Den ofrånkomliga framtiden…

3 februari, 2011 § Lämna en kommentar

[Tillägg 6 februari:

klicka på bild för att göra den lättare läsbar.

Tillägg 4 februari: se Vänsterekonomer om utförsäljningen av statliga företag som apoteket och bilprovningen och vad dessa utförsäljningar betytt i ”Privatiseringar för prishöjningar 2: Hur fungerar en marknad?” Del 1 finns här: ”Privatiseringar för prishöjningar 1: Fiasko.”

Tillägg 3 februari: Paul Krugman skriver i “Economic Growth and Household Income” eller “Ekonomisk växt och inkomst i hushåll” om bland annat den påstådda trickle-down-effekten (hur många av de nyliberala teorierna kommer att i framtiden visa sig inte hålla vad de påstod sig skulle ge? Och vad har de orsakat under tiden?):

“…the gap between economic growth and median incomes has a lot to do with rising inequality./…/

… it remains striking how little of growth has trickled down to the typical family.”

Eller:

“… gapet mellan ekonomisk tillväxt och medianinkomst har en hel del att göra med ökande ojämlikhet./…/

… det fortfar att vara slående hur litet av tillväxt som har sipprat ner till den typiska familjen [amerikanska medelsvensson].”

Om nedsippringsteorin kan man läsa:

”Nedsippringsekonomi (även kallat ‘Hästskitsteoremet’), på engelska kallat Trickle-down economics, kallas en ekonomisk teori som går ut på att införandet av skattesänkningar eller andra ekonomiska fördelar för företag och höginkomsttagare indirekt bidrar till att förbättra de ekonomiska förhållandena för befolkningen som helhet.

Termen har tillskrivits den amerikanske humoristen Will Rogers som under Den stora depressionen sa att ’pengar beviljades till eliten i förhoppningen att det skulle sippra ned till de behövande’.”

Se också om Reaganomics och Thatcherism.]

Ursprungligt inlägg:

Följande debatt startades av läkaren Ingegerd Wahl som svarade en övre medelålders kvinnlig politiker (m) på en debattartikel där politikern  skrev om den nya sjukförsäkringen och försökte få det till att hon (och moderaterna) ömmade för dem som kommit i kläm i den. Hittar tyvärr inte denna artikel. Den kändes som den typiska strategin hos (m) att framställa sig som stående på folkets sida. Vad jag inte minst reagerade på i m-kvinnans artikel var hennes hänvisning till nödvändighet av förändring p.g.a. tidigare överutnyttjande (det som kallats ”fusk”), men överutnyttjandet har INTE varit stort (hur är det med ”fusk” på andra områden). Det var de långa sjukskrivningarna som ökade p.g.a. att rehabiliteringsarbetet bröt samman i mitten av 90-talet. För att uttrycka det klart ”Sjukreglerna bygger på fel underlag.” Dessutom har sjukförsäkringen gått med överskott om jag förstått det rätt. Dvs. det vi betalat in till den överstiger det som betalats ut ur den (och som en bisats: det vi får från dessa transfereringssystem, om jag förstått terminologin rätt, används för privat och inte offentlig konsumtion).

Se George Monbiot i ”Beware Fake Radicals – Conservatives have perfected the trick of defending power by attacking it” eller ”Akta er för falska radikala – konservativa har fulländat tricket att försvara makt genom att attackera den”.

Som Daniel Ankarloo skriver så har det blivit nödvändigt för borgerligheten att avväpna det politiska sprängstoffet i välfärdsfrågan genom att beskriva den framtida välfärdens omvandling, privatisering och minskade ambitioner som något ofrånkomligt. Därför är det också nödvändigt för dem att skriva om det förflutna.

Fas ett i kritiken mot den offentliga sektorn (under 1970- och 80-talen) var att modellen var ineffektiv. Man talade om en ”offentlig sektor” som bara växte och växte – och gav allt mindre. Och denna argumentation började sippra in i arbetarrörelsens egna led, framförallt i kanslihushögern, med finansminister Kjell-Olof Feldt i spetsen. En argumentation som dock blev allt svårare att upprätthålla. För från 1981 och framåt har den offentliga sektorns konsumtion, om inte annat, trendmässigt minskat istället för att öka.

Sanningen är kortfattat att den privata konsumtionen alltid har varit större än den offentliga, även med vår välfärdsmodell och också under 1970-talet.

Fas två som kom i början av 1990-talet utnyttjade krisen som bränsle för kritiken av den offentliga sektorn och nödvändigheten av ett systemskifte. Det Bildt-regeringen kallade ”valfrihetsrevolutionen” och ”den enda vägen”. Men även de ideologiska och finanspolitiska argumenten att vi levt över våra tillgångar som motiverade förändringar (stålbad)  försvann.

Då fick man lov att hitta på nya argument för att skära ner på välfärd och trygghetssystem (under sken av ekonomisk ansvarsfullhet, de som ifrågasätter dessa doktriner kan avfärdas som inte ansvarsfulla) och fas tre i motiveringen för systemskifte  i välfärdsmodellen kom. Nu är det inte längre det förflutna som måste undgås, inte heller en omedelbar statsfinansiell kris eller dylikt längre motiv för ”reformerna”. Nu handlar det om den hotande framtiden: med en mängd ”utmaningar” mot välfärden (ökat vårdbehov, ålderschock osv. Men ÄR detta ett problem verkligen? Kommer det att leda till omöjliga ekonomiska problem?).

Privatiseringar, marknadifiering och välgörenhet i de offentliga sektorns ställe framställs som oundvikliga.

Men finansieringsproblemet är en ickefråga. Vi kommer att kunna ”finansiera” framtida välfärd offentligt och via skattsedeln även framöver – om vi skulle vilja det – och UTAN chockhöjningar av skatten. Det har de senaste 20 åren redan visat.

Men funktionen i den offentliga berättelsen är att vi inte ens ska vilja det.

Det håller väl redan på att bli uppenbart att det verkliga innehållet i alla vackra marknadsfraser om ”valfrihet” och ”flexibilitet” visar vilka som ska vara ”flexibla” å ena sidan  och vilka som finner ”valfrihet” å andra sidan?

Och nu har vi braskande rubriker om STORA underskott i landstingets budget. Det är KRIS! Ett gyllene tillfälle för systemändringar för borgerligheten, som verkligen tar tillfället i akt. Nu måste radikala förändringar komma till stånd – förstås – neddragningar ske på sjukhus och vårdcentraler. Och fort måste det ske innan folk hinner reagera.

Göran Greider skriver dock ”Överdriv inte landstingets kris!”, men avslutar med att undra om det inte är dags att på allvar våga röra vid frågan om det ohållbara med så många sjukhus… Men är ens det nödvändigt? Jag undrar…

Och jag är också ytterst tveksam till att Tony Blair skulle vara ett föredöme för socialdemokratin, något Leif Pagrotsky menar, se hans debattartikel ”Vi kan lära oss av Tony Blair”. Blair hade måhända framgång till en början, men på längre sikt inte… Se valresultatet i Storbritannien senast!

Se George Monbiot i ”Britain’s Shock Doctrine”:

”We’ve been staring at the wrong list. In an effort to guess what will hit us tomorrow, we’ve been trying to understand the first phase of the British government’s assault on the public sector: its bonfire of the quangos [ungefär ’organ tillsatt av regeringen för att undersöka eller åtgärda visst problem’]. Almost all the public bodies charged with protecting the environment, animal welfare and consumers have been either hobbled or killed(1). But that’s only half the story. Look again, and this time make a list of the quangos which survived.

If the government’s aim had been to destroy useless or damaging public bodies, it would have started with the Commonwealth Development Corporation. It was set up to relieve poverty in developing countries, but when New Labour tried, and failed, to privatise it, the CDC completely changed its mission. Now it sluices money into lucrative corporate ventures, while massively enriching its own directors. Private Eye discovered that in 2007 this quango paid its chief executive just over a million pounds(2). The magazine has also shown how the CDC has become entangled in a series of corruption cases(3). Uncut. Unreformed.

The same goes for the Export Credit Guarantee Department. The ECGD effectively subsidises private corporations, by underwriting the investments they make abroad.”

Ur Ankarloos bokVälfärdsmyter”. Förlamningen av samtalet är det riktigt allvarliga. Det är ju ingen idé att diskutera reformer i alla fall, för pengarna sägs ju inte finnas! Leder till en uppgivenhet. Och vad leder eller kan den leda till kan jag inte låta bli att undra ovanpå allt annat.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: