”Illa far landet för bråda olyckors värv, till penningens fromma och människans fördärv.” Var är det kritiska samtalet?

11 februari, 2012 § 5 kommentarer

Artikeln kan också läsas här.

Klicka på bilden för att göra den lättare läsbar. Jo, Greider har rätt. Existensen av sådana som Ander Breivik…

”…definierar vår tid. En otrygghetens, antipolitikens och resignationens tid, en tid som nu i grunden definieras av högern, där fanatiska sekter övertagit den roll som reformistisk och systemkritisk idépolitik borde ha.”

Jo:

”Hat, klyftor och avstånd gör människor rädda och avstånden skarpare.”

Se artikeln ”Ut ur hatet: Väck det civila motståndet!”:

”Det är ett hat som pro­du­ce­ras av en väl­digt liten klick män­ni­skor i sam­häl­let men som gör sig allt­mer hört, och som poli­ti­kerna blir allt räd­dare för.

Uppsättningen ‘Skärpning gub­bar’Teater Galeasen var en iscen­sätt­ning av detta hat, en fyra tim­mar lång upp­läs­ning av en hatisk Flashback-tråd, där hob­by­skri­ben­terna är ‘ariska’ natio­na­lis­ter som vill ta till­baka sitt land från ‘neg­rerna’ som stjäl deras kvin­nor, här kal­lade ‘sliddjur’.

Hat, klyf­tor och avstånd gör män­ni­skor rädda och avstån­den skar­pare [och gör inte minst de som inte blivit respektfullt bemötta av de vuxna de hade närmast tidigt i livet, något som förekommer både i botten OCH toppen av samhället. Något som är oerhört tragiskt och som inte skulle behöva vara så]. 

Maria Lind, chef för Tensta Konsthall, berät­tade att det inom kons­ten pågår en mängd kri­tiska sam­tal och gestalt­ningar av mot­stånd, men att plat­sen för det sam­ta­let har krympt, och nu rör sig inom en intern minik­lick som också är väl­digt inter­na­tio­nell. Det upp­står olika kret­sar inom kons­ten – lik­som i sam­häl­let – som blir allt­mer avskär­made från varandra. Samtalet når inte ut.

Det har talats myc­ket om hat den senaste tiden. En sak är säker: När kul­tu­ren mar­gi­na­li­se­ras, skärs ner, spe­ci­a­li­se­ras och görs svår­till­gäng­lig kan vad som helst hända. Vad som helst. Men vi viker oss inte. Vi kal­lar till mot­stånd.”

Skadade människor behöver syndabockar. 😦 Och idag ger också människor i makten sitt godkännande till detta (societal approval) genom hur de uttrycker sig om människor… Och hela idén om att vi ska se om vårt hus – bara.

Om samhälleligt bifall se ur ”Diverse texter” om den amerikanske neurobiologen Jonathan Pincus som skriver i kapitlet “Hitler and Hatred” i sin bok “Base Instinct” om en av de allra våldsammaste kriminella han undersökt, Trent Scaggs:

“What if Trent had heard a political leader say ‘Women are our misfortune!’ just as Hitler said ‘The Jews are our misfortune!’ A public condemnation of women and homosexuals as the hereditary carriers of social pathology would have dignified Trent’s suffering and provided a social outlet for his hatred.

What if a Hitler-like political leader said that women make men work and then they steal the wealth that men amass, that they create pornography, transmit infectious diseases, are weak, subhuman, and defective? Hitler said this of the Jews, gypsies, and homosexuals. Such a message would probably have been as welcome to Trent as Hitler’s was to many Germans.

What if Trent were released from prison and told that he had a glorious role to play in saving civilization and in creating a new and just society?

That he, miserable Trent Scaggs, would be a leader in the elimination of women and homosexual?

Imagine how Trent might behave if he were put in command of a camp in which these ‘subhuman species’ were concentrated, where he would be able to beat, rape, torture, maim, and murder as he wishes, his actions being condoned as ridding society and the world from the problems caused by females and homosexuals.

Is there some common element between the case of Trent Scaggs and the rise of the Nazis under Hitler? I have little data with which to answer that question, but the insight I have gained from my work with criminals suggests that Adolf Hitler and Trent Scaggs had a lot in common /…/

Like Trent Scaggs, who was paranoid and neurologically damaged, there is evidence that Hitler suffered from mental illness with paranoia.

He had tremendous mood swings and was said to fly into rages and tirades on slight provocation. A contradiction, a criticism, or a doubt concerning the wisdom of something he had said or done, the anticipation of opposition, or a challenge only by implication might trigger an uncontrolled display of anger.”

Ja, ”Väck det kritiska samtalet!”

Kommer vi att få se mer och mer av uppror? Hur kommer då de i härskarställning att reagera?

Vad för slags samhälle vill vi ha?

Vad innebär sönderslagningen av sjukvården? Vilka tjänar på den? Och vilka tjänar förmodligen INTE på den?

Parasiter och parasiter? Är det verkligen de längst ner i botten av samhället som är parasiter?

Och apropå Rot-avdragen:

Och ger städning mer till samhällsekonomin än medicinsk forskning (folk i Sverige får inte bli för välutbildade, bildade eller kunniga eller därmed mer kritiska och med mer på fötterna? Se om skolpolitiken och tendenserna till ensidighet där, liksom kulturpolitiken)?

Symtomen på sjukdomen blir botemedel skriver Göran Greider om. Vilket leder till att vi får ”mer av samma” och risken är att problemen snarare förvärras. Och så är vi inne i en riktigt ond spiral…

Den stora gruppen människor i USA som lever på marginalen har inga pengar att konsumera för, så de handlar inte, de anlitar inte hantverkare osv.

Jo, om människor i ens omgivning har det GANSKA lika en själv så är kärvare förhållanden mer uthärdliga – apropå det med absolut eller relativ fattigdom.

Detta beskriver amerikanen Robert H. Frank bland annat i sina böcker ”Luxury Fever” eller ”Lyxfeber” samt ”Falling Behind – How Rising Inequality Harms the Middle Class” eller ”Hamna på efterkälken – hur ökande ojämlikhet skadar medelklassen” samt i en mängd artiklar som man kan hitta länkar till här.

Se också Per Wirtén i ”På dödens fält. Frihetstiden 2010, del 3”:

”Stora inkomstskillnader framkallar konsumtionsideal, lyxfeber och livsmönster som urholkar själen – som i förlängningen skapar olycka, sjukdom och så småningom förkortar människors liv. Diskussionerna om livspusslet har växt i takt med inkomstskillnaderna. Missnöje är en kostnad rika lägger på resten av samhället, skriver Pickett och Wilkinson.

        På internationell nivå gör ekonomen Branko Milanovic, vid Världsbanken, liknande iaktagelser. Människor mäter sitt välstånd i relation till andra. Globaliseringen har gjort ojämlikhet till globalpolitisk konflikt. Även de fattigaste afrikaner vet hur superrika lever liv i Mumbai, Tokyo och Los Angeles. Ekonomen Stefan de Vylder drar i sin nya bok om finanskrisen, Världens springnota, slutsatsen att minskade skillnader mellan världens rika och fattiga är förutsättning för att lösa kommande globala kriser: ekonomin, maten, oljan och klimatet. Global ojämlikhet bidrog till att klimatmötet i Köpenhamn havererade. Den indiska professorn Abhijet Sen, knuten till landets regering, konstaterar i en intervju att de superrika är ett stort problem: deras pengar korrumperar politiken och urholkar demokratin.

        Ojämlikhet måste minskas både inom länder, mellan länder och mellan enskilda världsmedborgare.”

Ja, detta tror jag är sant!

Se också Peter Karlberg i ”Ibland är det bara för dumt”:

”På dödens fält: ‘I ett mejl som anländer från Australiens varma eukalyptusdjungler ställer en svensk forskare rätt fråga om Calton: ‘Beror den låga livslängden i de fattiga kvarteren på deras låga inkomster eller på de stora skillnaderna? Dvs är det fattigdomen eller ojämlikheten som ska bekämpas?’/…/

En av förra årets mest uppmärksammade böcker var The spirit level, skriven av två brittiska hälsoforskare, Kate Pickett och Richard Wilkinson (nyligen på svenska med titeln Jämlikhetsanden, Karneval förlag). Deras svar på mejl-frågan är otvetydigt: i rika länder som Europas är det ojämlikheten som är problemet. Högre medelinkomster gör inte längre livsvillkoren bättre, men mindre skillnader gör alla lyckligare.

Med större jämlikhet minskar psykisk ohälsa och sjukdom, medellivslängden höjs, barndödligheten sjunker, skolresultaten förbättras, kriminaliteten sjunker och kvinnors rättigheter stärks. Det finns direkta statistiska samband mellan hjärtsjukdom och ojämlikhet.

Författarna påpekar noga att jämlikhet inte bara förlänger livet för fattiga utan även för medelklassen. Mer jämlika länder presterar helt enkelt bättre.

Stora inkomstskillnader framkallar konsumtionsideal, lyxfeber och livsmönster som urholkar själen – vilket i förlängningen skapar olycka, sjukdom och så småningom förkortar människors liv. Diskussionerna om livspusslet har växt i takt med inkomstskillnaderna. Missnöje är en kostnad som rika lägger på resten av samhället, skriver Pickett och Wilkinson.'”

Annonser

Bildning…

24 februari, 2011 § Lämna en kommentar

[Lätt redigerad 25 februari, bloggar så fort och snabbt och ofta upprört]. Bildning kommer återigen att bli något mer exklusivt för de bättre bemedlade igen? Jag fortsätter läsa Sven-Eric Liedmans bok ”Hets! En bok om skolan”. Nu senast om utvecklingen inom högre utbildning (universitet och högskolor) där nyttigheten kommer att grassera mer än tidigare… Men vet man på förhand vad som kan bli av nytta? Och framförallt vet politikerna det? Vadå, förtroende för de aktiva inom skolan (och högre utbildning)? Behövs inte kritiskt tänkande människor i framtiden, kanske mer än någonsin? Inte konforma robotar (som kanske dessutom kontrollerar varandra)? Empatilösa?

Rabbla för livet – eller lära? Vadå få en andra, tredje eller kanske fjärde chans – vadå livslångt lärande? Frihet vadå?

25 november, 2010 § Lämna en kommentar

Göran Greider skriver idag i ”Arbetslöshetssamhället släcker ut tänkandet” apropå debattartikel av TCO-utredare, den artikel jag tror han avser är ”Utbildningsgaranti ska ge unga bättre chans till jobb”. Greider skriver så bra:

De som befinner sig på de övre samhällsvåningarna börjar förakta dem som inte får några jobb och tycker att de bör ta sig i kragen. Och så kommer de hårdare tagen, disciplineringarna av befolkningen och i synnerhet de som är längst ner: sämre a-kassa, sämre och strängare sjukförsäkring.

Skulden läggs på de arbetslösa, som i sin tur med tiden riskerar att skuldbelägga sig själva./…/

De ekonomiskt politiska instrumenten – konjunkturpolitik, investeringar i offentliga verksamheter – som skulle kunna höja sysselsättningen har i en doktrinärt marknadsliberal era övergivits och till och med börjat föraktas./…/

Det samhällsekonomiska problemet arbetslöshet skylls på invandrare.

När arbetslösheten är hög blir det till slut bara dåliga lösningar som förs fram./../

Jaha? Så den som av olika skäl hoppar av sin gymnasieutbildning och blir arbetslös ska dömas till svält på gatan? Har han eller hon ens rätt till socialbidrag?

Vad är det för slags samhälle? Och tror de verkligen att det är med en piska man kan driva folk till studier?

Jag blev faktiskt litet chockerad över TCO:s utspel. Om till och med de fackliga organisationerna börjar tänka på det sättet kan man undra om någonting överhuvudtaget längre står i vägen för den doktrinärt marknadsliberala värld vi rört oss allt djupare in i.

Den permanentade arbetslösheten har tagit förnuftet från annars intelligenta människor: Arbetslöshetssamhället utsläcker tänkandet.”

Se vidare ”TCO-krav på ny utbildningsgaranti”. Ja, här är de litet ute och cyklar. Se mina reflektioner senare i detta blogginlägg.

Ja, som Peter Hultqvist skriver

”(S) måste slå mot högerns elitism – Tro inte att högersnobbismen är död.

De betraktar samhället från elitens perspektiv. De som har det bäst är de som gynnas mest. Det håller inte ihop samhället utan skapar sprickor.

Ett solidariskt Sverige där vi håller ihop och inte lämnar någon i sticket är en bra framtidsvision!

Det var det där med förakt för svaghet:

”Inte sedan vi lämnade Fattigsverige har de svaga i samhället blivit så hunsade som under den senaste mandatperioden i svensk politik. Ändå vinner alliansen valet. Vad beror det på? skriver frilansskribenten Peter Sundborg.”

Men hur var det nu med ”utanförskap” (innehållet i länken är ganska intressant)? Har det minskat den senaste 4-årsperioden? Kommer det att minska – eller snarare öka med den politik som förs? Tillägg 26 november: se Storstad i ”Mer om det borgerliga bidragssamhället.”

En kollega berättade om en av våra gemensamma elever som hade högsta betyg när hon sökte till gymnasiet. Nu tar hon det ganska lugnt på sitt gymnasieprogram och hennes mamma fattar inget, försöker pusha henne att läsa mer, så hon fortsatt får hög(st)a betyg. Men hon framhärdar. Så länge hon bara blir godkänd i alla ämnen (och kanske litet till i vissa) så tycker hon att det är okej och att ingen borde gnälla.

Hur många har inte mer eller mindre medvetet gjort detsamma genom alla år?

Med färre platser på Komvux och neddragningar av arbetsmarknadsåtgärder i form av utbildning hur tas vår kompetens i samhället tillvara?

En dag kanske denna unga tjej vaknar till och ångrar bittert att hon inte pluggat på, därför att möjligheterna har skurits ner ännu mer än de är idag – och än mer än de var för några år sedan. Ska hon straffas för detta? Och gynnar detta samhället heller – att resurser går till spillo?

Jag tror de flesta ungdomar inte vill harva i skolan mer än nödvändigt. Att de skulle vilja gå om hela gymnasiet senare är nog inget de drömmer om. Så de flesta försöker nog fixa det under sin ungdomstid.

Och att prestera på beställning i ungdomsåren är inte alla förunnat, av en mängd orsaker. Att kunna vidareutbilda sig och omskola sig senare vinner alla på, både enskilda individer som samhället i stort. Och hur många av oss som nu är vuxna, kanske också med råge, har inte haft glädje av de möjligheter till omskolning och vidareutbildning som vi har fått? Genom samhälle och arbetsplatser. Tillägg 26 november: se Lars Ardelius om sin relation med fadern, som var ingenjör, i boken ”Livs Levande.”

Dessutom tror jag att detta har gynnat vårt land (människor som får utnyttja sin potential blir bättre samhällsmedborgare, mer lojala, villiga att bidra och ge) och gjort oss så konkurrenskraftiga som vi är (har varit). Men detta håller nu alliansen i rask takt på att montera ner, något jag tror de också förlorar på: något jag varmt unnar dem.

Bloggen Storstad skriver på samma tema i ”Mindre välfärd, mer familj?”

Även om jag växte upp i en stor familj, som hade det relativt gott ställt och där alla har bra utbildningar inom vitt skilda områden, så reagerar jag starkt mot vissa partiers framhållande av ”familjen”. Eller kanske på grund av denna bakgrund?

Här börjar individens frihet – eller ofrihet. Här grundläggs den. Här lär man sig respekt och aktning för sig själv – och därmed för andra, eller inte. Och man lär sig den genom att bli genuint respektfullt bemött. Jag blir arg när jag läser om högerpartiers politik och hycklande framhållande av den heliga familjen.

Men nu läser jag i ledaren ”Ett vinnande koncept” i Västerbottens folkblad att förtroendet för välfärdsstaten fortfarande är starkt, visar forskning.

”Socialdemokratins katastrofval i år kan alltså inte förklaras med att medborgarnas värderingar har förskjutits eller förändrats [!!!!!]./…/

Svenska folket tror att mer av egenfinansiering och mindre av gemensam finansiering, att fler privata sjukhus och fler privata skolor är negativt för samhället i stort.”

Storstad skriver:

”Alltså – ungdomsarbetslösheten är högre, samtidigt som färre unga är med i a-kassan. Sammantaget borde detta innebära att antalet unga med ekonomiskt bistånd ökat betydligt mer än vad som skett. Vart har alla sysslolösa unga tagit vägen? Vad lever de på?

En rimlig gissning (men det är bara en gissning – i verkligheten finns det ingen som vet) är att de lever på sina föräldrar. Precis som CSN tror att allt fler av de studerande gör. Allt fler unga bor kvar hemma hos föräldrarna – 54 procent av 18-21-åringarna, jämfört med 45 procent för bara tre år sedan. Det är en ganska kraftig ökning, och det är lätt att tänka sig att man är mindre benägen att söka vare sig socialbidrag eller studielån om man bor kvar hemma. Att unga bor hemma allt längre har i sin tur både att göra med den tuffare arbetsmarknaden och den (på många orter) allt svårare bostadssituationen. Detta drabbar unga hårdare än andra, och särskilt nu, när ungdomskullarna är rekordstora samtidigt som studieplatserna inte utökats tillräckligt.

De senaste åren har inneburit stora reallöneökningar för personer med jobb, och det finns säkert många föräldrar som tycker att ekonomiskt stöd till barnen är en bra användning av de pengarna. För många är det säkert inga som helst problem att förlita sig på stöd från familjen på det här sättet. Men samtidigt finns det naturligtvis många individer som inte kan göra det, eller som känner sig tvingade att göra det trots att det innebär påfrestningar i relationen. När man bor kvar hemma allt längre och inte har någon egen ekonomi, har man inte heller något riktigt eget vuxenliv. Det kanske inte måste vara ett problem, men för vissa är det nog det.

Om det faktiskt är så att föräldrar försörjer sina barn allt längre, så säger det också något om samhällsutvecklingen. Poängen med studiestödssystemet – och hela den svenska välfärdsmodellen – är ju att säkerställa individens frihet. Välfärden är utformad så att ingen ska behöva vara beroende av exempelvis sin familj för sin försörjning.

[Ja, alltså att vara fri och oberoende!!! En närstående person skulle nog önska att han varit det i betydligt högre grad till sin familj, där pappan var professor på universitet i USA och där han också förmodligen kände pressen att prestera, något han också till en början gjorde så att han fick diplom].

Idag ser det istället ut som att allt färre unga använder välfärden – oavsett om det handlar om studielån eller socialbidrag – för sin försörjning, och istället förlitar sig på familjen (obs att det ju inte handlar om att de skaffat sig egen försörjning på arbetsmarknaden istället). Det innebär ett ökat beroende av personliga nätverk och deras resurser, och dessa nätverk är  ju inte är rättvist fördelade i befolkningen, vilket bland annat CSN:s undersökning visar (”studerande med utländsk bakgrund har en tuffare situation än andra. De har en sämre ekonomisk situation, sämre stöd från andra studerande, familj och vänner. En lägre andel i gruppen jobbar vid sidan av studierna”). Ett ökat beroende av personliga nätverk förstärker klassamhället men missgynnar också alla individer, oavsett klass, som har oturen att inte ha en toppenrelation med sin familj.”

Och som sagt, även ungdomar i mer välbeställda familjer kanske inte alltid har en toppenrelation med sin familj heller.

Vad handlar serien ”Ung och bortskämd” om? Tidsandan med hårdare tag? Föräldrar ska nu ta i hårdare? Hur var det nu med Astrid Lindgren och ”Aldrig våld”?

Man ger samhälleligt bifall till förakt för svaghet (se den amerikanske neurologen Jonathan H. Pincus om Trent Scaggs). Somliga i eliten och inte minst högsta makten i Sverige idag slår sig för bröstet och moraliserar över de mindre lyckade/lyckosamma.

Så något kul ”S-kvinnor startar budkavle”:

”S-kvinnorna i Norrbotten hade halvårsmöte på lördagen. Mötet kom till stor del att handla om budkavlen ’Mänskligare sjukförsäkring’ som drogs igång.

Mötet i Sunderbyn samlade ett 60-tal ombud från de 15 S-kvinnoklubbarna i länet. Många medlemmar har tidigare tagit upp att S-kvinnorna borde agera och försöka påverka den omänskliga sjukförsäkringen och ett första steg togs vid halvårsmötet.

– Vi tycker att det är vansinnigt att svårt sjuka, ibland döende, människor inte får sjukersättning utan måste gå till socialen. Har man hus exempelvis, måste man sälja sitt boende för att få pengar till mat, säger Birgitta Ahlqvist, ordförande för S-kvinnorna i Norrbotten.

Mötet beslutade enhälligt att budkavlen ’Mänskligare sjukförsäkring’ ska gå ut till länets 15 klubbar som sedan på något sätt ska agera. Hur – det får varje styrelse själva besluta.

– Det här med sjukförsäkringen är etapp ett av alla de saker vi vill agera för att de ska förbättras. Sedan fortsätter vi med etapp två, där vi eventuellt ska ta tag i en annan, mycket eftersatt fråga, nämligen ’Kvinnors arbetsmiljö’, säger Ahlqvist.”

Se också rödgrönt samarbete för mänskligare sjukförsäkring.

Om eliter som smickrar sig med att fattigdom och andra tillstånd är självvalda tillstånd…

30 oktober, 2010 § Lämna en kommentar

Fler videor med Ehrenreich om positivt tänkande.

Barbara Ehrenreich skriver på sidan 212 i sin bok ”Gilla läget – hur allt gick åt helvete med positivt tänkande” om att de västliga eliterna de senast århundradena eller åtminstone sedan den protestantiska reformationen har smickrat sig själva med tanken att fattigdom är ett självvalt tillstånd.

Kalvinisterna såg det som en följd av lättja och andra dåliga vanor. De positiva tänkarna skyllde på en medveten oförmåga att bejaka överflöd. Socialhjälpstagarna tvingades ut i lågbetalda arbeten delvis därför att det antogs förstärka deras självkänsla.”

För att de hade jobb, om än minimalt betalt??

”Avskedade arbetare och sådana som snart skulle avskedas utsattes för motivationsföreläsare och motivationsträning.”

Så de inte skulle ifrågasätta förhållandena, utan istället (vare sig det var berättigat eller inte) ifrågasätta sig själva.

”Men den ekonomiska härdsmältan borde en gång för alla ha tillbakavisat tanken på att fattigdom var ett personligt misslyckande eller något dåligt fungerande sinnestillstånd. Köerna på arbetsförmedlingarna och hos de kyrkor som delade ut gratis måltider innehåller människor som anstränger sig och sådana som inte gör det, både vaneoptimister och kroniskt deprimerade.”

Inte bara i Sverige utan också i USA har människor blivit hjärntvättade med alla dem som utnyttjar systemen, något jag till min häpnad upptäckt via min pojkvän som är amerikan och boende i USA!

Men hur är det med det egentligen? För att inte tala om det med kollektiv bestraffning istället för att skapa ett system där de som utnyttjar systemet hindras från att göra detta. Är det tvunget att förändra systemet till det sämre – för alla?


Ehrenreich skriver vidare:

“När och om ekonomin återhämtar sig får vi aldrig tillåta oss att glömma bort hur utbredd vår sårbarhet * är, hur lätt det är att hamna i en spiral ner mot utblottande. Lyckan är naturligtvis inget som är garanterat ens för dem som har för mycket, är framgångsrika och älskade. Men att lyckan inte är det självklara resultatet av lyckliga omständigheter betyder inte att vi kan finna den genom att göra en resa i vårt inre och ompröva våra tankar och känslor.”

Där andra moralistiskt står och pekar finger åt oss och menar att vi måste ta oss i kragen och att vår situation är självförvållad, även fast den beror på strukturella saker.

Se Ett hjärta RÖTT i ”Sortering av sjuka i A- och B-lag.”

Ehrenreich skriver vidare:

”De hot som vi stå inför är verkliga och kan bara bemästras genom att skaka av sig självupptagenheten och ta ställning i världen. Bygg upp fördämningarna, skaffa mat åt de hungriga, hitta en bot, stärk ’alarmpersonalen’! ** Vi kommer inte att lyckas med allt detta, i varje fall inte på en gång men – om jag får sluta med min egen hemlighet om lyckan – vi kan ha det fint medan vi försöker.”

*den norska läkaren och professorn medicin Anna Luise Kirkengen refererar till den judiske filosofen Avishai Margalit i sin bok ”Inscribed Bodies” och skriver om saker som är tillämpbara inte bara i medicinen tycker jag, trender i samhället går igen bland annat i medicinen, där man lägger (hela) ansvaret på individen. Detta betyder inte att jag tycker att vi som enskilda individer inte har något ansvar över huvudtaget för något (fast detta är ämne för en annan bloggpostning):

”He [Margalit] finds it more fruitful to construct a negative argument, based on the fact that human beings share the morally relevant characteristic of being ‘something which can be humiliated’. This negative argumentation, he states, far surpasses in usefulness all of the positive ones /…/

According to Margalit, human beings no longer have Truth, God, Wisdom, Language, or the Law of Nature or History in common.

Paradoxically, however, they do all share the ability to be humiliated.

[paradoxalt så delar vi alla förmågan/egenskapen att bli förödmjukade].

A decent society is reflected, according to Margalit, in the way its institutions meet the most vulnerable of its members – or its non-members. Any measures which marginalize people stigmatize them.

[ett anständigt samhälle reflekteras, enligt Margalit, i det sätt dess institutioner möter de mest sårbara av dess medlemmar – eller dess icke-medlemmar. Varje åtgärd som marginaliserar människor stigmatiserar dem].

And a stigma is the public sign of deviation from the norm, be it the norm of honor, mores, gender, race, faith or function.

[och ett stigma är det offentliga tecknet på avvikelsen från normen, må det vara hedersnormen, seder, kön, ras, tro eller funktion].

Regarding the concepts of honor, self-respect and self-esteem, Margalit writes:

‘A humiliating society is one whose institutions cause people to compromise their integrity,’ and, ‘a decent society is one whose institutions do not violate the dignity of the people in its orbit.

[‘Ett förödmjukande samhälle är det vars institutioner får människor att dagtinga med sin integritet‘, och ‘ett anständigt samhälle är ett vars institutioner inte kränker värdigheten hos människor i dess omloppsbana‘ (människor ska av skam tiga och inte med rätta, ifrågasätta!? Se rektorn som valde strid!!]./…/

Consequently there is a path from silenced humiliation in private to legitimized humiliation in public. There is a link between the private experience of being made to feel worthless – through domestic abuse [physical, sexual and emotional abuse and violation], subordination, exploitation, neglect or deprivation, and the public doom of being unworthy to receive help.

[Följaktligen finns det en väg eller förbindelse mellan den tystade privata förödmjukelsen till legitimerad offentlig förödmjukelse (som i inte klart utsagt eller öppet uttalat samhälleligt bifall). Det finns ett samband mellan den privata upplevelsen av att ha blivit gjord värdelös – genom familjevåld (som existerar i alla samhällsklasser och som omfattar fysiskt, sexuellt och psykologiskt våld), underordning, utnyttjande, försummelse eller berövande, och det allmännas dom att vara ovärdig att få hjälp].”

Ja, det där med empatiunderskott.

** Se också igen om Naomi Kleins Chockdoktrinen apropå naturkatastrofer som Katrina (och hur dessa har utnyttjats för åtgärder människor annars inte skulle ha gått med på), där man redan innan varnat att vallarna som skyddade New Orleans var för veka för att klara en storm av Katrinas kaliber, en storm som också kom. De välbeställda kunde dock sätta sig i säkerhet lättare och fortare där, precis som i många andra katastrofer vare sig de är orsakade av naturen eller människor.

Jag skulle vilja länka till artiklarna ”Min vision är: bort med egocentrismen, egoism och rofferi” av Inga-Britt Hagström, Vansbro, ”Låglönepolitiken leder till ökad ojämlikhet – allt i syfte att pressa fram låglönejobb” av Robert Sundberg, samt ”Hon är sprätten på toaletten” om Sofia Arkelsten av Ulf Lundén.

Göran Greider skriver i ledare ”Shell ut Arkelsten” och Robert Sundberg också om Arkelsten i ledaren ”Upplev mer – Moderaterna”:

”… den nuvarande moderatledaren har ju gjort ett stort nummer av sådant som förtroende, inte minst vad gäller väljarnas förtroende för honom själv och hans finansminister. Att hans partis partisekreterare gjort saker som är föga förtroendegivande blir då ett problem.

Kanske står det och väger om Sofia Arkelsten kan sitta kvar som partisekreterare eller måste avgå. Hon kan inom kort blir tvungen att göra det senare. Om det blir det förra så kommer hon och hennes parti apropå gratisresorna till Medelhavsland, exotiskt land och spetsteknikbygge inte undan sådant som denna anspelning på tv-reklam just nu för Bredbandsbolaget:

Upplev mer, upplev mer, upplev mer – Moderaterna. Upplev mer, upplev mer, upplev mer – Moderaterna. I Sofia Arkelstens fall var upplevelserna dessutom gratis och på riktigt till skillnad mot Bredbandsbolagets som kostar och utspelar sig på tv- och dataskärmar.”

Och Göran Greider skriver i svar på brev till ledarsidan på Greiders tidigare ledare ”Nya kritstreck måst ritas upp i sanden” (apropå socialdemokratin) där skriver om att vi borde sträva mot det holistiska samhället; att i strävan efter att [ensidigt] gynna helheten så riskerar insikten om de konflikter som finns i samhället, klass- och könsmässigt, att försvinna.

Han skriver i sin ledare:

”I valet 2010 var det således ett helt halvsekel sedan socialdemokratin formulerade en intellektuellt och praktiskt hållbar idé om hur samhället ska omgestaltas i progressiv riktning. Tacka fan för att partiet då saknar profil! /…/

… man lyckades inte visa att breda grupper har nytta och behov av en generös och generell välfärd./…/

Lösningen på sfinxens gåta är Socialdemokratin själv. Den måste återfinna en bärande idé om hur detta samhälle ska se ut. Den måste vara såväl röd som grön, men den måste gripa in i merparten av medborgarnas liv på ett entusiasmerande sätt. Den kan inte nöja sig med den borgerliga spelplanen, utan måste rita upp nya kritstreck i sanden.

Dessa kritstreck måste dras genom ett hårdnande arbetsliv och det måste dras genom de ekologiska utmaningarna – kort sagt röra sig i den terräng som den borgerliga fantasin inte vill ha med att göra./../

Nu avgörs det om Socialdemokratin börjar arbetet på att skapa en ny och egen agenda i svensk politik eller bara anpassar sig till den nu rådande. ”

Se också youtubekanal för CTA – Centrum för arbetslivsiniktad forskning vid Malmö högskola.

Kommentator till Ehrenreich-video först i inlägget (se om jobbcoacherna i Sverige):

”Jag tror att den poäng hon försöker komma med är att positivt-tänkande-konceptet, som det för närvarande praktiseras i det här landet, tjänar att maskera de fundamentala skavankerna i samhället och försöker träna medborgare att ’roll with the punches’ vara flexibla även visavi motigheter och att anpassa sig själva till orättvisa sedvänjor.

Långt ifrån att acceptera misslyckande, så uppmuntrar Ehrenreich till handling genom att vägra att skyla eller släta över dåliga saker och att genom detta skapa bättre, mer brådskande incitament för verkligt positiv förändring.”

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin social controlreflektioner och speglingar II....