Mer om privatisering och kultur – var finns det kritiska samtalet? Finns det någon betydande opposition i dagens samhälle?

4 februari, 2012 § 2 kommentarer

”En riktig sosse – Jonas Gardell om Juholt, bråken och socialdemokraternas framtid”:

”I dag möter vi Jonas Gardell och pratar privatisering och kultur.

Jonas Gardell är den tvivlande socialdemokraten som är livrädd för att Sverige ska gå sönder./…/

Jonas Gardell är orolig för Sverige. Han börjar med att backa till 1970-talet. Då växte han upp med en ‘vi-känsla’. Han kunde höra på nyheterna att LKAB eller LM Ericsson tagit hem en order och stolt tänka:

– Heja oss!

I dag har Sverige förändrats. Fabriker har flyttats ut. Elbolag och apotek har avreglerats och skolor och sjukhus privatiserats.

Skatten har sänkts, medan sjuka och arbetslösa har fått det sämre. Lägger man ihop förändringarna blir de enorma, anser Gardell.

– Det finns en gräns för hur långt det kan gå innan överenskommelsen, att samhället är vi alla, upphör att gälla.

– Nu måste vi fråga oss: ville vi ha kissblöjor och äldre som dör av svält? Cancersjuka som förnedras av det samhälle de i hela sitt liv betalat skatt till? Vill vi det? Vi är skyldiga att svara.

Under hösten har skandalerna i den privata äldrevården avlöst varandra. Här borde Socialdemokraterna ha sin chans, kunde man tro.

Men det vill sig inte.

Är det för att Socialdemokraterna själva ligger bakom av en del av utförsäljningarna? Att frågan splittrar partiet?

– Juholt försökte nog, men ingen lyssnade längre på honom, han stod ju hela tiden i vägen för sig själv./…/

Jonas Gardell har inga snabba svar på hur de ska återerövras. Men i ett land där statsministern hyllar Eric Saade och där ‘experimentteater’ enligt Gardell är ett skällsord bland politiker, tror han på kulturen och ett rikt utbud.

– Det talas om mångfald och valfrihet, men våra städer liknar allt mer varandra, gallerior med extremt likformat utbud tar över.

SF är enda filmdistributören och att välja mellan H&M och H&M och H&M blir rätt torftigt i längden. Var det verkligen det vi menade med mångfald?/…/

Men jag tror det blir Miljöpartiet som tar den storstadsmedelklass som lutar åt vänster.

Socialdemokrater borde våga bråka öppet, enligt Gardell. Sluta att lycksaligt applådera nya ledare på kongressen.

– Alla vet att det inte är sant, det skickar bara obehagliga Sovjet-vibbar.

Jonas Gardell har alltid skildrat de utsatta och marginaliserade. Hur ser han på att partiledningen domineras av medelålders män?

– Kanske är Löfven ett genidrag. Han kan på allvar utmana Reinfeldt i trovärdighet om jobben. Han borde kunna mobilisera de som gått till V och SD. Och han hade i alla fall förstånd att åtminstone nämna feminism och sexuell läggning i sitt jungfrutal, till skillnad från Juholt. Vi får ge honom en chans.”

Göran Greider skriver så bra i ledaren ”Klassafari från solsidan till Malmö”:

”Sverige fläks upp. I ena änden – riskkapitalister på fina gatuadresser i Saltsjöbaden. I den andra: gängstrider i Malmö. Och ytterst hänger det där ihop.

De högsta inkomstskikten i Sverige är i ganska snabb takt på väg att kapa sina band till övriga befolkningen. Det har blivit möjligt genom en rad kraftiga skattesänkningar och inte minst genom en mer överklassvänlig kultur- och samhällsdebatt under det senaste årtiondet.

De odrägliga överklassungdomar som nyligen blev synliga i TV-rutan när TV-kamerorna följde med på en klassafari i buss betraktar jag som motsvarigheterna till de gängmedlemmar som återfinns i många eftersatta förorter i Sverige.

Kriminella på botten av samhällsstegen tar lagen i egna händer. Det behöver inte de som är överst i samhället – de är med och formar lagarna, exempelvis skattelagarna. Allra underst och allra överst i samhället härskar statusjakten, som just är en funktion av ökande ojämlikhet.

Så skulle man kunna spetsa till analysen av det som ägt rum i Malmö under en längre tid; brottslighet, skjutningar, mord, en vanmäktig polismakt. Okej – det är viktigt att skynda på med skärpa vapenlagar och det är ännu viktigare att satsa på olika former av socialt förebyggande åtgärder i utsatta områden.

Men frågan är större än så. Och det måste oavbrutet påpekas av de radikala, progressiva rösterna – för sker inte det kommer våldsvågen i Malmö ofelbart att späda på de enklaste tolkningarna av problemen, nämligen att det handlar om invandringen. Men det gör det inte.

Problemen är sociala. De handlar om klassproblem och om ett samhälle som nu klyvs i dom däruppe och dom längst därnere: Spegelbilder av varandra.

Runtom i Europa onödiggörs nu människor i stor skala i spåren av finans- och eurokris. En ny generation står där med dörrarna stängda till arbetsmarknaden.

Samtidigt frigör sig välmående eliter och skaffar sig nya rikedomar och vad de då meddelar resten av samhället är: ta vad du vill ha.”

Se också ledaren ”Häpnadsväckande svat och fegt av socialdemokraterna!”:

”Rättså förväntansfull slog jag mig ner framför TV-apparaten i fredags morse för att följa riksdagsdebatten om riskkapital i vården.

Knappast någon enskild fråga har upprört gemene man så mycket det senaste halvåret efter att vanvården på Carema uppdagats och efter att skolsektorns förvandling till en bransch, vilken som helst, allt klarare blivit synlig (droppen var väl när ett skolcertifikat utbjöds på Blocket).

Det var socialdemokraterna som begärt riksdagsdebatten./…/

Vänsterpartiets Ulla Andersson var den som levererade den hårdaste och mest effektiva kritiken. Hon gjorde det bra.

Vänsterpartiet står för den rimliga linjen i dessa frågor: Förbjud aktiebolag i vården. Det tar bort huvudproblemet: att stora koncerner, med stor juristbemanning, kan plocka ut stora vinster som tillfaller ägarna och ofta förs ut ur landet.

Samtidigt kvarstår då möjligheten för stiftelser och kooperativ att bedriva verksamhet där det verkligen finns ett ideellt intresse./…/

Socialdemokratin har på ett olycksaligt sätt blivit stående mellan hötapparna i denna fråga. Så har det varit länge/…/

Man faller offer för valfrihetsretoriken, och glömmer att valfriheten aldrig är jämlik: Den med de starka nätverken omkring sig kan hitta de fina alternativen, de med svaga nätverk gör det inte./…/

Varför har egentligen riskkapitalister sökt sig till välfärdssektorn? Det grundläggande svaret på den frågan är att riskkapitalisterna sedan lång tid har fått det allt svårare att hitta riktigt lönsamma investeringsobjekt på den vanliga marknaden.

Framtida historiker kan mycket väl komma fram till slutsatsen att huvudskälet till att den offentliga sektorn under loppet av de senaste tjugo åren rullats upp och öppnats för vinstintressen faktiskt är denna: Viljan att komma åt skattebasen.

Där finns pengar, snabba pengar, att göra för föga påhittiga och innovativa entreprenörer och riskkapitalister, i en era när den vanliga varu- och tjänstemarknaden är osäker och sällan tillräckligt lönsam.

Normalavkastningen för ett företag i de traditionella sektorerna ligger på kanske sju-åtta procent. De stora vårdkoncernerna har ur välfärdssektorn däremot kunnat pressa ut ofta det dubbla.

Skattebetalarna kan liknas vid en exploaterbar resurs, ett dagbrott, som det krävs få investeringar i för att få igång lukrativa affärer.

I senaste LO-tidningen refereras en rapport från den svenske professorn i hälsovetenskap, Inge Axelsson.

Han har gått igenom en enorm mängd internationella studier om vad vinster i vården leder till och hans slutsats är: ‘Undvik vård på sjukhus eller vårdhem som drivs med vinstkrav’ [se också ‘Vinstkrav försämrar vården, samt också debattartikeln ‘Vinstkrav försämrar och fördyrar vården’ i Läkartidningen].

Han menar att fakta tydligt talar för att vården blir sämre, dödligheten större, liggsåren fler och så vidare – samt att det är en myt att effektiviteten blir högre.

Varför kan inte socialdemokraterna bestämma sig i denna centrala fråga? Förmodligen därför att de släppt den idépolitiska analysen.

Kapitalismens egen kris har fått kapitalisterna att vända sig till de offentliga resurserna.

Jag tror att den grundinsikten är viktig att ha när dessa frågor diskuteras, men uppenbarligen saknas den i stort sett helt hos de ledande skikten inom socialdemokratin.”

Robert Sundberg påpekari ledare att ”Regeringen rår för det dåliga,” de kan inte skylla ifrån sig:

”Det är dags att ministrarna tar ansvar för sin politik och samhällsutveckling, även dålig.”

Annonser

Ett kollektivt egenintresse som breder ut sig i storstädernas medelklassområden och om att sakna den rätta gnistan samt en hel del om kultur…

11 april, 2010 § Lämna en kommentar

Ulf Lundén skriver i sin recension ”Lundell går på tomgång” över Ulf Lundells senaste bok ”En öppen vinter” om att:

”Alliansen får sig dock en känga eller rättare sagt dess väljare som röstade fram en trojansk häst i riksdagen. Lundell ser hur det kollektiva egenintresset i storstädernas medelklassområden breder ut sig.”

Läs också Kulturhyllan i “Vad vill vi med tillväxt?”:

”I dag motiveras kultursatsningar i regionerna med att det kommer att bidra till en ökad tillväxt.

Man argumenterar för fler kvinnor i bolagsstyrelserna med motivet att tillväxten kommer att öka. Och man säger att klimatfrågan bara kan lösas med mer tillväxt Men vi är många som tvivlar på tillväxten som ledstjärna för vårt samhälle.

Som tror att det leder oss mot en icke hållbar utveckling på alla plan. Efter en viss välfärdsnivå får vi det helt enkelt inte bättre med ökad tillväxt. Kanske till och med sämre.”

Om Kulturnatt Stockholm kan man läsa här.

Läs också Kulturhyllan i ”Hon samlar på mössor”, den notisen var så bra att jag citerar hela:

Anna Hallberg, poet och frilansskribent, samlar på mössor. Det kan vi läsa om i senaste numret av Tidningen Vi.

Hon berättar att hon alltid har en mössa på skallen när hon skall skriva mer avancerade texter.

-Den håller ihop tankarna. När man skriver som mest intensivt kan man tappa kroppsuppfattningen, med en mössa så uppstår ett visst tryck mot skallen, man känner att den sitter där, säger Anna Hallberg.

Vi på hyllan rekommenderar samma huvudbonad åt maktens män.
Hur många är det inte som tappar huvudet fullständigt eller bara pratar i nattmössan när bonusar och börsklipp skall försvaras.

Upplysningsvis kan vi berätta att vi alltid skriver allting barhuvade. Det är för att vi ständigt försöker lyfta oss själva i håret och fortsätta kampen mot ’naturlagarna’ som styr samhället.”

Se debattartikeln ”En förlorare slår tillbaka” av Anna Hallberg (väl värd att läsas):

”I böckernas värld har allt kommit att handla om pengar. Men under all pajkastning om dessa pengar finns djupare värden som handlar om minne, stabilitet, offentlighet och demokrati.

Poeten och kritikern Anna Hallberg skriver en rasande betraktelse över dagens kulturklimat.”

Och se teaterrecensionen ”I väntan på kvinnorna” av Ulf Lundén där det bland mycket annat bra står:

”Vilka typer av pjäser skall spelas på landets teaterscener? Vilka människor skall få sina liv bekräftade? Kan teatern spela upp andra kvinno- och manstyper än vad den patriarkala borgerliga samhällsordningen fött fram? Vem vill på allvar bryta klichéer och schabloner om kön, klass och etnicitet?”

Se också intervjun ”Var är brudarna,Cissi?” .

Och insändaren ”Liv eller död?” skriver en pensionär:

Moderaten Ingemar Ström är en varm anhängare för dödshjälp.

När det gäller hjälp till straffbeskattade pensionärer, utförsäkrade, barn som lever i fattigdom, sjuka och deprimerade människor så tycks Ingemar Ström (m) sakna den rätta gnistan.”

I ledaren ”Riksdagsman bytte parti” påminner Robert Sundberg om att alliansen kom till makten 2006 med oerhört LITEN marginal. Dvs. de hade inget ENORMT stöd.

På tåget igår kväll läste jag ”Kupé” där det bland annat var en flersidesintervju med Jenny Östergren en av programledarna för TV 4:as nyhetsmorgon. Vad trött jag blir på att ideligen få läsa om programledare och mediafolk… Finns det inga andra bra och minst lika intressanta förebilder? Kanske mer intressanta, men som inte finns i rampljuset.

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin Ulf Lundellreflektioner och speglingar II....