Diane Ravitch om skola (och sjukvård!): ”Konfronterad med krav att tillfredsställa ett enstaka mått så strävar folk att tillfredsställa detta mått och negligerar de andra, kanske viktigare, målen i organisationen”…

11 april, 2012 § 2 kommentarer

Diane Ravitch på s. 160 i kaptitlet ”Problemet med ansvarsskyldighet” i boken ”Den fantastiska amerikanska skolans uppgång och fall – Hur testande och (skol)val underminerar utbildning” (i min översättning):

”[Daniel] Koretz visar hur högspelstestande [high-stakes testing] – dvs ansvarsskyldighet baserad på tester–  förvränger tester som mått på elevers prestationer.”

Se hans ”Att hålla måttet: vad testande i utbildning verkligen säger oss” (i min översättning från engelskan). Och se vidare sida med hans videor och texter om skola och utbildning i USA.

Ravitch fortsätter:

”Koretz citerar en välkänd aforism i socialvetenskapen, känd som Campbells lag [se bloggpostning mellan Deborah Meier och Diane Ravitch om ‘Campbells lag och testande’ samt wikipedia om Campbell’s law]: ‘Ju mer en kvantitativ social indikator/mätare används för socialt beslutsfattande, ju mer kommer den att lyda under korrputionspress och ju mer benägen blir den att förvränga och korrumpera de sociala processer det var meningen att den skulle kontrollera/övervaka.’

Skriven av sociologen Donald T. Campbell 1975 så har detta tänkespråk blivit legendariskt som en beskrivning av sättet organisationer inom varje fält förändrar sitt beteende på för att möta yttre mått. 

Som Koretz visar så förvränger de förändringar som ansvarsskyldighet pressar fram själva syftet med skolgång, genom att göra så att praktiker fokuserar på måtten snarare än målen för utbildning.

Koretz erbjuder många exempel på förvrängning av målen dragna från medicinen, jobbträning, industrin och andra fält. 

De flesta hjärtspecialister i New York slutade [t.ex.] att utföra operationer på kritiskt sjuka hjärtpatienter, sedan staten började släppa ut poängkort som rapporterade dödlighetstalen skriver han. För att undvika dåliga poäng så vägrade många doktorer att operera riskpatienter: vissa patienter visades bort som kunde ha överlevt operation [se artikeln ‘Hjärtlöst – för att manipulera den avgörande personliga klassificeringen rörande utgångar av behandling, så avvisar New York kirurger behövande patienter’].”

Se Är högkvalificerade kirurger mindre benägna att operera högriskpatienter jämfört med lågkvalificerade?”

Det där med att ingen vill ha Svarte Petter, alla vill försöka bli av med honom, vare sig han är skolelev eller patient osv (för att ens verksamhet ska se mer lyckosam ut, jag som lärare ska se skickligare ut, läkare se duktigare ut, skola, vårdcentral och sjukhus se bättre ut osv). Även om de i toppen (makten, regeringen) gör olika skrivningar att man MÅSTE ta sig an även dessa, så hittar man kringvägar för att bli av med dem på flera olika fina sätt.

Dessutom så har man visat att privatsjukhus tenderar att satsa på sånt som fina rum för patienterna, medan själva vården inte förbättrats. Pengarna läggs på det yttre mer än på själva verksamheten. För människor tenderar att tro att det som ser bättre ut också ÄR bättre!

Så har vården eller skolan blivit bättre? Eller ens effektivare? Kanske i många fall tvärtom? Ja, vad vet vi?

Jag kommer att skriva mer om det senare; mer om alla de olika sätt rektorer kan ta till i fuskvägen för att höja statusen på sin skola/utbildning, vilket inte alls behöver innebära att själva verksamheten förbättrats ett enda dugg! Så i slutänden blir alla elever (och vissa, kanske alla patienter inom vården) förlorare!

Richard Rothstein har beskrivit hur testbaserad ansvarsskyldighet har förvanskat utbildning, inskränkt läroplanen och förvrängt målen för skolgång [se ‘Richard Rothstein om vad som är fel med skolreform’]. Genom att hålla lärare ansvariga bara för testpoäng i läsande och matte, så ägnar skolorna mindre uppmärksamhet åt elevernas hälsa, fysiska utbildning [idrott], samhällskunnande, estetiska ämnen och [andra] berikande aktiviteter, skriver han [se ‘Grading  Education: Getting Accountability Right’ eller ”Att gradera utbildning: att få ansvarsskyldighet rätt’]. 

