Frihet – vad är det?

18 juli, 2011 § Lämna en kommentar

Läs om ”Frånsprungen – hur ökad ojämlikhet drabbar medelklassen”, samt se Robert H. Franks hemsida. Se bloggen Mellan anpassning och motstånd om Franks bok:

”… vad som går att tyda av boken Frånsprungen och bevisen som författaren lägger fram skulle dessa människor må mycket bättre av mera jämlikhet. Ja, faktiskt alla i hela samhällsstegen skulle må bättre enligt författaren, som på ett mycket övertygande sätt lägger fram varför./…/

Någonstans i balansen mellan individen och kollektivet finns lösningen. Det som på kort sikt är bra för individen är inte alltid bra för kollektivet (eller ens för individen själv på lång sikt). Häri ligger utmaningen för framtidens politiker (som vill ha ökad jämlikhet), både retoriskt och pragmatiskt, hur vi får en ökad förståelse för det gemensamma samtidigt som vi visar på hur detta är bäst för individen. Hur kan vi sänka tempot på vårt samhällsbygge så att tid finns att tänka tanken fullt ut. Att säkra upp underifrån är klassik jämlikhetspolitik för frihet åt individen. Franks tydliga belysning av hur ojämlikheten drabbar alla samhällsskikt bör ge alla som kämpar för jämlikhet självförtroende att våga satsa på sin tro att detta leder till ett bättre samhälle för alla.”

Diverse funderingar och reaktioner nu när jag är i USA i 6,5 veckor bland amerikaner och alltså inte som turist. Bland annat angående den högt hyllade så kallade ”friheten.” Vad är verklig frihet? De som tror sig ha den tycker inte jag har den. För mig är de de slavar som de menar att vi är i socialistiska (kommunistiska) Sverige.

Dessutom verkar de ha minst lika många säkerhetsföreskrifter som vi har, om inte fler. Apropå ”storebror som talar om för dig” och trygghetsnarkomani.

Hungriga vargar jagar inte bäst! I alla fall inte på något längre sikt. Kanske inte ens på kortare sikt. De blir utmattade, tänker sämre, löser problem sämre, deras kreativitet blir sämre… Och deras så kallade ”frihet” är ingen frihet i mina ögon.

Det vi gör påverkar andra mer eller mindre. Ibland väldigt mycket och andra gånger kanske inget alls.

Har alla lika stora möjligheter att påverka andra och deras liv och vardag? Andra väldigt mycket mindre?

Har vi rätt att ställa större krav på dem med makt?

En aktörs agerande kan ha sidoeffekter som påverkar dennes omgivning. Och det kan finnas situationer där fria aktörer inte själva klarar att agera på ett sätt som är samhällsekonomiskt effektivt (s. 36 i Nationalekonomi för vänstern).

Hur blir det om kostnaderna för de negativa sidoeffekterna, kostnaderna för dennes agerande, inte kan bäras av småföretagaren?

Ja, hur är det med vår frihet? Får eller kan vi agera hur vi vill?

Vad gäller externaliteter går det onekligen att diskutera var gränserna går.

Och är det verkligen ”survival of the fittest” som borde råda? Är det däråt vi går? Där vi hävdar vårt oberoende av andra?

Det finns både överdrivet beroende- som överdrivet oberoendebehov. Jag tror att inte ens den individ som är äkta autonom (psykologiskt självständig) kan fungera helt själv eller ensam hela tiden eller hela sitt liv, vi är beroende av andra, men sällan totalt beroende (om vi inte är paralyserade fysiskt eller psykiskt). Den äkte självständige är både oberoende OCH beroende och kan erkänna det för sig själv och andra, samt har äkta empati och medkänsla och kan erkänna sina svagheter och ta ansvar för dem (dvs. behöver inte ha ansvarsfrihet).

Jo, som Pippi Långstrump säger:

Den som är mycket stark [fysiskt eller i makthänseende] måste vara mycket snäll!”

Jag tycker intensivt illa om det högern gör i Sverige – och hela västvärlden. Och hur den spelar på egoistiska sidor i människor, men förment för allas vårt bästa. Vilket jag anser att det inte alls är.

Annonser

Om den hemska staten som styr(t) allt, men hur är det med vårt individualiserade samhälle? Är vi mindre styrda idag? Eller styrs vi rentav än hårdare idag, men av andra krafter? Så hur fria är vi egentligen?

8 november, 2010 § Lämna en kommentar

[Uppdaterad på kvällen, se slutet av postningen]

Maria-Pia Boëthius undrar om TV övertagit uppfostran av folket på livets olika ”avpolitiserade” områden och skriver i sin senaste ledare ”Efterlyses: En svensk Jon Stewart” i ETC:

Medieprofessor Jeff Cohen bloggade [hans artiklar/blogg här]: ’Det är ett sorgligt faktum att de två viktigaste nyhetsprogrammen i USA återfinns på Comedy Central.

Med sitt komiska format gör de vad journalisterna borde göra… De granskar obevekligt mainstream-medierna och anklagar dem för lättja, elitism och maktslickeri och utpekar dem som ansvariga för fördumningen av livet i Amerika.’/…/

… vi alltså låter av kommersiella tv-bolag utsedda människor och ’experter’ tala om för oss hur livet bör levas och vad det är som gäller. Det är tv (och i förlängningen den kommersiella världen, storföretagsamheten, det ekonomiska systemet) som förvandlats till de nya kommersiella ingenjörerna som ersatt den sociala ingenjörskonsten.

Tv griper in överallt, medlar mellan bråkande grannar, fixar ekonomin och tar slösaktiga i upptuktelse, väljer de vackraste, de bästsjungande och bästdansande, plastikopererar om folk, kommer med auktoritära råd om bråkiga ungar, mat, renovering av hus, väljer toppmodeller, låter oss få se trendsättande idiotlekar, fastställer modet, får oss att banta offentligt, utser ’vinnare’ och ’förlorare’ på alla livets områden och visar upp lyx som vinnarna skaffat sig och så vidare i all oändlighet.

Jag häpnar oavbrutet över hur människor låter sig hunsas av den nya kommersiella ingenjörskonsten. Jämfört med detta var den sociala ingenjörskonsten nästan försumbar.

På sjuttiotalet fanns det en annonskampanj som löd ungefär så här: ’Socialstyrelsen vill att vi äter 6–8 skivor bröd om dagen.’ Den annonskampanjen blev själva sinnebilden för den obehagliga staten som la sig i människors liv och användes ofta som exempel på vad man då kallade Storebror, ett ord som blivit omöjligt sedan tv förvandlat det till varumärke för en dokusåpa. Innebörden är att en stat försöker styra medborgarna med hjälp av social ingenjörskonst. Det fanns bara en hake med brödskivekampanjen. Den kom inte från staten, utan från Svenska Brödinstitutet, en kommersiell branschorganisation, som ville få oss att äta mer bröd. Men mängder av människor lät sig ’uppröras’ över denna påstått statliga inblandning och någon dementi nådde aldrig fram. Den blev istället ett väl nyttjat (och lögnaktigt) exempel på statligt förtryck.

Den propaganda vi får oss till livs är att det är skandalöst av stater att försöka lägga sig i människors liv, där är journalister på bettet, medan de hundratals miljarder som varje år läggs ner på tv-koncept, reklam, pr, lobbying, spin, planterade nyheter och osynlig manipulation betraktas ’normal’ affärsverksamhet.

I denna nya sköna värld motsätter vi oss statlig inblandning, religioner, ideologier, filosofier och så vidare – de är förtryckande – medan det kommersiella stålbadet, som startar i samma sekund vi vaknar och inte upphör förrän vi somnar, om ens då, numera anses normalt.

Martin Halldin är inne på liknande tema. I ”Den osynlige mannen” kan man läsa:

”Är det inte ironiskt att vi i vårt individualiserade samhälle är så fixerade vid att identifiera ’trender’? Alla har ’en fri vilja’; om den råkar vara densamma som alla andras då ’har det bara blivit så’. Och om du inte gör som alla andra så ska du uppmärksammas på det./…/

Det skapas en påhittad trend – som media sedan använder som utgångspunkt i sin rapportering, vilket i sin tur bekräftar trenden, och vips har vi ett cirkelresonemang.”

Kampanjen ”Socialstyrelsen vill att vi äter 6-8 skivor bröd om dagen” kom från brödinstitutet, ett näringslivsorgan, det var inte Social­styrelsen som drev kampanjen.

Och från FactCheck-org om ”Health Care Spin – Again”.

Om komikern Jon Stewart.

Tillägg på kvällen: se Kildén & Åsman i Nyliberala korståget.

Dagens arbete i ”Undersökningen sades bevisa fusk – men tydde snarare på hög arbetsmoral”:

”År 2002 beställde Svenskt Näringsliv en egen opinionsundersökning från Temo där man undersökte attityder till sjukskrivning. I en debattartikel förklarade sedan organisationen att folk hade dåliga kunskaper: ’Många anser att det finns situationer då det är okej att sjukskriva sig trots att man egentligen inte är sjuk.’/…/

Men vad som inte nämndes i debattartikeln, men som framgår av svaren i opinionsundersökningen, var att hela 60 procent även svarade att de gått till jobbet någon gång det senaste året trots att de varit så sjuka borde ha stannat i sängen.

Arbetsmoralens härdiga folk överträffade slappisarna med råge i arbetsgivarorganisationens egen undersökning. Det valde varken tidningar eller Svenskt Näringsliv att lyfta fram.

– En debatt är ju en debatt. Man vill framhålla en tes och jag tror samtidigt att attityder, kunskaper och överutnyttjande var ett problem då, säger Anders Morin som är ansvarig för välfärdspolitiska frågor på Svenskt Näringsliv.”

Björn Johnson vederlägger tesen om överutnyttjande (se länk nedan till debattartiklar av honom) och skriver i sin bok ”Kampen om sjukfrånvaron” om underutnyttjande av diverse sjukförsäkringar, tänk bara på alla halvsjuka barn på dagis – och sjuknärvaro på jobbet.

Se Ett hjärta RÖTT om ”Nya sjukreglerna ett arbetsmiljöproblem” där hon refererar till en motion en läkare skrivit om arbetssituationen för läkarna, en motion som finns att läsa i Läkartidningen.

En kvinnlig läkare skriver som svar på denna motion:

”Ser med glädje att allmänläkarkollegorna motionerar kring detta. Jag håller med helt och hållet. Ser varje vecka fall där patienter far väldigt illa i det hårdnande klimatet.

Det blir ofta helt absurda förvecklingar, vilka dels innebär en svår stress för såväl patient som läkare, dels äventyrar patientens tillfrisknande.

Det kan vara fall där patienten efter lång sjukskrivning kommit igång i arbete på halvtid men så tar sjukersättningsdagarna slut och patientens arbetsförmåga ska prövas mot hela arbetsmarknaden, inkluderande skyddat arbete på Samhall. Man rycker undan hela rehabiliteringsprocessen på detta sätt.

Vem tjänar t ex på att en halvtidssjukskriven läkare ska tvingas ut på den öppna arbetsmarknaden för att pressas att arbeta heltid med ett mindre kvalificerat arbete?

Förutom dessa aspekter är det givetvis ett arbetsmiljöproblem att ständigt bli ifrågasatt, att få sina bedömningar underkända, att inte få betalt för sitt arbete med intygsskrivande, att bli nedringd av förtvivlade patienter, att få sin kompetens ifrågasatt inför patienten, att inte få besked direkt om de beslut som tas utan behöva få informationen av patienten osv.

Hur har det kunnat bli så här? Visst har det varit ‘för lätt’ att bli sjukpensionär tidigare (dock framför allt pga bristande rehabiliteringsresurser vill jag påstå [precis vad statsvetaren Björn Johnson påstår), men nu har vi hamnat i det andra diket, där man inte kan räkna med trygghet och respektfull behandling om man blir långvarigt sjuk.”

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin authonomyreflektioner och speglingar II....