Press och media utkämpar ett klasskrig – försvarar den elit de själva tillhör…

1 juni, 2012 § 9 kommentarer

”Brittisk press utkämpar ett klasskrig, försvarar den elit de tillhör” skriver brittiske journalisten och författaren George Monbiot i artikel i december.

”Det handlar inte bara om Rupert Murdoch och hans anhang. Alla bolagsbaroner som förvanskat vårt politiska system måste demaskeras/kläs av [många måste agera som barnet i Kejsarens nya kläder].

Har vi någonsin blivit så dåligt servade av pressen? Vi står inför en mängd kriser – ekonomiska, miljö-, demokratiska – men de flesta tidningar framställer dessa vare sig klart eller rättvist. Den [media]industri som borde avslöja och blottlägga allt detta försöker istället styra och förvirra, att omintetgöra frågor och lägga locket på avvikande meningar [Precis!].

De män som äger tidnings- och mediaindustrin för ett klasskrig, och försöker till och med nu att försvara de 1% till vilka de själva hör mot dem som utmanar dem.

Men eftersom de kontrollerar största delen av samtalet [och människor litar på det som skrivs mer eller mindre blint, samt har svårt att tro att de styrs av människor i regeringen som egentligen inte vet befolkningens bästa, även om de påstår det och kanske t.o.m. tror på det], så värvar man ofta dess läsare att mobilisera mot sina egna intressen.”

Precis! Man tror att det som sker är ofrånkomligt, för det är så det har framställts så oerhört envetet, så nu är vi så rejält hjärntvättade med det, att vi tror att det är sant. En myt om finansieringsproblemet har spritts inte bara i Sverige, utan i Europa, och man har den i USA också! Vilka har intresse av att sprida denna myt kan också undras?

”Brottslighet och antisocialt beteende framställs som att de fattiga äter på varandra eller på medelklassen och de övre klasserna./…/

Även om bidragsfusk undandrar 1,1 miljarder pund från statsfinanserna varje år medan skattesmitning och skatteflykt undandrar mellan 40 och 120 miljarder pund, så förföljer tabloidpressen obarmhärtigt de små tjuvarna medan man låter de stora mafiosona [de riktigt stora skurkarna] gå fria.

I måndags applåderade högermedia regeringens plan att skära ner på bidragen för bostäder som det sociala består människor med som inte har råd med annat boende [???].”

Man skrev om den växande skandalen med underutnyttjande, något som the Mail menade bidrar till bostadskrisen, gör att större familjer inte får de bostäder de behöver. Här handlar det om flera hundratusen människor som har ett extrarum som det sociala betalar för med skattepengar (och som de egentligen inte skulle behöva, men som skulle kunna gå till andra behövande), vilket innebär kostnader à 500 miljoner pund per år. Men vadå, granska annat våra skattepengar går, till människor som definitivt inte har det dåligt ställt?

Monbiot skriver vidare:

”Men den privata sektorn, där graden av underutnyttjande är mycket högre, alldeles särskilt hos de mer välbeställda? När denna kolumn föreslog att dessa [senare] underutnyttjade hem skulle beskattas, så fick pressföretagen bärsärkarraseri. Bara de fattigaste ska bära kostnaderna för att lösa boendekrisen.”

Förmodligen oerhört sant!

Johan Ehrenberg skriver i ledaren ”Vad är sunda statsfinanser?”:

”… orden sunda statsfinanser mest används för att försvara osund ekonomi./…/

Sunda statsfinanser handlar om att hindra bubbel­ekonomi för medborgarna genom att – om inte det privata agerar – själv investera.

Bostäder är ett utmärkt exempel. Hela vår stora privata skuldbörda (och den är mycket, mycket osund och stor) beror på fastighetsbubblan där våra gamla lägenheter [och hus] idag kostar fyra-fem gånger så mycket utan att något egentligen hänt med dem. De har bara blivit dyrare.

Eller – som en borgerlig ekonom skulle formulera det – de har blivit ‘mer värda’.”

Ja, kan bara hålla med! jag var och tittade på radhus nyligen (i stad med ganska låga bostadspriser jämfört med en stor del av landet, tror jag). Ett radhus byggt i slutet av 60-talet, så antagligen fortfarande ganska välbyggt. Ett radhus som skulle kräva, om inget annat, nya tapeter, mattor, målning inomhus. Badrummet hade bara våtmattor, dock ganska nyrenoverat p.g.a. vattenskada.

Besiktningen visade att det troligen var dags att kolla upp grunden (dräneringen), en del fönster behövde åtgärdas, samt det hade runnit vatten under ett takfönster (dock troligen inte allvarligt). Sen visade det sig också att radonvärdena var litet höga.

Detta radhus har förmodligen nu sålts nästan 0,5 miljoner dyrare än det utropade priset som var strax under miljonen. Vad kostar att åtgärda det som behöver åtgärdas? Så vad blir slutpriset för detta radhus? Som min pojkvän i USA dessutom inte tyckte var det mest attraktiva. Och det ligger inte centralt i stan heller.

Nej, jag tyckte inte det var värt det priset och att radonhalten var så hög som den var gjorde att jag definitivt tänkte om (såg inte de som budade på radhuset detta?).

Ehrenberg skriver i inledningen av länkad artikel:

”… orden sunda statsfinanser användas för att stoppa varje politiskt förslag om dessa kriser i Europa.

SÅVÄL SOCIALDEMOKRATIN som alliansen använder ordet i en slags tävlan om ansvar, det är lite genant att se men det fungerar uppenbarligen eftersom journalister okritiskt återberättar de orden utan en tanke på vad de innehåller. För vad är egentligen sunda statsfinanser?”

Se vad Monbiot skriver i sin artikel om att media försvarar den elit som de själva tillhör!

Läs intervjun ”Katrine Kielos klär av den ekonomiska mannen – i den nya boken Det enda könet synas den förföriska ekonomismen.” Se nedan. Stefan Sundström skriver om Hunger Games och skriver:

”… den var ju helt jävla otroligt bra.

Har ni sett den? En jävligt otäck men bra film, en kombination av Utöya och Idol. Som ju inte ligger så långt ifrån varandra om man tänker efter. 

Det mest praktiska om man vill förtrycka/förinta/förminska människor är ju att se till att dom förtrycker/förintar/förminskar varann. Så kan man ju sitta framför tv:n och titta på.”

Annonser

Förakt för svaghet – är vi verkligen så egoistiska och kortsiktiga…

12 april, 2011 § Lämna en kommentar

”Det började som en skakning på nedre däck.
Den fyllde oss väl mer med häpnad än med skräck.
Vi förstod aldrig riktigt orsaken till att fartyget sprungit läck.
Man hade sagt oss att detta var världens modernaste, osänkbara skepp.

Du tog vårt foto av barnen, dina smycken och din hatt.
Jag tog en tröja, jag tänkte att havet är säkert kallt.
När vi steg ut ur vår hytt och såg hur vattnet börjat strömma in,
såg jag en tår, eller var kanske en droppe vatten på din kind

Vi följde pilar som angav räddningsbåtens plats.
Det var på översta däck, fast det egentligen var första klass.
Vi var ganska många, men alla tog det ganska lugnt.
Det var väl bara en herre från tredje klass som trängde sig lite dumt.

Vi träffade en man, som vi hälsat på förut.
Han presenterade oss för sin dotter och sin fru.
När vi kom upp på däck sa Kapten, att livbåten inte gick att få i sjön.
det var visst kedjorna till någon hissanordning, som någon hade glömt.

Vi gick till baren och fick ett glas gratis champagne.
Och vi skålade för imperiet och för varann.
Nu börja’ skeppet att sjunka snabbare och dess lutning var ganska stor.
Många hoppade i vattnet men vi beslöt att stanna kvar ombord.

Sen lämna’ råttorna skeppet för att söka sig mot land.
Men vi stod kvar på däcket och höll varann i hand.
Vi tänkte, havet är alltför stort och kallt och vilt.
Och i dem båtar som satts i sjön fanns inte plats för en enda till.

Sen spela’ fartygsorkestern ‘Närmare Gud till Dig’-
Det kändes lite fånigt men ändå rätt typiskt för vår tid.
Vi har förlorat den allra sista gnuttan hopp.
Vi går till botten där vi står, men flaggan den går i topp!”

Läs Göran Greider i ”Föraktet för svaghet genomsyrar politiken” och i ”Juholt skapar sin agenda.”

Ilse-Marie på bloggen Ett hjärta RÖTT skriver i bloggpostningen ”Så duperas massorna!”:

” Av ’reformutrymmet’ på 25 miljarder går allt utom 0,1 miljarder till skattesänkningar.

Visst vore det komiskt, om det inte fanns så oerhört mycket annat att prioritera och satsa pengarna på!/…/

… är vi verkligen så egoistiska och kortsiktiga?

Eller är det bara så att propagandaminister Schlingmann vet hur man duperar massorna? I går var det sjukförsäkringen, i dag jobbskatteavdraget. Vi sväljer och jublar…

…och hoppas på  att det inte är vi som drabbas, nästa gång….

Nej, ”Hungriga vargar jag [inte] bäst?”:

”Det blev inte fler jobb bara för att regeringen gjorde arbetslösa och långtidssjuka fattigare.”

Läs också ”Kejsarens nya ekonomi”:

”Lovsången till Anders Borgs ekonomiska politik saknar verklighetsgrund.

Anders Borg har framstått – och framställt sig själv – som en hejare till ekonomisk politiker.”

Och svenskt näringsliv går på i ullstrumporna, se debattartikeln ”Vitsen med vinsten.”

Hungriga vargar jagar inte bäst. De som påstår detta skulle själv få prova på att kämpa ett helt yrkesliv som småföretagare och knappt få ekonomin att gå runt. Att år efter år efter år precis ha näsan ovanför vattenytan. Men de där som slår sig för bröstet och ser ned på dem långt under dem i samhället tror att hur man har det handlar om vad man förtjänat. Det kanske inte är så enkelt dock. Och det kan ju de inbilla sig. Jag undrar hur många av de där högre upp där i samhället skulle klara vad andra måste klara?

Och att sjukförsäkring lär nog en person med gott om pengar få även om dennes testvärden inte är de bästa. Den personen har råd att betala en hög premie. Annorlunda är det med den som får räkna slantarna varje månad när det är dags att betala räkningar. Och vars enda nöje är att äta en pizza. En frusen (och kanske fet) pizza (vars deg är gjord på vitt mjöl). En person som inte har råd att köpa olika sorters frukt. Som inte har några excesser.

Jag ser hur det är i USA sedan något år.

Stressforskaren Peter Währborg skriver om socioekonomisk stress i sin bok ”Stress och den nya ohälsan” (Natur&Kultur 2002). Diabetes kan vara (är?) stressrelaterat och ökar i världen. De längst ner i samhället kommer att riskera att hamna i ett moment 22-läge om politiken i Sverige fortsätter som hittills, där vi blir allt mindre solidariska och lojala med varandra.

Se också amerikanskan Elizabeth Warren om medelklassens kommande kollaps.

Amerikaner verkar dock ”Längta efter balans”! Men detta pratar de inte om. De tror alla strävar efter (jag orkar inte försöka översätta texten. Tycker så oerhört illa om den politik som nu förs och mycket av det jag ser i debattprogram i SVT; som nu senast programledarna i Agenda med och om Håkan Juholt i söndags)…

”… new cars, a big house, stylish clothes, the latest gadgets–and of course, fresh breath. Yet when Americans are asked to describe what they are looking for in life, their aspirations rarely center on material goods.

When people were asked to rate what would make them more satisfied with their lives, the responses were striking: non-material aspirations consistently outranked material ones by huge margins. Only small fractions said they would be significantly more satisfied with life if they had a nicer car, bigger house, or nicer things in their home.

But a majority of Americans would be much more satisfied if they were able to spend more time with family and friends (66 percent rating 8 or higher on a scale of 1 to 10) and if there was less stress in their lives (56 percent rating 8 or higher). Also, nearly half (47 percent) would be much more satisfied if they felt they were doing more to make a difference in their community.

Despite the cost in time and stress, many people say they feel stuck on a treadmill–striving for material goals that seem ever-harder to attain.

‘You have to work harder in order to stay the same as what you were before or get ahead,’ complained a Frederick man.

But others question whether we need to be pushing so hard, or if we are choosing to do so. Much of that feeling of wanting more seems to come from comparing ourselves to others. Another Frederick man said, ‘Don’t let the Joneses get you down. … You know, if the Joneses get a new car, I’ve got to go out and buy one.’ He added wryly, ‘The Joneses are killing me.’
Perhaps surprisingly, then, fully 70 percent of survey respondents said they are satisfied with their personal economic situation. Most focus group participants agree that money and possessions are not the main things lacking in their lives.

‘We have an abundance of most everything,’ said an Indianapolis man. What was heard instead is that people seem to yearn for things money cannot buy: more time, less stress, a sense of balance. Said another Indianapolis man, ‘You find out that the materialistic things aren’t as important as your families.'”

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin emperor’s new clothesreflektioner och speglingar II....