Konfronterad med krav att tillfredsställa ett enstaka mått så strävar folk att tillfredsställa detta mått och negligerar de andra, kanske viktigare, målen i organisationen.”

Se Patrik Hall i Managementbyråkratin. Ja, politiker har delegerat bort sitt ansvar! Vadå, ansvarsskyldighet? 😉

”Han har ställt frågan om management- eller så kallade ‘företagiseringsreformer‘ inom offentlig förvaltning kan leda till byråkratisering. I arbetet har han studerat och jämfört organisationsstrukturer i en kommunstadsdel, ett landsting samt ett universitet.

– Konsekvensen av managementreformerna när det gäller Sverige, är att alltför mycket som tidigare var politiska beslut har blivit organisatoriska beslut, att man har system som ersätter politik, säger Patrik Hall.

– Det är en konsekvens som ingen har velat ha, möjligtvis en del tjänstemän och konsulter som gör karriär av det här. När offentlig sektor svällde mycket ville politikerna delegera ansvar, som när skolan blev kommunal till exempel, men auktoritetsfrågor och konflikter blev kvar. Frågan är vem som ska bestämma om politiker lämnar över besluten till skolan, läkarna eller vilka det nu gäller.

Han tycker att alla som arbetar i offentlig sektor bör läsa boken, men framförallt politiker – som han kritiserar för att ducka för det ansvar som åligger dem.”

Han menar, som jag tolkar honom, att utvärderingar och rapporter nu tenderar att ersätta det ansvar som politiker faktiskt har, under annan fin retorik (om t.ex. ”delegering”?). Samtidigt har vi i skola och vård osv (i alla fall den offentliga) tvingats skriva rapporter och utvärderingar osv. Och ta allt mer av tiden med eleverna till detta. Till vad nytta? Politikerna anser att de tvått sina händer med det? De lägger liksom ansvaret på oss – det ansvar DE borde ta? Naturligtvis har varje arbetstagare ett ansvar för det han/hon gör, men vi kan inte ta det för resurser som saknas t.ex. Detta med rapporter och utvärderingar borde inte bli ett sätt att avsäga sig ansvaret för dem som faktiskt HAR det högsta ansvaret. För de som har ansvaret på alla nivåer i den politiska trappan, ända upp till regeringsnivå.

Ja, återigen: vissa politiska partier pratar om ”frihet” och förespeglar oss att om vi röstar på dem då kommer de att skapa detta frihetens (och valfrihetens) lyckorike, men som sagt, upplever jag det inte som om jag blivit friare i mitt jobb (eller kanske ens liv), utan snarare tvärtom. Signalerar misstro till mig som arbetstagare (om inte medvetet eller avsiktlig, så omedvetet och oavsiktligt)? Och hur kan arbetstagare tendera att svara på detta? Ett samhälle med allt större misstro och avsaknad av tillit? Hur blir detta samhälle? 

Se också ”Den kompensatoriska skolan är förstörd.” 

Annonser

Om privatiseringsförespråkande hos (M), men också hos (S), med personligt intresse av att verksamheter privatiseras (sånt vi gemensamt bekostat, men som nu säljs och reas ut)…

31 mars, 2012 § 6 kommentarer

 Göran Greider i ledaren ”Kanske finns det ett annat berg att bestiga”:

”…de rödgröna partierna erövrar tillsammans hela 50,6 procent – medan Alliansens fyra partier segnar till 44,1. Än värre för Alliansen är att kd idag skulle åka ur riksdagen.

Mest glädjande är att Sverigedemokraterna går tillbaka och att en eventuell rödgrön regering inte skulle vara beroende av dessa högerextrema röster, vilket Alliansregeringen är idag.

Vad är det då som händer? Antagligen äger två saker rum samtidigt: Granskningen av regeringen i medierna har tilltagit på ett hälsosamt sätt och denna regering har inte bara problem med vapenexporten utan också med idéexporten. De har inte mycket att komma med helt enkelt.

Det är det ena.

Det andra är att det blivit stabilitet i det socialdemokratiska partiet och att Stefan Löfven har en sympatisk karisma. Så är det: man gillar den där mannen när man ser och hör honom.

Allt bra alltså – ur de rödgrönas synvinkel? Hm. Inte så säkert. Socialdemokraternas framgångar bygger mycket på att partiet har sagt ganska litet och undvikit att ta klar ställning i avgörande frågor kring välfärd och skatter.

Istället har partiet i hög grad förhållit sig med samtycke till den borgerliga dagordning som sedan ett bra tag gäller i svensk politik. Nya moderater och Löfvensocialdemokrater försöker således bestiga samma berg från två håll.

Men det är ett borgerligt berg. Och man fruktar att när de möts på toppen så har de picnic. Och sitter där och ser ut över det vidsträckta gemensamma landskapet.

Hur ska berget förflyttas? Ja, vad är det för mening med att socialdemokratin vinner nästa val om inga större förändringar i välfärd och ekonomi egentligas följer av det?

Kanske finns det en annan bergshöjd att bestiga.”

Ja precis! men det är inte BARA borgerliga politiker som personligen tjänar på privatiseringar, utan också S-politiker!  I ”Politiker tjänar på privatisering” kan man läsa:

Riksdagsstödet för vinstdrivande företag i välfärdssektorn tycks orubbat, trots den senaste tidens skandaler. Arbetarens sammanställning visar på många ledande S- och M-politiker med kopplingar till branschen.

Vanvårdsrapporter från företaget Carema, skandal kring utförsäljningen av vårdcentralen Serafen, uppmärksamhet kring vinster som göms i skatteparadis, allehanda skildringar av betygsfusk och andra missförhållanden i friskolor.

Trots detta verkar riksdagsstödet för vinstdrivande företag inom vård, skola och omsorg vara orubbat.

Detta i motsats till exempelvis likaledes högerstyrda Storbritannien, där regeringen nyligen förklarade att vinstutdelningar inom vården ‘inte är aktuellt under den här mandatperioden’.

I Sverige finns stödet både till höger och vänster, och många politiker har själva intressen i branschen.

Detta även hos Socialdemokraterna./…/

Han säger också att ju fler kopplingar politikerna har till enskilda näringsidkare desto högre blir risken för jäv.

Det skulle kunna bli en orimligt gynnande av en viss näringsidkare, vilket inte är i samklang med något som demokratin i Sverige ska handla om. Det är ju i högsta grad olämpligt om man är med och fattar beslut om något man sedan själv gagnas av.

Ägaren till en av Sveriges största friskolekoncerner, Kunskapsskolan, heter Peje Emilsson och förtjänar troligen titeln som landets främsta privatiseringslobbyist – han var aktiv redan under de första stegen åt det hållet som togs under 1980-talet.

Emilsson har också intressen inom vård och omsorg; bland annat lanserade han 2008 företaget Silver Life som utvecklat modeller för en (än så länge inte laglig) ‘premium-äldreomsorg’, där det allmänna ska finansiera en grundstandard och de gamla sedan med egna pengar kunna köpa fler eller färre ‘tilläggstjänster’, så som olika antal duschar i månaden beroende på hur mycket man betalar.

[Det som Maria Larsson, KD, kallar att köpa tilläggstjänster som ger en guldkant för de som bor på serviceboenden, ingick tidigare i de tjänster som erbjöds i offentligt driven verksamhet, men den smygtasbort på detta sätt, genom att man förspeglar äldre personer och deras anhöriga att man erbjuder något extra som inte fanns förr.

Är detta uttryck för brist på kunnande eller? Och vilket det är så är det skrämmande när det handlar om en minister som är ansvarig för dessa saker.

Och det kommer inte att finnas någon ålderschock i framtiden, den idé vilken alla nedskärningar bygger på!].

Emilssons mest kända företag är dock pr-byrån Kreab (numera Kreab Gavin Andersson), som under många år hade Moderaterna som en av sina viktigaste kunder./…/

Men även socialdemokrater återfinns i den privata välfärdssektorn. Widar Andersson har gjort sig känd som högerprofilerad ledarskribent och chefredaktör för socialdemokratiska Folkbladet.

Men han har också haft uppdrag som ‘rådgivare’ för Carema (tillsammans med Axén Olin) och sitter i dag som ordförande för utbildningsföretaget Academedias ‘advisory board’.

Academedia äger bland annat Eductus, som anordnar åtgärder för arbetslösa och sjukskrivna. Årsarvodet från har varit 25 000 kronor från respektive företag, enligt Norrköpings Tidningar, NT.

Widar Andersson har sagt till NT att han alltid varit öppen med uppdragen och att rollen som ‘rådgivare’ inte krockar med hans journalistiska uppgift – däremot skulle han inte kunna sitta i en styrelse.

NT avslöjade dock att han också är styrelseordförande i företaget Familjeläkare i Dalarna AB.

Ja, men det är ju i Borlänge. Jag menade att det vore omöjligt att sitta med i styrelser inom företag som är verksamma här (i Norrköping, reds. anm.), försvarade han sidouppdraget i NT. 

I februari lämnade Stefan Stern, tidigare biträdande partisekreterare och Mona Sahlins närmaste medarbetare, partiet och gick över till Peje Emilssons bolag Magnora, som äger friskole- och omsorgsföretag. Bara två veckor tidigare hade han publicerat en debattartikel i DN som var starkt positiv till vinstdrivande välfärdsföretag./…/

Även om Ylva Johansson är kritisk till Moderaternas täta koppling till Carema, ser hon inte något problem i att socialdemokrater engagerar sig i vinstdrivande privata välfärdsföretag.

Att socialdemokrater i roller som medborgare eller företagare finns på många olika ställen i samhället tycker jag inte är ett problem. Jag tror heller inte att det är någon stor sak.”

Jo, jag tror att det visst har betydelse. Bara misstanken är inte bra? Jag tycker att Greider har i högsta grad rätt! Sverige är i (ny)liberal världselit!

Göran Greider vidare i ledaren ”Tolgfors avgång är bara början”:

”Presskonferensen när Tolgfors och Reinfeldt gemensamt meddelade hans avgång kändes som en rätt genomskinlig uppvisning i så kallad krishantering.

Tolgfors ville ge ett intryck av att det egentligen inte alls var av politiska eller moraliska skäl han avgick utan snarare av personliga skäl.

Och Reinfeldt spädde med några inkännande ord på den bilden.

Men bakom denna akt av politisk krishantering dolde sig en ganska skamlös flykt från ansvaret.

I själva verket har denna krishantering nu sparkat den stora frågan om vapenexportskandalen ett avgörande snäpp upp i den politiska ansvarshierarkin: Nu vilar den ju än tydligare hos statsministern själv.

Vad visste egentligen regeringen om hela denna process? Vad visste försvarsministern? Båda frågorna landar i slutändan i en undran över i vilken mån det är statsministern som styr landet eller inte?

En statsminister som är ovetande om att så märkliga saker pågår i Försvarsdepartementet och i olika myndigheter är ingen trovärdig statsminister.

Och en statsminister som å andra sidan skulle känna till vad som pågår är ju heller inte trovärdig – i så fall skulle han igår ha behövat sparka sig själv och inte sin minister.”

Politiker avsäger sig ansvaret, som statsvetaren Patrik Hall påpekar.

Och vad innebär privatisering av skola, sjukvård och omsorg? Att dessa verksamheter slås sönder? Med vilka konsekvenser som följd?

Dessutom så är inte privat skola i USA bättre än offentlig… Istället leds blickarna bort från de verkliga problemen.

Se tidigare inlägg under kategorin Diane Ravitch.

Och att avundsjuka bara skulle vara svensk är fel. Jag hör ju hur människor i USA reagerar över bland annat tandläkare som skär guld och som tar obegripligt höga arvoden för det de gör. Som bara behöver jobba tre dagar i veckan för att kunna vara hemma med sina barn, men som ändå har råd att ha en SUV (och troligen är det inte enda bilen), ett stort hus, råd att åka på semestrar som en väldig massa andra inte har råd med osv.

Ungefär som det var på 50-talet i Sverige? Och vi är på väg tillbaka dit?

Och även vi i medelklassen har anledning att ifrågasätta det som sker. Jag tror att det som sker inte gynnar den största delen av oss heller! Det är bara de med de allra högsta lönerna och de största tillgångarna som gynnas. Fast gynnas egentligen de heller? I det slags samhälle som skapas.

”Ofantlig” offentlig sektor har blivit ofantliga löner till VD:ar i privat sektor…

7 december, 2011 § 14 kommentarer

För det första så har offentlig konsumtion aldrig varit större än privat, något Daniel Ankarloo påpekat. Och se kritik av det som lärs ut i ekonomiutbildningarna i inte minst USA, samt insikterna att välfärdsstaten inte är en motsats till en blomstrande marknadsekonomi för ett land (kanske snarare tvärtom, till och med ett så stort land som USA behöver ta tillvara alla sina resurser), samt om ojämlikhet; att ekonomisk makt tenderar av avla politisk makt även i demokratiska och pluralistiska samhällen.

Han skriver (se tidigare inlägg om den ofrånkomliga framtiden) att det har blivit nödvändigt för borgerligheten att avväpna det politiska sprängstoffet i välfärdsfrågan genom att beskriva den framtida välfärdens omvandling, privatisering och minskade ambitioner som något ofrånkomligt.

Därför är det också nödvändigt för dem att skriva om det förflutna.

Fas ett i kritiken mot den offentliga sektorn (under 1970- och 80-talen) var att modellen var ineffektiv. Man talade om en ”offentlig sektor” som bara växte och växte – och gav allt mindre. Och denna argumentation började sippra in i arbetarrörelsens egna led, framförallt i kanslihushögern, med finansminister Kjell-Olof Feldt i spetsen. En argumentation som dock blev allt svårare att upprätthålla.

För från 1981 och framåt har den offentliga sektorns konsumtion, om inte annat, trendmässigt minskat istället för att öka.

Sanningen är kortfattat att den privata konsumtionen alltid har varit större än den offentliga, även med vår välfärdsmodell och också under 1970-talet, skriver Ankarloo.

Fas två som kom i början av 1990-talet utnyttjade krisen som bränsle för kritiken av den offentliga sektorn och nödvändigheten av ett systemskifte. Det Bildt-regeringen kallade ”valfrihetsrevolutionen” och ”den enda vägen”.

Men även de ideologiska och finanspolitiska argumenten att vi levt över våra tillgångar som motiverade förändringar (stålbad)  försvann.

Då fick man lov att hitta på nya argument för att skära ner på välfärd och trygghetssystem (under sken av ekonomisk ansvarsfullhet, så de som ifrågasätter dessa doktriner kan avfärdas som inte ansvarsfulla) och fas tre i motiveringen för systemskifte  i välfärdsmodellen kom. Nu är det inte längre det förflutna som måste undgås, inte heller en omedelbar statsfinansiell kris eller dylikt längre motiv för ”reformerna”.

Nu handlar det om den hotande framtiden: med en mängd ”utmaningar” mot välfärden (ökat vårdbehov, ålderschock osv.)

Privatiseringar, marknadifiering och välgörenhet i de offentliga sektorns ställe framställs som oundvikliga.

Men finansieringsproblemet är en ickefråga. Vi kommer att kunna ”finansiera” framtida välfärd offentligt och via skattsedeln även framöver – om vi skulle vilja det – och UTAN chockhöjningar av skatten. Det har de senaste 20 åren redan visat.

Men funktionen i den offentliga berättelsen är att vi inte ens ska vilja det.

Det håller väl redan på att bli uppenbart att det verkliga innehållet i alla vackra marknadsfraser om ”valfrihet” och ”flexibilitet” visar vilka som ska vara ”flexibla” å ena sidan  och vilka som finner ”valfrihet” å andra sidan?

Och nu till det om ”den ofantliga offentliga sektorn” och ofantliga VD-löner.

Robert Sundberg i ledaren ”Euro, Carema och jorden”:

”Förr talade Moderaterna om den offentliga sektorn som den ofantliga sektorn. Det gjorde även Fredrik Reinfeldt, som skrev bok om de sovande svenskarna som förslöats av den stora, i skatter kostsamma, välfärdsstaten.

Men ersättningarna till chefer i den sektorn var inte så ofantliga som vårdbolaget Carema, och dess moderbolag Ambea, kommer upp till. Caremas nuvarande vd taxerade för en inkomst i fjol på 23 miljoner kr, drygt 3 i lön och 20 i inkomst av kapital (bonus).

Ambeas nuvarande vd deklarerade för över 50 miljoner kr i inkomst i fjol. Och förre Ambea-vd:n tjänade i fjol 52 miljoner kr. 3,6 var inkomst av tjänst och drygt 48 var inkomst av kapital.
Det senare främst i form av vinst från försäljning av aktier i företag i vårdsektorn då de såldes till riskkapitalbolag.

Numera går det alltså, som direktör, att tjäna ofantliga pengar på den verksamhet som den offentliga sektorn skötte, men som nu företag ägda av riskkapitalbolag driver.”

Apropå Caremacheferna som tar hem enorma pengar i ett miljonregn.

Och 5 Carematoppar tjänade 362 miljoner kronor. Vad slags vård och omsorg har vi fått för dessa pengar?

Kunde de ha använts bättre? Till människor som verkligen behöver dem?

Behöver dessa toppar verkligen dessa pengar?

Tjänar de inte tillräckligt redan?

Se Ett hjärta RÖTT om ”Nya M – toppstyrning, egenintresse och ljusskygga kopplingar.” Verkligen värt att läsa! Har politiker, och inte minst M-politiker, blivit köpta (fått pengar under bordet) för att sälja ut våra gemensamma tillgångar för spottstyvrar? Se om M-kopplingar till vårdbolagen. Nu citerar jag också:

”M-kopplingarna till vårdbolagen

• Kristina Axén Olin, Stockholms förra finansborgarråd, gick direkt från storbeställare till rådgivare till Carema Care.

• Gustaf Douglas partistyrelseledamoten tjänade 642 miljoner kronor när Attendo 2005 såldes till ett brittiskt riskkapitalbolag.

• Gustaf Douglas och Kristina Axén Olin, 2:a vice partiordförande, ledde samtidigt Rosenbadsfonden, Moderaternas pengainsamling för maktskifte 2006.

• Henrik Borelius är vd på Attendo och tjänade 40 miljoner på Attendoaffären. Hans syster Maria Borelius utsågs till handelsminister 2006.  Före valet ledde Maria Borelius ett moderat insamlingsorgan riktat till näringslivet ”Företagarforum/Entreprenörs-nätverket”.

• Henry Sténson, ordförande i Moderaterna i Stockholm, ska som PR-konsult sköta Caremas krishantering.

• Birgitta Holm, moderat stadsdelsnämndsordförande och kommunstyrelseledamot i Stockholm, är ny enhetschef inom Carema sjukvård.

• Kent Ehliasson, chef för Caremas affärsområde för personer med funktionsnedsättning, utsågs i november till ny generaldirektör för Statens institutionsstyrelse.

• Filippa Reinfeldt, Stockholms sjukvårdslandstingsråd, kritiserades nyligen av fem läkare för att ge publicitet och konkurrensfördelar till Carema Cares vårdcentraler genom att ställa upp som invigare.

• Stellan Ungerholm, tidigare styrelseledamot i Carema Care och chef för Caremas affärsområde sjukvård, är M-politiker i Norrtälje.

• Ulf Adelsohn, förre moderatledaren,  satt i styrelsen för det danska riskkapitalbolaget Polaris som 2007 sålde Frösunda, ett företag i LSS-branschen. Enligt SvD gjordes en vinst på cirka 750 miljoner kronor.
– Det blev en bra affär, sa Adelsohn till SvD i mars i år.
Hur mycket tjänade du?
– Det har ingen med att göra, jag har för länge sedan lämnat politiken, svarade Adelsohn.”

Ja, ”Gör som Caremadirektörerna – väg dina blöjor och bli mångmiljonär!”

Se vidare Alf Norberg i blogginlägget ”Vad var det (V)i sa?”:

”Anmälningarna mot det privata vårdbolaget Carema ser aldrig ut att ta slut./…/

Och samtidigt som detta sker kvitterar Caremas VD ut 185 000 kr/månaden!

Hur kunde det bli så här fel?

De senaste årens politik har bytt ut drivkraften att ge en bra vård mot drivkraften att tjäna så mycket pengar som möjligt på gamla och sjuka. Utförsäljningar där vårdbolag kraftigt skurit ner kostnaderna för att skapa vinst. Vinster som sedan inte sällan gått till skatteparadis och undgått beskattning medans personalen slitit ut sig./…/

i landstinget Gävleborg var det bara (V) som ifrågasatte detta och det hördes heller inga protester från (S) eller (Mp) mot privatiseringarna, tvärtom så genomförde Sossarna och miljöpartiet utförsäljningen av Bollnäs sjukhus.”

Jan-Åke Blomqvist i ”Stormvarning i det finansiella havet”:

”Före den politiska avregleringen av finansmarknaden (banker, försäkrings-, fond- och finansbolag) för 30 år sedan lånade varje lands regering direkt av sin egen centralbank eller Riksbanken, som den heter i Sverige. Varje politiskt parti vill vinna val./…/

Avregleringens avsikt var, att regeringarna istället tvingas låna på den kommersiella finansmarknaden och inte via sin egen Riksbank eller centralbank. Då skulle statsskulderna hållas i schack, menade nyliberala ekonomer. Lånar regeringarna för mycket, straffas de med högre utlåningsränta. Samtidigt gjordes Riksbank och centralbanker fri från politisk inblandning. Och dess huvudmål blev att hålla inflationen i schack via styrräntan.

Men denna ekonomiska modell fungerade inte alls. Finansmarknaden var inte kapabel att låna ut ansvarsfullt varken till stater eller företag och hushåll. Och det är ju inte så konstigt, eftersom dess enda drivkraft är att vinstmaximera till ledning och aktieägare. Samtidigt har regeringarna inte tillåtit storbanker, att betala notan för de stora risker de har tagit. Regeringarna säger, att vi måste förhindra, att de går i konkurs, annars brakar hela betalningssystemet ihop. Detta innebär, att storbanker kan kamma hem enorma vinster praktiskt taget riskfritt./…/

Tiotusentals miljarder gavs i bidrag och lånegarantier från Sveriges och världens skattebetalare för att rädda storbanker, försäkrings- och finansbolag från konkurs samt betalningssystem från kollaps. Insättargarantin på inlåningskonton fyrdubblades i Sverige./…/

Men kraftig kritik mot denna ekonomiska politik kommer från oväntat håll, nämligen Storbritanniens centralbanks finanschef Andrew Haldane. ‘Bankernas aktieägare bär fem procent av bankernas totala risker, men har hundra procent makt och vinster’. Med detta i ryggen begriper var och en, att det lönar sej rejält för finansmarknaden att ta stora risker.

Sedan finanskraschen 2008 har ingen regering i EU på allvar tagit itu med finansmarknaden. Istället genomför EU-ledarna det som finansmarknaden kräver, nämligen att det gemensamt ägda ska reas ut till privata storföretag och gigantiska nedskärningar göras i de skuldkrisande länderna.”

Göran Greider i ledaren ”En liten tid kan vi blunda”:

”Det är inte många saker som på allvar skakat de mest konsumerande klasserna de senaste årtiondena.

I Sverige har den bäst ställda halvan av befolkningen sövts ner av skattesänkningar och inte ens tyckt sig behöva bry sig om de allt sämre trygghetssystemen – det drabbar ju inte oss som har det bra! Så har det sett ut: Allt som rör världen därute har kunnat stängas ute.

Förutom då en sak.

Även den höginkomsttagare som befriats från fastighetsskatt och fått sina hushållssubventioner har emellanåt oroats av klimatförändringarna.

Under ett par års tid före hösten 2008, då finanskrisen tog över allt intresse, skakades de flesta av de larm som kom om klimatet.

Plötsligt stod det klart att isarna i norr smälte snabbare än vad man förstått.

Medierna fylldes av framtidsbilder av den globala uppvärmningen som förskräckte. Och även många av de mest privilegierade såg på sina barn och tänkte någon gång:

Vad är det för värld som mina konsumtionsvanor skapar åt de kommande släktena?

Sedan försvann klimatrapporteringen.

Den förmörkades av finanskris och eurokris, samtidigt som de sövande effekterna av skattesänkningar fortsatte att verka.

Hur lång tid ska det ta innan verkligheten åter hinner ifatt oss, har jag tänkt år efter år nu./…/

De mest konsumerande klasserna i Sverige och västvärlden kan nog blunda ett litet tag till.

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin corruptionreflektioner och speglingar II....