Mer om så kallad ”frihet” …

I artikeln ”Kvinnorna får rycka in när samhället sviker” kan man läsa:

”När det offentliga skär ned på äldreomsorgen tvingas anhöriga täcka upp. Den oavlönade anhörigvården blir allt vanligare och slår allt hårdare mot lågavlönade kvinnor. – Resursstarka grupper löser det genom den privata tjänstemarknaden, men de som inte har råd får gå ned i arbetstid för att hjälpa sina gamla föräldrar, säger Mirjam Katzin, forskare på Lunds universitet./…/

Utvecklingen mot mer anhörigomsorg och mindre offentliga resurser avsatta för äldreomsorg har pågått sedan finanskrisen på 90-talet, men Mirjam Katzin har iakttagit hur den politiska retoriken har ändrat karaktär.

– På 90-talet handlade argumenten om en tillfällig ekonomisk kris som skulle ridas ut genom offentliga nedskärningar, men i grunden var äldreomsorgen samhällets ansvar. Idag talar samtliga allianspartier om anhörigomsorg i positiva termer. De talar om kärlek, glädje och naturlighet i anhörigvården. Det är en tydlig ideologisk vändning, säger hon.”

Det är lättare att känna kärlek och glädje om tvång inte är inblandat. De som inte har pengar har inte den frihet som de som har pengar i detta avseende, så gäller inte den mångomhuldade friheten alla? Är ”frihet” olika för olika?

Friheten som pengar kan ge gäller både för den som behöver omsorg liksom den som ger omsorg.

Att vara tvungen att ge omsorg och tvungen att ta emot den från en anhörig kanske inte är frihet alls. Alla kanske inte har den relationen med varandra t.ex.

Behöver mer pengar

Mirjam Katzin jobbar vid sidan av sin forskning på Lunds universitet som fritidspolitiker i Malmö och sitter där med i Vänsterpartiets lokala styrelse. För att lösa problemet med anhörigvården menar hon att mer pengar behöver skjutas till inom äldreomsorgen.

– De här kvinnorna som ställer upp för sina föräldrar drabbas socialt, ekonomiskt, psykiskt och fysiskt. De äldre vill även själva hellre ha hjälp från hemtjänsten. Man vill inte få blöjan bytt av sin dotter, säger Mirjam Katzin.”

Se Katzins publikation ”Tillbaka till familjen: privat och offentligt ansvar i äldreomsorgen.” 

I sammanfattningen av denna publikation kan man läsa:

” Diskursen om anhörigvårdens positiva sidor används för att rationalisera en politisk förändring som dels innebär en nyliberal utveckling med mindre samhälleligt ansvar, dels en konservativ återgång med ökad betoning på familjevärden.”

Och som sagt, så kanske familjen inte är så rosenskimrande idylliskt lycklig som denna retorik vill ge sken av. Jag tror inte den är det ens för dem som pratar i dessa termer, politiker t.ex. Deras barn kanske inte har lust att ta hand om dem som gamla ett enda dugg, därför att relationerna inte är särdeles bra nu och kanske inte ser ut att bli bättre med åren heller.

Om oroliga vårdföretagare…

I dagens DD kan man läsa om ”Privata vårdföretag oroliga inför valet”:

”Privata vårdföretag och dess ägare är oroliga inför valet om vad som kommer att hända med deras företag om vinsterna i vården ska tas bort.

– Jag känner i alla fall ingen oro de närmaste fyra åren. Mitt och många andra företag kommer att leva vidare, säger Annika Hedström, ägare till Annikas Hemtjänst.

– Den sista tiden har oron varit väldigt stor bland medlemsföretagen, det skulle bli enorma effekter om vinsterna tas bort och många företag tvingas lägga ner, säger Inga-Kari Fryklund, vårdföretagarnas förbundsdirektör.

Vårdföretagarna reser runt på 30 orter i Sverige för att ta reda på vad som händer med de privat drivna vård- och omsorgsföretagen om det blir S-styre i respektive kommun.”

Nu skräms folk för att de inte ska få vård om vårdföretag går i konkurs.

Gunilla Andersson, aktiv i nätverket Gemensam Välfärd, Malmö, skriver så bra i ”Marknaden tar inte samhällsansvar”:

”Potentialen till välfärdens vitalisering finns hos välfärdens bärare och utförare – personalen.

Så, varför inte begrava vinstintresset i välfärden och istället utveckla modeller för hur arbetslivet kan demokratiseras?/…/

‘Var tredje skånsk vårdcentral stängs vid ett maktskifte’ är slutsatsen i en rapport av Folkpartiet Skåne som regionråden Gilbert Tribo och Mats Persson lyfter fram på Aktuella frågor 17/7.

Vad som anses hota vårdcentralerna är ett stopp för privat vinstutdelning.

Ett liknande budskap framfördes för några veckor sedan av Friskolornas riksförbund.

Det varnade för att vid ett vinstutdelningsförbud skulle var femte fristående förskola och skola lägga ner sin verksamhet.

Ursäkta, men vad är det som är så skrämmande?

Ingen tvingas att stänga skolor eller vårdcentraler, bara att sluta dela ut vinster till vårdföretagens ägare.

Väljer de vinsten, finns det andra som kan driva välfärden. Värre än så är det inte.

Det är knappast vinstintresset som skapar en god välfärd och välfärden finansieras under alla omständigheter av skattepengar.

I en tid då nedskärningar och vinstintresse blivit de viktigaste drivkrafterna är det helt andra faktorer som är avgörande för att välfärden trots allt fortfarande fungerar.

Sjuksköterskor, lärare och lokalvårdare drivs av en vilja att göra ett bra, meningsfullt jobb.

Att betyda något för någon annan.

Därför gör de sitt yttersta för att sjuka och elever inte ska fara illa, trots nedskärningar, trots vinstintresse./…/

Reklamen har blivit vår tids konsumentupplysning där företagen lovar guld och gröna skogar, men ‘glömmer’ att informera om vinstintresset, vilket ofta innefattar personalnedskärningar och hårda sparbeting på allt som är viktigt för dem välfärdens skattepengar är menade för.

Friskolornas riksförbund, Vårdföretagarna och Svenskt Näringsliv är mycket aktiva i välfärdsdebatten.

Deras budskap är att privata vinstdrivande företag är en omistlig del av den svenska välfärden.

Det är logiskt, eftersom deras uppdrag är att företräda just privata vinstdrivande företag./…/

Svensk välfärd har under de senaste åren kommit att genomsyras av ekonomism och marknadstänkande. Det gäller såväl offentlig som privat driven välfärd.

I slutändan får vi medborgare och anställda inom välfärden ta smällen, leva med oron och otryggheten som spridit sig som en farsot i vad som brukade kallas välfärdslandet Sverige.

Marknaden tar inte samhällsansvar. Det är de folkvalda politikernas uppgift. De ska fatta beslut om i vilken riktning samhällsutvecklingen ska gå.

När den nyliberala eran inleddes på 1980-talet fanns det ett behov av att vitalisera den offentliga välfärden som blivit alltför storskalig och stelbent.

Av någon anledning ansåg såväl vänster- som högerregeringar att privatiseringar, avregleringar och skattesänkningar var lösningen. Idag är det dags att konstatera att den nyliberala eran nått vägs ände och att det behövs en ny inriktning.

Det är dags för en demokratisering av välfärden.

Potentialen till välfärdens vitalisering finns hos välfärdens bärare och utförare – personalen.

Så, varför inte begrava vinstintresset i välfärden och istället utveckla modeller för hur arbetslivet kan demokratiseras?

Vi medborgare behöver ompröva den identitet som marknadsanpassningen påtvingat oss.

Under flera års tid har vi lärt oss att tänka och agera som kunder och konsumenter och på vägen tappat bort rollen som medborgare och medmänniska.

Vi har lärt oss att när det fungerar dåligt i skolan eller på vårdcentralen ska vi välja något annat på marknaden.

Om vi börjar tänka och agera som medborgare inser vi att vi istället tillsammans kan kräva förändringar, så att alla skolor och alla vårdcentraler fungerar bra.

För alla, inte bara för dem som till slut lyckas välja rätt.”

Kvinnor drar det kortaste strået när vård och omsorg privatiseras…

Vård och omsorg domineras av kvinnor. Privatiseringar gör inte deras arbetssituation ett enda dugg bättre misstänker jag. Och privatiseringar gynnar inte kvinnliga småföretagare.

Jag tror inte privatiseringar gynnar vare sig kvinnliga småföretagare, den personal som arbetar i vårdföretag eller i slutänden patienterna. Att det blir en fråga om kvinnors rätt att göra vinst i privat vård och omsorg är, ja, vad säger man?

Ovanstående hittade jag på facebook. Vad korkat! Centerpartiet står inte överraskande för detta.

Som kommentar: se tidigare inlägg ”‘En skola (vård omsorg) vars uppgift är att gå med vinst har missuppfattat varför den drivs.’ Mer om högervridning i politik, samhälle och värld – elit och pengar styr, från höger till vänster…”

Se där länkad artikel av Elin Grelson ”Inte kvinnor som håvar in vinsterna”:

”Låt oss tala lite om kvinnor.

Kvinnor är nämligen populära att hänvisa till i det offentliga samtalet just nu. I evighetsdebatten kring vinster i välfärden har de borgerliga ledarsidorna i Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter bestämt sig för att ta till kvinnor som argument.

Varför vill vänstern och förbudsförespråkarna inskränka kvinnors möjlighet att tjäna pengar? Varför är det okej för män att tjäna pengar i ‘sina’ yrken medan de kvinnodominerade ska vara fritt från näringslivstänkande.

Förutom det rent felaktiga antagandet att det är kvinnor som tjänar på vinster i vården – det är knappast undersköterskor som får ta del av vinsterna när stora koncerner tar över vård och omsorg – känns tongångarna igen från rut-debatten: den misogyna vänstern hatar kvinnligt entreprenörskap och vill därför inte subventionera möjligheten att låta en kvinna skura andras privata toaletter./…/

Kvinnligt företagande och ett politiskt samtal som attraherar kvinnor må låta som jämställdhetsdiskussioner./…/

Att använda sig av kvinnor för att argumentera för vinster i välfärden är ett bortkollrande av de viktiga frågorna om var våra skattepengar tar vägen och en oförmåga att skilja på verksamheter som bygger på omsorg och verksamheter som bygger på produktion./…/

Att hänvisa till kvinnor innebär ingenting annat än en förenklad argumentation som dessutom befäster mannen som norm./…/

Inflytandet som underbetald och utarbetad anställd i vården begränsas till att omnämnas i en ledartext som potentiell entreprenör i en vård fylld av valfrihet, oavsett hur långt ifrån verkligheten den argumentationen befinner sig.”

Men det är inte de kvinnliga entreprenörerna som tjänar pengar på privatiserad välfärd, utan männen dominerar:

”Män är kraftigt överrepresenterade bland företagare, och de blir ännu fler, även i kvinnobranscher – tvärtemot vad politikerna trodde att lagen om offentlig upphandling skulle leda till, visar ny forskning.

Möjligheten att tjäna pengar på välfärdstjänster skulle locka fler kvinnor till att starta företag, eftersom offentlig sektor av tradition är kvinnodominerad. Det var i alla fall vad politikerna hoppades på när vi fick lagen om offentlig upphandling 1992. Men resultatet så här långt är att fler män än kvinnor driver företag, även i kvinnodominerade branscher.

Birgitta Sköld har i sin avhandling i företagsekonomi vid Linköpings universitet studerat samtliga småföretagare åren 1993 till 2008 i 16 kvinnodominerade näringsgrenar som påverkats av konkurrensutsättning. Resultatet visar att kvinnors andel av företagarna har minskat i nio av näringsgrenarna.

Samtidigt har deras underrepresentation ökat i 13 av de 16 kvinnodominerade näringsgrenarna. Enbart i näringsgrenarna barnomsorg i förskola, annan barnomsorg och annan hälso- och sjukvård har kvinnor en representation bland företagarna som motsvarar deras andel av de sysselsatta år 2008.

– Under 1990-talet ökade kvinnors andel av företagandet inom dessa branscher, men kring millennieskiftet skedde en vändning och nu ökar mäns andelar mer än kvinnors, säger Birgitta Sköld.

Hon har även tittat på yrken med rätt att driva egen verksamhet, exempelvis läkare och tandläkare. Dessa är fortfarande ‘maskulint könskodade’, konstaterar hon, liksom själva företagandet i sig.”

Och mot de stora koncernerna har småföretagarna svårt att hävda sig!

Man kan läsa i ”Mäns överrepresentation bland företagare ökar – även i kvinnobranscher”:

”Kombinationen stordrift och upphandling ser alltså ut att missgynna kvinnors företagande och främja en numerär maskulinisering av den offentliga sektorn, och den manliga könsmärkningen av företagande förefaller motståndskraftig.”

Se tidigare inlägg om elderly abuse.

Det är inte vårdbiträden eller undersköterskor som startar vårdföretag, utan läkare och tandläkare framförallt dominerar och i sin tur dominerar manliga läkare och tandläkare.

Vadå, förbättrad omsorg? Det viktiga är om företagarna tjänar pengar? Det är vad det hela handlar om?

Och om omsorgen är bra vad beror det på? Jo, det bror på personalen! Det jobb de gör, det engagemang de lägger ner. Vilket i sin tur kräver att de får förutsättningar för detta.

Och även om de inte får de förutsättningar som krävs så kan de göra ett oerhört bra jobb. Som när ”Attendo kom till byn” eller ”Högt pris för personalen när Attendo kom till stan.”

Hörde om ett privat äldreboende i Gävle drivet av Vardaga (Carema), som ”var så fantastiskt.” Jag tror inte det beror på att ett stort vårdbolag äger det (var är de där kvinnliga entreprenörerna?), utan på en personal som gör sitt allra bästa trots att de troligen är inte särskilt väl betald, kanske inte sällan i underkant.

Äldrevård och det som så fint kallas ”valfrihet”, Sveriges största äldrevårdskedja har nu fått amerikansk (riskkapital-)ägare …

Äldrevårdsforskare i USA: 

”Jag tror inte ni i Skandinavien förstår vilken hemsk situation vi har här. Om ni insåg vilka problem de här vinstdrivande kedjorna för med sig skulle ni inte vilja ha dem!” 

Vårdskador ökar har forskning visat och folk blir vanvårdade.

Precis den uppfattning jag har. Vi har 2 sjuksköterskebekanta i USA och folk med gamla föräldrar. Valfrihet vad är det värt om man måste välja mellan pest och kolera? Nä politiker: Läs på!!

Kan inte låta bli att fortsatt citera Erik Palm:

”[John] Holland [advokaten som specialiserat sig på att driva talan ang vanvård av äldre i äldreboenden] blir mycket skeptisk när jag berättar att i Sverige dominerar riskkapitalbolag den privata marknaden.”

Och vidare:

”-Din generation eller kommande generationer har ingen aning om vad som väntar. De är inte förberedda. Sveriges politiker borde lyssna på min gamla juridikprofessor som sa

– Backa tillbaka. Det är inte för sent. Gör inte det här. Ni har andra val. 

Att följa den amerikanska modellen är som att följa manuset för en skräckfilm. Ni kommer att ångra det som folk. 

Det kommer att förstöra ert hälsovårdssystem, säger han och spänner ögonen i mig. 

Året efter att jag träffat John Holland får Sveriges största äldrevårdskedja en amerikansk ägare, KKR.”

Nu har de fått upp ögonen för att äldrevården här kan bli en riktig kassako!  Med aningslösa svenska politikers goda minne. Det som sker är ju dock på intet sätt ofrånkomligt!

Och om KKR kan man läsa:

”Under ledning av grundarna, Henry Kravis och George Roberts, som är pionjärer inom strukturerade företagsköp, har Kohlberg Kravis Roberts specialiserat sig på stora och komplexa uppköpstransaktioner. Kohlberg Kravis Roberts är ett globalt företag med kontor i USA, Europa, Asien och Australien.”

Palm skriver vidare att de operativa bolagen är underfinansierade och underbemannade och kan inte ge den nödvändiga vård som de lovar, medan pengarna lämnar äldreboendet till förmån för vinst i koncerntoppen. Undermålig vård blir i princip oundviklig.

På pappret är äldrevårdshemmen ofta skuldsatta, medan ägarna blir stormrika och inte tar ett dugg ansvar, bara är intresserade av vinsten!

Det handlar för dem rent och skärt bara om pengar, inte om vården som ges. Det verkar Palm och dem han pratat med vara eniga om.

Val mellan pest och kolera – är det vad svenska politiker vill ge oss? Om amerikansk äldrevård kan man läsa:

”Vinstdrivna äldreboenden har låg bemanning och dålig kvalitet på vården”. 

”Dålig kvalitet i vården är endemisk i många äldreboenden, men vi fann att de allvarligaste problemen påträffas i de största vinstdrivna kedjorna. De 10 kedjorna i toppen har en strategi att hålla kostnaderna för personal nere för att öka vinsterna [man kan tjäna ganska stora summor på detta! Och tydligen har detta skett i Sverige också redan i riskkapitaldrivna boenden]. 

De prioriterar inte kvalitet.

Man [forskarna?] tror att låga nivåer på sjuksköterskebemanningen är den starkaste oberoende variabeln vad gäller dålig äldreboendekvalitet.” 

De 10 kedjorna i toppen har lägre antal sjukskötersketimmar än statligt drivna boenden och detta påverkar kvaliteten, för saknas medicinskt kunnande så finns ingen som bland annat kan handleda personal under, som kanske också har ingen eller liten utbildning. Och man har visat att de här kedjorna har fler brister i vården än de statligt drivna.

Nej, gör inte som de gjort i USA!

Länk där citaten är hämtade! ”Valfrihet” låter fint! 😉 Vem säger: ”Jag vill inte ha frihet att välja!” Jag är dock helt och totalt övertygad om att denna retorik används för att genomföra något helt annat än man ger sken av?

Att den används för att genomföra något som människor annars skulle vara kraftigt emot?

Om något enstaka boende drivet av riskkapitalbolag fungerar, så inte beror det på att ett riskkapitalbolag äger det, utan TROTS att de äger det! Och risken är att det på sikt kan komma att fungera betydligt sämre.

Se ”Billig äldrevård med hjälp från skatteparadis.” De här stora bolagen konkurrerar ut de mindre bolagen (som prioriterar god vård och omsorg; och inte tummar på bemanningen) på sikt. De kan lägga anbud som de små inte kan lägga. Och hur är det för dem som är anställda i de här kedjorna?

Först skapas små bolag och sen köps de upp av de stora bolagen, som lägger saftiga anbud och som dessutom trixar med sina pengar.

Erik Palms hemsida.

Privatiserad SFI…

Snabbloggning.

SFI är utsatt för upphandling i flera kommuner. De som jobbar i företag som vinner upphandling får dock ganska mediokert betalt låter det som. Lärarlönerna är en av de större kostnaderna i skolan. Undra på om de kan ge ett lägre anbud!

Och hur blir det om någon annan vinner upphandlingen nästa gång man gör en upphandling? För eleverna inte minst? Dock, SFI-eleverna är bara elever i kanske ett eller ett par år.

En av mina lärare sa:

”Det tar tio år att lära sig detta yrke!”

när jag höll på att utbilda mig. Detta slog mig igen nu plötsligt. Jag tror detta är sant. Dvs det krävs en hel del erfarenhet samt utbildning för att bli den där riktigt bra läraren. Har detta underlättats i dagens skola och med den skolpolitik som förs? Eller har detta försvårats?

Jag tror det senare.

Jag skulle väldigt gärna vilja blogga mer om detta och om privatisering av assistans, om jobbcoacher, om lycksökare, oprofessionella som sätter igång företag inom välfärdssektorn i tron att detta väl är lätt som en plätt. Och hur tänker den myndighet som godkänner friskolor?

Se om t.ex. Miroi och jobbcoaching. Arbetslösa borde istället få utbildning och hjälpas att göras mer attraktiva på arbetsmarknaden än att tvingas in i förnedrande coaching. Ja, arbetslösheten har blivit en profitabel miljardindustri! 😦

Hur kan privata välfärdsföretag bli billigare och effektivare? Blir de verkligen billigare eller ens effektivare? Se forskaren Patrik Hall om managementbyråkrati, att byråkratin knappast blir mindre av nyordningarna, utan snarare tenderar att svälla. Blir de ens bättre för skolelever, SFI-elever, sjuka, gamla?

Se också ”Byråkratisering som konsekvenser av managementreformer”:

”Kan management- eller så kallade ‘företagiseringsreformer’ inom offentlig förvaltning leda till byråkratisering?

I detta projekt undersöks den på svensk och internationell ekonomisk och förvaltningsforskning byggda hypotesen att företagiseringsreformerna leder till ökad offentlig byråkrati (en ökning av s.k. ‘sekundära funktioner’) i form av kontroll- och styrsystem, resultatmätning, strategi och marknadsföring, samt utvecklingsprojekt som tenderar att göras bestående.

Konsekvensen av hypotesen är dels att en ny byråkrati ges möjlighet att expandera, dels att fokus läggs på de organisationsinterna styrsystemen snarare än den operativa verksamheten (t.ex. att vårda sjuka eller utbilda studenter).”

Företag vinner upphandlingar och tar ut stora vinster bland annat därför att de betalar lägre löner än kommunen. Dessutom verkar de anställa lärare utan utbildning eller erfarenhet och då kan de ju också sätta lägre löner.

Sen verkar det som om de använder argument som att ”skolans framtid är osäker” när personalen önskar fler resurser, högre löner (något framtiden för skolan i länkad artikel knappast verkat varit hittills, skolan startade 1997!) – även fast stora vinster för ägarna tas ut och det sätts av stora summor i pension för dessa.

Se vidare ”Miljoner i vinst till särskoleägare”:

”En liten särskola i Uppsala har gjort vinster på 26 miljoner kronor sedan starten. Spekulanterna står i kö. Men bolaget är inte till salu.”

Läs ”Lärarnas vittnesmål är chockerande” som avslutas som följer:

”… regeringen [tittar] passivt på när riskkapitalbolag och andra vinstmaximerande skolkoncerner tar över stora delar den svenska gymnasieskolan, SFI-undervisningen och yrkesutbildningen [men vad gör socialdemokratin?]. Det är häpnadsväckande.

Vi har en alarmerande situation i den svenska skolan med sjunkande kunskapsresultat, akut lärarbrist och ökande avhopp. Men man pratar om allt utom om den stora elefanten i rummet. Starka lobbyintressen, politisk prestige och en rädsla för att stöta sig med medelklassväljarna i storstäderna har blockerat en nödvändig debatt om vinstintresset i skolan.

Det är dags att erkänna att det inte var så här det var tänkt när friskolereformen sjösattes.

Skolan är alldeles för viktig för att bjudas ut till oseriösa krämare.”

Skolan i USA debatteras också. Se Diane Ravitch, där man kan hitta fler länkar i hennes postningar.

Om att alla politiska, samhälleliga och kollektiva förändringar är OMÖJLIGA. Alla privata och individuella förändringar är DÄREMOT MÖJLIGA. Samt om att socialisering aldrig är populärt – UTOM vid ett tillfälle: nämligen som ett led i principen att privatisera vinsterna och socialisera förlusterna…

Ur ETC.

Se också artikeln ”Lobbyisterna blir alltmer desperata.” 

Nina Björk skriver väldigt bra – och ironiskt i sin bok “Lyckliga i alla sina dagar – Om pengars och människors värde”:

”All systemkritik är flummig och utopisk, och utopierna är faktiskt – tackom och lovom – döda. 

Å ena sidan.

Å andra sidan: YOU CAN DO IT, THE SKY IS THE LIMIT, det finns inga begränsningar, om du bara vill tillräckligt mycket så kan du. 

I tidskriften Amelia läser jag till och med ‘du kan skapa din egen lycka.’

Fördelningen av OMÖJLIGT och MÖJLIGT följer i dag en strikt linje.

Alla politiska, samhälleliga och kollektiva förändringar är omöjliga. Alla privata och individuella förändringar är möjliga.”

Så sant!

INGA politiska, samhälleliga eller kollektiva förändringar är möjliga (samhälle och ekonomi följer bara naturlagar), men ALLA privata och individuella är – bara vi tror tillräckligt på dem!

Och försätter vi enskilda individer trots det inte berg, så beror det bara på oss själva, inte strukturer, förhållanden bortom oss själva. Kanske har vi inte trott tillräckligt starkt, försökt förändra oss tillräckligt mycket. har någon svaghet eller defekt (Gud förbjude!).

Se tidigare postningar under kategorin positivt tänkande. Amerikanskan Barbara Ehrenreich skriver upproriskt om ”Smile or Die”, dvs ”Le eller dö”. Bry oss om politiken eller samhället ska vi inte! Och vi ska tänka minst lika politiskt korrekt som nånsin förr. Inte vara systemkritiska.

Och tankekraft kan som sagt försätta berg ska vi fås att tro.

Och Amelia tjänar storkosan, liksom alla ”lycko-terapeuter”. Bara man inte ifrågasätter systemet eller samhället. Bara man inte engarerar sig och diskuterar politik. Såvida inte ens åsikter rör sig inom en viss åsiktsinriktning.

Det högern anklagat vänstern för gäller minst lika mycket dem själva.

Och är detta ”frihet”? Retoriskt pratar man om ”frihet”, men vad slags frihet pratar de om? Och hur fria är vi egentligen? Har vi blivit mindre tvungna? Är tvången färre? Eller är de bara annorlunda – till vilket pris? Kan det också vara så att vi till och med är mindre fria? Mer tvungna? Har fler tvång? Tvång som vi inte riktigt valt?

Läs ”Vinstförbud eller valfrihet – och om den enda vägens politik”:

”Annika Lundius, vice vd för Svenskt Näringsliv, pratar i dagens Aftonbladet ‘klarspråk‘ om vad vinstbegränsningar i välfärden innebär. Då försvinner valfriheten slår hon fast.

Det där med valfrihet i välfärden tycker jag är intressant.

Hur många har exempelvis medvetet valt sin husläkare? Hur många är det som väljer vårdcentral efter kvaliteten på sköterskorna och läkarna? Hur många funderar över vilka sjukhus som har mjukaste bäddarna och största tv-apparaterna i väntrummet när den akuta sjukdomen drabbar eller en olycka har inträffat?

Det är inte alltid den valfriheten som efterfrågas och är viktig på sjukvårdsområdet.

Viktigare är ju att det överhuvudtaget finns en vårdcentral i närheten eller att inte behöva färdas flera mil när olyckan är framme och akut vård behövs. Eller att desperat trampa mellan apoteken för att hitta sin medicin eller…

Allmänhetens valfrihet förefaller ju aldrig så viktig som när den får utgöra alibi för marknadsaktörernas vinstintressen.”

Så bra skrivet och sant! ”Valfrihet” används som alibi för marknadsaktörers vinsintressen!

”När det gäller att skära i välfärden däremot brukar det heta att det inte finns några alternativ utan att nedskärningar är ‘den enda vägens politik”./…/

Socialisering däremot är ju aldrig populärt UTOM vid ett tillfälle. Nämligen som ett led i principen att privatisera vinsterna och socialisera förlusterna.”

Ett hjärta RÖTT skriver att det är ”Obegripligt mesigt om välfärdsvinsterna”. Håller helt med! Trist!

I privata företag, i fackföreningar så har man eller erbjuder sjukvårdsförsäkringar. Vad kan detta innebära för dem som inte jobbar? Som redan kanske har det tufft p.g.a. försämrade försäkringssystem? Får de det ännu sämre?

Och hur är det med meddelarskyddet i privata verksamheter?

I DD kan man idag också läsa ”Sjukresa med 92-åring körde vilse.”Vi riskerar få se mer och mer av främlingsfientlighet, även här i Sverige. Väljare som kanske skulle ha röstat på S går till SD. 😦

Om privatiseringsförespråkande hos (M), men också hos (S), med personligt intresse av att verksamheter privatiseras (sånt vi gemensamt bekostat, men som nu säljs och reas ut)…

 Göran Greider i ledaren ”Kanske finns det ett annat berg att bestiga”:

”…de rödgröna partierna erövrar tillsammans hela 50,6 procent – medan Alliansens fyra partier segnar till 44,1. Än värre för Alliansen är att kd idag skulle åka ur riksdagen.

Mest glädjande är att Sverigedemokraterna går tillbaka och att en eventuell rödgrön regering inte skulle vara beroende av dessa högerextrema röster, vilket Alliansregeringen är idag.

Vad är det då som händer? Antagligen äger två saker rum samtidigt: Granskningen av regeringen i medierna har tilltagit på ett hälsosamt sätt och denna regering har inte bara problem med vapenexporten utan också med idéexporten. De har inte mycket att komma med helt enkelt.

Det är det ena.

Det andra är att det blivit stabilitet i det socialdemokratiska partiet och att Stefan Löfven har en sympatisk karisma. Så är det: man gillar den där mannen när man ser och hör honom.

Allt bra alltså – ur de rödgrönas synvinkel? Hm. Inte så säkert. Socialdemokraternas framgångar bygger mycket på att partiet har sagt ganska litet och undvikit att ta klar ställning i avgörande frågor kring välfärd och skatter.

Istället har partiet i hög grad förhållit sig med samtycke till den borgerliga dagordning som sedan ett bra tag gäller i svensk politik. Nya moderater och Löfvensocialdemokrater försöker således bestiga samma berg från två håll.

Men det är ett borgerligt berg. Och man fruktar att när de möts på toppen så har de picnic. Och sitter där och ser ut över det vidsträckta gemensamma landskapet.

Hur ska berget förflyttas? Ja, vad är det för mening med att socialdemokratin vinner nästa val om inga större förändringar i välfärd och ekonomi egentligas följer av det?

Kanske finns det en annan bergshöjd att bestiga.”

Ja precis! men det är inte BARA borgerliga politiker som personligen tjänar på privatiseringar, utan också S-politiker!  I ”Politiker tjänar på privatisering” kan man läsa:

”Riksdagsstödet för vinstdrivande företag i välfärdssektorn tycks orubbat, trots den senaste tidens skandaler. Arbetarens sammanställning visar på många ledande S- och M-politiker med kopplingar till branschen.

Vanvårdsrapporter från företaget Carema, skandal kring utförsäljningen av vårdcentralen Serafen, uppmärksamhet kring vinster som göms i skatteparadis, allehanda skildringar av betygsfusk och andra missförhållanden i friskolor.

Trots detta verkar riksdagsstödet för vinstdrivande företag inom vård, skola och omsorg vara orubbat.

Detta i motsats till exempelvis likaledes högerstyrda Storbritannien, där regeringen nyligen förklarade att vinstutdelningar inom vården ‘inte är aktuellt under den här mandatperioden’.

I Sverige finns stödet både till höger och vänster, och många politiker har själva intressen i branschen.

Detta även hos Socialdemokraterna./…/

Han säger också att ju fler kopplingar politikerna har till enskilda näringsidkare desto högre blir risken för jäv.

– Det skulle kunna bli en orimligt gynnande av en viss näringsidkare, vilket inte är i samklang med något som demokratin i Sverige ska handla om. Det är ju i högsta grad olämpligt om man är med och fattar beslut om något man sedan själv gagnas av.

Ägaren till en av Sveriges största friskolekoncerner, Kunskapsskolan, heter Peje Emilsson och förtjänar troligen titeln som landets främsta privatiseringslobbyist – han var aktiv redan under de första stegen åt det hållet som togs under 1980-talet.

Emilsson har också intressen inom vård och omsorg; bland annat lanserade han 2008 företaget Silver Life som utvecklat modeller för en (än så länge inte laglig) ‘premium-äldreomsorg’, där det allmänna ska finansiera en grundstandard och de gamla sedan med egna pengar kunna köpa fler eller färre ‘tilläggstjänster’, så som olika antal duschar i månaden beroende på hur mycket man betalar.

[Det som Maria Larsson, KD, kallar att köpa tilläggstjänster som ger en guldkant för de som bor på serviceboenden, ingick tidigare i de tjänster som erbjöds i offentligt driven verksamhet, men den smygtasbort på detta sätt, genom att man förspeglar äldre personer och deras anhöriga att man erbjuder något extra som inte fanns förr.

Är detta uttryck för brist på kunnande eller? Och vilket det är så är det skrämmande när det handlar om en minister som är ansvarig för dessa saker.

Och det kommer inte att finnas någon ålderschock i framtiden, den idé vilken alla nedskärningar bygger på!].

Emilssons mest kända företag är dock pr-byrån Kreab (numera Kreab Gavin Andersson), som under många år hade Moderaterna som en av sina viktigaste kunder./…/

Men även socialdemokrater återfinns i den privata välfärdssektorn. Widar Andersson har gjort sig känd som högerprofilerad ledarskribent och chefredaktör för socialdemokratiska Folkbladet.

Men han har också haft uppdrag som ‘rådgivare’ för Carema (tillsammans med Axén Olin) och sitter i dag som ordförande för utbildningsföretaget Academedias ‘advisory board’.

Academedia äger bland annat Eductus, som anordnar åtgärder för arbetslösa och sjukskrivna. Årsarvodet från har varit 25 000 kronor från respektive företag, enligt Norrköpings Tidningar, NT.

Widar Andersson har sagt till NT att han alltid varit öppen med uppdragen och att rollen som ‘rådgivare’ inte krockar med hans journalistiska uppgift – däremot skulle han inte kunna sitta i en styrelse.

NT avslöjade dock att han också är styrelseordförande i företaget Familjeläkare i Dalarna AB.

– Ja, men det är ju i Borlänge. Jag menade att det vore omöjligt att sitta med i styrelser inom företag som är verksamma här (i Norrköping, reds. anm.), försvarade han sidouppdraget i NT. 

I februari lämnade Stefan Stern, tidigare biträdande partisekreterare och Mona Sahlins närmaste medarbetare, partiet och gick över till Peje Emilssons bolag Magnora, som äger friskole- och omsorgsföretag. Bara två veckor tidigare hade han publicerat en debattartikel i DN som var starkt positiv till vinstdrivande välfärdsföretag./…/

Även om Ylva Johansson är kritisk till Moderaternas täta koppling till Carema, ser hon inte något problem i att socialdemokrater engagerar sig i vinstdrivande privata välfärdsföretag.

– Att socialdemokrater i roller som medborgare eller företagare finns på många olika ställen i samhället tycker jag inte är ett problem. Jag tror heller inte att det är någon stor sak.”

Jo, jag tror att det visst har betydelse. Bara misstanken är inte bra? Jag tycker att Greider har i högsta grad rätt! Sverige är i (ny)liberal världselit!

Göran Greider vidare i ledaren ”Tolgfors avgång är bara början”:

”Presskonferensen när Tolgfors och Reinfeldt gemensamt meddelade hans avgång kändes som en rätt genomskinlig uppvisning i så kallad krishantering.

Tolgfors ville ge ett intryck av att det egentligen inte alls var av politiska eller moraliska skäl han avgick utan snarare av personliga skäl.

Och Reinfeldt spädde med några inkännande ord på den bilden.

Men bakom denna akt av politisk krishantering dolde sig en ganska skamlös flykt från ansvaret.

I själva verket har denna krishantering nu sparkat den stora frågan om vapenexportskandalen ett avgörande snäpp upp i den politiska ansvarshierarkin: Nu vilar den ju än tydligare hos statsministern själv.

Vad visste egentligen regeringen om hela denna process? Vad visste försvarsministern? Båda frågorna landar i slutändan i en undran över i vilken mån det är statsministern som styr landet eller inte?

En statsminister som är ovetande om att så märkliga saker pågår i Försvarsdepartementet och i olika myndigheter är ingen trovärdig statsminister.

Och en statsminister som å andra sidan skulle känna till vad som pågår är ju heller inte trovärdig – i så fall skulle han igår ha behövat sparka sig själv och inte sin minister.”

Politiker avsäger sig ansvaret, som statsvetaren Patrik Hall påpekar.

Och vad innebär privatisering av skola, sjukvård och omsorg? Att dessa verksamheter slås sönder? Med vilka konsekvenser som följd?

Dessutom så är inte privat skola i USA bättre än offentlig… Istället leds blickarna bort från de verkliga problemen.

Se tidigare inlägg under kategorin Diane Ravitch.

Och att avundsjuka bara skulle vara svensk är fel. Jag hör ju hur människor i USA reagerar över bland annat tandläkare som skär guld och som tar obegripligt höga arvoden för det de gör. Som bara behöver jobba tre dagar i veckan för att kunna vara hemma med sina barn, men som ändå har råd att ha en SUV (och troligen är det inte enda bilen), ett stort hus, råd att åka på semestrar som en väldig massa andra inte har råd med osv.

Ungefär som det var på 50-talet i Sverige? Och vi är på väg tillbaka dit?

Och även vi i medelklassen har anledning att ifrågasätta det som sker. Jag tror att det som sker inte gynnar den största delen av oss heller! Det är bara de med de allra högsta lönerna och de största tillgångarna som gynnas. Fast gynnas egentligen de heller? I det slags samhälle som skapas.

De som kommer i kläm…

Snabbloggning. Av någon anledning kom jag att tänka på det vår nuvarande statsminister sa för kanske 1,5 år sedan apropå sjukförsäkringen att

”Människor kommer i kläm. Det är så att säga nästan oundvikligt i varje samhällsförändring.”

Men tänk om någon närstående till Reinfeldt eller han själv skulle komma i kläm? VAD skulle han tycka om detta?

Tyvärr är ju risken ganska liten? Och alltså behöver han inte bekymra sig ens undermedvetet heller?

Precis som Ingemar Göransson skriver i bloggpostningen ”Ett visst svinn får man räkna med…” så avslöjar ju Reinfeldt sig, han som…

”… framställt sig som vän av kollektivavtal och välfärden.

För det andra visade han upp en människosyn där sjuka fick spela rollen som ‘bondeoffer’ för ett större och viktigare slutmål.

En människosyn som en Stalin skulle uppskattat och säkerligen klappat den gode Reinfeldt på axeln för i all sin cynism.

Tyvärr det enda som hördes var den öronbedövande tystnaden från de berömda sju dövstumsinstituten. Som sagt, en bedövande kompakt tystnad.

Men Reinfeldt vore nu inte Reinfeldt om han inte hade i en nyligen hållen riksdagsdebatt sagt att ‘i det här landet ska man gå upp på morgonen och arbeta’. Än en gång samma arrogans och samma föraktfulla syn på vanliga människors situation.”

Och apropå det där att ta hand om sina närstående; det är kanske inte så bara för alla!  Se vad Josefin Brink och Ulla Andersson skriver i ”Bra äldreomsorg en jämställdhetsfråga.”

Där skriver de om anhörigvårdare (främst medelålders kvinnor i lägre betalda yrken) som förlorar i pensionspoäng om och när de ger upp sitt jobb för att vårda anhörig.

En vård som bättre betalda (från övre medelklass och uppåt) kan köpa sig fri från (men som knappast en STOR del av Sveriges befolkning, inklusive en stor del av medelklassen, inte kommer att ha råd att bekosta ur egen ficka): antingen betalar man sin gamla mammas eller pappas äldrevård eller så har den äldre personen råd att själv betala för äldrevård (för att slippa ligga sina anhöriga till last eller för att man inte kommer särskilt bra överens).

Läs här och här om det nya kalla Sverige.

Sofie Wiklund är bra!

Ja, undrar om inte gräsrötter mer och mer kommer att börja göra uppror? För allas vårt bästa.

Se också Göran Greider i ledaren ”Vänsterpartiet mot ny identitet”:

”Jag tror att det finns en ny social bas för ett växande Vänsterparti.

Vad är Vänsterpartiet? Under lång tid har det blivit hängande mellan en svunnen kommunistisk tradition å ena sidan – och en sorts reservparti för en ideologiskt ganska utarmad socialdemokrati. Därför kan man verkligen förstå de signaler som nu kommer från partiets Framtidskommission; Ida Gabrielsson menar att partiet måste skaffa sig en egen identitet./…/

Systemkritik och pragmatism – hur ska det förenas i ett parti? Det vet ingen, men just nu är det ändå Vänsterpartiet som har en chans att göra just det.”

Och i ledaren ”Genom en skog av tomma rustningar” skriver han:

”Skadeglädjen i det borgerliga lägret över Juholts problem går inte heller att livnära sig på hur länge som helst; redan nu känner man i luften att folk börjar tröttna på personförföljelser.

Förr eller senare kanske det går upp för väljarna att de alltmer extrema mediedreven i hög grad är ett uttryck för kvällstidningarnas kris och ingenting annat. (Drev är ytterst en fråga om pengar, en intäktspost i Schibstedts och Bonniers årsbudgetar).

På den andra sidan har socialdemokratin idépolitiskt i det närmaste nu nollställts.

På en press-träff nyligen fick Tommy Waidelich frågan om inte skatterna på sikt ändå behöver höjas om välfärden ska säkras. Hans svar på frågan gick helt enkelt inte att tyda. Så jag frågade en gång till. Då lät det som ett ja. Men det satt oerhört långt inne.

Jag frågade dessutom Juholt om inte det är dags att våga säga att höger och vänster är viktigt i politiken, att det är det som får medborgarna att vakna till och lyftas ur det sovande, antipolitiska tillstånd som Reinfeldt invaggat oss i. Men Juholt gillade inte alls det där ordet vänster, han var livrädd för det.

Juholt är rädd för politiken.

Reinfeldt har ingen.

Och Annie Lööf vågar numera bara i hemlighet läsa sin favoritförfattare Ayn Rand.

Gustav Fridolin säger ingenting, han är rädd för att stöta bort alla nya väljare.

Jag går genom en skog av tomma rustningar och jag tror att stora delar av väljarkåren gör det med mig just nu.

Men jag är övertygad om att det finns en medelklass som längtar efter att äntligen bli utmanad och tilltalad i någon annan egenskap än den privatekonomiska.”

Håller med!

”Och jag tror att det finns en bred arbetarklass – lägg ihop LO-kollektivet och en tredjedel av TCO-medlemmarna – som undrar hur stora klasskillnaderna egentligen ska få bli.

Och jag är rätt säker på att det finns en biosfär, Gaia, som undrar vart alla tänkande människor tagit vägen.”

Ja, helt rätt! Robert Sundberg skriver i ledaren ”Kanada sviker Kyotoavtalet” att

”Höjs temperaturen några grader kan Golfströmmen i Atlanten stanna.”

Och sker det så kommer klimatet här i Skandinavien att drastiskt förändras – till det kallare – även fysiskt.

Greider skriver också om

”Brevbäraren jag brukar prata med sa inte ett ord om sossarnas katastrofsiffror. Och de medelålders, välklädda män som brukar angripa mig på gatan med en ny typ av mycket aggressivt sossehat ville denna dag tala om annat.

Jag skrev att det var exakt lika mellan blocken. Men det är inget att glädja sig över för någon.

Den uteblivna idépolitiska kampen mellan de tomma rustningarna har lämnat plats för det rena missnöjet, det som i Sverige går under namnet Sverigedemokrater.”

Och slutligen, läs debattartikeln ”Se hela människans behov” av psykologen Jonas Thornell samt Storstad i ”Euron – kris för politiken, kris för demokratin”:

”…det är inte demokratiskt valda politikers uppgift att göra saker som majoriteten av medborgarna (eller, om man så vill, väljarna) inte vill. Folkvalda ledare skiljer sig mycket från företagsledare på det sättet.

Eurokrisen är extremt allvarlig, och visst undrar jag också varför oförmågan att agera är så stor. När nu sannolikheten verkar hög för att brist på handling enbart kommer att förvärra situationen så är det svårt att förstå att man ändå inte kan enas. Att inte fatta ett beslut är också ett beslut.

Jag tror att förklaringen inte är svårare än att de flesta som bor i Europa i första hand identifierar sig som nationalstatsmedborgare, inte som européer. Man kan tycka vad man vill om såväl EU- som europrojektet, men de har uppenbarligen drivits längre än vad det finns ett brett folkligt stöd för. Så länge det går bra är det inga problem. Det är när det börjar gå dåligt som människor inte ställer upp på de jobbiga lösningarna. Och eftersom de europeiska ledarna svarar mot nationella valmanskårer, inte europeiska, är deras mandat bundna. De är inte valda som EU-företrädare utan som nationella. Resultatet av allt detta kan mycket väl vara sämre för fler än om EU-ledarna ‘förmådde’ fatta de där obekväma besluten som efterlyses av så många. Men sådana är demokratins villkor och i grunden det enda rimliga.

Dock håller jag med Johan Norberg om att eurokrisen visar på ett specifikt politiskt misslyckande, nämligen detta att de ”politiska ledarna har spelat kvitt eller dubbelt med hela Europatanken genom att sjösätta ett europrojekt som de visste var halvfärdigt”, som Norberg skriver.

Förklaringen till eurozonens problem ligger i brister som är inbyggda i själva systemet, och som ett antal personer, inte minst ekonomer, varnade för redan från början. Att det är mycket svårt att ha en enhetlig ränta och växelkurs i ett så disparat område som Europa – eller, annorlunda uttryckt, i ett icke-optimalt valutaområde – är ingen överraskning utan har varit väl känt.”

En riktigt obehaglig skattereform – statens ansvar överförs till godtycket…

[Kommer att uppdatera postningen under dagen]

I ”Skattesänkningarna är en otäck affärsidé, Reinfeldt” skriver Fredrik Virtanen:

”Ett land som inte kan ta hand om sina svaga är ett land som det är synd om

Den 1 januari 2012 sker en obehaglig skattereform. Då införs för första gången i svensk historia skatte­sänkningar på välgörenhet. Ingen stor ekonomisk fråga men ideologiskt enorm, och den ligger ruskigt rätt i tiden.

I jul är en ko till en familj i ett fattigt land den nya bakmaskinen, årets officiella julklapp är den färdiga matkassen som Stadsmissionen uppmanar att man skänker till någon som verkligen behöver den.

Vi svenskar skänker mer och mer för varje år.

Välgörenhet är ett slags konsumtion.

Man visar sin identitet ­genom vad man väljer för julvälgörenhet.

Av samma skäl är det tidens individualism.

När klyftorna växer ger välgörenhet ännu mer godtycklig makt åt dem som har mest.

Fördelningspolitiken överförs till nyckfulla lekmän.”

Så bra sagt! han slår huvudet på spiken här.

”Gåvor till fattiga länder är oproblematiskt och nödvändigt; världen är i ­olika utvecklingsfaser. Men välgörenhet till medborgare i vårt land innebär ett djupt orättvist systemfel.

Numer är det uttalad politik att överföra statens ansvar till godtycket. Från 1 januari 2012 ges 25 procents skatte­reduktion på gåvobeloppet till privatpersoner som skänker pengar till organisationer som godkänts av Skatteverket – unikt i svensk historia, förutom under extra­ordinära förhållanden vid Andra världskriget då liknande regler tillfälligt ­infördes.

Vadå? ­Låter väl bra? Mer pengar till Frälsningsarmén, ­Röda Korset, Diakonia och Svenska Kyrkan!

Ja, å ena sidan, det förtjänar de. Å andra sidan är det för­färande. Fredrik Reinfeldt och Anders Borg slår ännu en spik i folkhemstankens kista.

Redan gör välgörenhetsorganisationer statens arbete.

Från varje landsände strömmar vittnen om hur socialtjänsten numer skickar fattiga till kyrkan ­eller till annan välgörenhet. ­

Inte bara utförsäkrade som ­lever i misär – även alltfler vanliga låginkomsttagarföräldrar ansöker om bidrag för att ha råd med skolutflykter, skollovsaktiviteter och glasögon, säger till ­exempel Majblommans generalsekreterare Lena Holm till Göteborgs Fria./…/

Ett land som inte kan ta hand om ­sina svaga är ett land som det är synd om. En regering som gör det till affärsidé är otäck.”

Josefin Brink skriver i ”Bra äldreomsorg en jämställdhetsfråga”:

”Reaktionerna på skandalerna i äldreomsorgen får inte stanna vid akut­utryckningar. Det krävs en större debatt om vem som ska ansvara för omsorg och trygghet när vi blir gamla /…/

Om de minskade resurserna berott på minskade behov av omsorg hade det förstås varit goda nyheter. Men så är inte fallet.

Istället är det anhöriga som tagit över allt mer av omsorgen.

Och det är framför allt döttrar som i allt högre grad tar vid där äldreomsorgen brister. En studie från 2008 av forskarna Marta Szebehely och Petra Ulmanen uppskattade att cirka 100 000 personer, de allra flesta kvinnor, slutat arbeta helt eller delvis för att orka ta hand om äldre anhöriga [se också ‘Hänger din mammas trygghet på dig?’].

Det är kvinnor mellan 50 och 65 års ålder, framför allt i arbetaryrken, som betalar priset för en otillräcklig äldreomsorg genom utebliven arbetsinkomst.”

I enstaka fall är det också medelålders söner som tar hand om sina gamla föräldrar, som en man i USA som tagit hem sin gamla dementa pappa. Denne Amerikan är sjuksköterska, vilket också är litet ovanligt där.

De har föregått oss även i detta avseende – och nu härmar vi dem även i detta!

”Det ställer oss inför två huvudsakliga val: antingen måste betydligt mer resurser läggas på att bygga ut en allmän och gemensamt finansierad äldreomsorg.

Eller så reducerar vi det samhället erbjuder till ett ‘basutbud’ och låter köpkraften styra vem som har råd med allt därutöver.

Det är vad de privata vårdföretagen förespråkar, eftersom det ger en dubbel möjlighet att tjäna pengar; dels från skattemedel för basutbudet, dels genom privatpersoners köp av tilläggstjänster.

Den modellen kommer att skapa stora orättvisor mellan de äldre.

Men det kommer också att kosta för de anhöriga till dem som inte har råd att köpa tilläggstjänster.

Som de empatiska varelser de flesta av oss är, kommer vi inte att vilja se våra gamla föräldrar hamna på undantag i en marknadsstyrd äldrevård.

Än fler medelålders kvinnor kommer därmed rimligen att få ge upp sin egen försörjning för att ta hand om sina gamla föräldrar.

Otillräcklig äldreomsorg har alltså ett högt pris för kvinnor.

Förutom den omedelbara förlusten av löneinkomster medför det oavlönade omsorgsarbetet dessutom lägre pension och alltså sämre möjligheter till en trygg ålderdom för egen del./…/

… det [är] självklart att vi också i framtiden ska finansiera äldreomsorgen solidariskt via skatter, och fördela den efter behov, inte efter plånbok.

Men då ska skattepengarna också gå till bättre kvalitet i omsorgen, inte till vinster i privata bolag – därför ska vinstdrivande bolag förbjudas i välfärden. /…/

Det är också en avgörande förutsättning för ekonomisk jämställdhet.”

De som har det bättre ställt kan kommer att kunna köpa sig fria från att måsta ta hand om sina gamla föräldrar.

Läs också Virtanen i ”Reinfeldt slår alla rekord i vulgaritet”:

”Det är lätt att sakna den gamla skolan, de stora tänkarna och tvärbildade samhällsingenjörerna. Alva Myrdal, Tage Erlander, Ingvar Carlsson. Göransson ingår, som kanske siste aktivist, i den gruppen av social­demokratiska högintellektuella som eftersträvade ett både ekonomiskt och kulturellt starkt Sverige.

Den nya tidens toppolitiker har klivit ner från de höga akademiska hästarna och rullar allt oftare omkring i den kulturlösa gyttjan.

De inte bara spelar vanliga, som poeten Olle Ljungström sjöng, de är vanliga.

Den typen av anförare mår inte ett land särskilt bra av.

Ledare ska leda, visa förfining, peka ut vägen och vara smartare än medborgaren. De ska besitta storhet. Folket förtjänar inget mindre.

Rekord i vulgaritet

Statsminister Fredrik Reinfeldt är paradexemplaret på denna nya tid. Moderat­ledare har förvisso inte ens någon tradition av snille och smak, snarare av glada gamänger som Gösta Bohman och Ulf Adelsohn, men Reinfeldt slår alla tiders svenska statsministerrekord i vulgaritet.

Han är en enmansorgie i banal medelklass. En dundersvenne.

Reinfeldt gav prinsessan Victoria en platteve i 30-årspresent, han ägnade sommaren åt att läsa fyra Camilla Läckberg-deckare och han lyssnar inte på något svårare än Magnus Uggla och Da Buzz.”

Är Virtanen ironisk? Men han har rätt; jag ger inte heller mycket för många, många ledande politikers ”bildning”.

Jag fick också en fundering angående underhållningen på Nobelfesten: tack vare att vi har haft ett system där alla får samma chanser att utvecklas, genom en sammanhållen skola och våra musikskolor, så kan underhållningarna under Nobelmiddagen hålla sådan hög klass. För vi har tagit tillvara ALLA barns förmågor (eller så gott som alla barns). Med den politik som förs och de allt större skillnaderna mellan människor tror jag att vi håller på att montera ner allt detta.

Och ja, vi håller på att få en oerhörd ytlighet tycker jag. Jo, absolut!

Och vad media ägnar sig åt ska vi tala tyst om!? Se Maria-Pia Boëthius senaste ledarkrönika i ETC, som ännu inte finns på nätet.

Tillägg (kommer nog att uppdatera själva postningen, så denna postning länkas på tidningssidor):

I ”Vägrar ge upp kampen” kan man läsa:

”Ända uppe i Kiruna råder det kris inom sjukvården. Här valde politikerna att gå tvärt emot sina vallöften och stänger långsamt ner akutsjukvården på Kiruna Lasarett. Istället får Kirunaborna vänta på en helikopter som ska skickas flera mil bort, beroende på väderförhållanden.”

Ja, och sjukhuset i Bollnäs går också över i Aleris drift. Bedrövligt!

Igår var jag också in på Byxshopen där jag bor, för att köpa svarta jeans, att bland annat ha på konserter. Före mig i kön stod ett par i övre medelåldern-kanske yngre pensionärsåldern, som inhandlat ett presentkort som slogs in i paket, lades inte i kuvert. Kvinnan kommenterade den musik vi hörde på det lilla torget utanför, där en mörkhyad tomte satt och spelade dragspel.

”Ja, det är ganska irriterande!”

sa den unge expediten.

Mannen i paret sa något om

”.. socialbidrag”.

För mig lät det så oerhört snobbigt! Tala om att sätta sig på höga hästar?

”Vi har minsann råd att ge bort presentkort på [dyra] Byxshopen!”

Och flyta ovanpå en dragspelare som sitter ute en vinterdag i snös och spelar. MIN reaktion var

”Hur kan man sitta här och spela i kylan! Mina fingrar skulle bli oerhört stela!”

som varande musiker själv.

Jag hade på tungan att säga:

”Skulle jag måsta vistas i en butik med den musik ni har i högtalarna varje arbetsdag skulle JAG smälla av!”

Ja, för att inte tala om det man får lyssna på hos frissan.

Men faktum är att jag uppskattar tystnad! 🙂 Jag har så gott som aldrig musik på hemma. I bilen, jo, men svagt. Jag behöver helt enkelt vila öronen i det yrke jag har?

Och vadå, kärlek och medkänsla i juletid? Vet inte om jag missuppfattade det paret gav uttryck åt, men jag tror inte det. Jag stod där kokande arg medan deras julklapp slogs in och jag betalade mina jeans och fortsatte vidare på min cykel. Cyklar för att det är så oerhört skönt och praktiskt när man ska in till stan. Jag får gratis motion, spar bensin och sparar miljön! 🙂

Uppdatering 12 december: Och när en fantastisk violinist står i tunnelbanan och spelar då noterar människor det knappast.

”Ofantlig” offentlig sektor har blivit ofantliga löner till VD:ar i privat sektor…

För det första så har offentlig konsumtion aldrig varit större än privat, något Daniel Ankarloo påpekat. Och se kritik av det som lärs ut i ekonomiutbildningarna i inte minst USA, samt insikterna att välfärdsstaten inte är en motsats till en blomstrande marknadsekonomi för ett land (kanske snarare tvärtom, till och med ett så stort land som USA behöver ta tillvara alla sina resurser), samt om ojämlikhet; att ekonomisk makt tenderar av avla politisk makt även i demokratiska och pluralistiska samhällen.

Han skriver (se tidigare inlägg om den ofrånkomliga framtiden) att det har blivit nödvändigt för borgerligheten att avväpna det politiska sprängstoffet i välfärdsfrågan genom att beskriva den framtida välfärdens omvandling, privatisering och minskade ambitioner som något ofrånkomligt.

Därför är det också nödvändigt för dem att skriva om det förflutna.

Fas ett i kritiken mot den offentliga sektorn (under 1970- och 80-talen) var att modellen var ineffektiv. Man talade om en ”offentlig sektor” som bara växte och växte – och gav allt mindre. Och denna argumentation började sippra in i arbetarrörelsens egna led, framförallt i kanslihushögern, med finansminister Kjell-Olof Feldt i spetsen. En argumentation som dock blev allt svårare att upprätthålla.

För från 1981 och framåt har den offentliga sektorns konsumtion, om inte annat, trendmässigt minskat istället för att öka.

Sanningen är kortfattat att den privata konsumtionen alltid har varit större än den offentliga, även med vår välfärdsmodell och också under 1970-talet, skriver Ankarloo.

Fas två som kom i början av 1990-talet utnyttjade krisen som bränsle för kritiken av den offentliga sektorn och nödvändigheten av ett systemskifte. Det Bildt-regeringen kallade ”valfrihetsrevolutionen” och ”den enda vägen”.

Men även de ideologiska och finanspolitiska argumenten att vi levt över våra tillgångar som motiverade förändringar (stålbad)  försvann.

Då fick man lov att hitta på nya argument för att skära ner på välfärd och trygghetssystem (under sken av ekonomisk ansvarsfullhet, så de som ifrågasätter dessa doktriner kan avfärdas som inte ansvarsfulla) och fas tre i motiveringen för systemskifte  i välfärdsmodellen kom. Nu är det inte längre det förflutna som måste undgås, inte heller en omedelbar statsfinansiell kris eller dylikt längre motiv för ”reformerna”.

Nu handlar det om den hotande framtiden: med en mängd ”utmaningar” mot välfärden (ökat vårdbehov, ålderschock osv.)

Privatiseringar, marknadifiering och välgörenhet i de offentliga sektorns ställe framställs som oundvikliga.

Men finansieringsproblemet är en ickefråga. Vi kommer att kunna ”finansiera” framtida välfärd offentligt och via skattsedeln även framöver – om vi skulle vilja det – och UTAN chockhöjningar av skatten. Det har de senaste 20 åren redan visat.

Men funktionen i den offentliga berättelsen är att vi inte ens ska vilja det.

Det håller väl redan på att bli uppenbart att det verkliga innehållet i alla vackra marknadsfraser om ”valfrihet” och ”flexibilitet” visar vilka som ska vara ”flexibla” å ena sidan  och vilka som finner ”valfrihet” å andra sidan?

Och nu till det om ”den ofantliga offentliga sektorn” och ofantliga VD-löner.

Robert Sundberg i ledaren ”Euro, Carema och jorden”:

”Förr talade Moderaterna om den offentliga sektorn som den ofantliga sektorn. Det gjorde även Fredrik Reinfeldt, som skrev bok om de sovande svenskarna som förslöats av den stora, i skatter kostsamma, välfärdsstaten.

Men ersättningarna till chefer i den sektorn var inte så ofantliga som vårdbolaget Carema, och dess moderbolag Ambea, kommer upp till. Caremas nuvarande vd taxerade för en inkomst i fjol på 23 miljoner kr, drygt 3 i lön och 20 i inkomst av kapital (bonus).

Ambeas nuvarande vd deklarerade för över 50 miljoner kr i inkomst i fjol. Och förre Ambea-vd:n tjänade i fjol 52 miljoner kr. 3,6 var inkomst av tjänst och drygt 48 var inkomst av kapital.
Det senare främst i form av vinst från försäljning av aktier i företag i vårdsektorn då de såldes till riskkapitalbolag.

Numera går det alltså, som direktör, att tjäna ofantliga pengar på den verksamhet som den offentliga sektorn skötte, men som nu företag ägda av riskkapitalbolag driver.”

Apropå Caremacheferna som tar hem enorma pengar i ett miljonregn.

Och 5 Carematoppar tjänade 362 miljoner kronor. Vad slags vård och omsorg har vi fått för dessa pengar?

Kunde de ha använts bättre? Till människor som verkligen behöver dem?

Behöver dessa toppar verkligen dessa pengar?

Tjänar de inte tillräckligt redan?

Se Ett hjärta RÖTT om ”Nya M – toppstyrning, egenintresse och ljusskygga kopplingar.” Verkligen värt att läsa! Har politiker, och inte minst M-politiker, blivit köpta (fått pengar under bordet) för att sälja ut våra gemensamma tillgångar för spottstyvrar? Se om M-kopplingar till vårdbolagen. Nu citerar jag också:

”M-kopplingarna till vårdbolagen

• Kristina Axén Olin, Stockholms förra finansborgarråd, gick direkt från storbeställare till rådgivare till Carema Care.

• Gustaf Douglas partistyrelseledamoten tjänade 642 miljoner kronor när Attendo 2005 såldes till ett brittiskt riskkapitalbolag.

• Gustaf Douglas och Kristina Axén Olin, 2:a vice partiordförande, ledde samtidigt Rosenbadsfonden, Moderaternas pengainsamling för maktskifte 2006.

• Henrik Borelius är vd på Attendo och tjänade 40 miljoner på Attendoaffären. Hans syster Maria Borelius utsågs till handelsminister 2006.  Före valet ledde Maria Borelius ett moderat insamlingsorgan riktat till näringslivet ”Företagarforum/Entreprenörs-nätverket”.

• Henry Sténson, ordförande i Moderaterna i Stockholm, ska som PR-konsult sköta Caremas krishantering.

• Birgitta Holm, moderat stadsdelsnämndsordförande och kommunstyrelseledamot i Stockholm, är ny enhetschef inom Carema sjukvård.

• Kent Ehliasson, chef för Caremas affärsområde för personer med funktionsnedsättning, utsågs i november till ny generaldirektör för Statens institutionsstyrelse.

• Filippa Reinfeldt, Stockholms sjukvårdslandstingsråd, kritiserades nyligen av fem läkare för att ge publicitet och konkurrensfördelar till Carema Cares vårdcentraler genom att ställa upp som invigare.

• Stellan Ungerholm, tidigare styrelseledamot i Carema Care och chef för Caremas affärsområde sjukvård, är M-politiker i Norrtälje.

• Ulf Adelsohn, förre moderatledaren,  satt i styrelsen för det danska riskkapitalbolaget Polaris som 2007 sålde Frösunda, ett företag i LSS-branschen. Enligt SvD gjordes en vinst på cirka 750 miljoner kronor.
– Det blev en bra affär, sa Adelsohn till SvD i mars i år.
Hur mycket tjänade du?
– Det har ingen med att göra, jag har för länge sedan lämnat politiken, svarade Adelsohn.”

Ja, ”Gör som Caremadirektörerna – väg dina blöjor och bli mångmiljonär!”

Se vidare Alf Norberg i blogginlägget ”Vad var det (V)i sa?”:

”Anmälningarna mot det privata vårdbolaget Carema ser aldrig ut att ta slut./…/

Och samtidigt som detta sker kvitterar Caremas VD ut 185 000 kr/månaden!

Hur kunde det bli så här fel?

De senaste årens politik har bytt ut drivkraften att ge en bra vård mot drivkraften att tjäna så mycket pengar som möjligt på gamla och sjuka. Utförsäljningar där vårdbolag kraftigt skurit ner kostnaderna för att skapa vinst. Vinster som sedan inte sällan gått till skatteparadis och undgått beskattning medans personalen slitit ut sig./…/

i landstinget Gävleborg var det bara (V) som ifrågasatte detta och det hördes heller inga protester från (S) eller (Mp) mot privatiseringarna, tvärtom så genomförde Sossarna och miljöpartiet utförsäljningen av Bollnäs sjukhus.”

Jan-Åke Blomqvist i ”Stormvarning i det finansiella havet”:

”Före den politiska avregleringen av finansmarknaden (banker, försäkrings-, fond- och finansbolag) för 30 år sedan lånade varje lands regering direkt av sin egen centralbank eller Riksbanken, som den heter i Sverige. Varje politiskt parti vill vinna val./…/

Avregleringens avsikt var, att regeringarna istället tvingas låna på den kommersiella finansmarknaden och inte via sin egen Riksbank eller centralbank. Då skulle statsskulderna hållas i schack, menade nyliberala ekonomer. Lånar regeringarna för mycket, straffas de med högre utlåningsränta. Samtidigt gjordes Riksbank och centralbanker fri från politisk inblandning. Och dess huvudmål blev att hålla inflationen i schack via styrräntan.

Men denna ekonomiska modell fungerade inte alls. Finansmarknaden var inte kapabel att låna ut ansvarsfullt varken till stater eller företag och hushåll. Och det är ju inte så konstigt, eftersom dess enda drivkraft är att vinstmaximera till ledning och aktieägare. Samtidigt har regeringarna inte tillåtit storbanker, att betala notan för de stora risker de har tagit. Regeringarna säger, att vi måste förhindra, att de går i konkurs, annars brakar hela betalningssystemet ihop. Detta innebär, att storbanker kan kamma hem enorma vinster praktiskt taget riskfritt./…/

Tiotusentals miljarder gavs i bidrag och lånegarantier från Sveriges och världens skattebetalare för att rädda storbanker, försäkrings- och finansbolag från konkurs samt betalningssystem från kollaps. Insättargarantin på inlåningskonton fyrdubblades i Sverige./…/

Men kraftig kritik mot denna ekonomiska politik kommer från oväntat håll, nämligen Storbritanniens centralbanks finanschef Andrew Haldane. ‘Bankernas aktieägare bär fem procent av bankernas totala risker, men har hundra procent makt och vinster’. Med detta i ryggen begriper var och en, att det lönar sej rejält för finansmarknaden att ta stora risker.

Sedan finanskraschen 2008 har ingen regering i EU på allvar tagit itu med finansmarknaden. Istället genomför EU-ledarna det som finansmarknaden kräver, nämligen att det gemensamt ägda ska reas ut till privata storföretag och gigantiska nedskärningar göras i de skuldkrisande länderna.”

Göran Greider i ledaren ”En liten tid kan vi blunda”:

”Det är inte många saker som på allvar skakat de mest konsumerande klasserna de senaste årtiondena.

I Sverige har den bäst ställda halvan av befolkningen sövts ner av skattesänkningar och inte ens tyckt sig behöva bry sig om de allt sämre trygghetssystemen – det drabbar ju inte oss som har det bra! Så har det sett ut: Allt som rör världen därute har kunnat stängas ute.

Förutom då en sak.

Även den höginkomsttagare som befriats från fastighetsskatt och fått sina hushållssubventioner har emellanåt oroats av klimatförändringarna.

Under ett par års tid före hösten 2008, då finanskrisen tog över allt intresse, skakades de flesta av de larm som kom om klimatet.

Plötsligt stod det klart att isarna i norr smälte snabbare än vad man förstått.

Medierna fylldes av framtidsbilder av den globala uppvärmningen som förskräckte. Och även många av de mest privilegierade såg på sina barn och tänkte någon gång:

Vad är det för värld som mina konsumtionsvanor skapar åt de kommande släktena?

Sedan försvann klimatrapporteringen.

Den förmörkades av finanskris och eurokris, samtidigt som de sövande effekterna av skattesänkningar fortsatte att verka.

Hur lång tid ska det ta innan verkligheten åter hinner ifatt oss, har jag tänkt år efter år nu./…/

De mest konsumerande klasserna i Sverige och västvärlden kan nog blunda ett litet tag till.”