Den nya sociala arrogansen…

24 mars, 2012 § 3 kommentarer

Göran Greider i ledaren ”Den sociala arrogansen visar tänderna”:

Tycker mig märka att det kommer fler och fler uttalanden från regeringen som vittnar om ett slags social arrogans. En del av dessa uttalanden sker medvetet och öppet, andra är uttryck för simpel tanklöshet. Fredrik Reinfeldts snabbt spridda visdomsord om behovet av att arbeta till 75 års ålder /…/

 Här kändes det ju att han agerade språkrör för den bäst ställda fjärdedelen av svenska folket, den som har god hälsa högt upp i åren eftersom de sluppit nedbrytande arbetsmiljöer.

Sedan följde statsministern nyligen upp med sin ryggmärgsreaktion på en rapport om den höga barnfattigdomen:

Tjurigt slog han fast att de där siffrorna inte kan stämma. Man fick intrycket av att det i hans värld aldrig siktats något barn med knappa uppväxtvillkor överhuvudtaget.

Till genren ‘direkt medveten och öppen social arrogans’ sällar sig givetvis Annie Lööfs utspel om hur nödvändigt det är att sänka ungdomars ingångslöner kraftigt. Särskilt med tanke på hennes egen lön – 155 667 kronor i månaden – lät det en smula okänsligt. Men där märktes det att centerns nya partiordförande har Margaret Thatcher som politisk förebild och den extremt nyliberale författaren Ayn Rand som favoritförfattare.

Igår drog så socialminister Göran Hägglund till med en jämförelse som gav en märklig smak i munnen – och just munnen, eftersom frågan rörde tandvården. Den sociala arrogansen lyste omedvetet fram
. /../

Hägglunds insats i genren social arrogans bestod nu i att han jämförde tandläkarbesök med besök hos frisören. Man måste prioritera, var hans budskap./../

 Just tänderna betraktas ofta som ett av de tydligaste klassmärkena, ja de utgör ett slags kastmärke i våra samhällen.

När samhällsklyftorna fördjupas växer de grupper som hamnar utanför och snart – troligen redan – går det att avläsa social status på tänderna. 

Det enda rätta är naturligtvis att göra tandvården till en del av den vanliga sjukvården. Varför i hela världen kostar det mer att bli behandlad för en trasig tand än för ett brutet ben?

Men igår, i form av Hägglunds uttalande, visade den sociala arrogansen åter tänderna.”

Annonser

Exempel på effekten av privatisering av äldrevård i Storbritannien…

18 oktober, 2011 § 1 kommentar


[Uppdaterad 19 oktober, se slutet. Klicka på bilderna för att göra dem större].

Ur essän ”Katastrofal privatisering av äldrevård i Barnet” (nära London).

Jag skulle verkligen önska att media berättade om dessa saker…

I länkad artikel beskrivs en (ganska stor) tvist mellan en grupp vårdpersonal och deras privata arbetsgivare över nedskärningar i lön och försämringar i arbetsförhållanden. Denna tvist har pågått från 2006 till idag och är  alltså inte ny.

Man kommer att strejka idag 18 oktober över kommunens planer att massprivatisera kommunal service. Länkad artikel visar hur kontraproduktiv (=som motverkar sitt eget syfte) vissa av kommunen Barnets relationer med den privata sektorn har varit.

Och saker som dessa sker inte bara här, utan i andra delar av Storbritannien, samt andra delar av Europa, i Sverige, i USA osv? Äldrevård i USA t.ex. verkar så risig så man fasar för att hamna där. Om man kan (och inte har råd med annat) tar man hand om gamla föräldrar t.ex.

Som ung miljöpartist skrev:

”När någon inte stämmer in i hallelujakören är det bara exorcism som återstår!” 

2007 blev vårdpersonal tvingad att skriva under ett skärpt nytt kontrakt från deras privatsektorsarbetsgivare, the Fremantle Trust. De hotades med avsked om de inte gjorde detta.

Vårdpersonalen hade varit anställd av Barnets kommun på hem för gamla, men blev anställda hos Fremantle Trust när kommunen under det förra årtiondet outsourcade vårdservicen.

Lön och arbetsvillkor skyddades vid tiden för övergången – men precis innan jul 2006 vidtog den nya privata arbetsgivaren åtgärder. Med ett nytt kontrakt skar arbetsgivaren ner på vårdpersonalens semester med 11 dagar och introducerade ett nytt sjukpenningsförslag. Dvs man försämrade villkoren för vårdpersonalen.

Jag kan inte låta bli att undra över villkoren för de ansvariga i det privata vårdbolaget (liksom alla i ledande ställning på alla nivåer, i regering, riksdag, bland människor i höga positioner)? Hur är det med deras semester och sociala tryggheter? Försämras dessa i samma grad som för människor på golvet?

Anja kommenterar Unni Drugges bloggpostning ”Mer avund till folket!” så bra med följande:

”Jag har alltid upprörts över borgarnas svaga argument: ’Dom är bara avundsjuka!’ ’Svenska jantelagen’ osv. när människor ifrågasätter deras privilegier. Det är också en jävla projektion!

Det finns väl inga som är så avundsjuka som borgare.

Men dom är så sjukt funtade att dom är avundsjuka på folk som har det SÄMRE än dom själva. Att folk ska få ett socialbidrag det går att leva på – utan att ens behöva gå upp på morgonen! Att bara FÅ av samhället. Tanken retar gallfeber på dom.

Att sjuka skulle få tid, råd och utrymme att ägna sig åt sin sjukdom. Att den som blir sjuk skulle få en andningspaus av samhället, bara få – utan motprestation.

Det väcker avundsjuka!

Jag har t.o.m. hört borgare uttala sig avundsjukt om människor som ligger inlagda på psyket: ’Tänk vilken lyx att bara få ligga där och inte behöva göra någonting och få maten serverad och bli uppassad.’

Av detta kan man dra två slutsatser: Borgare är gravt störda människor eller Borgarlivet är mycket mycket hårdare än vi någonsin kan föreställa oss.

Jag vet vad jag tror.”

De förra, för att återgå till hur de med en ställning har det, har privata försäkringar, försäkringar genom sina uppdrag, fallskärmar, bonusar (mutor för att vara lojala?)? Har kanske enorma tillgångar så de kan betala för privat sjuk- och äldrevård om och när den behövs. Behöver inte förlita sig på den offentliga. Är vi på väg tillbaka till moderna tiders fattigstugor?

Barbara Ehrenreich skriver:

”En kvinna i Florida skrev till mig att innan hon läst den [Ehrenreichs bok ‘Barskrapad’] blev hon alltid irriterad över de fattiga för det som hon såg som deras självförvållade fetma. Nu förstod hon att en hälsosam diet inte var en möjlighet.”

Men värst av allt var slopandet av ersättning för obekväm arbetstid (ersättning för att jobba veckoslut) som en massa vårdpersonal var beroende av för att få en lön som de kunde leva på. De hade tidigare fått mer betalt om de jobbade lördagar och söndagar – extrapengar som var viktiga. Barnet Unison (en fackförening) uppskattade att en del vårdpersonal förlorade 30 % av sin betalning.

Så var det med generösa privata arbetsgivare – vid tiden för övergången till den privata arbetsgivaren lovades vårdpersonalen att deras löner och förhållanden skulle vara säkrade.

“Åh ja. De sa att allt skulle bli super duper och att vi skulle få det bra,”

säger Fremantles anställda Carmel Reynolds 2007.

Men så blev det alltså inte.

Fremantles arbetsplatser är i uppror. Att vara sparsamt finansierad var okej (om man inte fick super duperlön), men det nya kontraktet var alltför komprometterande. Vårdpersonal skulle bli utsatt för (privata) utmätningar. Man skulle få problem med sin privata ekonomi för att lön och anställningsförhållanden ändrades som de gjorde.

Man kände också att ledningen var extremt föraktfull. Den sa att till vårdpersonalen att den kunde kompensera förlusterna i inkomst genom att ta på sig extra skift. Detta betydde att en del människor skulle måsta arbeta uppåt 60 timmar per vecka, utan extra inkomster för barntillsyn för de extratimmar de måste vara på arbetet.

