Om konkurrens, valfrihet, empati…

29 november, 2016 § Lämna en kommentar


c

Se också ”Vi blir olyckliga av mer valfrihet”:

”Vårt samhälle styrs av idén att mer valfrihet alltid är något bra. Valfrihet leder till att vi kan leva som vi önskar. Men det förbättrar även ekonomin eftersom konkurrensen vässar alternativen. Det gäller oavsett om valfriheten gäller fler sorters tandkräm eller ökat antal inriktningar i grundskolan.

Ungefär så låter mytologin – men det är inte hela sanningen.

– Det finns en avtagande nytta med valfrihet, säger Anders Ekholm, vice vd för Institutet för framtidsstudier.

Lite valfrihet ökar oftast lyckan. Om det bara finns en sorts telefon så blir vi lyckligare när det i stället finns två att välja på, eller tre. Men när vänder det?

– Det finns tester med människor som köper sylt. Man blir mer positiv och köper mer sylt upp till en valfrihet på fem till sju syltburkar. Men blir det fler alternativ så köper folk mindre, säger Anders Ekholm.

Orsaken verkar vara att om det finns tjugo sorters syltburkar så känner människor att de behöver ta reda på mer information om vilka fördelar och nackdelar som finns med olika alternativ. Till slut blir arbetsinsatsen övermäktig och man väljer helt enkelt att avstå.

Ett liknande samband finns med exempelvis pensionsfonder, när alternativen blir för många avstår vissa helt eller delvis från att välja. Och resultatet kan då bli en sämre pension vilket inte direkt ökar lyckan.

Anders Ekholm har studerat just valfriheten i pensionssystemet.

– Vi tittade på antalet val och sambandet var tydligt, de som inte hade gjort något val och var kvar i fonden för icke-väljare hade fått ett bra resultat liksom de som gjort väldigt många val, säger han.

Men övriga, som bara gjort några val och sedan tröttnat, var förlorare.

Enligt konsumtionsforskningen verkar det vara så att de insatta och engagerade väljer ‘bättre’ än övriga vilket intuitivt känns logiskt. Men baksidan är att mer valfrihet även leder till ökad ojämlikhet. Valfrihet i skolan leder med stor precision till skolsegregation, valfrihet i vården till ojämlik hälsa och så vidare.

Partier på båda sidor blockgränsen har sedan 80-talet sett ökad valfrihet, mer privatisering och snabbare avreglering som recept för en bättre fungerande välfärd. Och på vissa områden har det varit utmärkt.

Men på andra fungerar det inte, som privatiseringen av elnätet. Resultatet där är att priserna går upp trots att leveransen av el är densamma. Liknande erfarenheter finns från England där man privatiserat exempelvis vattenledningar. Det blir dyrare för konsumenterna när privata aktörer får monopol.

Dessutom har marknadslösningarna slagit helt fel på vissa områden. Ett aktuellt svenskt exempel är infrastrukturen. Bland andra SJ sprider inte direkt lycka och glädje omkring sig varje dag.

– Det är ju inte så att man är okunnig om hur man får tåg att gå i tid. Men staten verkar se det som att marknaden är bra till allt, även på områden där det uppenbarligen inte fungerar, säger Anders Ekholm.

Den stora frågan är hur vi har hamnat här?

Viktiga samhällsfunktioner som tåg, skolor, snöröjning och utbyggnad av fibernät är avreglerade och har till stor del slutat fungera. Ändå är de politiska lösningarna mer avreglering och ännu fler upphandlingar av nya utförare.

Fiber är ett bra exempel, det är avgörande för kommunikation, handel och utveckling. Men de bolag som sköter utbyggnaden täcker inte hela Sverige och inte ens alla hushåll i de kommuner där man lägger ut nätet. Hade vi byggt ut elnätet på samma sätt skulle en stor del av Sverige aldrig ha elektrifierats.

Lösningen är att vi måste bli pragmatiska igen, där marknaden levererar bra resultat är den en utmärkt modell. Men valfriheten har bara ett egenvärde till en viss gräns.

Sen blir vi alla olyckliga.”

e

Annonser

Nyliberalismen gör oss asociala…

29 februari, 2012 § 6 kommentarer


Se Wendy Brown ”Neoliberalism and the End of Liberal Democracy” and other texts” samt också artikeln ”Asociala ingenjörer” i magasinet Tiden.

Kommer att uppdatera denna postning, förmodligen med kommentarer, de kommande dagarna.

”Obildade” ja-sägare och om vilken verklighet som är opportun och vilken som inte är opportun att visa i nyhetsrapporteringen i TV och media, medan andra slags program är helt okej…

17 september, 2011 § 1 kommentar

Ja, knegarna behövs framförallt som en tyst och lojal arbetskraft. Kulturen ska göras tandlös, inte uppvigla eller ställa till med oreda. Ska finnas på marknadens villkor och vara lealös och ofarlig.

Amerikanen Bob Scharf i essän ”Verklighets-TV” skriven för fyra år sedan:

Finally, capitalists sold the idea that greatness is achieved, not inborn, but the measure of this achievement had to be wealth, which one could get by mere inheritance or by being, say, a whore. Criticize someone like Howard Stern and the inevitable retort comes: ‘You wish you had his money.’ The having of money is greatness and success, even if one finds it in a suitcase.

Capitalists want to believe that those who have deserve to have–a meritocracy. Yet the American dream is that anyone can have, that having or getting is democratic.

The resolution of these competing myths is the hyper-real where there is appearance without reality…

It remains to be observed that while television is crowded with ‘reality shows’ which, if they are not ‘contest style’ are still filled with the promise of a dramatic turn of events to be so declared by announcers or producers, news shows more openly shy away from reality–reporting the war only if they are ‘embedded’ with troops and complying with government expectations that they not show bodies being shipped back.

Again, the formal rules of real news gathering are compromised in service to the hyper-real.

It also remains to be observed that all of this occurs as the standard of living continues to decline. There are record foreclosures, consumer debt is at an all time high, millions have no health care, full-time work is more difficult to find, women and children swell the ranks of the impoverished…

We do not get ‘reality TV‘ which documents the hardships of the poor. We get the promise of rags to riches dramatic turn arounds. Terms like ‘greatness,’ ‘success’ achievement’ are made meaningless as the former delineations and measurements are eschewed and a winner is simply someone who is declared a winner without any further objective meaning or sense.

As we work longer hours for less compensation; as our lives grow more difficult and necessities move out of reach; as there is greater want and greater instability; we are offered the compensation of the fantasy that anyone can be a ‘winner.’”

I min snabba översättning:

Slutligen så ville kapitalister sälja idén att storhet är vunnen, inte medfödd, men måtten på dessa uppnåenden måste vara förmögenhet, vilken man kan få genom rena arv eller genom att vara, låt oss säga, en hora. Kritisera en sådan som Howard Stern och det omedelbara genmälet kommer ‘Du önskar du hade alla hans pengar.’ [samma retorik används där som här! Om avundsjuka. Nej, ‘avundsjukan ‘är inte bara svensk! Berättigat ifrågasättande kan tystas med hänvisning till avundsjuka]Att ha pengar är storhet och succé även om man skulle råka hitta dessa [pengar] i en resväska [på gatan].

Kapitalister vill tro att de som har förtjänar att ha – en meritokrati. Dock är den amerikanska drömmen att vem som helst kan ha, att att ha eller få är demokratiskt [men hur är det med ‘den amerikanska drömmen’? Var finns den? Eller fanns den?].

Lösningen på dessa konkurrerande myter är det hyperverkliga [överdrivet verkliga] där det finns ett yttre [utseende, sätt att te sig] utan verklighet.

Det återstår att påpekas att medan TV är fyllt med ‘verklighetsshower’ vilka, om de inte är i ‘tävlingsstil’, är fyllda med löftet om en dramatisk vändning av sakernas tillstånd, så uttalad av hallåor och producenter, att nyhetsshower mer öppet drar sig bort från verkligheten – och rapporterar om kriget bara om de ‘omsluts’ av trupper [dvs. av levande soldater?] och lyder regeringens förväntningar om att inga kroppar visas som skeppas tillbaka [Nej, DEN verkligheten kan de inte visa!].

Återigen, de formella reglerna angående verkligt nyhetsinsamlande kompromissar i det hyperverkligas tjänst.

Det förtjänar också att påpekas att allt detta händer samtidigt som levnadsstandarden fortsätta att sjunka. Vi har rekordmånga utmätningar, konsumentskulderna är högre än någonsin, miljoner har ingen sjukvård, heltidsjobb är svårare att hitta, raden av kvinnor och barn som är utfattiga ökar… [precis som här är det de som tjänar minst på den politik som förs, män tjänar på den i högre grad och därför tenderar män att rösta på högern och kvinnor mer åt vänster. Men många, många män förlorar också. De förnekar dock detta och har ett falskt hopp om att kunna förändra sin situation, trots alla tecken som tyder på motsatsen? Och vad gör dessa när sanningen mer eller mindre medvetet går upp?].

Vi får inte se verklighets-TV som dokumenterar de fattigas vedermödor. Vi får löften om the rags to riches dramatiska få-som-vi-vill. Begrepp som ‘storhet’, ‘succé’, ‘prestationer’ har gjorts meningslösa när forna beskrivningar och mått undviks och en vinnare helt enkelt är den som förklaras som vinnare utan någon ytterligare mening eller förnuft.

Samtidigt som vi arbetar längre arbetsdagar för mindre ersättning; samtidigt som våra liv blir svårare och nödvändigheter försvinner bortom räckhåll; samtidigt som brister/avsaknader blir större och instabilitet blir större; erbjuds vi kompensation av fantasin att alla kan bli en ‘vinnare’.”

Han får följande kommentar av en annan amerikan:

Bob, tack för ditt arbete gällande vanföreställningen om ‘verklighets-TV’. Jag blev förvånad över att du missade att inkludera det mest framstående exemplet för din ‘kapitalist’-modell,när du inte inkluderade Donald Trumps ‘nya’ verklighetsshow ‘Du är sparkad.’ Trump är vid första påseendet bevis på din teori. Donald Trump ‘förtjänade’ aldrig en enda penny av sitt välstånd, han utvecklade blott och bart bara sin fars egendomsinnehav.”

Frihet – vad är det?

18 juli, 2011 § Lämna en kommentar

Läs om ”Frånsprungen – hur ökad ojämlikhet drabbar medelklassen”, samt se Robert H. Franks hemsida. Se bloggen Mellan anpassning och motstånd om Franks bok:

”… vad som går att tyda av boken Frånsprungen och bevisen som författaren lägger fram skulle dessa människor må mycket bättre av mera jämlikhet. Ja, faktiskt alla i hela samhällsstegen skulle må bättre enligt författaren, som på ett mycket övertygande sätt lägger fram varför./…/

Någonstans i balansen mellan individen och kollektivet finns lösningen. Det som på kort sikt är bra för individen är inte alltid bra för kollektivet (eller ens för individen själv på lång sikt). Häri ligger utmaningen för framtidens politiker (som vill ha ökad jämlikhet), både retoriskt och pragmatiskt, hur vi får en ökad förståelse för det gemensamma samtidigt som vi visar på hur detta är bäst för individen. Hur kan vi sänka tempot på vårt samhällsbygge så att tid finns att tänka tanken fullt ut. Att säkra upp underifrån är klassik jämlikhetspolitik för frihet åt individen. Franks tydliga belysning av hur ojämlikheten drabbar alla samhällsskikt bör ge alla som kämpar för jämlikhet självförtroende att våga satsa på sin tro att detta leder till ett bättre samhälle för alla.”

Diverse funderingar och reaktioner nu när jag är i USA i 6,5 veckor bland amerikaner och alltså inte som turist. Bland annat angående den högt hyllade så kallade ”friheten.” Vad är verklig frihet? De som tror sig ha den tycker inte jag har den. För mig är de de slavar som de menar att vi är i socialistiska (kommunistiska) Sverige.

Dessutom verkar de ha minst lika många säkerhetsföreskrifter som vi har, om inte fler. Apropå ”storebror som talar om för dig” och trygghetsnarkomani.

Hungriga vargar jagar inte bäst! I alla fall inte på något längre sikt. Kanske inte ens på kortare sikt. De blir utmattade, tänker sämre, löser problem sämre, deras kreativitet blir sämre… Och deras så kallade ”frihet” är ingen frihet i mina ögon.

Det vi gör påverkar andra mer eller mindre. Ibland väldigt mycket och andra gånger kanske inget alls.

Har alla lika stora möjligheter att påverka andra och deras liv och vardag? Andra väldigt mycket mindre?

Har vi rätt att ställa större krav på dem med makt?

En aktörs agerande kan ha sidoeffekter som påverkar dennes omgivning. Och det kan finnas situationer där fria aktörer inte själva klarar att agera på ett sätt som är samhällsekonomiskt effektivt (s. 36 i Nationalekonomi för vänstern).

Hur blir det om kostnaderna för de negativa sidoeffekterna, kostnaderna för dennes agerande, inte kan bäras av småföretagaren?

Ja, hur är det med vår frihet? Får eller kan vi agera hur vi vill?

Vad gäller externaliteter går det onekligen att diskutera var gränserna går.

Och är det verkligen ”survival of the fittest” som borde råda? Är det däråt vi går? Där vi hävdar vårt oberoende av andra?

Det finns både överdrivet beroende- som överdrivet oberoendebehov. Jag tror att inte ens den individ som är äkta autonom (psykologiskt självständig) kan fungera helt själv eller ensam hela tiden eller hela sitt liv, vi är beroende av andra, men sällan totalt beroende (om vi inte är paralyserade fysiskt eller psykiskt). Den äkte självständige är både oberoende OCH beroende och kan erkänna det för sig själv och andra, samt har äkta empati och medkänsla och kan erkänna sina svagheter och ta ansvar för dem (dvs. behöver inte ha ansvarsfrihet).

Jo, som Pippi Långstrump säger:

Den som är mycket stark [fysiskt eller i makthänseende] måste vara mycket snäll!”

Jag tycker intensivt illa om det högern gör i Sverige – och hela västvärlden. Och hur den spelar på egoistiska sidor i människor, men förment för allas vårt bästa. Vilket jag anser att det inte alls är.

Dan Pink om motivation och bonusar…

20 februari, 2011 § Lämna en kommentar

[Tillägg 21 februari, se slutet].

Karriäranalytikern Dan Pink utforskar motivationens gåta, genom att starta med det faktum att forskare inom samhällsvetenskapen vet något de flesta chefer inte vet. Nämligen att traditionella belöningar inte alltid är så effektiva som vi tror. Lyssna till några upplysande historier – och kanske, en väg framåt.

Se om hans bok ”Drivkraft”. På sidan om denna bok kan man läsa:

”Författaren Daniel H. Pink skriver i sin nya bok Drivkraft om en förgången tid då företag och organisationer lyckades öka motivationen bland sina medarbetare genom att lova dem mer pengar. Det fungerade hyggligt när det gällde monotona och rutinartade uppgifter.

Men nu är det annorlunda. Huvuddelen av arbetsstyrkan är kunskapsarbetare och ägnar sig åt skapande arbete. Deras motivation kommer alltmer inifrån och att då erbjuda dem bonus kan förvånande nog ge minskad motivation.

Tanken i Drivkraft är att större självbestämmande leder till större engagemang och kreativitet, till skillnad från den gamla modellen för ledarskap som huvudsakligen bygger på kontroll, belöningar och straff.

Här finns mycket intressant att hämta för alla i ledande position!”

 

Tillägg 21 februari: se recensionen ”Så plundrade de världen” över dokumentären Inside Job. Och se Ulf Lundén i ”Till dem som redan har allt”, där han bland annat skriver om den amerikanske psykologen och författaren Alfie Kohn:

”Denne Alfie Kohn tyckte i n t e att Sverige skulle upprepa USAs misstag. Tiden har gått och vi har närmat oss det stora landet i väst. Det har marknadsliberalismen sett till. Konkurrensen pågår överallt inom alla områden.

Alfie Kohn vågade utmana den allmänna vedertagna uppfattningen att det ligger i den mänskliga naturen att tävla och konkurrera. I dag finns knappt någon som vågar ta upp kampen mot konkurrensen som idé och religion.

Bokens budskap hälsades med glädje av bland annat Kooperativa Institutet. Dess vd Per Olof Jönsson kommenterade Vinna utan tävlan på följande sätt: ‘Det är oroande att beslutsfattare och utredare i regeringskansli och myndigheter höjer konkurrensbegreppet till ett mål i sig’.”

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin competing and competitionreflektioner och speglingar II....