Ensam är inte stark – individ och kollektiv behöver inte vara motsatser…

6 mars, 2016 § Lämna en kommentar

ensam är aldrig stark12734058_1127068797317972_4150029665164705410_n

I ”Sofie Eriksson om privatiseringar i välfärden – ‘Trappjäveln är också politisk ideologi!'” kan man bland annat läsa:

”En högerpolitisk hegemoni har skapat en upplevd naturlag att marknaden kan lösa samtliga problem i offentlig sektor, till exempel att hålla budget. Om detta stämde skulle välfärdens finansiering vara mer hållbar nu än någonsin, med tanke på hur mycket som privatiserats. Så är inte fallet. Vi är ljuvligt bekanta med ordet ‘sparpaket’.

Ideologi är helt enkelt ingen önskelista över nice prylar vi vill införa, där vi bockar av ‘så snart vi har pengar’, utan idéer om vilket slags samhälle vi vill leva i. Finansieringen av välfärden är en djupt ideologisk fråga. Att hävda att vi inte har råd är därför ett ställningstagande, inte en ursäkt. Det handlar om att prioritera.

Det duger inte att socialdemokrater förklara privatiseringar i välfärden med att diverse verksamheter går med underskott. För hur kan en privat aktör göra det motsatta, utan att tumma på något? Precis. Det är den ekvationen som sällan går ut.

1.Personalen får betala. Deltider, otrygga anställningar, delade turer./…/

2.Den demokratiska styrningen går i stort sett förlorad. Styrningen över verksamheten flyttas från demokratiskt förtroendevalda till företagsledningar./…/

3.Det blir svårare och dyrare att kontrollera att det går rätt till. Det genomförs visserligen ”kundenkäter” efter vilka man stoltserar med goda resultat. Alla som någon gång arbetat inom omsorgen vet att trivsel är viktigt, men långt ifrån det enda som utgör god kvalitet.

4.Det finns inget som visar på att det faktiskt blir billigare i längden. Är det inte lite ovärt, om vi inte ens kan vara säkra på detta? Se även punkt 5.

5.Kommunen får ta tillbaka verksamheten när det gått åt skogen. Det hände senast 2013 i Falu kommun.”

Man ville minska byråkratin och med detta så ”motiverades” organisationsförändring och nyliberal politik, men istället har byråkratin snarare ökat ytterligare. Vad kostar alla kontrollinstanser och vad innebär ökande administration för folk på golvet inte minst?

Kloka Sofie Eriksson, SSU Dalarna, skriver vidare:

”Istället för att privatisera välfärden, ställ krav på den egna förvaltningen.”

Nej, privatiseringar är inte lösningen! Och om sjukhuset, vårdcentralen, äldreboendet, skolan inte funkar så borde vi gemensamt gå ihop och förändra!

Och hur som helst borde inte vård, skola eller omsorg vara vinstdriven! Ger inga bra incitament och det är tveksamt om det gynnar befolkningen.

”Främst är detta ett resultat av en välfärd som generellt sett har alldeles för knappt med pengar. Det märks att sänka skatten med 140 miljarder kronor samtidigt som välfärdens resursbehov skenar, men vi löser det inte genom att ytterligare kasta ut flera av samhällets viktigaste verksamheter på marknaden. Förresten, tror inte du att skattesänkningarna var ideologiskt grundade? Snacka om att egentligen inte ha råd, va.”

I del 2 angående offentlig välfärd skriver Sofie Eriksson med rätta kritiskt om ”Sossar som privatiserar välfärden”:

”2007-2008, under borgerligt styre, privatiserades följande i Falu kommun:

·Ett gruppboende (LSS)

·Tre serviceboenden (LSS)

·En daglig verksamhet (LSS)

·Tre äldreboenden (Korsnäsgården, Daljunkaregården och Norshöjden)

Korsnäsgården och Norshöjden samt LSS-boendena drevs sedan av Carema men efter avslöjanden om grova missförhållanden i företagets verksamheter återgick flera av dessa 2013 till kommunal regi.

Ungefär samtidigt som LSS-boendena återtogs lades den personliga assistansen ut, detta under en mandatperiod (2010-2014) då S, V och Mp styrde kommunen. Privatiseringen av personlig assistans orsakade stora splittringar inom S, och resulterade även i ett brutet majoritetssamarbete med V.

Under 2015 privatiserades Korsnäsgården igen, och Temabo (som sedan tidigare driver Daljunkaregården och Norshöjden) tog över.

Det finns ett beslut från Omvårdnadsnämnden om att också privatisera hemtjänstdistriktet Tisken Väst, men endast en privat aktör kom under hösten in med ett anbud, vilket inte levde upp till kraven. Nu är frågan om kommunen ska sänka kraven, eller fortsätta ta ansvar för hemtjänstdistriktet själva.

Kommunen har, när det gäller äldreomsorgen, endast ett så kallat brukaransvar. Vilka är det som ser till att alla brukare får den goda omsorgen som kommunen måste garantera? Givetvis är det personalen.

När kommunen privatiserar släpper de arbetsgivaransvaret till privata företag och det märks./…/

Socialdemokratiska Arbetarepartiet har alltså företrädare som accepterar, föreslår och genomför politik som direkt försämrar villkoren för människorna som bär vår välfärd. Det rimmar inte särskilt väl med en ideologisk strävan mot jämlikhet som många av oss fortfarande förväntar sig ska genomsyra arbetarrörelsen. Hur kommer detta sig? Är det ett resultat av förhandlingar med övriga majoritetspartier?

Vi som tycker att det här är fel väg att gå kan göra två saker här. Antingen så lägger vi oss på marken och gråter över svunna tider, eller så reser vi oss och tar över.”

Respekt för individen behöver inte vara oförenligt med kollektivet! Ensam är inte stark!  Ja, som kvinna har jag blivit mästrad i politiskt sammanhang, av både man och kvinna. Inom S… Vadå, diskutera? Jag ifrågasatte om privatiseringarna bara var av godo och undrar fortfarande om nackdelarna. Inte minst vad gäller solidaritet och bry sig om varandra och inte BARA se om sitt eget hus.

Bengt Göransson (S) skriver en massa klokt i ”Se upp för välvilliga förmyndare.”

Amerikanska skoldebattören Diane Ravitch skriver om ”Vouchers for All” eller ”Skolpeng åt alla”:

”A reader in Arizona reports that a State Senate committee just passed legislation that would lift all limits on vouchers by 2020. Every Democrat and one Republican opposed the bill.

Why destroy public education? Since when did radicalism get confused with ‘reform’? True reformers want to improve institutions, not blow them up. True conservatives conserve community institutions that serve our democracy. The promoters of this scheme are radicals, not conservatives.

This is unfiltered rightwing ideology. No high-performing nation in the world has replaced its public schools with school choice. No voucher program in this country has produced impressive results. Every little church in the state will open or expand its school and hire uncertified teachers. This is not progress. This is stupidity.

Our reader adds:

‘It is likely to pass given the makeup of our legislature and its connections to ALEC. The only hope is that Governor Ducey will veto it. He is pro-privatization and under normal circumstances would likely sign the bill but his own proposed funding plan might be in jeopardy if he did so. That means that there’ a chance that he’ll veto it!'”

Och välfärdssatsningarna som regeringen aviserat riskerar gå till privata bolags vinster. S har bundit ris åt egen rygg.

Se vidare:

”Politiker ska ge fan i fattigas kylskåp”

”Krav på hårdare tag mot brottslighet är populism”

”Kritiken mot Dan Elisasson växer”:

”– Dels har vi Beatrice Asks styrning, sedan har vi managementproblemet och till sist är det valet av Dan Eliasson som rikspolischef. Han är relativt okunnig om polisen.”

Återigen tillsätts chefer utan kunnande, erfarenhet eller utbildning inom det område de ska chefa, med alla de problem som kan följa, inte minst för de anställda.

”Åter till fattigvården?”

”Varför är vi förvånade över att råkapitalismen ­tagit över bokbranschen också?

 

 

 

Annonser

Integritet och autonomi…

13 februari, 2016 § Lämna en kommentar

12734266_10153240123916205_8972772093687020975_n

Bild från Svend Brinkmanns facebooksida.

Det där med ”individen” … I nyliberalismen… Vadå, respekt för den? Motsägelsefullt?

Den danske psykologiprofessorn Svend Brinkmann i boken ”Stå fast – vägra vår tids utvecklingstvång” i kapitlet ”Ta på dig nej-hatten” på s 55:

”Det ligger en enorm styrka och integritet i att säga: ‘Det har jag ingen lust med.’ Det är bara programmerade robotar som alltid säger ja.”

Tänker på rapporten om New Public Management:

Påtvingad självförbättring istället för vad folk behöver på en arbetsplats eller ännu mer utan att efterfråga deras kunskap! Efterfråga allas kunskap! Något som en svag och osäker chef kan ha svårt med, även om hen verkar tuff och säker.

Och om man tillsätter chefer som inget kan om verksamheten, så är detta ett sätt att hantera underläget? De betalar då dyra pengar för konsulter och föreläsare, som t.ex. för kurser om värdskap. Vilka signaler sänder kurser av detta slag till de anställda?

Sambon sa nu på morgonen, när vi hade en lång diskussion om positivitetskulturen, att kurser som denna signalerar inte detta ett underkännande av er förmåga att bemöta folk?

Sen tror jag att vi snarare borde fortbildas i det vi jobbar med… Alltså ha direkt yrkesfortbildning! Och alla våra möten borde i betydligt högre grad handla om det vi verkligen gör med våra ”avnämare”!

Brinkmann s 56:

”Det är bara om du kan säga nej som du är en modern människa med ett visst mått av integritet.”

Och att du kan säga nej i all synnerhet om det du frågas om att göra strider mot etiska och moraliska principer, om jag i kraft av min professionalitet säger nej, inte bara för nej-sägandets skull. Men Brinkmann tycker provokativt och med glimten i ögat att vi borde träna oss att säga nej till saker fem gånger per dag.

Vidare skriver han på s 56:

”En av de förnuftiga rösterna inom dansk psykologi, professor emeritus Per Schultz Jørgensen, skriver i sin senaste bok om det viktiga som händer när barn under sin utveckling lär sig att säga nej [samt uttrycka en massa andra känslor, rädsla t.ex.*)].

Han menar att det finns något både filosofiskt och psykologiskt helt avgörande med barnets första nej [- Nej, jag vill inte se på detta! Nej, jag tycker detta är otäckt! t.ex.]. 

Även om de flesta föräldrar (och hit räknar jag mig själv) önskar sig barn som i viss utsträckning är lydiga, så representerar nejet en avgörande början på självständigheten [och autonomin och individblivandet, en utveckling som självständig varelse, en självständig varelse som också kan erkänna sina behov, kroppsliga, själsliga, känslomässiga, av andra m.m. och inte behöver förneka dessa!? Av t.ex. en rädsla för att betraktas som svag?], ‘därför att barnet nu medvetandemässigt visar karaktär som individ och rent språkligt är i stånd att distansera sig från föräldrarna.

Här ligger en opposition som är början till autonomi./…/

… själva karaktärsbegreppet är det centrala i hans bok /…/

… karaktärsbegreppet [är] något som syftar till en gemensam horisont av moraliska värderingar. Karaktär har den som står stadigt och håller bestämda värden som just värdefulla – och därmed kan säga nej när dessa värden hotas.

Ett ord som jag använder i den här boken och som nästan är synonymt med karaktär är integritet.”

Här om Per Schultz Jørgensens bok ”Styrk ditt barns karaktär.”  Mer om Per Schultz Jørgensen och hans stora familj och familjebakgrund.

s 57:

”Motsatsen till att ha integritet är att alltid ha ja-hatten på sig och aldrig tvivla på om det är rätt och riktigt att säga ja och pröva något nytt.”

Och i dess värsta avart skapade uppfostran till lydnad och respekt av auktoritet lydiga medhjälpare i nazi-Tyskland och förmodligen i andra delar av världen där folkmord skett, samt troligen i mycket mindre sammanhang där människor blivit offrade! Sker också idag! Och jag  tror att barn lär sig att visa genuin respekt om de själva blivit genuint respekterade i tillräcklig grad och fått medkänsla för sig själva! Då visar och kan de visa detta mot andra.

Brinkmann talar om äkta inifrånstyrning (till skillnad från utifrånstyrning)…

”… i den här boken kallad integritet – består just i att man känner till moraliska värden, förstår pliktens betydelse och därmed kan använda sitt förnuft till att avgöra vad som är rätt och riktigt i en given situation.

Om man är sådan blir man ofta tvungen att säga nej. Det är nämligen mycket vi bör säga nej till i den accelererande kulturen.”

*) Kanske som i Alfons Åberg-affären, som kanske inte var riktigt sån som den skildrats i media och på nätet (läs artikeln som är länkad ordentligt)! Sen funderar jag vad det säger oss om dem som tycker att barn ska härdas? Är det anledning till att de inte tycker att man ska respektera ett litet barn? Och OM man gör det kanske är just det som gör att detta barn senare i livet blir mer orädd än tvärtom? Respekterar man ett barns rädsla så känner det sig tryggare – och blir mindre rädd senare i livet!?

Virtanen skriver:

Nå. Hur var det, egentligen? När en story verkar för dum för att vara sann är den ofta inte sann. Vilket inte hindrade Studio Ett från att beställa in kränkt Eberhard eller för TV4 Nyheterna att fråga ‘Kan ­Alfons Åberg vara farlig?’ – en enorm frågeställning byggd på en enda av landets miljoner ­föräldrar.

I själva verket, det står tydligt i anmälan till Skolinspektionen men huvudsaken blev bisak i media, ansåg föräldrarna att ‘förskolan visar alldeles för mycket film i verksamheten ­utan pedagogisk anledning’ [beror detta på att förskolan är underbemannad och filmvisning är ett bekvämt sätt att sysselsätta en massa barn? Och man är så få så man ser inte eller orkar inte ta itu om ett barn reagerar?], och barnet hade tidigare blivit ledset utan att förskolan agerat, och därpå hade Alfons visats utan information varken före eller efter visning till för­äldrarna som inte fattade var­för ­ungen plötsligt var skräck­slagen, ‘så olikt honom’.

Först efter anmälan har skolsystemet lyssnat och medan bristerna utreds har för­skolan slutat med film.

Alla får förstås fortsätta hånskratta. Men anteckna samtidigt att när ordet lättkränkt används är det vanligtvis någon som vill tysta någon som anser sig illa behandlad.  I detta fall en livrädd liten pojke och hans oroliga föräldrar, som blev hela landets åtlöje.”

Om söndra-och-härska, individualism och allt mer ojämlikt samhälle …

14 augusti, 2015 § 12 kommentarer

xenofobiII

xenofobiIII

Andrev Waldens twitterkonto.

Det är inte invandrarna som är orsaken till nedskärningar i välfärden, utan skattesänkningarna och nedmontering av välfärden, samt de ökande klasskillnaderna.

Oroligheter, upplopp och kravaller relateras av många helt riktigt till ökande ojämlikhet. Man kan läsa om detta bland annat i ”The Baltimore Riots, Inequality and Federal Inaction”. I denna kan man läsa:

”We hear politicians across the ideological spectrum talking about the ”problem” of wealth and income inequality in America, yet few offer any concrete solutions. Therioting in Baltimore shows that inequality is not an abstraction or a talking point, but a real sociological phenomenon that is causing real suffering and instability in African-American communities across the country.

Police brutality in Ferguson or Baltimore or Oakland represents the failure to bring real economic reforms that might have a chance of ameliorating the suffering of the poor and unemployed. Yet the political will doesn’t seem to exist to enact any of the bold programs necessary to alleviate the long-term suffering of America’s growing underclass.

Freddie Gray’s funeral in Baltimore reminded me of Emmett Till’s funeral in Chicago 60 years ago: both revealed a shocking level of brutality while at the same time serving as a rallying point for direct action and civil disobedience.

Compared to the riots in Watts in 1965 or Newark in 1966 or Detroit in 1967, the looting and burning we’ve seen in Baltimore is on a smaller scale, yet it’s probably a preview of what’s coming.

Unless the underlying economics is altered that has given rise to the underclass in the first place — unemployment, discrimination, the lack of opportunity — the battles with local law enforcement in these communities is likely to continue and grow in intensity.

The simple fact is that millions of Americans are living under a distorted form oflaissez faire capitalism that will continue to breed civil unrest.”

Man kan också läsa om upplopp i Storbritannien för tre år sedan i ”The poison of inequality was behind last summer’s riots”:

If you’re trying to explain the riots that started a year ago, the safest strategy is not to put all your eggs in one basket but to come up with a long list of contributory factors. That is what the Riots, Communities and Victims Panel set up by the government did. It lists lack of community, family difficulties, low social mobility, poor relations between police and young people, consumerism – and of course the panel is right. But we need to think a bit further. We need to join up the dots and think about the causes of these causes.

None of these things crop up by chance, quite unrelated to one another. That’s like thinking it’s just bad luck that smokers are not only at greater risk of lung cancer, but also of cancers of the bladder, larynx, mouth and throat, and of respiratory diseases and cardiovascular diseases too.

The truth is that just as tobacco is a physiological poison, Britain’s high levels of inequality are a social poison that increases the risks of a wide range of social ills.

As the most unequal of the rich developed countries, the US suffers from among the highest rates of violence, obesity, teenage births, mental illness and imprisonment, as well as low levels of child wellbeing, social mobility and life expectancy.

The US will no more be able to put all these things right while ignoring inequality than Britain will be able to tackle the social ills contributing to the riots without reducing inequality.”

Och vi är på god väg att kopiera den politik som har lett till detta. Vi ser ju också upplopp, skjutningar osv i Malmö och Göteborg t.ex.

Här borde seriöst tidningsfolk också tänka på vad de bidrar med. Ja, ”Brottslighet ska diskuteras – men inte utifrån myter”:

Självfallet ska brottslighet diskuteras men inte utifrån myter utan utifrån fakta. Självklart ska faktorer för brottslighet diskuteras, men fakta ger vid handen att etnicitet inte är en av dem.

En ledarsida som tidigare stått upp för alla människors lika värde bör vara mer vaksam i tider av hat och hets mot en utsatt grupp – hets som vi vet ofta leder till att andra tar till våld.

En sökning i mediearkivet hade lett till just insikten om de omfattande och våldsamma hatbrott som den romska gruppen utsätts för. Från Perstorp till Boden. Från Kista till senast häromdagen i min hemstad Göteborg.”

Ja, det är riktigt, riktigt otäckt!

Om Daniel Bernmar, ja, han är doktorand vid Göteborgs universitet, men nu tjänstledig därifrån. Bernmars twitterkonto.

Anders Bergman skriver för 5i12-rörelsen ”Meningslöst våld har inga enkla, snabba förklaringar”:

”Varje meningslös våldshändelse är i sig unik och kommer alltid att leda till rädsla, maktlöshet och förvirring. Det meningslösa våldet har inga enkla, snabba förklaringar och slutsatser. Och reaktionerna i Västerås har både likheter och olikheter.

Reaktionerna på händelserna i Västerås har präglats av spekulationer och i stort sett endast fokuserat på händelsen. Då som nu. Rapporteringen baseras delvis på suddiga videoklipp och suddiga budskap.

Numera har aktiviteten bland personer i ledande ställning i medierna blivit större och tycks ha blivit platsen för de enkla och snabba lösningarna.

SvD:s ledarskribent Tove Lifvendal har redan tagit ställning och ropar på staten och politikerna. Vad staten och politikerna ska göra framgår inte.

Riksdagens andre vice talman och riksdagens främste representant Björn Söder griper chansen och skyller dådet på Fredrik Reinfeldt (M) och hans tal om ‘öppna era hjärtan‘.

Här talar talmannen som en av SD:s ledare och underblåser den flod av hot och hat som strömmar ut i sociala medier.

5i12-rörelsen växte fram som en antivåldsrörelse under slutet av åttiotalet. Händelserna i Västerås och Härnösand har både likheter och olikheter och har inträffat vid olika tidpunkter och situationer.

Det meningslösa våldet i Härnösand för drygt 25 år sedan har under åren som gått lett till att hundratusentals människor manifesterat mot rasism, främlingsfientlighet och våld den 5 december klockan femitolv.

Det har kunnat ske med ett ledarskap för försoning, ansvar och civilkurage och de många människornas organisering och ideella engagemang runt om landet.

Det arbetet måste fortsätta och vi efterlyser ett nytt och mera samhällsbärande ledarskap på alla nivåer som också präglas av civilkurage och ansvar.

Det kommer inte att leda till några nya karriärvägar. Det är viktigare än så.”

Och vidare skriver han:

Reaktionerna på händelserna i Västerås har präglats av spekulationer och i stort sett endast fokuserat på händelsen. Då som nu. Rapporteringen baseras delvis på suddiga videoklipp och suddiga budskap.

”Den här texten gynnar också SD”:

”Det finns ögon som slänger långa blickar över nationsgränserna (inte minst mot Norge) och odlar argument för att mjuka upp den inomborgerliga opinionen för ett samarbete med SD.

Det är ingen slump att begreppet ‘åsiktskorridoren’, vilket alltså är ledarsidska för ‘PK-censuren’, fått så starkt genomslag nu.

Men så länge SD-politiker ‘avslöjas’ som rasister (för att journalisterna gör sitt jobb) och möts av ett anti­rasistiskt larm ute i verkligheten (för att medborgarna gör sitt jobb) är det omöjligt att närma sig SD. Det spelar ingen roll om Jimmie får 10 eller 12 procent så länge ingen tar hans hand.”

Men nu sker detta!?

”Därför är det viktigt att väsnas. Och fortsätta väsnas. För att ständigt påminna varandra om var SD kommer ifrån och vad de är. Glömskan är snabbare och farligare än du tror. Efter valet kommer vintern och då kan den politiska kartan ritas om.

Kom ihåg det nästa gång SD möter motstånd av brandmän, läkare eller smarta mobiler utan att straffas i opinionsmätningarna. Ingenting är förgäves. Det finns strider som utkämpas i det tysta.

Vi befinner oss just nu på första sidan av ett nytt skamligt kapitel i Europas historia. SD är en del av något mycket större. Och en dag kommer dina barn eller barnbarn ­fråga vad du gjorde under den här epoken.”

Per Svensson i ”Bekymrade borgare. Ledarskribenter bryr sig alltmer om integration – av SD”:

”När jag numera läser borgerliga ledarsidor har jag ibland svårt att känna igen mina meningsfränder, förespråkarna för individualism och självständigt tänkande. De har blivit så ängsliga, så konformistiska, så kollektiviserade, så måna om att vara varandras bekräftande terapeuter.

Det vet innerst inne att de gör något de inte borde. Just därför enas de om att det vore löjligt att inte göra det.

Äta gräddtårta? Inte nyttigt? Kom igen, var inte så äckligt präktig! Kolla här, till och med tråksossar gillar grädde och vaniljkräm. Ta en bit till så gör jag det också! Kan verkligen alla som älskar gräddtårta ha fel? En liten klick hälsofanatiker har alldeles för länge fått styra och ställa i fikarummen.

Borgerliga opinionsbildare kräver allt ivrigare och allt oftare att den svenska integrationspolitiken ska förändras och bli mer verklighetsanpassad. En sakdebatt kring dessa frågor är alldeles uppenbart nödvändig.

Men jag misstänker att många debattörer också menar något annat när de argumenterar för vikten av ny integration, att de frågor de i själva verket ställer är: Hur ska Sverigedemokraternas utanförskap brytas? Hur ska SD integreras i ett borgerligt regeringsunderlag?”

Mer om individualism – är ensam stark?

14 augusti, 2015 § Lämna en kommentar

slutsnackat_framsida

Ulf Lundén skriver i recensionen ”Bryt tystnaden på arbetsplatsen” om boken ”Slutsnackat. Folkrörelse på arbetsplatsen, del tre”:

”Antologin synliggör också den stora marknadsliberala ‘revolution’ av vårt samhälle, där en ohämmad individualism är det ­enda rättesnöret i dag.

Arbetsgivarna i Svenskt Näringsliv och den övriga ekonomiska eliten i samhället har på många sätt lyckats rotfästa idén om att ensam är stark när det faktiskt är precis tvärtom. Det är först när vi kämpar tillsammans för våra gemensamma intressen som något kommer att hända på allvar.

Arbetare/tjänstemän spelas ut mot varandra på olika sätt. Det går ju alltid att hänvisa till ekonomiska kristider, branscher i förfall och att vi behöver en mer otrygg arbetsmarknad. De som förordar detta riskerar ju sällan själva att hamna där.

Slutsnackat åskådliggör också ­felet med fackföreningsrörelsen av i dag. Mobiliseringen och aktiviteterna måste komma underifrån, om de som står längst bak plötsligt rör sig gemensamt framåt, då måste ­alla andra också börja röra på sig.”

Man kan bland annat också läsa:

”Här finns sopgubbarna i Stockholm som kämpar mot sämre löner och ökad arbetsbörda genom att till punkt och pricka följa alla regler som sophämtningen omgärdas av.

‘Det är inte så att arbetsgivarna vill få bort stress och press – de vill bara slippa betala för det.” (Replik från sopgubbar som skulle bli av med sitt ackord.)'”

Här andra Röster om Slutsnackat.”

Enskilda individer och kollektiv borde inte vara motsatser, borde kunna existera samtidigt. Behöver inte vara motsättningar…

Egoism och individualism…

10 augusti, 2015 § 6 kommentarer

EMPATIbog_cover

Om denna bok kan man läsa här:

”Empati, det som håller samman världen

Den här boken är en teoretisk och praktisk vägledning i hur man stödjer människor i att förbättra kontakten med sig själv och varandra. Ordet empati betecknar förmågan att leva sig in i andras situation, med allt vad det innebär av förståelse, samhörighet, medkänsla med mera. Empati är med andra ord det kitt som håller samman den mänskliga gemenskapen.

Ju bättre kontakt man har med sig själv, desto bättre förstår man andra. Bara när man vilar i sig själv kan man förhålla sig på ett djupare sätt till andra människor och till en komplex värld, där både barn och vuxna har svårt att hitta förebilder och riktmärken. Det är författarnas uppfattning att barn – och även de flesta vuxna – i dag mer än något annat behöver redskap för att utveckla förmågan att vila i sig själv.

Alla föds med anlag för att utveckla förmågan till empati och att vila i sig själv. De här anlagen kan utvecklas och övas upp. Träningen syftar inte till att man ska lära sig något nytt. Den handlar om att bli uppmärksam på det man redan kan.

Men varför? För att världen behöver empati – i allt från klassrum och middagsbord till parlament och toppmöten.

EMPATI har vuxit fram ur författarnas arbete i Foreningen Børns Livskundskab i Danmark. Boken vänder sig till barn såväl som vuxna och samtidigt mera specifikt till pedagoger och andra som arbetar med barn och ungdomar.”

Tankar jag fick när jag läste en krönika i morse och efter en argumentering på socialt forum igår:

Allt mer bryr vi oss bara om oss själva! Vi har fullt sjå med oss själva: att feja på ytan… Vi (eller förskräckande många) bryr oss mindre och mindre om andra/varandra. Allt mer bara om vissa, om vi nu alls bryr oss om någon annan.

Att bry sig om sig själv och om andra utesluter inte varandra. Vi kan gå ihop för att förbättra och förändra för allas vårt bästa.

I dagens samhällsklimat ingår också att göra reklam för sig och sitt ganska högljutt och framhålla sig och de sina om tillfälle ges!

Något jag märkt av på mitt jobb…

Och vi har inte blivit bättre människor i detta klimat, snarare har klimatet hårdnat och hårdnar mer och mer. 

Reinfeldt och Borg har nu dragit sig undan, för de har lyckats med det de ville åstadkomma. 😦

Tankar jag alltså fick efter att ha läst krönikan ”Jävla borgarväder” av Emil Jensen nu på morgonen. Där skriver han:

”Den växande dubbelmoralpaniken i Sverige är också ett tecken på ett ökande individfokus. Jag tänkte på det senast förra veckan när någon högerbloggare ‘avslöjade’ Jason Timbuktu Diakité som ‘hycklare’. 

I korthet ansåg bloggaren att Jason var dubbelmoralisk eftersom han kritiserade ett system som han själv tjänar på [blogginlägget ‘Andra ska bidra’].

Desto bättre tänkte jag, att kunna stå emot. Att se problemen och orättvisorna i kapitalismen och patriarkatet, trots att det ger en själv skenbara fördelar.”

Även om saker gynnar mig så kan jag reagera över samhällsfenomen och de fenomen som gynnar mig.

Jensen menar att blickarna riktas bort från själva huvudproblemet dvs i detta fall hur vi vill att samhället ska fungera.

Han skriver vidare:

”Den som ifrågasätter skatteflykt och kapitalism ska avslöjas som individuell hycklare för att den själv tjänar pengar.”

Jo, det kan ju i och för sig vara viktigt att påpeka, att den person som kritiserar systemet tjänar på det … Men … Weidmo Uvell skriver ju inte om det Timbuktu tydligen faktiskt sa! Bemötte inte detta, utan kritiserade Timbuktu och hans vandel. Riktade blickarna på person och inte sak.

Jensen skriver vidare:

”Det krävs andra incitament än bara lönsamhet; en upplevelse av sammanhang.

För precis som vi länsar jorden på innehåll, har vi länge länsat oss själva på upplevelsen av sammanhang. Det mest grundläggande för att kunna skapa en motvikt mot den alltjämt skenande individualismen.”

Och Elin Grelsson Almestad publicerar brev hon skickade till Göteborgsposten i blogginlägget ”Tack och hejdå” där hon säger upp sig, därför att hon inte vill medverka i en tidning som sprider de uppfattningar som hon tycker är farliga, men hon betonar att hon har möjlighet att göra detta, därför att hon inte är beroende av det hon tjänar där.

Där skriver hon bland annat:

Jag har skrivit för Göteborgs-Postens kultursida i över fem år. Varit en av de mest regelbundna skribenterna, med krönikor varje vecka.

Gabriel Byström, dåvarande kulturchef, var den som plockade in mig och som puttade mig ut i nya utmaningar. Hela tiden med en fast redaktörshand, konstruktiv kritik och en tro på mig och mitt skrivande. Jag tillhörde under en period en av få unga frilansskribenter idag som hade ett åtråvärt frilanskontrakt. Jag vikarierade flera perioder, var inne i huset och lärde känna redaktionen. Jag har haft fantastiska år med Göteborgs-Posten.

Det känns ofta overkligt att det bara gått fem år. Så många gamla kollegor som fått lämna sedan dess, så många funktioner som skurits ner.

Från att ha varit en uppdragsgivare som med noggrannhet läste texter och lämnade utförlig redaktörsrespons har redaktörskapet det senaste året helt uteblivit. Texter plockas in och publiceras helt enkelt. Det är inte medarbetarnas fel, de gör allt vad de förmår med de resurser som finns kvar, men tiden räcker inte till. Man kan inte skära ner personal såsom Stampen har gjort och tro att kvaliteten kommer vara densamma.

Stampen är i kris, Göteborgs-Posten är i kris. I denna tid utsågs Alice Teodorescu till ny politisk redaktör. Trots att såväl medarbetare som utomstående påpekade den nya politiska riktningen vägrade ledningen att lyssna. Ledarredaktionen slutade och en ny tillkom. Under sommaren har antalet texter på temat migration, flyktingpolitik och EU-migranter uppnått till en fjärdedel av samtliga texter.

Nästan alla förespråkar mer restriktiv invandring och så kallade ‘minskade volymer’, är starkt kritiska till nuvarande migrationspolitik och personer som inte instämmer i verklighetsbeskrivningen anses ‘skönmåla verkligheten’ och vara ‘moraliskt förkastliga’. Budskapet som gång på gång trummas in är att de enda som motsätter sig GP ledares verklighetsbeskrivning, där invandringen är ett stort samhällshot, är en världsfrånvänd samhällselit som vill uppfostra folket.”

Daniel Byström på twitter.

I debatt om sjukvården och valfrihetsfloskeln:

”Skattesänkningarna och medföljande brist på resurser döljs under valfrihetsfloskeln? Lösningen blev att privatisera: politikerna löste problemet så; med att tillåta utförsäljningar och privatiseringar? Resurserna splittras upp?

För över 25 år sen gick behandlingar att få genom offentligt driven sjukvård. Jag tror inte såna skulle gå igenom idag. Min sambo, som är amerikan, tror att jag har rätt baserat på den erfarenhet han har från USA! Det samhället är högsta grad segregerat.

‘En del’ [ganska många, medan andra bor i världens ruckel] bygger större och större hus och har flera stora bilar, har pool osv osv, precis som det verkar bli här.

De med pengar behöver inte vara oroliga för sjukvård eller omsorg. Dem jag träffat där är i hög grad bara intresserade av sig och sitt och vi anammar detta! Urtrist!

För nog är det viktigare med ett stort hus och ett urflott kök osv än resurser till det gemensamma, t.ex. en god sjukvård för ALLA, både nu OCH i framtiden. Där vi kan vara ganska (helst HELT trygga) trygga med att vi ska slippa välja eller omvälja när vi som allra mest behöver vård och omsorg. Att vi blir värdigt, respektfullt och professionellt bemötta och att ALLA blir det.”

Och

”… egoismen frodas: jo, man kan värna om de egna, men kan samtidigt, gärna [mest effektivt] kraftfullt tillsammans med andra, försöka påverka en situation som missgynnar andra, om man är så gynnad så man får det man behöver (vidga blickarna utåt från den egna snäva kretsen), till dem som kanske inte är lika gynnade, solidariskt ja (och egentligen är vi då också solidariska med oss själva skulle jag vilja påstå)!”

Arbetsförmedlingen – lydnad och funktionell dumhet …

17 juli, 2015 § 3 kommentarer

Vi bara lyder

Kajsa Ekis Ekman skriver om Paulsens bok i recensionen ”Briljant studie i absurditet”:

”Arbetsförmedlingen skulle förmedla jobb men har i stället blivit en disciplinär instans. Kajsa Ekis Ekman läser Roland Paulsens spännande bok om en myndighet som inte fungerar.”

a

Paulsen valde alltså att undersöka hur Arbetsförmedlingen fungerar.

b

Folk kan alltså behandlas ganska förnedrande och som barn och som totalt oerfarna!

”Därefter fanns bara en fas kvar. Fas 3. Slutförvaringen. Fasen som ger företag femtusen i månaden per mottagen arbetslös. 

Fasen som inte bara bygger på det relativt hederliga konceptet ‘gratis arbetskraft’ till arbetsgivaren, utan på det lite säregnare konceptet ‘gratis arbetskraft plus en ordentlig peng för besväret att dela ut arbetsuppgifter (om det finns arbetsuppgifter – det spelar inte så stor roll.”

Absurt!

c

Och vad gör man för alla pengar? 72 miljarder kronor! Nästan fördubblad expansion under Bermudez-Svankvists ledning och alliansens regering. En summa som motsvarar tio miljarder mer än statens utgifter för vård och omsorg. Kunde de här pengarna användas bättre och till större gagn för människor i behov av dem, samt under betydligt mindre förödmjukande åtgärder och former?

d

Ja, Bermudez-Svankvist fick full lön, 142 000 per månad utan några som helst motprestationer!

e

Hon och andra beslutande och bestämmande borde få prova på att vara inskriven i Arbetsförmedlingen och prova på de åtgärder de själva varit med om att besluta om (liksom de vars parti de är företrädare för, som genomfört dessa åtgärder och de bestämmelser som ”kreti och pleti” måste genomlida i en kanske redan svår sits)!

f

Vilken syn på människor! Vilken människosyn präglar henne och andra som arbetar inom arbetsförmedlingen? Och så har hon mage att lägga till:

”Får du pengar ska du göra något.”

Hon behövde inte göra ett jota, men fick ändå en inkomst som bara på en månad är vad många tjänar på ett halvår! Och hur är det med andra höjdare? Sven-Otto Littorin t.ex. som var arbetsmarknadsminister. Ja, det är tydligen oerhörd skillnad på folk och folk? Vadå, föregå med gott exempel?

Och så fortsätter hon:

”Om samhället försörjer och ger ersättning för att du ska kunna leva på ett bra, lagom bra sätt – jag säger inte att det är bra – då ska du kunna ta vilket jobb som helst oavsett vad det är.”

Men det gäller tydligen inte henne eller Sven-Otto Littorin eller någon annan höjdare?

g

Och ja, så kommer då tillägget:

h

i

Och ja, man kan tala om hypercurlade generationer bland dem som nu går i pension – och som nu röstar blått och är för hårda tag för dem som nu är i arbetsför ålder, samt de som kräver extra guldkanter i tillvaron när de är gamla.

Josefine Brink skriver i  ”Äldrevårdsskandaler beror på resursbrist”:

”På 1970-talet var ‘Dagis åt alla’ kvinnorörelsens huvudparoll. Det var en strategisk och insiktsfull prioritering. Det gick lätt att förenas över klassgränserna kring kravet att slippa välja mellan föräldraskap och egen arbetsinkomst. Resultatet blev en historisk utbyggnad av barnomsorgen som haft en avgörande betydelse för kvinnors möjligheter till egen försörjning.”

Då hade vi råd, men nu när vi är rikare än nånsin …

”Den fråga kampen kommer att stå om de kommande fem-tio åren är om vi också ska ha en allmän och skattesubventionerad äldreomsorg. Den är minst lika avgörande för kvinnors försörjningsmöjligheter som barnomsorgen, men har av någon anledning inte lyfts fram som den centrala feministiska fråga den är.

De skandaler som ständigt upprepas på äldreboenden har en gemensam nämnare: Resursbrist. Att de värsta avarterna hittas i privata vårdföretag beror självklart på att ägarna utöver en redan snäv finansiering också ska pressa ut vinst. Men alldeles oavsett vinstintressenas inträde på arenan har äldreomsorgen sakta men säkert skalats ner under lång tid. Andelen av de äldre över 80 år som får offentlig äldreomsorg har nästan halverats sedan 1980. Och bara under den senaste tioårsperioden har antalet anställda i äldreomsorgen minskat med 10 procent, trots att antalet äldre stadigt ökat.

I stället är det anhöriga som tagit över allt mer av omsorgen om äldre. Och det är framför allt döttrar som i allt högre grad tar vid där äldreomsorgen brister. En studie från 2008 av forskarna Marta Szebehely och Petra Ulmanen uppskattade att cirka 100 000 personer, de allra flesta kvinnor, slutat arbeta helt eller delvis för att orka ta hand om äldre anhöriga. Det är kvinnor mellan 50 och 65 års ålder, framför allt i arbetaryrken, som alltså betalar priset för en otillräcklig äldreomsorg genom utebliven arbetsinkomst. Och då har den stora äldreboomen ännu inte slagit igenom.

Fram till år 2040 beräknas andelen äldre i befolkningen öka med 30 procent. Det ställer oss inför två alternativ: Antingen måste betydligt mer resurser läggas på att bygga ut en allmän och gemensamt finansierad äldreomsorg.

Eller så reducerar vi det samhället erbjuder till ett ‘basutbud’ och låter köpkraften styra vem som har råd med allt därutöver. Steg i den riktningen har redan tagits, då privata vårdföretag redan säljer tilläggstjänster till dem som har råd. Det som Maria Larsson gärna pratar om som ‘guldkant på tillvaron’.

I praktiken är denna ‘guldkant’ ofta sådant som tidigare ingick i hemtjänstens utbud. Men som nu alltså måste köpas till med egna pengar.”

Detta ingick alltså tidigare i hemtjänstens utbud, men detta kände inte Maria Larsson till (eller låtsades inte om)?

”Och för dem som inte har råd återstår att lita till anhörigas insatser. En framtid med minimiutbud och tilläggstjänster, kommer med största sannolikhet att bli en framtid där allt fler medelålders kvinnor ser sig tvungna att avstå från löneinkomster för att oavlönat ta hand om sina gamla föräldrar.”

Och de här generationerna som nu går i pension de har ingen lust att bidra till andras välfärd, kanske alls!? Och vadå, deras barn och barnbarn? Går livet alltid på räls? Och tvärtemot som påstås så har ”försörjningsbördan” minskat! Se också Daniel Ankarloo i artikel på danska från 2014 ”VELFÆRDSMYTER – Selvfølgelig er der råd til velfærd.” 

”Brist på pengar i välfärden är en myt”:

”Hela idén om en ökad försörjningsbörda bygger på ett logiskt felslut. Man försörjer inte människor med människor i en marknadsekonomi. Man försörjer utgifter med inkomster från produktion. Och även om utgifterna har ökat – så har inkomsterna ökat ännu mer. Bördan har således minskat. Och så kommer det förbli även i  framtiden.”

Vi har blivit betydligt rikare!

j

k

l

m

Vad slags samhälle vill vi ha; för oss nu och för våra barn och barnbarn?

Perfekta människor och att inte vara politisk …

2 juli, 2015 § 2 kommentarer

9789163357091_large_mattillatet-praktisk-vagledning-for-dig-som-har-en-atstorningVäldigt intressant: ”Uppdrag: Självkänsla” på sidan ”Frisk&Fri – riksföreningen för ätstörningar”, apropå en artikel jag läste häromdagen (i högen av tidningar som samlats medan vi varit borta): ”Var går gränsen mellan ätstörd och hälsosam?” Ja, var går den? 

Där nämns boken ”Mattillåtet.” 

En enorm press på människor idag! Borde vi vuxna bidra till denna stress och press? Är det konstigt att barn reagerar/agerar? Som beskrivs i denna artikel.

Tar vi itu med grundproblemen egentligen? Eller bara symtomen? Disciplinerar” barnen t.ex.? Och framförallt individualiserar dem, bortser helt från eventuella strukturella fenomen, som enskilda individer har mycket liten makt att förändra? 

Och politik får man inte prata. Emil Jensen skriver så bra om detta i ”Detta är en helt opolitiisk krönika”:

”Jag sitter på en klippa vid Medelhavet och tänker att jag ska följa denna trend och försöka skriva en alldeles opolitisk dikt om det turkosa havet. Som om något var opolitiskt eller någonsin kan bli det.

Allt är politiskt. Och allra mest politiskt är nog det som ska vara ‘opolitiskt’.

När namnen på årets sommarpratare i P1 nyligen släpptes, betonades att urvalet var gjort för att det inte skulle ‘vara så politiskt i år’. Följt av opolitiska namn som Fredrik Reinfeldt, Alice Teodorescu och Karl-Petter Thorwaldsson.

Och enligt min egen logik skulle jag egentligen kunna nämna samtliga namn – för det är väl självklart politiskt när en person pratar i nittio minuter inför miljoner lyssnare och det är väl självklart politiska urval som påverkar vem som ska prata nittio minuter inför miljoner lyssnare. Och det är inget fel med det! Det verkar som att det i valet av värdar till exempel har funnits en viss tanke kring representation vad gäller ålder och kön. Och det är politiskt. Och det är bra.

Men det låter inte bra.

Senast på en avlägsen släktmiddag (både släkten och middagen kändes väldigt avlägsen) uppstod en diskussion om brott och straff följt av ett ‘Nä nu ska vi inte prata politik’ följt av ett samtal om prinsbröllopet. Det där skattefinansierade opolitiska eventet i lördags.

Såhär har det förstås alltid kunnat låta, men det låter ännu mer såhär i år.

Under hela min artistkarriär – och mitt privatliv med för den delen – har jag stött på den där skräcken inför att vara politisk. Ordet är tungt belastat och det är något tråkigt, fult och rentav lite farligt. Men i år har jag till och med fått det som en preferens när jag ska uppträda. ‘Och så helst inget politiskt, det kan vara känsligt här.’ Det är som att be ett barn att inte titta bakom en viss dörr. Och i det här fallet en väldigt öppen dörr.

För vi är politiska vare sig vi vill det eller inte. Inte minst som konstnärer. Även och inte minst i våra mest ‘opolitiska’ verk.

Skriver jag ännu en heteronormativ kärlekslåttext med en självömkande jagperson, så upprätthåller och reproducerar jag en samhälls- och relationsordning jag egentligen inte vill ha. I all oskuldsfullhet. Eller?”

Astrid Lindgren skrev att barn har en massa spring i benen. Barn svarar på oss vuxna och kanske bara på de signaler vi sänder ut, vilka kanske inte alltid är fullt medvetna för oss? Borde vi vuxna snarare reda ut vårt egna, om vi kan?

En kommentator till artikel länkad ovan (om gränssättning av barn) svarar så bra:

”Ett nyfött barn är och SKA vara en egocentrisk varelse; Mata mig! Värm mig! Skydda mig! Älska mig! Om alla barn från första början fick sina behov uppfyllda på SINA villkor, tror jag att färre skulle växa upp till sk ‘bortskämda’ barn för barn som får respekt, respekterar andra människor.

Som Astrid Lindgren sa: ‘Ge barnen kärlek, kärlek och ännu mera kärlek så kommer folkvettet av sig själv’

För mig är sk ‘bortskämdhet’ likställt med att inte ha blivit sedd och älskad för den man är. Och en sak till! Barn LÅTER! Surprise?”

Det tror jag är sant!

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin individualismreflektioner och speglingar II....