Nyliberalismen gör oss asociala…

29 februari, 2012 § 6 kommentarer


Se Wendy Brown ”Neoliberalism and the End of Liberal Democracy” and other texts” samt också artikeln ”Asociala ingenjörer” i magasinet Tiden.

Kommer att uppdatera denna postning, förmodligen med kommentarer, de kommande dagarna.

Annonser

§ 6 svar till Nyliberalismen gör oss asociala…

  • k skriver:

    Man kan läsa i artikeln ”När folket drunknar badar makten i pengar”. Ja, vadå föregå med gott exempel?:

    ”Samtidigt som folket i Europas krisnationer får se sina löner sänkas och levnadsstandard falla, så finns en grupp som har det precis lika bra som tidigare. Politikerna. För dem gäller inte höjd pensionsålder eller fråntagna förmåner. Tvärtom får de lönetillägg vi andra bara kan drömma om. Vad sägs om en privat frisör? Eller uppemot 50 000 kronor i traktamente?”

    Ja, och gå och duscha Bali (M):

    ”Under tiden, medan Europas allt fler arbetslösa fortsätter duscha, badar makten i pengar.”

    Jon Wemans duschstatistik hittar du här, i ”Duschar dagligen? Då är du folkpartist”:

    ”Arbetslösa placerar sig någonstans i mitten med 39 procent som duschar en gång om dagen.”

    Jag är INTE folkpartist! Och röstar INTE till höger, men jag duschar varje dag.

    Och om vården i Stockholm kan man läsa Patienter måste betala dubbelt för läkarvård”:

    ”I stället för att betala för ett läkarbesök tvingas du betala för två. Det blir konsekvensen när läkare väljer att bolla patienter vidare, för att slippa dyra undersökningskostnader. ‘De som kräver dyra utredningar försöker man knuffa över någon annanstans‘/…/

    – Typexemplet är en kvinna med en knöl i bröstet som kommer till gynekologen. Läkaren får 1.000 kronor för besöket. Men om han ska remittera patienten till ytterligare utredningar kan det sluta med en kostnad på 4.000–5 .000 kronor. Då kan han välja att skicka patienten vidare, så att någon annan får betala undersökningen/…/

    Sedan årsskiftet kan specialistläkare inom gynekologi, hud-, ögon- och öron-näsa-hals-medicin öppna egna kliniker inom det så kallade vårdvalet.

    Många av dessa privatläkare har tidigare haft avtal med landstinget som inneburit att de inte har betalat för medicinska undersökningar. Fakturan för röntgen, blodprover och andra utredningar har gått direkt till landstinget.

    Men nu belastar undersökningarna läkarnas egen ekonomi. Ju dyrare utredning, desto sämre lönsamhet för läkaren. Patienter som behöver ta omfattande prover kan uppfattas som en ekonomisk belastning./…/

    – Risken finns ju att vårdgivare undviker att göra utredningar eller ta hand om patienter som är väldigt kostsamma. Och i stället försöker få en rimlig ekonomisk lönsamhet. Det är knappast rocket science, eller hur?”

    I Västerbotten har man ett annat system? Hittar dock inte det jag skulle vilja referera till just nu.

    Och slutligen skriver Göran Greider om en ”Blek statsminister”, tycker han är så bra så jag citerar hela hans ledare ;):

    ”I SVT:s Agenda, i söndags kväll, intervjuades statsminister Reinfeldt. Han föreföll litet trött, kanske efter Estelles födelse några dagar tidigare. Men det var också något annat: Han var ideologiskt trött.

    När han konfronterades med siffror om att den svenska a-kassan är en av de sämsta i den rika världen och det stora antal människor som tvingas gå på socialbidrag (som är uselt det också) hade han inga offensiva svar alls. Man riktigt såg hur utfrågaren fick vittring på en statsminister – det var något som gungade i hela framtoningen.

    Och det är ett intressant läge just nu i svensk politik. På många håll inom medierna finns det nog ett dåligt samvete över att man inte granskat den sittande regeringen och fixerat sig vid drev mot S-politiker.”

    Ja, det kan de gott ha!

    ”Resultatet av det blir just nu att granskningen av Alliansregeringen ökar, samtidigt som det dåliga mediesamvetet gör att granskningen av Löfvens nya lag avtar – där har det snarare varit litet hejarklackskänsla senaste veckan.

    Och nej, det är ju inte bra!

    ”I själva verket står ju Löfven i vissa avseenden mycket nära den borgerliga linjen – inför den rådande massarbetslösheten tycks såväl borgerlighet som socialdemokrati vara rätt så ense om att offentlig sektor inte får växa, trots att det med all sannolikhet är förutsättningen för att arbetslösheten ska kunna bringas ner på något märkbart sätt. 

    Hur stor skillnaden egentligen är mellan (S) och borgerlighet när det gäller a-kassan är än så länge ganska oklart:

    Alla är livrädda för att stämplas som bidragspartier. Dithän har det nämligen gått: Sociala rättigheter stämplas som bidrag.

    Inte ens i höstens stora stridsfråga, den om vinster i vården, är skillnaderna särskilt stora mellan (S) och Alliansen. I hela det liberala kommentariatet har en lättnadens suck förnummits: Vi får ha Rut-avdragen kvar och skatterna ska nog inte höjas.

    Ja, hipp hurra – inte!

    ”Men skillnader finns -– t ex i synen på krogmomsen och stödet till arbetslösa ungdomar. Det är viktiga skillnader.

    Under Löfvens ledning verkar det också som om en, mer offensiv syn på investeringar och aktiv näringspolitik kan ta form.

    Om den nya S-ledningen såg Reinfeldt i söndags blev de nog litet nöjda: mannen är i gungning. Problemet är dock att även socialdemokratin gungar, men just nu möjligen på ett mer trovärdigt sätt.”

  • k skriver:

    I ”Roffarkapitalismen tar allt hårdare strypgrepp på Sverige” kan man läsa:

    ”’Rika fifflar, fuskar och ljuger mer än fattiga. Den som har pengar är till exempel mer benägen att vara hänsynslös bakom ratten. Och att stjäla godis från barn.”’Detta skriver dagens Metro och refererar till ny forskning som publicerats i den vetenskapliga tidskriften Proceedings of the National Academy of Sciences.

    Just nu växer detta forskningsfält snabbt. En svensk forskare som lyft fram detta är företagsekonomen Tomas Brytting. Han anser att ‘samma egenskaper som gör dig till en framgångsrik chef kännetecknar en skicklig bedragare.’/…/

    Idag presenterar även LO-ekonomerna en rapport som visar hur den ekonomiska eliten rycker ifrån löntagarna: ”Årets rapport har namnet ”Makteliten – kommer tillbaka”. Ett passande namn då maktelitens inkomster, efter en nedgång under finanskrisen, nu åter växer snabbare än industriarbetarnas löner. I genomsnitt har en medlem av makteliten inkomster motsvarande 17 gånger vad en industriarbetare har i lön. Om vi enbart tittar på den ekonomiska makteliten, toppchefer inom näringslivet, så hade denna grupp en inkomst motsvarande 46 industriarbetarlöner.”

    Sverige är ett av de OECD-länder där ojämlikheten vuxit allra mest under 2000-talet och det är dessutom en följd av en medveten politik. Efter att Fredrik Reinfeldt och Anders Borg tog över har inkomstklyftorna vidgats./…/

    När man studerar SCB-statistiken blir bilden mycket tydlig. Allt fler låses fast i vanmakt och fattigdom och får det allt svårare att ta sig ur denna situation. Sedan 2006, när Reinfeldt och Borg tog över, har exempelvis långtidsarbetslösheten ökat med 143 procent enligt Arbetsförmedlingens senaste siffror. Detta är fullständigt förödande ur ett långsiktigt tillväxtperspektiv.

    Allt fler internationellt ansedda forskare pekar idag på riskerna med ökade inkomstskillnander och ojämlikhet. I en IMF-rapport  från 2010 lyfter exempelvis Michael Kumhof och Romain Rancière fram attden växande inkomstojämlikheten och löntagarnas försvagade maktställning som en viktig orsak till finanskrisen i USA 2007/08. 

    IMF-ekonomerna menar att det i grunden var samma mekanismer som låg bakom den stora depressionen som tog sin början 1929.”

  • k skriver:

    I ”Rädslans kultur breder ut sig” kan man läsa:

    “De politiker som raserar vad generationer har byggt upp bör få skämmas inför historien. Det är dags att gå till attack mot entreprenörsideologins kamouflerade amatörism inom kulturpolitiken/…/

    Inom kulturfältet i Sverige pågår som vi vet en revolution uppifrån: en aggressiv bortmontering av grundbultarna i en kulturpolitisk samförståndsbro över partigränserna som har burit generationer av skapande och upplevelsesökande och reflekterande medborgare.

    Kortsiktiga projektstöd och infantila uppmaningar till konstnärligt irrelevant entreprenörskap skall ersätta det varaktiga stödet till teatrar, konstnärer, filmare och andra. I en mycket välbesökt debatt på ABF-huset i Stockholm den 8 februari, arrangerad av tidskriften 10-tal, fick denna problematik perspektivrik belysning.

    Författaren Ulrika Kärnborg, teatercheferna Sophia Artin (Galeasen) och Martina Montelius (Brunnsgatan fyra) samt chefen för Tensta konsthall Maria Lind samtalade med DN:s före detta kulturchef, numera oberoende publicisten Arne Ruth om den här överhetsrevolutionen./…/

    Överallt i detta Europa som nu fräts sönder både ovanifrån, finansiellt, och underifrån, av antipolitiska stämningar, minskar människors politiska deltagande.

    En ‘rädslans kultur’ breder ut sig, för att parafrasera titeln på före detta El País-redaktören, journalisten och ekonomen Joaquín Estefanías nya bok ‘La economía del miedo’ (Rädslans ekonomi), om hur människor har disciplinerats under finanskrisen.

    Estefanía skriver: ‘I dag handlar det inte bara om de gängse formerna av rädsla för döden, helvetet, sjukdomen, ålderdomen, kriget, hungern, den radioaktiva strålningen, naturkatastroferna, miljökatastroferna, utan också /…/ om en ’marknadens diktatur’ som visar tendenser att vilja inskränka det senaste halvseklets erövringar när det gäller medborgarnas sociala förmåner och ekonomi.’

    Många i min generation är vana vid att se på sig själva som medborgare i ett land där anställda på bibliotek, kulturredaktioner, bokförlag, museer och andra kulturenheter bedriver ett aktivt arbete för att förstå och reflektera kring kulturfenomenen: nya litterära verk, ny konst, ny film, ny filosofi med mera./…/

    Personalen på landets kulturredaktioner kunde vid den tiden ägna rätt mycket energi åt att förkovra sig på detta sätt. Vi vet alla att ett annat företagsklimat nu råder inom media och andra kulturbärare, och det har säkert funnits skäl att trimma organisationerna. Men pendeln har sedan länge slagit över för långt.

    Den optimering som skett av verksamheterna har alltså drabbat besinning och nyfiken omvärldsanalys hårt, vilket märks hos många kulturförmedlande institutioner i dag. De anställda tycks huka, kuschade av de privilegierade skiktens variant av den rädslans ekonomi som Estefanía analyserar i sin bok./…/

    Arne Ruth lade i debatten på ABF fram ett förslag till nätverksbaserad motreaktion som vetter bortom självömkan: vi bör ta heder och ära av de beslutsfattare som är ansvariga för sakernas tillstånd i dag. De kulturpolitiker som på några år raserar vad generationer på ett partiöverskridande plan har byggt och konsoliderat bör få skämmas inför historien. Det var ett bra förslag som säkert redan, att döma av stämningen på 10-tals debatt, är på väg att realiseras./…/

    … kulturskaparna [behöver] nu sluta hänga med huvudet och upphöra med sitt passivt aggressiva mummel.

    Det är dags att gå till attack mot entreprenörsideologins kamouflerade amatörism inom kulturpolitiken och aktivt arbeta för att i uppdaterad form återupprätta de i grunden sunda kulturpolitiska målen från tiden före alliansen.

    Dessa mål är nämligen ingenting som har tillkommit utan motstånd, lika litet som konstarternas utrymme i samhället generellt är någon självklarhet.”

    Se Ann Olsson-Gislow i ”Rädslans ekonomi” från slutet av december 2002 (gäller idag också, liksom inte bara beslutsfattarna, utan nu också en stor, stor del av befolkningen?):

    ”…det är nog inte inom psykiatrin, som vi har störst nytta av att veta hur rädd någon är. 

    Jag tror det är inom politiken./…/

    …  rädsla hindrar en människa från att fatta väl övertänkta beslut. Ju större rädsla, desto grumligare medvetande. I dödsfara försvinner hela omgivningen i ett töcken och kroppen förbereder sig på strid. Vi människor är konstruerade så./…/

    Det säger sig självt att inte ens oviktiga beslut bör fattas under inverkan av stark rädsla. Än mindre sådana beslut som påverkar ett helt lands befolkning. För att inte tala om beslut som påverkar ett helt lands ekonomi./…/

    Begreppet hälsoekonomi (Health Economy) är redan väletablerat och erkänt i politiska kretsar. Vi borde inte möta alltför många invändningar när vi nu föreslår att man även inför begreppet RÄDSLOEKONOMI (Fear Economy). 

    Rädslans ekonomi har en enkel grundtanke: att räkna en statschefs utgifter för vapen. Man skulle kunna räkna vapnens antal istället, men ett lands militärbudget är offentlig och därför enklare att få tillgång till. 

    Vår metod blir då att räkna kronor och ören, dollar och cent, euro och yen. 

    En blick på våra länders vapenimport och försvarsbudgetar, ger oss snabbt ett begrepp om hur panikslagna våra statschefer är. Varje lands medborgare kan enkelt hålla ett öga på graden av rädsla och om denna rädsla ökar eller minskar hos landets statsöverhuvud. Pengar är ett enkelt och bra mått. Ju större anslag som statschefen äskar till missiler och bomber, desto räddare är statschefen. Denna metod ger varje lands medborgare möjlighet att reagera i tid, innan kriget är över dom. Idag är det ju ett lands befolkning som i första hand drabbas av bomberna och gevärskulorna./…/

    En befolkning, som håller uppsikt över militärutgifterna, inser genast när det är dags att komma på fötter. När alla medborgare i ett land måste upphäva sin röst och inpränta i sina beslutsfattare att vapenarsenalen (och alltså rädslan) nu inte längre är förenlig med sansade politiska beslut. Att det nu är dags att någon annan tar över beslutsfattandet. 

    Räknar man de dollar och cent som George W. Bush investerar i bomber, stridsflygplan och hangarfartyg, så inser man genast att USA:s befolkning har allvarliga bekymmer. 

    Deras president, George W. Bush, är den räddaste människan i hela världen. 

    Dom måste ta hand om den stackars mannen! Tala lugnande till honom, lägga en filt om honom och hälla varm choklad i honom. Sitta med honom tills han slutar skallra tänder. Försäkra honom om att ingen vill honom något ont. Att han inte har något att frukta av sin mamma, inte av sin pappa, inte av sitt folk, inte av något annat folk heller. 

    Och framför allt. Dom måste se till att han inte kan fatta ETT ENDA beslut till innan han slutat vara så vansinnigt rädd.”

  • k skriver:

    400 dollar (drygt 2 600 kronor) per månad (vilket blir ungefär 31 200 kronor per år) för en sjukvårdsförsäkring med en självrisk på 5 000 dollar (drygt 33 000 kronor) för en man som är just under 60 år. I USA. Är det så vi vill ha det?

  • […] Brown (se föregående postning om att “Nyliberalismen gör oss asociala”) skriver/säger: ”[Ä]ven när staten drar sig tillbaka från vissa områden och vissa statliga […]

  • […] anpassar sig till den sociala omgivningen, om barn växer upp som antisociala varelser, eller om de blir empatiska, beror på hur de vuxna […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: