Skolan…

8 december, 2016 § Lämna en kommentar

… och riskkapitaldrivna skolor dränerar den allmänna skolan och skadar hela samhället skulle jag vilja påstå.

Friskolorna håller väldigt noga reda på kommunala skolans kostnader och kräver motsvarande summor, men skolorna drivs inte under samma villkor: friskolorna får ha köer, men de kommunala måste ta emot de elever som söker sig dit – samt ta emot elever som kanske står utan skola om en friskola går i konkurs eller lägger ner sin verksamhet.

Detta gör att de kommunala skolorna kanske både måste ta emot de svagare eleverna och dessutom inte kan investera de resurser som dessa skulle kräva. I slutänden får det återverkningar i hela samhället på en massa olika sätt.

En gymnasielärare sa:

”Jag har sagt åt mina döttrar: ‘Välj inte en skola som gömmer sina pengar på Caymanöarna!'”

Jag frågade också en elev som går i engelska skolan vilket språk undervisningen bedrivs på. Hon går i sjätte klass. Den sker delvis på engelska. Det låter kanske bra: eleverna får träna engelska också, men jag undrar om inte kunskapsinhämtningen kan bli lidande.

Träffade en elev som varit utbytesstudent i Frankrike, hon måste gå om det år hon missade när hon var utomlands även om hon gick i skolan där. Jag tror att detta gäller även dem som är utbytesstudenter i USA t.ex.

När jag nu åkte från möte med gymnasielärare tänkte jag just på Hans Bergström som när han skrev i DN systematiskt pratade ner den svenska skolan, om dess disciplinproblem m.m. Han är gift med engelska skolans grundare Barbara Bergström.

Det är också märkligt: friskola har startats i södra Norrland av två kvinnor, varav den ena är moderat. Är det inte lite dubbelmoralistiskt: skyddsnät för vanligt folk ska helst vara minimala, men själva är högerröstande inte rädda för att utnyttja systemen!?

Annonser

Feldt om misslyckandet med fritt skolval…

13 mars, 2016 § Lämna en kommentar

DSC_0093

I ”Kjell-Olof Feldt: ‘Det var fel att införa fritt skolval'” kan man läsa:

– Jag vet inte hur vi tänkte, men det blev fel med valfriheten i skolan. Det säger nu tidigare S-finansministern Kjell-Olof Feldt till SVT.

– Problemet är likvärdigheten, menar Kjell-Ollof Feldt. De duktiga eleverna söker sig till samma skolor, det gör att de halvbra skolorna dräneras på bra elever, och dras ner till fler och fler problemskolor. Det måste dagens politiker våga sätta stopp för.

Kjell Olof Feldt var den kanske viktigaste personen inom socialdemokratin som banade väg för privata friskolor, konkurrens och mångfald inom välfärden. Han provocerade många partivänner genom att bli ordförande i friskolornas riksförbund.

Men när han såg hur de stora koncernerna bredde ut sig på de små friskolornas bekostnad hoppade han av. Och i dag är han öppet ångerfull över den politik han varit med om att föra.

– Ja, valfriheten blev fel, i varje fall som den fungerar. Jag vet inte hur vi tänkte…jag var i och för sig inte med och gjorde reformen men jag har stött den i alla år, jag har varit ordförande i friskolornas riksförbund, men …

Nu säger du att det blev fel med valfriheten?

– Ja, eftersom starka barn söker sig till samma skolor, och det har naturligtvis vissa friskolor kunnat utnyttja. Därför har vi fått en skola som inte alls är så likvärdig som vi vill att den skall vara./…/

Mer resurser alltså, men Kjell Olof Feldt tror inte att det hjälper. Sammansättningen av elever i klasserna och skolan är viktigare än resurser, säger han.

– Man har studerat lärartäthet och klasstorlek och sett vilka samband som finns med skolresultaten, och det är svårt att hitta något. Däremot vet vi att i skolor med en viss kritisk massa välmotiverade barn går undervisningen väldigt bra även om man inte har så många lärare. Då uppstår läget att man kan klara sig på mindre resurser, och ändå räcker pengarna också till en vinst.

Är det då en bra affärsidé att samla alla de studiemotiverade barnen i samma skola?

– Det är det och det kommer det fortsätta vara om ingen gör något, säger Feldt.”

Jo, landet håller på att dras isär! Klyftorna ökar och med dem kommer en massa problem. Vad lever vi på denna jord för?

Om skolpolitik – och professionalitet i både vård, skola och omsorg…

29 februari, 2016 § 5 kommentarer

12512476_1046910772031969_689165241230095927_n

Ja, vadå att solidariskt se till så att alla får samma högkvalitativa vård?

vapen i skolan

Vadå, vetenskaplig hederlighet?

Nu på morgonen läste jag den amerikanska skoldebattören Diane Ravitchs bloggpostning om ”The Myth of the Hero Teacher” eller ”Myten om hjälteläraren” i min översättning (för originaltext på engelska, se länk):

”Ed Boland såg filmerna om en smart och empatisk lärare som räddade livet på oregerliga elever endast i kraft av sin personlighet.

Han lämnade sitt jobb, för att undervisa, kunde inte kontrollera sin klass, förde anteckningar och slutade i slutet av året i en känsla av att vara besegrad [se artikeln ‘My year of terror and abuse at a NYC high school’ eller ‘Mitt år av skräckvälde och våld i en gymnasieskola i New York’]. Han skrev en bok om sitt år som lärare.”

Ravitch skriver:

”Okej, vad kan man lära av detta?”

Jo…

”Det är inte lätt att undervisa. Lärare kan inte ‘rädda liv’ under sina första år [som lärare]. Det tar tid och kräver erfarenhet att bli en bra lärare. Innan du kliver in i klassrummet,se till att vara väl förberedd. Se till att du kan ditt ämne. Lär dig hur man hanterar ett klassrum. Tillbringa en termin eller ett år som praktikant, vägledd av en lärare som mentor.

Undervisning är en profession inte ett tidsfördriv, inte för amatörer.”

I dagens skolvärld, inte bara i Sverige utan också i USA, kan människor som inte har minsta erfarenhet av lärararbete och i avsaknad av lärar- eller pedagogisk utbildning bli skolledare, skolinspektörer, samt starta skola.

Och det är något de skriver om i rapporten ”Vi räknar minuter, vi räknar pinnar… Till nytta för vem” att i dagens skol-, vård- och omsorgsvärld driven enligt företagsprinciper, så är det just något som sker: bara ledaren har erfarenhet och kunnande om New Public Management, har ledarerfarenheter av annat slag, så kan de bli chefer för skolor, sjukhus och omsorgsboenden, med alla de konsekvenser detta för med sig.

Nej, vi har inte en skola för alla och ”Skolan är en spegel för samhället vi verkar i”, dvs om samhället får allt större klyftor och solidariteten naggas alltmer i kanten så avspeglas detta i samhället – och i skolan – vi får mer våld både i samhälle och i skola.

ensam är aldrig stark

I den första artikeln kan man läsa:

”Ju längre utbildning föräldrarna till eleverna på skolan har desto vanligare är det att skolan har kö och desto längre är kötiden till skolan.”

Äntligen verkar man ha börjat få upp ögonen för denna konkurrensnackdel för kommunala skolor som måste ta emot alla elever och inte kan anpassa kostymen som friskolor med kösystem.

Friskolorna borde bli tvungna att ta emot elever på samma premisser som kommunala skolor. Och vidare i artikeln citerad ovan:

”– Utbildning är ingen kostnad, det är en investering.

Johanna Jaara Åstrand håller med om att systemet måste reformeras.

– Vi måste utforma det fria skolvalet så att det blir en större spridning av elever med olika socioekonomisk bakgrund. Målet är att få en mer heterogen skola, säger hon.

Lärarfacken och LO lyfter bland annat fram ett obligatoriskt skolval som ett alternativ, där alla måste välja sin skola. Men för att det ska kunna fungera måste urvalsreglerna ändras – i och med att de populära skolorna har långa köer.”

Tvånget att välja, som man funderar på, är det ”valfrihet”? Är folk kapabla att göra bedömningar av hur bra skolor är? Tror inte ens välutbildade alltid vet det heller! Och de som väljer ”fel”? Vi borde ha skolor där kvaliteten garanteras för alla! Och då bör vi ha professionella som jobbar i skolan, på alla nivåer, från skolledaren ända ner till dem som jobbar på golvet.

Se ”Alla ska ha samma chans” samt ”Skolvalet sker på liv och död”:

”— Det myckna talet om valfrihet är bara ett sätt att dölja de olika förutsättningarna för människors handlingsalternativ, säger ­Donald Broady och sätter sig bekvämt till rätta i sin slitna soffa.”

Så bra sagt! Och vidare:

Ett av dina forskningsintressen är hur eliter skapas. Varför är det så intressant?

— Därför att eliterna bestämmer spelreglerna för systemet — också för dem som har minst att vinna på hur detta system fungerar. Därför har det alltid retat mig att den svenska forskningen och debatten är så upptagen av dem som har det sämst.

— Man kan inte förstå de fattigas situation om man inte studerar eliterna.

Har vi elitskolor i Sverige i dag?

— Ja, det har vi. Det blir allt viktigare vilken skola du går på. På gymnasiet är det viktigare än valet av program./…/

Politiker och lärarfack hävdar att fler karriär­tjänster och högre löner ska få erfarna och duktiga lärare till skolor där eleverna har ont om kulturellt och ekonomiskt kapital. Skulle det hjälpa?

— Femtusen mer i lön är den marknadsekonomiska lösningen men lärarna tycks prioritera autonomin, att få bestämma över sin under­visning och sitt arbetsinnehåll, högre än ekonomiska incitament.

— På sikt tror jag att det vore bättre för rekryteringen, statusen och även lönerna att hävda yrket som en intellektuell profession med ämbetsmannaansvar.

Hur då?

— Jag tycker att man skulle vara radikal och skära ner antagningen till lärarutbildningen till hälften eller en tredjedel. Det skulle göra underverk för rekryteringen och yrkets anseende. Att hålla igen är ett knep som läkarna länge använt för att behålla sin professionella plattform och hålla sina löner uppe. Medan lärarfacken gått med på att utvidga hela tiden./…/

Alla kan ju inte bli professorer.

— Stora sociala och ekonomiska klyftor är av ondo för ett samhälle, av ondo för alla. Därför får skolväsendet aldrig glömma bort den kompensatoriska ambitionen.

— Även den som ska ha ett okvalificerat arbete måste ha en viss mängd kunskap och bildning. För att nå dit behöver du en väldig massa mer om du kommer från ett hem där det är ont om resurser. Detta måste staten fixa.

Om alla blev lika välinformerade som de som sätter sina barn i »rätt« skolor, vore det ett skäl till att ha kvar skolvalet?

— Nej, för eliterna hittar nya sätt att skaffa sig ett informationsmonopol och befästa sin ställning. Men man kan avhjälpa det värsta.

Hur?

— Knepet är att skjuta upp den sociala diffe­rentieringen så att elever med olika mycket kulturellt och ekonomiskt kapital går i samma klass och samma skola så länge som möjligt — tills de är 12 eller 14, gärna 18. Då får vi en mer meritokratisk ordning som premierar prestation.

Men varför är det bättre eller mer rättvist att premiera den som råkat få en hög prestationsförmåga än den som fötts in i en gynnad social miljö?

— Därför att ett meritokratiskt system är mer öppet för begåvningar från folkdjupet och möjliggör en viss social rörlighet.

— Vi närmar oss nu en situation där den sociala differentieringen börjar redan med valet av förskola. Sedan ser barnen aldrig några andra än sina likar resten av livet. På Södermalm i Stockholm är förskolevalet helt avgörande i dag — på liv och död — och det tror jag är väldigt skadligt.

behov eller vinstjakt

Skolval är inte bara att elever väljer skola, utan skolor väljer också elever …

13 december, 2015 § 1 kommentar

12310657_976447145728021_7757069535347048379_n

Diane Ravitch i bloggpostningen ”Denver Teacher: When Schools Choose Their Students”:

”As a teacher for Denver Public Schools, I’m keenly aware of the flip-side of so called school choice… schools choosing their students. School Choice is an outright lie.”

eller:

”Som lärare i kommunal skola i Denver är jag livligt medveten om andra sidan av myntet av så kallat skolval … skolor som väljer sina elever. Skolval är rent ut sagt en [djävla] lögn.”

Läs vidare i länkad bloggpostning!

Och vidare om privatiserad hälsovård från facebookgruppen ”DUH – Demand Universal Healthcare” (se inledande bild):

”This is why we cannot afford AFFORDABLE CARE! TIME FOR UNIVERSAL, SINGLE-PAYER, EXPANDED AND IMPROVED MEDICARE FOR ALL!!! Cut out the MIDDLEMEN who are nothing but PROFITEERS and CARE-DENIERS!”

Diane Ravitch om skola (och sjukvård!): ”Konfronterad med krav att tillfredsställa ett enstaka mått så strävar folk att tillfredsställa detta mått och negligerar de andra, kanske viktigare, målen i organisationen”…

11 april, 2012 § 2 kommentarer

Diane Ravitch på s. 160 i kaptitlet ”Problemet med ansvarsskyldighet” i boken ”Den fantastiska amerikanska skolans uppgång och fall – Hur testande och (skol)val underminerar utbildning” (i min översättning):

”[Daniel] Koretz visar hur högspelstestande [high-stakes testing] – dvs ansvarsskyldighet baserad på tester–  förvränger tester som mått på elevers prestationer.”

Se hans ”Att hålla måttet: vad testande i utbildning verkligen säger oss” (i min översättning från engelskan). Och se vidare sida med hans videor och texter om skola och utbildning i USA.

Ravitch fortsätter:

”Koretz citerar en välkänd aforism i socialvetenskapen, känd som Campbells lag [se bloggpostning mellan Deborah Meier och Diane Ravitch om ‘Campbells lag och testande’ samt wikipedia om Campbell’s law]: ‘Ju mer en kvantitativ social indikator/mätare används för socialt beslutsfattande, ju mer kommer den att lyda under korrputionspress och ju mer benägen blir den att förvränga och korrumpera de sociala processer det var meningen att den skulle kontrollera/övervaka.’

Skriven av sociologen Donald T. Campbell 1975 så har detta tänkespråk blivit legendariskt som en beskrivning av sättet organisationer inom varje fält förändrar sitt beteende på för att möta yttre mått. 

Som Koretz visar så förvränger de förändringar som ansvarsskyldighet pressar fram själva syftet med skolgång, genom att göra så att praktiker fokuserar på måtten snarare än målen för utbildning.

Koretz erbjuder många exempel på förvrängning av målen dragna från medicinen, jobbträning, industrin och andra fält. 

De flesta hjärtspecialister i New York slutade [t.ex.] att utföra operationer på kritiskt sjuka hjärtpatienter, sedan staten började släppa ut poängkort som rapporterade dödlighetstalen skriver han. För att undvika dåliga poäng så vägrade många doktorer att operera riskpatienter: vissa patienter visades bort som kunde ha överlevt operation [se artikeln ‘Hjärtlöst – för att manipulera den avgörande personliga klassificeringen rörande utgångar av behandling, så avvisar New York kirurger behövande patienter’].”

Se Är högkvalificerade kirurger mindre benägna att operera högriskpatienter jämfört med lågkvalificerade?”

Det där med att ingen vill ha Svarte Petter, alla vill försöka bli av med honom, vare sig han är skolelev eller patient osv (för att ens verksamhet ska se mer lyckosam ut, jag som lärare ska se skickligare ut, läkare se duktigare ut, skola, vårdcentral och sjukhus se bättre ut osv). Även om de i toppen (makten, regeringen) gör olika skrivningar att man MÅSTE ta sig an även dessa, så hittar man kringvägar för att bli av med dem på flera olika fina sätt.

Dessutom så har man visat att privatsjukhus tenderar att satsa på sånt som fina rum för patienterna, medan själva vården inte förbättrats. Pengarna läggs på det yttre mer än på själva verksamheten. För människor tenderar att tro att det som ser bättre ut också ÄR bättre!

Så har vården eller skolan blivit bättre? Eller ens effektivare? Kanske i många fall tvärtom? Ja, vad vet vi?

Jag kommer att skriva mer om det senare; mer om alla de olika sätt rektorer kan ta till i fuskvägen för att höja statusen på sin skola/utbildning, vilket inte alls behöver innebära att själva verksamheten förbättrats ett enda dugg! Så i slutänden blir alla elever (och vissa, kanske alla patienter inom vården) förlorare!

Richard Rothstein har beskrivit hur testbaserad ansvarsskyldighet har förvanskat utbildning, inskränkt läroplanen och förvrängt målen för skolgång [se ‘Richard Rothstein om vad som är fel med skolreform’]. Genom att hålla lärare ansvariga bara för testpoäng i läsande och matte, så ägnar skolorna mindre uppmärksamhet åt elevernas hälsa, fysiska utbildning [idrott], samhällskunnande, estetiska ämnen och [andra] berikande aktiviteter, skriver han [se ‘Grading  Education: Getting Accountability Right’ eller ”Att gradera utbildning: att få ansvarsskyldighet rätt’]. 

Konfronterad med krav att tillfredsställa ett enstaka mått så strävar folk att tillfredsställa detta mått och negligerar de andra, kanske viktigare, målen i organisationen.”

Se Patrik Hall i Managementbyråkratin. Ja, politiker har delegerat bort sitt ansvar! Vadå, ansvarsskyldighet? 😉

”Han har ställt frågan om management- eller så kallade ‘företagiseringsreformer‘ inom offentlig förvaltning kan leda till byråkratisering. I arbetet har han studerat och jämfört organisationsstrukturer i en kommunstadsdel, ett landsting samt ett universitet.

– Konsekvensen av managementreformerna när det gäller Sverige, är att alltför mycket som tidigare var politiska beslut har blivit organisatoriska beslut, att man har system som ersätter politik, säger Patrik Hall.

– Det är en konsekvens som ingen har velat ha, möjligtvis en del tjänstemän och konsulter som gör karriär av det här. När offentlig sektor svällde mycket ville politikerna delegera ansvar, som när skolan blev kommunal till exempel, men auktoritetsfrågor och konflikter blev kvar. Frågan är vem som ska bestämma om politiker lämnar över besluten till skolan, läkarna eller vilka det nu gäller.

Han tycker att alla som arbetar i offentlig sektor bör läsa boken, men framförallt politiker – som han kritiserar för att ducka för det ansvar som åligger dem.”

Han menar, som jag tolkar honom, att utvärderingar och rapporter nu tenderar att ersätta det ansvar som politiker faktiskt har, under annan fin retorik (om t.ex. ”delegering”?). Samtidigt har vi i skola och vård osv (i alla fall den offentliga) tvingats skriva rapporter och utvärderingar osv. Och ta allt mer av tiden med eleverna till detta. Till vad nytta? Politikerna anser att de tvått sina händer med det? De lägger liksom ansvaret på oss – det ansvar DE borde ta? Naturligtvis har varje arbetstagare ett ansvar för det han/hon gör, men vi kan inte ta det för resurser som saknas t.ex. Detta med rapporter och utvärderingar borde inte bli ett sätt att avsäga sig ansvaret för dem som faktiskt HAR det högsta ansvaret. För de som har ansvaret på alla nivåer i den politiska trappan, ända upp till regeringsnivå.

Ja, återigen: vissa politiska partier pratar om ”frihet” och förespeglar oss att om vi röstar på dem då kommer de att skapa detta frihetens (och valfrihetens) lyckorike, men som sagt, upplever jag det inte som om jag blivit friare i mitt jobb (eller kanske ens liv), utan snarare tvärtom. Signalerar misstro till mig som arbetstagare (om inte medvetet eller avsiktlig, så omedvetet och oavsiktligt)? Och hur kan arbetstagare tendera att svara på detta? Ett samhälle med allt större misstro och avsaknad av tillit? Hur blir detta samhälle? 

Se också ”Den kompensatoriska skolan är förstörd.” 

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin business reforms – in school and health care etc and its effectsreflektioner och speglingar II....