Har en individ som växer upp i Sverige möjligheten att bli det hon vill bli, oberoende av hennes uppväxtvillkor och familjeförhållanden? Kommer hon att ha det i framtiden med den politik som förs?

4 april, 2011 § Lämna en kommentar

[Uppdaterad 5 april, se slutet av denna postning].

Sofie Wiklund skriver i ledaren ”S i Dalarna redo att ta kampen”:

”Det är också viktigt att locka fler yngre till vårdyrket, eftersom 25 procent av de anställda i en del dalakommuner kommer att gå i pension inom loppet av några år.  Samtidigt minskar antalet som söker till gymnasiets yrkesförberedande program. Det beror på att den moderatledda regeringen sett till att den som väljer ett yrkesförberedande program inte får högskolebehörighet. Genom det får arbetsgivarna ett argument att sänka lönerna för dem med praktiska yrken, samtidigt som möjligheten att byta jobb försvåras.”

Daniel Lind är en av dem som bidragit med ett kapitel i boken ”Nationalekonomi för vänstern – teori för jämlikhet och välfärd”, han skriver om ”Social rörlighet – Hur långt från trädet faller äpplet?”:

”Har en individ som växer upp i Sverige möjligheten att bli den hon vill bli, oberoende av hennes uppväxtvillkor och familjeförhållanden?/…/

… vilka institutioner är det som möjliggör en hög grad av social rörlighet?/…/

… sannolikheten att sonen till en far med en inkomst i den lägsta kvintilen [alltså dem med lägst inkomster, se diagram ovan] också hamnar i den gruppen [den kvintilen] som vuxen [är] drygt 26 procent i Sverige (om rörligheten hade varit helt slumpmässig hade sannolikheten varit 20 procent [dvs. sannolikheten ligger ganska nära slumpmässighet?]).

På motsvarande sätt är sannolikheten drygt 37 procent att den son som har en far i den lägsta inkomstkvintilen också hamnar i denna grupp. De rika verkar alltså sitta ganska säkert i Sverige [och detta trots de ‘höga skatterna’ här! Trots den värnskatt som de med högst inkomster betalat osv.?] och i detta avseende sticker vi inte ut i förhållande till de flesta andra länder.

Särskilt intressant är det faktum att USA i jämförelse med de nordiska länderna har en lägre social rörlighet i samtliga kvintiler utom i de rikaste, där Norden och USA är ganska lika [ja som sagt, verkar de rika sitta ganska säkra ÄVEN här i Sverige och de nordiska länderna!].

Störst skillnad är det för den grupp i samhället som har de allra lägsta inkomsterna. Sannolikheten att sönerna till de fattigaste amerikanska fäderna i sin tur också blir fattiga är drygt 42 procent [dvs. nästan varannan son]./…/

Den sociala cementeringen av uppväxtvillkor och familjeförhållanden i dessa inkomstgrupper [svansarna av inkomstfördelningen, dvs. dem med högst och dem med lägst inkomster] är betydligt starkare i USA än i Sverige. Möjligheten för de fattigaste grupperna i USA att skapa sig ett bättre liv för kommande generationer är i praktiken avsevärt mycket mindre än i andra länder i västvärlden. Den amerikanska drömmen kan på goda grunder ifrågasättas.”

Lind skriver också att likhet i utfall (dvs. vilka inkomster man får och att de är ganska lika) leder till likhet i möjligheter. Högern hävdar att jämlikhet i utfall hämmar den ekonomiska utvecklingen och begränsar individens frihet. Man hävdar jämlikhet i förutsättningar framför jämlikhet i utfall.

”Då man ofta antar att hungriga vargar jagar bäst är det rimligt att se större inkomstskillnader som en motiverande kraft för att klättra på inkomststegen.

[se dessutom forskning om drivkrafter i människor, något amerikanen Dan Pink har skrivit om i boken ‘Drivkraft’].

Men forskningen om social rörlighet visar det motsatta – den sociala rörligheten är som vi sett högre i länder med små inkomstskillnader och lägre i länder med stora inkomstskillnader. Hur kan detta komma sig?

En uppenbar ingång är att de institutionella förhållanden som begränsar inkomstskillnaderna även bidrar till att stimulera den sociala rörligheten. Till exempel minskar ett mer omfattande progressivt skattesystem skillnaderna i disponibla inkomster, samtidigt som det kan finansiera socialarbetare och utbildning [men detta progressiva skattesystem verkar inte ha missgynnat de rikaste i Sverige! Se ovan].

Till detta bör också läggas den snabbt växande insikten om att inkomstskillnader i sig själva påverkar människor hälsa och produktiva förmåga [dvs. de bidrar mindre till samhällsekonomin därför att deras hälsa är sämre. Dessutom tror jag man är mindre kreativ om man oroar sig för sin ekonomi, om inte förr så på sikt]./…/

[Inkomstskillnader] förstärker /…/ redan etablerade sociala skillnader som minskar individens faktiska möjligheter att röra sig uppåt i inkomstfördelningen.

[Något de som har det bäst ställt inte har något emot? Och hur påverkar detta solidariteten i och mot samhället ovanpå allt annat?]

Den välkände sociologen Gösta Esping-Andersen argumenterar för att stora klyftor minskar den sociala rörligheten. /…/

Små inkomstskillnader, och de institutionella förhållanden som bidrar till detta, stimulerar den sociala rörligheten och stärker individens faktiska möjligheter i livet.

Likhet i utfall leder till likhet i möjligheter./…/

[Ekonomen Gary] Solon lyfter fram tre dimensioner som påverkar den sociala rörligheten. Den sociala rörligheten minskar när: (i) familjearvet är starkare i egenskaper som gynnas på arbetsmarknaden, (ii) avkastningen på barnens humankapital är hög, (iii) utbildningspolitiken missgynnar svaga grupper.

I en nordisk kontext är det inte orimligt att anta att den generella välfärdsmodellen på olika sätt har minskat betydelsen av familjearvet i de egenskaper som gynnas på arbetsmkarknaden.

[och återigen de rikaste i Sverige har suttit säkra även i denna modell! Så de har väldigt liten anledning att känna sig hotade eller oroade, trots de ‘höga skatter’ de betalat! I not 26 skriver också Lind ‘Värt att notera är att OECD [som inte kan anklagas för att vara vänsterideologiskt] också menar att effekten på den sociala rörligheten av sänkta inkomstskatter för låginkomsttagare är ‘unclear’. 

Denna kompensation har inte minst kanaliserats genom den sammanhållna skolan där barn från många olika samhällsgrupper gått i skolan tillsammans över en längre tid [men nu vill man inte gå i skolan med kreti och pleti längre?]. Det här kan jämföras med det tyska skolsystemet som tidigt skiljer på elever i studie- respektive yrkesförberedande klasser./…/

Utbildningssystemets betydelse för den sociala rörligheten är kanske också det mest utforskade området. Resultaten är tydliga. Införandet av den sammanhållna skolan i de nordiska länderna bidrog till att öka den sociala rörligheten, främst genom att kunskapsskillnaderna minskade när arbetarungarna tvingades gå fler år i skolan, men också genom att homogamin minskade. Med homogami avses här tendensen att hitta en partner från samma inkomstgrupp som man själv tillhör. /…/

När OECD deifinierar social rörlighet i sammanvägda termer av klass, utbildning och inkomst blir några av deras slutsatser att den sociala rörligheten är hög i länder som har:

  • En socialt blandad skola där den kunskapsmässiga sorteringen och gredringen sker sent och där lärandet sker gemensamt.
  • En väl utvecklad offentlig sektor och progressiva skatter som omfördelar resurser från dem med höga inkomster till dem med lägre.
  • En arbetslöshetsförsäkring som upprätthåller inkomster vid arbetslöshet.
  • En hög facklig organisationsgrad och kollektivavtal som täcker en stor del av arbetsmarknaden.

/…/ Ju tidigare eleverna får välja inriktningar eller på annat sätt sorteras, desto mer kommer valet att göras [eller inte göras] av föräldrarna. Det är därför naturligt att valfrihetsreformer i skolans tidigare åldrar verkar negativt på den sociala rörligheten.”

Men högern vill inte ha någon konkurrens, även om de retoriskt pratar om frihet (liberalerna) och valfrihet.

Lind fortsätter (s. 222):

”En hög grad av social rörlighet är inte bara ett viktigt mål ur ett rättviseperspektiv, det är också ett viktigt mål av ekonomiska skäl. En begränsad social rörlighet är likställt med ett begränsat utnyttjande av potentialen i ekonomin.

Om högskolor och universitet bara rekryterar studenter ur de två högsta inkomstkvintilerna kommer de aldrig att rekrytera de bästa studenterna. En begränsad social rörlighet skapar också en känsla av ofrihet och hopplöshet vars skadeverkningar vi bara kan gissa oss till. Det ekonomiska värdet av hopp går inte att överskatta.

Framtidens sociala rörlighet bestäms av förhållanden som råder idag och av de val vi gör framöver. Det handlar om politik, om insikten att inget är ödesbestämt.”

Tillägg 5 april: och i Stockholm inför de nu elitklasser på högstadiet, se t.ex. blogginlägget Nu inför moderatregeringen elitklasser – allt fler steg tas i riktning mot indelning i Herrskap och TjänstefolkMen forskning visar att dylika klasser varken gynnar de hög- eller lågpresterande. Social bakgrund har fått större betydelse återigen.

Och det finns skäl att tro att friskolor precis som i USA inte bidrar till den innovation och allt det nytänkande som man trodde att ”konkurrens” och icke-offentligt drivna skolor skulle bidra till. Skolan i USA har inte blivit bättre av ökad konkurrens, snarare tvärtom. Man har samma problem där som här, med sjunkande färdigheter i matte och läsning/läsförståelse och detta trots (eller kanske tack vare?) program som No Child Left Behind (sjösatt av Bush).

Den amerikanska utbildningshistorikern Diane Ravitch skriver i debattartikeln ”No Child Left Behind kommer inte att ge den påtagliga förbättring i amerikansk utbildning som man hoppas ska ske” (min översättning), se nedan.

Men först rent parentetiskt, en moderatpolitiker i kommunen där jag bor sa till ett antal protesterande lärare att

”Nu passar det att protestera [när man minskar lokaltillgången], men när har ni [lärare] kommit med idéer om själva verksamheten till oss politiker? [nu kan ni komma och gnälla, men hur sköter ni er egentligen? Hur nytänkande och innovativa är ni egentligen?]”

För det första har inte offentliganställda de senaste tjugo åren blivit hjärntvättade med bristen på pengar, så till den grad att man slutat önska sig något överhuvudtaget nästan? Ovanpå det har friskolorna bidragit till en osäkerhet och uppsplittring som fått återverkningar i vad som upptagit lärares tankar och energi (stress och brist på arbetsro).

Denne moderatpolitiker var faktiskt ganska oförskämd (och speglar den syn många av hans gelikar har och tyvärr också andra politikers syn, som bekänner sig mer till vänsterideal) och visar förmodligen också bristande insikt i vad som faktiskt sker ute i kommunens skolor, inklusive det som tidigare skedde (innan friskolors tillkomst).

När denne manlige moderatpolitiker var kommunalråd var han tydligen oerhört svår att få tag på (det var näst intill omöjligt att få tag på honom) och man kan ju undra hur hårt HAN arbetade? (han kanske skulle ha åkt ut i skolorna i kommunen och andra inrättningar i kommunen på studiebesök). Han som lyfte en hög lön. Inte lär en sådan politiker jobba mer eller ens få mindre inflytande över andra människor om politiken får en ännu mer underordnad roll. Ganska syrligt och ironiskt.

Diane Ravitch skriver:

”När ‘friskolor’ startade i tidigt 1990-tal så lovade deras supporters att dessa skulle släppa lös en ny era av innovation och effektivitet. Nu finns det runt 5000 ‘friskolor’ i USA vilka tjänar 3 % av nationens elever och Obama-administrationen puffar för många fler.

Men löftena har inte infriats. De flesta studier på ‘friskolor’ erkänner att de kraftigt varierar i kvalitet. En större utvärdering av ‘friskolor’ fann att i jämförelse med vanliga offentliga skolor så fick 17 % av ‘friskolorna’ högre testpoäng, 46 % hade förbättringar som inte skilde sig från sina offentliga motparter och 37 % var påtagligt sämre./…/

Mot bakgrund av studier, utvärderingar och federala testdata, så sammanfattar Ravitch det hela med att avreglering och privat skötta friskolor inte var svaret på de djupt rotade problemen i amerikansk utbildning. Om ingenting annat så representerar de ett hoplappande i utkanterna av systemet. De påverkar liven hos ett LITET antal elever men gör ingenting för att förbättra systemet som upptar de resterande 97 %./…/

den bästa oberoende variabeln för låg akademisk prestation är fattigdom – inte dåliga lärare.”

Annonser

Om känsla för anständighet och sociala normer…

20 september, 2010 § Lämna en kommentar

[Tillägg 21 september: se artikeln ”klasskamp – Åsa Lindeborg och Daniel Suhonen varumärkesskyddar klasskampen och tar tillbaka den från högern” i Aftonbladet där står det:

”Aldrig i modern tid har de välbeställda haft så många nyvunna privilegier att försvara, som i går.

Borgarnas valseger är frukten av en välorganiserad klasskamp®.

Stora skattelättnader, pigavdrag, ökad privategendom, massarbetslöshet som pressar ner lönerna, segregerad utbildning, differentierad a-kassa… det fanns förmåner att strida för.

För några dagar sen konstaterade Dagens Nyheter att klassröstandet fortfarande är starkt i Sverige.

Är inte det odemokratiskt? undrade reportern, och avslöjade därmed en gängse liberal fördom: att det bara är LO-kollektivet som försvarar sina ekonomiska och sociala intressen med röstsedeln.

Men klassröstandet – som omfattar alla – är bara ett av flera sätt att driva igenom kollektiva intressen. Klasskampen® tar sig mycket sällan uttryck i strejker och blodspillan – den pulserar i facklig vardag, gråtrista riksdagsdebatter och i ledarkommentarerna.

I går stadfästes i fria val den högerrevolution som i ett par decennier successivt förskjutit makt från arbete till kapital: från gemensamt ägande till privat, från folkvalda politiker till marknaden, från kollektiva lösningar till individuella, från dem som har lite till dem som har mycket.

Alltihop en medveten klasspolitik uppifrån.

’Historien om alla hittillsvarande samhällen är historien om klasskamp’ skrev Karl Marx och Friedrich Engels 1848. ’Varje klasskamp är emellertid en politisk kamp’, fortsätter de.

Översatt till vår tid: Ska produktionsöverskottet – som aldrig varit så stort som nu – gå till höjda löner och sociala reformer eller till skattesänkningar och ökade vinster i den privata sektorn?

Det var det valet handlade om.

Klassamhället ser annorlunda ut i dag mot när Marx och Engels skrev sitt manifest. Tvärtemot vad de förutspådde, har medelklassen vuxit, även om den har stratifierats.

Stora tjänstemannagrupper har proletariserats, samtidigt som det välbeställda mellanskiktet tagit sig en nyckelposition i utformandet av politiken och samhället.

Med den generella välfärdspolitiken formulerade arbetarrörelsen ett solidaritetsprojekt som band samman LO-kollektivet med tjänstemannagrupperna.

Till ett av borgerlighetens mest strategiska moment hör just att man slagit in en kil mellan dessa grupper.

I dag är inga välfärdsreformer möjliga om inte den mest välmående delen av medelklassen tror sig ha eget intresse av dem.”]

Det är ganska ja, vad är det rätta ordet? Kul? Uppfriskande? En tröst? att läsa Paul Krugman en dag som denna.

Några kronor mer i plånboken är viktigare än att värna om vård, skola och omsorg, de områden som är de som drar mest pengar och är en av de saker som förmodligen måste dras ner på för att kunna ge de utlovade skattesänkningarna till oss som har jobb och är friska – än så länge.

Och om vi får börja använda dessa extra kronor i minskad skatt för att i allt högre grad måsta ta allehanda privata försäkringar, hur mycket har vi då kvar i plånboken så småningom?

Går vi kanske i många fall till och med på minus?

Som grädde på moset har vi fått ett nedmonterat gemensamt trygghetsnät, vilket jag tycker är ännu värre. Sämre sjuk- och arbetslöshetsförsäkring.

Och vad skapar ökande och ökande ojämlikhet för sorts samhälle och klimat?

Krugman skriver i sitt blogginlägg ”Har ni inte kvar någon känsla för anständighet?” om förhållandena i USA, men jag tror gränserna här också håller på att tänjas ganska rejält.

”Låt mig än en gång rekommendera Brad DeLongs superba diskussion om hur det kommer sig att människor i den 99 percentilen känner sig fattigare än de gjorde då trots att de gör två gånger så mycket som sina motsvarigheter gjorde 1980.

Efter att ha funderat på det (och i diskussion med Robin [vet inte riktigt vem det är]) verkar det för mig som om det är någonting Brad inte säger som är värt att nämnas – förändringen i sociala normer.

Även 1980 fanns det helt visst många människor i eller nära den 99:e percentilen som tyckte synd om sig själva, åtminstone delar av tiden.

Det händer alla, trots allt: jag lever ett mycket privilegierat liv (ja, jag är väl inom den krets som kommer att få betala högre skatter under Obama-planen), likväl, till och med nu finner jag mig själv i upplevelser av tillfälliga grönglödande blixtar av avund (Vad? Du kör mig tillbaka till flygplatsen i Sao Paolo, i all denna trafik? Förtjänar jag inte en helikopter?).

Men för 30 år sedan kände sig människor med höga men inte superhöga inkomster vanligtvis skamsna över sig själva över att gnälla – eller åtminstone, kände de att de skulle bli förlöjligade om de gav uttryck för sitt gnäll.

Idag finns inget som håller tillbaka.

Ståhejet över Messrs, Henderson och Stein [fler som gnäller trots enorma inkomster?] är undantaget som bekräftar regeln: de skulle inte tillhandahålla detta spektakel om de inte normalt rörde sig i sociala cirklar där klagande att du bara har 9 eller 10 gånger medianfamiljeinkomsten ses som acceptabelt.

Ganska snart kommer vi att ha allvarliga, komplett icke självkritiska diskussioner i de större magasinen om tjänstefolksproblem.”

Vilka är ”dom som inte arbetar”? Befordran av vi-och-dom-tänkande…

5 september, 2010 § 1 kommentar

… klyschan som med illa dolt förakt upprepas och delar upp medborgarna, ja.

[uppdaterad på sen eftermiddag]. Nej, att spela ut grupper mot varandra tjänar ingen på. De allra flesta vill inget hellre än att vara delaktiga i samhällets utveckling.

Söndra-och-härska-tekniken… Att spela ut människor mot varandra. Vad för slags samhälle skapar detta? Den/de ledare som använder denna teknik har de inga bättre argument att komma med? Vad för visioner har de?

Och vilka får komma till tals i dagens media? Får ALLA komma till tals? Eller handlar det bara om överklass- och lyxproblem?

Människovärde, vadå? Var ligger det? Och äkta respekt?

Illa dolt förakt för svaghet är vad det är. Andreas Gustavsson på ETC uttryckte det så bra:

”… den lättsinniga bristen på respekt för de med mindre makt.”

Se artikeln ”Arrogans och maktfullkomlighet”.

Men vad är ”svaghet”? Varför är vissa ”svaga”?

I de mest ojämlika samhällena är brottsligheten högre. Där får man ha fler poliser och fängelser. Ett samhälle där människor inte litar på varandra och bara ser om sitt eget hus, är det ett sådant vi vill ha? I ett sådant samhälle ökar den allmänna stressen? Och det påverkar både det ena och det andra.

Och vadå moral? Och retoriken till trots; att svartarbete blir mindre i ett samhälle med lägre skatter håller inte. Svartarbete existerar i USA också.

Fast min pojkvän där tror att de betalar minst lika mycket skatt som vi. Den är däremot där utplottrad på annat än inkomstskatt. Politikerna får hitta på alla möjliga andra sätt att dra in skatt.

Var går då skattepengarna där till? Inte till allmän sjukvård eller trygghetsnät eller skola och omsorg?

Vilka är egentligen vinnare i dessa system? Och förlorar inte den breda folkmassan på detta egentligen i många, många avseenden?

Se den amerikanske ekonomen Robert H. Frank i ”The income gap grows” där han skriver om hur inkomstojämlihet snabbt har vuxit i USA.

”I dessa ‘vinnare-tar-allt-marknader’ så omvandlas små skillnader i prestationer i enorma skillnader i ekonomisk belöning.”

Dvs. han menar att proportionerna mellan prestationer och utfall inte alls korresponderar.

”Den kombinerade effekten av marknadskrafter och ändringar i allmän politik har klart gjort livet svårare för medel- och låginkomstmänniskor.

De arbetar längre dagar, sparar mindre, lånar mer, pendlar över längre avstånd och klarar sig utan saker som de tidigare såg som nödvändiga./…/

Ungefär 45 miljoner amerikaner har idag ingen sjukvårdsförsäkring” [denna artikel skrevs 2005], vilket är 5 miljoner fler än under tidigt 90-tal.”

Läs också han artikel ”The Class War That Isn’t”.

Ja, lägre skatter kommer förr eller senare att missgynna breda delar av befolkningen och inte bara de längst ner i samhället, utan också medelklassinkomsttagarna.

Han skriver i den senare artikeln att det finns ett starkt samband mellan priset på hus och kvaliteten i den motsvarande skolan i grannskapet. Därför köper människor dyrare hus än de ganska modesta ökningar i inkomster borde tillåta dem.

För att klara detta får medelklassfamiljer nu precis som jag skrev ovan arbeta längre dagar, låna mer, spara mindre och pendla längre sträckor för att kunna fortsätta skicka sina barn till skolor precis ovanför medelnivå vad gäller kvalitet. Dvs. Frank menar att kvaliteten på skolorna skiljer sig åt!

Detta är den effekt segregeringen får där.

Ja, det handlar om politik och inget är ödesbestämt. Vi KAN välja väg även om experterna påstår motsatsen.Som Ulf Lundén skriver:

”Den borgerliga överhögheten, bestående av nationalekonomer och opinionsbildare, påpekar gång efter annan att det bara finns en väg att gå.

Att alla problem i samhället bara kan lösas genom sänkta skatter. Ja, till och med kulturpolitiken påstås gynnas av att välfärden minskas till en apelsinkärna.

Inte ett ord om framtiden, inte ens en smula vision.”

Men det finns inte bara en väg:

”Susan George (politiker), som länge varit kritisk mot globalisering, myntade motuttrycket TATA; There Are Thousand Alternatives (’Det finns tusentals alternativ’).”

I texten i länken ovan står det i slutet:

”Our current situation should not be used as a tool of the Tina ideologues, and it is certainly no excuse for broken promises.”

Översatt blir det ungefär:

”Vår nuvarande situation skulle inte få användas som ett verktyg för Tina-ideologer och det är verkligen inte någon ursäkt för brutna löften.”

Hur var det nu med chockterapi, ”för vårt eget bästa”? Och min pojkvän skickade en länk angående arbetslöshetsutvecklingen i Sverige mellan 2003 och 2010. Har arbetslinjen gett resultat? Kolla graferna!  Det tog tid att rehabilitera sig efter förra borgerliga regeringsperioden! Se kurvan en bit ner på sidan.

Ja, det behövs en motvikt till prestationssamhället. Se debattartikeln ”Kulturskymning väntar i gymnasieskolan” av Gunnel Stenqvist (fd departementsråd Utbildningsdepartementet).

Och Ulf Lundén menar att ”Den mentala krisen måste brytas.”

Tillägg på sen eftermiddag: Olle Svenning skriver om en arrogant utrikesminister som inte vill diskutera utrikespolitik med de rödgröna i ledaren ”Inte fyra år till med Carl Bildt”:

”Kriget har som alltid sina profitörer: ägarna till de privata arméerna, spekulanterna i oljetillgångarna, vapenproducenterna. De hade länge sin särskilde beskyddare i vicepresidenten och Halliburton-direktören Dick Cheney./…/

Bildt, mer av utrikespolitisk kommentator än minister, valde krig i Irak och försvarar så kraftfullt han förmår krigsuppdragen i Afghanistan.

För honom finns det ett givet samband mellan konflikter och affärer.

Sovjets sönderfall och de eviga konflikterna i Sudan bjuder också privatekonomiska möjligheter.

Den europeiska högern, som Bildt och Reinfeldt är delar av, bygger en del av sina framgångar på att propagera exkluderande nationalism och genom att ingå politiska allianser med främlingsfientliga partier.

De rödgröna har anständigare, om än politiskt tilltufsade, partivänner i Europa. Gränsen mot extremhögern är definitivt stängd./…/

Jan Eliasson, Carin Jämtin, Maria Wetterstrand eller någon annan möjlig utrikesminister har inte berikat sig på nykolonial oljehandel.

Carl Bildt vägrar debattera utrikespolitik med de rödgröna.

För hans personliga del är det begripligt; demokratiskt är det däremot skandalöst.”

Se också Åsa Linderborg i ”I skolan kommer de svaga i kläm.”

Och apropå kultur:

Uppdatering 6 september: Ja, är det verkligen ”Framåt tillsammans???” det handlar om?

Försåtlig hantering av sanningen om sjukförsäkringen – påståendet att om oppositionen vinner valet så skulle det betyda återgång till det förra systemet är ett riktigt bottennapp. Varken sjukdom eller arbetslöshet är orsakade av välfärdssystemen…

2 september, 2010 § 1 kommentar

Läkaren Ingegerd Wahl om de två moderata riksdagsmännens  Ulf Bergs och Gunnar Axéns (de hon kallar BA) debattartikel igår (se föregående bloggpostning ”Vad sker bakom det som synes ske? Arrogant och självtillräcklig maktfullkomlighet”). Hon skriver att…

”… de slirar på sanningen för att få fram sitt budskap./…/

Om det vore någon reda så skulle de rikta sin kritik antingen mot kassans beslut eller mot Alliansens regler!”

Och hon skriver vidare…

”Till sist, påståendet att om oppositionen vinner valet så skulle det betyda återgång till det förra systemet är ett riktigt bottennapp.

Det finns inget i oppositionens planering för sjukförsäkringssystemet som tyder på det.

Däremot ämnar oppositionen ta bort det rigida system som Alliansen infört, nämligen att det är almanackan och inte patientens sjukdomsbild som styr vad som ska hända efter tre respektive sex månaders sjukskrivning.”

Och Anne-Marie Lindgren, utredningschef från Arbetarrörelsens tankesmedja, påpekar att:

”Rimliga ekonomiska ersättningar från a-kassa och sjukförsäkring inte på något sätt står i motsats till satsningar på att få folk tillbaka i arbetslivet.

Däremot är sänkta ersättningar inte någon som helst lösning på problemet med långtidssjukskrivningar och långtidsarbetslöshet, eftersom ingenting av detta orsakats av välfärdssystemen.”

Och folkpartiet sviker sin tidigare linje om generell välfärd.

Se vad ekonomen och statsvetaren Daniel Lind skriver i arbetarnas tankesmedjas snabbanalys nr 5 ”Industriarbetarna förtjänar en ny regering” om att…

”Bakom det nymoderata språkbruket om det nya och enda arbetarpartiet döljer sig en tydlig industrifientlig och antifacklig agenda.”

Se ”Tjänstesamhälle – klassamhälle” samt ”Påstående: Privatiseringar pressar kostnaderna. Myt eller verklighet?”

Thomas Bodström skriver från USA om moderater och republikaner:

”… medan Obama har kämpat och lyckats ta ett första steg mot en allmän sjukförsäkring så pågår ett arbete i en annan riktning i Sverige. Där har regeringen tagit fasta på principen som försvaras så stenhårt av republikanerna här, nämligen en sjukvård som inte bygger på behov utan på hur mycket man kan betala eller vilken försäkring man har.

Men republikanerna låtsas inte som om de menar något annat. De försöker inte hyckla som de svenska moderaterna, som konstant säger en sak och gör något annat.”

Kennet Andersson skriver på Ledarbloggen om ”RUT en kolonial ordning”:

”Vad vet du om din städerskas barn? Det frågade SVT:s Uppdrag granskning igår och visade ett reportage om hur det välbärgade Europa utnyttjar det fattiga./…/

En av kvinnorna i reportaget berättade att hon inte längre kan få sin tidigare regelbundna ledighet och åka hem – därför att kunderna, de som får sin städning till hälften betald med skattepengar, begärt att ledigheten ska dras in.

Det är säkert skönt att få ett handtag i hemmet och kunna öka sin egen ”livskvalitet”. Men i det Europa som nu är och rakt genom EU:s vackra gemenskapstanke drar en iskall vind av ett slags inre kolonialism. Och RUT:s livspussel läggs inte sällan på socialt snusk.”

Och Anne-Marie Lindgren undrar ”Behövs verkligen RUT” (ja, överklassproblem styr valdebatten?)

”Någonstans säger det något om tidsanda och debattklimat att detta speciella behov, behovet av städhjälp, lyfts fram framför alla andra behov och framställs som det mesta angelägna familjepolitiska kravet alla kategorier.

RUT-avdraget utnyttjas av sådär en två procent av hushållen – siffrorna för förra året var 1,3 procent, men det har nog ökat något sedan dess.

Men det tar en enorm plats i den politiska debatten. Givetvis tog det upp i TV-utfrågningen av Mona Sahlin, och någon vecka dessförinnan hade vi kunnat ta del av den vanliga typen av glädjekalkyler över avdragets effekter får jobbet, och de vanliga kommentarerna om detta avdrags stora betydelse för att få barnfamiljernas livspussel att gå ihop.

Hela debatten är en illustration till begreppet ’hegemoni’ – dvs. hur debatten styrs av vissa infallsvinklar, och intressena hos vissa grupper som har makten över debattens dagordning.

[se tidigare inlägg om att söndra och härska genom att spela ut människor mot varandra. Är det något bland annat politiker lärt sig tidigt?].

För de som driver debatten om RUT är, oförnekligt, personer vars egna livsvillkor är sådana att de tycker avdraget är viktigt – och personer som samtidigt har tillgång till den offentliga arenan

[dvs. kan göra sina röster hörda, har de kanalerna och de kontakterna och backas upp av media. Ja, överklassproblem styr valdebatten, se länk ovan. Och ja, medier är också en överklass som väljer vad som ska rapporteras].”

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin upper class problemsreflektioner och speglingar II....