis: säg det!

Och vård och omsorg har blivit en experimentverkstad!? Och Greider om DD: Tack och lov! Jag mår illa när jag öppnar Falukuriren, Ljusnan m.fl.

*) ”Just så är det. Det är vinstdriften som är problemet i den offentligfinansierade välfärden, dvs incitamentet, drivkraften.

En skola vars uppgift det är att gå med vinst har missuppfattat varför den drivs.

Jag har i all anspråkslöshet skrivit en bok om detta, Plikten, profiten och konsten att vara människa (Bonniers 2003, fortfarande i tryck). Här dessutom några länkar tillatt antal DN-kolumner i ämnet.
http://www.rosenberg.se/_artiklar/sjukvardsaffarer.html
http://www.r (…visa hela kommentaren)”

§ 25 svar till ”En skola (vård omsorg) vars uppgift är att gå med vinst har missuppfattat varför den drivs”. Mer om högervridning i politik, samhälle och värld – elit och pengar styr, från höger till vänster…

  • k skriver:

    Som ”Neutral” skriver i kommentar på Åke Sandbergs artikel länkad ovan:

    ”Att utförsäljningen av gemensamt ägande av välfärd är ideologisk torde vara absolut anledning, då utmärkta bilbesiktningen går under klubban.

    Borgligheten vill alltså förminska statens inflytande inom välfärd, arbetsliv – genom uppluckring av tryggheten i anställningar och i övrigt öka individuell frihet på bekostnad av de närstående demokratin giltiga jämlikhet, rättvisa och broderskap.

    Efter borgare väntar således en osäker framtid för våra ungdomar – det gynnar de som har de erövrade medlen börd, penningar, födelseort, nätverk, skiktad utbildning, status etc att spela de kort som alltid tilldelas varje människa.”

    En annan kommentator skriver så sant som svar på annan kommentator:

    ”Problemet med högern är de inte kan förstå hur någon kan göra en insats utan att själv tjäna en hacka på det. Som man känner sig själv känner man andra.”

    ”Som békant rök hela Bengt Westerbergs trovärdighet som ordförande för Röda Korset när det kom i dagen att han hade tagit ut ohemult mycket i lön inom denna typ av verksamhet.
    Två fel gör däremot inte ett rätt.”

    ”… inte en enda av de hundratals frivilliga som som utan någon som helst ersättning var ute i natten och klafsade i lera på jakt efter en försvunnen 9-årig flicka hade sin egen personliga vinning som motiv för detta.

    Det finns helt enkelt andra och mycket starkare drivkrafter än den egna personliga vinningen, men det sorgliga är att det begriper sig helt enkelt en marknadsfundamentalist inte på.”

    • k skriver:

      Klicka på bilderna för att göra dem lättare läsbara!Jag undrar om det är något jag också bevittnat?” Jag kollar nämligen bostäder som är till salu på Hemnet. En lägenhet centralt i den stad jag bor var ledig. I samma gårdshus var en annan lägenhet ledig för mindre än ett år sen. Jag var på väg att åka dit och titta på den första lägenheten, men när jag anmälde att jag ville titta på den meddelade mäklaren att någon bjudit ett så högt pris att säljaren ansåg sig inte vilja tacka nej eller bjuda ut den till fortsatta anbud, utan hade accepterat budet.

      Hyran i båda lägenheter var låg och utbudspriset rimligt.

      Lägenheterna bara tvåor, men i två plan och ganska attraktiva, men inte väldigt påkostade.

      Jag bor i en högskoleort.

      Kan någon ha sett dessa lägenheter som ett investeringsobjekt – att eventuellt kunna hyra ut med de nya regler som har aviserats?

      På SVT:s hemsida kan man läsa i ”Regeringen vill underlätta andrahandsuthyrning”:

      ”Schablonavdraget föreslås höjas från 21 000 till 40 000 om året och takbeloppet för fastighetsavgiften sänkas från 1 400 kronor till 1 200 kronor

      Förslagen beräknas kosta statskassan 800 miljoner om året.

      En viktig förändring i dagens förslag är att vetot för bostadsrättsföreningar tas bort vid andrahandsuthyrning.

      Vid uthyrningen av en bostadsrätt får uthyraren ta ut kostnader för månadsavgiften och därtill kapitalkostnader. Skulle bostadsrättsinnehavaren som hyr ut sakna lån kan en schablonberäkning tillämpas.”

      Något som SVT (och alliansregeringen) påstår kommer att öka ”rörligheten.”

      Gynnar detta verkligen folk i gemen? Hur kommer hyrorna att bli för dem som hyr i andra hand?

      Och denna bostadsrätt skapades av hyresrätter i gamla fina kvarter här, vilket nu gör att månadsavgifterna är väldigt LÅGA! Så de som hade råd att köpa en bostadsrätt här har verkligen gjort ett klipp. Jag tvivlar starkt på att detta har ökat tillgången på bostäder för gemene man. I vilket fall som helst har det INTE ökat tillgången på boende som inte kostar skjortan för gemene man.

      Alliansen ser bara om de sinas hus. Och svenska folket sväljer detta?

      Och här mer om elitens arrogans: Inte gynnas gemene man. Vi håller på att skapa ett klassamhälle, där vissa ska stå med mössan i hand, underdånigt. Samt sättas på plats, Där vissa slår sig för bröstet och påstår sig vara superman!? Hur mycket supermän är de? När det kommer till kritan. Bryr sig dessa supermän egentligen om några andra än sig själva och de sina?

      Förskrivningen av antidepressiv medicin ökar tydligen och istället för behandling (eller försök att se underliggande orsaker) så skriver man ut medicin. Bryr sig människor inte om den värld som deras barn, barnbarn och barnbarnsbarn ska leva i??? Framtida släkten, vadå?

      Solidaritet kanske också de rikas barn kan behöva någon gång i sina liv!?

      Jag tror folk i gemen, inklusive i en stor del av medelklassen, inte vet HUR stora skillnaderna är (eller HAR BLIVIT) här i Sverige mellan folk och folk!? HUR mycket vissa har fått ut av skattesänkningarna i jämförelse med vad större delen av medelklassen och inte minst därunder fått.

      Ja, jag skulle önska medkänsla och solidaritet istället för individualiserad konkurrens! Nej, skattesänkningarna har långt ifrån gynnat alla! Och inte bara det; på sikt kommer vi att se dess effekter än mer, när vi är tvungna att börja ta försäkringar för att täcka upp för bortfallet av de försäkringar vi tidigare finansierade via skatten!

      Och den fantastiska ”valfriheten” för äldre att välja omsorgsgivare är det tveksamt om de äldre verkligen kan utnyttja (såvida de inte har rådgivare eller starka och välinformerade anhöriga)! Ja, ifrågasätt ”valfriheten”! Vilka har i slutänden reell ”valfrihet”? Inte många skulle jag tro. Kanske bara de med gott om pengar. Ja, jag tror också att privatiseringar försämrar vården. Slår sönder den. Plottrar upp den. Klassamhället kommer att visa sig alltmer. Bland annat i tillgång till digitala medel. Och detta kan inte bara täckas upp för i skolan. Barn och ungdomar måste ha tillgång till detta hemma också. Alla familjer måste ha råd med dessa saker. Gynnar hela samhället. Inte minst ekonomiskt (att vi har barn och ungdomar som är välinformerade – och mår bra!) Ja, jag tror att främlingsfientlighet gror i ett samhälle med stora klasskillnader. Och vad innebär nedmonterade sociala sysem? Var är (S)??? Har höjdarna inom (S) (och många, många fack) så tappat kontakten med rötterna? Ja, jag tror det! Vi erbjuds sjukvårds-, diagnos- och andra försäkringar som fackmedlemmar. På det sättet så undergräver facket själva idén med gemensamt finansierade trygghetssystem. Jag tycker genuint ILLA om detta! Strukturella problem blir individualiserade. Det förlorar ALLA på, om inte förr så senare.

      Och apropå valkampanjer (och högern): 

    • k skriver:

      Och här får moderatkvinnan som hyllar fritt företagande inom vård, skola och omsorg svar på tal.

      Se ovan i ursprungligt blogginlägg!

    • k skriver:


      Och så här skriver Ann-Charlott Altstadt i ”Upp till kamp – för kapitalet. Så sköter socialdemokraterna sitt dubbelspel med näringslivet”:

      ”Timbro gav 1995 ut Bortom höger och vänster, en liten essäbok av Jan-Erik Larsson, dåvarande informationschef på SAF. Larsson menade att den politiska skiljelinjen i framtiden inte längre kommer att gå mellan höger och vänster utan mellan dem som, för att sammanfatta en massa illa tänkt ofokuserat pladder, bejakar marknadsekonomin och de som ‘känner sig illa till mods’ av den.

      Larsson skriver att han ‘ser en röd-blå generationsdebatt som kommunicerar och när den växer samman kommer det att få konsekvenser som få anar. 1968 kommer att se ut som den lek i sandlådan det var’.

      Larsson var inte så profetisk som det kan verka. Förvisso återfinns moderaten Larsson i dag på den blå pr-byrån Prime, tillsammans med socialdemokraten Niklas Nordström. 2011 avslöjade Aftonbladet att Prime slussade näringslivspengar till inflytelserika socialdemokrater, som Nordström, i utbyte mot politiska ställningstaganden. Men att konfliktlinjen höger-vänster låg inom partiet var uppenbart för alla som deltog i det tidiga 90-talets politiska liv. 

      Erik Åsbrink, Thomas Östros, Göran Persson, Björn Rosengren Långt innan vård-skola-omsorg blev en guldgrävarbransch för riskkapitalbolag skrivna i skatteparadis debatterades välfärdsstatens framtid, och vänstern både vann och förlorade.

      Det ojämlika segregerade samhälle vi varnade för är här, utan att utvecklingen kunnat hejdas. Två decennier senare har både borgerlig och socialdemokratisk politik lett till att de privata företagens vinst i välfärdsbranscherna uppgick till hela 9 miljarder, enligt SCB, en ökning med 7 procent från föregående år.

      2013 håller det socialdemokratiska partiet kongress och frågan om vinst i välfärden kommer att bli en vattendelare. Många mer än jag undrar varför det är så angeläget för den socialdemokratiska partiledningen att värna riskkapitalisternas vinst på skattemedel – på tvärs mot en bred folkopinion, LO-kongress och flera arbetarkommuner.

      För finns det någon som på allvar tror att verksamheter måste lägga ner i stället för att exempelvis återkommunaliseras eller att samhället kan förhindra vinsttrixande via kvalitetskrav?

      I senaste numret av den socialdemokratiska tidskriften Tiden läser jag en lika angelägen som oroande artikel av Daniel Suhonen och Felix Antman – ‘När kapitalet fick partibok’ – som en intellektuell pendang till Jan Erik Larssons Bortom höger och vänster. Suhonen/Antman visar inte bara kopplingarna mellan socialdemokratins toppskikt och näringslivet utan diskuterar också eliternas sammansmältning som ett demokratiproblem.
      De tar avstamp i den brittiske sociologen Colin Crouchs beskrivning av labour under Tony Blair som ett tillstånd av ”postdemokrati” då partiet blivit ett pr-bolag omgivet av lobbyister. Vad betyder det för den svenska demokratin att exempelvis Mona Sahlins närmaste man Stefan Stern i egenskap av före detta statssekreterare en kort tid efter att ha varnat för vinststopp i vården på DN-debatt får jobb på äldrevårdsföretaget Silver Light för att fortsätta varna för vinststopp?
      När den blå pr-byrån JLK värvar Göran Persson, Goldman Sachs knyter till sig Erik Åsbrink, när Thomas Östros blir vd för Bankföreningen och Tomas Bodström och Björn Rosengren rekryteras av Pysslingen respektive Stenbeckkoncernen är det knappast för att sprida arbetarrörelsens värderingar.

      Kapitalets strävan att öppna välfärden för marknadsintressen och den politiska klassens ambition att ta mycket betalt för att göra jobbet, tömmer demokratin på innehåll och lämnar bara skalet kvar. När politik blivit en vara och det står miljarder på spel är det därför både rimligt och nödvändigt att utifrån artikeln i Tiden ställa frågan huruvida socialdemokraternas kongress 2013 kommer att vara ren. Eller kommer det att finnas motioner skrivna av pr-byråer på uppdrag av riskkapitalet och ledamöter som agerar dubbelagenter? Det vill säga som har egna ekonomiska intressen i välfärdsmarknaden.

      Jag måste beundra näringslivets smarta, genialiska opinionsbildande verksamhet. Medan LO fortfarande grunnar på vilka mediesatsningar de ska göra efter att ha sålt Aftonbladet har näringslivet redan bytt strategi. Förr satsade de miljarder på att få socialdemokraterna att förlora val – i dag betalar de så mycket mindre för att i stället förändra partiet.”

    • k skriver:

      Läs Daniel Swedin i ”Borgerligheten har gett upp om skolan – Läx-rut avslöjar hur högern ser på skolans uppdrag att jämna ut skillnader som beror på föräldrarnas bakgrund”:

      ”Regeringens förslag om ett guvernantsavdrag, läx-rut, är deras mest utskällda förslag på, tja, ganska länge.

      I dag, vid en hearing i riksdagens skatteutskott, blev det om möjligt än mer tydligt. Skatteverket är emot. Lärarfacken Lärarförbundet och Lärarnas riksförbund är emot. De rödgröna partierna och Skolverket är emot.

