Räknandet av pinnar …

6 februari, 2016 § 3 kommentarer

Bodil Malmsten om äldrevården i SthlmI

Från denna sida.

Se rapporten ”Vi räknar minuter, vi räknar pinnar … Till nytta för vem?” angående New Public Management:

”… den verkliga sjukan är det styrsystem som kräver ständiga mätningar, redovisningar, kontroller och ökad byråkrati, och som i den akademiska världen kallas New Public Management (NPM).”

Började reflektera över detta på cykeln till och från stan: I den här sortens arbetsliv behöver man inte ha utbildning inom det område där man chefar? Skola, vård och omsorg har i alltför hög grad chefer som kommer från helt andra områden i arbetslivet. 

Ledare- eller chefserfarenheter av vad slag verkar i många fall räcka?

Innebär också detta, att de inte har yrkeserfarenhet själva inom det område där de hamnar som chef, ytterligare åtminstone ett problem: man får chefer som kan ganska lite (och i vissa fall knappt något alls) där de chefar?

Och kan detta vara ytterligare en faktor som bidrar till utmattning hos personalen? Det kan vara ganska ansträngande att ha en chef som till råga på allt inte förstår ”arbetet på golvet,” därför att hen saknar denna erfarenhet – och inte minst utbildning (även om utbildning inte är någon total garanti)? 

Militärer tillsattes som rektorer när regementen lades ner. Politiker blir nu chefer för t.ex. serviceboenden, utan att ha någon som helst erfarenhet av att jobba där och utan någon som helst vårdutbildning. Bara man har de ”rätta kontakterna,” så!? T.ex. partikamrater i kommunledningen! I det fall jag tänker på; centerpolitiker.

”‘Genusstiltje’ i svensk media”:

”Tron om att jämställdhet redan finns kan /…/ vara en anledning till att andelen kvinnor som syns och hörs i svenska medier har stått stilla de senaste 15 åren, tror Maria Edström, som skrivit rapporten.

Ytterligare en anledning som lyfts fram i är att nedskärningar, nya affärsmodeller och ett allt högre arbetstempo har gjort att jämställdhetsarbetet försvinner i stressen och pressen. Många journalister säger också att det är lättare att få män att ställa upp på intervjuer.

– Det kanske är så men det är ingen anledning till att man som journalist utan då får man kanske förklara, jobba och ändra lite strategier så att kvinnor får det förtroendet för medier så att de vill ställa upp.”

Tystnaden sänker sig, för man orkar helt enkelt inte reagera eller yttra sig? Man bara jobbar på och hoppas att man ska stå pall?

a

Ja, vadå, frihet, jämlikhet, broderskap? 

b

Se Malmsten och kategorin politik.

Annonser

”Välfärdsentrepenörer: Kämpa gärna för höjda löner inom vården, för lika lön för lika arbete, förbättra bemanningen, sänk arbetstiderna och skapa ekonomiska möjligheter för vidareutbildning av de anställda”, ja, ”lägg energin på att skapa ett solidariskt samhälle” istället…

9 mars, 2013 § 15 kommentarer


KärlekskraftI senaste ETC kunde man läsa den korta artikeln ”Snyltar på Grupp 8 för vinstens skulle”, där Andreas Gustavsson skriver:

”Internationella kvinnodagen är ett ypperligt tillfälle att uppmärksamma både segrar som tidigare generationer vunnit och den kamp som ännu återstår.

Eller varför inte parasitera på all positiv laddning som finns kring 8 mars?

I måndags gick åtta kvinnor ut på SVT debatt med en artikel som förvränger diskussionen om välfärdsvinster. Samtliga har de starka ekonomiska incitament för att privata aktörer fortsatt ska kunna göra vinster på offentligt finansierad välfärd. Men de paketerar sina åsikter som jämställdhetsivrande, för när ‘LO-männen’ kräver samhällsbolag och vinstbegränsning så drabbar det just kvinnor. Hävdar debattörerna, som kallar sig Välfärdens Grupp 8 och skriver:

‘Vi nöjer oss inte med kraven från dem vi lånat namn av, Grupp 8, som på sin tid krävde rätt till arbete och daghem. Vi förväntar oss friheten att själva äga och driva dagens förskolor, vård och omsorg – på samma villkor som andra företagare.’

Det här resonemanget har länge förekommit hos borgerliga ledarsidor och nyhetskommentatorer.

‘Det vore klädsamt om Karl-Petter Thorwaldsson kunde medge att LO här följer en uråldrig tradition inom arbetarrörelsen: kvinnor ska ha mindre pengar än män’, anser Åsa Moberg (DN 121019).

Välfärdsbranschen är tveklöst kopplad till jämställdhet. Men förhållandet är motsatt det som borgerliga tyckare och renommésnyltande entreprenörer hävdar.

Birgitta Sköld vid Linköpings universitet har studerat hur småföretagandet utvecklades 1993–2008 i 16 stycken kvinnodominerade, konkurrensutsatta verksamheter. En majoritet av dem uppvisar lägre andel kvinnligt företagande.

– Mäns dominans har ökat, säger hon till tidningen Arbetet.”

Och som en kommentator skriver:

”Vem fan bryr sig om det är en kvinna eller en man som profiterar på ens arbetskraft?”

Så sant! Båda ärlika illa!

”Problemet i det här fallet ligger i att det överhuvudtaget är möjligt att göra vinster på gamla, sjuka och barn. Att privata företag inom offentlig sektor drivs på skattepengar är helt absurt. 

Skattebetalarna och kommunerna och landstingen tar hela risken. Riskkapitalbolagen och bonusdirektörerna tar ingen risk utan tar pengar som skulle gått till det svenska folkets välmående.”

Precis! tobiasbaudinlive1013

Här om Skölds studie ”Strukturerna och företagandet: en longitudinell studie av kvinnors och mäns företagande i spåren av den offentliga sektorns omvandling”:

”I spåren av den offentliga sektorns omvandling har en marknad för företagande skapats. Kvinnor är underrepresenterade bland företagarna i Sverige och har förväntats vara de som ska bli företagare när den offentliga sektorn nu har konkurrensutsatts, som en av flertalet reformer i omvandlingen.

Kvinnor är överrepresenterade bland de sysselsatta i offentlig sektor och en förväntan har närts av politiker om att det är kvinnorna som nu ska bli företagare i dessa näringsgrenar. Det kan även ses som rimligt, då forskning har visat att kvinnor och män startar företag där de har erfarenhet ifrån.

Forskning har också påvisat att företagandet har en manlig könsmärkning, vilket skulle innebära att vi kan förvänta oss att män i hög grad startar företag i kvinnodominerade näringsgrenar.

Kommer kvinnor att bli företagare i större omfattning än män i de kvinnodominerade näringsgrenarna som påverkats av konkurrensutsättningen? Forskningen har hittills visat motstridiga resultat./…/

Studien visar på en mångfald av resultat och indikerar på så vis att det finns strukturer som skapar villkor för kvinnors och mäns företagande.

Omfattningen av kvinnor respektive män som är företagare i näringsgrenarna har förändrats över tid. Dock inte på det sätt som förväntats utifrån politiska förväntningar och teori om småföretagande. Det visar sig inte bara vara könssegregering på arbetsmarknaden, liksom i företagandet, som har  betydelse för hur kvinnors och mäns företagande förändras. Det är även andra förhållanden som påverkar, såsom karaktären av stordrift/smådrift, konkurrensutsättningsmodell, samt närvaron av profession.

De slutsatser som studien utmynnar i är att kvinnors företagande missgynnas av kombinationen av upphandlingsmodell, stordriftskaraktär och närvaron av profession. Kombinationen av läkarprofession och företagandets manliga könsmärkning förstärker segregerings- och hierarkiseringsprinciper.

Studien styrker tidigare forskning som med andra metoder påvisat att företagandet har en manlig könsmärkning och att genusstrukturer är resistenta. Med utgångspunkt i slutsatserna och i teori har hypoteser formulerats för fortsatt forskning.”

Riktiga Grupp 8 har svarat i ”Skamligt parasitera på Grupp 8:s namn för profitens skull”:

KVINNOVINSTER I VÄLFÄRDEN De företag som idag tar över den svenska välfärden har ingenting med 70-talets kvinnokamp att göra. Vårdvinsterna borde gå till höjda sjuksköterskelöner och ökad bemanning, istället för ner i entreprenörernas klänningsfickor. Lägg er energi på att skapa ett solidariskt samhälle.”

Precis! Så bra skrivet!

”Det är viktigt att förstå varför artikeln av åtta välfärdsföretagare som vill kalla sig Välfärdens Grupp 8 kommer på SVT Debatt just nu. Den speglar en stor oro över diskussionen om vinster på välfärdsföretag bland dem som tjänar de riktigt stora pengarna. Där har någon tänkt en halv tanke: ‘Internationella kvinnodagen 8 mars? Det här är ju en kvinnofrihetsfråga! Och så fanns det nån kamporganisation på 70-talet som visst hette nånting på åtta, grundat av åtta kvinnor, lysande, vi kör!’/…/

När detta är sagt måste vi ändå gå in och protestera mot att den här gruppen kvinnliga entreprenörer försöker tillskansa sig Grupp 8:s namn. För det första är det skamligt att ta något som inte är ens eget. Stöld gäller inte bara pengar och saker, utan också namn och titlar. Egendomsrätten brukar företagare värna om, även om de är kvinnor. Om kvinnliga företagare vill kämpa för vinster på välfärden får de bilda sin egen organisation utan att parasitera på kvinnor som inte delar deras värderingar.

Alla kvinnor har naturligtvis rätt att kämpa för sina rättigheter. ‘Gråt inte – kämpa’ var ett av Grupp 8:s slagord i den socialistiska kampen. Vi vann striden om daghem för alla, rätt till abort och särbeskattning. Många andra frågor fick vi upp på dagordningen, som högre lön och bättre anställningsvillkor för kvinnor inom vården. Men där återstår mycket att göra.

Vinsterna inom den privata välfärdssektorn verkar vara rätt goda. 2010 var kapitalavkastningen 15 procent, att jämföra med genomsnittlig avkastning inom privat sektor på 7 procent. Den avkastningen borde återinvesteras i vården, för dem som är beroende av eller arbetar i den – snarare än att gå ned i privata klänningsfickor.

Till saken hör att i åtskilliga länder, exempelvis i Finland och Tyskland, får man inte göra vinst på sådana här företag.

Frågan måste också ställas varifrån pengarna till välfärden kommer.Det finns nämligen en avgörande skillnad mellan välfärdstjänster och andra tjänster. Pengarna som går in i välfärden är våra gemensamma.

Vi i Grupp 8, liksom majoriteten av Sveriges befolkning, vill ha ett solidariskt samhälle. Då är det viktigt att pengarna används för allas bästa, inte för marknadens vinster. Vården, som i grunden handlar om relationer mellan människor, där den ena är beroende av den andra, bygger på kvaliteten i den omsorgen. Den kan man inte räkna på som om det handlade om bilar på en mekanisk verkstad.

Maciej Zarembas reportageserie i DN ger många exempel på de ibland perversa incitament som nu tillåts styra svensk sjukvård.

Saker och ting blir inte nödvändigtvis bättre bara för att det är en kvinna som håller i dem – det visar inte minst debattinlägget från de åtta kvinnliga företagarna. Vinster i vården blir heller inte goda bara för att det är kvinnor som gör dem.

Så, välfärdsentrepenörer: Kämpa gärna för höjda löner inom vården, för lika lön för lika arbete, förbättra bemanningen, sänk arbetstiderna och skapa ekonomiska möjligheter för vidareutbildning av de anställda. Då kan ni gå med i Grupp 8.”

Kent Werne har skrivit ett så bra blogginlägg ”Riskkapitalet exploaterar kvinnors omsorgskraft”:

”Tusentals och åter tusentals svenska arbetarkvinnor har tagit hand om äldre och funktionshindrade släktingar, och länge sågs det som helt självklart. Mannen, släkten och byn tog det för givet att kvinnorna tog ansvaret./…/

Ibland har jag stannat upp vid statsvetaren Anna G. Jónasdóttirs teori om att exploateringen av kvinnors ‘kärlekskraft’ är grunden i könsmaktsordningen. Kärlekskraften är samhälleligt konstruerad, inte biologiskt. Många kvinnor tränas tidigt i att ge mer kärlek och omsorg än de får. Om jag förstår Jónasdóttir rätt sker exploateringen främst i parrelationen, men jag har inte kunnat släppa tanken att det pågår lite överallt. Som i dagens allt mer privatiserade välfärd, till exempel i den handikappomsorg jag den senaste veckan granskat i Dagens Arena.