Låter verkligen som en backlash! Som rena slavarbetet. Och som återgång till gamla tiders klassamhälle verkligen.

Ledningen spelade också ett sjaskigt spel med oliktänkande. Fackliga ombud blev avskedade och fackmedlemmar fick inte ha fackmöten. Man hade dem på andra ställen istället?

Allt detta framställs som en oundviklig samhällsutveckling, även här i Sverige, men det är det ju definitivt inte. Pengar finns, men det är bara det att dessa koncentrerats alltmer till allt färre.

Den amerikanske ekonomen David Korten säger:

‘Amerika är långt ifrån barskrapat. Vårt problem är att alltför mycket pengar finns på fel ställen.’

Och detta gäller inte bara i USA, utan också i Sverige, i Storbritannien, liksom i många andra länder runt om i världen.

Och hur är det med ansvar (vilka är det egentligen som ska ta det? Som faktiskt tar det? Tar vår regering det? Nej, skulle jag vilja påstå! De bryr sig inte om den lilla människan alls) och hur är det med att dra sitt strå till stacken?

Och de som ifrågasätter de enorma förmåner, inkomster osv som somliga har de avfärdas med att kallas avundsjuka, men…

En av de anställda i äldrevården i Barnet, Lango Gamanga, undrar:

“Jag sa till ledningen – hur förväntar ni er att vi ska kunna hantera dessa nedskärningar? Det ledningen sa är att du måste göra extratimmar för att få mer betalt [??]. Men hur blir det då med kvaliteten i ens vardagsliv?”

Sandra Jones:

“Jag kom hit för en massa år sen och arbetade hårt och då fick jag mer ledighet och högre lön. Jag är 48 år nu. Jag vill inte gå tillbaka till hur jag var när jag var 30… vi kräver inte löneökning eller något sånt. Vi vill bara ha det vi hade.”

Genom åren 2007 och 2008 så hade man onsdagsmöten där man organiserade strejkaktioner för att strida för att få tillbaka betalning och semestrar till ursprunglig nivå.

Man vara rasande och det fanns en verklig känsla av orättvisa.

”Det är alltid de lågbetalda arbetarna som man slår på,”

säger en anställd hos Fremantle, Breege Kelly. Hon tvingades att skriva på ett nytt kontrakt precis före jul 2006 och var därefter tvungen att ta extra skift för att kompensera för de timmar som hon förlorade.

Andra  har mast vända sig till sina familjer för hjälp. En annan anställds, Joyce Smith, man som gått i pension var tvungen att ta ett deltidsjobb för att hjälpa till att betala räkningarna i familjen. Man hade fortfarande amorteringar att betala (på boende?).

Anställda hos Fremantle tror att standarden i vården av gamla i dess institutioner har försämrats när de anställda tvingats att arbeta längre dagar och när dåligt betalda, oerfarna nya anställda rekryterats till det nya kontraktet (Fremantles ledning åkte till och med till Ungern för att rekrytera människor som skulle arbeta för låg betalning).

Jag kommer eventuellt att fortsätta denna bloggpostning, liksom den om de arbetande fattiga i USA, om fattigdom som håller på att bli ett amerikanskt brott (om det inte redan är det).

Skattesmitaren nr 1 är ett vårdbolag här i Sverige.

Tillägg 19 oktober: Citat från Occupy Sweden – Occupy together:

”Einar Stensson, sociolog och medorganisatör för Occupy Together, var en av flera talare under manifestationen på Sergels torg i Stockholm.

– Finanskrisen har drabbat oss, och vi har fått betala, medan de ansvariga har kommit undan.

TT: Vilka är ‘oss’?

– Vi är de 99 procenten, vi är alla vanliga människor som inte är miljonärer. Jag skulle vilja se fler ruinerade miljonärer än ruinerade vanliga människor, säger han.”

”Vi är 99 procent. Vi tvingas välja mellan att handla mat eller betala hyran. Vi är de som nekas en kvalitativt bra sjukvård. Vi är de som lever i ständig ovetskap om hur våra liv kommer se ut nästa månad. Vi får längre arbetspass för mindre lön och inga rättigheter, om vi ens har något jobb. Vi får inte någonting medan den sista 1 procent får allt. Vi är 99 procent.”

Tro inte på allt du ser på TV. Vi är många – de är få.

Fortsättning: se här.

Sjukvård och sjukskrivning i ett allt mer privatiserat samhälle och om yttrandefrihet som allt mer håller på att förvandlas till en vara i dagens kulturpolitik och vars egentliga värde håller på att gå förlorat…

14 augusti, 2011 § Lämna en kommentar

[Uppdaterad postning under kvällen samt 15 augusti. Klicka på bilderna för att göra dem lättare läsbara].

Socionom med privat erfarenhet av sjukskrivning, som nyligen varit sjukskriven för operation i axel och tidigare varit sjukskriven på grund av annan orsak:

”Idag är allt så uppsplittrat mellan flera aktörer, det finns egentligen ingen samordning!”

Men är det inte detta alliansen berömmer sig av att ha åstadkommit? Att underlätta för människor att komma tillbaka i arbetslivet allstå! Att samordningen brister låter inte som ett underlättande…

En enmansföretagare, snart 60 år,  i USA med privat sjukvårdsförsäkring har en självrisk på över 30 000 svenska kronor. Han måste alltså betala de första dryga 30 000 kronorna om han blir sjuk (kanske är detta dock en av de högsta självriskerna, men då betalar han sannolikt en lägre sjukvårdspremie).

Sen undrar jag vad slags försäkringar han har vid inkomstbortfall…

Dessa 30 000 kronor gäller under ett år, så behöver han sjukvård nästa år börjar han om med att betala de första 30 000 kronorna. Man kan ju föreställa sig hur detta kan bli för en familj med  boendelån/kostnader, behov av bil, om man måste betala barns utbildning (vilket är en förutsättning, men ingen garanti för framtida jobb, med hyfsade inkomster)… Jag tror premien för denna sjukvårdsförsäkring ligger på 230 dollar/månad för närvarande, dvs. ca 1 500 kronor/månad drygt.

Hans 25-årige son chansar och har ingen sjukförsäkring. TROTS att han förmodligen skulle få betydligt lägre premie också.

Företagare kan förse sina anställda med sjukförsäkring. Lärare t.ex. är sjukförsäkrade genom sina anställningar, dvs. behöver de sjukvård är de försäkrade genom dem som anställt dem. Amerikaner upplever inte detta som särskilt rättvist.

Jag tror inte företagare är skyldiga att försäkra sina anställda, men det kanske är ett konkurrensmedel, dvs. om de vill ha den bättre arbetskraften så är det lättare att anställa om man erbjuder bland annat denna försäkring. I Sverige betalas detta via skatter företagaren betalar. Jag undrar hur stor den reella skillnaden blir i slutänden i kostnader för anställda? För vad jag förstår är det också ganska omfattande pappersexercis för de anställda man har i ett företag. Det gör också att det förmodligen blir mer jobb för en mindre än för en litet större företagare?

Peter Gerlach skriver en massa intressant i kapitlet ”Informationsekonomi – Varför är privat vård ofta dyrare än offentlig?” i boken ”Nationalekonomi för vänstern” utgiven på Kata förlag.

På Kata förlag har också Stina Oscarsson gett ut ”Det omätbara – Åtta pjäser från tillväxtens tid”, om denna bok kan man läsa:

”Vi lever i ett samhälle med en enda berättelse. Den yttrandefrihet som enligt de kulturpolitiska målen ska ligga till grund för kulturpolitiken håller på att förvandlas till en vara som kan köpas och dess egentliga värde är på väg att gå förlorat.”

Dvs. hur är det med att verkligen få ifrågasätta saker? Och jo, jag tror alliansen är rädd för verklig kompetens…

Och för att verkligen lyckas som entreprenör krävs en viss grad av trygghet?

Jag kommer att fortsätta blogga om det Gerlach skriver apropå sjukvård, offentlig och privat. Jag tycker intensivt illa om alliansen och deras politik och det samhälle som håller på att skapas med bristande solidaritet.

Tillägg på kvällen: se bloggen Det progressiva USA i ”Amerikansk domstol skjuter Obamas sjukförsäkringsreform i sank”.

Och en kvinna som opererade en tumör i hypofysen för ett och ett halvt år sedan efter vilken hon blev sjukskriven i fyra veckor berättade att hon fick 5000 kronor från försäkringskassan, men hon orkade inte bråka om det med kassan (dessutom gick hon tillbaka i jobb efter 3 veckor!). Denna summa är nästan en fjärdedel av den lön hon troligen får ut netto per månad. Ja, vissa kan troligen göra så här, för de har en ekonomi som tillåter det! Men hur går det för dem som INTE har det? Hon var också kritisk till moderaterna (och alliansens politik) och hon tillhör de väldigt väl utbildade, med hyfsad inkomst. Nej, alliansen har inte vunnit över alla i medelklassen! Inte ens de mest utbildade där.

Tillägg 15 augusti:

”Civil disobedience is not our problem. Our problem is civil obedience. Our problem is that people all over the world have obeyed the dictates of leaders and millions have been killed because of this obedience. Our problem is that people are obedient all over the world in the face of poverty, starvation, stupidity, war and cruelty. Our problem is that people are obedient while the jails are full of petty thieves and the grand thieves are running the country. That’s our problem.”
Howard Zinn

I artikeln ”Vårdbolag vägrar bidra till välfärd” kan man läsa:

Riskkapitalet må vara hur effektivt som helst men så länge rationaliseringsvinsterna inte i någon form återförs till samhället skapar det bara kapitalöverföringar från massan till fåtalet.

Ur det perspektivet framstår debatten om finansieringen av den framtida välfärden som närmast utomjordisk. Vi har i flera år serverats den till synes orubbliga ‘sanningen’ att växande välfärdskostnader kräver ett större deltagande från privata investerare. Å andra sidan har Skatteverket fastslagit att bolag inom vård och omsorg, när de väl förvärvats av riskkapitalbolag, knappt betalar någon skatt över huvud taget.

Om den framtida välfärden verkligen är äventyrad av en otillräcklig skattebas, bland annat till följd av en åldrande befolkning, har jag personligen mycket svårt att se logiken i att måla upp riskkapitalet, åtminstone med rådande skatteregler, som lösningen på problemet.”

Litet om skolpolitiken idag och dess mindre goda konsekvenser, samt om högern som nu håller på att genomdriva den politik de försökt försvara de senaste 100 åren…

9 februari, 2011 § Lämna en kommentar

Klicka på bilderna för att göra dem större och lättare läsbara.

Har ingen aning om vad jag ska kalla detta inlägg. Tycker det som sker är bedrövligt. Och vänstern gör ingenting för att motverka detta… Gör de?

Om Jacques Ellul läs här. En kort biografi över honom här. Daniel Ankarloo skriver också om borgerlighetens skolsyn; att eleverna ska forslas snabbt genom skolan, genomströmningen bli snabb. Han är också kritisk till detta och annat i skolpolitiken, se hans bok ”Välfärdsmyter”. Se Björn Johnson om Ankarloos bok, samt om boksläppet för denna bok:

”Om problemen skrivs äldrechock och skuldkris, så skrivs lösningarna skattesänkningar, privatiseringar och höjd pensionsålder.

Så måste det inte vara. I den purfärska boken Välfärdsmyter går Daniel Ankarloo, lektor i socialt arbete, igenom hur vår gemensamma trygghet fungerar – och krossar de myter som driver fram ett mer ojämlikt och allt mer otryggt samhälle.”

Ulf Lundén har skrivit en recension över Sven-Eric Liedmans bok ”Hets!” Jag har också bloggat om detta i ”En stilla lördagsbetraktelse”.

Och nu håller man sakta på att vrida tillbaka utvecklingen och återinföra det man de senaste dryga 100 åren röstat emot, se nu senast pensionsåldern som man nu vill höja. Se artikel ”Pensionsåldern bör variera”. Men Daniel Ankarloo menar att pensionsåldern inte alls behöver höjas för att finansiera välfärden.

Och Thomas Janson på ”Utredarna” skriver i ”Vi jobbar för mycket” att vissa yrkeskategorier som företagsledare eller  andra personer med självständiga beslutsbefogenheter lättare klarar att jobba längre och mer, till skillnad från personer lägre i hierarkierna som har mindre inflytande. Men idag är det just den gynnade kategorien som kan gå i pension tidigare än den senare. De både har råd och väldigt bra pensionsavtal. De kan göra det i än högre grad än förr, därför att de flesta av dem under avstår förmåner av alla slag för att men tror att man måste p.g.a. den påstått ofrånkomligt tuffa framtiden för välfärdsstaten (och man vill dra sitt strå till stacken för att inte äventyra den ännu mer) eller för de få skattekronor vi som jobbar nu får extra i plånböckerna temporärt? För de flesta av oss tror jag att de där extra kronorna är temporära över tid, till vi måste börja betala diverse privata försäkringar (som är billigare att finansiera och administrera gemensamt, tror jag).”

Janson skriver:

”Just nu har Europafacket en konferens om arbetstider eftersom Kommissionen nu ämnar göra ett nytt försök att ändra arbetstidsdirektivet efter de domar som kommit från EU-domstolen. Vad som är uppenbart efter Kommissionens egen rapport och efter den rapport som konsultbolaget Deloitte har gjort är att för långa arbetstider och arbete under kvällar och helger har allvarliga hälsoeffekter. Att tro att människor kan arbeta 60 timmar i veckan under långa perioder utan att det har effekter på hälsan är att blunda från den forskning som finns.”


Se Veronica Palm om ”41 industriarbetare är fler än 1 VD”.

Här är Peter Malmqvists debattartikel ”Fel att sälja aktierna i Nordea”.

Ett hjärta RÖTT skriver om ”Fas 3 – den som kritiserar ska heller inte äta.”

Ett nyårslöfte eller en nyårsföresats för de rika?

31 december, 2010 § Lämna en kommentar

[Uppdatering med länkar 1 januari, se slutet av postningen, samt viss redigering i tidigare text]

Sam Harris skriver i ”A New Year’s Resolution for the Rich” eller ”Ett nyårslöfte för de rika”:

”Medan USA har lidit under den värsta recessionen i mannaminne så har jag [personligen] väldigt få finansiella bekymmer. Många av mina vänner är i samma position: de flesta av oss gick på privata skolor och bra universitet och kommer att kunna ge samma möjligheter till våra egna barn.

Ingen i kretsen närmast mig har en familjemedlem som tjänstgjort i Afghanistan eller Irak. Faktum är att i efterdyningarna av 11:e september 2001, så var den enda försakelsen vi ombads göra för vårt älskade fosterland att shoppa.

Nästan ett decennium har gått sedan dess, medan vår nations inflytande och infrastruktur faller sönder timme för timme så har vi som haft lyckan att faktiskt leva den amerikanska drömmen – snarare än att blott och bart bara drömma om den – blivit besparade varje olägenhet.

Nu får vi höra att vi snart ska få stora skattelättnader för alla våra problem. Vilket är det ord som detta utlöser i mig?

Tänk dig att sitta säkert i en livbåt, medan ett otal andra människor drunknar, bara för att få veta att en annan livbåt säkrats för att ta ditt bagage till stranden…”

Han skriver vidare att:

”De flesta tycker att minskandet av denna skatt [estate tax, vilken handlar om efterlåtenskap efter en person som saknar arvingar, pengar som då går till staten, denna kallas ibland dödsskatt och rör bara de allra, allra rikaste], vilken rör bara 0,2 procent av befolkningen, ska ha högsta pprioritet hos den nuvarande kongressen.”

Ja, tala om proportioner! Finns det inte BETYDLIGT större problem och viktigare saker att ta itu med för gemene man?

”För att göra saker än värre så har amerikaner en närmast religiös tro på något kallat ’förlitande-på-en-själv’. De flesta verkar tycka att medan en människa inte är ansvarig för de möjligheter han får i livet, så är envar helt och hållet ansvarig för vad han/hon gör av dessa möjligheter. Detta är utan tvekan en falsk syn på hur det är att vara människa.

Om man tar i beaktande levnadshistorierna för vilken ’self-made’ amerikan som helst, från Benjamin Franklin och fortsatt, så kommer man att finna att hans lyckanden helt och hållet var beroende av hans bakgrundsförhållanden, vilka han inte skapade själv och från vilka han bara var förmånstagare./…/

Hur mycket heder förtjänar jag för att inte ha Downs syndrom eller någon annan sjukdom/störning, som skulle göra mitt nuvarande arbete omöjligt?/…/

En del läsare kommer att påpeka att jag är fri att donera pengar till statskassan redan nu. Men sådana enstaka offer skulle bli ytterst ineffektiva.”

Ja, exakt!

Se Harris hemsida här.

Kommer nog att uppdatera denna postning med länkar till så många artiklar jag kan, av alla dem jag samlat sedan jag senast gjorde en bloggpostning.

Jag gillar INTE det som sker i dagens Sverige. Och tycker oerhört illa om vår nuvarande regering. [Tillägg på kvällen 1 januari: se Storstad i ”Att vantrivas i samtiden” samt Ett hjärta RÖTT i ”Reinfeldts inbrytningar i välfärden…” ].

Tillägg 1 januari: Göran Greider skriver i ledaren ”Nyårstankar på en myr”:

”Terrorn ingår i den värld av förnyad imperialism och förnyad fanatism som vi i snart tio års tid vistats i./…/

Medierna är ingen opartisk spegel av vår tid, och då inte bara för att de domineras av borgerligheten. Nej, medierna formar oss, på djupet. De har lärt oss att bry oss mer om ansikten och personligheter än om ideologier. De har lärt oss att verkligheten blir riktigt verklig först när den melodramatiseras och hollywoodifieras./…/

… kombinationen av en allt mer nervittrad social rörelse och hela kraften hos den mediala apparaten – där nyhetscheferna konsekvent tyckte att exempelvis Rut var viktigare än arbetslösheten – pulveriserade det som återstod av en idé om solidarisk samhällsgemenskap.

Detta är faktiskt läget i svensk politik just nu: Tillräckligt många människor anser att det är viktigare med några extra skattesänkarkronor i plånboken – än ett trygghetssystem som respekterar människor som drabbats av svåra sjukdomar. Någon kallade valet för ett ego-val. Det är värre än så. En orgie av egoism pågår i det här landet. Regeringen Reinfeldts största framgång är denna: att den fått tillräckligt många människor att helt enkelt förtränga de sociala problemen.”

Se Robert Sundberg i ”Leve president Reinfeldt”, Sofie Wiklund i ”Det är dags att resa sig” och ”Arbetaren har fått en prislapp på sitt huvud” samt Tvärdrag i senaste temanumret ”Det här är socialdemokrati” . Se också nyabrittas i ”Hur ska det gå???” om en 40-årig man och den nya sjukförsäkringen.

Skyhög arbetslöshet och allt sämre social trygghet bäddar för rasism, samt litet om coacher och managementlitteraturen…

30 september, 2010 § 2 kommentarer

[Uppdatering på kvällen: läs blogginläggen ”Spela inte Svarte Petter med demokratin” och ”Reinfeldt spelar svarte petter”.

Marika Lindgren Åsbrink skriver så bra kommentar till sitt eget blogginlägg ”Väckarklocka – om den icke-representativa demokratin” angående röstdeltagandet:

”Problemet är att beslutet att inte rösta är ojämnt fördelat i befolkningen.

Inte förrän det är helt slumpvist fördelat kan man säga att det beror på fria och rationella val och inte strukturella.

I själva verket är det nästan enbart underprivilegierade grupper som inte röstar. Så länge det finns en överrepresentation av vissa egenskaper bland de som inte röstar så är inte demokratin representativ”].

Robert Sundberg i ledaren ”Reinfeldts lösa förbindelser”:

”Den nya regeringen är dock en minoritetsregering, den gamla var en majoritetsregering. Det är en avgörande skillnad.

Bara till följd av sin natur, att inte ha mer än hälften av riksdagens ledamöter, är den typ av regering Reinfeldt avser leda framöver en svag regering.

En rad borgerliga politiker och debattörer har sedan valnatten gjort sitt bästa för att legitimera en borgerlig minoritetsregering. Det har de gjort trots att det inte är givet att det är en sådan som bör styra landet, eller är bästa tänkbara regering i det läge som uppkommit i riksdagen./…/

Inom Alliansen skedde förändringar som det knappt talas om i eftervalsdebatten./…/

De fyra borgerliga partierna, varav tre förlorade lika många mandat som De rödgröna, avser ändå att regera vidare.”

Göran Greider i ”Romerna står längst ner”:

”Europa är politiskt mörkblått och det skiftar i brunt – så har det blivit när arbetslösheten är skyhög och den sociala tryggheten dålig.

Det bäddar för rasism.”

Sökte på övermänniskoideal och fann recension av Ann Heberlein över boken ”Managementsyndromet – så skapas den moderna chefen” av Thomas Johansson:

”’Det handlar om odlandet av ett slags övermänniskoideal – den perfekta människan’ skriver Johansson.

[en försvarsstrategi som vissa terapeuter kallar falsk makt; barnet är tvunget att ta till diverse försvar för att överleva hur det behandlades och för att hantera den totala hjälplösheten som ju ett barn är i, en av dessa strategier kan vara att intala sig att man har supermansegenskaper (dvs. det som kan kallas falsk makt). Och detta försvar och reaktionssätt kan man ta med sig upp i vuxenlivet, om man inte blev bekräftad i sin utsatta roll som barn och ung, vilket kan få svåra konsekvenser antingen i det lilla (den senare egna familjen) eller det stora (om man får stor makt, t.ex. blir ledare för ett helt land). Se t.ex. “See No Evil — A political psychologist explains the roles denial, emotion and childhood punishment play in politics” Michael Milburn intervjuad av Brian Braiker och inte minst ‘Leaders’ av Bob Scharf, att de med starkast psykologiska försvar tenderar att leda].

Det är tydligt att den perfekta människan lever i en drömvärld: en värld där frågor om makt, klass, exploatering och globalt förtryck lyser med sin frånvaro.

Allting lämnas till individen och hennes möjligheter att lyckas är obegränsade, bara hon följer de framgångsrecept som diverse coacher och andra charlataner villigt bistår med (mot en viss [!!!] ekonomisk ersättning, men ändå).

Johansson anknyter till den tyske filosofen Herbert Marcuses kritik av hur psykologisk kunskap användes för att oskadliggöra arbetarna i det kapitalistiska systemet.

[texter av Marcuses här och här hans officiella hemsida, se inte minst ‘Den endimensionella människan’]

Psykologi kan användas för att bryta loss individen från sociala och kulturella strukturer, betrakta och förklara processer och skeenden i ljuset av psykologiska orsaksskeenden.

I managementlitteraturen talas det aldrig om sociala orättvisor, ekonomiska klyftor eller exploatering.

Kapitalismen är ljus, god och ren, individen stark och kreativ.

Självfallet är detta synsätt attraktivt – för näringslivet och industrin.

Lika attraktivt är det inte för den individ som inte lyckas, som inte håller måttet, för den som inte trivs på sin arbetsplats.

Naturligtvis finns det hjälp att få även för henne. Hon kan söka stöd hos Dalai Lama som, i boken ‘Lycka på jobbet’ råder den missnöjde till mental träning: ‘… vi kan vara lyckliga i arbetet genom att förändra våra attityder och vår inställning genom mental träning’.

Säg det till en underbetald textilarbetare i Indien med tolv timmars arbetsdag. Tänk positivt!

Thomas Johansson har skrivit ännu en angelägen och skarp bok, med en samhällskritik av det slag som man alltför sällan möter i den offentliga diskussionen, inom såväl som utanför akademin.

Hans sociologiska blick förmår se igenom också den vardag som vi vant oss vid så till den milda grad att den blivit nästintill transparent. Det är en svår konst, och därför så viktigt att någon av oss behärskar den.

För inte finns det sex miljarder olika vägar till lycka?”

Och här ytterligare artikel om denna bok.

Se också tidigare inlägg om Barbara Ehrenreich.

Här ett arbete från sociologiska institutionen i Göteborg om ”Livscoaching en diskursanalys av livscoachers självrepresentation på internet.”

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin silencing peoplereflektioner och speglingar II....