Är det segregerad vård vi vill ha eller om hur man förstör välfärdsstaten. Två brittiska folkhälsovetare ser med bestörtning på hur man följer amerikanskt exempel och förstör den europeiska välfärdsstaten…

12 januari, 2012 § 9 kommentarer


[Uppdaterad 13 januari, se slutet av postningen, samt 14 januari: bytt ut inledande bild. Tyckte denna bild var ÄNNU bättre än föregående bild].

Snabbloggning (jag blev så upprörd av det jag fick veta att jag satte mig ner och bloggade innan jag kröp i säng inför helg med jobb varenda dag, så, ja, det blev en verklig snabbloggning!).

Fick just höra om nära anhörig som har ”vissa hälsobesvär.” Hon bor i Östersund och jobbar åt privat företag inom vårdsektorn.

Det visar sig att hennes arbetsgivare har försäkrat sina anställda så att de ska kunna få åka och få specialistvård på annat håll och få en vård som sker omedelbart.

Är det verkligen så här vi vill ha det?

Vill vi inte ha en högkvalitativ vård, med korta vårdköer som gäller ALLA! Där varken man själv eller ens arbetsgivare ska ha måst försäkra en!

Hur blir det för de som inte har någon försäkring från arbetsgivare? Ja, hur blir det för de som är sjukskrivna och kanske mist sitt jobb till råga på allt? Får de möjligen ÄNNU svårare att komma tillbaka, för nu måste de också stå i kö, medan andra går före dem som kanske är betydligt friskare.

Och vad innebär detta för småföretagare? Har de råd med denna försäkring? Borde det inte ligga i företagarnas intresse (kanske inte minst småföretagarnas) att deras anställda har tillgång till en högkvalitativ vård om de behöver, så de förhoppningsvis blir friska snabbt?

Vill vi verkligen ha det så här: en gräddfil för dem med pengar? Där mindre bemedlade ska vara tacksamma att de får ”åka snålskjuts” på dem som kan betala för sig, antingen ur egen ficka eller via försäkring de själva betalat eller arbetsgivaren betalat?

Där vissa är värda liksom mer? Beroende på om man kan betala för sig eller att någon annan kan betala för en?

Vad håller vi på att få för land?

Har vi verkligen inte råd med bästa möjliga vård som är helt likvärdig för alla?

Jag tycker detta är SKIT! Men naturligtvis önskar jag ju att min anhörig ska få hjälp…

Läkaren Ingrid Eckerman i blogginlägget ”Följ USA: rasera välfärdssystemen”:

”Sjukvården verkar ha börjat krackelera. Långsamt – men säkert. Lite i taget så det är svårt att se helheten.

Stora sparbeting i Skåne.

Ransonering av behandlingar har börjat – vissa läkemedel får inte längre användas. Alltfler vakanta distriktsläkartjänster för att fler går i pension och för att arbetsförhållandena gör att man flyr.

Allt större press på dem som ‘producerar’, dvs vårdar sjuka – öka ‘produktionen’! (Vad är produktion i sjukvården? Bot, lindring tröst? eller betalda patientavgifter? eller antal personer som sovit i en säng?)

Den ökade produktionen [dras inte också ‘produktionen’ ner alternativt privatiseras???], utan ökade resurser (kanske snarare minskade resurser) ger lägre kvalitet – mest synligt inom äldrevården.

Nej, det känns inte alls roligt att lägga pussel. Så dimper det ner en julartikel i BMJ (British Medical Journal) som beskriver precis det samma – i Storbritannien. The assault on universalism: how to destroy the welfare state. Martin McKee and David Stuckler watch aghast as American examples are followed to destroy the European model of the welfare state [eller ‘Angreppet på universalism (allmäntillgängligheten): hur man förstör välfärdsstaten. Martin McKee och David Stuckler ser med bestörtning när man följer amerikanskt exempel och förstör den europeiska välfärdsstatsmodellen’]. Författarna är folkhälsovetare.

Och vad ska jag säga om detta? Tja, det verkar bara verifiera mina misstankar om vart vi är på väg. Ett samhälle som blir svårare att leva i för många. Där kapitalism ersätter solidaritet. Där den kortsiktiga egennyttan tillåts gå ut över det gemensamma.

Där tilliten minskar och samhället blir mer människofientligt”

Man kan läsa om ”Växande klassklyftor” här också.

Annonser

Brutalisering i samhället i ojämlikhetens spår…

11 januari, 2011 § 1 kommentar

Göran Greider skriver läs- och tänkvärt i ledaren ”Vi ser inte eleverna för alla krav vi ställer på dem” :

”Mönstret tycks vara detsamma över hela den industrialiserade världen: Pojkarna presterar sämre i skolan, medan flickorna får bättre betyg fastän de mår sämre.

Överallt öppnar sig en könsklyfta i skolan, även i samhällen som de skandinaviska där det trots allt i alla fall talats mycket om jämställdhetens betydelse. Vad beror det på? Vad kan man göra åt det? Och hur farligt är det?

Svaret på den sista frågan är att det är riktigt farligt. Ett samhälle där pojkar och flickor, och senare män och kvinnor, tenderar att nästan röra sig i olika livsbanor, öppnar för massor av konflikter./…/

[Sant! Vi snarare fjärmas än närmas!]

I praktiken kraschar de åberopade jämställdhetsidealen också mot nya ideal som fallit ur ärmen på den marknadsliberala ideologin: Mycket av entreprenörstänkandet vilar på en manlig myt om den ensamme innovatören som går sin egen väg, bortom kollektivet och längs vägen bara har några ‘few regrets’, som Sinatra sjunger.

[och i spåren av detta följer intolerans, förakt för svaghet… Och att vara småföretagare, dvs. entreprenör i entreprenörernas förovade land USA t.ex. (som är någon slags förebild för många, inte minst politiker även inom s) är ingen dans på rosor. För stora flertalet är det rejält slit för liten vinning och stor otrygghet].

Den pågående friskolerevolutionen tenderar att separera könen. Det finns förortsskolor där lågpresterande unga grabbar blir kvar medan de studieinriktade tjejerna drar vidare till friskolor med högre status i innerstäderna. Den nya gymnnasiereformen lär också skilja könen åt ännu mer, när killar väljer yrkesinriktade program medan tjejerna väljer högskoleförberedande./…/

Men under i synnerhet Jan Björklunds ledning har skolan olyckligt nog mer och mer kommit att betraktas som en fabrik för produktion av högpresterande elever./…/

[vadå, lära sig samarbeta eller fungera socialt? Något som kanske skulle behövas än mer i framtiden. Dessutom tror jag prestationerna i den sortens skola där elever inte segregeras höjs över hela linjen, om man jobbar ihop och för allas bästa].

Det säger sig självt att idéer om jämställdhet, eller jämlikhet, inte kan finna någon större grogrund i den skolsynen [som de politiker har som styr idag har]. /../

[Sant!]

Men jag får ändå ingen riktig känsla av att delegationen [DEJA] vågar sätta in jämställdheten i skolan i ett större sammanhang som innefattar också marknadifieringen av skolan och samhället. Betänkandets slutsatser ger intryck av en litet väl foglig elevprodukt.

[Tala om konformism och likriktning mitt i individualiseringens tidevarv. Stöps vi inte i samma form snarare?]

Det var länge sedan västvärldens samhällen genomsköljdes av någon antiauktoritär våg; man får gå tillbaka till slutet av sextiotalet för att finna något sådant. Hierarkier, könsroller och klasspositioner har på många sätt bara stärkts de senaste årtiondena. Det är bara det att vi inte riktigt ser det, eftersom våra sinnen har privatiserats.

[Vi ska stå med mössan i handen och lära oss att lyda! Och hålla tyst? Hur är det med behoven av makt och kontroll hos de politiker som nu har makten? Var kommer dessa behov ifrån. George Monbiot har skrivit om ‘de ledande klassernas paranoia’].”

Men även de högpresterande elevernas resultat har sjunkit och forskare menar att det beror på segregationen i skolan. Och vad händer med dem som slås ut i skolan?

Tillägg vid lunch: se Det progressiva USA om ”Gabrielle Giffords, efter massakern i Arizona, USA-bilden nyanseras” ,   samt i ”Sånger från tredje våningen eller drömmen om lycka och rikedom i det stora landet i väster” och slutligen George Monbiot i ”Beware Fake Radicals – Conservatives have perfected the trick of defending power by attacking it” eller ”Akta er för falska radikala – konservativa har fulländat tricket att försvara makt genom att attackera den” (se Det nya arbetarpartiet moderaterna). Storstad påminner om var skattesänkningarna kommer ifrån, dvs. de arbetslösa och sjuka framförallt (som har det riktigt tufft), men jag tror att vi i medelklassen också på sikt kommer att få det tufft därför att skattesänkningarna kommer att leda till allt mer privata försäkringar och lösningar, som blir dyrbara. Väldigt dyra, utom för dem med (väldigt)  GOTT om pengar.

Kartan från Det progressiva USA.

Se tidigare postning om Sarah Palin.

Alltings värde eller accepterandet av en politik som motverkar våra intressen – om att ändra den politiska kartan, något som inte bara kan ske i högerriktning, utan också i vänsterriktning, med liknande metoder och insikter om hur människor fungerar som högern använt…

17 oktober, 2010 § 1 kommentar

George Monbiot respektive Tom Crompton.

[Uppdaterad 18 och 19 oktober].

George Monbiot skriver i “The Values of Everything” eller ungefär ”Alltings värde” i min snabböversättning (så läs gärna originaltexten på engelska):

Så här är vi nu, formande en disciplinerad kö till avrättningsplatsen. Straffande de fattiga för de rikas misstag, övergivande mång- och vidsyntheten, nedrustande skyddet/tryggheten som staten stod för: frånsett några få små protester så har inget av detta ännu fått oss ut i strid.

Accepterandet av en politik som [egentligen] motverkar våra intressen är mysteriet som präglar det tjugonde århundradet.

I USA så har industriarbetare argt krävt att få bli lämnade utan sjukvård och insisterar på att miljonärer ska betala mindre skatt.

[Tillägg 19 oktober: Se Storstad i ‘Ond cirkel: ojämlikhet föder ojämlikhet’].

I Storbritannien verkar vi vara beredda att överge de sociala framsteg som våra förfäder riskerade sina liv för – med en muttrande protest bara.

Vad har hänt med oss?

Svaret, tror jag, har getts av den intressantaste rapport som jag har läst i år. Nämligen ’Common Cause – The Case for Working with our Cultural Values’ [eller ungefär ’Gemensam sak – anledningen att arbeta med våra kulturella värderingar’] skriven av Tom Crompton som tillhör miljögruppen WWF, som i denna undersöker en rad fascinerande framsteg inom psykologins fält.

Den erbjuder, tror jag, ett botemedel eller utväg ur pesten som nu hemsöker varje god sak från välfärd till klimatförändringar.

Han visar att progressiva har varit snyltgäster på myten om mänsklig uppfattningsförmåga, något han etiketterar som upplysningsmodellen. Denna innebär att människor fattar rationella beslut genom att bedöma fakta.

[tror de!? Dvs fattar rationella beslut utifrån nytta och förnuft!? Se Pierre Gilly i blogginlägget ‘Vann rätt block?’ om att människor inte röstar efter rationella beslut och att människors uppfattningar om förhållanden inte stämmer med verkligheten.

T.ex. tror amerikaner att man ger mer bistånd till utvecklingsländer än man gör och man underskattar hur stor ojämlikheten faktiskt är i USA.

Dessutom har man visat, se ‘The Spirit Level,’ att de mest ojämlika länderna i den rika västvärlden tenderar att ge minst i bistånd samt att USA tillhör ett av de mest ojämlika länderna i den rika västvärlden, de skandinaviska några några av de mest jämlika, än så länge].

Allt som man behöver göra enligt denna är att övertyga människor genom att lägga fram data: de kommer sedan att använda dessa för att bestämma sig för vilket alternativ som bäst stöder deras intressen och önskningar [egoistiska!!?? Inte altruistiska?].

En mängd experiment visar att det inte fungerar så.

Istället för att prestera en rationell lönsamhetsanalys så accepterar vi information som bekräftar vår identitet och våra värderingar och förkastar information som strider mot (står i konflikt) med dem.

Vi formar vårt tänkande runt vår sociala identitet, vilket skyddar oss mot alltför allvarliga utmaningar.

Att ställa människor inför obekväma fakta kommer troligen att stärka deras motstånd mot förändring.

Vår sociala identitet skapas av värderingar som psykologer klassificerar som antingen yttre/utanför liggande eller inre/verkliga/reella.

Yttre värderingar rör status och självbefordrande [om self-promotion se här].

Människor med stark uppsättning yttre värderingar är fixerade på hur andra ser på dem. De håller troget fast vid finansiell succé, yttre images och berömmelse.

Inre värderingar rör relationer med vänner, familj och samhälle och självaccepterande. De som har stark uppsättning inre värderingar är inte beroende av lovprisande eller belöningar från andra människor. De har övertygelser som går utöver självintresset.

[slår mig: det kanske kan vara väldigt utmanande för dem med yttre värderingar, som kan ha svårt att tåla människor med mer genuin, verkligt äkta självkänsla?? Och de förra får enorma behov av att slå ner på de senare med alla de medel de förfogar över; se t.ex. i politiken som ökar ojämlikheten och skillnader mellan människor].

Få människor har enbart yttre ELLER inre värderingar. Vår sociala identitet är formad av en mix av värderingar. Men psykologiska test i nära 70 länder visar att värderingar förenas i märkligt konsekventa mönster.

De som starkt värderar finansiell succé, till exempel, är mindre empatiska, har starkare manipulativa tendenser, är mer attraherade av hierarki och ojämlikhet, har starkare fördomar mot främlingar och är mindre bekymrade om mänskliga rättigheter och omgivningen/miljön.

De som har en stark känsla för självaccepterande är mer empatiska och bryr sig mer om mänskliga rättigheter, social rättvisa och omgivningen/miljön.

Dessa värderingar trycker ner varandra: ju starkare någons yttre ambitioner är, desto svagare är hans eller hennes inre mål.

Vi är inte födda med våra värderingar. De har formats av vår sociala omgivning. Genom att ändra vår uppfattning av vad som är normalt och acceptabelt, innebär detta att politik förändrar [kan förändra] våra sinnen lika mycket som omständigheter.

Fri, allmän sjukvård till exempel, tenderar att förstärka inre värden.

Att stänga ute de fattiga från sjukvård normaliserar ojämlikhet och förstärker yttre värderingar.

Det kraftiga skiftet högerut började med Margaret Thatcher och hölls fast under Blair och Brown, alla dessa regeringar underströk dygden i tävlan, marknaden och finansiella lyckanden, och har förändrat våra värderingar.

The British Social Attitudes undersökning till exempel, visar ett kraftigt fall under denna period för allmänhetens stöd för politik som omfördelar välstånd och möjligheter.

[Ja, den sociala rörligheten är lägst i länder som Storbritannien och USA! Och fortfarande störst i de skandinaviska länderna. Men har skiftet redan skett här, något som kommer att visa sig när dagens unga nått yrkeslivet? Då kommer medelklassen idag att få erfara vad de fått betala dyrt för de pengar de idag har mer i fickan??].

Detta skifte har förstärkts av reklam och media. Medias fascination av maktpolitik, deras listor över rika, dess förteckningar över de 100 mäktigaste/starkaste, inflytelserika, intelligenta eller vackra människorna, dess tvångsmässiga gynnande av berömdhet, mode, snabba bilar, dyra semestrar: allt detta inskärper yttre värderingar.

Genom att skapa känslor av osäkerhet och otillräcklighet – vilket betyder att minska självaccepterandet [jag duger som jag är. Och det räcker nog inte att intyga sig att man duger som man är liksom utifrån i något slags magiskt tänkande] – så trycker de också ner inre mål.

Reklammakare som anställer ett stort antal psykologer är väl medvetna om detta.

Crompton citerar Guy Murphy /…/ [som säger] Marknadsförare ’borde se sig själva som ansträngande sig själva att manipulera kulturen; att vara sociala ingenjörer, inte märkesdirektörer; att manipulera kulturella krafter, inte brännmärka intryck [???].’

Ju mer de vårdar uppkomsten av yttre värderingar, ju lättare får de att sälja sina produkter.

Högervridna politiker har också instinktivt förstått vikten av värderingar för att ändra den politiska kartan.

Margaret Thatcher anmärkte strålande [???] att ’ekonomi är metoden; det gäller att ändra hjärtat och själen.’

Konservativa i USA undviker generellt att diskutera sakförhållanden och siffror.

Istället utarbetar de frågor på sätt som både appellerar till och förstärker yttre värderingar.

Varje år genom mekanismer som knappast är synliga och sällan diskuterade, utrymmet där progressiva idéer kan blomstra krymper mer och mer.

Den progressiva responsen på detta har varit förödande.

Istället för att bemöta skiftet i värderingar har vi försökt att anpassa oss till det. En gång progressiva politiska ledare har försökt att falla undan för förändrade allmänna attityder: tänk på alla dessa New Labour vädjanden till medelklassen i England, som ofta bara var ett skifferspråk för självintresse.

Genom att göra så så skriver de under på och legitimerar de yttre värderingar.

[Och vad för slags samhälle skapar de överallt i världen? Vad för slags värld?]

Många gröna och förkämpar för social rättvisa har också försökt att nå människor genom att appellera till självintresse: genom att bland annat förklara att genom att befria utvecklingsvärlden från fattigdom kommer man att skapa en marknad för brittiska produkter, eller om du köper en hybridbil kan du imponera på dina vänner och höja din sociala status.

Denna taktik förstärker också yttre värderingar, vilket gör att framtida förkämpar sannolikt kommer att lyckas ÄNNU mindre.

[Tillägg 18 oktober: Se Lars Bodén i hans ledare idag ”Stoppa högerkrafterna! Socialdemokraterna få akta sig för att klia högerkrafterna i ryggen en gång till.”:

‘Sluta klia höger i ryggen. Ställ inte upp på allt ‘valfrihetstjafs’ som serveras! Visa att den hederliga solidariteten håller i alla väder. Och försök inte låtsas som att vi inte har några problem kvar att lösa. Invandringen och dålig integration är definitivt problem som skapar misstro och motsättningar. Påstå ingenting annat. Men gör som Åsele och många andra kommuner i länet; håll dialogen levande och gör människorna delaktiga. Det går att förklara varför vi behöver bli fler invånare i det här landet! Socialdemokratin kan hämta inspiration från Kanada som lyckats betydligt bättre än Sverige med att få nyanlända att komma in i samhällsgemenskapen. Och låt krishanteringen gå snabbt! Så märkvärdigt är det inte. Lyssna på våra ungdomar! De älskar inte högerkrafterna.’

Tack Tankar från Västanbäck för tipset!]

Grön konsumism har varit ett katastrofalt misstag.

Common Cause eller Gemensam sak föreslår ett enkelt botemedel: att vi slutar att försöka begrava våra värderingar och istället förklarar och kämpar för dem.

Progressiva förkämpar borde hjälpa till att befrämja en förståelse av psykologin som besjälar politisk förändring och visa hur den har blivit manipulerad, föreslår Common Cause rapporten.

Dessa förkämpar borde också gå ihop för att utmana krafter – i synnerhet reklamindustrin – som gör oss osäkra och själviska.

Ed Millibrand verkar förstå detta behov. Han talade om för Labourkonferensen att han ’vill förändra samhället så att det värderar samhällsliv och familjen, inte bara arbete’ och ’vill förändra vår utrikespolitik så att den alltid baseras på värden, inte bara allianser… Vi måste lägga bort gammalt tänkande och stå upp för dessa som tror att det finns mer i livet än slutsumman/summan av kardemumman.’

Men det finns en paradox, vilken betyder att vi inte kan förlita oss på att politiker kommer att gå i bräschen för dessa förändringar. De som lyckas i politik är per definition, människor som prioriterar yttre värderingar. Deras ambition måste utmanövreras med sinnesfrid, familjeliv, vänskap – till och med broderskärlek.

Vi måste leda förändringen själva.

Människor med starka inre värden måste sluta vara generade över dem. Vi borde argumentera för den politik som vi vill ha, inte på egoistiskt hänsynslösa grunder utan på grund av att de är empatiska och goda; och mot andra på grund av att de är själviska och grymma. Genom att hävda våra värderingar blir vi den förändring som vi vill se.

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin hierarchyreflektioner och speglingar II....