      I dag får man skatterabatt för läxhjälp, men bara om det sker i samband med barnpassning. Men det har rått tveksamheter om vad som gäller om någon hjälper till bara med läxhjälpen.

      Så tidigare i höstas föreslog regeringen att systemet ska utvidgas. I en promemoria från finansdepartementet föreslog man att skatteavdrag för läxhjälp till gymnasieelever ska kunna göras.

      Kritiken ser lite olika ut beroende på vem som framför den, men en sak återkommer ständigt: det är inte storleken på dina föräldrars plånbok som ska avgöra vilken sorts stöd du som elev ska få.

      Att svensk skolpolitik är ett haveri är känt sen längre. Andelen ungdomar som går ut gymnasiet med godkända betyg minskar. Kunskapsskillnaderna ökar. Kopplingen mellan föräldrars bakgrund och elevers resultat blir allt tydligare.

      Borgerlighetens svar på detta är alltså läx-rut. Det kommer att kosta staten ytterligare 30 miljoner kronor, varje år. Samtidigt skär många kommuner ner i sina skolbudgetar, lärartätheten sjunker och klasserna blir större.

      Skolverket har dessutom pekar på att läxor i dag ökar skolsegregationen. Det stöd och de kunskaper som finns i elevernas hem blir allt viktigare för möjligheten att klara skolan.

      Guvernantsavdraget kommer att förstärka den effekten. När borgerligheten pratar om skatteavdrag som ett sätt att ge vanliga människor råd att komplettera den bristfälliga undervisningen avslöjar något fundamentalt om deras syn på skolan uppdrag att jämna ut skillnader som beror på föräldrarnas utbildning, bakgrund eller ställning på arbetsmarknaden.

      Dessutom glömmer de en viktig sak. För att kunna göra rut-avdrag måste man ha en viss inkomst och personer med små inkomster kommer inte kunna göra avdraget.  Människor med goda inkomster – och ofta med hög utbildning – kommer däremot få läxhjälpen till hälften betald av staten.

      En timmes köpt läxhjälp hos företagen i den expanderande branschen kostar cirka 250 kronor. Regeringen tänker nu låta välbeställda föräldrar köpa skolframgångar åt sina barn – för våra gemensamma resurser.

      I dag finns en riksdagsmajoritet för ett utökat rut-avdrag för läxhjälp. I slutet av oktober sa utbildningsminister Jan Björklund (FP) att han var beredd att lyssna på den massiva kritiken. Men det är Anders Borg och finansdepartementet som bestämmer.

      Efter dagens hearing får man hoppas att fler centrala spelare inom regeringen hörsammar det. Skolans problem löser man inte genom att sjösätta skattefinansierade orättvisor.”

      Läs också Lärarna måste stoppa guvernantsavdraget”

      Björklunds läxhjälp är tydlig klasspolitik

      Björklund bryr sig bara om rika barn” 

       ”Fattiga får betala de rikas läxhjälp”.

       

    • k skriver:

      Se Martin Klepke i ”Den svenska skolan – en nationell katastrof”:

      ”Skolverkets senaste rapport om skolans utveckling visar på en närmast katastrofal utveckling:

      • Resultaten i grundskolan har sjunkit sex år i rad, det vill säga hela den tid vi haft borgerligt styre med Jan Björklund (FP) som utbildningsminister.

      • Andelen elever som går ut grundskolan utan fullgjorda studier ökar. Hela 12,5 procent av eleverna saknar behörighet att fortsatta på gymnasiet.

      Väger vi in andra studier om skolans utveckling framträder en än värre bild:

      • Kvaliteten i den svenska skolan sjunker enligt internationella mätningar i alla ämnen och på alla utbildningsnivåer.

      • De elever som redan presterade sämst har under dessa sex år fått den sämsta utvecklingen.

      • Skillnaderna i resultaten ökar, både mellan skolor och mellan elever.

      Skolans degenerering har nu gått så långt att den måste ses som en hotande nationell katastrof.

      Det går nämligen inte att försämra skolan och urholka kunskaper hos landets blivande arbetskraft på detta sätt utan att det så småningom slår undan förutsättningarna för landets ekonomiska utveckling.

      Och när det väl har gått så långt är skolans kollaps någonting vi alla kommer att känna av, inte bara de elever som i dag förvägras en adekvat utbildning.

      1950 beslöt riksdagen att successivt införa en enhetlig skolform för alla barn och stegvis införa nio års skolplikt.

      Då var skolplikten bara sju år och gymnasieskolan var långt ifrån alla förunnad.

      Sedan dess har Sveriges tillväxt ökat med 477 procent, märk väl i dagens penningvärde.

      Vi har alltså sedan dess i dagens penningvärde närmast femdubblat våra inkomster.

      Hade vi stått kvar på samma produktion som 1950, och tillväxten inte hade ökat, skulle en undersköterska i dag tjäna 4 200 kronor i månaden i stället för de 20 000 kronor som nu är genomsnittslön för undersköterskor.

      Denna enorma ökning av vår rikedom har endast varit möjlig genom att vi samtidigt kraftigt har höjt hela folkets utbildningsnivå för att klara den produktion som krävs.

      Att den obligatoriska grundskolan ökade till nio år samtidigt som gymnasieskolan byggdes ut var alltså nödvändigt.

      Därutöver hann det livslånga lärandet bli ett begrepp, där äldre personer som tidigt börjat jobba nu kunde höja sin kompetens.

      Och lyssna återigen på Skolverkets rapport efter sex års borgerligt styre:

      • Svenska elevers kunskaper har försämrats sex år i rad.

      • 12,5 procent går nu ut grundskolan utan att ha rätt att plugga vidare.

      Vi är på väg tillbaka mot en tid som vi hoppades skulle vara borta för alltid.

      Detta kunskapsras leder till att fler får svårare att försörja sig när de går ut utan fullgjord utbildning.

      Svensk industri får svårt att upprätthålla sin konkurrenskraft när kompetensen urholkas.

      Det Björklundska raset får också sociala följder:

      De elever som nu kastas ut från skolan fick tidigare extra resurser så de kunde försörja sig och delta i produktionen.

      För även om Jan Björklund verkar tro att de elever som han kastar ut ur skolan bara ska försvinna på något märkligt sätt så dör de faktiskt inte.

      De finns där, och de möter ett ­vuxenliv som tydligt markerat hur odugliga de är. Ett sådant utanförskap går inte att skapa utan att det också får vittgående sociala konsekvenser.

      Björklunds lågkunskapsskola får också politiska konsekvenser:

      Att skapa ett samhälle med stora sociala skillnader, där människor stämplas som mindre värda, är en utmärkt grogrund för extrema yttringar.

      Sverigedemokraternas framgångar kommer att fortsätta i takt med att Jan Björklund och regeringen monterar ned skolan och ökar det sociala och ekonomiska utanförskapet.

      Det är alltså absolut nödvändigt att se skolans kollaps för vad den är, en hotande nationell katastrof.

      Kunskapsraset måste därför stoppas.”

    • k skriver:

      Klicka på bilderna för att göra dem lättare läsbara!
      Nej, vi kan inte fortsätta som hittills och ökade klyftor kommer inte att lösa några problem i världen, bara förvärra dem. Vi borde välja en annan väg än att följa USA i spåren.  Vilka gagnas av privatiseringarna? De anställda? De privata aktörerna? Gagnas egentligen ”avnämarna”? Istället för att satsa på en bra skola, vård och omsorg för ALLA så läggs skattepengar på läxhjälp åt dem som redan har! Bedrövligt! Och hur blir samhället med en massa egon vandrande omkring? Som BARA ser om sitt eget hus! Och om man är olönsam som kund? Eller misslyckad som konsument! 
       Hur gick avregleringen av apoteken? Mer progg skulle behövas! Tveklöst! Och jag tror att gräsrötterna kommer börja reagera mer och mer, om inte förr så senare! Även medelklassen har anledning att reagera! Om boken ”Den nya kapitalismen och politikens möjligheter” se video här. Där kan man läsa:

      ”När ett fåtal rika har merparten av inkomsterna och alltmer politisk makt har vi ett demokratiskt problem. Det är mitt budskap.

      Så sammanfattade Dan Andersson sin bok Den nya kapitalismen och politikens möjligheter vid a-smedjans fullsatta seminarium i ABF-huset i Stockholm på onsdagen. Samtalsledare var a-smedjans utredningschef Monika Arvidsson.

      I boken gör han en framskrivning av de senaste trettio årens utveckling. Han visar vad som händer om politiken fortsätter som hittills.

      När det gäller förmögenhetsfördelningen är vi på väg mot samma ojämlikhet som rådde före demokratins genombrott. Den tiondel som tjänar mest tar häften av alla inkomster.

      Dessutom har han studerat barnafödandet och kommit fram till att de som skaffar sig ett tredje barn finns i den relativt välbärgade medelklassen. Även barn har blivit en ”lyxkonsumtion”.

      – Jag gör en kritisk beskrivning av verkligheten. De politiska förslagen får andra komma med, sade han.

      Det senare var något som efterlystes av statsvetarprofessorn vid Uppsala universitet Li Bennich-Björkman.

      – Jag håller med om verklighetsbeskrivningen, sade hon. Staten har blivit svagare och näringslivet starkare. Vi har fått låglöneländer i vår närhet och en större informell, svart sektor.

      Hon framhöll att Socialdemokraterna tidigare har varit bra på att kombinera kapitalism och demokrati. Man fick kapitalismen att blomstra mot att man kunde förverkliga politiska mål.

      -Hur ser den relationen ut i dag? Jag ser inte så mycket av politikens möjligheter i din bok som är rätt pessimistisk, sade hon.

      Li Bennich-Björkman påpekade att den valfrihetsrevolution som inleddes på 1980-talet drevs fram av en väljaropinion och ses av många medborgare som något positivt.”

      Om många medborgare ser det som positivt kan det bero på att vi bara får se det som någor positivt? Baksidorna, som kanske skulle kunna balansera, har lyfts fram väldigt litet i högervriden media skulle jag vilja påstå. Sidor som skulle göra människor mer ifrågasättande.

      Arbetslinjen kroknar.

  • k skriver:

    Så bra skrivet i ”Dåligt med resurser – för vem?” av Johanna Kronlid:

    Egentligen är det obegripligt att vinster i välfärdens företag kan vara föremål för en politisk diskussion.

    Samtidigt tjatas det ju till förbannelse om dåligt med resurser.

    Ungarna i skolan får inte ens skolböcker utan sitter och pluggar samhällskunskap som gick ur tiden i början på 80-talet. Sovjetunionen lär fortfarande existera i vissa klassrum.

    När jag hade barn på dagis uppmanades vi att ta med oss ark att rita på från jobbets återvinningskorgar för papper. De hade inte riktigt råd med ritblock.

    I vården går folk på knäna efter decennier av neddragningar. Här på redaktionen jagar småbarnsföräldrarna i väg runt fyra med panik i blicken för snart ska omsorgen stänga. (På min tid hade dagis öppet till sju.) Gamlingar i äldrevården bäddas ner för natten vid femtiden, eftersom ingen har tid att hantera dem på kvällarna.

    Varifrån kommer vinsterna som måste begränsas?

    När de nu finns, uppenbarligen: Vore det inte underbart om pengarna i stället för att shoppas upp på NK eller förökas på Cayman­öarna återinvesterades i verksamheten så att dagis kan hålla öppet någon timme längre och våra äldre slipper nattas vid spädbarnstid?

    Motståndarna mot att våra skattepengar garanteras verksamheten i stället för att gå till vinster har ett ständigt skrämselskott: Då kommer många vårdhem, skolor och dagis att lägga ned.

    Toppen! Då kan ju kommunen ta de skattepengarna och starta egen verksamhet med bättre service. För det är väl inget egenvärde i att äldreboendet ägs av Stina och Kurt och inte av säg Robertsfors kommun?

    Jo. Det är just detta som det en gång handlade om. Överföringen av gemensamma medel till privat verksamhet handlade mer om ideologi än om nyttan för brukare och samhälle.

    Mårten Martos Nilsson har varit i Norge och kollat läget. Där tillåts friskolor endast av religiösa eller kulturella skäl. Vinstuttag i skolor är förbjudna och begränsas kraftigt i förskolor.

    Sverige finns ju som ett varnande exempel, förklarar stortingsledamoten Tor Bremer.

    Så kan det gå. Och en gång var vi världsbäst på omsorg och välfärd.”

  • k skriver:

    Ann-Charlott Altstadt i ”Skolvalet har skapat apartheidplugg”:

    Nu ska det enligt Jan Björklund bli betyg från årskurs 4 och hurra, äntligen kan även tio­åringar få stressrelaterat magsår. Och frågan är inte så mycket vad det är för fel på den ­svenska skolan utan vad det är för fel på Jan Björklund.

    I senaste numret av tidskriften Tiden gör frilansskribenten och författaren Mats Wingborg en mycket intressant sammanfattning av forskningsfronten vad gäller skola och utbildning.

    Kunskapsnivån i den svenska skolan stod som högst i mitten av 90-talet, sedan dess har den sjunkit både för de bästa och de sämsta eleverna, och det oroväckande snabbt de senaste åren. Wingborg tar förstås upp kommunaliseringen, friskolereformen och nedskärningarna.

    Men han pekar bland annat på ett internationellt forskningsgenombrott vad gäller elevernas lärande. Det viktigaste är vad som sker i klassrummet. Starkt negativt är alla former av nivågruppering och positivt är höga förväntningar på eleverna med ständiga återkopplingar mellan lärare och barn. En jämlik inkluderande skola med både svaga och starka elever i klassrummet är bäst för alla.

    Även om nivågruppering inte är tillåtet i den svenska grundskolan så är den en ohjälplig effekt av det fria skolvalet. Det har skapat ett apartheidplugg som ingen tjänar på utom riskkapitalbolagen, de stora utbildningskoncernerna och deras svenska underhuggare.

    Men det värsta är att när skolan blev ett företag på en marknad så byggde politikerna in ett systemfel som slår inte bara mot skolor, utan också mot elever. Det är meningen att skolor ska konkurrera, slåss för sin existens, och satsa miljoner på reklam för att locka elever att byta plugg. Men enligt John Hatties rapport Visible Learning, som bygger på 50 000 understudier, är själva skolbytet i sig, grunden för vår svenska utbildningsmarknad, den främsta faktorn bakom en elevs sjunkande reslutat. I det nya Sverige kallas det skolutveckling.

    Man brukar säga att skolan speglar de motsättningar som finns i samhället, men den har också blivit arena för en speciell politisk kamp. När en så stor del av samhället tycks undandragen politiska beslut, och politik bara tycks bestå av att vakta och försvara olika regelverk, så har skolan blivit en av få platser som är möjlig att förändra. Men i begränsad utsträckning, för inte heller socialdemokraterna vill avskaffa skolmarknaden, alltså erbjuda en likvärdig skola för alla som faktiskt har skolplikt.

    Kvar finns att göra politik av disciplin, kontroll och betygsnivåer. Den senaste skolchocken var det borgerliga förslaget att lärare ska straffas med lägre lön om de jobbar i skolor med elever vars föräldrar tjänar mind­re och har lägre utbildning, alltså har sämre skolresultat.

    Oppositionen måste i stället bygga en skola på kunskap och forskningsresultat och ta tydligt avstånd från Björklund då han inte tvekar att använda levande bete i sitt cyniska valfiske, nämligen våra barn.”

    Se också Mats Wingborg i ”Den kompensatoriska skolan är förstörd.”

  • k skriver:

    Lena Sommestad i ”Kan vinster i välfärden försvaras?”:

    För ett antal veckor sedan hade jag förmånen att lyssna till Ardalan Shekarabi när han i Uppsala presenterade sin kommande rapport Vinst och den offentliga tjänstemarknaden – en rättslig analys.

    Det var en minnesvärd kväll. Ardalan Shekarabi bidrar genom sin rapport med ny, mycket viktig kunskap. Hans inspel kompletterar också på ett utmärkt sätt de mer sociologiskt och ekonomiskt inriktade analyser av välfärdsmarknaderna som tidigare har presenterats, t.ex. SNS-rapporten Konkurrensens konsekvenser.

    Det gläder mig verkligen att rapporten nu får berättigad uppmärksamhet, bland annat genom Shekarabis debattartikel i DN, Så kan vinsterna begränsas i den svenska välfärden. Jag är inte fullt ut enig med Ardalan Shekarabi om de politiska slutsatser som han drar av sin rapport. Här tvekar han; eller vill kanske lägga fram förslag som kan uppfattas som en möjlig kompromiss.

    Men det som är så viktigt med Shekarabis bidrag är att han hjälper oss att bygga politik på en gedigen kunskapsgrund. Framgångsrika reformer måste alltid börja med att vi – så långt möjligt är – enas om verklighetsbilden.

    I sak är det särskilt intressant att Shekarabi visar att valet av driftsform – vinstdrivande eller icke-vinstdrivande – har stor betydelse för hur verksamheter styrs och fungerar. Shekarabi konstaterar också att det ur rättslig synvinkel är fullt möjligt att både begränsa vinster och att ställa krav på att verksamheter drivs utan vinstmotiv. Flertalet länder i Europa har redan valt att i huvudsak bedriva välfärdsverksamheter på detta sätt.

    Argumenten mot den svagt reglerade och internationellt unika svenska marknadsmodellen i välfärden växer sig uppenbart allt starkare. Det är därför knappast förvånande att både DN och SvD rycker ut till försvar för vinster i välfärden. DN skriver om ett ”förföriskt vinstförbud”. Svenska Dagbladets Per Gudmundson förklarar att ”det är ditt och mitt dagis som är hotat”.

    Men det som är mest slående för den som läser dessa ledare, det är ändå hur defensiv och svag argumentationen till förmån för vinst i välfärden nu har blivit. I takt med att kunskapen om den vinstdrivna välfärdsmodellen växer, pressas vinstintressets försvarare tillbaka.

    ”Vad vinstförnekarna inte begriper är att företagen tillför kapital till välfärden”, skriver Gudmundson. ”Konkurrerande aktörer tvingar dessutom fram effektiviseringar hos alla”.

    Men tyvärr, Per Gudmundson, vad SNS-rapporten Konkurrensens konsekvenser slår fast är just att konkurrensmodellen inte – som många hoppades – har resulterat i bättre effektivitet. En sådan effekt kan inte påvisas.

    Vad argumentet ”bättre tillgång till kapital” beträffar är det svårt att se på vilken grund detta argument överhuvudtaget lanseras.

    Frågan om tillgång till kapital var inte något viktigt argument när marknadsmodellen en gång infördes, av uppenbara skäl. Kommuner har normalt inte svårt att få tillgång till kapital. Det är heller ingenting som talar för att kapitalförsörjningen till välfärden skulle bli mindre kostsam genom privata aktörer. Tvärtom. Kommuner är låntagare med låg risk. Till skillnad från privata företag har kommuner heller inte som mål att göra vinst. De privata aktörer som tillför kapital till välfärden gör det med målet att ta tillbaka ännu mera.

    I brist på tunga, sakliga argument väljer både DN och SvD att stärka upp sitt försvar av vinstintressena med svepande påståenden om att det var ännu sämre förr och med anspelningar om att den som inte försvarar vinstintressen hör till en socialdemokratisk ”partivänster” utan förmåga att ta ansvar för landet.  Om Socialdemokraterna vill fullfölja en tradition som ”ansvarsbärare” kan partiet inte förbjuda vinst.

    Det är en märklig argumentation. Hur är det möjligt för partier som CDU i Tyskland eller Tories i Storbritannien att företräda idén om välfärd utan vinstintressen, om denna idé är ett uttryck för vänsterism och brist på regeringsduglighet?  Är det inte snarare de som försvarar vinstintresset som bör förklara varför Sverige ska avvika från vad som uppfattas som rimligt och ansvarsfullt i andra länder?

    DN landar i den slutsats som de flesta debattörer brukar landa i, när deras egna argument visar sig ohållbara. Den här frågan är minsann så komplex att ingen kan säga att det finns några tydliga slutsatser som vi kan förhålla oss till. Med denna till synes pragmatiska hållning som utgångspunkt, lanseras därefter det skarpa rådet till Socialdemokraterna: förbjud inte vinster i välfärden!

    Det enda starka argument som nu tycks kvarstå för vinstens försvarare, det  är att vinst ska få finnas därför att den redan finns. Det går med andra ord inte att ändra riktning – oavsett hur starka argumenten är.

    Jag hoppas att Socialdemokraterna, i linje med de flesta ansvarskännande regeringar i Europa, snart ska ta beslut om att Sverige bör definiera välfärden som tjänster i allmänhetens intresse (som de så vackert heter på EU-språket), inte som tjänster riggade för privata vinstintressen. Det vore en seger inte bara för den historiskt framgångsrika svenska välfärdsmodellen, utan också för demokratin. Framtiden rymmer alternativ. Vi väljer själva framtid.”

  • k skriver:

    Ja, är det som kollegan sa under studiedag före höstlovet: ”För att andra aktörer ska få en chans” har man upphandling gällande de olika delarna i skolan hen jobbade i??? Dvs det är för AKTÖRERNAS skull, vadå elever, brukare, vårdbehövande osv???

  • k skriver:

    När ska folk börja se alla självmål högt uppsatta politiker gör?😉

  • k skriver:

    Bra skrivet i ”LO: Vårdförsäkringar riskerar skapa ojämlikhet och tillväxthinder”:

    Privata sjukvårdsförsäkringar bidrar till växande ojämlikhet. Prioriterade anställda får en ‘gräddfil’ till specialistvård, medan andra, ofta de med större vårdbehov, ställs utanför. Det skriver LO-utredarna Kjell Rautio och Renée Andersson.

    En växande grupp arbetsgivare tecknar en privat sjukvårdsförsäkring för sina anställda. Vid förra årsskiftet hade 464 909 personer i Sverige en privat sjukvårdsförsäkring. Detta är en ökning med nästan 60 procent jämfört med 2007. I ungefär 75 procent av fallen tecknas försäkringen av arbetsgivaren.

    I en DN-artikel (tisdagen 13 nov.) beskrivs denna utveckling i huvudsakligen positiva ordalag. Men vi menar att det finns anledning och stanna upp och tänka efter.

    Det finns en uppenbar risk att den privatfinansierade vården börjar dränera den offentliga vården på personal.

    I förlängningen riskerar detta att dra isär vårt land, där en grupp anställda som arbetsgivarna prioriterar får en ”gräddfil” till specialistvård och därmed snabbare behandling. Medan andra, ofta de med större vårdbehov, ställs utanför.

    Därmed sätts även Hälso- och sjukvårdslagens formuleringar, om att vård ska ges utifrån behov och inte efter betalningsförmåga, ur spel. Välfärdsstatens framtida legitimitet urgröps.

    Att försäljningen av privata sjukvårdsförsäkringar främst drivs av misstro mot den allmänna sjukvården är inte helt givet, även om sådana lokala och regionala exempel säkert finns. Statskontoret och andra forskare som analyserat utvecklingen pekar på att hälso- och sjukvården hör till de offentliga verksamheter som i dag har högst förtroende bland svenskarna.

    I stället handlar det nog om andra förklaringsfaktorer. En är skattemässig: det vill säga den anställde betalar i princip ingen skatt alls för förmånen, ofta endast 2 procent. I vissa fall är till och med delar av försäkringspremien avdragsgill för arbetsgivaren. Dessa försäkringsprodukter kan därför enkelt användas som statussymboler av arbetsgivare som vill framstå som attraktiv i konkurrensen om kvalificerad personal.

    När det gäller drivkrafterna kan vi lära oss en hel del av utvecklingen i de länder som har olika typer av företagsanknutna välfärdsmodeller, exempelvis USA och vissa kontinentaleuropeiska länder. Efter andra världskriget infördes pris- och lönestopp i USA, vilket ledde fram till att de amerikanska arbetsgivarna började konkurrera om arbetskraften genom att erbjuda olika typer av företagsanknutna försäkrings- och välfärdslösningar. I dag ligger därför en stor del av såväl sjukvårds- som pensionsförsäkringarna i USA på de enskilda företagen. Detta föranledde exempelvis GM:s förre VD Rick Wagoner att för några år sedan kalla det företag han styrde för ”ett sjukförsäkrings- och pensionsbolag som råkar tillverka bilar”.

    I och med att den anställde i USA är beroende av företaget, inte bara för sin lön utan även när det gäller den sociala tryggheten, finns det exempelvis anledning att fundera både en och två gånger innan hon/han väljer att byta arbetsgivare.

    Arbetsmarknaden blir därmed mindre flexibel och nödvändig strukturomvandling försvåras. Detta kan jämföras med dagens svenska, huvudsakligen offentligt finansierade och organiserade, välfärdslösningar som inte påverkas särskilt mycket av att medborgarna byter jobb eller flyttar runt i landet.

    När stora företag i USA eller i Europa krisar uppstår idag lätt oheliga allianser, där både det lokala facket och den lokala företagsledningen trycker på politikerna att införa olika typer av protektionistiska skyddsåtgärder. Det handlar då om att så långt som möjligt skona det egna företaget från konkurs.

    Så har exempelvis skett när den amerikanska stål- och flygindustrin krisat. Då har politikerna ofta inte klarat av att stå emot det starka lobbytrycket och tvingats ta till olika subventioner, tull- eller tariffhöjningar för att förhindra utländsk konkurrens. Detta har gjort att företag, som på sikt egentligen inte håller måttet, skyddats av statsmakten.

    Den nödvändiga strukturrationaliseringen och effektiviseringen av verksamheten stannar därmed upp. Långsiktigt urgröps samhällsekonomins tillväxtförutsättningar. Stora delar av det amerikanska så kallade ”rostbältet” är ett skrämmande exempel på vilka konsekvenserna kan bli.

    I Sverige har vi ännu inte dragit på oss de tillväxthinder och inlåsningseffekter som den företagsanknutna välfärdsmodellen genererar. Men det finns ändå anledning för oss och vara vaksamma och tänka efter före. Vi menar att det finns starka samhällsekonomiska skäl att mer aktivt än i dag, genom exempelvis skatteförändringar, försöka motverka denna utveckling.”

  • k skriver:


    Ja, det är enormt stora skillnader mellan människor i USA, med allt vad det innebär. Ja, vi behöver samarbeta, inte konkurrera. Det förra samhället är det troligen på alla sätt bättre och roligare att leva i. Och, nej, skola, vård och omsorg är ingen marknad! Borde inte vara det! Och de i socialtjänsten har ett tufft jobb. Tuffare än på länge. TRIST för alla parter! 
    Och man måste vara frisk för att vara sjuk! Överklassen måste stänga in sig, ett fenomen vi ännu inte har här tack och lov, men… 

  • k skriver:

    Att vara egen företagare är inte bara att starta ett företag. Man inser nog inte hur mycket pappersarbete o.d. det kan bli bland annat. Och en stor av del nystartade föregaren går omkull. Hur blir det för dess avnämare inom vård och omsorg t.ex.?

    Göran Greider skrev provokativt och så bra för något år sen i ”Det finns för många företagare i Sverige”:

    ”Sambandet mellan antalet företagare och tillväxt i ett land är negativt. Den av borgerligheten hyllade småföretagaren är ofta en fattig, lågutbildad och socialt bakåtsträvande person som inte bidrar maximalt till landets välstånd. 

    ‘Det måste skapas en vilja och ett mod hos människor att gå från att vara anställda till att anställa. Därför vill vi att alla ska erhålla F-skattsedel vid födseln’ – det där framstår nog i de flestas ögon som en passage ur en uppdaterad variant av Du sköna nya värld.

    Redan det nyfödda barnet ska alltså fogas in i entreprenörstänkandet. Men förslaget är hämtat ur en rapport – Rivstart för Sverige – från Alliansen som kom i februari 2006.

    Under en tid samlade jag på citat från den nya entreprenöriella världsbilden, men fick till slut ge upp: Mitt arbetsrum blev överhopat med papper och dokument.

    Citatet ovan hör dock till de komiska fullträffarna, essensen av tjugo års marknadsliberalt klosterliv, så det har jag sparat.

    Retoriken kring behovet av fler företagare och entreprenörer har i själva verket sedan åtminstone femton år exploderat. Och det har allvarligt skadat och hämmat samhällsdebatten.

    För det första är begreppet entreprenör ytterst suddigt. I forskningslitteraturen råder ingen enighet om hur det ska definieras och när ekonomerna Magnus Henrekson och Mikael Stenkula i boken ‘Entreprenörskap‘ förtvivlat försöker ge en definition hittar de åtminstone 13 olika sådana.

    Problemet här är också att entreprenören/företagaren, så som vi spontant uppfattar gestalten, lika ofta är ett katastrofalt inslag i ett lands ekonomi.

    För att ta extremfallet, så bör mafioson betraktas som en företagare – nämligen i beskyddarbranschen. I frånvaron av ett fungerande statligt våldsmonopol använder denne företagare våldet som det starkaste konkurrensmedlet. Hans främsta insats är inte att skapa nytt välstånd, utan att omfördela (stjäla) av det som redan existerar.

    Det är extremfallet, men i fallande skala kan man identifiera en rad entrepreniöriella fenomen som är direkt skadliga för samhällsekonomin – från krigsherrar, över smugglare och skattebedragare ända bort till de mest kortsiktiga riskkapitalister som kan försätta väl fungerande företag i svåra situationer, när kompetens och erfarenhet underordnas börsvärde.

    Som bekant har ledande banker och fonder uppvisat ett synnerligen djärvt entreprenörskap under de många år då finanssektorn expanderat bortom all kontroll: Konsten att ompaketera lån har länge varit det mest slående uttrycket för entreprenörskap. Det betalar vi nu priset för.

    Retoriken kring entreprenören/företagaren är helt enkelt barnslig, ja, den är ytlig och den är smått religiös när den ljuder från politiskt håll och från näringslivets lobbybroschyrer.

    Framförallt skiljer man inte mellan produktivt och improduktivt företagande. Gjorde man det skulle man bli tvungen att på allvar börja diskutera statens och det offentligas roll för att styra företagandet åt just det produktiva hållet, vilket är det sista man vill göra i en marknadsdoktrinär era.

    En enkel titt på sambanden mellan BNP-utveckling och antalet företagare är också belysande. I stort sett är mönstret det att ju högre BNP i ett land – desto färre företagare. Således finner man att ett land som Grekland hyser betydligt fler företagare i förhållande till befolkningen än långt mer framgångsrika länder som exempelvis USA eller Sverige.

    Entreprenören, the last action hero i den marknadsekonomiska berättelsen, blir sinnebilden för modernitet och förnyelse. I praktiken är det ofta tvärtom.

    Den genomsnittliga utbildningsnivån hos småföretagare är lägre än genomsnittet och när det gäller idealet jämställdhet är läget nattsvart: Många företagare, särskilt bland de så kallade levebrödsföretagen, jobbar ihjäl sig i föga lönsamma branscher och får då se sitt familjeliv regrediera till femtiotalets jämställdhetsnivåer.

    I allmänhet ger det en helt felaktig bild när man tillskriver företagaren/entreprenören rollen som avantgarde och spjutspets mot framtiden.

    Hur vanligt det egentligen är att avancerade kompetenser, inom naturvetenskap eller humaniora, slösas bort i låt oss säga taxi- eller pizzeriabranschen vet jag inte. Men fenomenet existerar. Kunskaper och examina som borde allokeras långt bättre i samhället felallokeras varvid samhället går miste om dem.

    I den moderna världen är begreppet flexibilitet ett honnörsord. Tätt sammanvävt med idén om modernitet utgör det idag armeringen i en hel marknadsideologi. Och gärna för mig – jag gillar att det rör på sig. Problemet är bara att detta begrepp helt och hållet blivit en ägodel för näringslivet och arbetsgivarna medan det fråntagits löntagarna.

    Arbetslivsforskaren Gunnar Aronsson konstaterar att begreppet ‘flexibilitet’ inte längre hänvisar till de ‘anställdas behov av studieledigheter, föräldraledigheter, individuella arbetstider’. Nej, det är ‘numera helt associerat med företagens krav på att utan inskränkningar förändra produktion och produktionsanläggningar och lokalisering av anläggningar.’

    Aronsson skriver detta i förordet till en av vår tids mest intressanta böcker om arbetslivet, den amerikanske sociologen Richard Sennets ‘När karaktären krackelerar; personliga konsekvenser av att arbeta i den nya kapitalismen.’ [se Peter Englund om denna bok].

    Avreglering, flexibilitet och projekt – det är tecknen i skyn. Men i ett sådant samhälle uppstår problem. Den enskildes liv blir exempelvis för svårt att förutsäga och planera. Ett annat problem att statusjakten riskerar att intensifieras i ett sådant samhälle: Där var och en potentiellt betraktas som företagare, så måste han eller hon också konkurrera på allt fler områden i livet.

    Den amerikanske ekonomen Robert H. Frank har i studien ‘Frånsprungen, hur ökad ojämlikhet drabbar medelklassen’ beskrivit den konsumtions- och statushets som triggas igång i sådana samhällen.

    Ett annat problem med att leva under dessa entreprenörsskyar är att de mörklägger den helt centrala uppfinnings- och förnyelseförmåga som äger rum bortom ‘den frie’ egenföretagaren.”

    Forskningen använder sig här av begreppet intraprenör, men det når tyvärr sällan ut i den allmänna samhällsdebatten.

    Jag har aldrig hört Mona Sahlin eller Lars Ohly hylla intraprenören, fastän de skulle kunna göra just det och ta över ett tomrum som borgerligheten inte bryr sig om (just därför att dessa vanligtvis är fast anställda).

    Det är nämligen så att merparten av de innovationer som görs i Sverige sker inom de redan etablerade medelstora eller stora företagen. Försäljningschefen på ett stort företag kan vara långt mer innovativ än småföretagaren som säljer korv på gatan, noterar t ex Henreksson och Stenkula.

    I den Maud Olofssonska företagsliturgin ställs mot varandra den anställde, som mer eller mindre förutsätts vara litet trög, traditionell och oflexibel – och den som anställer och som anses vara förnyelsens uppenbarelse på jorden. Det är de ivriga bävrarna, stureplanscenterns främsta gosedjur. (Inom parentes sagt undrar jag om Olofsson vet hur mycket bävrarnas entreprenörskap ställer till på den svenska landsbygden och hur den kan reta människor som ser fina träd fällas över vägar).

    I skymundan kommer därmed påhittigheten hos miljontals anställda. Deras värde devalveras, trots att de anställdas – och i synnerhet de fast anställdas – samlade bidrag till förnyelsen av svensk varu- eller tjänsteproduktion redan nu är långt större än de fria entreprenörernas.

    Och än värre: Hur mycket ackumulerad, men aldrig frisläppt påhittighet och förnyelse finns hos arbetare och tjänstemän som aldrig ges utlopp, just på grund av att hela utopin om ‘företagaranda’ och ‘innovation’ förlagts till nyföretagaren på marknaden?

    Att hävda det är att svära i kyrkan. Men det görs då och då, exempelvis i en rapport från ITPS för några år sedan, där det konstaterades att ‘drygt 90 procent av produktivitetsutvecklingen skedde i de redan etablerade företagen’ under perioden 1997-2003 och att fixeringen vid nystartade företag är direkt kontraproduktiv. (Se Sandro Scoccos och Lars Fredrik Anderssons artikel på DN-debatt i januari 2007).

    Företagar- och entreprenörsretoriken tar på ett obehagligt och arrogant sätt ifrån en massa människor, såväl arbetare som tjänstemän, äran av de många insatser som dagligen görs.

    Att samma retorik, i mina vänsterögon, naturligtvis bidrar än mer aktivt till att helt avföra frågor om ekonomisk demokrati från dagordningen behöver jag väl knappt nämna.

    Lika illa är det att denna företagarromantik, som i bästa Hollywoodanda fokuserar på en enda risktagande individ, bidragit till att fördumma hela diskussionen om stabiliseringspolitik och förslösa arvet från Keynes. För så är det: den smått perverterade fixeringen vid entreprenören/företagaren mörklägger såväl den avgörande roll som efterfrågan i ekonomin har för att ge företagen livskraft som det lika centrala behov av kräsna konsumenter som företagen faktiskt har.

    Bristen på välutbildade, jämställda och ekologiskt medvetna konsumenter är nog det som mest bidragit till att sänka den amerikanska bilindustrin. Omvänt är Nokias och Ericssons mobila framgångar också resultatet av en via offentlig sektor välutbildad och kräsen konsumentkår som kräver ständigt nya grepp.

    Så vad är det jag har sagt i denna artikel? Jag menar att floden av företagarromantik är på väg att bli ett problem för många moderna samhällen.

    Den allokerar kapital fel.

    Den ger inte en massa intraprenörer – fast anställda – den credit de borde få, ja slösar bort deras innovationskraft, och en vilseledande bild målas upp av en tärande och en närande sektor, där den sistnämnda förstås består av företagare.

    Maud Olofssons märkliga lomhördhet under Volvo- och Saabkrisen återspeglar den onda kraften i denna retorik: Hon tycks oförmögen att urskilja de industriella vävar som existerar i en samhällsekonomi, troligen mycket för att hon har en hollywoodiserad bild av den enskilde nyföretagaren på näthinnan.

    Frågan är om inte även socialdemokratin, i en ängslig iver att tillfredsställa krav på förnyelse, fallit offer för samma sak. Under den s.k. jobbkongressen i Älvsjö hösten 2009 antogs riktlinjer för jobbpolitiken som nästan uteslutande talade om företagande och där knappt ett ord nämndes om den offentliga sektor där många nya jobb givetvis måste komma.

    En vital offentlig sektor lägger också grunden för en mer produktiv inriktning på såväl entre- som intraprenörverksamheten. När även socialdemokratin glömmer det, står inte mycket längre i vägen för den fördummande retiriken kring företagande och entreprenörer.

    Så naturligtvis har det inget som helst egenvärde att maximera antalet företagare. På företagarkonferenser, som jag ibland bjuds in till, brukar jag reta de närvarande apostlarna med att hävda att det faktiskt finns för många företagare i Sverige och i västvärlden i stort. Det viktiga är inte att maximera antalet företagare, utan naturligtvis att optimera det. Frågan är om det finns något farligare än att överlämna frågor om företagande till en ofta nyliberal borgerlighet? Nej, det gör det inte.”

    • k skriver:

      Himla bra skrivet! Förtjänar att spridas!

    • k skriver:

      En kommentator:

      ”Allt tjat om entreprenörskap är bara ett sätt för borgerligheten att försöka bygga upp en improduktiv låglöneekonomi. Med avregleringar och privatiseringar tar de oss hundra år tillbaka i tiden.”

    • k skriver:

      En annan kommentator:

      ”Greider kritiserar INTE företagsamheten. Han kritiserar den larviga – rent ut sagt intelligensbefriade – romantiken kring småföretagsamheten. Tänk bara vilket gigantiskt slöseri med resurser som orsakas genom mångdubbleringen av administrativt arbete jämfört med anställningsformen av förvärvsverksamhet!

      Man behöver inte vara en Einstein för att förstå hur otroligt ineffektivt det är alltihop. – Men här dominerar barnatro, slagord och emotionalism. En sådan diskurs är meningslös och bara fullständigt irrationell.”

    • k skriver:

      Och en tredje:

      ”Lysande artikel! Måste sitta blytungt hos dessa skribenter som hyllar ‘småföretagare’ och deras hantlangare som far rike runt och propagerar för en demonisering av den sk välfärden.

      Ut med kollektivavtal och in med svältlöner och otrygga arbetsförhållanden.

      Och NÄR blev det så fruktansvärt omoget att vi inte ska betala skatt??”

  • […] Som kommentar: se tidigare inlägg ”‘En skola (vård omsorg) vars uppgift är att gå med vinst har missuppfattat varför d… […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Vad är detta?

Du läser för närvarande ”En skola (vård omsorg) vars uppgift är att gå med vinst har missuppfattat varför den drivs”. Mer om högervridning i politik, samhälle och värld – elit och pengar styr, från höger till vänster…reflektioner och speglingar II....

Meta

%d bloggare gillar detta: