Ökade klyftor och ökande misstro – vad leder minskande tillit till? Är det de tillitsfulla individerna i ett samhälle som är de aktiva? Behöver vi möjligen fler tillitsfulla i samhället? Vad leder den söndra-och-härska-politik, som mer eller mindre uttalat förs, till?

3 oktober, 2012 § 13 kommentarer

Här kan man läsa Suhonens och Antman Debels artikel ”Politikernas dubbelagenterhot mot välfärdens kärna”:

”Strukturproblem. Svensk demokrati bygger traditionellt på intressegrupper som står mot varandra./…/

Just nu är den stora uppgiften att hindra S-kongressen att säga nej till vinster i välfärden./…/

Näringslivet blandar sig i de politiska partiernas inre liv. När det handlar om stora ekonomiska värden är de numera beredda att gå in i partierna med ombud för att skydda sina ekonomiska intressen.

För socialdemokratin som är en reformistisk folkrörelse förutsätts att partidebatten förs mellan jämlika medlemmar, inte av buktalare för ekonomiska maktgrupper utanför partiet. Förtroendet för en blandekonomi med fria företag kräver att den demokratiska sfären är fri från företagsmakt. Annars återinförs en slag viktad rösträtt vi känner igen från fördemokratisk tid./…/

Oron hos vård- och omsorgsföretagen och deras pr-bolag driver dem att försöka påverka S-politiker och opinionsbildare med seminarier och luncher också kallat ”mjuk” påverkan.

Vilken beredskap har den socialdemokratiska partiledningen med Stefan Löfven och Carin Jämtin i spetsen för att hantera ett läge där S-motioner om vinst i välfärden kan ha skrivits av vårdbolagen? Utser bolagen rent av egna kongressombud?

Den ekonomiska maktens ökande inflytande i politiken måste nu upp till debatt.”

Precis! Fler är inne på denna kritiska linje. Bra!

Bra skrivet!Ja precis, vilka tar parti för de utsatta idag? Och ja, om alla politiska partier är lika så blir politiken tråkig! För sjuttioelfte gången; se jämlikhetsanden om tillit och samhällsliv! Jo, jag tror att tillit också skapar bättre samhällsekonomi!

Vi behöver alla hjälpas åt! Och allas resurser behöver tas tillvara, något den amerikanske ekonomen Jeffrey Sachs också menar är sant för USA och dess ekonomi! Se Sachs om den ”Den nya progressiva rörelsen och slutet på en 30-årig Reagan-era”:

”Vi befinner oss i slutet av den 30-åriga Reagan-eran, en period som kulminerade i inkomster som svingade sig i höjden för de 1 % som finns i toppen och en förkrossande arbetslöshet alternativt stagnation i inkomster för största delen av den resterande befolkningen.

Den övergripande utmaningen de kommande åren är att återställa välståndet och makten för de resterande 99 %.

För trettio år sedan så gjorde en nyvald Ronald Reagan en ödesdiger bedömning:

’Staten är inte lösningen på våra problem. Staten är problemet.’

Skatter för de rika skars ner kraftigt, liksom utgifter för offentlig service och investeringar som del av nationalinkomsten [BNP].

Bara militären och några få stora transfereringsprogram somSocial SecurityMedicareMedicaid och krigsveteranförmåner var befriade från åtstramningen.

Det Reagan gjorde var en ödesdiger feldiagnos. Han förbisåg/låtsades inte om det verkliga problemet – ökningen av den globala tävlan i informationsåldern – och slogs [istället] mot den hemska staten.

I decennier framöver kommer USA att betala priset för denna feldiagnos, med en nation som är märkligt oförberedd att möta de globala ekonomiska, energi- och miljömässiga utmaningarna i vår tid.”

Ja, vi behöver ta tillvara allas resurser och verkligen ge alla samma chans att utveckla sina unika förmågor. I ett sådant samhälle, solidariskt, mår vi alla bättre och jag tror också att människor lättare blommar ut i detta. Och blommar på ett bättre sätt.

Se om Rothsteins ”Sociala fällor och tillitens problem.” Fler reflektioner över denna här och samt Göran Rosenberg över Rothsteins bok här. Väl värt att läsa!

Se också SNS om denna bok här. Se vidare SNS om Putnams bok ”Den fungerande demokratin. Medborgarandans rötter i Italien.”

Och ekonomistudenter vid Harvard har också ifrågasatt den partiska (som de menar) undervisning de fått! Se anti-Mankiw-rörelsen.

Ja, ”vem tjänar på de förhållanden vi ser idag?” Vi förlorar ALLA på denna bristande tillit.

Annonser

Om att befolkningstillväxt inte är ett problem – en ökning som äger rum bland dem som konsumerar minst, inte mest…

1 november, 2011 § Lämna en kommentar

Ur ledare av Göran Greider.

[Uppdaterad under dagen].

Borde inte media skriva om de saker som bloggare skriver om idag? Borde de inte göra det bättre än vad många av oss bloggare gör? Ha resurser att göra det? Bättre faktatillgång och framförallt mer tid?

George Monbiot om “Välståndsförstörare – företagen i city of London har skadat dig mer än du vet”.

Och han skriver I “It’s the Rich Wot Gets the Pleasure – population is much less of a problem than consumption. No wonder the rich are obsessed by it” eller “folkmängd är ett mycket mindre problem än konsumtion. Inte underligt att de rika är anfäktade av den” i min översättning från engelskan:

“Som en ny rapport påpekar så har ‘flykten från fattigdom och hunger blivit svårare på grund av snabb befolkningstillväxt.’ Denna sätter också press på biosfären.

Men hur stort är problemet?

Om du tror på de rika, äldre vita männen som dominerar befolkningsdebatten, så är detta det största problemet av alla.

2009 så möttes till exempel en grupp USA-miljardärer för att bestämma vilka hot mot planeten som allra mest pockade på deras uppmärksamhet.

[Se tidigare artikel av Monbiot ’Sluta klandra de fattiga. Det är Wallyyachtägarna som förbränner/eldar upp jorden. Befolkningstillväxt är inte ett problem – denna [ökning] äger rum bland dem som konsumerar minst. Så varför har ingen de rika som måltavla [istället, rika som kanske är de största bovarna]?” ’].

Vem kunde ha anat det?

Dessa män, som troligtvis konsumerar lika mycket av världens resurser på en halvtimme som medelafrikanen under en hel livstid, beslutade att det var befolkning [som var det främsta problemet].

Det är befolkningen du måste klandra om du inte kan medge ditt eget inflytande: det är inte vi som konsumerar, det är de där bruna människorna som förökar sig. Det verkar vara en pålitlig regel i miljöpolitik, att ju rikare du är desto mer sannolikt är det att du sätter befolkningsökningen närmast toppen över brott mot planeten[skriver Monbiot ganska sarkastiskt]./…/

Rapporten visar att sexualundervisning är avgörande, så är också tillgång till preventivmedel och erkännandet av kvinnors rättigheter samt förbättringar av deras sociala status.”

Lena Sommestad skriver i debattartikeln ”Den offentliga välfärden en nödvändig investering” apropå kvinnor, män och jämställdhet (något som i förlängningen påverkar våra barn och den av vissa så hyllade familjen, ja, hela samhället – och borde påverka dess organisation, samt våra trygghetssystem):

”… alliansen saknar gemensam familjepolitik. KD vill ha hemmafruar. Moderaterna, däremot, vill ha kvinnor i jobb. Men en sak förenar dem, mitt i striden.

De vill inte tala om vad hemmafrudebatten ytterst handlar om. Sanningen att svenska kvinnor står svikna, med dubbla jobb och en offentlig service som inte räcker till.  

Statsministern kräver att kvinnor ska ta ansvar för samhället genom att förvärvsarbeta. Varför kräver han inte också att män tar sin del av samhällsansvaret i hem och familj?

Statsministern talar om vikten av jämställdhet. Men varför försummar han då den gemensamma sektor som en gång byggdes upp för att ersätta hemmafrun?

Det är inte så konstigt att många kvinnor i Sverige lider av dålig hälsa och känner att tiden inte räcker till/…/

Förra veckans nyhet om hemmafru­trenden faller snabbt ihop, när jag granskar rapporten Sverigemamman 2011, på sajten familjen.se. Rapportens urval är både skevt och litet.

I stället hittar jag forsknings­resultat, som berättar en ­annan historia. Det finns ingen ­växande hemmafrutrend i Sverige. Tvärtom. Allt färre unga kvinnor vill bli hemmafru [denna rapport tror jag har ett helt annat, mer seriöst underlag]./…/

Kanske är det dags att äntligen diskutera annat än drömmen om hemmafrun? Kanske är det dags att förverkliga den jämställdhet, som alla talar om?

Jag föreslår att vi hädanefter ser mäns ansvar för barn och obetalt hemarbete som en del av den svenska arbetslinjen. En jämställd föräldraförsäkring är första steget.

Jag föreslår också att vi ser den offentliga välfärden som en nödvändig investering – inte som en utgift att ständigt spara på.

Utan bra offentlig service faller jämställdheten som ett korthus.”

För att återgå till Monbiots artikel:

”Allt detta har varit viktiga faktorer i den demografiska övergång [Demografisk transition är ett demografiskt begrepp för att beskriva övergången från höga födelsetal och höga dödstal till låga födelse- och dödstal som oftast uppstår när ett land industrialiseras] som världen har bevittnat hittills.

Vi borde också energiskt kräva en bättre fördelning av välstånd: att fly från ständig fattigdom är en annan av de faktorer som har tillåtit kvinnor att få färre barn. Det högst ojämlika system som upprätthålls av de rika vita män som rasar över befolkningen är en av de viktigaste anledningarna till befolkningsökning.

Allt detta sätter de konservativa i en besvärlig sits.

De vill ge de fattiga skulden för miljökrisen genom att tillskriva den befolkningsökning.

Men ändå så är vissa av dem emot alla åtgärder – bättre och tidigare sexualundervisning, allmän tillgång till preventivmedel (för bland annat tonåringar), starkare rättigheter för kvinnor, omfördelning av välstånd – vilka sannolikt skulle minska den./…/

Jo, befolkningstillväxt bidrar till miljöproblem. Nej, den är inte den avgörande faktorn.

Till och med tillgången på spannmål [eller bristen på sådan] påverkas mer av ökande mängder boskap och användning av biobränsle – (på)driven, återigen, av konsumtion – än av mänsklig befolkningstillväxt.

Naturligtvis skulle vi kräva att regeringar hjälper kvinnor att återfå kontrollen över sina kroppar. Men bortom detta är det litet som kan göras. Vi måste istället bestämma hur vi bäst tar emot antalet människor som kommer, åtminstone för de kommande fyra decennierna, att fortsätta öka.”   

Att alliansens politik skapar klyftor var väl bara på tvärs med retorik som varande partiet som värnar allmänintresset. Och återigen så kommer inte bara de med lägst inkomster att drabbas, utan även vi i medelklassen, låg som högre (även dem med de högsta inkomsterna?), inte bara ekonomiskt, utan också vad gäller samhällsklimat. Det tror jag. Vi borde göra uppror.

Lyd och håll tyst!

Och återigen; jag tror INTE på privatiseringen av Bollnäs sjukhus. Denna kommer inte att tillföra resurser till sjukvården eller patienter, utan kanske kommer skattepengar snarare att hamna i skatteparadis. Och fickor där de inte borde hamna.

Tillägg: Robert Sundberg har rätt i ledaren ”Borgarna är i minoritet”:

”S måste ta sig samman och presentera lösningar på de problem som finns i samhället.

Och lösningarna bör ligga i linje med de tidlösa principer som präglat S-politiken, som utjämnande av sociala och ekonomiska klyftor och en trygghetsskapande, skattefinansierad offentlig välfärd.”

Göte Johansson (s) skriver en massa bra i debattartikeln ”Människovärdet går förlorat när drevet går.” Ja, tydlig ideologi önskas från (s)!

Men mindre önskas av detta:

Klicka på bild för att göra den större.

Läs om David Harvey här.

”Efter gårdagens uppdrag granskning så förstår jag orsakerna till korruptionen i världen. Politikerna och kapitalisterna går hand i hand!”

Ja, klyftorna ökar också mellan tänderna.

Dan Josefsson har skrivit om att ”Så ska de skapa ett Sverige för de rika.” Och även vi som inte tjänar på det går på det?

”I novembernumret av Scientific American konstaterar den före detta nyliberale ekonomen Jeffrey Sachs att kritiken mot välfärdsstaten varit ideologiskt betingad.

Hans siffror visar att de anglosaxiska ländernas låga skatter och svaga välfärd både skapat större fattigdom och lägre tillväxt än de nordiska välfärdsländerna. ‘Friedrich von Hayek hade fel’, skriver Jeffrey Sachs. Välfärdsstaten leder inte till fattigdom utan till ‘rättvisa, ekonomisk jämlikhet och konkurrenskraft’.

Men Svenskt Näringsliv/Timbro är inte med på tåget. Med Ronald Reagans och Margaret Thatchers uttjänta politik från 1980-talet i bagaget vill man offra miljoner svenskars ekonomiska trygghet för att kunna sänka skatterna för de rikaste. Man är, som en gång de gamla vänstersekterna, så bunden till sin gamla ideologi att inga fakta i världen kan motivera en kursändring. Så sent som i våras lanserade Timbro en nyutgivning av den extrema högerlibertarianen Ayn Rands böcker från 1950-talet, och skickade ut friexemplar till mängder av kändisar och opinionsbildare. Satsningen är lika aktuell som om en vänstersekt plötsligt nyöversatt Maos lilla röda.

Ändå är det i denna tankemylla stora delar av Sveriges nya regering har sina rötter. SAF-strategen Sture Eskilsson har beskrivit läget så här:

‘I [Timbros] nätverk av personer återfinns praktiskt taget alla ledande moderater, många folkpartister, en växande skara av kds-are och några från den senaste generationen centerpartister.’

[Läs Motvallsbloggen om Sture Eskilsson och vad han sysslade med].

Svenskt Näringsliv och Timbro försvann inte från regeringen när Cecilia Stegö Chilò avgick. Reinfeldts regering genomsyras av Timbros extrema värderingar. Det är därför man nu genom sänkt a-kassa försöker pressa ned lönerna för de fattigaste, samtidigt som skatten sänks för de rikaste. Och det är därför man nu gör ett i modern historia unikt försök att få svenskarna att lämna facket.

Förra gången den nyliberala högern var på marsch lyckades SAF lura oss att tappa tron på det rättvisa samhället. Man lyckades också försvaga välfärdssamhället, men inte avskaffa det.

Nu mobiliserar Svenskt Näringsliv för att slutföra jobbet. Man har 12 miljarder i kampanjkassan och sitt eget folk i regeringen.

Den svenska vänstern bör vara ytterst vaksam, men inte uppgiven. EMU-valet visade att också den som har obegränsade resurser kan gå på en nit – om idéerna är osäljbara.”

Allt ojämlikare samhälle i vård, skola, omsorg…

26 oktober, 2011 § Lämna en kommentar


Läs mer om dessa löpsedlar här. Och här följer ytterligare en:

Ja, tänk om vi fick se sådana löpsedlar och att de verkligen speglade det som sker i samhället.

Det låter fint med vårdlotsar kanske, men återigen är det inte de som allra, allra mest behöver hjälp som får den? Se tidigare inlägg om den sjukvårdspolitik som förs, där man bland annat kan läsa att val av äldrevård inte funkar för dem som verkligen behöver sådan.

Ja, borde resurserna läggas på något annat, både här och där?  Nu flyttas de om  från dem som verkligen behöver hjälp till dem som behöver mycket mindre, kanske inget stöd alls, på en massa områden? Vill vi ha det så?

Och, ja, precis som i skolans värld flyttas fokus från de verkliga orsakerna till problem, med lärarlegitimation, coacher för lärare osv. Så sant!

”… det är mycket som tyder på att legitimationen mest är ett luftslott. Åtminstone för förskollärarnas del. Förskolans kvalitet kan garanteras på andra sätt.

— Legitimationen flyttar fokus från den verkliga orsaken till de problem som finns, nämligen den omfattande neddragningen av resurser. På min förskola kan vi till exempel numera bara ha ett par timmars kvalificerad pedagogisk verksamhet per vecka för varje åldersgrupp. Resten av tiden leder resursbristen till att vi får improvisera verksamheten.

Han tror att legitimationen kan föra med sig att ytterligare ansvar läggs på förskollärarna för hur det är i förskolan.

— Legitimerade förskollärare ska klara av att hantera alla situationer, oavsett hur resurserna ser ut. Det ligger underförstått i den fina titeln.”

Den amerikanska skolforskaren Diane Ravitch säger om t.ex. professionaliseringen i skolan, där jag tror lärarlegitimation bara är en yttre formsak (se Diane Ravitch om samma tema, dvs att blickarna riktas bort från bland annat fattigdom som en viktig orsak till problem. Tänker också här på vad forskning har visat vad gäller utbildning i ojämlika samhällen):

”… idén att vem som helst kan vara lärare. Man behöver inte några särskilda meriter eller träning. Kanske bara fem veckor eller så och sen kan du fungera som lärare [säger hon sarkastiskt?]. Ibland inte ens det, det räcker att bara fylla i några papper.

Vidare kan vem som helst bli rektor, du behöver inte ha varit lärare. Du kan gå igenom en kort träningskurs eller du kan komma från företagsvärlden eller industrin eller militären och sedan vara kvalificerad att vara rektor.

Vem som helst kan bli skolinspektör efter en kortträningskurs, du behöver inte ha varit vare sig lärare eller rektor för det. Så det är verkligen avprofessionalisering det handlar om [som hon säger ytterst syrligt].

Privatiseringen kommer till största delen genom charterskolrörelsen [skolor som drivs med skolpeng], med förnyat pushande för skolpeng.”

Aron Etzler skriver intressant i ”Trondheimsmodellen” angående privatiseringar att initialt så vinner företag upphandling från kommuner, när det privatiseras, men så småningom som vill de privata företagen ha mer och mer betalt, så i slutänden har man kanske inte vunnit något – och kanske t.o.m. förlorat kontroll över både verksamhet och ekonomi?

Och vad gäller skolan så har andelen vinstdrivande företag ökat på bekostnad av de icke-vinstdrivande. Se Bengt Sundell i ”Andelen icke vinstdrivande skolor minskar.”

Ja, det skulle behövas en massa snällhet! Kan verkligen pepparkakor hjälpa?

Men börjar högern få det hett om öronen? Se Lena Sandlin i ”Historieförfalskarna inom (M).”

Bengt Göransson skrattar och säger spontant:

”– Det är otroligt. De är fräcka. De satsar på okunnighet.
Om programmet innehåller en sorts bekräftelse på att de alltid har skapat demokrati –  det vill säga ett slags retroaktiv historieskrivning – då ska man fundera över vad de skriver om samtiden.”

Och som sagt ”Reinfeldt: De utförsäkrade får väl söka stöd hos anhöriga.” Men de som inga anhöriga har att söka stöd hos?

Mer om allmänintresse: det är lätt att prata om det så länge man inte behöver konkretisera sig (och det kräver ingen heller av Reinfeldt)…

25 oktober, 2011 § Lämna en kommentar

Robert Sundberg skriver i ledaren ”Allmänintresset kostar pengar”:

”I helgen talade statsminister Fredrik Reinfeldt (M) sig varm för allmänintresset på sitt partis stämma. Han ville att hans parti skulle stå för detta intresse, till skillnad från andra i samhället som är partiska, subjektiva och företräds av organisationer och diverse förespråkare.

Men hur ser det ut i det Sverige Reinfeldt styrt i ett halvt decennium? Har allmänintresset tagits till vara av hans regering eller andra företrädare?/…/

Enligt uppgifter i går är en hög andel av de gamla på några vårdhem som studerats i Uppsala undernärda. Exakt vad det beror på är lite oklart och sjukdomar finns med i bilden.

Men sådant som att personaltätheten är tillräckligt hög för att se till att de gamla äter den mat som serveras, att maten smakar gott tack vare att den fått kosta i råvaror och tillredning och en del annat som kostar pengar torde var några orsaker.

Utifrån ett allmänintresse borde mathållning och annat vara bättre på landets vårdhem, men sådant kostar i form av skattepengar.

Så länge man kan minnas har det varit kris i psykiatrin./…/

Vad gäller de äldre personer som är på vårdhem och personer med psykisk sjukdom, som är ett brett begrepp, visar studier att valskolket är högt i de grupperna. De är inte heller de första som författar insändare och debattartiklar eller utövar andra påtryckningar på politiker. Man kan därmed misstänka att politiker känner att de kan ta lättare på dessa gruppers krav, i alla fall jämfört med grupper som är röst- och resursstarkare i samhället.

Utifrån ett allmänintresse borde vården av psykiskt sjuka, som är en grupp där personer – väljare – delvis träder in och ut, vara bättre än vad den är i dag. Men det kostar, förstås, skattepengar.

Fredrik Reinfeldt, allmänintressets nya banerförare, är god vän med Tysklands förbundskansler Angela Merkel. Hon är den som främst i EU och Eurozonen avgör hur det ska gå för Grekland med stödåtgärder./…/

I allmänintressets namn borde Reinfeldt förmå Merkel att låta Grekland säga upp sina beställningar av tyska militärprodukter. Det kanske även kan spara in lite skattepengar i Sverige som vi då inte behöver stödja Grekland med via EU.

Utifrån allmänintresset bör naturen och miljön bevaras så mycket som möjligt./…/

Vill Reinfeldt, i allmänintressets namn, skydda mer skog måste han anslå mer skattepengar, nästan en miljard kronor mer per år, om han vill skydda lika mycket skog som för tio år sedan.

Att prata om allmänintresset, som Reinfeldt på moderatstämman, är lätt så länge man inte konkretiserar sig och så länge man inte behöver plocka fram skattepengar för att genomföra åtgärder. Det visar dessa få konkreta, men aktuella, exempel.

Och, Reinfeldt, satsningar i allmänintressets namn kan rent av kräva höjda skatter.”

Gråsossen Oscar Andersson skriver i dagens DD i ”S hotar inga jobb” bland annat:

”Är det avtrappningen av jobbskatteavdraget som kommer att leda till minskad sysselsättning? Återigen, varför det? Jobbskatteavdraget har ju inte ökat sysselsättningen, så varför skulle en avtrappning minska den? Den föreslagna avtrappningen gäller från inkomster motsvarande en månadslön på 50 000 kronor och däröver. Det är några få procent av alla löntagare som tjänar så mycket – och menar Borg att de allihop skulle välja att sluta sina välbetalda jobb bara för att skatteminskningen upphör?/…/

Färska erfarenheter från vår omvärld har lärt oss att oredor marknaden ställt till med det har skattebetalarna fått stå för konsekvenserna av!”

Dialogersidan:

”År 1951 ställde matematikern Alan Turing frågan ‘Kan en maskin tänka?’ Hans fråga inspirerade 1972 till att formulera idén om informationssamhället.

När idéns förverkligande i samtiden utvärderades i en studie 1985 användes termen ‘funktionell autism‘ för att beskriva formaliseringen av arbets- och samhällsliv som kraftigt reducerade människans möjligheter att agera utifrån eget omdöme. Studien fokuserade på kunskapsteori och pekade på nödvändigheten av balans mellan teknologi, filosofi, historia och litteratur när vetenskap och teknik utvecklas [läs om turingmänniskan här].

År 1985/86 inrättades Dialogseminariet och tidskriften Dialoger för att konfrontera de bärande idéerna kring informationssamhället.”

Läs om Ai Weiweis solrosfrön.

Elizabeth Warren: ”Ingen blir rik på egen hand”…

24 oktober, 2011 § 5 kommentarer

”Detta är klasskrig. Ingen i det här landet har blivit rik på egen hand – ingen.

Du byggde en fabrik därute? Bra för dig. Men jag vill vara tydlig: du transporterade gods till marknaden på vägar som resten av oss betalat. Du hyrde/anställde arbetare som vi andra betalat för att utbilda. Du var trygg i din fabrik därför att vi alla betalade för polisstyrkor och brandskydd. Du behövde inte vara rädd för att plundrande band skulle komma och slita åt sig allt i din fabrik – och du slapp hyra någon att skydda dig mot detta – därför att resten av oss gjorde detta [åt dig].

Titta nu, du byggde en fabrik och den blev något fantastiskt, en fantastisk idé. Gud välsigne dig – behåll en stor bit av den. Men en del av det underliggande sociala kontraktet är; du tar en stor bit av detta [för egen del] och betalar [en liten del av detta] vidare för nästa unge som kommer där på vägen.

Dvs du betalar [tillbaka] för utbildning till denna unge, för vägar som man kan transportera gods på, för polis och brandkår m.m.”

Kan en småföretagare bekosta egna vägar? Järnväg osv för att transportera sina varor? Vad kan t.ex. en egen småföretagare, inte minst, betala själv, som vi nu alla betalar för via skatten? Kanske en storföretagare skulle kunna betala – en del – av de saker som nu betalas via skatten?

Slår mig vidare om en yllefabrik här i trakten där dess ägare tjänade enorma pengar för cirka 100 år sedan.

Han ordnade så det fanns affär i byn, sjukvård osv. och det applåderas av vissa, men jag kan inte riktigt applådera det. Kände instinktivt att sådant här kan bli så fel.

Förresten så betalas t.ex. lärares sjukvårdsförsäkring i USA av arbetsgivaren. Jag tror dock inte arbetsgivare är tvungna att göra detta, men den arbetsgivare som gör det kanske blir litet mer attraktiv för arbetstagaren (om denne/denna nu kan välja). Kanske tjänar företagaren på att ha friska anställda, så att betala sådan kanske skulle löna sig?

I och med att inte alla bidrar till sjukvårdsförsäkringen så blir premierna höga. Kanske betydligt högre än om alla skulle bidra till den. Som bland annat via skatten, som här i Sverige.

Eftersom försäkringsbolag betalar i USA så tror jag att sjukvården, privata läkare tenderar att ta betalt för saker som inte är nödvändiga, kanske t.o.m. för saker de inte gjort, så denna vård kan bli ganska dyr i slutänden? Och tydligen inte heller bättre.

Och eftersom självrisken kan vara ganska hög för dem som har en privat försäkring drar sig många av dessa för att gå till doktorn, med risk att ordineras dyr provtagning, dyr röntgen osv. I slutänden är risken stor att man hinner bli riktigt sjuk innan man äntligen är TVUNGEN att gå till doktorn? Se om borgerlig syn på sjukvård.

Men var verkligen yllearbetarna så fria för att återgå till den där yllefabriken? Inte livegna? De var bundna till sin arbetsgivare? Kunde inte fritt byta jobb? Vadå, valfrihet? Tacksamhet? Skuld? Bunden till arbetsgivaren därför att han erbjuder något samhället inte erbjöd då?

Var de tvungna att handla i affären? Och vadå, vårdval? Folket fick ta den doktor som erbjöds medan direktören kunde åka till privatsjukhus?

Kanske blev de bundna till honom i något som liknar eller påminner om Stockholmssyndromet?

Nej, ingen blir rik på egen hand.

Och Fredrik Reinfeldt bevakar knappast allmänintresset.

Borgerlig syn på omänsklig sjukvård, mer om privatiseringar och om Reinfeldts förljugna allmänintresse…

22 oktober, 2011 § Lämna en kommentar

Först och främst; Reinfeldt och Borg beskrivs av nyliberal högermedia som ansvarsfulla, tekniska expertagerande, där framförallt Reinfeldt nu senast säger sig leda ”allmänintresset” (men det är knappast allmänintresset han företräder!). Se mer om Reinfeldt och det s.k. ”allmänintresset” i slutet av denna postning.

Men för att starta hela denna tråd; AT-läkaren och miljöpartistiska politikern Daniel Svedin skriver i ”Produktionssjukvård – inte i Dalarna”:

”… valfrihet betyder också att invånare med stora ekonomiska resurser kan påverka sin vård i större utsträckning än låginkomsttagare. Lägre inkomstskatt, vilket förespråkas av borgerliga partier, genererar högre patientavgifter.

Du som har råd att betala ‘extra’ kan gå före i vårdköer [även vi lärare erbjuds teckna – en ganska dyr – sjukvårdsförsäkring, allt mindre blir kvar för oss medel- och låginkonsttagare av jobbskatteavdraget samtidigt som trygghetssystemen försämras i allt snabbare takt, en politik som knappast är ofrånkomlig och knappast är kostnadseffektiv heller, ger oss t.ex. inte billigare vård, utan troligen dyrare], du kan välja en vårdcentral med ett större utbud av multidisciplinära kompetenser och du kan snabbare få tillgång till specialistsjukvård.

Privata vårdgivare har heller inget intresse i folkhälsa, förebyggande samhälleliga sjukvårdsinsatser eller hemsjukvård.

De lämnar patienter med kroniska sjukdomar och socialmedicinska bekymmer därhän eftersom dessa patienter är alltför vårdkrävande och kostar mer än de smakar. Det enda en privat vårdgivare eftersträvar är ekonomisk vinst.

Denna ojämlika ansvarsfördelning mellan offentlig och privat vårdgivare innebär naturligtvis ojämlika konkurrensförhållanden och slutändan vård på olika villkor. Tillåter vi alltför många privata vårdaktörer att få slå rot i Dalarna har vi snart en primärvård som liknar den i Stockholms län./…/

I Stockholms län har man okontrollerat och utan behovsprövning släppt fram privata vårdaktörer i syfte att maximera patientens valfrihet. Ersättningssystemet ‘betalt per patient’, har lett till att ett patientbesök inte gärna får överskrida 15 minuter.

Flertalet mottagningar uppvisar tvivelaktig kompetens och kvalitet. Till exempel så riskerar just nu en privatmottagning i Gamla Stan att få stänga på bakgrund av bristfälliga hygieniska rutiner. En kvartersakut i de norra förorterna upptäcktes ha anställt läkare från utlandet utan giltig svensk legitimation.

Eftersom läkarbesök genererar större ekonomisk ersättning än sjuksköterskebesök har flera mottagningar minimerat sin sjuksköterskemottagning och telefonrådgivning.

Istället satsar de allt på att låta läkarna ta emot så många patienter som möjligt och detta oavsett patientens individuella behov! [är det effektiv resursanvändning?]

Inte undra på att landstingsrådet Filippa Reinfeldt stolt kunde presentera en 35-procentig ökning av antalet läkarbesök år 2007-2009!/…/

I den bemärkelsen handlar sjukvård inte längre om människor utan om pengar. Hälsovalet i Stockholm [vårdval Stockholm] har lett till ett ineffektivt utnyttjande av personalresurser och en arbetsmiljö som präglas av stress och där varken personal eller patienter mår bra./…/

Denna borgerliga syn på omänsklig primärvård vill vi aldrig någonsin se i Dalarna.”

Läkarna Lars-Erik Hansson och Simon Larsson skriver också i artikeln ”Vårdvalet styr resurser till dem som är friskast” i Göteborgsposten (dvs fler och fler reagerar, men hörs de ordentligt i media? I TV-nyheter, svensk press osv?)

”Ett flertal undersökningar visar att vården utnyttjas mer av rika än av fattiga. Samtidigt inför allt fler landsting, inklusive vårt eget, vårdvalsmodeller som riskerar att kraftigt öka ojämlikheten. Det är orättfärdigt

Åtta levnadsår – det är skillnaden i medellivslängd mellan män i Älvsborg och män i Bergsjön, en spårvagnsresa med 11:an som tar trekvart.

Den ojämlika hälsan börjar alltmer uppmärksammas i medicinsk och samhällsekonomisk forskning. Ett flertal undersökningar visar att vården utnyttjas mer av rika än av fattiga och det gäller allt från förskrivning av Viagra till vård i livets slutskede.

Socialstyrelsens rapport Cancer i Sverige (2011) konstaterar att den lägsta socioekonomiska gruppen har klart sämre överlevnad vid alla cancerformer och i oktober ska myndigheten på regeringens uppdrag presentera en lägesrapport om vårdens (o)jämlikhet./…/

Många vårdarbetare kan vittna om hur hälsogapet stadigt växer. En ung, frisk och välinformerad grupp tar till sig hälsoråden och konsumerar vårdresurser för att ‘maxa’ hälsan medan en stor och tyst grupp inte tycks söka eller få de vårdresurser som de behöver./…/

Det märkliga är att allt fler landsting, inklusive vårt eget, samtidigt inför vårdvalsmodeller som riskerar att kraftigt öka ojämlikheten. Bo Burström, professor i socialmedicin vid Karolinska institutet, menar att vårdvalsmodellerna ökar skillnaderna mellan de som är informerade och de som inte är det.

Vårdvalet inom primärvården innebär i korthet att politikerna avsäger sig makten att lokalisera vårdresurserna dit de behövs. Innebär det en vårdcentral per kvarter i centrum och en i nordost må det vara hänt, lyder det ansvarslösa marknadstänkandet i sin förlängning.

Vårdvalet infördes i namn av ett högre syfte, nämligen valfrihet.

Men primärvårdskontorets egna siffror visar att bara 17 procent av regionens medborgare alls brydde sig om att välja, och detta efter en dyr och omfattande reklamkampanj. Än mer anmärkningsvärt är att de sjukaste och äldsta var de som minst brydde sig om att välja.

När man frågar vårdgivarna själva anser de att vårdvalsmodellen skapat en obalans till förmån för de friskaste patienterna och till nackdel för kroniskt sjuka och multisjuka.

Vi som arbetar inom vården vet vad det betyder i praktiken: vårdcentralerna har sett sig tvungna att konkurrera genom generösa jourtider och dyra drop-in-mottagningar. Detta är praktiskt för alla som kommer med en förkylning men drop in-tiderna har finansierats genom nedskärningar av de personalgrupper (specialiserade sjuksköterskor, psykologer och kuratorer) som är helt avgörande för de med störst ohälsa.

Det är tveklöst så att vårdvalsmodellen gör vissa patienter mer lönsamma än andra. De minst lönsamma märks dock knappast i en enkätstatistik som domineras av medelklassens eufori över att kunna ”droppa-in” med sina innebandystukade fötter.

Att ge männen i Bergsjön åtta år till var redan tidigare en stor utmaning för våra politiker. Vi vill gärna veta hur de menar att målet skall kunna uppnås med en vårdmodell som styr om resurser till de friskaste. Har Västra Götalandsregionen avskrivit tanken på jämlik hälsa som en vacker men orealistisk utopi?”

Se vidare läkare Anders Romelsjö om ”Vårdval är en dyr, oekonomisk och odemokratisk myt”:

”Som med doktor Jan Halldin påpekat många gånger, senast i Läkartidningen igår 5 oktober (nr 40 2011), finns det däremot risk för att privatisering av vården medför att den blir mer ojämlik, att ekonomiska intressen förstärks på bekostnad av kvalitet och vårdbehov./…/

Jan Halldin har alldeles rätt då han skriver:‘Att vårdval och vårdprivatiseringar har införts så snabbt i vårt land har huvudsakligen politiskt ideologiska orsaker. Det anmärkningsvärda är att det har kunnat ske utan stöd i evidensbaserad forskning och kunskap’.

Är inte detta något av en skandal? Vill medborgarna betala mer för en vård som sannolikt är sämre genom att den blir mer ojämlik (i strid med Hälso- och sjukvårdslagen) och där utsatta grupper särskilt riskerar att hamna i kläm, och där vinstmedel går till skatteparadis i utlandet?”

Se också hans inlägg ”Privata vårdbolag tjänar miljarder av skattepengar utan att vården förbättras” och kommentarerna till detta.

Och man har visat här i Sverige att oerhört många äldre är för skröpliga för att välja, se ”Många äldre har inte själva förmåga att välja sin omsorg”. Apropå s.k. ”valfrihet”. För vilka är ”valfriheten”? För gemene man verkligen?

Och om privatisering av skolan och skolgången skriver Sven-Eric Liedman apropå en bok av den amerikanska skolforskaren Diane Ravicth i ”För friskolan – ur tiden”:

”… vinstdrivna skolor både sänker kunskapsnivån och förstärker klassamhället.

I Sverige talar vi om Jan Björklund som om han vore unik. Men världen är full av sådana som han. Hela den svenska utvecklingen under senare decennier har i mycket följt den amerikanska i spåren.

När kommunaliseringen planerades, reste svenska experter till USA för att hämta inspiration för egna kommande stordåd. Friskolereformen några år senare hade amerikanska förebilder; förändringen blev bara mer drastisk i Sverige. Skolor försvinner inte i USA bara därför att några föräldrar väljer att sätta sina telningar någon annanstans. De stängs när provresultat och betyg trots varningar från myndigheterna förblir usla.

Men färdriktningen är densamma, och i år genomförs i Sverige nya genomgripande förändringar som i väsentliga punkter kopierar en tio år gammal amerikansk reform.

Därför är Diana Ravichs bok så viktig också för oss. Med klarhet och precision visar hon hur NCLB [No Chilod Left Behind dvs inget barn ska lämnas efter] kommit till korta.

Koncentrationen på några få kärnämnen – matematik och engelska – har lett till en utarmning av andra ämnen. Tillsammans med den överdrivna uppmärksamheten på prov och betyg har skolans lärokurser snävats in och berövats livgivande inslag.

Man dyrkar enkla, mätbara data (och, vill jag tillägga, där man inte har några sådana data höftar man till några som kan ge illusion av exakthet).

En synbar effekt är att estetiska och konstnärliga ämnen håller på att försvinna. Historieämnet, som redan tidigare vanställdes av en ängslig objektivitetsiver, har ytterligare förtvinat. Det anses farligt att berätta, och kvar blir döda fakta.

Över huvud sviker den nya skolan sin uppgift ‘to make sense of this world’ [göra världen förståelig, skapa mening] för eleverna, säger Ravitch. Blickfältet snävas in. Siktet ställs enbart på provräkningar och provskrivningar. Elever tvingas lära för skolan, inte för livet.

Ravitch riktar också en förödande kritik mot friskolorna.

Det började så oskyldigt.

En ordförande i lärarfacket, Albert Shanker, lanserade på 1980-talet idén att grupper av lärare skulle få möjlighet att starta sin egen skola, detta för att deras professionella kompetens skulle få fritt spelrum. Därmed skulle också vägen öppnas för djärva pedagogiska experiment.

Men Shankers idé kidnappades snart av den sorts människor som i den fria marknaden ser lösningen på all problem, också skolans. Skolans värld invaderades av smarta ekonomer som inte hade begrepp om vad undervisning och utbildning är för något. De visste där­emot hur man kunde driva företag och ersatte så snart möjligheter gavs professionella rektorer med folk av sin egen sort. Över huvud förpassades lärarna till marginalerna. De blev tjänsteandar i sin egen skola.

Effekterna har enligt Ravitch varit förödande. En främmande logik har på många håll tagit makten över skolan. Marknaden har vinnare och förlorare, säger Ravitch. Det ska inte skolan ha./…/

I detta alltmer klasskiktade samhälle sprids lögnen att om skolorna och lärarna bara sköter sig spelar elevernas bakgrund inte någon roll för studieresultaten [blickarna riktas bort från fattigdom och isolering på grund av ras!!!]. Men all statistik visar att det är så. Varningsropen om att Sverige, liksom USA, klarar sig sämre vid internationella jämförelser gäller egentligen bara vissa skolor i vissa områden. ”

Och andelen icke vinstdrivande skolor sjunker, dvs de vinstdrivande håller på att ta över. Vad kan det innebära?

Och Reinfeldt och Borg påstås vara och säger sig vara ansvarsfulla, tekniska expertagerande. Framförallt Reinfeldt säger sig leda ”allmänintresset”.

Men den nya välfärden ska vara föräldrar och sambos. Tillägg 23 oktober: läs denna artikel av utförsäkrad journalist om detta att leva på anhöriga ”Reinfeldt tycker att anhöriga ska rycka in för sjuka och arbetslösa.”

Se denna intervju i SVD med Reinfeldt.

Det är klart tjänar men över miljonen per år, så bör man ha råd att stötta sjuka och arbetslösa anhöriga, sätta sina barn i privatskolor och kanske t.o.m. betala avgift för detta osv osv osv? Men hur blir det för dem som inte har någon familj eller kanske ens anhöriga (vare sig rika eller fattiga)?

Läs andra bloggpostningar om detta här, här, här, här och här:

”Fredrik Reinfeldt och hans nya Moderaterna är inte ett neutrum. Det är en politisk organisation vars bild av hur samhället skall konstrueras är subjektiv.

Att Fredrik Reinfeldt vill representera allmänintresset och skapa bilden av ett Moderaterna som politisk norm är däremot begriplig.

Det är trots allt det enda alternativet som står till buds för att skyla det faktum att Moderaterna representerar särintresset välbärgade, vita, medelålders män.”

Jag höll på att sätta morgonkaffet i vrångstrupen när jag läste Göran Greiders ledare ”Reinfeldt lämnar politiken”. Där skriver han:

”Den svenska politiska offentligheten är uppenbarligen på väg att övergå i ett slags absurd teater. I alla fall är det den känslan jag alltmer fått efter att ha hört utspelen från moderatledaren Fredrik Reinfeldt de senaste dagarna under den pågående moderatstämman. Är han ens moderatledare längre? 

Han har ju nu offentligt deklarerat att han i grunden endast företräder det så kallade allmänintresset och står fri från alla slags bindningar [se Vänstra stranden om detta s.k. allmänintresse]./…/

Fredrik Reinfeldt leder ett allmänintressets parti som emellertid vägrar att ens gå med på lagar som kräver redovisning av de kampanjpengar det får från välbeställda personer. Hur är det möjligt att Reinfeldt undkommer kritik för det? Åtminstone i allmänintressets namn borde väl dessa kampanjbidrag redovisas? 

Alltmer tycks det ha blivit så att såväl Reinfeldt som Borg höjt sig över politiken och framstår och framställs som ett slags oberoende experter, eller ämbetsmän i staten.

De svävar ovanför alla småttigheter.

De kommer med små analyser av världsläget och ger kommentarer som i medierna närapå framställs som kommande från oberoende håll och pressas sällan på det politiska innehållet. I fallet Carl Bildt blir det direkt parodiskt.

Varför pressas inte statsministern på om han verkligen har förtroende för sin utrikesminister när denne uppenbarligen försökt mörka kopplingarna till Etiopen som han via Lundinkoncernen har haft? Men när Reifeldt pratar om Bildt låter det som om han pratar om en intressent figur i TV och inte om en av sina egna ministrar. /…/

I sitt tal på moderatstämman kunde således Reinfeldt i allmänna ordalag klaga på konsumtionshetsen i samhället. Bra. Men var är då följdfrågorna om vad moderaterna vill göra för att minska konsumtions- och statushetsen?

Vill de nu dra in köpkraft genom att höja skatterna?

Nej. Istället driver (m) en politik som ökar skillnaderna och därmed triggar igång just konsumtions- och statushets?

Men Reinfeldt säger det han säger som om det rörde sig om ett fritt kåseri och ingenting mer./…/

alla slags ideologiska kompasser plockas bort, att vi upphör att se de stora intressemotsättningarna i samhället och reducerar politik till en vag fråga om förtroende för förmågan att förvalta det bestående./…/

… idépolitik eller analys av de politiska beslutens konsekvenser för miljoner människor ersätts av frågor om enskilda politiker gör rätt för sig eller inte./…/

De lanserar således ett skattesänkarprogram som ger miljarder till de välbeställda och tar samtidigt ifrån breda löntagarskikt en fungerande a-kassa eller sjukförsäkring. Men detta djupt politiska projekt beskriver de inte som tydlig intressepolitik, utan som ett slags ansvarsfullt, tekniskt expertagerande. 

Och många sväljer det. Hur är det möjligt? Kanske kan det förstås bara om man ser på den samlade effekten av idépolitisk utarmning, medialisering och minskande folklig aktivitet.

Jag tror ändå att den antipolitiska vågen till slut når sin topp och sedan faller tillbaka. Men just nu bryter den fram med fullt kraft och den som surfar elegantast på den är moderatledaren och statsministern.”

Och Robert Sundberg skrev att Borg säger sig vilja begränsa vinster i välfärden, men vad tycker han i sakfrågan egentligen? Är det bra om vård och skola blir en marknad vilken som helst?

Sven-Eric Liedman skriver om tandlös politik (vad gäller skolan, men den gäller politiken inom kanske alla områden):

”I Sverige försöker man på tandlöst vis komma åt rena lycksökare i branschen.

Inte ens Socialdemokraterna vågar ryta de befriande orden: Åt helvete med vinster i skolan! Man säger att det alltid skulle finnas kryphål för dem som vill sko sig. Men täpp till kryphålen då!”

Och systemen uppmuntrar allt mer till att bara se till kortsiktigt självintresse och ”vi” ifrågasätter dem inte heller! Borgerlig media framställer inte minst Reinfeldt och Borg som oberoende experter och ansvarstagare och människor går på det!? På lång sikt tror jag att de flesta förlorar på den politik som förs).

Liedman skriver:

Enligt Ravitch förstärker friskolesystemet också segregationen i samhället. Det lockar till sig elever vars föräldrar skyr de så kallade problemområdena, kanske över huvud de kommunala skolorna, samtidigt som de i alla avseenden fattiga, alltså de som är ekonomiskt, socialt och kulturellt underlägsna, lämnas kvar i skolor med sämre resurser.”

Nej, det tricklar inte ner och vad tycker egentligen Borg i sakfrågor?

20 oktober, 2011 § 1 kommentar

”Borg säger sig vilja begränsa vinster i välfärden” men vad tycker han i sakfrågan? Är det bra eller inte om vård och skola blir en marknad vilken som helst?

”Fredrik Reinfeldt och Anders Borg kommenterar samhälleliga och ekonomiska frågor trots att det ofta är de som rår för att det är på ett visst sätt på de områden de kommenterar.

Två exempel gavs i går. Statsminister Reinfeldt kommenterade ett införande av Tobinskatt på finansiella transaktioner på EU-nivå, vilket han spådde skulle leda till blomstring av konsultföretag som säljer rådgivning om hur företag undgår en sådan skatt. Hur de fria finansmarknaderna ska tyglas, om de alls bör tyglas, behövde Reinfeldt inte svara på.

Reinfeldt angav att en Tobinskatt inte är bra om inte alla länder är med på det. Men är han beredd att kämpa för att så många länder som möjligt inför en sådan skatt, EU-länderna till att börja med?

Vill han försöka tygla dessa marknader på något sätt? Eller vill han, i nyliberal anda, inte göra det?

Finansminister Borg upprördes av att bolag för riskkapital som nu driver välfärdstjänster (skola, vård) kan plocka ut vinster i så kallade skatteparadis och då undgå att betala skatt. Men vad tycker Borg i sakfrågan att vård och skola blir en marknad som vilken som helst? Är det bra eller inte?

Borgs parti, han är ju med i ett parti med en politik, har ju kämpat för att dagens läge, med företag som bedriver verksamhet inom vård och omsorg, ska vara en realitet. Tycker Borg att hans parti drivit en felaktig politik på området? Eller är han emot privata lösningar av detta slag i välfärdssektorn?

Och övriga moderata ministrar, vad går att säga om deras politik på sina områden?”

Ingvar Persson i ”Anders Borgs nya kläder”:

”Att en moderat finansminister känner behov av att kliva fram som den främsta kritikern av skattetrixande finansentreprenörer måste tolkas som ett tecken i tiden.

Det borde kanske uppmuntra alla som upplever hur spekulation, girighet och marknadsfundamentalism fått bre ut sig över samhället. Alla som protesterat mot hur skattepengar har blivit privata vinster, och välfärdstjänster förvandlats till finansiella placeringar.

Om till och med Borg inser att han ska framstå som systemkritiker har vinden onekligen vänt.

Å andra sidan.

Att Anders Borg antagligen lyckas få många att tro att den nya rolltolkningen är på allvar borde göra oss alla bekymrade.”

Ja, verkligen!

I USA ser vi en hisnande förändring. USA…

”… håller på att bli ett fattigdomsland där alltfler lever på matkuponger och välgörenhet. Samtidigt är det ett land som går tillbaka till 1900 talets början när det gäller hur extremt rika de rika blivit./…/

… gapet mellan de 0,01% rikaste och de 90% vanliga hushållen faktiskt visar upp samma utveckling idag som före 1930-tals krisen. Bara under tjugo år efter andra världskriget höll sig de superrika i schack och hade en normal utveckling. efter 1975 tog girigheten förnyad fart.

Det här gäller även om man jämför de 1% rikaste med de 80% normala hushållen. Gapet ökar rejält.

Men så är den rikaste procenten också extremt välmående i USA.

Den rikaste procenten har 33,8 procent av alla välstånd, de fattiga 50% delar på bara 2,5%!

Det här gäller självklart också om man tittar på vem som äger aktier, delar i fonder osv.

1% äger mer än hälften. Den fattiga halvan äger nästan ingenting.

Det här är ‘Class War‘ på riktigt. Jämför man med andra länder är USA extremt.

Det här är tiondelar av befolkningen och att den horisontella linjen är längst i USA betyder att klasskillnaderna är störst. Storbritannien är nästa stora land som driver samma politik.

Den rikaste tiondelen i Sverige når bara upp till vad den näst rikaste tiondelen i USA har.

Fast pratar man om de riktigt rika, den sista promillen visar alla länder upp stora förmögenheter hos några väldigt få.

Bilderna är dessutom för perioden före den stora kraschen 2008. Efter det har inkomstkillnaderna på jorden inte minskat, de har ökat.”

Se diagram, staplar och bilder i länkad artikel av Johan Ehrenberg.

Vi är de 99 procenten påpekar allt fler amerikaner och britter strejkar… Men förändras politiken? Kan en stark gräsrotsrörelse skapas, som gör att politiken måste ändras och vi få andra slags politiker? Även på vänsterkanten? Där människor inser att deras röster kan spela roll. Och bör spela roll. Jo, allt färre kommer att finna sig.Nej, det tricklar inte ner.

Se ”Krugman om tillståndet i USA: företag som sitter på en massa tillgångar expanderar eller anställer inte. Varför? Varför har vi problem?”

Och privatiseringar verkar inte vara kuren, se de tidigare inläggen ”Exempel på effekten av privatisering av äldrevård i Storbritannien…” och ”Mer om problemen med privatisering av äldrevård i Storbritannien och myten om ålderschocker och att vi inte kan finansiera tryggheten…” Förhållandena har inte blivit bättre vare sig för de boende eller för vårdpersonalen.

Och som sagt, klyftorna mellan människor är oerhört stora i USA. Barbara Ehrenreich beskriver hur fattigdom ses som brottsligt/kriminellt där. Hemlösa får inte sova var som helst osv.

Det var i Storbritannien och USA som den nyliberala vågen med skattesänkningar, privatiseringar osv startade med Ronald Reagan och Margaret Thatcher. Och idag är det den förhärskande politiken över hela världen och helt opportun överallt, de som ifrågasätter denna politik möts med minst sagt höjda ögonbryn. Med vad för följder har denna fått och kommer den att få för den lilla människan? Och denna politik är inte alls ofrånkomlig.

”Diane Ravitch om amerikansk skolas problem: ‘Blickarna leds bort från fattigdom och isolering på grund av ras’…

Den amerikanska drömmen finns inte i USA och den håller nog på att försvinna också här.

Vi kommer att bli ett fattigt land inte bara ekonomiskt, utan (ande)fattigt i andra avseenden också (se bara platt-TV:n kronprinsessan fick när hon fyllde 30 år), när färre och färre får chans att utvecklas efter sina förutsättningar (därför att de saknar diverse resurser och tillgångar).

Alla behöver en rimlig levnadsstandard, men det finns kanske andra värden än att ha det största huset, bilen osv av alla…

Paul Krugman har skrivit om lyxfeber och statusängslan – i USA.

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin public interest/allmänintressereflektioner och speglingar II....