När LSS-lagen drevs igenom i början av 90-talet var det en frihetsrevolution för personer med funktionsnedsättning. Nu skulle folk slippa institutionerna, och alla som varit i sina anhörigas omsorg skulle slippa utgöra en konstant belastning.

Det var också en potentiell jämställdhetsrevolution. Mammor, svägerskor och döttrar kunde avlastas, och ett arbete som utförts privat bli ett tydligt samhällsansvar.

Kärlekskraften, eller i det här sammanhanget snarare omsorgskraften, skulle belönas, oavsett om den gavs av kvinnor eller män.

Men samtidigt öppnades en ny marknad där män med utpräglat vinstintresse och konstant ovilja att betala skatt kunde fortsätta exploateringen. Och nu slapp de inte bara dubbelarbete, vissa kunde också bli stormrika.

Aftonbladet avslöjade i veckan att de större välfärdskoncernernas toppskikt i huvudsak ockuperas av män, medan en överlägsen majoritet av fotfolket är kvinnor.”

Är det ett dugg bättre om det är kvinnor som gör de där vinsterna eller sitter i toppskiktet?

”Jag har samtidigt visat hur riskkapitalbolagen – som till mer än 90 procent drivs av herrar – gör stora vinster på människors behov av vård och omsorg. Men också på att hålla nere lönerna och försämra anställningsvillkoren för just fotfolket – som om lönerna inte var tillräckligt låga i kommunal sektor.

Ofta när jag föreläser om vinsterna i välfärden träffar jag kvinnor som jobbar för Attendo, Carema, Frösunda eller någon annan dominerande koncern. När de får se svart på vitt vilka enorma vinster ägarna gör och vilka löner cheferna kammar hem visar de inte ett svalt akademiskt intresse. De blir rasande.

De har fått höra att det måste sparas, att varje sten ska vändas, att lönerna inte får öka. Och så får de reda på att vinsten som Attendo Care gjorde i Sverige 2011 (433 miljoner) skulle räcka till 1400 heltidsanställda vårdbiträden, alternativt till en löneökning på mer än 2 500 kronor i månaden till koncernens 9 500 anställda.

Vi brukar komma fram till att deras värkande ryggar, deras omsorgskraft och deras ansvarstagande är förklaringen till att verksamheten ofta fungerar hyggligt, trots den konstanta lönsamhetsjakten och personalglesheten.

De brukar tacka för att någon uppmärksammar deras slit, men de fortsätter vara rasande. För att vissa alltid tycks vinna och andra förlora, i hemmet liksom på jobbet.

Jag gissar att min numera bortgångna farmor skulle ha känt likadant.

För det var väl inte tänkt att också frigörelsen skulle exploateras.

Eller var det så man tänkte?

Läs artikelserien i Dagens Arena: Om riskkapitalbolagenassistansbranschens guldgossarlönepressen och kostnadsexplosionen.”

Och de som jobbar på golvet i vården blir väl inte mindre rasande om kvinnliga företagare är de som tar ut stora vinster? Som sagt.

Ja, och ”jämställdhetsfrågor har reducerats till RUT-avdrag och kvinnligt företagande” kan man läsa om i recensionen ”Rapport från feminismens Saudarabien” om Maria Svelands bok ”Hatet – en bok om antifeminism” i ETC.

Forskaren Birgitta Sköld vid Linköpings universitet har enligt Andreas Gustavsson…

”… studerat hur småföretagandet utvecklades 1993–2008 i 16 stycken kvinnodominerade, konkurrensutsatta verksamheter. En majoritet av dem uppvisar lägre andel kvinnligt företagande.

– Mäns dominans har ökat, säger hon till tidningen Arbetet.”

I ”Män företagare i kvinnobranscher” kan man läsa:

”‘Kring millennieskiftet skedde en vändning’ Så här långt är det fler män än kvinnor driver företag i kvinnodominerade branscher, visar färsk forskning från Linköpings universitet. 

Birgitta Sköld på Linköpings universitet har studerat samtliga småföretagare åren 1993-2008 i 16 kvinnodominerade branscher. Hon konstaterar att mansdominansen har ökat i nästan alla av de 16 branscherna.
Kvinnors företagande har totalt sett ökat visar hon – men det har också mäns. Kvinnors andel av företagarna har minskat i 9 av näringsgrenarna.

– Kring millennieskiftet skedde en vändning. Under 1990-talet ökade kvinnors andel av företagandet inom dessa branscher, men sedan vände det och nu ökar mäns andelar mer än kvinnor, säger Birgitta Sköld .

Det är bara inom den privata barnomsorgen som kvinnor dominerar. Där är företagarna till 90 procent kvinnor. Samtidigt är privat barnomsorg fortfarande mycket ett Stockholmsfenomen och det är ett område där kooperativa former är vanligt.

Strukturella skillnader

Annan forskning visar också att det handlar om strukturella skillnader.  Kvinnors företagande är mer präglat av vad som kallas omsorgsrationalitet än lönsamhetsrationalitet, dvs är mer inriktade på att få verksamheten att fungera för brukarna än att generera stora vinster.”

Väldigt intressant! Kvinnor är mer intresserade av sina ”kunder” än att göra vinst, för män är vinsten viktigare? Dvs för kvinnor kommer vinsterna i andra rummet. Och för dessa kvinnliga vårdföretagare så är också vinsten viktig. De tycker att de ocksåska ha rätt att göra vinst.

”Avhandlingen visar att kvinnligt företagande missgynnas av stordrift och upphandling i konkurrens. Istället gynnas kvinnor av kundval och och smådrift, visar avhandlingen. I 10 av 16 studerade brancher snarare minskade det kvinnliga företagandet i takt med att upphandling gynnades.

Kommentator till den artikel Gustavsson refererar till skriver:

”Frågan om ansvaret för utförandet av välfärdstjänster är mycket intressant, är det i verkligheten inte så att det just är ansvarstagandet som blir lidande i en situation med privata entreprenörer inom välfärden? Uppdragsgivare och utförare skyller på varann när de goda resultaten uteblir och resultatet går ut över de som är beroende av de här tjänsterna. Är det inte just därför som det är vi skattebetalare som ska bestämma vilken slags välfärd vi vill ha, inte kommersiella intressen. Varenda människa med sunt förnuft inser att vinster urvattnar en verksamhet som är så personalberoende som de flesta välfärds tjänster är.”

Ja, vadå avnämarna?

En annan skriver:

”I Studio Ett, P1, berättar en orolig förälder om dotterns utbildning, hantverks – på ett privat gymnasium i Uddevalla. Skolan läggs nu ner med ett år kvar för ett antal elever.

Inte ett ord har sagts i förväg i år för att informera.
.
Gissa vilka som får ställa upp för dessa ungdomar?

Just det! Kommunerna – får stå redo med dyra reservplatser.
Samma sak för ungdomar vid ett idrottsgymnasium i Karlstad vilket rapporterades i Rapport igår.”

En tredje skriver:

”Bra att välfärdens Grupp 8 gör klart vad frihet är. För de som har råd. Konceptet känns igen från länder med djupa sociala klyftor och verkar obotligt. Just för att det är så lätt att bli bortskämd. Bidragsberoende till egen vinst drabbar över hela fältet. Man växer upp här och får allt och lite till. Är det så lätt att glömma var välstånd kommer ifrån?”

Och en fjärde svarar en kommentator:

”Märkligt!
Som om de äldre har någonsin träffat de som äger hemmen? Och för all del så låter det på dig att på de privata jobbar människor som inte har något med kommunen att göra.
Alla utbildas inom det offentliga eller skulle du vilja påstå att sjuksköterskor och undersköterskor utbildas av privata företag. Vill du att de skall väga dina blöjor när du själv ligger där?”

Ytterligare en kommentar:

”Det sorgliga är dessutom att alla dessa privata skol- och vårdinitiativ inom kort tid försvinner – ofta genom uppköp av några få stora mer eller monopolitistiska utförare som vill tjäna maximalt.
.
Konkurrensen är en chimär efter några år med detta system. Här gäller det att pressa kostnader bl a för riskkapitalet.”

Här en till:

”Skattefinansierad privatisering? Inte nog med det, skattefinansierad vinst också? Haha! Det måste bara vara i Sverige som ‘marknadens egna villkor’ är skattefinansierade!”

Och en till:

”Till den otillbördiga konkurrensen har man tumskruvar, sträckbänkar, saltade notor. Allt för att omöjliggöra kommunernas verksamhet. Glömde att det sitter säkert några charlataner här och där och gör vad de kan för att förstöra marknaden för det allmänna. Hur skulle annars privatiseringen se ut som en fördel?”

Och:

”Välfärden handlar om att handha människor i olika situationer, ibland i utsatta situationer. Att bygga, dra kablar mm är något helt annat. 

Läs gärna Maciej Zarembas artiklar i DN om new public management. ‘Det är det nya med New public management. Att också integriteten – polisens, lärarens, läkarens – kan bli föremål för prissättning och köpslagen’ skriver han.”

Ytligheten i de sociala medierna, hur kommer den sig? Vad som är opportunt och icke opportunt…

21 oktober, 2012 § 11 kommentarer

Har ingen aning om vad för rubrik jag ska sätta på denna postning. Bara kände för att skriva av mig litet, ganska ironisk…

Läser Nina Björks ”Lyckliga i alla sina dagar – Om pengars och människors värde.” Har precis avslutat kapitlet ”Är du regeringsduglig lille vän?” Av någon anledning kommer jag att tänka på facebook. Sociala medier. Hur man skojar, ironiserar eller till och med är sarkastisk över alla kort på söta bebisar, mat, folk som skriver om sina så fantastiska liv osv.

Är det konstigt dock?

Vad är opportunt idag?

Tar man upp något mer allvarligt eller seriöst, för att inte tala om något politiskt, så får man knappt några kommentarer eller gilla-klick, 😉 Möts med tystnadens mur. Vilken kan ha kraftig effekt: man tystnar.

Jag tror att det är så här i politiska partier också.

Folk kanske också undviker att klicka ”gilla” eller kommentera, för då kan andra vänner se detta? kanske läser man i smyg så att säga dock? Och somliga håller nog inte alls med, förstås.

Måste man i dagens samhälle tänka på ett visst sätt politiskt, om samhället och om mänskliga relationer och villkor? Är vissa saker inopportuna? Icke-rätt? Man talar liksom inte högt om detta idag? Man vill passa in? Ytan är viktigare (på flera olika sätt)?

Vadå, individualitet? Vi ska stöpas i samma form alla? Minst lika mycket som ”folk” påstår att vi stöptes förr! Så nu ska vi tänka precis tvärtom mot förr!? Är detta ett enda dugg bättre? Eller kanske rentav sämre, för de flesta av oss? Ja, det tycker jag. Jag gillar INTE de rådande trenderna inom politik eller samhälle.

Respekteras verkligen enskilda individer i detta samhälle? Respekteras de mer än förut? Nej, skulle jag vilja påstå med eftertryck! Vi är kanske ännu mindre fria än vi var för några årtionden sen? Både i arbetslivet, men också privat är vi betydligt mindre fria! Stressde! En massa måsten (kakel i badrum, nytt kök, STOR bil och alldeles för stort hus, som vi med nöd och näppe klarar av amorteringarna på, men det viktigaste är ju fasaden utåt; man vill ju ha det som grannen).

Idag skulle vi verkligen behöva diskutera jordens och mänsklighetens framtid! Och där behövs det kollektiva lösningar. kanske flera kollektiva lösningar. Inte en jäkla massa egoister, som bara tänker på sig själva och den egna plånboken, kortsiktigt.

I alla fall skulle alla de i medelklass och uppåt kunna tänka till. Och skullke jag vilja påstå ha anledning att tänka till! I alla fall alla de som har barn och kanske rentav barnbarn behöva tänka till. Och om inte annat syskonbarn och syskonbarnbarn, kusinbarn, sambos barn och barnbarn osv.

Vadå, ”frihet” eller ”valfrihet”? Vadå, att få ha olika åsikter verkligen? Blaha blaha!

Är det ”opportuna” mer demokratiskt, friare? Eller mindre fritt rentav? Jagas vi rentav mer idag, mer än förr?

Det behövs oppositionella och de borde inte låta sig tystas!

Alternativa röster behövs! Behöver höras och tillåtas!

Jonas Sjöstedt om Nina Björks bok.

Om incitamentssamhället…

10 maj, 2012 § 18 kommentarer

Göran Greider i ledaren ”Efterfrågan på sosse-alibin är stor i näringslivet!”:

”Den allmänna försämringen av trygghetssystemen för vanliga människor i Sverige de senaste årtiondena har gått hand i hand med en klar trygghetsförbättring för de svenska eliterna, inom såväl näringsliv som politik. 

Högerorienterade sossar är numera fulla av mer självförtroende än någonsin tidigare eftersom de har ett finspunnet socialt skyddsnät som väntar på att fånga upp dem – de hälsas gärna välkomna in i näringslivsvärmen, eller som krönikörer på någon borgerlig ledarsida.”

Som alibin, samtidigt som de undergräver tilltron till politiker och inte minst (s).

”På arbetarrörelsens vänsterkant har däremot självförtroendet sjunkit ganska kraftigt på senare år. Det har inte bara ideologiska orsaker, utan också krasst arbetsmarknadsmässiga. 

Ledande socialdemokrater på den vänstra halvan i det egna partiet har inga välbetalda jobb eller uppdrag inom näringslivet väntande. 

Därför tenderar de – det är mitt intryck, även om jag givetvis inte kan bevisa det – antagligen att bli litet försiktigare i sin idépolitiska profil./…/

De senaste åren är svensk politik full av exempel på avdankade högersossar som skär guld i näringslivet./…/

Glädjen över köpet av Tomas Östros är nog just nu stor inom bankvärlden. Särskilt när vinstintressena på bred front dragit in i den nyss behovsstyrda offentliga välfärden tycks behovet skriande av sosse-alibin för de nya välfärdsföretagen: 

När trygghetskapitalister ska gräva sina lukrativa schakt ner i skattebasen bör man helst ha en Nuder med sig på vägen ner som kanariefågel (ja, jag kallar dem trygghetskapitalister eftersom det är skattebetalarna som tar alla risker, inte företagen).”

Nej, de är knappast några riskkapitalister!

”Nuders rådgivningsjobb åt Wallenbergsfären tycks innefatta råd för nystartade välfärdsföretag./…/

Jag tror att det är mer hälsosamt för demokratin och i slutändan även för näringslivet att det finns radikalt åtskilda eliter i det svenska samhället istället för en enda sammansmält politik och företagarelit. 

Nuder är bara den senaste socialdemokraten i en lång rad liknande fall som bidrar till att släcka ut idén om att demokratin lever av motsättningar och vitaliserande konflikter mellan idéer och mellan människor som i sina liv förkroppsligar olika ideologier.”

Det finns massor politikerna skulle behöva ägna sig åt. Skolan t.ex. och arbetsmiljön där.

Och apropå incitament, läs Marika Lindgren-Åsbrink i ”Incitamentssamhället”:

”Konkurrenssamhället leder bort från människans väsen.

I experiment har forskare visat att skolbarn som samlar in pengar till välgörenhet samlar in mindre summor om de får betalt än om de inte får det. Arvoden för att donera blod minskar donationerna, åtminstone från kvinnor (män verkar donera lika mycket blod oavsett om de får ersättning eller inte).

På ett israeliskt dagis införde personalen böter för föräldrar som hämtade för sent – med följden att fler föräldrar började hämta sent, eftersom böterna minskade deras dåliga samvete.

Barn som gillar att rita tappar intresset när de får belöningar för sina teckningar; och i Schweiz halverades stödet för byggandet av en kärnavfallsanläggning när lokalbefolkningen erbjöds finansiell kompensation.

Skälet till detta är att det finns en skillnad mellan intern och extern motivation.

Att drivas av intern motivation innebär att utföra uppgifter för att de känns stimulerande i sig själva. Extern motivation handlar i stället om att nå en belöning som ligger utanför själva uppgiften – betalning, karriärmöjligheter, status och beröm etcetera.

Vad flera av de experiment som radas upp ovan visar är att externa belöningar i många lägen förtar den interna motivationen och därmed också försämrar slutresultatet./…/

Den borgerliga skattepolitiken verkar till exempel helt inriktad på att kontrollera människors beteenden, ungefär som om skattesystemets främsta uppgift vore att styra människor, snarare än att finansiera offentliga åtaganden.

Exemplen är många.

Diverse skatteavdrag ska få fler att jobba, anlita städhjälp, renovera köket och skänka pengar till välgörenhet. Försämrad sjukförsäkring och a-kassa ska få färre att bli arbetslösa och sjuka. Jämställdhetsbonus ska få folk att dela föräldraförsäkringen mer lika. Etcetera./…/

Den verkligt intressanta frågan är dock vad dessa förändringar i längden gör med människors inställning till skatter [och inte bara till skatter!].

Synsättet präglar betydligt fler politiska områden än skattepolitiken.

De senaste decenniernas optimistiska inställning till konkurrens som företeelse är ett exempel.

Tron att i princip all mänsklig verksamhet blir bättre om den utsätts för konkurrens handlar i högsta grad om incitament. Denna föreställning har genomsyrat många av de större politiska reformer som genomförts de senaste tjugo åren, såväl inom välfärden som på el- och tågmarknaden.

Driven till sin yttersta spets fick denna övertygelse katastrofala konsekvenser när finanskrisen 2008 med brutal tydlighet visade att konkurrens inte är tillräcklig som reglering på finansmarknaderna./…/

Ekonomiska incitament påverkar inte bara verksamheten i vinstsyftande verksamheter.

I ett vårdvalssystem kommer även landstingsdrivna vårdcentraler att försöka boka in de mest lönsamma besöken.

På motsvarande sätt är betygsinflationen inte bara ett problem inom fristående skolor, utan inom alla skolor som är tvungna att konkurrera med varandra om elever för att få sina budgetaratt gå ihop.

Marknadsbeteendet påverkar oss alla. Det har inte att göra med moral eller andra personliga egenskaper hos dem som driver verksamheten./…/

Det incitamentssamhället gör med människor handlar alltså inte bara om isolerade ekonomiska transaktioner. Det handlar om vilken typ av mänskliga beteenden som uppmuntras och vilka som får stå tillbaka.”

Vad slags samhälle skapas? Där alla bara ser om sitt hus? Som högerssossarna ovan!

Samhälle som affärskontrakt…

26 april, 2012 § Lämna en kommentar

Vad bra att facket reagerar! Att det verkar börja vakna. Ja, funktionshindrade och andra brukare (inklusive alla avnämare i skola, vård och omsorg skulle jag vilja påstå) blir som handelsvaror i denna nya värld. Lööf vill minska inflytandet för oss medborgare och att vi gör oss av med företag vi som nation tjänat pengar på. Jag börjar instämma i det många har skrivit om Lööf: vad vet hon?

Bara 29 år och har aldrig varit ute i arbetslivet, men nu har en årslön på bortåt 2 miljoner.

Nej, hon nöjer sig inte förrän undersköterskor har en årslön som är lika stor som Lööfs månadslön. Enligt Josefin Brink den partiledare som har högst lön av alla partiledare, samtidigt som hon är den yngsta. Människor tvingas in i förnedrande åtgärder och de moraliserande tonerna sprider sig från personer sittande på höga hästar!

Om Jon Wemans bok ”Åtgärdslandet – arbetsförmedlingens svarta bok” kan man läsa i recension bland annat:

”Åtgärdslandet [dokumenterar] ingående det politiskt beslutade geschäft, där dagens entreprenörer får rundligt betalt med skattepengar för att utnyttja och förnedra arbetslösa.”

Göran Greider skriver i ledaren ”Samhället som affärskontrakt”:

”Är detta bra? Ja, utbildningssatsningar är nästan alltid bra. Men jag gillar inte alls det där med kontrakt. Ska den enskilde individens relation till samhället alltså utgöras av ett slags affärskontrakt? Det luktar marknadsliberalism lång väg. 

Bör man som medborgare rentav skaffa sig advokat för att bevaka sina rättigheter och tyda allt det finstilta i kontraktet? Vilken syn grundläggs då på själva idén om utbildning om den förknippas med tvång och villkor?/…/

Men vad är då egentligen gammal hederlig arbetarmoral? Jag är inte säker på att en moralkod som har hundra år på nacken självklart är giltig idag. Det finns ett drag av självplågeri i den där arbetarmoralen: Stå ut med allt, bara du får vissa rättigheter!/…/

Ett problem med den nya hållningen är att partiledningen numera tycks acceptera att olika sociala rättigheter – t ex den till utbildning eller till a-kassa – omtalas som just bidrag, trots att det är något som arbetarrörelsen genom årtiondena fått kämpa sig till. 

Kort sagt: den nya ledningen är inte intresserad av någon gammal arbetarmoral utan månar mest om att slippa kritik från borgerligt håll: det är snarare den nya borgarmoralen man hedrar en smula.

I den ansträngningen riskerar partiledningen tyvärr att godkänna den rådande dagordningen i svensk politik.”

Bra skrivet!

Och så läste jag om skola, som i övrigt fått ganska väl godkänt, som fått kritik för avsaknad av dokumentation kring dess kvalitetsarbete.

Tänker på det jag nu håller på att läsa i ”Managementbyråkrati”, om hur gammal byråkrati ersatts med ny och knappast blivit mindre, utan till och med kanske större i många fall! Hur skolfolk bland annat sitter med sina skriverier och att dessa skriverier riskerar göra att det vi är satta att göra kommer i andra hand. Att jaga pinnar, som t.ex. Sven-Eric Liedman skriver i sin bok ”Hets – en bok om skolan.”  Se även här om denna bok och föreläsning nyligen av Liedman.

Ja, det finns tendenser till jantelag i detta! 

Slutligen, avskriv svenskarnas skulder, ”Dags för skuldamnesti”:

”Skulder, säger [amerikanske] antropologen David Graeber i sin välresearchade bok Debt – the first 5 000 years, är i allmänhet något som de undertryckta har till de mäktiga, men de har egenskapen att få en maktrelation att framstå som ett objektivt, matematiskt faktum, och samtidigt ge intryck av den på något sätt är offrens eget fel. Det är talande att exempelvis svenskan och tyskan har samma ord för de engelska ”guilt” och ”debt”.

När Göran Persson sade till svenskarna att ‘den som är satt i skuld är icke fri’ aktiverade han en djupt liggande skam och skräck för att stå i skuld som präglats in i oss genom historien. Formuleringen var så effektiv att den gjorde en ekonomiskt vansinnig nedskärningspolitik populär.

Genom historien har många gånger skuldamnestier varit nödvändiga för att inte det sociala systemet ska bryta samman, konstaterar Graeber, och antyder att det nu vore dags för en ny. Men han uppmanar också till att sluta tänka så mycket över vem som är skyldig vem vad, och tänka mer på vilken sorts samhälle vi vill ha istället.”

Mer om politikers frånsägande av ansvar och om grandiositet, samt också om jantelagen – universitet, sjukhus och skolor förutsätts kunna styras på samma sätt som företag (de har ingen särskild status, ska inte tro de är förmer eller annorlunda)…

22 april, 2012 § 7 kommentarer

Patrik Hall skriver intressant på s 289 i boken ”Managementbyråkrati – organisationspolitisk makt i svensk offentlig förvaltning” (politiker har delegerat bort sitt ansvar. Jag undrar VEM tar ansvar istället? Någon?) hänvisande till Mats Alvessons bok ”Tomhetens triumf: Om grandiositet, illusionsnummer & nollsummespel”*):

”Alla vill ha status, och detta åstadkoms genom konsumtion, livsstilsvanor och utbildningar och befattningar med tjusiga namn.”

Hur kommer det sig att vi kanske inte i högre känner oss värda tillräckligt precis som vi är? Är det något vi fötts med?

*) Om Alvessons bok kan man läsa:

”Dagens samhälle utmärks av grandiosa självbeskrivningar och anspråk i stor skala.

Detta samtidigt som kampen om godbitarna yrkespositioner, utbildning och konsumtion i allt högre grad handlar om ett nollsummespel.

Varumärkta produkter uttrycker identitet och tjusighet. Men mycket av detta är­ ­substanslöst prat och rymmer inslag av bondfångeri och själv­­bedrägeri. Bakom den grandiosa fasaden lurar tomhetens triumf.”

Hall fortsätter:

”Samhället präglas av ett slags kollektiv narcissism.

Bakom grandiositeten lurar emellertid tomhetens triumf.

Man putsar på fasader, medan innehållet inte förbättras – ibland kanske det till och med försämras, och den välputsade fasaden blir något som kompenserar för tvivelaktigt innehåll.”

Han skriver om…

”… organisatorisk statusjakt och grandiositet.”

Ytan ser fin ut, kanske finare än den gjorde tidigare, men har innehållet förändrats ett enda dugg? Kan det till och med ha försämrats? Han menar t.ex. att implementeringen av Lean Healthcare vid stort svenskt sjukhus inte handlar om

”… att skapa effektivare organisationer, utan istället om att signalera att de är moderna, och på så sätt uppnå högre status från omgivningen./…/

Cheferna och andra reformatorer träffas på konferenbser och solar sig i varandras framgångar. Vad som egentligen pågår inom de organisationer som berättelserna påstås handla om skulle vara intressant att veta.”

Ja, precis! Hur ser det egentligen ute i de där fantastiska organisationerna? Ytan är viktigare än det faktiska innehållet?

Och har det blivit någon skillnad för ”avnämarna”, dvs. elever i skola, patienter i sjukvården, brukare av privat och offentlig omsorg?

På samma gång så riktar sig managementreformer MOT äldre typer av grandiositet skriver Hall:

”Professorer, läkare eller lärare är inte märkvärdigare än andra människor.”

Ny slags grandiositet skapas? Andra kategorier övertar professorers, läkares och lärares roller? Och ses nu upp till istället? Status är fortfarande viktig, men en förskjutning har skett? Är detta nya bättre än det gamla? Finns det ett tredje sätt, som är bättre än de gamla sätten?

Hall menar att det finns tendenser till jantelagstänkande i managementreformerna! Dvs ”du ska inte tro du är något”. Vi ska både slå på trumman för oss och samtidigt inte tro att vi som individ eller organisation är förmer än någon annan!? Och de debattörer i kommentarsfälten som försöker tysta andra debattörer med att de drivs av jantelagen kanske drivs just av denna jantelag själva: deras meddebattörer ska inte tro att de är något!?

Hall skriver på s 290:

”.. det finns tendenser till jantelagstänkande i managementreformerna. Universitet och sjukhus forutsätts exempelvis kunna styras på samma sätt som företag.

Detta relaterar till den verksamhetsoberoende karaktären av managmentreformer – att dessa reformer kan tillämpas på alla organisationer, överallt. Ingen organisation ska tro att ‘den är nåt’. Likriktning och standardisering präglar utvecklingen inom samtliga de sektorer som studerats i denna bok – högskolan, sjukvården och kommunen.

I grunden menar jag alltså att man kan spåra moraliserande drag i denna utveckling.”

Ja, och vi har fått en annan typ av förståsigpåare, inte minst bland ekonomer. Allt har ju blivit ekonomi, vadå, några ”avnämare” eller effekterna för några såna? Politikerna har hakat på detta; de är väldigt måna om att framstå som ”ansvarsfulla,” när det gäller ekonomin, men vilka effekterna blir för medborgarna det har sekundärt värde (om det alls betyder något, utom för de mest välbeställda)?

Och vadå, om tillgängligheten för värktabletter har blivit större tack vare den fantastiska avregleringen av apoteken, se Mats Gerdau (m) nedan? Hur har tillgägnligheten blivit vad gäller betydligt mer livsviktiga läkemedel för grupper som har det ekonomiskt tufft? Är inte tillgången på Alvedon ett lyxproblem? man kan ju också fråga sig varför vi behöver värktabletter i sån grad?

Hall skriver på s 291 om den kvinnoklinik han specialstuderat (för boken?), att de vill bli ”Sveriges bästa BB” och att de strävar efter kvalitetsutmärkelser:

”Men på vilket sätt ska kliniken egentligen bli bäst?”

Ja, precis!

Han svarar:

”Jo, den ska bli bäst genom att den ska vara den klinik som bäst uppfyller externa standarder och normer [interna standarder och normer, vadå?].

Den ska bli bäst på att implementera Socialstyrelsens (likriktade och standardiserade) ledningssystem för kvalitet.

Den ska bli bäst på att uppfylla kraven i SIQ:s (likriktande och standardiserade) kundorienterade verksamhetsutvecklingsmodell.

Den ska bli mest normal i det benshmarking-projekt med andra kvinnokliniker som den ingår i./…/

Som Bejerot hävdade (citerad i kapitel 1) är det standardiserade kundmöten som eftersträvas, efter modell från flygbolag, snabbmatsindustrin och andra servicenäringar [se ‘Bortom New Public management: Institutionell transformation i svensk sjukvård’, hur mycket effektivare har egentligen sjukvård eller skola blivit? Ineffektiv på andra sätt och vadå, de professionellas bedömningar?].”

Är det så vi vill bli bemötta som patienter, elever osv, på standardiserat sätt?

Hall påpekar att organisationer och dess medarbetare ska vara flexibla (och bli allt flexiblare) medan de system som styr dem är väldigt rigida: systemet ändras inte. Det säljs exakt likadant till alla kunder. Om man ifrågasätter styrsystemet så är det inte fel på det, utan på den som kritiserar. ”Lyd och håll tyst!”

Managementteknikerna blir som religioner och de som säljer dem närmast som gudar. De framstället både sitt system, sin metod och sig själva på det sättet. Litet grandiost alltså, menar Hall, om jag förstått honom rätt.

Han drar också ut konsekvenserna av managementstyrning, och den byråkrati som finns kring denna, för demokratin. Politikerna delegerar bort sitt ansvar istället för att ta det.

Ja, hur är det med privatiseringshysterin, inte bara i blått styrda kommuner, utran också i rödgrönt styrda? Överallt så privatiseras det hej vilt och därmed är alla problem lösta, tros det? Men vilka problem kan vi komma att få se, både i nära framtid, samt på längre sikt?

Och några tjänar massor med pengar på att sälja dessa styrsystem, vars effekter det finns skäl att ifrågasätta? Om dessa system verkligen ÄR okej borde man inte vara rädd för att bli granskad? Här granskas och ifrågasätts ju andra yrkesgrupper ganska rejält. är det skillnad på folk och folk, system och system, organisation och organisation?

Mer av samma. 😦

Ja, mer av samma igen!?

Skojar Gerdau? Finns det inte betydligt viktigare saker, än en sådan ickefråga? Sen undrar jag vem som började prat om avreglering av apoteken (inte för att jag hyllar den/de som gjorde det)? Hur många uppskattar denna avreglering? Har den verkligen gett oss bättre apotek? Eller tvärtom sämre??

Började fundera om inte Björn Johnson skrivit om honom? Jo, apropå missbruksutredning

Lockelsen i marknaden är idén att frihet från statlig reglering är en lösning i sig själv…

30 december, 2011 § 2 kommentarer

[Uppdaterad på kvällen med två länkningar, se slutet av postningen]

Diane Ravitch skriver på sidan 11 i sin bok ”The Death and Life of the Great American School System” i min snabböversättning från engelskan:

”Marknadsreformer appellerar till vissa av dem som är vana att ‘se som staten’ [politiker och policymakers, med olika samhälls- och människosyn till grund för sin politik?].

Det finns något tröstande/lugnande i tron att den osynliga handen hos marknaden, som Adam Smith kallade den, kommer att komma med förbättringar genom någon slags okänd kraft [ödestro].”

Barbara Ehrenreich har också pratat om den passiviserande effekten som denna tro kan åstadkomma. Det är bara att luta sig tillbaka och låta denna kraft ta hand om allt till allas vårt fromma. Jo, kanske det behövs en balans mellan denna syns två ytterligheter? Inte bara förlita sig på någon slags låt-gå-politik!

Ja, det finns något motsägelsefullt här? I vissa avseenden så misstror högern, som nu sitter i regeringsställning, människor och i andra har man en blind tro på dem?

Är det också så att vi tenderar att se upp på framförallt fadersfigurer? Alldeles särskilt när det finns anledning att misstro dem? Och kanske framförallt när de vill spela fadersfigur att luta sig mot och förlita sig på?

När människor börjar se upp så kan vissa gripas av någon slags övertro på sin förmåga. Något som kan drabba alla oss som har någon slags position över någon annan på olika nivåer.

Självklart orsakar den mest skada som har makt över en massa människor, inte minst den som sitter i makten för ett helt land.

Det är ju oerhört viktigt att den personen kan ändra sig när han/hon ser resultaten av en viss sorts politik. Ungefär som Diane Ravitch gjort och nu går ut med i böcker, artiklar, på seminarier osv.

Eller att de som röstar reagerar.

Litet högt tänkande här…

Det kan vara lätt att gripas av storhetsvansinne i större eller mindre grad om människor runt omkring okritiskt höjer till skyarna?

Något som vi ser med media i Sverige idag? Och den som har gripits av storhetsvansinne reagerar med irritation (som ett barn) när människor börjar ställa frågor, ifrågasätta.

Ravitch fortsätter:

”Inom utbildning så låter denna tro på marknadskrafterna oss vanliga dödliga ta oss ur knipan, särskilt de av oss som inte har räknat ut/förstått hur man förbättrar lågpresterande skolor eller hur man bryter genom liknöjdheten hos omotiverade tonåringar.”

Ja, denna tro på marknadskrafterna kan erbjuda en enkel lösning ur ett betydligt mer komplicerat problem! Skolan (och hela samhället) utsätts för ett gigantiskt experiment, som vi inte vet hur det ska sluta. Vadå, lyssna på ”experterna”, dvs de ute på fältet?

Och Ravitch har också pekat på vilken roll elevernas bakgrund spelar, hur stor ojämlikhet påverkar skolresultat och –motivation, samt kritiserat oerhört välbeställdas inlägg i skoldebatten. Nej, jag tror inte man kommer åt problemen med överplåstrande åtgärder eller att ägna sig åt försök att bota symptomen på något som är i obalans i samhället och som borde åtgärdas på annat sätt.

”Istället för att ta itu med hätska [vet inte hur man ska översätta ‘rancorous problems’ här, kanske ‘ibland svåra’?] problem som hur man lär ut läsning eller hur man förbättrar testande, kan man forma om ledning och struktur i skolan och koncentrera sig på incitament/stimuleringsmedel och sanktioner.

Man behöver inte veta något om barn eller utbildning.”

Nej, precis!

Skolforskaren Gerhard Arfwedson sa något i stil med, att:

”I och med kommunaliseringen av skolan så kom en massa okunniga in i skolan och alla misstag som gjorts tidigare gjordes om igen.”

Nu går man vidare med att omforma skola, vård och omsorg efter företagsidéer, driva dem med förtagsidéer och -lösningar.

”Lockelsen i marknaden är idén att frihet från statlig reglering är en lösning i sig själv.

Detta är väldigt lockande, i all synnerhet när så många till synes välplanerade skolreformer har misslyckats med att leverera det de lovat.

De nya företagsreformatörerna avslöjar sin svaga förståelse av utbildning genom att dra felaktiga/oriktiga jämförelser mellan utbildning och företagande.

De tror att de kan fixa utbildning genom att applicera företags-, organisations-, lednings-, juridiska och marknadsföringsprinciper och genom att utveckla ett gott datasamlingssystem som förser med nödvändig information för att motivera arbetskraften – rektorer, lärare och elever – med lämpliga belöningar och sanktioner.”

Som om inte lärande och kunnande i sig borde räcka väldigt långt?

Dessutom har forskning visat att det som motiverar och driver människor är mycket mer mångfacetterat än så! Men vad bryr sig ansvariga politiker om det? Vadå ”flum”? Och vadå ge dem som tröttnade ut chans senare i livet? Även jag som har en gymansieexamen skulle förmodligen idag plugga betydligt hårdare än vad jag gjorde då. Sådana som jag kanske senare vill växla spår i livet. Något jag tror hela samhället skulle kunna tjäna på: hur presterar människor som tvingas kvar i ett arbete som de utvecklats bort från kanske?

Tillägg på kvällen: två inlägg angående privatiseringar i vården, först läkaren Ingrid Eckerman i ”Följ USA: Rasera välfärdssystemen”, hon ser med oro på hur vården försämras, samt Alf Norberg om att ”Caremadebatten visar att högern är rökt.”

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin market fundamenatlismreflektioner och speglingar II....