”Ofantlig” offentlig sektor har blivit ofantliga löner till VD:ar i privat sektor…

7 december, 2011 § 14 kommentarer

För det första så har offentlig konsumtion aldrig varit större än privat, något Daniel Ankarloo påpekat. Och se kritik av det som lärs ut i ekonomiutbildningarna i inte minst USA, samt insikterna att välfärdsstaten inte är en motsats till en blomstrande marknadsekonomi för ett land (kanske snarare tvärtom, till och med ett så stort land som USA behöver ta tillvara alla sina resurser), samt om ojämlikhet; att ekonomisk makt tenderar av avla politisk makt även i demokratiska och pluralistiska samhällen.

Han skriver (se tidigare inlägg om den ofrånkomliga framtiden) att det har blivit nödvändigt för borgerligheten att avväpna det politiska sprängstoffet i välfärdsfrågan genom att beskriva den framtida välfärdens omvandling, privatisering och minskade ambitioner som något ofrånkomligt.

Därför är det också nödvändigt för dem att skriva om det förflutna.

Fas ett i kritiken mot den offentliga sektorn (under 1970- och 80-talen) var att modellen var ineffektiv. Man talade om en ”offentlig sektor” som bara växte och växte – och gav allt mindre. Och denna argumentation började sippra in i arbetarrörelsens egna led, framförallt i kanslihushögern, med finansminister Kjell-Olof Feldt i spetsen. En argumentation som dock blev allt svårare att upprätthålla.

För från 1981 och framåt har den offentliga sektorns konsumtion, om inte annat, trendmässigt minskat istället för att öka.

Sanningen är kortfattat att den privata konsumtionen alltid har varit större än den offentliga, även med vår välfärdsmodell och också under 1970-talet, skriver Ankarloo.

Fas två som kom i början av 1990-talet utnyttjade krisen som bränsle för kritiken av den offentliga sektorn och nödvändigheten av ett systemskifte. Det Bildt-regeringen kallade ”valfrihetsrevolutionen” och ”den enda vägen”.

Men även de ideologiska och finanspolitiska argumenten att vi levt över våra tillgångar som motiverade förändringar (stålbad)  försvann.

Då fick man lov att hitta på nya argument för att skära ner på välfärd och trygghetssystem (under sken av ekonomisk ansvarsfullhet, så de som ifrågasätter dessa doktriner kan avfärdas som inte ansvarsfulla) och fas tre i motiveringen för systemskifte  i välfärdsmodellen kom. Nu är det inte längre det förflutna som måste undgås, inte heller en omedelbar statsfinansiell kris eller dylikt längre motiv för ”reformerna”.

Nu handlar det om den hotande framtiden: med en mängd ”utmaningar” mot välfärden (ökat vårdbehov, ålderschock osv.)

Privatiseringar, marknadifiering och välgörenhet i de offentliga sektorns ställe framställs som oundvikliga.

Men finansieringsproblemet är en ickefråga. Vi kommer att kunna ”finansiera” framtida välfärd offentligt och via skattsedeln även framöver – om vi skulle vilja det – och UTAN chockhöjningar av skatten. Det har de senaste 20 åren redan visat.

Men funktionen i den offentliga berättelsen är att vi inte ens ska vilja det.

Det håller väl redan på att bli uppenbart att det verkliga innehållet i alla vackra marknadsfraser om ”valfrihet” och ”flexibilitet” visar vilka som ska vara ”flexibla” å ena sidan  och vilka som finner ”valfrihet” å andra sidan?

Och nu till det om ”den ofantliga offentliga sektorn” och ofantliga VD-löner.

Robert Sundberg i ledaren ”Euro, Carema och jorden”:

”Förr talade Moderaterna om den offentliga sektorn som den ofantliga sektorn. Det gjorde även Fredrik Reinfeldt, som skrev bok om de sovande svenskarna som förslöats av den stora, i skatter kostsamma, välfärdsstaten.

Men ersättningarna till chefer i den sektorn var inte så ofantliga som vårdbolaget Carema, och dess moderbolag Ambea, kommer upp till. Caremas nuvarande vd taxerade för en inkomst i fjol på 23 miljoner kr, drygt 3 i lön och 20 i inkomst av kapital (bonus).

Ambeas nuvarande vd deklarerade för över 50 miljoner kr i inkomst i fjol. Och förre Ambea-vd:n tjänade i fjol 52 miljoner kr. 3,6 var inkomst av tjänst och drygt 48 var inkomst av kapital.
Det senare främst i form av vinst från försäljning av aktier i företag i vårdsektorn då de såldes till riskkapitalbolag.

Numera går det alltså, som direktör, att tjäna ofantliga pengar på den verksamhet som den offentliga sektorn skötte, men som nu företag ägda av riskkapitalbolag driver.”

Apropå Caremacheferna som tar hem enorma pengar i ett miljonregn.

Och 5 Carematoppar tjänade 362 miljoner kronor. Vad slags vård och omsorg har vi fått för dessa pengar?

Kunde de ha använts bättre? Till människor som verkligen behöver dem?

Behöver dessa toppar verkligen dessa pengar?

Tjänar de inte tillräckligt redan?

Se Ett hjärta RÖTT om ”Nya M – toppstyrning, egenintresse och ljusskygga kopplingar.” Verkligen värt att läsa! Har politiker, och inte minst M-politiker, blivit köpta (fått pengar under bordet) för att sälja ut våra gemensamma tillgångar för spottstyvrar? Se om M-kopplingar till vårdbolagen. Nu citerar jag också:

”M-kopplingarna till vårdbolagen

• Kristina Axén Olin, Stockholms förra finansborgarråd, gick direkt från storbeställare till rådgivare till Carema Care.

• Gustaf Douglas partistyrelseledamoten tjänade 642 miljoner kronor när Attendo 2005 såldes till ett brittiskt riskkapitalbolag.

• Gustaf Douglas och Kristina Axén Olin, 2:a vice partiordförande, ledde samtidigt Rosenbadsfonden, Moderaternas pengainsamling för maktskifte 2006.

• Henrik Borelius är vd på Attendo och tjänade 40 miljoner på Attendoaffären. Hans syster Maria Borelius utsågs till handelsminister 2006.  Före valet ledde Maria Borelius ett moderat insamlingsorgan riktat till näringslivet ”Företagarforum/Entreprenörs-nätverket”.

• Henry Sténson, ordförande i Moderaterna i Stockholm, ska som PR-konsult sköta Caremas krishantering.

• Birgitta Holm, moderat stadsdelsnämndsordförande och kommunstyrelseledamot i Stockholm, är ny enhetschef inom Carema sjukvård.

• Kent Ehliasson, chef för Caremas affärsområde för personer med funktionsnedsättning, utsågs i november till ny generaldirektör för Statens institutionsstyrelse.

• Filippa Reinfeldt, Stockholms sjukvårdslandstingsråd, kritiserades nyligen av fem läkare för att ge publicitet och konkurrensfördelar till Carema Cares vårdcentraler genom att ställa upp som invigare.

• Stellan Ungerholm, tidigare styrelseledamot i Carema Care och chef för Caremas affärsområde sjukvård, är M-politiker i Norrtälje.

• Ulf Adelsohn, förre moderatledaren,  satt i styrelsen för det danska riskkapitalbolaget Polaris som 2007 sålde Frösunda, ett företag i LSS-branschen. Enligt SvD gjordes en vinst på cirka 750 miljoner kronor.
– Det blev en bra affär, sa Adelsohn till SvD i mars i år.
Hur mycket tjänade du?
– Det har ingen med att göra, jag har för länge sedan lämnat politiken, svarade Adelsohn.”

Ja, ”Gör som Caremadirektörerna – väg dina blöjor och bli mångmiljonär!”

Se vidare Alf Norberg i blogginlägget ”Vad var det (V)i sa?”:

”Anmälningarna mot det privata vårdbolaget Carema ser aldrig ut att ta slut./…/

Och samtidigt som detta sker kvitterar Caremas VD ut 185 000 kr/månaden!

Hur kunde det bli så här fel?

De senaste årens politik har bytt ut drivkraften att ge en bra vård mot drivkraften att tjäna så mycket pengar som möjligt på gamla och sjuka. Utförsäljningar där vårdbolag kraftigt skurit ner kostnaderna för att skapa vinst. Vinster som sedan inte sällan gått till skatteparadis och undgått beskattning medans personalen slitit ut sig./…/

i landstinget Gävleborg var det bara (V) som ifrågasatte detta och det hördes heller inga protester från (S) eller (Mp) mot privatiseringarna, tvärtom så genomförde Sossarna och miljöpartiet utförsäljningen av Bollnäs sjukhus.”

Jan-Åke Blomqvist i ”Stormvarning i det finansiella havet”:

”Före den politiska avregleringen av finansmarknaden (banker, försäkrings-, fond- och finansbolag) för 30 år sedan lånade varje lands regering direkt av sin egen centralbank eller Riksbanken, som den heter i Sverige. Varje politiskt parti vill vinna val./…/

Avregleringens avsikt var, att regeringarna istället tvingas låna på den kommersiella finansmarknaden och inte via sin egen Riksbank eller centralbank. Då skulle statsskulderna hållas i schack, menade nyliberala ekonomer. Lånar regeringarna för mycket, straffas de med högre utlåningsränta. Samtidigt gjordes Riksbank och centralbanker fri från politisk inblandning. Och dess huvudmål blev att hålla inflationen i schack via styrräntan.

Men denna ekonomiska modell fungerade inte alls. Finansmarknaden var inte kapabel att låna ut ansvarsfullt varken till stater eller företag och hushåll. Och det är ju inte så konstigt, eftersom dess enda drivkraft är att vinstmaximera till ledning och aktieägare. Samtidigt har regeringarna inte tillåtit storbanker, att betala notan för de stora risker de har tagit. Regeringarna säger, att vi måste förhindra, att de går i konkurs, annars brakar hela betalningssystemet ihop. Detta innebär, att storbanker kan kamma hem enorma vinster praktiskt taget riskfritt./…/

Tiotusentals miljarder gavs i bidrag och lånegarantier från Sveriges och världens skattebetalare för att rädda storbanker, försäkrings- och finansbolag från konkurs samt betalningssystem från kollaps. Insättargarantin på inlåningskonton fyrdubblades i Sverige./…/

Men kraftig kritik mot denna ekonomiska politik kommer från oväntat håll, nämligen Storbritanniens centralbanks finanschef Andrew Haldane. ‘Bankernas aktieägare bär fem procent av bankernas totala risker, men har hundra procent makt och vinster’. Med detta i ryggen begriper var och en, att det lönar sej rejält för finansmarknaden att ta stora risker.

Sedan finanskraschen 2008 har ingen regering i EU på allvar tagit itu med finansmarknaden. Istället genomför EU-ledarna det som finansmarknaden kräver, nämligen att det gemensamt ägda ska reas ut till privata storföretag och gigantiska nedskärningar göras i de skuldkrisande länderna.”

Göran Greider i ledaren ”En liten tid kan vi blunda”:

”Det är inte många saker som på allvar skakat de mest konsumerande klasserna de senaste årtiondena.

I Sverige har den bäst ställda halvan av befolkningen sövts ner av skattesänkningar och inte ens tyckt sig behöva bry sig om de allt sämre trygghetssystemen – det drabbar ju inte oss som har det bra! Så har det sett ut: Allt som rör världen därute har kunnat stängas ute.

Förutom då en sak.

Även den höginkomsttagare som befriats från fastighetsskatt och fått sina hushållssubventioner har emellanåt oroats av klimatförändringarna.

Under ett par års tid före hösten 2008, då finanskrisen tog över allt intresse, skakades de flesta av de larm som kom om klimatet.

Plötsligt stod det klart att isarna i norr smälte snabbare än vad man förstått.

Medierna fylldes av framtidsbilder av den globala uppvärmningen som förskräckte. Och även många av de mest privilegierade såg på sina barn och tänkte någon gång:

Vad är det för värld som mina konsumtionsvanor skapar åt de kommande släktena?

Sedan försvann klimatrapporteringen.

Den förmörkades av finanskris och eurokris, samtidigt som de sövande effekterna av skattesänkningar fortsatte att verka.

Hur lång tid ska det ta innan verkligheten åter hinner ifatt oss, har jag tänkt år efter år nu./…/

De mest konsumerande klasserna i Sverige och västvärlden kan nog blunda ett litet tag till.

Annonser

§ 14 svar till ”Ofantlig” offentlig sektor har blivit ofantliga löner till VD:ar i privat sektor…

  • k skriver:

    Men Maria Larsson (K) banar glatt väg för Carema!

    Ingvar Persson skriver:

    ”Frågan är var äldreminister Maria Larsson har tillbringat de senaste veckorna? Det tycks i alla fall vara på en plats dit varken tidningar, radionyheter eller internet når. På något annat sätt är det svårt att förklara hur ministern helt tycks ha missat det hela Sverige talat om, skandalerna

    inom den privata äldreomsorgen.

    I går upprepade Larsson i alla fall regeringens planer på att tvinga kommunerna att öppna dörren för en privatisering av hemtjänst och äldrevård.

    Budgetpropositionen från i höstas talar om att genomföra LOV, lagen om valfrihetssystem, i hela landet. I klartext innebär det fritt fram för Carema, Attendo och de andra.

    Det innebär också att kommuner som vill ta ansvar för äldrevården genom egen verksamhet måste foga sig.

    Men budgetpropositionen skrevs innan Koppargården blev riks­bekant. Den skrevs innan någon hört talas om att väga blöjor och innan vi fått läsa rubriker om gamla som svultit ihjäl.

    Budgeten skrevs innan människor fått reda på att pengarna från äldreomsorgen fifflades undan i skatteparadis, och innan de senaste uppgifterna om hur chefer på Carema kvitterat ut mångmiljonbelopp.

    Om Maria Larsson tagit något intryck av den senaste månadens debatt skulle hon naturligtvis inte tvinga på kommunerna Carema.

    I stället för etableringsfrihet skulle hon föreslå nya regler för upphandling, och en rätt för kommunerna att säga nej när de privata vårdbolagen hotar möjlig­heten att erbjuda alla gamla en god vård.

    Men det gör hon alltså inte.

    Det är något svenska folket ser, men som Maria Larsson missar.”

  • k skriver:

    På Ekonomistas kan man läsa ”Behöver man oroa sig för korruption i Sverige?” apropå en artikel i Ekonomisk debatt.

    http://ekonomistas.se/2011/12/07/behover-man-oroa-sig-for-korruption-i-sverige/

    Se också en av artikelförfattarna på sin blogg i ”Topp 5 problem med Claes Sandgrens artikel, som orsakade artikeln i Ekonomisk debatt.

    http://remissinstansen.wordpress.com/2011/10/13/topp-5-problem-med-claes-sandgrens-dn-debatt/?preview=true&preview_id=577&preview_nonce=bf7a07aa98

    Se också ”Svensk korruption mer än bara repor i fasaden”:

    http://www.dn.se/debatt/svensk-korruption-mer-an-bara-repor-i-fasaden?

    Väldigt intressant!

    • k skriver:

      Och apropå korruption kom jag att tänka på fenomenet tillit.

      Jag tror det är riktigt att i mindre jämlika samhällen så blir tillit och samhällsliv sämre:

      ”Ojämlikhet delar upp människor genom ökande socialt avstånd och ökande skillnader i levnadsstandard och livsstilar. Genom ökande boendesegregation mellan rika och fattiga, så ökar detta också det fysiska avståndet.

      Regeringar och skapare av politik har ett ökande intresse av det ‘sociala kapitalet’ [har ALLA?] eller socialt sammanhang, tillit och delaktighet i socialt liv.

      Alla vet att dessa saker är viktiga delar i [upplevelsen av] livskvalitet och gör skillnad i hur samhället känns att leva i, men det har funnits litet erkännande att större jämlikhet är en viktig förutsättning för att stärka samhällsliv [man försöker bara bota symtom i en massa olika sammanhang i samhället].

      Människor litar mest på varandra i de skandinaviska länderna och i Nederländerna; inom marknadsekonomierna finns det femfaldig skillnad vad gäller nivåer av tillit och forskare har upprepat visat att höga nivåer av tillit är kopplat till låga nivåer av ojämlikhet.”

      Något som ju inte är svårt att föreställa sig tycker jag. Och i de skandinaviska länderna har inte alla haft EXAKT samma materiella tillgångar någonsin, inte ens under socialdemokratiskt styre, så exakt jämlikhet behövs inte. Men allt större skillnader påverkar samhällsklimatet, det behöver vi nog inte tveka över.

  • k skriver:

    Kjell Rautio i ”Årets första snöflinga väcker blandade känslor”:

    ”‘Påfallande är brådskan och det bristfälliga beslutsunderlaget…Det som pågår är ett storskaligt samhällsexpriment med mycket osäkert utfall…

    Den allvarligaste bristen i den nya politiken är enligt min mening att den till stor del saknar ett långsiktigt perspektiv på infrasystemets utveckling…’

    Orden härstammar från en bok från 1994, med titeln ‘I fädrens spår – Den svenska infrastrukturens historiska utveckling och framtida utmaningar’, som skrevs av professor Arne Kaijser.

    Det Kaijser, som är en av landets främsta forskare på området, beskriver i ovanstående ord är just den tidsperiod då ‘avregleringen’ och privatiseringen av det svenska järnvägstrafiken startar på allvar./…/

    I inget annat jämförbart land har det ‘avreglerats’ och privatiserats så mycket, på infrastrukturområdet, som hos oss.

    I andra länder som tidigare provat på att marknadisera och privatisera på detta område, exempelvis Storbritannien och Nya Zeeland, har man idag tvingats återreglera och påreglera igen.

    Den som för några år sedan ens nämnde begreppet ‘naturligt monopol’ riskerade att stämplas som ‘kommunist’.

    Men idag känns det som att vinden vänt. Det har blivit legitimt att ifrågasätta de ‘sanningar’ som ytterst låg bakom marknadiseringen av samhället från 1990-talet och framåt.

    Tågkaoset, de skenande elpriserna, vanvården i äldreomsorgen och kunskapsfallet i skolan håller just nu som bäst på att sticka hål på den nyliberala luftballongen.”

    Inte en dag för tidigt!

    Jag kommer också att tänka på Mikael Nybergs bok ”Det stora tågrånet”:

    Från hela folkets järnväg till hela folkets tågkaos

    Tåg som inte går i tid. Tåg som inte går alls. Nedfallna kontakt­ledningar. Haverier. Dödsolyckor. Den svenska järnvägen är i kris. Och det beror inte främst på snön.

    Tågtrafik kräver samordning och planering. Men svenska politiker bestämde i slutet av 1980-talet att det skulle fungera bättre med marknadsmekanismer.

    Arbetskamrater som förr löste problem tillsammans sitter nu på var sin sida i gräl om paragrafer i affärskontrakt.

    Det blir fler och fler administratörer, färre och färre järnvägare ute på spåren.”

    Men byråkratin skulle ju bort i nyliberalismens lyckorike!?

    ”Fuskjobb ersätter yrkeskunnandet i underhåll av spår och vagnar, och tåg blir stående i timtal ute i spåren för att fungerande beslutsgångar brutits sönder. För personalen i vagnarna gäller det att le och se ut att trivas i ett tilltagande kaos.

    Modellen med fri konkurrens på spåren övergavs redan i järnvägens barndom. Nya försök i Storbritannien fick katastrofala följder. Men svenska politiker framhärdar.

    Det stora tågrånet är den första stora granskningen av tågkaoset. Mikael Nyberg gräver i dokumenten och talar med banarbetare, tågmästare, städare, lok­förare och tjänstemän.

    Det finns ett samband, upptäcker han, mellan järnvägens sönderfall och de finansiella bubblorna.”

    • k skriver:

      Läs också Mikael Nyberg i ”VART SKICKAR VÄNSTERN RÄKNINGEN?”:

      ”Lars Jonung, rådgivare till statsminister Carl Bildt krisåren 1992-1994, har synpunkter på Göran Perssons memoarer. Han tycker inte att s-regeringens budgetsanering under 1990-talet är något att skryta med, skriver han i Dagens Nyheter 2 februari 2008.

      Tvärtom, den motverkade återhämtningen: ‘priset blev lägre tillväxt och ökad utslagning på arbetsmarknaden jämfört med en mer balanserad politik’.

      Så lät det inte då det begav sig.

      De borgerliga nationalekonomerna insåg visserligen att budgetunderskotten var ofrånkomliga, till och med önskvärda, men larmet om statsskulden hade, som Hans Tson Söderström påpekade 1995, ‘en viktig pedagogisk roll’.

      Det blev möjligt att attackera de sociala trygghetssystemen.

      Har borgerligheten börjat komma på andra tankar?

      Den pågående finanskalabaliken har inte bara drivit många amerikaner från hus och hem, paralyserat några av världens största banker och utmynnat i den värsta ekonomiska krisen sedan 1930-talet.

      Den har också framkallat ett mått av eftertanke i samhällets överdel.

      ‘Jag tror inte längre på marknadens självläkande krafter’, säger chefen för Deutsche Bank, och i Financial Times dödförklarar före detta Världsbanksekonomen Martin Wolf ‘drömmen om en global frimarknadskapitalism’.”

      Men… Läs vidare i hans kapitel i boken ”Högerns svarta bok.”

  • k skriver:

    Bra sagt!

    Kännetecknar inte nuvarande kulturpolitik och jag tror inte alls, som ”kulturarbetare”, att lidande ska till för att man ska skapa stor konst! Tvärtom!

  • k skriver:

    Och här är en annan som kämpar: ”Nyliberalen som kämpar för våra invandrare – för biltvättens skull”!

    Artikeln som Lars Pålsson Syll länkar till har titeln ”Hur klara öppenhet utan låglönejobb?”:

    ”– När jag bodde i Schweiz kunde jag inte få min bil tvättad för hand, utan var tvungen att köra den genom en automatisk biltvätt som riskerar att repa den. I London är det aldrig något problem – där är det vanligt att nyanlända ryssar tvättar folks bilar som sitt första jobb i England, sade Legrain under vår debatt.

    Hans argument låter cyniskt, men problemet är naturligtvis inte att det saknas möjlighet att få bilen handtvättad i Schweiz, utan att det i Europa ofta saknas en marknad för jobb som nyanlända, lågutbildade invandrare kan ta i början av sin tid i det nya landet. Saknar man kvalifikationer och djupare språkkunskaper är man ofta beroende av det där första jobbet för att komma på fötter, och in i gemenskapen.

    I Sverige är skillnaden mot exempelvis England och USA slående i detta avseende: Där möter man den lågkvalificerade invandrade arbetskraften överallt – i butiker, nagelsalonger, tvättinrättningar, restauranger och butiker. I Sverige är lönespridningen så liten att den högkvalificerade arbetskraften lika gärna kan söka sig till de lågkvalificerade jobben. Ekonomiskt blir skillnaden liten.

    Att stå i kassan i en butik är tillräckligt attraktivt för extrajobbande studenter, medan lågutbildade invandrare i alltför stor utsträckning inte arbetar alls. Mediantiden för en nyanländ kommunplacerad invandrare att få jobb i Sverige är sju år, och så länge invandringen på så vis utgör en kostnad begränsas också mängden invandrare som vi är kapabla att ta emot.

    Den svenska vänstern behöver alltså formulera ett svar på Legrains tes: Om man inte öppnar för fler lågkvalificerade jobb – till exempel för att man anser att en tillvaro på bidrag skulle vara värdigare – hur gör vi då för att invandring av lågkvalificerad arbetskraft inte ska utgöra en kostnad?”

    Är vänstern emot lågkvalificerade jobb? Och vad för slags lågkvalificerade jobb pratas det om? Är högern för öppenhet och vänstern inte? Vad vill egentligen högern och nyliberaler ha? De vill ha folk som tvättar bilen åt dem, städar hemma osv för en spottstyver, samt att detta subventioneras med våra skattepengar!?

  • k skriver:

    Lena Sandlin i ”Partiet borde lyssnat på Jämtin”:

    ”Sommaren 2009 Skrev dåvarande borgarrådet i Stockholm och nuvarande partisekreteraren Carin Jämtin på DN-debatt under rubriken ‘Skattepengar för välfärd får inte gå till kapitalister’ Jämtin menade redan då att svensk lagstiftning måste ändras, så att en vinstbegränsning införs inom den privat drivna välfärden.

    Jämtin argumenterade för att friskolornas och de privata välfärdsföretagens vinster inte skulle gå till aktieägare. Hon konstaterade att stora delar av friskolornas vinster hamnade i aktieägarnas fickor i stället för att komma eleverna till del, trots att de privata välfärdsföretagen finansieras med skattemedel. Jämtin deklarerade att det är oacceptabelt. Vinsterna måste användas för att höja kvaliteten i verksamheten.

    Carin Jämtin föreslog att Socialdemokraternas partikongress på hösten 2009 skulle ställa sig bakom begränsningar av vinstuttag för välfärdsentreprenörer.

    Tyvärr gick inte kongressen på Carin Jämtins förslag utan antog i de politiska riktlinjerna vid kongressen ett bejakande av privata alternativ och luddiga kompromisskrivningar om att kvaliteten går före vinsterna i välfärden.”

    Bror Perjus i ”Ska vi räddhågat lägga oss så nära högerregeringen som möjligt?!”:

    ”Så kom då äntligen en seriös förstasida i DN med socialdemokratins ledare Håkan Juholt som faktiskt handlar om hans politiska budskap; ‘Kräver nya tuffare regler . S-ledaren vill öka pressen på bolag i avreglerade branscher’.
    En utmärkt artikel.
    Inga efterslängar, inget trams. En genomgång av vad han vill i några helt centrala samhällsfrågor.
    Mobiloperatörer ska ge service i hela landet. Apoteken ska sälja även sådana läkemedel som efterfrågas av färre. Staten ska se till så att järnvägarna fungerar, även vintertid. Elbolagen ska inte kunna ta ut hur hutlösa priser som helst.”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: