Mer om skolan…

8 november, 2014 § 2 kommentarer

1För någon dag sen publicerade ETC denna artikel och min reflektion då blev något i stil med:

”Om skolan drivs offentligt får vi inte den här sortens bluffar!?”

Igår möttes jag igen av att ytterligare en annan friskola påstås ställa högre krav på sina elever. En manlig elev i sjunde klass sa apropå hur mycket det är att göra i skolan ungefär att:

”Lärarna ställer väldigt höga krav här, men det tycker jag är bra. Man lär sig mycket!”

Detta fick mig också att tänka. Ja, för barn som presterar bra i skolan, som har föräldrar som kan hjälpa (t.ex. själva har hög utbildning, som i detta fall) och där familjeförhållandena är stabila, precis som jag förmodar för denna elev samt för många som har och hade lätt för sig i skolan, men så tänker jag på andra elever.

Elever som inte har så lätt för sig, som ett par av mina elever som har dyslexi, varav en verkar ha väldiga krav på sig. Hur är det för dem? Hur hanterar skolan dem? Hur kan man komma att hantera dem på längre sikt? Och även om man skulle skriva in i lagen att skolor inte får neka elever tillträde som har särskilda behov, kan inte de eleverna få det svårt i skolan idag? Inte bara i friskolorna, utan också i de kommunala skolorna? Därför att alla nu ska konkurrera med varandra?

Har friskolorna verkligen lett till pedagogisk mångfald? Nej, jag tror inte det! Om man har ”nya” koncept, så handlar det om såna där eleverna jobbar friare och behöver mindre lärarhandledning. Elever som behöver mindre handledning och som är väldigt självgående kan hantera detta, men de som inte klarar det passar inte i dessa skolor. De resurser som frigörs i dessa skolor var går de? Till elever med särskilda behov (samt till elever som behöver mer stimulans och utmaningar) eller ner i skolägares fickor?

Inte minst skapar friskolorna ett segregerat samhälle. Det blir allt viktigare vilken skola du går i, vilka kontakter du får och liknande, även om varken undervisning eller lärare kanske är ett dugg annorlunda (eller lärarna mer kompetenta).

Och har verkligen den friskola som trodde sig ”ge eleverna en annan start” (än vad de påstås fått/får i kommunal skola), verkligen lyckats med detta? Eller ens lyckats bättre än många, många kommunala skolor? Lyckas inte kommunal skola med detta? Och när den person som startade en friskola med denna målsättning slutar fortsätter friskolan i samma anda?

Mamma till en liten son som går i andra klass konstaterade också att det är mer läxor och högre krav i den friskola som hennes son rätt nyligen fick en plats i. Jag är osäker på vad hon egentligen tyckte om det. Är inte säker på att hon tyckte det var odelat positivt att ställa så höga krav på ett så litet barn.

Och återigen; de barn som inte får uppbackning hemifrån, inte kan få uppbackning hemifrån eller barn vars föräldrar rentav inte bryr sig, hur är det för dem?

Är den här pressen bra ens för högpresterande barn?

Med detta inte sagt att man inte ska få ställa krav, att det alltid och i alla lägen är skadligt.

Föräldrar tror att de gör något väldigt bra för sina barn, men om de (och vi alla) kunde se framåt kanske vi skulle upptäcka att vi förlorade mer både som individer och samhälle på detta än vi vann, jämfört med hur det var innan?

Dock skolan är en spegel av samhället och idag är det mer egoistiskt (retoriken kallar detta individualistiskt, för det låter finare). Britten George Monbiot skriver så bra om att ”Ensamheten tar livet av oss.” Där kan man bland annat läsa:

”Allas krig mot alla – med andra ord konkurrens och individualism – är vår tids religion, som rättfärdigas genom en mytologi där ensamma vargar, enskilda näringsidkare, självgående personer och män och kvinnor som arbetat sig upp på egen hand går sin egen väg.

För den mest sociala varelsen, som inte kan frodas utan kärlek, finns det inget som heter samhälle, bara heroisk individualism. Det är att vinna som räknas. Resten är olycksfall i arbetet./…/

Och även om konkurrens skulle göra oss rikare skulle det inte göra oss lyckligare eftersom det välbefinnande vi skulle få ut av en inkomstökning skulle undergrävas av konkurrensens aspirationsrelaterade inverkan.”

Fler och fler börjar ifrågasätta (de nyliberala) nationalekonomernas dominans. Samt ”Galenskapen att driva ett land som ett företag.” Det internationella nätverket ”Rethinking Economics” eller ”Omprövning av naitonalekonomin” skapades av universitetsstudenter, tänkare och medborgare. Och redan i slutet av förra årtiondet protesterade studenter genom att helt enkelt promenera ut från en föreläsning i grundläggande ekonomi vid prestigetyngda Harvarduniversitetet för sin professor Greg Mankiw, för de ifrågasatte det han enkelspårigt lär ut.

Lars Pålsson Syll tillhör också kritikerna och debattörerna.

Annonser

Ökade klyftor och ökande misstro – vad leder minskande tillit till? Är det de tillitsfulla individerna i ett samhälle som är de aktiva? Behöver vi möjligen fler tillitsfulla i samhället? Vad leder den söndra-och-härska-politik, som mer eller mindre uttalat förs, till?

3 oktober, 2012 § 13 kommentarer

Här kan man läsa Suhonens och Antman Debels artikel ”Politikernas dubbelagenterhot mot välfärdens kärna”:

”Strukturproblem. Svensk demokrati bygger traditionellt på intressegrupper som står mot varandra./…/

Just nu är den stora uppgiften att hindra S-kongressen att säga nej till vinster i välfärden./…/

Näringslivet blandar sig i de politiska partiernas inre liv. När det handlar om stora ekonomiska värden är de numera beredda att gå in i partierna med ombud för att skydda sina ekonomiska intressen.

För socialdemokratin som är en reformistisk folkrörelse förutsätts att partidebatten förs mellan jämlika medlemmar, inte av buktalare för ekonomiska maktgrupper utanför partiet. Förtroendet för en blandekonomi med fria företag kräver att den demokratiska sfären är fri från företagsmakt. Annars återinförs en slag viktad rösträtt vi känner igen från fördemokratisk tid./…/

Oron hos vård- och omsorgsföretagen och deras pr-bolag driver dem att försöka påverka S-politiker och opinionsbildare med seminarier och luncher också kallat ”mjuk” påverkan.

Vilken beredskap har den socialdemokratiska partiledningen med Stefan Löfven och Carin Jämtin i spetsen för att hantera ett läge där S-motioner om vinst i välfärden kan ha skrivits av vårdbolagen? Utser bolagen rent av egna kongressombud?

Den ekonomiska maktens ökande inflytande i politiken måste nu upp till debatt.”

Precis! Fler är inne på denna kritiska linje. Bra!

Bra skrivet!Ja precis, vilka tar parti för de utsatta idag? Och ja, om alla politiska partier är lika så blir politiken tråkig! För sjuttioelfte gången; se jämlikhetsanden om tillit och samhällsliv! Jo, jag tror att tillit också skapar bättre samhällsekonomi!

Vi behöver alla hjälpas åt! Och allas resurser behöver tas tillvara, något den amerikanske ekonomen Jeffrey Sachs också menar är sant för USA och dess ekonomi! Se Sachs om den ”Den nya progressiva rörelsen och slutet på en 30-årig Reagan-era”:

”Vi befinner oss i slutet av den 30-åriga Reagan-eran, en period som kulminerade i inkomster som svingade sig i höjden för de 1 % som finns i toppen och en förkrossande arbetslöshet alternativt stagnation i inkomster för största delen av den resterande befolkningen.

Den övergripande utmaningen de kommande åren är att återställa välståndet och makten för de resterande 99 %.

För trettio år sedan så gjorde en nyvald Ronald Reagan en ödesdiger bedömning:

’Staten är inte lösningen på våra problem. Staten är problemet.’

Skatter för de rika skars ner kraftigt, liksom utgifter för offentlig service och investeringar som del av nationalinkomsten [BNP].

Bara militären och några få stora transfereringsprogram somSocial SecurityMedicareMedicaid och krigsveteranförmåner var befriade från åtstramningen.

Det Reagan gjorde var en ödesdiger feldiagnos. Han förbisåg/låtsades inte om det verkliga problemet – ökningen av den globala tävlan i informationsåldern – och slogs [istället] mot den hemska staten.

I decennier framöver kommer USA att betala priset för denna feldiagnos, med en nation som är märkligt oförberedd att möta de globala ekonomiska, energi- och miljömässiga utmaningarna i vår tid.”

Ja, vi behöver ta tillvara allas resurser och verkligen ge alla samma chans att utveckla sina unika förmågor. I ett sådant samhälle, solidariskt, mår vi alla bättre och jag tror också att människor lättare blommar ut i detta. Och blommar på ett bättre sätt.

Se om Rothsteins ”Sociala fällor och tillitens problem.” Fler reflektioner över denna här och samt Göran Rosenberg över Rothsteins bok här. Väl värt att läsa!

Se också SNS om denna bok här. Se vidare SNS om Putnams bok ”Den fungerande demokratin. Medborgarandans rötter i Italien.”

Och ekonomistudenter vid Harvard har också ifrågasatt den partiska (som de menar) undervisning de fått! Se anti-Mankiw-rörelsen.

Ja, ”vem tjänar på de förhållanden vi ser idag?” Vi förlorar ALLA på denna bristande tillit.

Ingo Schulze: ”Det handlar om de enkla frågorna: ‘Vem har nytta av det? Vem tjänar på det? Är det bra för det gemensamma? Till sist skulle frågan lyda: Vilket samhälle vill vi ha? Det är vad jag menar med demokrati”…

16 april, 2012 § 18 kommentarer

Bra svarat av Greider!:

”Riskkapitalisterna behöver inte ta några större risker, eftersom kommun och landsting kommer att köpa tjänster även när marknadsekonomin sviktar – en riskfri verksamhet för riskkapitalister. 

Så sent som i veckan hade t ex Sydsvenska Dagbladet ett väldigt bra reportage, ‘Assistans en guldgruva‘ om branschen som pekade på de mycket höga vinstnivåerna, som delvis möjliggörs för att företagen kan välja sina kunder [läs denna artikel! Det är knappast synd om assistansbolagen alls! De har möjligheter att plocka russin ur kakan ser det ut!].

Du, Anne Bohman,agerar säkert med de bästa avsikter. 

Men vägen till helvetet är som bekant stensatt med goda avsikter och genom att verka i branschen så som den ser ut bidrar du till att välfärden på sikt undermineras och ger ett alibi till dem som berikar sig.

Någon skrev i ett annat sammanhang:

Högern har länge ‘ägt’ frågor om ekonomi och har tryggt kunnat luta sig mot ekonomiska doktriner som levererats av fina titlar.”

Nej, högern behöver liksom inte rättfärdiga sig idag. Högern kritiserar man inte, till skillnad från vänstern känns det. Den försöker framställa sig som opolitisk på något vis? Den representerar det sakliga, objektiva och alltså rätta.

Men får alternativ syn på riktigt allvar och bred front komma fram inom ekonomin (då får man ta till utmarch som studenter gjorde från föreläsning på prestigetyngda Harvarduniversitet i USA, i protest mot en undervisning man anser icke opartisk, en ekonomiundervisning man anser politisk och inte visar på alternativa synsätt – vilka faktiskt finns anser man)? Gör den ens det i ”Nationalekonomi för vänstern”?

Högern äger problemformuleringsföreträdet.

Vi är inga isolerade öar, det vi gör påverkar andra i större eller mindre grad. Från mycket stor till mycket liten.

Tysken författaren Ingo Schulze:

Demokratins förfall – Vinsterna privatiseras, förlusterna socialiseras. Socialstaten förfaller. Blindhet för högerextremismen”:

Jag har inte skrivit en enda artikel de senaste åren för jag vet inte längre vad jag ska skriva.

Allt är så uppenbart: avskaffandet av demokratin, den tilltagande sociala och ekonomiska uppdelningen i rika och fattiga, socialstatens förfall, privatiseringen och därmed förvandlingen av alla livets områden till marknad (utbildningen, sjukvården, kollektivtrafiken), blindheten för högerextremismen, medierna där man pratar oavbrutet för att slippa tala om de verkliga problemen, den öppna och dolda censuren (ibland som ett rakt nej, ibland under förevändningarna ‘tittarsiffror’ och ‘format’) och, och, och …

De intellektuella tiger. Från universiteten hörs ingenting, här och där flammar något upp, sen sänker sig mörkret igen. Jag kan bara upprepa truismenvinsterna privatiseras, förlusterna socialiseras. Och jag önskar att jag kunde nämna exempel på motsatsen.

Strax innan jul var jag med på ett arrangemang i Berlin med rubriken: Angreppet mot demokratin. Jag tackade ja till att vara med för jag ville göra något åt min känsla av isolering. När man dag efter dag får vansinnet serverat som självklarheter är det bara en tidsfråga innan man uppfattar sig själv som sjuk och abnorm. Jag har sammanfattat en del av det jag sa.

1 Det är en eufemism [ungefär ‘förskönande omskrivning’ eller understatement i detta sammanhang] att tala om ett angrepp mot demokratin.

Ett läge i vilket en minoritet av minoriteten tillåts, alltså har laglig rätt, att skada det offentliga för att berika sig själv, är redan postdemokratiskt.

Skulden bär det offentliga självt, eftersom det inte värjer sig mot utplundringen, därför att det inte är i stånd att välja företrädare som skyddar dess egna intressen.

2 Varje dag får vi höra att regeringarna måste ‘lugna marknaderna’ och ‘återvinna marknadernas förtroende’. Med marknader avses framför allt börserna och finansmarknaderna, alltså de aktörer som spekulerar i eget eller andras intresse för att nå maximal vinst.

Är inte det samma personer som undandragit ofattbara miljardsummor från det offentliga? Och deras förtroende ska våra folkvalda kämpa för?/…/

6 Efter Östeuropas sammanbrott uppnådde några ideologiska föreställningar en sådan hegemoni att de uppfattades som självklarheter. Privatiseringen kan vara ett exempel.

Privatisering uppfattades som något enbart positivt. Allt som inte privatiserades utan förblev offentligt och inte underkastades privata vinstintressen, ansågs ineffektivt och kundovänligt.

Så uppstod en allmän stämning som förr eller senare måste leda fram till att det offentliga avväpnar sig självt.”

Privatisering är undermedlet, mirakelmetoden som löser alla problem. Och tros dessutom visa på handlingskraft och tros därmed ingjuta förtroende? Se bara om LSS-tjänster som läggs ut på entreprenad i Falun, i en kommun som styrs av de rödgröna. Jag tycker oerhört illa om detta!

Likaså ogillar jag starkt att sjukhuset i Bollnäs privatiserats och tagits över av Aleris. Det gör INTE Bollnäs eller Ovanåkers kommuner attraktiva att flytta till längre! För jag tror INTE servicen blir bättre, i alla fall inte på sikt.

Vad tror politikerna egentligen att de åstadkommer med detta? En bättre eller åtminstone lika bra tjänst, men till ett lägre pris? Hur ska den kunna bli det? Blir den vare sig bättre eller effektivare? På ingens bekostnad i så fall?

Men det finns inga belägg för att privatiseringarna leder till större effektivitet eller mindre kostnader. Om så vore och dem som behöver utnyttja tjänsten verkligen får minst lika bra service, samt att tjänsten fortfarande gäller alla dem den tidigare gällde, ja, då kanske det vore okej, inklusive om den är lika bra för de anställda.

Men om det inte finns belägg att det blir så borde man inte vara försiktigare med att privatisera då? Om man betänker vilka konsekvenser det kan få och kostnader för att återta sånt som privatiserats?

Se rapporten ”Konkurrensens konsekvenser” där man på s 272 bland annat kan läsa:

”Valet ofta oåterkalleligt

Till sist, att välja skola eller sjukhus är inte samma sak som att välja frisör eller sophämtningsföretag. Förutom alla skillnader som redan diskuterats – till exempel att välfärdstjänsterna är mer komplexa och kvaliteten mer svårdefinierbar – är valet i många fall närmast oåterkalleligt.

I och med att det tar tid att bilda sig en uppfattning om tjänstens kvalitet, kan det ofta vara för sent att byta när man skaffat 
sig kunskap om alternativen.

Det är knappast ett attraktivt alternativ att gå om en klass i skolan om det visar sig att ens första val var fel eller mindre bra. 

Det går oftast heller inte att korrigera ett felaktigt vårdval eller att radera bort en lång sjukskrivning som beror på felaktig eller utebliven vård.”

Bengt Silfverstrand (s) i nätverket ”Välfärd utan vinst” skriver i ”Ut med vinst och munkavlen i den gemensamma välfärden”:

”Den nyliberala praktiken syftar till att politiker ska styra mindre och marknaden mer [se boken ‘Managementbyråkrati’ nedan].  Detta underminerar demokratin.  Vi får kunder på en marknad i stället för upplysta medborgare.  Vi förbereder samtidigt en landsomfattande budkavle mot privatiseringspolitiken.”

Mer om ”Välfärd utan vinst.”

Schulze fortsätter:

8 Våra politiska företrädares språk är inte längre i stånd att fånga verkligheten (jag upplevde något liknande i DDR). Det är ett självrättfärdighetens språk som inte längre mäter sig mot eller tar intryck av alternativ.

Politiken har förvandlats till ett redskap, till en blåsbälg för att elda på tillväxten.

Medborgaren reduceras till kund. Samhällsidealet blir en playboy som konsumerar så mycket som möjligt så fort som möjligt.

9 De enkla frågorna ‘Vem har nytta av det?’, ‘Vem tjänar på det?’ har blivit pinsamma. Den sociala och ekonomiska polariseringen i samhället har ägt rum under högljudda besvärjelser om att vi alla har samma intresse.

Det räcker med en promenad genom Berlin. I de finare kvarteren utgörs de få icke renoverade husen i regel av skolor, daghem, äldreboenden, förvaltningar, simhallar eller sjukhus. Idag lyder demagogin: vi har alla levt över våra förhållanden, alla är ju giriga..

10 Pengarna som den ene får, fattas för den andre. Pengarna som därigenom hopas hos de förmögna har inte, om man får tro statistiken, gått till investeringar utan till lukrativa affärer på finansmarknaden. I motsvarande grad avskaffas välfärdsprogram överallt i Europa för att bli till räddnings­paket åt banker som spekulerat bort sig.

11 En historia: det som en gång såldes in till oss som en motsättning mellan Öst- och Västtyskland framställs nu som en motsättning mellan länder.

I mars besökte jag Porto i Portugal för att tala om en av mina böcker som hade översatts. En fråga från publiken gjorde att hela den vänligt intresserade stämningen slog om på ett ögonblick.

Med ens var vi bara tyskar och portugiser som fientligt stirrade på varandra. Frågan var inte snygg – var det inte så att vi – och man menade mig, tysken – nu med hjälp av euron gjorde det som vi inte lyckades göra med våra stridsvagnar. Ingen ur publiken sa emot.

Och jag reagerade – vilket var illa nog – plötsligt som man hade hoppats, nämligen som tysk: det är ju ingen som har tvingats att köpa en Mercedes, sa jag förolämpat, och ni ska vara glada om ni får lån som är billigare än privatlånen. Jag formligen kände hur tidningspappret prasslade mellan mina läppar.

Under det oväsen som följde på min invändning, kom jag till sist till sans. Och när jag hade mikrofonen i handen stammade jag på min bristfälliga engelska fram att jag skulle ha reagerat lika idiotiskt som de, att vi alla gick i samma fälla när vi uppför oss precis som åskådare på en fotbollslandskamp.

Som om det handlade om tyskar och portugiser och inte om de där uppe och de därnere, alltså om dem som i Portugal och i Tyskland har framkallat denna situation, tjänat på den och fortsätter att tjäna på den?

12 Demokrati skulle innebära att politiken genom skatter, lagar och kontroll grep in i de bestående ekonomiska strukturerna och tvingade aktörerna på marknaderna, framför allt på finansmarknaderna, in på en väg som är förenlig med det allmänna intresset.

Det handlar om de enkla frågorna: ‘Vem har nytta av det? Vem tjänar på det? Är det bra för det gemensamma? Till sist skulle frågan lyda: Vilket samhälle vill vi ha? Det är vad jag menar med demokrati.”

Artikeln ovan på engelska här.

Vadå ansvar? Eller ens ansvarsskyldighet? Politikerna har abdikerat. Även (s)-politiker har abdikerat. Och slår sig de också för bröstet med att de minsann tar ”ansvar för ekonomin”.

Ja, de tar ansvar för ”ekonomin”, men… Vadå människorna? Tar de ansvar för människorna? Dvs de som kanske röstade fram dem? 
Jag har precis börjat läsa denna bok. Den rekommenderas. Ur första kapitlet:  Några tankar apropå ekonomer som debatterar:

Det där med att ”Hungriga vargar jagar bäst” var finns forskning på det? Kan man hänvisa till någon sån? Och om den skulle finnas och visa att tesen stämmer: finns det särskilda miljöer som främjar detta fenomen? Samhällsklimat t.ex.? Finns negativa sidoeffekter för samhälle, arbetsplatser osv? Kan de betyda något nationalekonomiskt? Och hur värderar man det? I reda pengar? Bara?

Samt vad innebär det om man är ”hungrig” under ett längre tag? Medan man jagar och jagar, kämpar och kämpar? Grips man då så småningom av utmattning, apati, uppgivenhet osv om ens ansträngningar ger väldigt litet i utbyte? Naturligt urval, survival of the fittest gäller? De som inte tar för sig eller kan ta för sig förtjänar att gå under? Eller leva betydligt mindre välbeställt?

Gagnar detta samhället eller egentligen någon? Kan det dessutom vara något bra med att människor INTE konstant hävdar sig eller försöker flytta fram sina positioner? 

Vad slags samhälle vill vi ha: en massa egoister, som bara ser till sitt? Vill vi ha såna som lärare åt våra barn? Som personal i vård och omsorg?

Men vi är inte heller betjänta av människor som helt ger upp sig själva!

Och hur rationellt beter sig människor?

Ja, finns det människor som hellre lever som fattigare än blir rika på att andra diskrimineras.

Om amerikanske ekonomiprofessorn Greg Mankiw och konsensussynen i ekonomi. En anhopning hjärntvättade grupptänkare som stänger sina ögon, öron och sinnen för varje alternativ dialog som skulle kunna ändra deras syn på världen?

4 december, 2011 § 12 kommentarer


[Vad ska jag kalla detta inlägg? 😉

Tillägg på eftermiddagen: jag vill gärna sprida information om kritik som börjar höras alltmer över den politik som förts de senaste 30 åren  i USA och den syn på ekonomi som denna politik bygger på.

En syn på politik och ekonomi (nyliberalism) som alliansen bygger sin politik på och som hyllas så i media i Sverige enligt min syn.

Något man definitivt inte okritiskt borde gå på eller tro är den ”enda vägens politik” – eller ekonomi. Och egentligen har jag inte tid att blogga, men jag bara måste få ur mig saker. Jag är oerhört kritisk mot media i Sverige! Som jag tycker är väldigt ensidig och vinklad och dålig på att granska – alla, samt dålig på att verkligen informera om alternativa synsätt].

Mer om ifrågasättandena i USA över den ekonomiska syn som lärs ut vid universitet och college i USA.

Se tidigare postningar om Greg Mankiw och anti-mankiw-rörelsen (samma postningar?).

Ur “Mankiw om konsensussynen i ekonomi”:

”Mankiw tycker ofta om att försöka pracka på [folk] att det finns en omfattande enighet i den ekonomiska yrkeskåren angående de flesta större ekonomiska frågorna.

I kapitel 2 i sin lärobok påstår han till exempel att medan de flesta ekonomer skiljer sig åt när det gäller normativa påståenden vad gäller ekonomi (t.ex. vad som borde hända), så finns det en vitt spridd enighet om dess positiva påståenden (t.ex. vad som faktiskt händer).

Ofta citerar han olika opinionsundersökningar som stödjer hans argument. Hans senaste citat finns här.  Ett annat finns här. Och ytterligare ett här….

Det är som om han inte bara försöker övertyga allmänheten att ekonomer i övervägande grad är överens om allting, han försöker övertyga sig själv [det låter ju mer som om han är lobbyist för nyliberalism och dess agenda än genuin vetenskapsman? Men det är okej om akademiker har en politisk syn, bara de öppet redovisar den och inte minst erkänner den för sig själva, men mitt i detta drivs av att söka sanningen, även om den går på tvärs med deras politiska preferenser. I denna roll får han och många med honom frottera sig i inflytelserika kretsar, där det finns EN MASSA pengar??? Och hur är det med detta i Sverige? Men vad vinner en sådan som Mankiw och hans gelikar i längden? Vilket blir deras eftermäle när historien har sin gång? Ser man upp till dem? Eller, kanske med rätta, ner på dem, som charlataner???].

Det finns dock några problem med hur hans argument görs.

  1. Det är lätt, men dock missledande/…/ [han menar som jag förstår det att det handlar om hur dessa opinionsundersökningar utformas, något som ju dock inte är nytt! Bloggskribenten påpekar att om de utformas som påståenden av typen:] till exempel ’… om den federala budgeten ska bli balanserad, så borde detta bli gjort över konjunktur/affärscykeln snarare än årligen’ skulle kunna ge 85% stöd bland ekonomer som svarar på undersökningen, men man undrar om ifall frågan ställdes ’hur’ eller vi ’vilken mekanism’ osv skulle enigheten drastiskt reduceras. Detta stycke av Arindrajit Dube får oss att reflektera över idén att om undersökningsfrågor utformades annorlunda eller blev mer detaljerade, så skulle de kanske reflektera en växande konsensus inom ekonomin att minimilöner inte nödvändigtvis har ett negativt inflytande på anställningar. Andra exempel finns i överflöd. 
  2. Det är lätt att få konsensus om du bara frågar folk som är eniga med dig. Jag påstår inte att inga medlemmar i AEA [American Economic Association] eller några andra ekonomer som deltagit i undersökningar har irrläriga/kätterska böjelser (till exempel så var faktiskt John Kenneth Galbraith president för AEA 1972), men när det stora flertalet av de ekonomiska avdelningarna och dess institutioner leds av och för mainstream ekonomi och när irrläriga ekonomer blir så marginaliserade från yrkeskåren att de kanske inte ens kan vara del av mainstreama professionella institutioner, så måste man nödvändigtvis få just dessa mainstreama svar.  Allt du har bevisat är att i vissa saker så finns det enighet bland mainstreama ekonomer bara.  Dessutom, om du bara frågar amerikanska ekonomer så är skevheten ännu större, därför att USA har något av det lägsta akademiska stödet för kätterskt tänkande. Ett bra exempel på detta faktum är historien om hur hela irrläriga avdelningar tvingas stänga sina dörrar. Om du utvidgar detta till företagsekonomer och finansiella ekonomiska experter som kanske kallar sig själva ’akademiska ekonomer’ men som, icke desto mindre, är framskjutande (upp)reklamerade i politiska cirklar och den mainstream mediemarknaden så kan skevheten bli ännu större.
  3. Kanske den viktigaste poängen är att enighet inte gör att du har rätt. När grupptänkande framställs som prioritet över att söka sanningen, så är det tecken i sig själv på ett grundläggande/fundamentalt problem inom den ekonomiska yrkeskåren. Och att det, när allt kommer omkring, är den riktning Mankiw önskar att mainstreama ekonomer fortsätter gå – en anhopning av hjärntvättade grupptänkare som stänger sina ögon för varje alternativ dialog som skulle kunna ändra deras syn på världen.”

Ja, i slutänden kan detta riskera att folk i gemen förlorar tron på ekonomer och ekonomi, för någonstans kommer folk att börja ifrågasätta sakernas tillstånd, när de börjar uppleva resultaten av den politik som förs grundad på ekonomiska idéer som inte fått ifrågasättas.

Och man borde få ifrågasätta alla teorier (höger som vänster) och försöka belägga kritiken eller vederlägga den.

Handlar inte politik också om vilket sorts samhälle man vill skapa? Har ekonomerna svaren på ALLT? Behövs andras syn också? Består livet av en massa annat också – eller inte minst?

Om Jeffrey Sachs bok “The End of Poverty’ vs. Deep Ecology and Happiness: The globalization of the unreal and the impoverishment of all” eller ungefär “Slutet på fattigdomen’ kontra djup ekologi och lycka. Globaliseringen av det overkliga och utarmningen av alla” kan man läsa:

“I en värld av överflöd, så är grovt räknat en sjättedel av mänskligheten för fattig för att leva [men det finns tillgångar i världen så ingen skulle behöva svälta eller vara fattig]. Överlevnad är en daglig strid. Deras svåra belägenhet och levnadsvillkoren för dem som har det något bättre ställt, men som är långt ifrån välmående, blev adresserad, inte för första gången [dock], i millenniemålen som ratificerades av alla FN:s medlemmar 2000.

Framsteg, i linje med tidigare utvecklingssträvanden, har varit plågsamt långsamma. I några anhopningar av fattiga i världen, så har det knappast blivit några framsteg alls. 2005 så visade namnkunnige ekonomen Jeffrey Sachs hur extrem fattigdom kan övervinnas.”

Man kan också läsa att:

“Under nyliberalismen /…/ så har ekonomisk tillväxt på ett tvivelaktigt sätt överskridit sin status som ett medel och framstår som om den har blivit ett mål i sig själv./…/

… vår nuvarande syn på [vad som är] fördelaktig, [och] förhärskande ekonomisk utveckling, både för de extremt fattiga och för alla andra, behöver en grundläggande omprövning.”

Artiklar av Sachs i Guardian.

För vem exakt är ojämlikhet bra? Ekonomisk makt tenderar att avla politisk makt även i demokratiska och pluralistiska samhällen…

3 december, 2011 § 4 kommentarer

[Uppdaterad på sen eftermiddag, missade en länk och har redigerat texten något, samt gjort ett tillägg i slutet].

På anti-mankiw-bloggen kan man läsa i “För vem exakt är ojämlikhet bra?” i min översättning från engelskan:

”Enligt ett [TV-]klipp med Richard Epstein så tjänar alla på ojämlikhet. I hans framträdande i PBS [amerikansk publik service, se inledande video tror jag], vilket länkades på Mankiws blogg [i inlägget ’Epstein om ojämlikhet’?] fick vi oss till livs fri marknads standardargument om nertricklande, apropå inkomstojämlikhet.

När 1% av folket äger 1/3 av välståndet så får de resterande 99% av oss, som är fattiga, enligt Epstein motivation/incitament att arbeta hårt, finna nya vägar och sträva efter succé, så i slutänden skapas en ännu större allmän del av ’kakan’ att fördela [påstod han].

Ojämlik fördelning gör att alla får det bättre ställt, klarar sig bättre, så vi borde sluta klaga över ‘ha’ eller ‘inte ha.’

Men vad saknas i Epsteins idealistiska rosenskimrande bild av förtjänsterna hos ojämlikhet i fri marknad.

Nedgång i reallöner.

Epsteins argument att alla inkomster har ökat under nyliberal kapitalism är fel. Reallönedata låter förstå att reallöner i själva verket har stagnerat de senaste åtskilliga decennierna, trots avsevärda ökningar i produktivitet och välstånd.

Medan kakan verkligen kanske är större så har verkligen inte alla det bättre ställt [och det har fler skrivit om tidigare, bland annat Paul Krugman om jag minns rätt].

Vidare, den del av befolkningen som är mest drabbad av ojämlikhet och fattigdom är barn och äldre, som kanske till och med har det sämre än man ursprungligen uppskattade [att det skulle bli].

Betydelsen av relativ inkomst.

Beteendeekonomer var varit bra på att visa att det som spelar roll är inte den absoluta inkomstnivån, utan snarare det vi tjänar i förhållande till andra.

Om fler och fler människor ramlar till botten av inkomstfördelningen, med lägre och lägre ställning i förhållande till andra, hur får vi andra det då bättre?”

Ja, exakt!

”Faktum är att några väldigt inflytelserika ekonomer från Mankiws egen institution /…/ Michael Norton och Dan Ariely, har visat att de flesta medborgarna skulle föredra ett mer jämlikt samhälle.”

Ariely skriver på sin blogg ‘Kan tiggare välja?”! Han verkar intressant! 🙂

Vidare från anti-mankiwbloggen:

”Politisk makt.

Det är ingen nyhet att inkomstojämlikhet urholkar demokratin. Med resurser som är koncentrerade i toppen, kan vissa delar av befolkningen köpa sin väg till politisk makt och skapa allvarliga hinder [för dem med mindre eller inga resurser] att träda in i elitcirklar.

Men Epstein idealiserar perfekt rörlighet i ett ojämlikt samhälle.

Till och med the Freakonomics blogg kunde en tid tillbaka förklara denna poäng, här citeras  Daron Acemoglu:

‘För det första så kan människors välmående direkt bero på ojämlikhet, till exempel därför att de ser ett mycket ojämlikt samhälle som orättvist eller därför att förluster i samhällsservice beroende på låg status hos de som inte har kan vara större än vinster i samhällsservice beroende på den högre statusen hos dem som har.

För det andra och det som är ännu viktigare, ojämlikhet påverkar politiken.

Ekonomisk makt tenderar att avla politisk makt även i demokratiska och pluralistiska samhällen’.”

Om anti-mankiw-bloggen kan man läsa:

”Anti-Mankiws bloggkollektiv

Denna samlade blogg består av en post-efter-post-kritik av Mankiws blogg.

Eftersom Mankiw inte tillåter kommentarer på sin blogg, kan du också se den här bloggen som ett forum att högt uttrycka bekymmer angående vadhelst han kan tänkas sända ut, ge uttryck åt, i sina postningar.   

Men målet för Anti-Mankiw är inte enbart att kritisera Mankiw. Vi vill också förse lärare i grundläggande ekonomi med ett alternativt perspektiv på ekonomiska spörsmål.

Sålunda kommer lärare som söker efter alternativa perspektiv på, låt säga, frimarknadsmodellen, att kunna hitta användbara argument och artiklar genom att klicka på lämplig etikett.

Hjälp oss sprida kunskapen om detta projekt och vi hoppas ni har nöje av att läsa!”

Ja, det har jag verkligen! 🙂 Jag gillar att man ifrågasätter dessa dogmer, vars konsekvenser man nu ser i länder som haft den politik vi nu har (som USA och Storbritannien) i ca 30 år. Men vi kommer att se de negativa effekterna snabbare än de gjort tror jag.

Se Lars Pålsson Syll 0m ”Greg Mankiw and Richard Epstein – libertarian mumbo jumbo on inequality.”

Tillägg på kvällen:

Ur Pålsson Sylls postning om Mankiw och Epstein i min översättning från engelskan:

“Som er förbundne har belyst tidigare, så har ekonomen och George Bush rådgivaren Greg Mankiw, från vars lektion studenter marscherade ut, problem att förklara den ökande ojämlikheten vi har sett de senaste 30 åren i både USA och andra västländer, det säger allt.”

Han citerar något Mankiw skrivit på sin blogg om utbildning, där Mankiw skyller ojämlikheten på utbildning. Pålsson Syll kommenterar:

”Detta är naturligtvis ingenting utom en enda stor undvikande handling för att försöka bortförklara ett väldigt störande strukturellt skifte som har ägt rum i våra samhällen.

En förändring som har väldigt litet att göra med stokastiskt återvändande [stokastisk har något med statistik att göra???] till utbildning. Dessa fanns på plats redan för 30-40 år sedan [dvs. före Reagan!?].

Då betydde de att en VD tjänade 10-12 gånger mer än vad ’vanliga’ människor tjänade. Idag betyder det att de tjänar kanske 100-200 gånger mer än vad ’vanliga’ människor tjänar.

En fråga om utbildning?”

Mankiw tror att de som är den översta 1% har högre utbildning än medelamerikanen, men medan deras utbildning inte varit en försäkring om succé, så spelade den en roll, påstår han.

Nyliberala debattörer har försökt rättfärdiga de enorma skillnaderna med en förklaring att de beror på skillnad i utbildning?

Kommentar (ganska syrlig): Skoldebattören Diane Ravitch menar att alla barn i USA inte får samma chans till utbildning.

”Aldrig i livet!”

skriver Pålsson Syll på påståendet om att det handlar om utbildning. Paul Krugman bloggade om detta (och detta nämner också Mankiw i sin postning?) och han tror inte heller på bortförklaringen att den enormt ökade inkomstojämlikheten beror på utbildning.

Se återigen Pålsson Sylls postning om både Krugman och Mankiw i ”Greg Mankiw’s evasive stochastic mumbo jumbo on rising inequality” eller ungefär ”Greg Mankiws undvikande stokastiska mumbo jumbo angående den ökande ojämlikheten.”

”Det är en fråga om girighet och en förlorad känsla för ett gemensamt projekt att bygga ett hållbart samhälle./…/

Nej, detta har att göra med inkomster och välstånd som alltmer koncentreras i händerna på en väldigt liten och privilegierad elit.”   

Vad bra skrivet! Ord och inga visor.

Pålsson Syll citerar vidare delar ur TV-intervjun med Epstein:

”Paul Solman: ’Är du orolig att ett litet antal människor som kontrollerar en oproportionerligt stor andel av välståndet kan kontrollera ett demokratiskt system?’

Richard Epstein: ‘Gode Gud, nej!’

Mankiw kommenterar inte på något sätt Epsteins häpnadväckande dumheter eller ger oss någon hint om varför han väljer att länka till intervjun.”

Nej, Mankiw kommenterar den inte alls! Det är blankt på hans blogg.

”Men ibland kanske tystnad säger mer än tusen ord…”

Jag kommer att fortsätta översätta från anti-mankiwbloggen i ny postning. Tycker att detta är väldigt intressant!

Om ”fri” marknads dubbelmoral och mer om objektivitet i politik och ekonomi…

27 november, 2011 § 3 kommentarer

I bloggpostningen “‘Fri marknads’ dubbelmoral” kan man läsa i min snabba amatöröversättning från engelskan (nej, som sagt; jag är inte ekonom, men min översättning kanske ändå kan ge en idé om vad bloggskribenten försökte förmedla; om bristen på logik och konsekvens i många resonemang. Kanske ett hälsosamt sätt att ta ner vissa politiker, ekonomer och debattörer från sina höga hästar?):

Frimarknadsekonomer/libertarianer ägnar en stor del av sin tid åt att reagera mot förslag, där de ofta rör samman/förväxlar teknokratiska diskussioner med ideologi (något vi kan tacka Milton Friedman för).

Resultatet är att de ofta motsäger sig själva någonstans på vägen.

Här är några exempel:

1. Frivilligt samarbete är rättfärdigat och producerar överlägsna resultat/utfall, utom om människor går med i fackföreningar [den sortens samarbete/samgående är inte bra].

2. Människor maximerar nytta och borde vara fria att göra det de vill utom när de röstar.

3. Rationellt självintresse är att bli hyllad och uppmuntrad [se inledande video,] men bör bli förlöjligat när det rör sig om avund [men kanske borde vi önska mer avund åt folket; dvs att fler ifrågasätter och reagerar och gör uppror. Inte av skam tiger?]

4. Rationellt självintresse är optimalt för samhället, utom när det handlar om politiska rörelser.

5. Lokalt kunnande är det sätt vi borde bearbeta information på, utom  när vi talar om ojämlikhet.

6. Överdrivna/omåttliga löner är dåliga och orsakar arbetslöshet, men VD- betalningar är alltid berättigade.

7. Frivilligt utbyte är alltid berättigat/riktigt och rätt, men inte när det gäller fractional reserve banking. *

8. Att skydda människor från risker som kommer med bidrag, insättningsgarantier och konsumentskydd är dåligt – men lagar rörande begränsat ansvar då [för företag? Är skydd av företag bra i alla lägen?]?

9. Statligt finansierat jobbskapande är onaturligt och inflationsdrivande, men att kasta pengar på banker är det inte.

10. Utverka frihet åt bankerna, men varje efterföljande krav på åtstramning eller reglering [motkrav i form av krav på större reglering] är en kränkning av den fria marknaden.”

Man får inte reglera bankerna eller den fria marknaden, den är självreglerande och förtroendet är maximalt för denna, däremot ska man ha största misstro mot enskilda medborgare. Hur får man ihop detta? Är inte den ’fria marknaden’ styrd av delvis samma individer/medborgare?

Är de mer att lita på i ena sammanhanget än i andra? Är självintresset (eller altruism) större i ena än i andra sammanhanget? Och hur är det med makt och inflytande i de olika roller man spelar i samhället? Har vi alla samma? Hur hanterar man detta?

Se vad Andrew Haldane skriver om när bankerna blir alltför stora: ‘Big is not better when it comes to banks’.

Uppräkningen fortsätter:

”11. The broken window fallacy är alltid ett felslut, men kreativ förstörelse är en vital del av kapitalism(en). (denna speciella bok länkas därför att den ställer Schumpeter och Hazlit sida vid sida, uppenbarligen utan att man ens inser ironin i det).

12. Uppifrån-och-ner-planerande [staten som talar om för oss?] är dåligt, men vi får aldrig ifrågasätta företagens agerande.

13. Offentlig skuld behöver attackeras, men privat skuld har ingen betydelse – låt oss öka den [istället, något som visst också håller på att ske i Sverige; vi skuldsätter oss allt mer].

14. Obama är socialist! Men att få bort oljeföretags subventioner/statsbidrag är ickeamerikanskt [i ena fallet är det okej med subventioner, eller bidrag som det nedsättande kallats av debattörer, i andra inte. Kan subventioner, eller bidrag, ifrågasättas när det gäller företag också? Hur får man en balans här?].

15. Vänsterregeringar gör människor beroende av röstning för välfärd [???], men läkemedelsföretag som gör något liknande ska ignoreras [i ena fallet är beroendeskapande okej, i andra inte. I ena fallet är påverkan okej, i andra inte. Har vissa betydligt större resurser till påverkan än andra? Dessutom].   

16. Offentligt-val-teorin betyder att staten inte kan göra något rätt, men detta gäller inte ekonomerna själva [de är fullkomliga?].

17. Kapitalismen är stabil. Men när staten [då] inte griper in kan vi klandra den för den Stora Depressionen (och även den Stora Recessionen) [Nej, marknaden är fullkomlig till skillnad från staten!? Har båda brister?].

18. Statens inblandning är dålig, men staten bör öka räntesatsen för att stoppa löneinflation [så DÄR bör den gripa in, i ena fallet är intervention bra, i andra inte. Det beror på vem den gäller och hur röststark man är?].

19. Pusha folk är fel, men vi bör inte reglera reklam eller emballering [i detta fall att varna människor för rökningens konsekvenser genom att ha varningstext på cigarettpaket, precis som vi har i Sverige]. (OK, den här är troligen baserad på faktumet att de flesta inte har läst eller  förstått vad pushande eller daltande är)”

Har de haft liknande debatt i USA om ’trygghetsnarkomani’!? Bloggen Do nothing Day skriver så bra om detta, vill gärna påminna om denna debatt. Ju fler gånger jag läser det ju bättre tycker jag att det är:

”Trygghetsnarkomani. Okej, heroin, amfetamin, kokain, det är tunga droger – men ändå inte alls lika farligt som… TRYGGHET!!!

Smaka på ordet, visst blir man RÄDD!!!

Men smaka inte för mycket!

Tryggheten blir lätt ett gift menar denna… ja, vad är mannen egentligen, vad får honom att tro att han besitter så speciella expertkunskaper att han kan skriva en bok som ger en långtgående politisk samhällsanalys vilken pekar på att vi måste bli mer elaka mot varandra, att samhället är för SNÄLLT!

Det är inte bra för oss, för lite skit rensar faktiskt magen!

Vad är denna så fantastiskt intellektuella man?

Jo, psykiater.

Det finns en ingrodd myt om att psykiater är galnare, eller åtminstone lika galna, som sina patienter, och jag måste säga att David Eberhard gör sitt bästa för att leva upp till den myten./…/

I tider där Socialstyrelsen kritiserar psykiatrin för att vara för slö, slapp och allmänt ointresserad av sina patienter så tycker David Eberhard – chef för psykakuten på S:t Görans sjukhus i Stockholm – att psykiatrin inte i tillräcklig omfattning avvisar patienter!!!

Han menar nämligen att många söker psykiatrin i onödan bara för att ‘flickvännen gjort slut’ eller nåt annat totalt irrelevant.”

Så himla bra skrivet!

Nu tillbaka till de dubbelmoralistiska punkterna:

”20. Investerare behöver vara trygga vad gäller framtiden. Nej, vi borde inte stötta upp deras trygghet genom att spruta in pengar i ekonomin! Hur i Herrans namn… [förstår inte riktigt det här 😉 ]

21. Om staten spenderar pengar kommer detta att tränga ut privat investerande, om den privata sektorn spenderar pengar kommer det inte att tränga ut annat investerande som andra i den privata sektorn gör.

22. Kommittétänkande [tillsättande av kommittéer och utredningar?] är ett hemskt sätt att göra saker. Men akrieägare uppskattar att kapitalism är det bästa system som någonsin skapats.

23. Samlade/kollektiva krav är meningslösa, men Say’s Law håller fortfarande [om Says lag].

24. Och naturligtvis, det klassiska: staten borde inte lägga sig i människors liv, utom när den säger åt dem exakt hur de ska bete sig.”

Kommer att uppdatera denna postning med länkar till artiklar och kanske andra blogginlägg.

Uppdatering 27 november: Erik Hegelund skriver på bloggen Vänsterekonomer om ekonomers användning av begreppet ”rationalitet” i ”Sluta prata om rationalitet?” och menar att det är ganska harmlöst. Jag vet inte, för ekonomer kanske i deras samtal sinsemellan, men vi vanliga medel-Svensson; vad lägger vi in i detta?

Svante Säwén skriver intressant i ”Vidgad vinstvarning”:

Allt tal om att privatiseringar i vård, skola och omsorg ska ge effektivitetsvinster är nu borta i riksdebatten.

Nu motiveras konkurrensutsättning med valfrihetens värde.

Att multisjuka hamnar längre bak i kön än tidigare bortser man ifrån. Liksom att segregationen i skolorna ökar.

Valfrihet även för den som inte kan välja är att välja företag. Som om inte innehållet i vården är det viktiga.

Debatten har ändå gått in i ett nytt skede nu när ett vårdföretag som Carema avslöjats med brallorna nere.

Nu när privatiseringen inte längre är teori, vet medborgarna mer om vilka konsekvenser vinsten som drivkraft kan ge. När det står klart för de flesta att de riskkapitalbolag som gör vinst på våra skattepengar dessutom ser till att ingen skatt betalas på vinsterna, så ser de flesta att det har gått för långt.”

Gör ”alla” det? Tyvärr, jag tvivlar jag på att alla gör det.

Säwén fortsätter:

”Ingen kommer /…/ att ställa de frågor sossarna får om vinstgränser och regelsystem till Moderaterna [(M) står över allt, men (S) pressar man. Borde man inte pressa båda?].

Så mycket tydligare skillnaden skulle bli om sossarna i stället sa att vinsterna i vården ska stanna i vården. Punkt.

De gränsdragningsproblem som kan uppstå får lösas allt eftersom.

Går det inte så får väl det hela återtas i offentlig regi.

Skattebetalarna står ändå för notan.”

En kommentator svarar så bra att jag citerar hela dennes kommentar:

”Detta handlar om att en gång för alla rasera 1900 talets (s) samhällsbygge. Argument som kvalitet, samhällsnytta, lägra kostnader etc vet nog egentligen alla att de för eller senare visar sig falska. Men när jobbet en gång är gjort så blir det oerhört tungt att backa tillbaka. Vi vågar inte riktigt tro att vår modell är så bra, eftersom största delen av världen hamnat i en annan modell, och den går inte att ändra.

När alla andra argument uppenbarligen nu visar sig felaktiga, så håller man fast vi det som inte går att mäta; valfrihetens värde. Så länge man kan hävda det så fortsätter raserandet.

Sverige och den regering vi har accepterar tydligen vilka kostnader som helst för detta, 20 miljarder är ingenting, bara det finns två vårdcentraler. Att farmor ligg i sin egen avföring är hennes tappra offer för att vi gör upp med (s) ide om allas lika möjligheter.

Sverige är ett av världens rikaste länder, med relativt god trygghet. Icke desto mindre så är det så att farmor ligger i sin avföring och ropar, och skattemiljonerna är på Jersey.

Det finns lösningar, privat vårt får bara bedrivas av personalkooperativ och ekonomiskt överskott återinvesteras till 100%. Vill man sälja/lägga ned, så är det kommunen som köper tillbaka, till förutbestämt pris.

Helt enig i att vårdskandaler dyker upp överallt, vi måste hålla oss för goda för att dra poäng på det. Läste i veckan om att en våldtäkt begåtts på ett Carema boende. Det är illa och skall rapporteras, men inte som slagträ i denna debatt.

Men om farmor ligger i skiten beroende på misstag, oskicklighet, slarv…må vara. Men när det sker för att man drar in på blöjor får att nå resultatmål – då drar jag ut i krig. Att det sker, kommer att ske i privat verksamhet med vinstmål är ofrånkomligt. Ingen politiker, journalist, förbannad anhörig skrämmer en vd med siktet inställt.”

Och nu Thanksgiving tider så kunde man läsa en bloggpost på bloggen anti-Mankiw med titeln ”Tacka kaptalismen”:

“Medan vi aldrig kan vara säkra på författarens intentioner [till artikel som det refereras till i postningen], låt oss erbjuda ett svar: kanske element av planerad ekonomi tricklar ner i författarens historia på sätt som är förbisedda eller helt enkelt ignorerade av honom.

Med andra ord, det verkar för oss som om det taktiska användandet av att attackera ’centralt-planerande’-argument finns där för att avleda uppmärksamheten från viktigare och mer relevanta saker, sådana som följande:

Vem bestämmer priset på bensin som används av lastbilarna som levererar kalkonerna till affären?  

Oljekarteller spelar en betydande roll när det gäller att bestämma priset vid pumpen [på bensinstationen].

Vem koordinerade arbetet på fabrikerna som producerar födan och föder upp kalkonerna?

Mest troligt utfördes dessa uppgifter av en driftsledare och andra centraliserade myndighetsfigurer.

Vem reglerade kvaliteten på kalkonerna eller underlättade/befordrade deras transport? [Jo] statliga lagar och författningar var nödvändiga för dessa saker.

Vid närmare tanke, det verkar som om det finns ett nödvändigt ekonomiskt planeringselement för att vi ska få vår Thanksgiving-middag.

Ofullkomliga/bristfälliga marknader och organisationen av ekonomisk aktivitet som äger rum I firman är viktiga exempel på fall I vilka ekonomiska representanter kollektivt planerar och ändrar ekonomiska utfall/resultat.

Så detta år får vi tacka kapitalistiska sociala relationer för måltiden på vår tallrik.

Medan Mankiw upprepade gånger har försökt att bedyra allmängiltigheten av den ’fria marknadens’ modell och  dess förhållande/samband med Thanksgiving, så vittnar en enkel titt runtomkring, på hur ekonomier faktiskt fungerar, på något annat.”  

En kommentator blir påmind om postningen ”I Pencil: A product of the mixed economy (updated)” där Hazlitt som nämndes ovan också nämns.

*I Wikipedia står det om fractional reserve banking:

”Inom ekonomi innebär fractional-reserve banking (förkortat FRB) att banker kan låna ut insatta medel, alltså att de bara behöver behålla en bråkdel (fraction) i reserv (reserve), som kontanter eller andra likvida medel, samtidigt som man vid behov är skyldig att betala tillbaka inlåningar. Då någon tar ett lån skapar banken en kredit (vilken ingår i penningmåttet M1).[1][2][3]

Detta är idag standard inom bankväsendet världen över och har praktiserats länge. Hur stor del, eller fraktion, som bankerna måste behålla bestäms av centralbanker genom reservkravet. En liten andel leder till ökad penningmängd medan en större fraktion leder till lägre.

Systemet har under lång tid varit kontroversiellt. Under medeltiden var FRB förbjudet i Europa och betraktades som ocker. Idag kritiseras systemet av vissa ekonomer som bland annat menar att det leder till konjunktursvängningar, risker för uttagsanstormning och inflation.”

Det ”mainstreama” och mer om politik som religiös tro…

26 november, 2011 § 2 kommentarer

Videon tagen från ”Occupy Econ 101.”

[Uppdatering 27 november, skrev så spontant i denna bloggpostning så jag vill kolla upp den igen].

Nej, jag gillar inte alliansen eller deras politik.

Jag hade en politisk diskussion imorse med en närstående. Denna diskussion fick mig att börja fundera – igen.

Att jag INTE gillar alliansen eller deras politik betyder inte att jag höjer något annat parti till skyarna eller bara tycker de andra partierna är bra! Men om jag nu SKULLE höja något parti till skyarna, varför skulle jag inte ha rätt till det när andra har eller ”får” den rätten? Varför skulle det vara skillnad när det kommer till mig?

Att jag är oerhört kritisk till alliansen och dess politik, som jag tror är till men för en STOR del av svenska befolkningen (trots retoriken omkring den) säger egentligen INGENTING mer än att jag ur djupet av mitt hjärta ogillar den och dess politiker. Och att jag är kritisk till högervridningen inom (S), väldigt kritisk (trots att jag tillhör medelklassen) betyder inte att jag då lika gärna kunde rösta på något alliansparti. För det kommer jag aldrig att göra. Men skulle de ändra sin politiska inriktning skulle jag kanske tycka mindre om deras politik, men jag skulle aldrig komma att rösta på dem.

Den som har läst min blogg vet att jag är väldigt kritisk mot (S) högervridning och nyliberalisering.

Jag röstar inte med ”vinnarna” bara för att tillhöra ”vinnarlaget” och, återigen, jag gillar INTE högern eller deras politik. Dessutom påpekas det ibland, men får inga rubriker i media, att några av allianspartierna ligger farligt nära att ramla ur riksdagen.

Jag röstar inte på något jag inte tror på och jag förbehåller mig rätten att kritisera dem och det jag inte gillar.

I det ensidiga medieklimat vi har (press och TV) så blir jag inte mindre anti, utan troligen mer. Jag tycker högern borde hudflängas mer och betydligt hårdare. De och deras politik borde kritiskt granskas och granskas hårt. För jag menar att det verkligen finns anledning till det.

En väns vän hade länkat till artikeln ”Är Anders Borg Europas bästa finansminister?” Och en kommentar på detta blev:

”En rödstrumpa till författare som inte kan hålla sig objektiv. Hitta en bättre artikel xx..”

När kommer vi att få läsa eller höra följande kommentar:

”En nyliberal till författare som inte kan hålla sig objektiv. Hitta en bättre artikel xx …”

Kanske kommer det att vända förr än vi anar?

Och finns det något verkligt objektivt här som kommentatorn ovan skrev, om att förhålla sig ”objektiv”?

Politik handlar om ideologi: hur du ser på världen och människorna som lever i denna värld. Det finns inte bara ett enda, objektivt sätt att forma denna på. Vad slags värld vill vi ha? Vad slags värld vill vi leva i?

Och de ekonomiska idéer som politik idag ganska ensidigt verkar bygga på är inte de närmast ”religiösa”? Se Harvardprofessorn i ekonomi Greg Mankiw som försvarar sin undervisning som byggande på det som är ”mainstream” och ”som lärs ut överallt.” Dessutom verkar inte kritiken mot Mankiw vara ny:

”En snabb sökning på ‘anti-Mankiw’ ger en bloggpostning rörande Mankiw från 2007 [dvs. för 4 år sedan] som den första länken. Se den här.

Den kritik Mankiw nämner kommer från den ’post-autistiska’ekonomiska skolan’, en kritik som i grunden handlar om resonemanget att mainstream ekonomis är skild från verkligheten till en punkt där den förlorar varje praktisk betydelse/tillämplighet [författaren till blogginlägget undrar om en Eliza, som nämnde detta för bloggförfattaren 5 till 6 år sedan fortfarande läser denna blogg].”

Personen som skrivit detta skriver vidare:

”… låt mig veta om du är intresserad av att skriva en 2-volyms, 350 sidor per volym, line-by-line-kritik att Mankiw är redskap för en borgerlig/medelklass-ideologi [är han partisk och objektiv, apropå att vara objektiv eller inte?]

Detta [länk till ‘The reproduction of ideology’ eller Reproduktionen av ideologi’ samt ‘A turning point in the History of Economic Thought‘ eller ‘En vändpunkt vad gäller ekonomiskt tänkesätt’] är det närmaste jag kunde hitta!”

Men nyligen tog kritiken konkret form i en regelrätt utmarsch från hans grundläggande kurs i ekonomi, även om kritiken funnits tidigare.

Se bloggpostning på bloggen anti-Mankiw i ”Mankiws ensidighet är avslöjad” i min översättning från engelskan:

”Nyligen så vaknade Greg Mankiw extra tidigt för att vara med på en intervju i Fox News morgonshow Fox and Friends och efter den postade han denna intervju på sin blogg.

Intervjun fokuserade på den promenad ur ur hans klassrum som ägde rum under föreläsningen ‘Ekonomins principer’ i den grundläggande kursen i ekonomi.

Båda showens värdar och Mankiw ifrågasatte påståendena att kursen var vinklad, genom att antyda att kursen var ’mainstream’, inte ’alltför kontroversiell’ och liknar de principer i kurser i ekonomi som lärs ut i de flesta collegekurser i hela nationen.

”Men det är just dessa påståenden som gör Mankiws kurs och kursböcker vinklade: nämligen vägran att kliva ut ur det som är mainstream och titta kritiskt på det som lärs ut.”

Vad bra sagt!

”[Men] De som hävdar att Mankiws angreppssätt är partiskt påstår INTE BARA att det som sägs är för konservativt och att det behöver bli mer fördomsfritt.

Problemet med Mankiws angreppssätt ligger i begränsningarna i de teoriers antaganden som diskuteras, i metodfrågor och i misslyckandet att kännas vid att det finns alternativa angreppssätt på nyklassisk ekonomi [och presentera dessa].

Att vägra göra så är en vägran att utrusta sina studenter med en utbildning som de förväntar sig och förtjänar.

Avsikten med en vidsynt/fördomsfri utbildning är att exponera studenterna för en mångfald av idéer och tänkesätt och att döma av intervjun så verkar det som om Fow News-ankaret och Greg Mankiw håller med [om detta].”

Så så långt är allt gott och väl…

”Men Mankiws förmenta hängivenhet för fördomsfri utbildning motsägs av de angreppssätt han använder när det handlar om att lära ut ekonomi.

Genom att exklusivt lära ut ett mainstreamt angreppssätt vad gäller ekonomi så misslyckas han med att förse sina studenter med en vittomfattande och kritisk redovisning av ekonomi svikande studenterna i en utbildning som de lovades när de klev in i akademins värld.

Det handlar inte bara om att han misslyckas med att utrusta sina studenter med den vidsynta utbildning de blev lovade, utan genom att göra så [som han gör] så misslyckas han med det bredare projektet, vilket är att utveckla ekonomiskt tänkesätt.

Genom ekonomins tänkesätts historia så har de flesta framstegen vad gäller teori kommit från människor som dragit slutsatser från en mängd idéer – inte enbart genom att stanna inom den mainstreama infattningen/ramen.

Genom att begränsa den ideologiska spännvidden i sin kurs så begränsar han de potentiella framstegen inom hans fält.”

Lars Pålsson Syll citerar en Robin Wells kommentar på protesterna mot grundläggande kurs i ekonomi på Harvard med Greg Mankiw ”Vi är Greg Mankiw… Eller inte?”

Wells (Paul Krugmans fru?) skriver:

”Är Mankiw helt enkelt måltavla för flummig ungdom vars uppsåt mer är att göra ett uttalande än att engagera sig i genomtänkt undersökning?

Eller har Mankiw – och en stor del av hans profession – fått en välbehövlig kontroll av verkligheten [verklighetscheck] om behovet att om/återorientera sättet vi lär ut ekonomi?

[D]et jag vill säga med detta är: någonting håller på att ändra sig därute och vi ignorerar det, vilket äventyrar oss [och vår profession och trovärdigheten i det vi gör och lär ut?].

Det skulle kunna vara väldigt enkelt att slå bort studenter[na]s utmarsch som en övning i intellektuell lathet och publikfrieri. (Trots allt kan inte Keynesianska modeller läras ut förrän under andra terminen av Harvards grundläggande kurs i ekonomi).

Men lyhörda lärare/handledare vet att ibland så är en dum fråga mer än en dum fråga. Och en verkligt lyhörd handledare lyssnar på en sådan till synes dum fråga och vänder den till en insiktsfull fråga, som studenten skulle ha kunnat ställt.

Nu så ser den allmänna publiken (allmänheten) på den ekonomiska professionen med stora mått av misstro och i några fall med obetingat förakt.”

Inte utan anledning! med ALL rätt!

Studenter kliver in på den värsta jobbmarknaden på gott och väl en generation, utan många utsikter till förbättring.

Många av dem har sett sina föräldrars liv vändas upp och ner av finansiella svårigheter. De går till mötes utsikten att bli den första generationen i amerikansk historia med lägre levnadsstandard än sina föräldrar.

Ojämlikhet i inkomst har nått nivåer som vi inte sett sen den gyllene tidsåldern. Det finns över 4 miljoner som är långtidsarbetslösa.”

Ja, undra på om man reagerar! Revolten skulle kunna vara ÄNNU större? Kanske den blir det också? Bäva månde makten överallt i världen? Men då kan man ju tysta protestanterna istället?

“I denna omgivning så riskerar de handledare/lärare som föreläser om överlägsenheten hos fria marknader, utan att kännas vid/erkänna det dysfunktionella i den vidare ekonomin, att framstå som att inte ha kontakt med och förvärra antipatin mot ekonomi.

Men hur gör en handledare detta i en introduktionskurs?

Jag tror att det till övervägande del handlar om att skifta vårt perspektiv och släppa vissheten/säkerheten, som var del av VÅR ekonomiska träning [en gång], och medge de smärtsamma ekonomiska osäkerheter som många amerikaner nu omfattas av/lever i.”

Pålsson Syll kommenterar detta med:

”Dåliga teorier som understödjer ännu värre politik är i trängande behov av hälsosamma motgift – så, trots allt, det verkar finnas en förbindelse mellan Occupy Wall Street och Occupy Ec10…”

I först länkade artikel kan man fortsatt läsa:

”För att överhuvudtaget kunna göra en rättvis jämförelse om vem som är bäst finansminister måste man ta hänsyn till de grundläggande förutsättningarna. En sådan förutsättning är något som gör Sverige unikt i Europa.

Under Borgs tid som finansminister har vi sålt ut statliga bolag för cirka 25 miljarder i snitt per år sedan alliansen kom till makten[1] och Borg vill fortsätta göra det även under denna mandatperiod[2].

För att få en uppfattning om hur mycket 25 miljarder är så är det dubbelt så mycket som det 2011 lades på kultur, medier och fritid.

Eller det skulle kunna räcka till att fördubbla allt studiestöd, från gymnasieelevernas studiebidrag till högskole- och universitetsstudenternas bidragsdel[3].

Det motsvarar mer än hälften av det vi lägger på försvaret varje år. Med andra ord är 25 miljarder ingen struntsumma.

Viktigt att komma ihåg är att detta handlar om engångsinkomster. Med hjälp av detta extra tillskott har det inte varit några större problem att finansiera skattereformerna.

Man skulle kunna tro att regeringen på sikt skulle kunna tjäna på att sälja ut de statliga bolagen, d.v.s. att de kostar staten pengar.

Men i själva verket har de tvärtom varit en relativt stor inkomstkälla för staten[4], som vi nu går miste om. Förutom de årliga miljardbeloppen vi fick som tillskott i statens kassakista, har vi också förlorat vår demokratiska möjlighet att förändra och påverka de statliga bolagen när de säljs ut till privata aktörer.

Vår insyn in i hur välfärden sköts går från att vara helt öppen för insyn till nästintill totalt stängd. Vår historiska och rätt så världsunika offentlighetsprincip omintetgörs.

Är det sådant som gör en till Europas bästa finansminister?/…/

… den stora del av befolkningen som befinner sig längst ner i samhället har fått det tuffare och situationen kommer bli värre när de tillfälliga plåstren för vår blödande ekonomi inte längre håller tätt.

Liberaler som näst intill ser sin liberala ideologi som en religion brukar hävda att om det övre skiktet i samhället får det bättre så sipprar det ner på dem som har det sämre.

Däremot finns det inte många praktiska bevis på att det verkligen är så det fungerar, särskilt inte i dagens Sverige.

Vad som däremot finns är ett starkt samband mellan att när de som redan har det sämst ställt får det sämre och så sprids fattigdomen uppåt i samhällsskikten likt mögel i ett fuktskadat hus.

Blir de fattiga fattigare så konsumerar de mindre.

Då går företagen sämre och folk sägs upp, och det konsumeras än mindre, och vi dras in i en negativ spiral som drabbar till och med det ekonomiska toppskiktet negativt.”

Var det Paul Krugman som skrev på sin blogg att trots att företagen går bra så investerar de inte? Jo, se ”Krugman om tillståndet i USA: företag som sitter på en massa tillgångar expanderar eller anställer inte. Varför? Varför har vi problem?

Först länkade artikel fortsätter:

”Häromdagen visades ett reportage från USA där en man som tidigare tjänade 1000 dollar om dagen nu efter den amerikanska krisen levde på 1000 dollar i månaden och var beroende av hjälp från sociala myndigheter och ideella föreningar.

Jag räknar inte med att alla läsare håller med mig, men tiden får utvisa vem som har rätt./…/

(Kan för övrigt tillägga att Newsmill inte ville publicera denna artikel, men jag lovar att vara Sourze trogen hädanefter).”

Lars Pålsson Syll skriver att det är tack vare han och alla oss som röstade nej till EMU, till skillnad från Borg som…

”… med näbbar och klor ville ha in oss i EMU vid folkomröstningen 2003./…/

Vi var klokare än vår finansminister. Tack vare vår riktiga analys av de grundläggande och svåröverkomliga problemen med euron slapp Sverige undan detta ekonomisänke.

Hade svenska folket lyssnat på Borg år 2003 hade Borg år 2011 inte fått någon utmärkelse för välskött ekonomi.”

Se bloggen ”imagining history” och kategorin ”anti-Mankiw.” Här verkar det väl inte vara riktigt ”objektiv” undervisning som bedrivs?

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin anti-mankiwreflektioner och speglingar II....