Om att alla politiska, samhälleliga och kollektiva förändringar är OMÖJLIGA. Alla privata och individuella förändringar är DÄREMOT MÖJLIGA. Samt om att socialisering aldrig är populärt – UTOM vid ett tillfälle: nämligen som ett led i principen att privatisera vinsterna och socialisera förlusterna…

25 oktober, 2012 § 13 kommentarer


Ur ETC.

Se också artikeln ”Lobbyisterna blir alltmer desperata.” 

Nina Björk skriver väldigt bra – och ironiskt i sin bok “Lyckliga i alla sina dagar – Om pengars och människors värde”:

”All systemkritik är flummig och utopisk, och utopierna är faktiskt – tackom och lovom – döda. 

Å ena sidan.

Å andra sidan: YOU CAN DO IT, THE SKY IS THE LIMIT, det finns inga begränsningar, om du bara vill tillräckligt mycket så kan du. 

I tidskriften Amelia läser jag till och med ‘du kan skapa din egen lycka.’

Fördelningen av OMÖJLIGT och MÖJLIGT följer i dag en strikt linje.

Alla politiska, samhälleliga och kollektiva förändringar är omöjliga. Alla privata och individuella förändringar är möjliga.”

Så sant!

INGA politiska, samhälleliga eller kollektiva förändringar är möjliga (samhälle och ekonomi följer bara naturlagar), men ALLA privata och individuella är – bara vi tror tillräckligt på dem!

Och försätter vi enskilda individer trots det inte berg, så beror det bara på oss själva, inte strukturer, förhållanden bortom oss själva. Kanske har vi inte trott tillräckligt starkt, försökt förändra oss tillräckligt mycket. har någon svaghet eller defekt (Gud förbjude!).

Se tidigare postningar under kategorin positivt tänkande. Amerikanskan Barbara Ehrenreich skriver upproriskt om ”Smile or Die”, dvs ”Le eller dö”. Bry oss om politiken eller samhället ska vi inte! Och vi ska tänka minst lika politiskt korrekt som nånsin förr. Inte vara systemkritiska.

Och tankekraft kan som sagt försätta berg ska vi fås att tro.

Och Amelia tjänar storkosan, liksom alla ”lycko-terapeuter”. Bara man inte ifrågasätter systemet eller samhället. Bara man inte engarerar sig och diskuterar politik. Såvida inte ens åsikter rör sig inom en viss åsiktsinriktning.

Det högern anklagat vänstern för gäller minst lika mycket dem själva.

Och är detta ”frihet”? Retoriskt pratar man om ”frihet”, men vad slags frihet pratar de om? Och hur fria är vi egentligen? Har vi blivit mindre tvungna? Är tvången färre? Eller är de bara annorlunda – till vilket pris? Kan det också vara så att vi till och med är mindre fria? Mer tvungna? Har fler tvång? Tvång som vi inte riktigt valt?

Läs ”Vinstförbud eller valfrihet – och om den enda vägens politik”:

”Annika Lundius, vice vd för Svenskt Näringsliv, pratar i dagens Aftonbladet ‘klarspråk‘ om vad vinstbegränsningar i välfärden innebär. Då försvinner valfriheten slår hon fast.

Det där med valfrihet i välfärden tycker jag är intressant.
Hur många har exempelvis medvetet valt sin husläkare? Hur många är det som väljer vårdcentral efter kvaliteten på sköterskorna och läkarna? Hur många funderar över vilka sjukhus som har mjukaste bäddarna och största tv-apparaterna i väntrummet när den akuta sjukdomen drabbar eller en olycka har inträffat?
Det är inte alltid den valfriheten som efterfrågas och är viktig på sjukvårdsområdet.
Viktigare är ju att det överhuvudtaget finns en vårdcentral i närheten eller att inte behöva färdas flera mil när olyckan är framme och akut vård behövs. Eller att desperat trampa mellan apoteken för att hitta sin medicin eller…
Allmänhetens valfrihet förefaller ju aldrig så viktig som när den får utgöra alibi för marknadsaktörernas vinstintressen.”
Så bra skrivet och sant! ”Valfrihet” används som alibi för marknadsaktörers vinsintressen!
”När det gäller att skära i välfärden däremot brukar det heta att det inte finns några alternativ utan att nedskärningar är ‘den enda vägens politik./…/
Socialisering däremot är ju aldrig populärt UTOM vid ett tillfälle. Nämligen som ett led i principen att privatisera vinsterna och socialisera förlusterna.”

Ett hjärta RÖTT skriver att det är ”Obegripligt mesigt om välfärdsvinsterna”. Håller helt med! Trist!

I privata företag, i fackföreningar så har man eller erbjuder sjukvårdsförsäkringar. Vad kan detta innebära för dem som inte jobbar? Som redan kanske har det tufft p.g.a. försämrade försäkringssystem? Får de det ännu sämre?

Och hur är det med meddelarskyddet i privata verksamheter?

I DD kan man idag också läsa ”Sjukresa med 92-åring körde vilse.”Vi riskerar få se mer och mer av främlingsfientlighet, även här i Sverige. Väljare som kanske skulle ha röstat på S går till SD. 😦

Annonser

§ 13 svar till Om att alla politiska, samhälleliga och kollektiva förändringar är OMÖJLIGA. Alla privata och individuella förändringar är DÄREMOT MÖJLIGA. Samt om att socialisering aldrig är populärt – UTOM vid ett tillfälle: nämligen som ett led i principen att privatisera vinsterna och socialisera förlusterna…

  • k skriver:

    ”Agneta, 62, larmade – fick lämna Carema”:

    ”I december lämnade skyddsombudet Agneta Johansson, 62, in en kritisk rapport till ledningen på Carema Cares äldreboende Kvarngården i Vetlanda.

    Nu tvingas hon sluta i förtid.

    – Det känns som en sekt, Carema. Man får inte säga vad man tycker, säger hon.”.

    ”Alliansen premierar lärare i ‘fina’ skolor”: Lärarna i välbeställda Bromma får högre löner än lärarna i Spånga”:

    ”Orättvisorna i Stockholm fortsätter att öka. Staden har länge varit den borgerlighetens experimentverkstad och just nu är det skolbarnen som drabbas.

    Ledningen i Stockholm har valt att premiera lärare i framgångsrika skolor. Alltså inte framgångsrika lärare utan framgångsrika skolor.

    Det innebär att lärarna i Äppelviksskolan i välbeställda Bromma får en större löneförhöjning. Skolan är mest känd för att kronprinsessan en gång gick i där och än i dag anser utbildningsförvaltningen att den är en ”välskött skola”.

    En annan skola som belönas är Adolf Fredriks musikklasser (där både Carola och Peter Jöback en gång gick). Även där får lärarna ett extra påslag.

    Mindre kändistunga skolor är Nybohovsskolan i Liljeholmen och Sundbyskolan i Spånga. De anses inte vara lika ”välskötta” och alltså får lärarna inte lika mycket i lönekuvertet.

    I skolor där eleverna presterar bra resultat får lärarna 4,7 procents löneökning. I skolor där det går sämre på proven får lärarna bara 3,7 procent. Pengarna fördelas enligt ett komplicerat system där bland annat resultaten på nationella proven vägs in.

    Allianspolitikerna i Stockholm tycker att det här avtalet är så bra att deför några veckor sedan skrev en hel debattartikel om att de ”hedrar” det. De lovade att de skulle vara en mycket aktiv part för att tillsammans med skolan driva igenom de nya lärarlönerna.

    Och resultatet ser vi alltså nu.

    Fina skolor i välmående områden premieras medan skolor som har det tuffare får stå tillbaka. Det är alliansens syn på rättvisa det.

    En duktig lärare som jobbar på en mindre ”välskött” skola får sämre löneutveckling. Om hon jobbade kvar skulle hon kunna bidra till att lyfta skolans resultat, men sannolikt tröttnar hon och söker ett mer välavlönat jobb. Kvar finns eleverna och ytterst är det de som drabbas.”

    Se vad Diane Ravitch säger om skolpolitiken i USA. Hon är mycket kritisk till premierings- och straffsystemet där! Se t.ex. angående ansvarsskyldighet för lärare och rektorer. Samt om fattigdom och dess påverkan på skolresultaten.

    • k skriver:

      ”Stoppa pressarna: Alliansen hedrar avtal”:

      Om det är en framgång att leva upp till ingångna avtal är kraven på dagens politiker knappast för höga.

      I förra veckan enades parterna om ett nytt avtal för lärarna, ett fyraårigt avtal som sträcker sig till och med den 31 mars 2016 och som ger 4,2 procents löneökningar för 2012. Alla är inte nöjda, långt ifrån, men parterna förhandlade och enades, som det brukar gå till. Gott så.

      I dagens Svenska Dagbladet publiceras dock en triumferande debattartikel från alliansföreträdarna i Stockholm där de trumpetar ut lönehöjningen som en stor politisk framgång för de borgerliga politikerna. ”Nu höjer vi lärarlönerna” dundrar man och följer sedan upp med att stolt lova att ”aktivt hedra detta avtal” som de alltså ingått. De lovar också att vara en aktiv part för att avtalet ska genomföras. Man slår sig sedan för bröstet för att man skapat utrymme för löneökningarna man kommit överens om.

      Är detta ett mått på alliansframgång så vet jag inte vad som inte är ett framgångsmått? Kanske är det en hållning man kan applicera på fler sammanhang? Jag skissar på ett pressmeddelande:

      NU GÅR VI TILL JOBBET PÅ DAGENS ARENA
      Eric Rosén kommer aktiv hedra sitt anställningsavtal! Jag kommer varje dag enligt den överenskommelse jag träffat med Arenagruppen att infinna mig på arbetsplatsen! Jag kommer vara en aktiv part för att se till att jag arbetar enligt överenskommen arbetstid. Jag kommer inte att darra på manschetten vad gäller att genomföra de arbetsuppgifter jag får betalt för att utföra. Jag har redan nu frigjort tid för att kunna vara på jobbet under kontorstid. Jag är stolt och nöjd och proppmätt. Nu kör vi! Nu går vi till jobbet.”

    • k skriver:

       Ravitch om fattigdom och dess inverkan på skolprestationerna och alltså på villkoren för lärare och skolor i områden med fattiga:

      ”While I was traveling in the Midwest, visiting states like Ohio and Michigan where public education is under attack, I read Paul Tough’s new book How Children Succeed: Grit, Curiosity, and the Hidden Power of Character. I read it the way I like to read when a book is important, with frequent underlining and occasional stars and asterisks.

      I found much to like in it. For one thing, Tough directly refutes the privatizers’ claim that poverty doesn’t matter. The book makes clear through the personal stories of young people he interviews that poverty has a devastating impact on their lives. Some can pick themselves up and move on, but others are destroyed by the events in their lives over which they have no control.

      His book is a rebuke to people like Joel Klein, Michelle Rhee, and Arne Duncan who repeatedly claim that poverty is an excuse for bad teachers. When you meet these young people whose lives are so hard, it is impossible to blame their situation on their teachers or their schools.”

    • k skriver:

      Se ”Dilsa Demirbag-Sten: Fattigdomens kultur har slagit rot”:

      ”Vi lever i allt svårare ekonomiska tider. Inte oväntat är det barn till nyanlända invandrare och ensamstående mödrar från underklassen som har det svårast. Att stå utanför arbetsmarknaden och som lågutbildad kvinna ensam ansvara för hushållsekonomin innebär numera att leva under existensminimum.

      Även medelklassen har fått det svårare. Många väljer mindre lägenheter för att kunna bo i centrala Stockholm. Samtidigt finns det barn i underklassen som inte kan äta sig mätta under helgerna då skolan har stängt. De har inte ens en möjlighet att välja.

      Underklassen företräder sällan sig själv och då får avsaknaden av märkesjeans illustrera fattigdom. Något som verkar vara livsviktigt för många. På så vis trivialiseras fattigdomen och har på något märkligt sätt kommit att handla om medelklassens förlorade privilegier.

      Det är ingen mänsklig rättighet att kunna åka på semester till varmare breddgrader eller köpa märkesjeans. Det är det däremot att kunna äta sig mätt och ha tillgång till en bra skola.

      Det finns allt fler barn som går hungriga på dagarna för att det inte finns mat hemma, som inte kan följa med på utflykter med skolan för att familjen inte har råd att köpa matsäck, som aldrig sett sina föräldrar arbeta och som inte tror att de kommer att få det bättre än sina föräldrar.

      Barnfattigdom har alltid funnits i Sverige. Men förr kunde underklassens barn tack vare en bra skola för alla göra en klassresa. Nu segregeras underklassen i särskilda bostadsområden och det har blivit allt svårare att bryta utanförskapet. Det är ett nytt fenomen och det kommer att slå tillbaka på samhället.”

      Ja, det tror jag är sant! 😦

      ”Någon skrev att fattigdom är något man bär ensam. Det är inte helt sant, fattigdom har också en kollektiv aspekt. Underklassen för­passas till dysfunktionella bostadsområden där det är omöjligt att hitta ett bankkontor eller en bankomat på grund av risken för rån och vandalisering.

      De mest handlingskraftiga lämnar området så fort de får arbete, och de mest medvetna föräldrarna sätter sina barn i skolor i mera välbeställda stadsdelar. På så sätt skapas en fattigdomens kultur. Det är en kultur av missbruk, våld, självhat, okunskap, dålig hälsa och misstro mot samhället och främlingar Det handlar inte om avsaknaden av märkesjeans.

      Hårt arbete och utbildning har alltid varit underklassens väg ut. Nu finns det varken jobb eller en fungerande skola. Fattigdomskulturen växer. Vårt samhälle kommer att tvingas hantera det faktum att allt fler känner sig övergivna av medelklassen som sitter i bostadsrätter i innerstaden och ojar sig över att de inte har råd att resa till Thailand.

      Klyftan mellan olika grupper i samhället har inte varit så stor på många år. Det är en klyfta som inte bara är materiell utan också psykologisk.

      Fattigdomskulturen är mycket svår att ändra när den väl har slagit rot.”

  • k skriver:

    Ingvar Persson i ”Lobbyisterna blir allt mer desperata”:

    Dagens Samhälle är en tidning som vänder sig till ‘beslutsfattare på den offentliga marknaden’. [‘offentlig marknad’!!??] Tidningen ges ut av ett fristående redaktionellt bolag under SKL, Sveriges kommuner och lansting.

    Det ger den ett slags halvofficiell ställning i den kommunala världen.

    Under sin chefredaktör och vd Mats Edman har Dagens Samhälle dessutom blivit kamporgan för riskkapitalisters och privata vårdkoncerners rätt att göra vinst på gamla och sjuka [Ja, så ser det onekligen ut!}. Just nu gör det LO, och i synnerhet organisationens vice ordförande Tobias Baudin, till tidningens röda skynke.

    I det senaste numret förklarar Edman att Baudin ‘är en facklig patriark’ som vill diktera villkoren för ‘samtliga undersåtar’.

    Till skillnad från Stefan Löfven är han inte heller Metallare, utan kommer från Kommunal. Baudin har aldrig ‘känt konkurrenstrycket inpå bara huden’.”

    Jaha, och har Edman etc etc etc känt av detta? Skattepengar för s.k. ”riskkapitalister” att driva välfärden är tämligen riskfritt!

    ”Och orsaken till detta utbrott i kommunernas halvofficiella organ?

    Baudin har i en intervju upprepat LO-kongressens beslut från försommaren, att välfärden ska organiseras utan privata vinstintressen.

    Edmans försök till analys är förstås helt uppåt väggarna. Det är tio år sedan Kommunalarbetareförbundet ställde sig bakom privata huvudmän i välfärden, och det finns många med erfarenhet från industrin som ifrågasätter privatiseringens avarter [!!! Och industri och vård, skola och omsorg är samma sorts verksamheter, som kan – och ska – driva på samma sätt!!??].

    Kritiken mot spekulation och vinstmaximering i välfärden handlar inte om att känna ‘konkurrenstrycket inpå bara huden’.

    Den utgår från berättelser om vanvård, och om hur skattepengar som skulle gå till omsorg i stället blir skattefria övervinster.

    Sådant påverkar LO:s kongressombud och den svenska opinionen.

    Edmans utbrott i Dagens Samhälle är en illustration till hur lobbyister och betalade opinionsbildare blir allt mer desperata i sina försök att försvara rätten att spekulera i gamlas och sjukas behov.

    Och ett publicistiskt haveri, naturligtvis.”

    • k skriver:

      Se vidare ”S OCH VÄLFÄRDEN – EN MITTENLINJE MELLAN VAD?” ur Tiden av David Eklind Kloo:

      DN sammanfattar Löfvens förslag om vinstuttag i välfärden med att ‘partiet kommer att försöka driva en mittenlinje’. Men mitten mellan vad?

      På onsdagen gav Stefan Löfven i Dagens Nyheter det än så länge tydligaste beskedet om hur han vill avgöra frågan om de kommersiella intressena inom vård, skola och omsorg. Ekonomin ska redovisas på enhetsnivå, de anställda ska tillförsäkras meddelarfrihet och i övrigt ska möjligheten att göra vinst på privat driven välfärd begränsas av skärpta kvalitetskrav. Med andra ord: ingen direkt reglering av hur mycket pengar utförarna får plocka ut ur verksamheten. Ingen non profit-princip.

      DN sammanfattar Löfvens förslag med att ‘partiet kommer att försöka driva en mittenlinje’. Men mitten mellan vad? Att ett tak för den ekonomiska vinsten är en av de ytterligheter Löfven vill undvika är uppenbart, men vilken är den andra?

      Argumentet att vinster i välfärden ska begränsas genom krav på verksamhetens kvalitet kan ge intryck av att det idag inte ställs några sådana krav. Som om det inte fanns regler för vad elever ska lära sig i skolan eller hur sjuka ska behandlas. Men vi har både läroplan och skolverk, socialtjänstlag, hälso- och sjukvårdslag och socialstyrelse.

      Positionen att dessa bör avskaffas för att göra det möjligt att tjäna pengar på välfärden oaktat verksamhetens kvalitet intas av ingen.

      Löfvens förslag är en mittenlinje mellan LO:s position och en position som inte existerar. Att Socialdemokraterna vill ställa skarpare krav på kvaliteten och kontrollera den hårdare än Moderaterna är självklart (och bra, förstås), men det rör sig om en gradskillnad, inte en artskillnad.

      En mer rimlig analys av välfärdsdebatten är att ytterlighetspositionerna är att antingen endast det offentliga, som har ansvaret för verksamheten, ska få bedriva offentligt finansierad vård, skola och omsorg, eller att alla typer av utförare ska få göra det.

      I båda fallen måste utförarna leva upp till kvalitetskrav.

      Mittenlinjen mellan dessa ytterlighetspositioner är non profit-principen, att de utförare – privata och offentliga – som inte tjänar pengar på sin verksamhet ska få bedriva vård, skola och omsorg. Med andra ord: LO-kongressens ställningstagande är redan en mittenlinje, det är redan en kompromiss mellan privatiseringskritiker och dem som vill ha en välfärdssektor öppen för privata företag.

      Problemet med att förlita sig på kvalitetskrav är att man då tillåter utförare som ser dessa krav som hinder på vägen till det egentliga målet – att tjäna så mycket pengar som möjligt. De kommer försöka ta sig runt dessa hinder, dölja missförhållanden, hitta andra sätt att sänka kostnaderna eller höja priset.

      Det offentliga måste vara på sin vakt, relationen mellan utförare och ansvariga myndigheter, kommuner och landsting präglas av misstänksamhet.”

      Och är det bra???

      ”När den som ansvarar för verksamheten inte kan lita på den som utför den, eftersom man har motstridiga syften och drivkrafter, måste kontrollapparaten ständigt byggas ut.”

      Och hur var det nu med byråkratin?

      ”Granskningen av utförare är kostsam. Allteftersom missförhållanden uppdagas måste ytterligare krav och kriterier fogas till listan. Ju mer utförlig manualen, eller checklistan, blir desto mer stelbent blir verksamheten.

      Och välfärdsverksamheterna är av en sådan natur att lösningar och arbetssätt måste vara situationsanpassade. Istället för detaljstyrning måste kompetenta yrkesmänniskor ges utrymme att utifrån teoretisk kunskap och praktisk erfarenhet improvisera.”

      Och det kan försvåras (försvåras) i privat verksamhet.

      ”En förutsättning för en trygg välfärd är att vård, skola och omsorg endast bedrivs av utförare som har verksamhetens kvalitet som högsta målsättning.

      Att till exempel ställa krav på den lägsta tillåtna bemanningen är nog bra, men att tillåta utförare som tjänar pengar på att inte ha fler anställda än de är tvungna till är farligt.

      Mittenlinjen att tillåta privata och offentliga utförare som håller sig till en non profit-princip är därför att föredra framför ytterlighetspositionen att tillåta utförare av vilka man endast kräver att de ska leva upp till en rad kvalitetskrav, oavsett vilka drivkrafter de har.”

      Läs ”Djävlar anamma för välfärden”:

      ”Marit Bergman sjunger. Duggregnet stillar sig. Susanne Grandby Klövfors har redan ätit en av Kommunals kanelbullar som ivrigt delas ut, hon tackar nej till ännu en. Hon är 54 år och jobbar på daglig verksamhet med människor med funktionsnedsättningar, i Botkyrka. Hon är här på grund av nedskärningarna och privatiseringarna och för att hon är kommunalare:

      – Det behövs ju mer sådant här för att folk ska få upp ögonen för att Moderaterna hela tiden håller på och skär ner på välfärden. Jag tycker att allt som har med vård att göra ska vara statligt. Det ska vara jämlikt, alla ska ha rätt till lika vård.

      Standupkomikern Özz Nûjen börjar prata framme på scen. Han är kvällens konferencier.

      – Vi är här av en anledning, det är för att Sverige går mot kallare tider. Det är moln över Sverige och det är på grund av er, ni har röstat fel era djävlar! Vårt land har blivit ett land där man biter ihop, säger han och menar att det inte är undra på att var och varannan svensk har bettskena. Sedan uppmanar han oss att sluta bita ihop och säga ifrån istället. Mot att Sverige blivit ett land som säljer vapen till diktaturer. Ett land som sparar in på sina äldre. Han tycker att det har blivit som på 30-40-talet; att vi ska vara glada att vi har jobb.

      – Vi kan inte ha det på det här sättet längre, det måste bli ett slut på nedskärningarna. Det är den här välfärdsdemonteringen vi reagerar på, säger Kommunal Stockholms läns ordförande Margareta Bohman som menar att tidigare lyssnade politiker och tjänstemän på facket när det skulle fattas beslut om privatisering, idag tillfrågas de inte ens:

      – Vi tappar helt kontrollen över vilka företag som kommer in. Vi kan inte acceptera att man far ut med våra skattemedel till skatteparadis.

      Margareta Bohman talar om bristen på kvalitetskontroll, om maximerandet av vinst, att barn far illa i skolorna och att Kommunal har färre och färre medlemmar bland dem som arbetar hos de privata arbetsgivarna. Hon talar om massarbetslösheten och att vi håller på att tappa bort en hel generation av unga människor:

      – Det är dags att säga stopp! Nu är det dags att sittande politiker tar sitt ansvar. Mitt råd: att ställa sina platser till förfogande./…/

      – Vi ska se till att få en socialdemokratisk regering till nästa val. Och vi ska sätta dagordningen åt dem.

      Handelsanställdas förbunds samhällspolitiska ombudsman, David Eklind Kloo, talar om den sociala ingenjörskonsten som blivit asocial.

      – Det är en politisk inriktning som fungerar så att var och en börjar tänka på sitt; hur ska jag göra för att inte blir lurad. Vissa lyckas navigera smart i det här, andra inte, säger han och frågar sedan retoriskt:

      – Vad angår det här butiksbiträden, lagerarbetare och chaufförer? Jo, dagens samhälle får effekten att folk inte kan fokusera på sitt arbete. Folk går ner i arbetstid för att ta hand om anhöriga. Jag vill inte duscha min mormor, jag vill inte vara läxläsningshjälp till min systerson. Jag vill fika med min mormor och leka med min systerson, och sedan vill jag att ett proffs tar han om dem.

      David Eklind Kloo berättar om den motion som Handels lämnade in till den nyss avslutade LO-kongressen. I motionen yrkade förbundet på att en non-profitprincip ska råda inom vård, skola och omsorg. När han meddelar att LO dagen innan ställde sig bakom motionen blir det applåder och jubel:

      – För att kunna lita på vår gemensamma välfärd så är det hög tid att driva månglarna ur templet, avslutar han med ord från budkavlen, innan Özz Nûjen kommer upp och frågar vad han tycker att folket framför scenen bör göra. David Eklind Kloo föreslår att vi ska prata med varandra och ge frågorna fokus i den offentliga debatten./…/

      Marie Berggrens arbetsplats är uppköpt av Aleris [precis som Bollnäs sjukhus tyvärr är]. Hon jobbar med schizofrena män. Från början var de tolv personal som tog hand om sex personer. Från och med första juni är de sex personal som tar hand om åtta personer. De ska ändå ge samma vård som innan.

      – Vi trollar med knäna, säger Marie Berggren och beskriver hur det är när hon ligger över på jobbet. Det är meningen att de ska kunna sova ostörda men det händer aldrig. Hon får mindre betalt den tid hon ‘ligger’. Hon har räknat på det och kommit fram till att hon ‘ligger gratis’ 500 timmar om året för 40 kronor i timmen.

      – Jag får 300 spänn för att jag varit borta hemifrån en natt. Jag ligger gratis. Vilken politiker kan stå här och säga att det är bra? De säger alltid åt mig att det är fel forum när jag tar upp det här. När fan är det rätt forum?!”

  • k skriver:

    Vad bra skrivet om Löfvéns artikel om vinst i välfärden:

    ”Jag känner själv att den brusande glädjen inför visionen att i framtiden få veta exakt hur många miljarder företagen plockar ut ur välfärden – uteblir.”

    Se också Stefan Svallfors om det skrämmande ”De policyprofessionella i välfärdsstaten”:

    ”De är anställda för att driva politik – inte valda. De återfinns i regeringskansliet, i de politiska partierna, i intresseorganisationer, tankesmedjor och PR-byråer.

    De påverkar politiken – men hur, när och varför? Och vilka är de egentligen?
    I forskningsprojektet ‘De policyprofessionella i välfärdsstaten’ görs för första gången en systematisk undersökning av denna grupp. 

    Stefan Svallfors, professor i sociologi, berättar om projektets uppläggning och första resultat.”

    Vadå, demokrati??? Se Patrik Hall i ”Managementbyråkrati.”

    Och detta är också intressant ”Stefan Svallfors: Parasiterna som hämmar forskarna” något också Sven-Eric Liedman varit inne på. Apropå kontroll, styrning och utvärdering, dvs en ökad byråkrati!

    ”En sak tycks i alla fall vänster och höger i politiken eniga om. Och det är att forskarna behöver klämmas åt. Eller åtminstone styras och övervakas mer. Styrningen tar sig olika former under olika ministrar: ibland vill man fösa ihop forskarna i stora »excellenssatsningar«, ibland vill man detaljstyra innehållet i »strategiska forsknings­områden«. Och man hittar på nya sätt att mäta och belöna forskarnas »output«. Gärna i någon automatiserad form (exempelvis citeringsanalyser), så att man inte behöver bemöda sig om att läsa.

    För att ratta detta styrnings- och utvärderingsmaskineri har en ny klass av forskningsadministratörer inrättats. De återfinns i Regeringskansliet, i forskningsråden och i allt högre grad på universiteten. De bär fantasifulla namn som »strategiska planerare« och »forskningsanalytiker«. De är en i stora drag parasitär grupp. De lever på forskningssystemet samtidigt som de drar energi och livskraft ur det.

                                                       — •l• —

    Ett fascinerande drag i denna utveckling är att den i så obefintlig grad låtit sig informeras av forskning om hur forskningsmiljöer faktiskt fungerar och vad som får människor som arbetar i dessa miljöer att anstränga sig och åstadkomma resultat. Denna forskning pekar på dynamiken i forskargruppen som nyckeln till vetenskapliga upptäckter. Det gäller att skapa grupper där forskarna är »lagom olika« – så pass olika att de tillför varandra något, så pass lika att de kan kommunicera. Och den visar hur komplicerat det är att få sådana grupper att fungera på ett framgångsrikt vis, hur gott handlag som krävs i det akademiska ledarskapet och hur viktiga emotionella och sociala faktorer är i att skapa fungerande team. Dessa grupper kan stöttas eller motverkas, men de kan inte kommenderas fram. De växer underifrån, som resultatet av nyfikenhet, sanningssökande och tillit. Och de är sköra.

    Den nuvarande utvecklingen innebär i stället att kraft och tid tas från det som borde vara forskarnas arbetsuppgifter – att i fungerande team lösa problem och publicera resultat – till att återrapportera och utvärdera, hitta på »strategiska visioner«, eller i bästa fall kringgå forskningsbyråkratins ständiga krav på återkoppling och information.

                                                     — •l• —

    Vad ska man göra i stället? Man ska lita på forskarna. Försiktigt stötta de miljöer som av egen kraft etablerats och blivit framgångsrika. Incitament och kontroll finns redan inbyggda i våra egna karriär- och statussystem. Vi konkurrerar från den dag vi anställs intill den dag vi går i pension: om tjänster, om publikationsutrymme, om knappa forskningsresurser. Vi kan prioritera, vi ser vad som är relevant, vi är dynamiska och besjälade. Låt oss sköta vårt jobb.”

    Ja, mycket låter fint! Men skapas dessa saker för att ge ett sken av att politiker varit handlingskraftiga och ”gjort” något?

    Och vadå inbte vara avundsjuk? På de privilegierade forskarna, lärarna etc.

  • k skriver:

    Så bra skrivet ”Jämställdhet är piffigt när det passar högerns agenda”

    ”Redaktör för Socialdemokratiska Studentförbundets idépolitiska tidskrift Libertas : LO driver non-profit i välfärden för att kvinnor inte ska få tjäna pengar, påstår marknadsliberala skribenter. Bra att jämställdhetsfrågan lyfts, men en feministisk analys saknas helt. 

    Debatten kring vinster i välfärden har tagit många turer. I och med bland annat Åsa Mobergs nyhetskrönika i DN 19/10 och Maria Ludvigssons ledare i SvD22/10 har vinstförespråkarna serverats en nygammal vinkel – vinster i välfärden är bra för det främjar kvinnligt företagande och därmed jämställdhet. TV4 Nyheternas inslag om kvinnliga egenföretagare i välfärden 14/10 inleddes med: ‘Den politiska vänstern i Sverige är emot både RUT-avdraget och vinster i välfärden – trots att den betecknar sig själv som feministisk.’

    Trenden känns väl igen. Jämställdhet är ett piffigt argument när det passar ens egen agenda. Frankrikes förre president, högerkonservative Nicolas Sarkozy, använde jämställdhet och kvinnans frigörelse som främsta skäl för niqab-förbudet. Det handlade i själva verket om att blidka några av de 25 % som vid den tidpunkten stöttade främlingsfientliga Front National. Sarkozy drev igenom ett politiskt opportunistiskt förslag genom att rida på landets utbredda islamofobi. Det hade egentligen ingenting med jämställdhet att göra, utan om att locka över nationalistiska väljare till hans parti.

    Åsa Moberg skriver att det är ‘LO-gubbarna’ som driver non-profit för att kvinnor inte ska få tjäna lika mycket som män. För att understödja detta skriver hon att det knappast vore aktuellt att förbjuda vinster i den manligt dominerade verkstadsindustrin.

    Moderata politikern Gunnar Hökmark för ett liknande resonemang på Aftonbladet debatt 10/10: ‘Om vinsten är skadlig för välfärden i välfärdssektorn innebär det rimligen att vinsten är skadlig även för försörjningen av livsmedel, produktionen av bilar och välståndet i sin helhet.’

    Gemensamt för Moberg och Hökmarks argumentation är att de inte tycks förstå skillnaden mellan varuproduktion och välfärd.

    En vara, till exempel en bil, är direkt produktiv, mätbar och konsumeras generellt frivilligt, medan välfärdstjänster, till exempel ett läkarbesök, är reproduktiv, svår att mäta och nödvändig.

    Bilhandlaren vill bejaka kundens köplust, läkarens uppgift är istället att förebygga sjukdomen som var anledningen till besöket. Det handlar inte om någon LO-sexism, utan om att se vilka drivkrafter som fungerar i olika sektorer.”

    Bra skrivet!

    ”Det är givetvis positivt att Moberg lyfter frågan om jämställdhet, som mycket riktigt är kopplat till en stark välfärd. Synd bara att det saknas en djupare feministisk analys.

    Den svenska välfärdsmodellen (som nu nedmonteras) är vad som gjort oss till ett av världens mest jämställda och jämlika länder. Dagis och äldreomsorg avlastade mödrar och döttrar och gav rum för dem att komma ut på arbetsmarknaden. Men feminismen stannar inte vid att vissa kvinnor ska nå framgång och självständighet genom att arbetarklassens kvinnor tar över deras tidigare sysslor.

    Många kvinnliga egenföretagare verkar i välfärden, men låt oss [se] dem i relation till alla de 100-tusentals kvinnor som arbetar på golvet. Om vi ska tala om jämställdhet på arbetsmarknaden, låt oss tala om arbetarna. Hur skapar vi bättre arbetsvillkor inom vård, skola, omsorg? Hur uppmuntrar vi kvinnligt företagande i sektorer där vinst är rätt och rimligt, och fler män att ta hand om våra äldre? Häri ligger den feministiska utmaningen.

    Vården karaktäriseras av dåliga arbetsvillkor och låga löner. Den karaktäriseras också av fantastiska människor som är genuint engagerade i sina patienters eller elevers välmående.

    Ingendera av dessa karaktärsdrag förbättras i ett system där fokus ligger på vinst istället för behov.”

    Bra sagt!!!

    ”I vinstjakten dras det istället ned på personal, och de anställda tvingas att jaga pinnar. Inom exempelvis vården innebär det rent konkret att patienter med lättare och mindre tidskrävande besvär premieras framför de med en mer komplicerad sjukdomsbild, eftersom att ersättningen är knuten till hur många patienter som tas in. Precis som att bilhandlaren får mer pengar ju fler bilar hen säljer.

    En viktig sakupplysning är att det finns cirka 900 vårdföretag i Sverige. De är alla av olika storlek och ägarna av olika kön. De flesta mindre privata verksamheterna har startats upp av erfaren, ofta kvinnlig, personal. De kommer att kunna fortsätta sitt arbete som tidigare om non-profit införs, eftersom att deras incitament är att just ge bättre vård och omsorg. Inte att spara på blöjorna för att få mer pengar i fickan.

    För stora riskkapitalbolag som Carema, Capio och Attendo [och Aleris], som årligen gör miljardvinster på våra skattepengar, blir det dock svårare. Capio har för övrigt inte en enda kvinna i sin styrelse.

    Ett krav på non-profit i välfärden betyder inget annat än ett krav på att vi ska få bästa möjliga välfärd för våra skattepengar.

    Nio av tio socialdemokrater – kvinnor som män – och åtta av tio väljare accepterar inte att skattepengar försnillas och försvinner ut i skatteparadis. Det hämmar skattemotivationen och sänker förtroendet för svensk välfärd.

    Framförallt försämrar den kortsiktiga vinstjakten kvalitén på välfärden för människor som bäst behöver den och arbetsmiljön för de (kvinnor) som arbetar inom den.”

    • k skriver:

      Om socialistiska läkare:

      ”…många läkare har börjat inse att systemet med vårdval och privatiseringar har havererat.

      – Det innebär ökad tillgänglighet för ett litet fåtal röststarka grupper.”

      Precis! Röststarka grupper!!!!

      ”– Under de senaste fyra åren så har det skett ytterligare försämringar inom vården, med bland annat omfattande privatiseringar av framför allt primärvården, vilket har lett till en än mer ojämlik vård./…/

      Hälso- och sjukvårdslagens portalparagraf slår fast att vården i Sverige ska ges på lika villkor. Rapporter och forskning visar dock att så inte är fallet i verkligheten och enligt Socialstyrelsen är de ökande hälsoklyftorna en av de viktigaste utmaningarna för vården idag./…/

      – Enligt all forskning så mår de jämlika samhällena så mycket bättre. Därför måste vi jobba för en jämlik vård.”

      Socialistiska läkare. 

      Nej, hälsa är ingen handelsvara! 

      • k skriver:

        Hälsovård är ingen handelsvara! Nej, precis!

        ”Både i länder där sjukvården finansieras med statliga medel och i de där den finansieras med hjälp av försäkringar ser vi en trend av ytterligare privatisering av såväl sjukvård som omsorg.

        Privatisering innebär att gemensamt ägda sjukhus, vårdcentraler och omsorgsinstitutioner övergår till privat ägande eller privat drift och att vinstdrivande organisationer tillåts att verka i det offentligt organiserade sjukvårdssystemet och sälja sina tjänster med det offentliga och patienterna som köpare. Vinster tas ut till ägarna, som i många fall är riskkapitalbolag.

        Privatisering minskar landstingets och därmed demokratins inflytande på sjukvårdens utformning, men också möjligheten att fördela resurser efter var de största behoven finns. Ett företag med vinstsyfte prioriterar per definition att generera vinst, och medicinska prioriteringar blir därmed underordnade. Läkarens lojalitet gentemot patienten riskerar att försvagas.

        För att leda utvecklingen i riktning mot ett marknadsorienterat sjukvårdssystem talar man gärna om ”hälsosam konkurrens”, vilket kommer till uttryck i att gemensamt ägda sjukvårdsinrättningar får tävla ekonomiskt med vinstdrivande sjukvårdsföretag. Problemet är att i en sådan tävlan blir den mest effektivt drivna vårdenheten vinnare, inte den som ger den bästa vården. Offentliga vårdgivare tvingas i och med detta även de slå vakt om sitt hus och undvika mindre lukrativa patienter eller patienter som ”tillhör någon annan”.

        Att göra den offentligt ägda vården mer tävlingsinriktad ses även som lösningen på de stigande kostnader som kommer med en allt äldre befolkning och med nya möjligheter till avancerade behandlings-metoder. Erfarenheten visar dock att ju längre privatiseringsomställningen framskrider, desto mer blir tillgången på specialiserad vård beroende av privat inkomst och försäkring. Man kan se att ökad privatisering i själva verket ger en dyrare vård, utan att medellivslängd och folkhälsa för den delen ökar, ett uppenbart exempel är USA. Med ett sådant system följer dessutom ökad byråkratisering, eftersom ersättning endast utgår för ”dokumenterade” eller diagnosbenämnda vårdtjänster.

        Vi anser att kommersialiseringen ger oacceptabla konsekvenser för både patienter och vårdgivare. Den leder till en snedfördelning av vård med överskott på vissa håll men brist på andra. Vilka vårdtjänster som saluförs och var etablering sker styrs av marknadens spelregler. Behov och efterfrågan skapas genom ett utvidgat sjukdomsbegrepp, på vissa håll till och med genom rent påhittade sjukdomstillstånd. Samtidigt minimeras kostnaderna för personal, med ökad arbetsmängd och risk för ohälsa bland personal och för misstag i patientarbetet. Detta anser vi vara orätt.

        Som vårdarbetare är vi emot privatisering och kommersialisering av sjukvårdssektorn. Sjukhus är inga patientfabriker.”

        Så bra skrivet!!!

        Se om ”Kanadensisk studie rörande privat vinstdriven kontra privat icke vinstdriven sjukvård…”

  • k skriver:

    Så väldigt bra skrivet:

    Av alla bidrag är detta det mest omoraliska

    Regeringen föreslår att läxläsning ska bli avdragsgillt på samma sätt som städning och lövresning av swimmingpoolen.

    Det betyder att alla skattebetalare ska subventionera att de välbeställdas – för det är bara de som har råd att utnyttja Rut – ungar ska klara skolan, ska få toppbetyg, ska få toppjobb.

    Ungar som redan har det förspänt med utbildade föräldrar, socialt självförtroende, möjlighet att åka på språkresa om franskan är knackig.

    Av alla skatter/bidrag, det här är den mest omoraliska. Utbildningen, som tidigare har varit en möjlighet för unikt svensk social rörlighet, vidgar klasskillnaderna redan från sju års ålder.

    Skattesubventionerad läxhjälp innebär också att skolvärlden lämnas i sticket. Föräldrar som nu har egenintresse av att ta strid för ökade resurser till skola och lärarlöner, köps ut från sitt engagemang. De kan strunta i hur skolan ser ut, eftersom de kan reparera bristerna hemma genom att hyra en universitetsstudent (som behöver jobba extra eftersom studiemedlen inte går att leva på).

    Det är obegripligt att Folkpartiet, som bara består av lärare, kan gå med på det här.”

    Hur många skulle inte välja att syssla med annat än att vara piga eller ”guvernant” åt välbeställt folk – om de fick välja? De jobb som påstås skapas inom RUT- (och ROT-) sektorn skulle kunna skapas där behoven verkligen finns! Dvs i skol, vård och omsorg!

    Och Johan Ehrenberg skriver med glimten i ögat (och en massa allvar därbakom) i Tänk så fel det kan bli!”:

    ”Världen är full av hoppsan. ‘Tänkte inte på det’. Faktum är att den politiska debatten numera verkar handla om att föreslå och genomföra saker som sedan, av en slump, visar sig bli något helt annat.

    Just nu vrider alliansens ministrar på varje siffra man kan hitta för att försöka bortförklara det faktum att hela sjukförsäkringsfrågan gått åt helsike.

    Det blev inte färre sjuka. Det blev inte färre i ‘utanförskap’. Det blev bara ökade inkomstskillnader, ökad fattigdom för sjuka, och inte ens försöken att siffermanipulera (så att 22 000 utförsäkrade registreras som sysselsatta) kan ändra den där hårda verklighetens dom.

    För förr eller senare kommer varje politisk åtgärd stå inför skranket och vi hör företrädarna säga ‘hoppsan, det var inte så vi menade’ och be om en chans att nu ‘rätta till problemet’.

    För inte vill du väl låta ett problem var olöst?

    Just i fallet Sveriges sjuka är det här extra känsligt. Vem vill vara passiv inför ‘problemet med de många sjuka’?

    Det är bara när man vet att problemet faktiskt inte fanns som man blir lite mer ovillig att ”reformera”.

    HELA SJUKUTFÖRSÄKRINGSPOLITIKEN föregicks av myter och lögner om de många sjuka, det stora fusket, de enorma ”kostnaderna”. Fast det inte var sant. Sveriges löntagare har hela tiden betalat in mer i sjukförsäkringsavgifter än man tagit ut i sjukersättning. Och när antalet sjukdagar var högt var det för att många med svagare hälsa faktiskt också hade jobb. Sysselsättningen var högre.

    Visst hade man kunnat ersätta en del förtidspension med till exempel lagstadgad rätt till deltid i offentliga jobb, men den politiska idén var ju omöjlig då offentlig sektor skulle skäras ner.

    De påstådda problemen bakom alliansens generalattack på sjuka har dock aldrig varit sanna, motivet har varit ett helt annat. Sänkta ersättningar ger sänkta löner på sikt. Målet för alliansen har varit detta enkla: öka löneskillnaderna och skapa en låglönesektor.”

     

    • k skriver:

      Forskaren Daniel Lind har skrivit om social rörlighet. Se bland annat i ”Regeringens politik ökar ofriheten”:

      Med Moderaterna i spetsen använder regeringen ofta OECD som akademiskt sanningsvittne för sin politik. Inte minst gäller detta för deras reformer av arbetsmarknaden.

      Frågan är om regeringen är lika bokstavstrogen när det gäller samarbetsorganisationens forskning om social rörlighet. Social rörlighet handlar om utjämning av livschanser – om att individens möjligheter i livet ska vara oberoende av föräldrarnas klass, utbildning och inkomst. Om så inte är fallet – om ryggsäcken hemifrån är för tung – kan ett samhälle inte sägas vara jämlikt eller frihetligt.

      OECD:s forskning visar att den sociala rörligheten är högst och utjämningen av livschanser mest utbredd i de nordiska länderna. I andra änden finner man USA och Storbritannien. Även Kontinentaleuropa släpar efter. Främst är det möjligheterna för de ekonomiskt svagare och socialt mer utsatta grupperna som förklarar skillnaden mellan länderna.

      Enligt OECD är den sociala rörligheten hög i länder som har:

      • En socialt blandad skola där den kunskapsmässiga sorteringen och graderingen sker sent och där lärandet sker gemensamt.
      • En väl utvecklad offentlig sektor och progressiva skatter som omfördelar resurser från de med höga inkomster till de med lägre.
      • En arbetslöshetsförsäkring som upprätthåller inkomster vid arbetslöshet.
      • En hög facklig organisationsgrad och kollektivavtal som täcker en stor del av arbetsmarknaden.
      • Små inkomstskillnader.

      Hur stämmer detta överens med regeringens politik?

      Regeringen har rört sig bort från den sammanhållna skolan. Val ska göras tidigare, elever ska sorteras och elitklasser införas. Uppdelningen mellan yrkes- och teoretiska studier har cementerats. Genom mindre resurser och ändrade antagningsregler har komvux funktion som andra chans kraftigt beskurits. 25:4-reglen har slopats.

      De med allra svagast utbildningsbakgrund har drabbats genom att rekryteringsbidrag och korttidsstudiestöd i stort sett har avskaffats. Den sammantagna effekten av detta blir att barn som kommer från stabila och stimulerande hemmiljöer gynnas. De som inte har rätt stöd hemifrån och de som behöver lite mer tid för att hitta rätt väg in i vuxenlivet kommer att bestraffas.

      Moderaternas uttalade mål är att skattekvoten ska ned till 40 procent av BNP. Det innebär att skatterna behöver sänkas med ytterligare 200 miljarder kronor. Priset för detta betalar alla de som hade gynnats av den omfördelning som dessa resurser hade kunnat resultera i – i form av en aktiv politik för fler jobb, högre kvalitet i skolan och vården och insatser som direkt riktas mot att stödja de mest utsatta grupperna.

      Regeringen har i stället valt att öppna upp för gräddfiler i vården och att stimulera den snabba tillväxten av privata sjukförsäkringar. Principen om vård efter behov urholkas snabbt. I stället för omfördelning är regeringens standardmedicin ytterligare skattesänkningar. OECD menar att effekten på den sociala rörligheten av sänkta inkomstskatter för låginkomsttagare är ”unclear”.

      En effekt av regeringens a-kassereformer är att ersättningen till många arbetslösa hamnar under fattigdomsstrecket. En annan fattigdomsskapande konsekvens är att fler tvingas söka sig till socialkontoret när de drabbas av arbetslöshet. Fyra av fem unga arbetslösa saknar i dag a-kassa. A-kassereformerna leder också till att stödet för inkomstbortfallsprincipen urholkas: varför ska läraren, polisen och sjuksköterskan – de som i Reinfeldts värld utgör samhällsbärarna (vad gör alla andra?) – betala till en dyr försäkring när de får så lite tillbaka?

      Med den förda politiken ska medelklassen styras mot att sköta sitt försäkringsskydd på egen hand. Detta kommer de allra flesta att förlora på, men de mer utsatta grupperna drabbas hårdast av att breda mellangrupper väljer att överge sin helt avgörande roll i en generell välfärdsmodell./…/

      Regeringens prioriteringar har resulterat i att den rikaste hundradelen, de med en årsinkomst över en miljon kronor, har fått lika mycket som 25 procent av oss har fått tillsammans [!!!]. Ingen inkomstgrupp har fått mindre än de allra fattigaste. Nu går regeringen till val på att öka inkomstskillnaderna ytterligare. På kort sikt sker detta genom redan aviserade skattesänkningar.

      På längre sikt handlar det om att ta fler steg i riktning mot att försvaga de institutioner som historiskt har bidragit till små inkomstskillnader: den sammanhållna skolan, den generella välfärden, de generösa socialförsäkringarna och de starka fackliga organisationerna. OECD menar att en politik som leder till små inkomstskillnader också leder till hög social rörlighet.

      Den amerikanska drömmen är en mardröm i USA, men har varit en realitet i Sverige. Med nästan kuslig precision har regeringen satt igång systemförändrande processer som på sikt leder till ett helt annat samhälle. Konsekvensen av detta blir lägre social rörlighet och en mer ojämlik fördelning av livschanser. Det gamla privilegiesamhället återkommer i ny tappning och Sveriges konkurrenskraft försämras.”

      Men eliten i Sverige vill inte ha konkurens???

      • k skriver:

         

        Läs Anders Lindberg i ”Björklunds läxhjälp är tydlig klasspolitik – Nu öppnas möjligheten för rika barn att i praktiken köpa sig bättre betyg”:

        I morse rapporterterade Ekot i Sveriges radio att regeringens nya avdrag för läxhjälp kommer att omfatta mer än som tidigare framgått. Det kommer bli möjligt att dra av både läxhjälp för vanligt skolarbete och fördjupningar för att exempelvis läsa upp betyg. Det omfattar allt skolarbete på schemat, från vanliga läxor till examensarbetet.

        För de som har råd kommer det, enligt Skatteverket, alltså i praktiken bli avdragsgillt att köpa sig högre betyg. Inte bara ska rika barn kunna få en gräddfil in på attraktiva utbildningar, skattebetalarna får betala den.

        Detta är ren och skär klasspolitik som fördelar livschanser från de med sämre utgångsläge till de som redan från början är gynnade. En slags omvänd fördelningspolitik.

        Regeringens förslag kommer att kosta 10 miljoner första året och kostnaden stiger sedan till mellan 20 till 30 miljoner. Socialdemokraterna har istället föreslagit att alla barn som behöver ska få läxhjälp genom fritids där de flesta barn går redan idag. Kostnaden för S-förslaget är 110 miljoner men regeringen säger nej. Även skolverket har kritiserat förslaget kraftigt så regeringen är inte på något sätt okunnig om effekten av förslaget. Tvärtom, de vet vad de vill uppnå./…/

        Det är inte konstigt att de som har råd vill köpa sig ur Björklunds skola. Precis som alla andra ser Alliansens väljare att detta inte fungerar. Men den starkes rätt borde inte gälla i utbildningspolitiken. Istället för att bryta isär samhället bör skolan hålla ihop det och ge alla egna vingar för att nå sina mål.

        Skolpolitikens vägval är i grunden enkelt. Om Sverige ska fortsätta vara ett av världens mest framgångsrika länder måste vi börja i skolan. Utbildning är nyckeln till att kunna konkurrera i en globaliserad värld./…/

        Nästa logiska steg i Björklunds skola är att friskolorna kan börja ta extra betalt för avdragsgill läxhjälp efter skoltid. Då kan man redan när ett barn börjar i skolan välja basmeny eller extra allt. Vill man ha höga betyg i den konkurrensen är det bara att betala. Om man har pengar.

        Är du däremot född av föräldrar utan förmögenhet eller stora inkomster blir det problem. För dig.”

        Vad som behövs är en ickesegregerad skola. ALLA förlorar på den icke sammanhållna skolan. Även de duktiga. Det är en av anledningarna att skolresultaten sjunker (vilka undersökningar säger det förresten?).

        http://www.skolaochsamhalle.se/skolpolitik/sten-svensson-i-en-marknadsstyrd-skola-satts-demokratin-pa-undantag/

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Vad är detta?

Du läser för närvarande Om att alla politiska, samhälleliga och kollektiva förändringar är OMÖJLIGA. Alla privata och individuella förändringar är DÄREMOT MÖJLIGA. Samt om att socialisering aldrig är populärt – UTOM vid ett tillfälle: nämligen som ett led i principen att privatisera vinsterna och socialisera förlusterna…reflektioner och speglingar II....

Meta

%d bloggare gillar detta: