Statusjaktens konsekvenser…

24 januari, 2016 § Lämna en kommentar

statusjakten konsekvenser a

Ser vi nu resultatet av ett alltmer ojämlikt samhälle, där status känns allt viktigare för väldigt många människor? En viss kategori får det allt svårare? Försöker och försöker att hänga med?

En person jag inte sett på ett tag stötte jag ihop med för en vecka sen. Hon undrade om vi fortfarande bor i vår lilla lägenhet!

”Jo, det gör vi.”

svarade jag. Det är lite lustigt, eller hur man ska uttrycka det: människor ”anklagas” för att de inte tar ansvar, men när människor verkligen gör det så undrar man över det!? 😉

Vad är viktigt? Är det ytan som är viktig?

Familj

  • tid för varandra
  • relationer
  • prata och se varandra
  • göra saker tillsammans

Socialt/vänner

  • hinner” jag höra av mig?
  • Umgås, middagar, fest
  • någon jag vet behöver mig lite extra
  • prata, skratta, dela saker

Fritid

  • tid hemma
  • sysslor
  • avkoppling
  • roligt
  • nödvändigt/måsten

Hobby

  • det jag tycker om att göra som ger mig glädje, avkoppling, utlopp för min kreativitet
  • musik, sport, läsa, baka, träna, pyssla osv.

Jobb

  • sysselsättning
  • tillfreds – trivsel
  • kolleger – gemenskap
  • arbetsglädje
  • meningsfullt
  • osv

Motion

  • rör jag på mig tillräckligt för att min kropp ska må bra?
  • Har jag hittat någon form som passar mig?

Vardag/logistik

  • rullar min vardag på på ett trivsamt sätt?
  • Stressar jag?
  • Har jag gjort ett schema i agendan som hjälper mig/oss med rutiner t.ex.?
  • Behöver jag ändra något?

Avkoppling/själen

  • har jag hittat tillfällen till riktig avkoppling? Ro? T.ex. bad, bastu, bok, musik, bön, avslappning av något slag osv…
  • kommer jag ner i varv ordentligt då och då?
  • Göra upp med saker
Annonser

Om arbetslinjen…

26 juli, 2014 § Lämna en kommentar

Alliansens arbetslinjeaNej, den betyder inte att de som jobbar fått det bättre.

”Den som arbetar skulle få det bättre, lovade alliansen. Samtidigt lovade de att sjuka och arbetslösa skulle betala priset för att de med jobb får mer i plånboken. Arbetslinjen hette det.

Sagt och gjort: De som har jobb har lägre skatt nu, på bekostnad av sjuka och arbetslösa. En rysligt orättvis politik men i linje med vad de lovade.

Nu visar en ny ‘svartbok’ som LO publicerar att alliansen dock gjort det betydligt sämre för de som jobbar.

De har försämrat lagen om anställningsskydd (LAS). A-kassan har försämrats så mycket att den i praktiken slagits sönder. Alliansen har gjort det möjligt för arbetsgivare att anställa tidsbegränsat utan skäl till varför anställningarna är tidsbegränsade, vilket strider mot EU:s regler.

Regeringen har dessutom förändrat av provanställningsreglerna, vilket gör att fler unga är otrygga och kan sägas upp lite hipp som happ. De har också gjort arbetsgivarens ansvar för att hjälpa anställda tillbaka när de varit sjuka eller skadade mindre.”

osv

Vad har vi fått betala för litet mer pengar i plånboken? Ganska mycket skulle jag vilja påstå. Inte minst samhälleligt!

Mer om politikers frånsägande av ansvar och om grandiositet, samt också om jantelagen – universitet, sjukhus och skolor förutsätts kunna styras på samma sätt som företag (de har ingen särskild status, ska inte tro de är förmer eller annorlunda)…

22 april, 2012 § 7 kommentarer

Patrik Hall skriver intressant på s 289 i boken ”Managementbyråkrati – organisationspolitisk makt i svensk offentlig förvaltning” (politiker har delegerat bort sitt ansvar. Jag undrar VEM tar ansvar istället? Någon?) hänvisande till Mats Alvessons bok ”Tomhetens triumf: Om grandiositet, illusionsnummer & nollsummespel”*):

”Alla vill ha status, och detta åstadkoms genom konsumtion, livsstilsvanor och utbildningar och befattningar med tjusiga namn.”

Hur kommer det sig att vi kanske inte i högre känner oss värda tillräckligt precis som vi är? Är det något vi fötts med?

*) Om Alvessons bok kan man läsa:

”Dagens samhälle utmärks av grandiosa självbeskrivningar och anspråk i stor skala.

Detta samtidigt som kampen om godbitarna yrkespositioner, utbildning och konsumtion i allt högre grad handlar om ett nollsummespel.

Varumärkta produkter uttrycker identitet och tjusighet. Men mycket av detta är­ ­substanslöst prat och rymmer inslag av bondfångeri och själv­­bedrägeri. Bakom den grandiosa fasaden lurar tomhetens triumf.”

Hall fortsätter:

”Samhället präglas av ett slags kollektiv narcissism.

Bakom grandiositeten lurar emellertid tomhetens triumf.

Man putsar på fasader, medan innehållet inte förbättras – ibland kanske det till och med försämras, och den välputsade fasaden blir något som kompenserar för tvivelaktigt innehåll.”

Han skriver om…

”… organisatorisk statusjakt och grandiositet.”

Ytan ser fin ut, kanske finare än den gjorde tidigare, men har innehållet förändrats ett enda dugg? Kan det till och med ha försämrats? Han menar t.ex. att implementeringen av Lean Healthcare vid stort svenskt sjukhus inte handlar om

”… att skapa effektivare organisationer, utan istället om att signalera att de är moderna, och på så sätt uppnå högre status från omgivningen./…/

Cheferna och andra reformatorer träffas på konferenbser och solar sig i varandras framgångar. Vad som egentligen pågår inom de organisationer som berättelserna påstås handla om skulle vara intressant att veta.”

Ja, precis! Hur ser det egentligen ute i de där fantastiska organisationerna? Ytan är viktigare än det faktiska innehållet?

Och har det blivit någon skillnad för ”avnämarna”, dvs. elever i skola, patienter i sjukvården, brukare av privat och offentlig omsorg?

På samma gång så riktar sig managementreformer MOT äldre typer av grandiositet skriver Hall:

”Professorer, läkare eller lärare är inte märkvärdigare än andra människor.”

Ny slags grandiositet skapas? Andra kategorier övertar professorers, läkares och lärares roller? Och ses nu upp till istället? Status är fortfarande viktig, men en förskjutning har skett? Är detta nya bättre än det gamla? Finns det ett tredje sätt, som är bättre än de gamla sätten?

Hall menar att det finns tendenser till jantelagstänkande i managementreformerna! Dvs ”du ska inte tro du är något”. Vi ska både slå på trumman för oss och samtidigt inte tro att vi som individ eller organisation är förmer än någon annan!? Och de debattörer i kommentarsfälten som försöker tysta andra debattörer med att de drivs av jantelagen kanske drivs just av denna jantelag själva: deras meddebattörer ska inte tro att de är något!?

Hall skriver på s 290:

”.. det finns tendenser till jantelagstänkande i managementreformerna. Universitet och sjukhus forutsätts exempelvis kunna styras på samma sätt som företag.

Detta relaterar till den verksamhetsoberoende karaktären av managmentreformer – att dessa reformer kan tillämpas på alla organisationer, överallt. Ingen organisation ska tro att ‘den är nåt’. Likriktning och standardisering präglar utvecklingen inom samtliga de sektorer som studerats i denna bok – högskolan, sjukvården och kommunen.

I grunden menar jag alltså att man kan spåra moraliserande drag i denna utveckling.”

Ja, och vi har fått en annan typ av förståsigpåare, inte minst bland ekonomer. Allt har ju blivit ekonomi, vadå, några ”avnämare” eller effekterna för några såna? Politikerna har hakat på detta; de är väldigt måna om att framstå som ”ansvarsfulla,” när det gäller ekonomin, men vilka effekterna blir för medborgarna det har sekundärt värde (om det alls betyder något, utom för de mest välbeställda)?

Och vadå, om tillgängligheten för värktabletter har blivit större tack vare den fantastiska avregleringen av apoteken, se Mats Gerdau (m) nedan? Hur har tillgägnligheten blivit vad gäller betydligt mer livsviktiga läkemedel för grupper som har det ekonomiskt tufft? Är inte tillgången på Alvedon ett lyxproblem? man kan ju också fråga sig varför vi behöver värktabletter i sån grad?

Hall skriver på s 291 om den kvinnoklinik han specialstuderat (för boken?), att de vill bli ”Sveriges bästa BB” och att de strävar efter kvalitetsutmärkelser:

”Men på vilket sätt ska kliniken egentligen bli bäst?”

Ja, precis!

Han svarar:

”Jo, den ska bli bäst genom att den ska vara den klinik som bäst uppfyller externa standarder och normer [interna standarder och normer, vadå?].

Den ska bli bäst på att implementera Socialstyrelsens (likriktade och standardiserade) ledningssystem för kvalitet.

Den ska bli bäst på att uppfylla kraven i SIQ:s (likriktande och standardiserade) kundorienterade verksamhetsutvecklingsmodell.

Den ska bli mest normal i det benshmarking-projekt med andra kvinnokliniker som den ingår i./…/

Som Bejerot hävdade (citerad i kapitel 1) är det standardiserade kundmöten som eftersträvas, efter modell från flygbolag, snabbmatsindustrin och andra servicenäringar [se ‘Bortom New Public management: Institutionell transformation i svensk sjukvård’, hur mycket effektivare har egentligen sjukvård eller skola blivit? Ineffektiv på andra sätt och vadå, de professionellas bedömningar?].”

Är det så vi vill bli bemötta som patienter, elever osv, på standardiserat sätt?

Hall påpekar att organisationer och dess medarbetare ska vara flexibla (och bli allt flexiblare) medan de system som styr dem är väldigt rigida: systemet ändras inte. Det säljs exakt likadant till alla kunder. Om man ifrågasätter styrsystemet så är det inte fel på det, utan på den som kritiserar. ”Lyd och håll tyst!”

Managementteknikerna blir som religioner och de som säljer dem närmast som gudar. De framstället både sitt system, sin metod och sig själva på det sättet. Litet grandiost alltså, menar Hall, om jag förstått honom rätt.

Han drar också ut konsekvenserna av managementstyrning, och den byråkrati som finns kring denna, för demokratin. Politikerna delegerar bort sitt ansvar istället för att ta det.

Ja, hur är det med privatiseringshysterin, inte bara i blått styrda kommuner, utran också i rödgrönt styrda? Överallt så privatiseras det hej vilt och därmed är alla problem lösta, tros det? Men vilka problem kan vi komma att få se, både i nära framtid, samt på längre sikt?

Och några tjänar massor med pengar på att sälja dessa styrsystem, vars effekter det finns skäl att ifrågasätta? Om dessa system verkligen ÄR okej borde man inte vara rädd för att bli granskad? Här granskas och ifrågasätts ju andra yrkesgrupper ganska rejält. är det skillnad på folk och folk, system och system, organisation och organisation?

Mer av samma. 😦

Ja, mer av samma igen!?

Skojar Gerdau? Finns det inte betydligt viktigare saker, än en sådan ickefråga? Sen undrar jag vem som började prat om avreglering av apoteken (inte för att jag hyllar den/de som gjorde det)? Hur många uppskattar denna avreglering? Har den verkligen gett oss bättre apotek? Eller tvärtom sämre??

Började fundera om inte Björn Johnson skrivit om honom? Jo, apropå missbruksutredning

Effekter av att undgå djupgående granskning och kritik samt avsaknad av stark socialdemokrati – medvind för (m) vilken tycks ha stigit dem åt huvudet…

27 oktober, 2011 § 2 kommentarer

Artikeln hittas här:

”Moderaterna är i första hand en PR-maskin, som förstått den mediala logiken och ridit högt på de antipolitiska vindarna. I frånvaron av en stark socialdemokrati har fältet lämnats fritt. Partiet har på ett mirakulöst sätt undgått djupgående kritik och granskning.

Men kanske går det en gräns vid just historieförfalskning. Och om det från partiets och Arkelstens sida inte är fråga om medveten förfalskning, vilket man har svårt att tro – vad är det då fråga om? Svar: Ytlighet, självbedrägeri och en vana vid att kunna säga vad som helst och ändå komma undan.

Jag vet inte vilket som är värst.”

Om historierevisionims kan man läsa här i wikipedia.

Ulf Lundén i ”En liten moderat historielektion”:

”Arkelsten fick genast mothugg och tog sedan tillbaka sitt påstående men fick då kritik av högerorienterade historiker som menade att hon inte hade behövt be om ursäkt. Det ger en värre bismak än Sofia Arkelstens klavertramp. Så långt har alltså arbetet gått att vår 1900-talshistoria är utsatt för ett slags historierevisionism även på högerakademisk nivå.

Varför satt det över huvud taget en högerregering vid makten på den tiden?

Jo, av det enkla skälet att det fanns lagar som gjorde att arbetarklassens röster inte var lika mycket värda. Vi hade ett system med första kammare och andra kammare i riksdagen. Det innebar i praktiken att de bättre bemedlade i samhället hade den verkliga makten i politiken.

Efter den ryska revolutionen gick högern i första kammaren med på en rösträttsreform.  Inför hotet om revolution även i Sverige var socialdemokraternas och liberalernas idéer om demokrati ett betydligt bättre alternativ.

Men det betyder inte att högern tyckte att demokrati eller rösträtt var något att i grunden sträva efter.  Högerledaren Arvid Lindman uttryckte saken på följande sätt: ‘Att få rösträtt är icke någon rätt för vare sig den ene eller den andre. Det enda avgörande därvidlag är statsnyttan’

Han kallade också sin proposition om rösträtt för ‘en svår kapitulation’.

Nästa val blev också ett stort nederlag för högern när även folk utan bankkonton fick gå till vallokalerna. Socialdemokraterna och Liberalerna gick framåt. Lindman petades av liberalen Nils Edén, som bildade regering tillsammans med Socialdemokraterna.

Den medvind som Högerpartiet för närvarande upplever tycks ha stigit dem rejält åt huvudet. På moderatstämman hävdades bland annat att partiet hela tiden varit ledande mot apartheid.  Det är också fel. Moderaterna var enda riksdagsparti att inte ställa sig bakom de officiella svenska protesterna.

Dåvarande M-ledaren Gösta Bohman kommenterade segregationen i Sydafrika efter ett besök:

‘Man måste betänka att de inte behöver ha så dyra bostäder. I soliga länder kan man leva i plåtskjul och plocka bananer på träden’

Partiets företrädare har gjort andra häpnadsväckande uttalanden eller vad sägs om följande citat av Charlotte Cederschiöld (m) om Silvio Berlusconi: ‘…en rakryggad fritänkare som är värd vår beundran’.”

Så har Moderaterna röstat

1904–1918: Nej till allmän rösträtt.
1916: Nej till allmän olycksförsäkring i arbetet.
1919: Nej till åtta timmars arbetsdag.
1919: Nej till kvinnlig rösträtt.
1921: Nej till avskaffandet av dödsstraff i Sverige.
1923: Nej till åtta timmars arbetsdag.
1923: Nej till avskaffandet av dödsstraff i Sverige.
1927: Nej till folkskolereform.
1931: Nej till sjukkassan.
1933: Nej till beredskapsarbete.
1934: Nej till a–kassa.
1935: Nej till höjda folkpensioner.
1938: Nej till två veckors semester.
1941: Nej till sänkt rösträttsålder.
1946: Nej till fria skolmåltider.
1946: Nej till allmän sjukvårdsförsäkring.
1947: Nej till allmänna barnbidrag.
1951: Nej till tre veckors semester.
1953: Nej till fri sjukvård.
1959: Nej till ATP.
1960–talet: Ja till apartheid. Moderaterna tog avstånd från alla sanktioner mot apartheidregimen i Sydafrika och var emot det svenska stödet till ANC.
1963: Nej till fyra veckors semester.
1970: Nej till 40–timmars arbetsvecka.
1973: Nej till möjligheten till förtidspensionering vid 63.
1974: Nej till fri abort. Den 29 maj 1974 röstade riksdagen ja till fri abort, vilket resulterade i den svenska abortlagen som låter kvinnan själv besluta om abort upp till den 18 graviditetsveckan. Moderaterna röstade nej.
1976: Nej till femte semesterveckan.
1983: Nej till löntagarfonderna.
1994: Nej till partnerskapslag för homosexuella.
1998: Nej till erkännande av homosexuellas rättigheter inom EU. EU–parlamentet röstade för ett erkännande av homosexuellas rättigheter, men de moderata ledamöterna röstade nej.
2003: Ja till Irakkriget. Alla riksdagspartier demonstrerade mot och kritiserade Irakkriget utom just moderaterna.
2004: Ja till sänkt a–kassa och sjukpenning.
2006: Nej till gröna jobb.
2006: Nej till sex timmars arbetsdag.
2006: Nej till upprustning av offentliga sektorn.
2006: Nej till höjd a- kassa.
2006: Ja till sänkt a-kassa.
2006: Nej till höjd sjukersättning.
2007: Ja till sänkt sjukersättning.
2008: Ja till FRA-lagen
2009: Ja till IPRED-lagen

Alliansfritt Sverige skriver om Sanktionsmotståndare skrev om M:s historia om apartheid.”

Om Nils Ferlin.

Diane Ravitch om amerikansk skolas problem: ”Blickarna leds bort från fattigdom och isolering på grund av ras”…

17 september, 2011 § 4 kommentarer

[Uppdaterad på kvällen samt 18 september, se slutet av postningen. Se också om videon ovan allra längst ner].

Diane Ravitch i tidigare länkad video (se denna bloggpostning) från en andra genomlyssning nedan, litet fritt. Så lyssna själv för säkerhets skull.

Tycker jag känner igen saker här och ser tendenser i samma riktning och reagerar på saker (opportunistiska) båda lärarförbundens ordföranden, Eva-Lis Sirén och Metta Fjelkner)  kommit med i olika skolfrågor (har de förlorat kontakten med gräsrötterna p.g.a. sin privilegierade position och frottering med andra i privilegierade ställningar kan jag inte låta bli att undra).

Bill Gates och Oprah [tillsammans med ytterligare några ytterst välbeställda amerikaner] har sjösatt en kampanj för att förtala och demonisera den amerikanska skolan. Jag skulle vilja invitera dem att gå i era skor under en vecka [säger Ravitch till en stor församling lärare i Los Angeles?].

Ni gör det bästa jobb ni kan göra med de resurser som står till buds, utan stöd i en nation som väljer att ignorera de mest dramatiska ökningar av fattigdom som vi har sett i detta land på många, många år.

Vi ÄR i kris, men inte på grund av det som händer i skolorna, utan på grund av attackerna på den offentliga utbildningen och attackerna på lärare.

Vi har fått höra att offentliga skolor är urusla, lärarfacken är ett hinder för reformer/förändringar.

Och svaret på krisen sägs vara privatisering.

Men charter schools [amerikansk friskola, som får allmänna medel] är faktiskt offentliga skolor. De får allmänna medel, men är privata.

Privata individer tar allmänna medel.

Låt oss titta på charterskolornas meriter. En grupp som är väldigt pro-charterskolor gjorde en utvärdering nyligen. Denna tittade på hälften av charterskolorna i USA. Det finns 5 000 sådana. Och sedan matchade de var och en av dessa med en motsvarande offentlig skola.

Resultat: 17% var bättre än de offentliga skolorna. Vilket är mindre än 1 av 5 skolor [1 av 5 skulle ge siffran 20%]. 27% var sämre än en motsvarande offentlig skola. Nästan dubbelt så många var alltså sämre än bättre.

Uttryckt på annat sätt: 17 av 100 skolor är alltså bättre [27 av 100 skolor är SÄMRE än offentliga skolor, eller], övriga 83 skolor av 100 är antingen lika bra eller sämre, men i det stora hela så ger de inte bättre resultat än vanliga offentliga skolor.

Många, många offentliga skolor håller på att privatiseras i USA till trots av att alla undersökningar visat att de inte är bättre – och ovanpå allting annat missgynnar flera grupper [latinamerikaner, fattiga osv].

För många barn är skolvalet alltså ett lotteri och detta trots att många charterskolor ‘skim’ [‘skummar bort’ eller som vi säger i Sverige ‘plockar russinen ur kakan’] de elever de antar [dvs. de tar inte en stor andel barn med särskilda behov, som kan antas behöva extra stöd av en mängd olika anledningar].

Och trots alla fördelar de har så får de INTE bättre resultat [trots t.ex. bortsortering av elever som skulle kräva särskilda insatser som nämnts ovan. Något som är i högsta grad anmärkningsvärt, är det inte? De borde ju få bättre resultat, när de sorterar bort elever (vilket de kan göra med diverse medel, även om de åläggs att ta emot alla barn. Något jag tror skett: man får elever att sluta t.ex.)].

Amerikansk skola brottas med fallande resultat vilka har skyllts på de ‘lata lärarna’.

Men om incitamenten blir bättre, då kanske de [lata, dåliga lärarna] rycker upp sig?

Det är bara det att denna strategi fungerar inte har det visat sig. Resultaten i skolan har inte förbättrats trots erbjudanden om högre ersättning för duktiga lärare, testning av elever [och lärare] osv.

Men trots de magra resultaten från införande av incitament för bättre prestationer så har anhängarna för dessa långt ifrån gett upp.

Lärare förstår att denna tävlan om mer betalt kommer att förstöra samarbete, även om de skulle vilja ha mer betalt och skulle behöva mer pengar.

Här fick Ravitch rungande applåder av publiken.

Ekonomer undersökte två grupper mattelärare, av vilka den ena fick en bonus på 15 000 dollar [nästan 100 000 kronor] och en annan som inte fick det [medellönen för lärare är ca 50 000 dollar, dvs ca 330 000 kronor]. Hur de som gjorde undersökningen än skärskådade sitt material från alla tänkbara, möjliga och omöjliga, vinklar så fick de inget positivt utfall av bonusen.

Båda grupper fick exakt samma resultat hos eleverna.”

Ravitch beskrev hur man har system där man ger extra pengar till topplärarna och avskedar dem i botten (man lägger också ner skolor som är ”dåliga”. Såna här hot lever alltså lärarna i USA under. Hur påverkar det dem, deras jobb, hur de behandlar eleverna osv?).

Problemet är att forskning inte stöttar detta. Studie efter studie har visat att lärare inte ensamma eller ens i första hand är ansvariga för elevers testresultat.

Testandet är skadligt för lärarprofessionen. Elever tilldelas inte [??] slumpvis, så en lärare kan ha en svårare klass ett år, en mindre svår nästa år, nästa år en mer samarbetsvillig klass osv.

Måtten är alltså instabila och inte riktigt tillförlitliga [för att mildra att Ravitch inte skräder orden; hon använde ordet ‘highly’ dvs ‘ytterst’ otillförlitliga]. Ett test ger en lärare höga betyg, ett annat låga och det tredje medelbetyg. Dvs samma lärare kan tillhöra både medel, över medel och under medel beroende på vilket test som används [hade en kollega till Ravitch visat].

Tester kan också missbrukas; för att smörja folk, för att få gott rykte osv.”

Ravitch är mycket emot detta testande därför att det uppmuntrar till beteenden som är mindre bra.

Tester, som har en aura av vetenskaplig objektivitet som de saknar, används och det driver bort andra lärarkvaliteter och tystar annan fortsatt utvärdering.

För att få bättre testresultat är risken att skolor väljer bort elever som är missgynnade [på olika sätt] och väljer de gynnade.

Lärare undviker skolor där barnen har de största behoven.

Detta leder till avledande. Blickarna leds bort från fattigdomen och isolering på grund av ras i vilken så många elever lever [Och den fördelningspolitiska bilagan i regeringens budgetproposition här i Sverige är nu borta sen 2 år. Se bloggen Storstad hur högerregeringen i Sverige lyckats med sin fördelningspolitik. Frågan är hur allvarlig den är i sina strävande där?].

Sanningen är att från miljardärsklubben [Gates, Guggenheim, Oprah m.fl.] klandrar man hårt arbetande lärare för den fattigdom som kännetecknar vårt samhälle [och de effekter denna får för barns prestationer i skolan, men från detta har dessa miljardärer mer eller mindre medevetet intresse av att avleda människors blickar och kanske berättigade ifrågasättande av sakers tillstånd? De kanske inte ens ser det eller så tror de att man har den livssituation som man förtjänar? Eller vad?].”

Nej, Ravitch skräder inte orden och det är ganska härligt att se och höra henne. Hon pekar verkligen på saker som borde komma upp i debatten (och har börjat debatteras?), både där – och här.

Tidigare postningar under kategorien Diane Ravitch.

Uppdatering på kvällen: Gymnasielärare Lisa Eklöw skriver i ”Skolan speglar samhället”:

”Från olika håll och utifrån olika agendor dryftas skolan som vore den en enhet, samtidigt som motstridiga beskrivningar av verkligheten ger en allt annat än enhetlig bild. Hur stora variationerna än är med avseende på form, innehåll, kvalitet, resurser, resultat … så är ändå en gemensam nämnare att allt inom skolans verksamhet är en spegling av resten av samhället./…/

Skolans obönhörliga koppling till rådande samhällsklimat är ett perspektiv som lyst med sin frånvaro i skoldebatten./…/

… Förutom detta handlar debatten internt, åtminstone inom gymnasieskolan, om annat av mer akut karaktär: den nya gymnasiereformen, omorganisation av ledningsstrukturer, färre elever/lägre söktryck till många kommunala skolor. Ännu närmare golvet handlar fortbildningen om entreprenöriellt lärande, sociala medier i undervisningen, normkritiska perspektiv … och annat smått och gott som kan berika och piffa upp. Nya läromedel, kurser, tips och liknande formligen sköljer över oss, men tyvärr saknas utrymme att processa allt./…/

 Vi vuxna kanske måste rannsaka oss själva och förstå vad vi signalerar? Signalerar vi framtidsoptimism och tillförsikt? Signalerar vi (kunskaps)glädje? Uppmuntrar vi respekt för skolan?/…/

Uppmaning till alla utanför skolans värld: Fundera på om du ser ett värde i en sammanhållen skola som kan utgöra ryggrad i samhället och fundera på hur du själv bidrar till att upprätthålla eller förändra attityder.

Föräldrar …

… fundera kring ämnet, ni som önskar striktare undervisning, tydlighet, deadlines, mobilförbud, sanktioner … men ändå bekostar avancerade smartphones med frestande dataspel, förväntar er flexibla lösningar då ni varit i Thailand med barnen, vill kunna nå era barn via mobiltelefon under lektionstid, mejlar om hur vi lärare ska göra speciallösningar för att just era curlade och luststyrda söner och döttrar ska lyckas bättre. Fundera på om ni hjälper era barn tillräckligt i det svåra ansvarstränandet. Väcker ni dem? Hjälper ni dem att låta bli Facebook någon tid på dygnet? Fråga inte om det var roligt i skolan, eller om lärarna varit underhållande. Fråga hellre vad de lärt sig och hur. Utgå aldrig från er egen skolgång./…/

Arbetsgivare …

… fundera på vad ni signalerar, ni som anställer skolungdom för att jobba på vardagar, såväl dagtid som kvällstid. Fundera även över om det är lämpligt att förlägga anställningsintervjuer och telefonsamtal till elevers lektionstid. Alla ni inom näringslivet och andra samhällsfunktioner som önskar välutbildade medarbetare, fundera på vad ni menar med välutbildade? Hur ska ni signalera att såväl gedigen kunskap som ‘rätt’ attityd är avgörande? Tar ni för givet att det finns en traditionell kunskapsbas?

Politiker och lärarutbildare …

… fundera på hur det i lärarutbildningen ska bli balans mellan lärarprofessionens tre ben: ämneskunskaper, metodik och relationell kompetens. Fundera även på vad ett fjärde ben skulle kunna vara. Till exempel ‘existentiell motivatik’? Eller, innebär det nya, entreprenöriella förhållningssättet att vi botar det existentiella underskottet?/…/

Journalister …

… kanske finns det allmänintresse i att också visa hoppfulla exempel och nyansera bilden? Att sydkoreaner som har avundsvärt (?) goda resultat i internationella kunskapsmätningar, kommer till Sverige för att titta på interaktionen mellan lärare och elever, kunde gott framhållas mer, ‘Jag imponeras av delaktigheten /…/’ säger utbildningschefen Lim Hea-Kyung exempelvis i Dagens Nyheter den 30 april 2011. 

Fundera, alla ni …

… som ibland med nedlåtande ton uttrycker något om skolans värld, vare sig det gäller lärares yrkesval, kunskapsresultaten, arbetssätt, nyttan eller annat.

Låt oss inte svika de unga – inställningen till skolan är allas ansvar!”

Ytterligare uppdatering: Recension av Ravitch bok ”The Death and Life of the Great American School System – How Testing and Choice Are Undermining Education” eller ””Döden och livet hos det framstående amerikanska skolsystemet – hur testande och val håller på att underminera utbildning” i New York Times.

I videon i början av denna postning talar intervjuaren och Ravitch om det Ravitch kallar ”The Corporate Education Reform” eller ungefär ”Företagsutbildningsreformen” (dvs att driva skolor enligt företagsmodell).

Denna utgår enligt Ravitch från två antaganden:

”En är att utbildning kan hanteras som en affärsverksamhet och den andra att man motiverar människor, antingen de är elever eller lärare eller rektorer, med incitament och sanktioner.

Incitamenten [moroten] är att du får bättre betalt och om du inte når testresultaten så kan sanktionen [piskan, straffet] bli att du avskedas och skolan stängs.  Med hot och bonusar så kan du göra utbildning bättre och bättre [är idén], men det är bara det att det fungerar inte.

[Och vad säger forskning om motivation, beröm, klander? Se bland annat Daniel Pink angående detta. Se vidare Alfie Kohn om tävling och belöningar och artiklar i skolfrågor. Han har visst skrivit om fixeringen vid betyg och testpoäng i den amerikanska skolan].

Anledningen till att det inte fungerar är att det leder till att alla andefattigt fokuserar på testpoäng och undervisar för testen [som ofta är väldigt dåliga test till råga på allt enligt Ravitch] och genom att fokusera på dessa test så utesluts allt som inte testas, vilket gör att man ser skolor över hela landet som väntar med undervisning i konst [estetiska ämnen? Känns det igen? Hur är det med alliansens kultursyn/politik? Och hur blir det med bildning/obildning i framtidens Sverige – och USA?], fysisk träning [gympa, idrott], vilka är de ämnen som tenderar att skippas tidigast [och ett barn har 100 språk, men berövas 99 av dem].

Vissa skolor har till och med tonat ner naturvetenskap, samhällsvetenskap, utländska språk, historia, alla de saker som inte testas.

Detta är alltså [några av] resultaten från ‘företagsreformen’ [dvs att omforma skolan/or efter hur man driver företag. Dessa invändningar har ju folk kommit med här också och inte fått så mycket gehör för, därför att det är inopportunt. Men vad har forskning visat angående privatisering rent generellt?].

Målen (???) är privatisering och avprofessionalisering menar Ravitch. Med det menar hon…

”… idén att vem som helst kan vara lärare. Man behöver inte några särskilda meriter eller träning. Kanske bara fem veckor eller så och sen kan du fungera som lärare [säger hon sarkastiskt?]. Ibland inte ens det, det räcker att bara fylla i några papper.

Vidare kan vem som helst bli rektor, du behöver inte ha varit lärare. Du kan gå igenom en kort träningskurs eller du kan komma från företagsvärlden eller industrin eller militären och sedan vara kvalificerad att vara rektor.

Vem som helst kan bli skolinspektör efter en kortträningskurs, du behöver inte ha varit vare sig lärare eller rektor för det. Så det är verkligen avprofessionalisering det handlar om [som hon säger ytterst syrligt].

Privatiseringen kommer till största delen genom charterskolrörelsen, med förnyat pushande för skolpeng.”

Detta ca 2 min drygt in i videon. Fortsätter översätta imorgon, tror jag. Detta är väldigt intressant!

Fortsättning 18 september:

Flera grupper, däribland media, pushar för charterskolor. Utbildningsreform är nu en del av företagsreformen [i skolan]. Och det finns en massa stöd för denna över hela landet [i vissa kretsar] och nästan varje stat trycker på för lagstiftning som skulle befrämja charterskolor och det skulle därmed innebära att det blir lättare att bli lärare, rektor och skolinspektör utan några kvalifikationer.

Och ja, det finns tonvis med pengar, donationspengar i Bill Gates-stiftelsen [och andra stiftelser vars namn jag inte riktigt uppfattade]. Det finns en lång, lång lista på miljardärer och stiftelser m.m. som puffar för denna agenda [och vilka puffar för företagsmodellen i skolan här i Sverige? Varifrån kommer medel och pengar för detta? Vill de verkligen att alla barn – och människor – ska få samma chanser? Samma tillgång till bra skola, sjukvård osv?].

Problemet är att dessa män, och det är mest män [säger Ravitch med ett litet ironiskt leende], har skaffat sig förmögenheter i techsektorn och på Wall Street där du kan skaffa dig en förmögenhet över natten och de tror att de kan förändra skolor över natten och de önskar sig den stora omvandlingen av sin idé [på nolltid?].

De förstår inte att barn lär sig en bit i taget och att de förändras. Kohorten [cohort] barn i skolan förändras från år till år /…/, men inga av de här lobbygruppernas svar/lösningar är riktiga och de bygger inte på forskning, bevis eller [ens] praktik [Ravitch skulle önska att de här förtåsigpåarna gick in i skolan en vecka på samma premisser som en lärare, dvs ställde sig i dennes skor och allstå utförde riktigt lärarjobb och inte bara satt med som åskådare/åhörare, utan verkligen provade på lärarvardagen från lärarpositionen].”

Ligger de också bakom attackerna på lärare?”

undrar intervjuaren.

Tja, det finns en massa företagsrörelser som är väldigt antagonistiska mot fackföreningar, så de har stöttat…

Inte alla dessa grupper [är emot], men i stort så har vi inte sett att de är solidariska med lärarfacken. De tenderar att vara väldigt kritiska mot lärarfacken.

En av anledningarna att människor blir kvar i läraryrket är att efter ett visst antal år så har man, om man har skött sitt jobb korrekt, ett visst skydd om någon vill avskeda en. Men det är sant att en massa av dessa företagsreformister vill minimera detta skydd. De har stimulerat processen att hitta och avskeda dåliga lärare [men hur var det nu med dåliga lärare? Se videon ovan], så de vill göra facken tandlösa och eliminera varaktigheten i anställningar osv. [Kurt Junesjö om att ‘tiga är guld’. Se hans hemsida med fler artiklar].”

Diane, vilka är de största förändringarna du skulle vilja se i utbildning”?”

Jag skulle vilja se att alla barn får den sorts utbildning som barnen i de mest privilegierade familjerna får. Och det skulle betyda att man måste öronmärka adekvata resurser så att alla har en balanserad kurs/läro/undervisningsplan och jag tycker att varje barn, oavsett var de än går i skolan, får [undervisning i] konst [estetiska ämnen], naturvetenskap, historia, geografi, samhällskunskap, matematik, utländska språk och fysisk utbildning [gymnastik/idrott]. Det vi anser vara en bra utbildning.

De föräldrar som har råd att skicka sina barn till de bästa skolorna skulle kräva detta och jag tycker att vi skulle ha detta som mål för alla barn. Det skulle vara en sak att sträva för, men jag skulle vilja att vårt samhälle [i än högre grad?] gjorde en större investering i barns tidiga utbildning och jag talar inte bara om före kindergarten, utan om barn ännu tidigare.

För redan vid 3 års ålder har barn problem och det finns redan i 3-årsåldern en prestationsskillnad, beroende på diverse olika hemförhållanden.

Så vi behöver göra en massa här. Många barn kommer till skolan med dålig hälsa, de har inte träffat en doktor och de har medicinska behov, behöver glasögon, hörhjälpmedel, det finns en massa problem barn har idag [och hur presterar barn med dessa problem i skolan? Barn från bättre bemedlade familjer kan också ha problem hemma som påverkar deras skoldag, men av delvis annan karaktär: mitt tillägg, men jag tror Ravicth skulle vara ense med mig där].

De borde tas hand om, vi borde fullfölja löftet som är del av de nationella mål som bestämdes om 1990, redan för tjugo år sedan alltså, att alla barn skulle komma till skolan beredda att lära sig. Och att lära sig betyder förmögna att lära sig.

Jag skulle också vilja se att kongressen tillsätter medel för specialutbildning/specialpedagogik. Om kongressen betalade 40% av utgifterna istället för de 12% [??] de nu betalar, skulle varje distrikt i detta land finna att de har adekvata resurser för att ta hand om barn med särskilda behov också.”

Vilket är det bästa sättet för människor att göra sina röster hörda? Nu har man bestämt i kongressen att fortsätta finansiera ockupationen av Afghanistan. Finansiering är aldrig ett problem när det handlar om militära utgifter…”

säger intervjuaren.

Ravitch håller med.

Vi skulle troligen få mer pengar till utbildning om vi hade färre flygplan och släppte färre bomber, det är ett som är säkert…

Det viktigaste är att göra sin röst hörd [men vilkas röster hörs? Vilka har röststyrka nog? Vem strider för dem som ingen röst har?]. Vi lever i en demokrati och vi måste ha politiskt agerande.

Jag har rest genom landet och pratat med en massa människor. De är upprörda över ‘No Child Left Behind’ [ungefär ‘Inget barn ska lämnas efter’, denna akt skrevs under 2001 av George Bush] och överbetoningen på testande. De stöttar sina offentliga skolor och våra kongressledamöter hör inte detta.

Så de människor du röstar på, de människor du sänder till kongressen behöver höra din röst.

Du måste skriva till dem, organisera dig, du måste tala ut, du måste skriva insändare, du måste blogga, kommentera på bloggar, du måste använda varje tänkbart forum om du bryr dig om offentlig utbildning, om du bryr dig om barn, om du bryr dig om framtiden för detta land. Då måste du göra din röst hörd.

Offentlig utbildning har varit nära förbunden med demokrati i det här landet sedan 1840-talet, dvs långt mer än 150 år. Vi kan inte tillåta att detta förfaller. Status quo är helt oacceptabelt. Vi måste strida för bättre utbildning för ALLA barn i detta land. Vi har ansvar att göra det. Och enda sättet för att vi ska kunna förändra saker är om kongressen hör oss, för tyvärr, det som har hänt sen No Child Left Behind beslutades om, skrevs in i lagen 2002 [???]… Sedan den lagen gick igenom har kongressen hand om nyckelbesluten och inte staten eller lokala auktoriteter. Så kongressen måste höra oss.

Elfte september gjorde världen mer konservativ – vi har fått större ojämlikhet, segregerade samhällen och segregerad skola, ekonomiska kriser…

10 september, 2011 § Lämna en kommentar

I artikeln ”Bilderna som vi aldrig glömmer” i DD kan man läsa:

När New Yorks tvillingtorn rasade den där klara höstmorgonen 2001 var USA världens enda supermakt, en ansedd nation och pålitlig långivare.

Tio år senare är USA solkat, krigstrött och svårt skuldsatt – och står inför helt nya utmaningar.

‘Den ekonomiska krisen är den tuffaste utmaningen idag. Den kräver politiskt ledarskap, ekonomisk kompetens och offervilja,’ säger förre utrikesminister Jan Eliasson./…/

Eliasson konstaterar att USA de senaste tio åren tappar sin position på område efter område.

‘Ekonomin är förstörd av skattesänkningar och höga krigskostnader. Och den politiska eftertexten till Irak är oerhört negativ för USA./…/

Det land som för många symboliserat öppenhet och demokrati fick plötsligt ett annat ansikte.

Samtidigt urholkades statsfinanserna.

Bush införde skattelättnader och krigskostnaderna drog iväg. Till dags dato har de militära operationerna kostat hisnande 1 300 miljarder dollar visar en färsk kongressrapport. Krigen i Afghanistan och Irak har krävt 6 220 amerikaners liv – och många, många fler irakiers och afghaners.

‘Påfrestningarna gör att USA sannolikt inte kommer att skicka trupp någon annanstans den närmaste framtiden, då krävs kolossalt stora kriser,’ säger Jan Hallenberg, säkerhetsanalytiker på Försvarshögskolan.

‘Men visst kan USA försvara sig; landet är fortfarande världens ledande militära makt.’/…/

Men ekonomin till ttrots, USA:s kanske svåraste utmaning kommer inifrån. Så länge kongressen fortsätter att vara så djupt polariserad är möjligheternas att föra en handlingskraftig politik ytterst små.”

TT-korrespondenten Grim Berglund (som fortfarande bor i USA?) beskriver sina personliga erfarenheter från Manhattan då för tio år sedan i ”Röken, stanken, sirenerna.” Hans nu 19-årige son om vad som skett i spåren efter elfte september och hur denna händelse påverkat honom:

‘Ja, pengar saknas till socialförsäkringar och statsskulden är stor. Säkerhetskontrollerna är absurda. Vi strider i tv å krig. Jag har precis skrivit på inkallelsepapper ifall det blir värvning – annars straffas jag.

Stupid.’ Han ruskar på huvudet.”

Och här i Sverige, vad har hänt?

Håkan Juholt sa vid besök i Dalarna igår bland annat att:

Regeringen har inte en idé bortom nästa skattesänkning.”

Sant. Den ende politiker i regeringen som är engagerad och vill något är Jan Björklund. Något Juholt påpekade, se artikeln ”Varnade för segregerad skola”:

”Jan Björklund är den enda politikern i regeringen. Han är engagerad och vill något. Men det är hans politik som har gjort att skolan i Sverige har blivit mer segregerad.

Det sa socialdemokraternas ordförande Håkan Juholt om regeringens skolpolitik, när han under fredagen mötte studenter högskoleanställda och socialdemokrater./…/

Juholts genomgång kom mycket att cirkla runt skolfrågor.

– Vi har inte råd med en segregerad skola. Vi har blivit passerade av USA och Sverige faller som en sten. Det är djupt olyckligt, sa Juholt.
Han talade för möjligheterna att omskola sig, bygga en gymnasieskola, där man inte senare är spärrad från högskolestudier.

– Vi måste återupprätta ett livslångt lärande.

Behov av estetik

Han pekade bland annat på att skolan måste satsa på estetiska grenar.

– Jag träffade nyligen nio IT-direktörer. Alla hade gått estetisk linje i gymnasiet. Det visar på att det viktiga är en kreativ utbildning, sa Juholt./…/

De extrema rörelserna med teapartyrörelsen i USA är farligare än riskerna att gamla kommunister i Ryssland vaknar till liv.”

Robert Sundberg skriver också om Juholt och hans syn på skolan i ”Kunskapsjägaren Juholt i Falun” och förhoppningar om att hans opponerande över missförhållanden i samhället och den borgerliga regeringens politik inte sjunker (men han tycker Juholt och socialdemokraterna kan gå ut ÄNNU hårdare):

I stället för att bestämma samhällets utveckling har det Juholt kallar politiken för mycket satt sig på läktarplats. Det har lett till nackdelar. En är att det svenska samhället inte rustas så starkt som det borde vara i internationella konkurrensen.

Förmåga att ställa om, snabbt och smart, är det bästa man kan göra för att behålla landets konkurrenskraft, menar Juholt. I alla fall i ett land med lika stor, eller liten, befolkning som London.

I ett informations- och kunskapssamhälle, som vi är i nu, måste potentialen hos alla invånare tas tillvara. Blir det för mycket av att marknadskrafterna styr riskerar många att inte få komma till sin rätt, framhåller Juholt. Trösklarna blir för stora, som när skolan i Sverige nu blivit mer segregerad än i USA, påpekar han.

Pengar som av regeringen läggs på skattesänkningar, exempelvis lägre restaurangmoms, skulle ge bättre utdelning inför framtiden om de läggs på satsningar, är Juholts S-linje. Detta exempelvis i byggande av studentbostäder, fler lärare, fritidsgårdar.”

Bra sagt! 

Göran Greider sammanfattar det hela i ledaren ”Elfte september gjorde oss alla mer konservativa – Göran Greider minns dagen som förändrade oss alla.”

Tillägg strax före lunch: I blogginlägget ””Klass påverkar skolresultat lika mycket i Sverige som i USA” kan man läsa:

Både i USA och Sverige spelar alltså klassbakgrund större roll för skolresultaten än i det genomsnittliga OECD-landet. Andra nordiska länder lyckas betydligt bättre än Sverige, men även länder/regioner som Hong Kong, Spanien och Chile. Vad som gör detta extra anmärkningsvärt är att Sverige tidigare låg i topp bland världens länder vad gäller likvärdighet i skolan. Det har gått snabbt utför: skillnaden idag är stor jämfört med hur det såg ut för bara tio år sedan.

Något Daniel Lind har skrivit om i sin bok ”Mellan dröm och verklighet – Frihet och livschanser i framtidens Sverige.” Se också snabbanalysen ”Frihet och ofrihet i framtidens Sverige.”

Håller vi värderingsmässigt på att närma oss andra länder tack vare oerhört envis lobbyism? Ja, se money talks och Teapartyrörelsens Kochbröder

Göran Rosenberg:

”Att pengar inte ska kunna köpa allt är en av grundvalarna för rättsstaten och demokratin. Vi vill naturligtvis inte att pengar ska kunna köpa ett domslut i rätten eller ett beslut i riksdagen eller ett jobb i staten, men vi vill nog inte heller att någon ska kunna köpa sig en plats i den offentligfinansierade sjukvården, eller ett högre betyg i den offentligfinansierade skolan eller ett lukrativt affärskontrakt med stat och kommun. Kort sagt vill vi inte att pengar ska styra verksamheter där vi på goda grunder misstänker att pengar kan korrumpera. Sverige har i det avseendet varit ett samhälle där pengar styrt förhållandevis lite.

Så knappast längre. Sverige är i dag det land i Europa som förmodligen gått längst i avreglering och privatisering av offentligt finansierade verksamheter. Det har fått till följd att det i Sverige är vinstdrivande affärsföretag som i allt högre grad utför myndighetsuppgifter. Exempelvis har vi anförtrott åt vinstdrivna skolor myndighetsuppgiften att sätta betyg på våra barn, samtidigt som vi gett dem ett affärsintresse av att locka till sig så många elever som möjligt, vilket fått till följd att skolor satt höga betyg för att locka till sig fler elever. Motsvarande konflikt mellan affärsintresse och myndighetsintresse har trängt in i universitets- och högskolevärlden där statsanslag utgår i förhållande till antalet examinerade högskolepoäng och där misstanken därför lätt kan uppstå att det är pengarna som styr poängen och inte tvärtom.”

Apropå ”Högern och vetenskapen” så reflekterar en kommentator där som följer:

”Tack Marita för en mycket bra sammanfattning. Någon skrev varför politikerna är ointresserade av att få tillstånd dylika rapporter om det berodde på att de inte ville veta resultatet. Jag tror snarare att det beror på att de inte vill att allmänheten, genom faktisk granskning, ska få veta hur det ligger till.”

Tror det ligger väldigt mycket i det.

Och hur är det med den reella valfriheten? Kan alla utnyttja den där ”valfriheten”? Gynnar den dem med tillgång till information? Dem som kan ta till sig information och som ovanpå det har tid att sätta sig in eller har någon som kan tipsa (har kontakter)?

Fast egentligen tror jag ingen vinner på det samhälle som skapats och som håller på att skapas, varken fattig eller rik. Se också om ”Darwinekonomi”:

”Frank argues, resting his case on Darwin’s insight that individual and group interests often diverge sharply [Frank argumenterar för att intressen hos individ och grupp ofta går skarpt isär (eller åt olika håll), genom att luta sig mot Darwins teorier]. Far from creating a perfect world, economic competition often leads to ‘arms races,’ [Långt ifrån skapandet av en perfekt värld så leder tävlan ofta till ‘kapprustningar’] encouraging behaviors that not only cause enormous harm to the group but also provide no lasting advantages for individuals [som uppmuntrar beteende som inte bara orsakar enorm skada för gruppen, men som inte heller ger några bestående fördelar för individer], since any gains tend to be relative and mutually offsetting [därför att varje vinst tenderar att vara relativ och ömsesidigt utjämnande?]..”

I statusjakten konsumerar många långt mer än deras ekonomi egentligen tål för att kunna tävla med andra. Förmodligen trissar även de med mindre tillgångar upp varandra och försöker se ut som om de har råd? Skuldsätter sig så de har kanske inga marginaler alls. jag inte låta bli att fundera om avsaknad av verklig gemenskap och gemensamma mål leder till att de ofyllda behoven fylls med konsumerande – och status (bottenlösa, tidigt inte fyllda behov, en negativ spiral)?

Ja, också i dagens Sverige stressas vi alltmer av varandra att köpa större bilar än vi har råd med, nya tekniska prylar vi egentligen inte har råd med, åka på semestrar vi egentligen inte har råd med, bygga större hus än vi har råd med, inreda dem finare än vår ekonomi egentligen tål osv. Därför att våra grannar (eller snarare i fler och fler fall, har människor i andra områden av stan/samhället) har enorma bilar, de senaste och dyraste tekniska prylarna, stora hus med senaste inredning osv.

En enorms stress och press och statusjakt, som tar upp altmer av vår tid. Vi måste göra de rätta valen, ha de rätta kontakterna och retoriken säger att vi har det vi förtjänar (eller snarare: de som har förtjänar detta, vare sig det är sant eller inte). Och vi skuldsätter oss alltmer för att kunna finansiera allt detta. Så till den grad att marginalerna är små och kanske obefintliga (se videon nedan med Elizabeth Warren, amerikansk medelklass, krediter och amerikansk medelklass kommande kollaps).

Men länkad Robert H. Frank påpekar att man kan nå framgång genom att bete sig moraliskt bra (och man behöver inte nödvändigtvis show-off heller. För lätt fånget kan också vara lätt förgånget, se video nedan).  Han:

”… describe how people often choose modestly paid positions in the public and nonprofit sectors over comparable, higher-paying jobs in the for-profit sector; how studying economics appears to inhibit cooperation [att studera ekonomi undertrycker/hämmar ofta samarbete]; how social norms often deter opportunistic behavior [hur sociala normer ofta avhåller från opportunistiskt beteende (den medvetna politiken och praktiken att egoistiskt dra fördel av omständigheter, med liten hänsyn till principer, säger den betydligt mer utförliga engelska wikipediaartikeln]; how a given charitable organization manages to appeal to donors with seemingly incompatible motives; how concerns about status and fairness affect salaries in organizations; and how socially responsible firms often prosper despite the higher costs associated with their business practices [och hur socialt ansvarstagande firmor ofta blomstrar trots högre kostnader knutna till hur man gör affärer].

Frank’s arguments have important implications for the conduct of leaders in private as well as public life. Tossing aside the model of the self-interested homo economicus, Frank provides a tool for understanding how to better structure organizations, public policies, and even our own lives.”

Låter väldigt intressant. Ja, vad för slags framgång är värt priset?

Högern tjänar på att frågor om orättvisor i samhället inte exponeras så mycket och så brett i TV som på 70- och 80-talen…

3 mars, 2011 § Lämna en kommentar

 

  Robert Sundberg skriver i ledaren ”Fem Palme är fler än fyra Fälldin”:

”Sedan Palmes tid har tv-mediet förändrats. Samma år som Palme mördades kom medievetaren Neil Postman och påtalade att tv som medium lämpar sig bäst för underhållning. I dag förstår man vad det innebär. 

Med program innehållandes underhållning lockas tittare till kanaler för att exponeras för reklam eller för att ge legitimitet till den avgift som måste betalas. Postman menar att även andra ämnen, som politik, blir till underhållning i tv. 

På Palmes tid kunde tv-mediet i nyhets- och serieprogram förmedla politik och samhällsfrågor. Det gör inte tv-mediet på samma sätt i dag, i alla fall inte till de stora tittargrupperna.

Dagens statsminister är ganska frånvarande i tv- och medieutbudet, i alla fall när det inte är valkampanj. Rådgivare instruerar honom att inte figurera i negativa sammanhang, som om nedskärningar på en överansträngd försäkringskassa där det enligt en nyhet i går ska dras ned 300 miljoner kronor eller 600 anställda. 

Gångna veckorna har fiaskot med de av regeringen införda jobbcoacherna och utnyttjandet av de arbetslösa som placeras i den av regeringen införda FAS 3 figurerat. Vad säger statsministern om detta? 

Landstingen i de flesta län har problem. En sjättedel av resurserna kommer från statsanslag. Ändå övertrumfar regeringspartierna varann med förslag om sänkta skatter. 

Reinfeldt flyter ovanför det här på ett sätt som Palme inte kunde på sin tid. Palme var tvungen att svara på de frågor som ställdes i de tv-program som i hög grad innehöll frågor rörande politik och samhälle. 

På Sveriges televisions Text-TV försvann nyheten om neddragningar på försäkringskassan på eftermiddagen medan en nyhet fanns kvar om att Sverige fått betala den före detta socialdemokratiska politikern Margot Wallströms lön och medarbetare på cirka sju miljoner kronor på hennes nya jobb i (fattiga) FN. 

Att politik och samhällsfrågor nuförtiden finns i en mindre del av tv-utbudet som färre tar del av en mindre tid per vecka är till nackdel för partier och politiker till vänster om Folkpartiet.

För borgerliga partier och politiker spelar förändringen i det av underhållning dominerade tv-utbudet mindre roll. De tjänar på att frågor om orättvisor i samhället inte exponeras så mycket och så brett i tv som på 70- och 80-talen. 
Fem i tv mellan valen osynliga Reinfeldt är fler än fyra synliga Sahlin med låg trovärdighet.”

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin shallownessreflektioner och speglingar II....