Samma gamla höger, samt om den allmänna högervridningen i politiken…

17 september, 2012 § 13 kommentarer

Annonser

Om sjukfusket och effekterna av ett alltmer segregerat samhälle…

4 november, 2010 § Lämna en kommentar

[Uppdaterad 5 november].

Artiklar, recensioner m.m. om sjukfusket och ”Kampen om sjukfrånvaron”. Oerhört intressant och väl värt att arbeta sig igenom.

Författaren till boken ”Kampen om sjukfrånvaron” statsvetaren Björn Johnson beskriver sig själv, på ett för mig befriande sätt, som en som har en ”rabulistisk ådra” och ”aningen monoman.”

Här kan man läsa om hans forskning på Malmö högskolas hemsida.

Han frågar sig i sin bok vilka konsekvenser problemformuleringsprocessen har haft för policyutvecklingen på sjukförsäkringsområdet – och i slutänden för människor som drabbas och inte minst om den s.k. arbetslinjen egentligen gynnas.

Han tror att en stor del av de åtgärder som genomförts under senare år grundats på bristfälliga beslutsunderlag. Och till följd av detta har åtgärderna utformats för att angripa fel problem.

Han skriver att han är helt övertygad om att vi behöver en tydligare och mer vederhäftig debatt om ohälsan, socialförsäkringarna och den svenska välfärden.

Ja, mer vederhäftiga debatter skulle behövas på en massa andra områden också.

Vänstra stranden har skrivit en bra och intressant recension om Johnsons bok i ”Den korporativa statens upprättelse?”, hon avslutar:

”Uppenbart för den politiskt initierade är att Johnson beskriver hur en stat som drar sig alltmer tillbaka, där man skiljer på mina och dina arbetsuppgifter in absurdum och där det är viktigare att upprätthålla förment neutrala handlingsrutiner också förlorar makten över den auktoritativa värdeallokeringen i samhället. Johnsons studie fogar sig – med sin djupgående och sorgfälliga undersökning – till en rad av studier som visar att de nyliberala idéer om staten (som anfäktat i stort sett alla partier sedan 1980-talet) inte förmår hantera de avgörande auktoritativa politiska frågorna i ett samhälle.

Björn Johnson har skrivit en viktig bok om svensk politik, om statens makt och om ideologiska vägvals betydelse också för till synes väldigt pragmatiska problem. Johnsons bok är en statsvetenskaplig studie i en tradition av studier som bidrar till en upplyst debatt genom väl genomförda undersökningar av relevanta samhällsproblem. Det är välkommet.”

Om problemformulering. Om korporativ stat. Se om ”korporativistiska tendenser i demokratiska system.”

Och vår regering har varit snabb med att genomföra vårdval, apoteksutförsäljning. Och vad har effekterna av friskoleboomen blivit? Skolverket har visat att ingen är vinnare i en segregerad skola:

”Införandet av det fria skolvalet i början av 90-talet, som sammanföll med en ökad boendesegregation, har gjort att elever med likartad bakgrund samlas på samma skola. Därmed ökar skillnaderna i resultat mellan skolor. Elevernas sociala bakgrund får större betydelse och kamrateffekter och lärares förväntningar på elevernas prestationer får större genomslag.

– Ser man till betygen så har valfriheten gynnat elever på vissa skolor. Men de internationella kunskapsmätningarna visar att även de högpresterande elevernas resultat sjunker. Så det finns ingen tydlig vinnare, säger Lena M Olsson.

Skolverkets generaldirektör Per Thullberg understryker att det inte är myndighetens sak att ifrågasätta valfrihetsreformen.

– Vi kan föreslå förbättringar och själva bidra till att de genomförs. Kan vi garantera en likvärdig skola på en hög nivå åt alla elever har vi verkligen ett verktyg i kampen mot ett segregerat samhälle.

När kommunerna övertog ansvaret för skolan var ett syfte att resurserna skulle fördelas bättre.
– Men idag ser vi att fördelningen är ganska blygsam och bara marginellt fördelas efter behov, även i de mest utsatta områdena, säger Lena M Olsson.

I debatten efter Skolverkets rapport höjs krav på att åter förstatliga skolan. Per Thullberg har ingen bestämd uppfattning, men säger att det finns många frågetecken:
– Man måste ju veta vad man vill uppnå. Är det rimligt och effektivt om lärare är statligt anställda eller om staten ansvarar för alla verksamheter? Vilka vinster finns med det? Det blir lätt slagordsmässigt.

I klassrummet blir det allt vanligare med särlösningar, att elever grupperas efter kunskapsnivå eller stödbehov. För lågpresterande elever kan grupperingar medföra sämre motivation, dålig självkänsla och lägre lärarförväntningar. De går också miste om positiva kamrateffekter. I rapporten framgår att så mycket som 40 procent av grundskolans elever någon gång fått specialpedagogiskt stöd. Per Thullberg beskriver det som ett systemfel.

– Det är inget fel i att behöva särskilt stöd, men det kan omöjligt gälla så många. Då handlar det mer om skolans oförmåga att hantera elever med olika förutsättningar.

Rapporten visar att skolans särlösningar ofta blir permanenta och sällan utvärderas.
– Flexibla grupperingar är viktiga. Behöver en elev exempelvis lässtöd är det viktigt att stödinsatsen är begränsad och att eleven sedan kommer tillbaka till sin ordinarie klass, säger Lena M Olsson.

Med de nya läro- och kursplanerna som infördes på 90-talet skulle lärarna få mer friutrymme att forma undervisningen efter elevernas behov. Resultatet blev mindre lärarledd undervisning och mer elevarbete på egen hand. Per Thullberg menar att individualiseringen gått ‘alldeles för
långt’:
– Man har missbrukat begreppet genom att låta individanpassat bli detsamma som ensamarbete. Läraren måste återta befälet i klassrummet.

En individualiserad undervisning förutsätter ett synsätt där skolan har ett ansvar för att alla elever lyckas, i motsats till att eleven själv bär ansvaret för sitt lärande.”

Se olika åsikter om skolsegregationen.

Mer om förenklad debatt. Samt om segregerat boende och gated communities.

Se också ”Desinformation är högerns nya strategi. Lena Sommestad: obekväma sanningar ska tystas med massiva PR-kampanjer”, som avslutas:

”Låt mig instämma med Wilkinson och Pickett, som efter publiceringen av ‘Jämlikhetsbluffen’ uppmanade sina kritiker att i fortsättningen föra debatten i vetenskapligt granskade tidskrifter. När obekväma forskningsresultat ska prövas är vetenskapens etik och regelverk till god hjälp.”

Tillägg 5 november: Utredarna skriver om ”Handel med arbetstillstånd…” och Alliansfritt Sverige skriver också om ”Arbetstillstånd säljs av skojare” samt om ”Sjuka förpassas till socialbidrag”. Samt i ”Kan inte få sjukersättning oavsett hur sjuka de än är”.

Se Sveriges radio i ”1 500 nollklassas med nya sjukförsäkringsreglerna”:

”De som saknar sjukpenninggrundande inkomst, SGI, är hänvisade till socialbidrag. Det säger Gunnar Axén som är moderat och ordförande i Socialförsäkringsutskottet.

– De har försörjningsstöd som det yttersta skyddsnätet, precis som för alla andra. Det har de tillgång till, säger han.

I samband med att regeringen förändrade reglerna i sjukförsäkringen tog man bort det som kallas tidsbegränsad sjukersättning, i praktiken en slags tillfällig förtidspension.

Ofta var det unga människor med fysiska eller psykiska handikapp som fick den ersättningen. Det är den gruppen, som nu står helt utan ersättning från sjukförsäkringen.

Till och med september månad var det enligt Försäkringskassan drygt 1 500 personer som hade utförsäkrats, som inte hade någon SGI och som inte heller hade beviljats förtidspension.

För att kunna få socialbidrag måste man vara helt utan inkomster och tillgångar. Den som äger sitt hus eller har en sparad slant på banken kan alltså inte få försörjningsstöd. Hur många av de 1 500 utförsäkrade utan SGI som antingen får socialbidrag eller helt saknar försörjning är det ingen som för statistik över, säger Gunnar Axén.

– Det är svårt med statistik i de här fallen eftersom det rör flera olika myndigheter, som arbetsförmedlingen, försäkringskassan och i vissa fall kommunerna. Men några hundra, kanske upp emot ett tusental, enligt de bedömningar som har gjorts, säger han.

Den nya socialförsäkringsministern Ulf Kristersson vill inte kommentera den här frågan i dag. Hans pressekreterare bekräftar att reglerna för just den här gruppen ses över, men när och hur frågan ska lösas är alltså fortfarande oklart.

Under tiden kan de här människorna exempelvis bryta benen av sig eller drabbas av cancer, utan att ha rätt till sjukpenning. Och många av dem saknar alltså försörjning redan i dag. Men fast de nya reglerna klubbades igenom för mer än två år sedan, gick inte det här att förutse enligt Gunnar Axén.

– Det var nog svårt att förutsäga alla konsekvenser i alla dess delar. Och vi har följt sjukförsäkringsreformen sedan den infördes, och nu håller man också på med den uppföljning på departementen som vi har utlovat, säger han.”

Iskallt Sverige och om hur människor förmodligen skulle rösta om de verkligen fick veta sanningen i media om hur det verkligen är…

14 oktober, 2010 § Lämna en kommentar

Ja, ”Reinfeldt fortsätter att gömma sig” och”Välfärden ska monteras ner” (klicka på bilderna för att göra dem större och lättare läsbara):

Ja, det var det där med ”Den nya modellen”:

”Pockettidningen R behövs om sanningen skall fram.

Här kokar en vrede och samhällskritik över sidorna som är skrivna av tre journalister som tagit reda på kalla fakta om tillståndet i dagens Sverige.

Journalisten Börge Nilsson gör upp med den officiella bilden att det här landet befolkas av bidragsfuskare [se hela hans artikel*]. Forskningen visar att det inte var fusk som fick sjukfrånvaron att galoppera runt millennieskiftet. Det var 90-talskrisens nedskärningar i den offentliga sektorn som tillsammans med en rad ändrade regler slog sönder rehabiliteringsarbetet så att sjukskrivningarna blev längre för svårplacerade sjukfall.

Här finns även tankeväckande läsning om hur det gick till när samhället övergav de mest utsatta i samhället – de hemlösa – och hur en alltmer välmående medelklass vänt solidariteten ryggen. Den är mest mån om sig själv men struntar i andra.”

Men ojämlikhet är inte bra för hälsan.

Se populärutgåvan av Jämlikhetsanden.

LO om en rättvis sjukförsäkring och varför den är så viktig.

Och se vad som händer där dessa trygghetssystem har gjorts om till inte allmänna försäkringar, hur utsatta dessa familjer är ekonomiskt, ÄVEN i medelklassen; det befaras att medelklassen (som tror de sitter säkert i båten) riskerar en kommande kollaps.

Se Ett hjärta RÖTT om att ”Efter valet kommer kritiken” om Vårdval Stockholm och privatiseringen av apoteken där hon skriver att t.om. Hanne Kjöller kritiserar dessa två saker – men först efter valet.

Läs också Pierre Gilly i ”Vann rätt block” angående hur sanningen presenteras och den så gjordes skulle förmodligen människor rösta kanske helt annorlunda än de gör idag.

* I denna artikel kan man läsa på slutet (det är skillnad på fusk och fusk):

”En pikant del i den här historien är att det finns en förmånssort vars fusk Försäkringskassan inte alls räknar in i sin bedömning.

Det är den så kallade assistansersättningen.

Två män är anmälda för ett mycket omfattande fusk. Två män som varit anställda vid Försäkringskassan för att administrera stödet till de handikappade som behöver assistans.

Fast det var inte kassan själv som upptäckte brotten. Det var i stället en bank som slog larm om flera mångmiljoninsättningar i tät följd till privata konton.

En 28-årig man och hans 38-årige kusin betalade via döda personers identiteter ut 36 miljoner kronor till konton som de själva kontrollerade.

Mångmiljonsvindeln avslöjades i våras och vid rättegången i juli dömdes 28-åringen till fyra års fängelse för trolöshet mot huvudman.

Den 38-årige kusinen fick två års fängelse och kusinens hustru villkorlig dom.

Men åtalet för grovt bedrägeri ogillades i rätten.

Försvaret hävdade att Försäkringskassans totala brist på kontroll av de utbetalningar som de anställda gjort, var en förmildrande omständighet.

Trots att huvudmannen var praktikant från Arbetsförmedlingen fick han omedelbart rätt att hantera hundratals miljoner varje månad.

Enligt referat från rättegången var han ångerfull men ansåg samtidigt att Försäkringskassan borde ha kommit på honom långt tidigare.

Kontrollanter fanns det gott om. Men de misstänkte de sjuka, de pensionerade och de handikappade. Inte Försäkringskassans egen personal.”

”Orsakade inkomstojämlikhet den finansiella krisen?”

11 september, 2010 § Lämna en kommentar

Graf och text härifrån.

”Orsakade inkomstojämlikhet den finansiella krisen?”

undrar Kate Pickett efter att ha läst en Louise Story i New York Times i ”Income Inequality and Financial Crises” eller ”Inkomstojämlikhet och finansiella kriser”. Louise Story beskriver hur ekonomer funnit att skillnader mellan rika och fattiga har utvidgats sedan de finansiella regleringarna lättade och bankkrascherna ökade.

Story frågar sig i artikeln:

”Skapar enorma inkomstgap perversa incitament som utsätter det finansiella systemet för risk? Om det är så, kunde deras [se om forskarna nedan] fynd bli ett argument för en skatte- och socialpolitik ämnad att minska inkomstgapet och arbeta för en större reglering på Wall Street.”

Pickett fortsätter:

”Och forskaren bakom denna forskning, David A. Moss vid Harvad Business School, säger ’ojämlikhet, genom att lägga för mycket makt i händerna hos Wall Street jättarna, gör det möjligt för dem att främja en politik som gynnar dem – som [t.ex.] avreglering – vilken kan utsätta systemet för fara.’

Forskare som studerar ojämlikhet fokuserar ofta på människorna i botten. Men som Moss säger, ’incitamenten hos människorna i toppen förtjänar en noggrannare granskning.’”

David Moss har länge trott att den växande skillnaden mellan rik och fattig har skadat dem i botten, men han säger att han inte tidigare hade sett risken för finansvärlden, där många av de rikaste tjänar sina förmögenheter.

Nu när han studerar finanskrisen 2008 så säger han att Wall Street kan ha någonting allvarligt att befara från denna ojämlikhet – nämligen en ny kris.

Den möjliga förbindelsen mellan ekonomisk ojämlikhet och finanskris blev han varse för ungefär ett år sedan, när en kollega föreslog att han skulle lägga två olika grafer över varandra (se bild ovan), en som kartlägger finansreglering (och avreglering) och bankkrascher och den andra som visar trender i inkomstojämlikhet.

Moss blev överraskad över det han fann. Graferna synkroniserade.

”Jag kunde knappt tro mina ögon över hur väl de passade in i varandra – det var en häpnadsväckande korrelation”

säger han.

”Och frågan restes i en liten grupp ekonomer, sociologer och forskare som nu försöker upptäcka om inkomstojämlikhet bidrar till finansiella kriser. De har naturligtvis en ny punkt för data, i den senaste bankkrisen, men det finns bara en parallell i USA – 1929 års marknadskrasch.”

Moss och hans kolleger vill nu veta om stora inkomstgap skapar incitament som utsätter finanssystemet för risker.

Men naturligtvis är denna fråga något som konservativa ekonomer redan avfärdar.

Även forskare som stöder Moss och hans kollegers frågeställning säger att de inte är säkra att man kommer att kunna bevisa länken mellan inkomstojämlikhet och finanskris. En av dessa, Richard B. Freeman, säger att han har hittat platser, som de skandinaviska länderna, där vi också hade en kris utan så stor ojämlikhet, och föreslår att andra faktorer, som avregleringen, kan vara den bästa förklaringen till finanskrisen/er.

Moss menar dock att inkomstojämlikhet kan ha komplicerade relationer till finansiella kriser. Ojämlikhet kan pusha människor i botten av stegen mot val som försätter finanssystemet i fara, säger han. Och husägare med låga inkomster skulle ha haft bättre råd med sina amorteringar om det inte vore för inkomstgapet.

Men kritikerna av Moss och hans kolleger och deras arbete skyller på dem som beviljade ”demokratiska krediter” genom att tillåta fler att äga hus.

En annan forskare, Margaret M. Blair, som undervisar vid Vanderbiltuniversitetet, undersöker om de som arbetar i finansvärlden befordrar bubblor och hävstångsverkande system, inte bara medvetet utan även omedvetet.

Eftersom finansbubblor ofta leder till högre avkastningar, så har de som jobbar i finansvärlden möjligheten att göra mer (stora?) pengar och detta mönster kan påverka deras spekulationsstrategier och den politik de (ganska kraftfullt!?) puffar för. Dessa beslut påverkar i sin tur ännu större inkomstojämlikhet menar hon.

Moss säger (självironiskt?) att han stöttade regeringens intervention 2008, även om han noterar att

”Finanseliterna klarade sig ganska bra.”

Och vi utsätts för experiment i den här riktningen här i Sverige, med ökning av ojämlikhet och ökande avreglering!

Kommer att tänka på Richard Wilkinsons svar till Stefan Fölster:

”Vi förstår inte varför en liten del av den politiska högern i Sverige vänder sig mot analyser som visar att deras land bör känna sig stolt över en sådan tradition och över att utgöra ett exempel för andra länder.[!!!!!]

Fölster har missat vår poäng.

Naturligtvis instämmer vi i att välståndet har ökat i de flesta länder.

Vår utgångspunkt är just paradoxen mellan ett materiellt välstånd utan motstycke och de många sociala sjukdomstillstånd som fortsätter att vålla lidande i rika samhällen.

Förutom att visa att mer jämlika länder drabbas av långt färre sociala problem, undersökte vi om detta gäller även för de mer jämlika av de femtio delstaterna i USA.

Slutsatserna är mycket likartade i båda fallen.

När kritiker från den politiska högern i Sverige har hävdat att vi skulle ha använt oss av olika inkomstdata, har vi upprepat våra analyser och visat att resultaten är mycket samstämmiga.

Alla våra data har gjorts allmänt tillgängliga på www.equalitytrust.org.uk.

Våra resultat har accepterats av framträdande politiker i alla de största politiska partierna i Storbritannien, däribland David Cameron, ledare för de konservativa.

Det tycks råda allmän enighet om att ojämlikheten i Storbritannien är alldeles för hög och att den bör reduceras. [men detta är inte opportunt hos (vissa?) i högern i Sverige]”




Om dem som inte fyller kvoten – och den nya överklassen…

3 september, 2010 § Lämna en kommentar

Jag är en av dom som slavar på kung Keops pyramid,
det är vi som jobbar nere invid foten.
Vi sliter och vi svettas för att inte tappa tid
och det är synd om dom som inte fyller kvoten.
Har man en gång kommit hit
blir man aldrig mera fri,
om man slutar här, så slutar man i gropen.
Men om kungen sägs att han är son av solen.

Bakom femton dubbla reglar, bakom femton dubbla lås
håller rikedomen hov i maktens salar.
Här finns ingenting som hotar, här finns ingenting som stör.
Här är tankarna och rummen lika svala.
Och om någon måste dö
eller några ska ha spö
finns det andra som kan verkställa besluten.
Hit hörs aldrig ångestropen eller tjuten.

Men när natten blir lång
brukar vi sjunga en sång,
som dom, som styr oss kan höra i vinden.
Om ett folk som levde en gång,
som ville bygga ett torn,
som skulle räcka ända upp till himlen.
Men ju högre man kom
ju mera skiljde sej dom
som bodde där uppe ifrån dom andra.
Och till sist blev tornet så högt,
att dom där uppe och nere
inte längre förstod varandra.
Och då rasade tornet samman.

Så det verkar som om om det i varje tid och i alla sortes folk
finns några som vill skapa pyramider,
där dom själva sitter överst och har makten i sin hand,
medan dom som lever nedanför dom lyder.
Men om dom där uppe i det blå
inte längre vill förstå
utan föraktar alla dom som ger dom mat,
ska pyramiderna till sist bli deras grav.

Läs den 20-sidiga skriften ”Ojämlikhet skadar allvarligt dig själv, dina barn och landet du bor i – En skrift om Jämlikhetsanden” samt ”Väljarnas syn på ökande klyftor” (20 sidor).

Klicka på bilderna nedan för att göra dem större och lättare läsbara.

Se ”I Reinfeldts Sverige sett utifrån”, om ”The Land of Opportunity” ur New York Times, ”Alla är arbetare” (är vi?), ”Varför krokodiltårar?”, ”Apropå Fredrik ‘lite svinn får man räkna med’ Reinfeldt” och ”Nu får det vara nog! Tunga S-profiler rycker in för att försvara Sahlin mot ex-ministrarnas skyttegravsattacker.”


Tack Tankar från Västanbäck för länken till recensionen ”Den nya överklassen”, boken av ekonomijournalisten Bengt Ericson, där man bland annat kan läsa:

”… författaren Bengt Ericsson pekar inte finger åt de förmögna entreprenörerna och det gör inte heller VF:s ledarskribent.

Kamprad, Rausing och andra i den klassen har i själva verket varit med om att bygga Sverige starkare och utgjort en viktig del av välfärdsbygget.

Problemet är i stället den växande skara tjänstemän (vd-arna i de stora börsbolagen exempelvis) som de senate åren tillskansat sig mer än vad de är värda.

Lönerna överstiger mångfalt deras kompetens, för att uttrycka sig klart.

Aliansregeringens alla skattesänkningar (jobbskatteavdrag, slopad förmögenhets- och fastighetsskatt) har haft ett otroligt starkt fokus på just den procent som tjänar allra mest.

Och här återfinns flertalet av dessa nyrika ‘tjänstemän’ som alltså inte själva utvecklat vare sig produkter eller tjänster.

De är snarare att betrakta som förvaltare.”

Vidare kan man läsa om boken:

”BENGT ERICSON är en av Sveriges mest driva ekonomijournalister.

Hans nya bok är en djupgående och underhållande skildring av en samhällsklass vars livsstil är fjärran från vad övriga svenskar kan tillåta sig.

Texten är skriven med glimten i ögat, men här finns också en kritisk underton.

Vad har dessa människor gjort för att förtjäna sina svindlande belöningar? Och vad innebär de för sammanhållningen i vårt land?”

Minskande social rörlighet i Sverige och ökande skillnader? Om (ny)liberaliseringens effekter på möjligheterna att röra sig ”from rags to riches”, den s.k. ”amerikanska drömmen” samt om förenklad opinionsbildning…

8 augusti, 2010 § Lämna en kommentar

[Tillägg efter lunch]: Först och främst

Inget är ödesbestämt – det är en fråga om politik.

Världen är inte så enkel som somliga vill göra gällande.

Daniel Lind påpekar i sin bok ”Mellan dröm och verklighet – Frihet och livschanser i framtidens Sverige” (se också tidigare postning om denna) att friheten för bröder födda under andra halvan av 1940- talet  samt under 1950-talet ökade vad gäller att göra klassresor jämfört med den äldre generationen (och alla äldre generationer).

Han menar att denna ökade frihet berodde på de genomgripande skolreformer som då genomfördes, vilka innebar att (s. 29)

”… fördelningen mellan antalet skolår förändrades mellan olika grupper i samhället.”

Det var den s.k. enhetsskolan som infördes då, vilken innebar att alla fick chans till samma utbildning oberoende av bakgrund. Rörligheten över klassgränserna ökade till följd av detta.

Dvs. samma skolchanser hade en genomgripande effekt på möjligheten att röra sig mellan (de sociala) klasserna.

På sidan 31 skriver Lind om forskning som visat att den sociala rörligheten har minskat i Storbritannien för dem som föddes 1973 jämfört med dem som föddes 1958 (här ser vi effekterna av Thatcherepokens politik och nyliberaliseringen!!!):

”Förklaringen till detta anses vara att reformeringen av utbildningssystemet [där, under och efter Thatchereran] missgynnat barn som har växt upp med ekonomiskt svaga föräldrar samtidigt som inkomstskillnaderna ökat [det har blivit ökade skillnader vad gäller de ekonomiska resurserna igen där i olika familjer och det påverkar barnens framtid har forskning visat och Lind visar på denna forskning].”

På samma sida skriver Lind också att forskning visat att USA är det minst socialt rörliga landet i västvärlden (hans bok avslutas med omfattande hänvisningar till de fakta han använder). Föds man in i en klass så blir man kvar där, något som framförallt gäller gäller dem med lägsta OCH med högsta inkomsterna. De som vuxit upp i de mest välbärgade förhållandena riskerar i liten grad att falla och sannolikheten att de i de lägsta ska göra en klassresa är låg.

Det är också ett av de länder (tillsammans med bland annat Storbritannien) där ojämlikheten mellan människor är störst. Här ser vi OCKSÅ effekterna av nyliberaliseringen (Reagan)?

Vad Lind visar är att i vårt påstådda ”valfrihetssamhälle” (vad för ”valfrihet” har vi i gemen egentligen? Och vilka är det som egentligen har valfrihet?) så betyder ens bakgrund allt mer. Och han befarar att vår bakgrund kommer att betyda ÄNNU mer i det samhälle som verkar skapas.

Om det är en familj med resurser i form av förmåga (i form av utbildning), pengar och tid att ta till sig information. Om man har pengar att betala för barnens utbildning till exempel kan få allt större betydelse osv. Och framförallt kan bristen på resurser (ekonomiska, utbildningsmässiga, tidsmässiga) i familjer missgynna vissa barn! Så förutsättningarna kommer med den bedrivna politiken att minska.

Men denna politik är INTE ofrånkomlig; man skulle kunna bedriva en annan politik som verkligen ger ALLA samma chanser (och alltså skulle innebära verklig konkurrens och inte en minskad snarare, vilket jag tror kan bli resultatet av den politik som bedrivs och är kanske också avsikten kan jag inte låta bli att undra: borgarna vill helst inte konkurrera även om de retoriskt pratar om konkurrens. Liberalerna anser att barn ska lyda och hålla tyst!? Undra på om de gör uppror när de gör uppror!? Se länken).

Frågan är om de som växer upp (och kommer att födas och växa upp i framtidens Sverige) kommer att få samma möjligheter att utveckla sina förmågor och talanger eller om dessa möjligheter kommer att förbehållas de privilegierade? Jag undrar hur reell individernas ”frihet” egentligen kommer att bli och redan nu är.

Jag undrar om de som växer upp i ”privilegierade förhållanden” (och stabilare förhållanden) med allehanda resurser är ”vinnarna” – återigen (och jag undrar om de är vinnare heller, som född i en familj där alla är väl utbildade, med välutbildade föräldrar och relativt goda ekonomiska förutsättningar)?

Om dörrar inte helt enkelt stängs för dem med små och kanske inga resurser, med få undantag, där enstaka särskilt företagsamma jobbar sig upp enormt (men den sociala rörligheten i USA är en av de lägsta i västvärlden, tron att alla kan jobba sig upp från att ha startat med tomma händer är falsk har det visat sig)?

Tar vi som land tillvara alla våra olika förmågor i det segregerade samhälle som är på väg att skapas av våra politiker? Gynnar detta egentligen någon (eller YTTERST få)? Gynnar det ens samhällsekonomin, även om så påstås av vissa (som har intresse av att konkurrensen minskar) undrar jag ironiskt?

Lind visar också att i länder med stora inkomstskillnader så är den sociala rörligheten mindre och hänvisar också till det Richard Wilkinson och Kate Pickett har visat i sin forskning (se deras bok ”The Spirit Level – Why Equality Is Better For Everone” eller ”Jämlikhetsanden” på svenska).

Att ojämlikheten slår inte bara mot de lägsta klassernas hälsa, utan mot alla i dessa samhällen, även de rikastes hälsa Dessutom är kriminaliteten högre, läskunnigheten lägre där (skillnaderna i tillgång till bra och jämlik/lika skolutbildning slår igenom i dessa länder) osv.

Han skriver vidare att politiken innebär att allt fler beslut ska fattas vid köksbordet och menar att detta missgynnar, och kommer att missgynna, vissa barn. Och förmodligen missgynnar detta hela samhället i slutänden, även samhällsekonomiskt, något han också kan belägga med forskning som gjorts.

Och detta är ju exakt det vi ser i dagens skolpolitik inte minst. Dörrar stängs tidigare, och det kommer att innebära (om det inte redan gjort det) att vissa barn gynnas och inte minst andra barn missgynnas i det samhälle som nu skapats och kommer att skapas än mer.

Nej, barn väljer ju inte vilken familj de föds in i. Så om de som hyllar individens frihet verkligen menar det de säger sig mena skulle de se till så att varje barn som föds verkligen får samma möjligheter och chanser att leva det liv de vill leva, skapa det liv de vill, utveckla sina förmågor och talanger, leva ett liv där deras resurser inte snöpts på grund av uppfostran och bakgrund.

Dvs. de borde vara intresserade av att skapa sådana uppväxtförhållanden så att varje individ som föds kan ta tillvara sin hela potential om det är möjligt och verkligen har friheten att göra så!

Men vill de verkligen detta? Menar de verkligen det de säger? Bryr de sig verkligen om andra och deras frihet eller bara om sig själva och sin egen frihet?

Ett samhälle med verklig frihet borde vara ett samhälle med samma frihet för ALLA!?

Det finns hur mycket som helst att blogga om i denna bok, kanske gör jag det vidare…

Slutligen se OECD-rapporten ”Growing Unequal? Income Distribution and Poverty in OECD Countries” (2008), översatt blir det ungefär ”Ökande ojämlikhet? Distribution av inkomster och fattigdom i  OECD-länder.”

Kommentar: det är märkligt att denna OECD-rapport fått så litet genomslag i svensk media, jämfört med tidigare OECD-rapporter – som predikat ojämlikhetens välsignelsebringande effekter!

Se också “Journal Issue: Opportunity in America – Summary” eller ”Möjligheter i Amerika – summering” från “The Future of Children – Providing research and analysis to promote effective policies and programs for children” eller ungefär ”Barnens framtid – om att tillhandahålla forskning och analys för att främja effektiv politik och program för barn.” Fast vår nuvarande (liberala!!!) skolminister bryr sig ju inte om forskning, utom bara viss.

Allra sist se “Could the rising income gap herald another meltdown?” eller “Kan de ökande inkomstskillnaderna förebåda en ny krasch?”

Aditya Chakrabortty skriver i  tidningskommentaren ”What the £35,000 cocktail taught us- The wealth gap isn’t just a moral issue. If we don’t sort it out we’re heading for another meltdown” vilket ungefär blir ”Vad 35 000-punds cocktailen lärt oss  – Välståndsgapet är inte bara en moralisk fråga. Om vi inte reder ut det så kommer vi att styra mot en ny [ekonomisk] krasch.”

Se också boken “Fault Lines: How Hidden Fractures Still Threaten the World Economy” eller ungefär ”Felaktiga vägar: hur gömda sprickor fortfarande hotar världsekonomin” av Raghuram G. Rajan från Princeton University Press. Om boken kan man läsa:

“Rajan shows how the individual choices that collectively brought about the economic meltdown–made by bankers, government officials, and ordinary homeowners–were rational responses to a flawed global financial order in which the incentives to take on risk are incredibly out of step with the dangers those risks pose.

He traces the deepening fault lines in a world overly dependent on the indebted American consumer to power global economic growth and stave off global downturns.

He exposes a system where America’s growing inequality and thin social safety net create tremendous political pressure to encourage easy credit and keep job creation robust, no matter what the consequences to the economy’s long-term health; and where the U.S. financial sector, with its skewed incentives, is the critical but unstable link between an overstimulated America and an underconsuming world.

In Fault Lines, Rajan demonstrates how unequal access to education and health care in the United States puts us all in deeper financial peril [fara], even as the economic choices of countries like Germany, Japan, and China place an undue [otillbörlig] burden on America to get its policies right.

He outlines the hard choices we need to make to ensure a more stable world economy and restore lasting prosperity.”

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin equality trustreflektioner och speglingar II....