Om välgörenhet – eller filantropi …

5 juli, 2015 § 1 kommentar

Se tidigare inlägg om filantrokapitalism.

Andreas Gustavsson skriver i ledaren ”Är det Coca-Cola som ska få bestämma vem som har mat på bordet?”:

Filantropi och ett engagerat civilsamhälle har en viktig roll att spela vid sidan om den politiskt styrda och gemensamt finansierade välfärden.

Men. Vid sidan om. Inte som substitut. Inte i frånvaron av ett system som ska förhindra akut fattigdom, som måste ha den grundläggande funktionen att ingen – ingen! – någonsin – någonsin! – ska behöva rädda familjens middag genom att först tvingas bli medlem hos och sedan köpa kasserade produkter i en butik som startats av miljardomsättande bolag som vill addera hjärtnupen storytelling till sina bokslut.

Det är Stockholms Stadsmission som kommer att äga och driva butiken. Men initiativet – och pengarna – kommer från Axfood (Willys, Hemköp) och en rad andra företag, varav flertalet sysslar just med livsmedel: Coca-Cola, Nestlé, Orkla, Santa Maria.

Fint att de spänner ett skyddsnät för samhällets olycksbarn.

Fint att de har hittat en plats att sälja sådant som andra har möjlighet att rata.

Nej, näringslivet är inte ondskan. Helt säkert finns det anställda hos Coca-Cola som brinner för det här projektet, som ser andra fördelar med det än att sälja några extra burkar.

Men poängen är att jag närmar mig blodstörtning i samma ögonblick som vi på allvar förväntas jubla över att Coca-Cola och övriga finansiärer ska utgöra något slags lösning för Stockholms fattiga.

Det här är välgörenhet.

Det här är privatiserad välfärd.

Kanske god, garanterat godtycklig.

‘Det är viktigt hur man skriver annonsen’, sa Sinikka Johannesson i fjol till Dagens ETC.

Hon är administratör för Giving people, en Facebook-sida som kopplar samman den som är i akut behov av hjälp med den som är beredd att ge hjälp. Först måste du be om hjälp. Visserligen anonymt, men din situation formuleras av Giving people till en annons. Väcker den något hos gruppens nästan 100 000 följare kan du belönas med matkasse, kläder eller ett presentkort.

‘Här finns en liten grabb med dåligt immunförsvar vilket gör att föräldrarna får vabba mycket. Denna månad räcker enbart lönen till elen och hyran och kvar finns en gosse som behöver mat och kläder. Mamman önskar också ingredienser till att kunna baka en tårta till pojkens födelsedag.’

Hjärtat går sönder. Det är meningen.

Sverige har inte längre något välfärdssystem. Då blir det så här’, sa Sinikka Johannesson.”

Frågan är vad personerna bakom Giving People gör för att råda bot mot detta? Inte minst politiskt!

”Idag ligger nivåerna i riksnormen för försörjningsstöd, som beslutas av riksdagen, under nivåerna för vad Konsumentverket beräknar som normala levnadsomkostnader. För en ensamstående förälder med två barn kan det handla om en differens på drygt 2000 kronor/månad.

Det är ideella krafter som jobbar med Giving people. De gör en insats. Liksom de elbolag, leksaksaffärer och sportkedjor som donerar – mot att företagen nämns på sidan.

Men att Giving people lyckas ge den femårige pojken i Södertälje en födelsedagstårta han annars inte hade fått, förändrar inte att Giving people existerar för att något är på väg att erodera.”

Så sant! Bra skrivet! Det som håller på att erodera är:

”Välfärden för alla.

Den som inte är selektiv.

Den som inte avgörs utifrån hur mycket sympati som kan upparbetas via sociala medier.

Den som inte startar en kommersiell butik för fattiga.

Den som inte hymlar med att en sådan butik uppmuntrar politikens reträtt.”

Ja, ”Därför bör vi kritisera välgörenhetskulturen” som frilansskribenten Adriano Mérola Marotta skriver. Hittar tyvärr inte den artikeln på nätet.

Annonser

§ Ett svar till Om välgörenhet – eller filantropi …

  • k skriver:

    allmosorI

    ”Istället för politik: allmosor”:

    Välgörenhet istället för välfärd. Är det framtiden? Eller dåtiden?

    Vi har alla hört berättelser om det gamla Fattigsverige, där ofärden grasserade och i bästa fall möttes med allmosor. Om du betraktades som ”oförskyllt” fattig kunde du kanske få viss omsorg, men om myndigheterna ansåg att du hamnat i klistret av egen förskyllan eller bristande arbetsmoral hade du inte mycket att hoppas på.

    Sedan – från 1930-talet – byggde vi ett solidariskt välfärdssamhälle där underkastelse och tacksamhetsskuld ersattes av rättigheter. I mitten av 1940-talet spådde den socialdemokratiske socialministern Gustav Möller att ”fattighus-Sverige inom kort skall tillhöra det för alltid förgångna”, att det snart skulle ”förevisas på historiska museer.”

    I slutet av 1970-talet beskrev Norman Furniss och Timothy Tilton, två amerikanska professorer i statsvetenskap, den svenska modellen som en ‘jämlikhetsstat’:

    ‘Välfärdsstaten strävar efter att frigöra medborgarna från de yttre omständigheternas tryck, klassbundna handikapp och ekonomisk otrygghet via en mer jämlik fördelning av ekonomiska och politiska resurser’, skrev de gillande i ‘Till välfärdens försvar’.

    Och i det nya landet formades nya förväntningar, ja, nya relationer.

    I sin biografi över Olof Palme, ‘Underbara dagar framför oss‘, skriver Henrik Berggren: ‘Genom att staten tillhandahöll utbildning, socialförsäkring, pension, sjukvård, studielån och så vidare skulle individen få ett stort mått av autonomi i förhållande till sin omgivning. Ett traditionellt och ojämlikt beroende av släkt, föräldrar, välgörenhet, arbetsgivare, folkrörelser, kyrkor och andra delar av civilsamhället ersattes av ett beroende av en opersonlig, universell och regelstyrd stat’.

    Men Olof Palmes dagar ligger nu bakom oss.

    Med 1990-talskrisen kom massarbetslöshet och åtstramningar. Arbetsmarknadspolitiken bantades, ersättningsnivåerna i socialförsäkringarna sänktes, kontrollerna skärptes, mer ansvar lades över på individen. 2006 lade alliansregeringen in en ny växel. Med ambitionen att ‘bryta utanförskapet’ försämrades a-kassan och sjukpenningen samtidigt som tiotusentals svenskar blev försäkringslösa och kommunerna uppmanades att skärpa kraven på bidragstagare.

    På senare år har också ‘den moraliska logiken kring ansvarsfördelningen i samhället’ förändrats, konstaterar docenten Johan Vamstad i rapporten ‘Det folkliga givandet: om gåvor till välgörande ändamål i Sverige‘. Det yttersta ansvaret har i hög grad outsourcats till ‘någon annan’ – välgörenheten, familjen, individen själv.

    Vilket inte verkar vara ett olycksfall i arbetet.

    ‘Enskilda och familjer skall få mer att säga till om och förväntas ta ansvar, för sig själv och för andra’, förklarade Fredrik Reinfeldt i regeringsförklaringen 2006. Grundhållningen var att ‘de offentliga välfärdssystemen är ett komplement till ett samhälle som i högre grad präglas av medmänsklighet, ansvarstagande och idealitet’.

    Det låter fint. Men i praktiken tar förstås inte välgörenheten det yttersta ansvaret. En familj kan bara söka stöd fem gånger om året via Giving People. Och Stadsmissionerna kan inte hjälpa ens en bråkdel av Sveriges alla utblottade.

    Kanske är välgörenheten rentav ett problem, för om de skyler över en del sprickor i de offentliga skyddsnäten kan hålrummen växa ännu mer.

    Samtidigt frodas nya relationer. Nya beroenden. Rättigheter blir allmosor, utsatta människor tvingas leva på andras nåd – moraliskt skuldsatta.”

    Nej, jag gillar INTE de här välgörenhetsorganisationerna, allra helst som de inte försöker ändra förhållandena i samhället. För de här förhållandena är inte naturgivna!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Vad är detta?

Du läser för närvarande Om välgörenhet – eller filantropi …reflektioner och speglingar II....

Meta

%d bloggare gillar detta: