Om konkurrens, valfrihet, empati…

Se också ”Vi blir olyckliga av mer valfrihet”:

”Vårt samhälle styrs av idén att mer valfrihet alltid är något bra. Valfrihet leder till att vi kan leva som vi önskar. Men det förbättrar även ekonomin eftersom konkurrensen vässar alternativen. Det gäller oavsett om valfriheten gäller fler sorters tandkräm eller ökat antal inriktningar i grundskolan.

Ungefär så låter mytologin – men det är inte hela sanningen.

– Det finns en avtagande nytta med valfrihet, säger Anders Ekholm, vice vd för Institutet för framtidsstudier.

Lite valfrihet ökar oftast lyckan. Om det bara finns en sorts telefon så blir vi lyckligare när det i stället finns två att välja på, eller tre. Men när vänder det?

– Det finns tester med människor som köper sylt. Man blir mer positiv och köper mer sylt upp till en valfrihet på fem till sju syltburkar. Men blir det fler alternativ så köper folk mindre, säger Anders Ekholm.

Orsaken verkar vara att om det finns tjugo sorters syltburkar så känner människor att de behöver ta reda på mer information om vilka fördelar och nackdelar som finns med olika alternativ. Till slut blir arbetsinsatsen övermäktig och man väljer helt enkelt att avstå.

Ett liknande samband finns med exempelvis pensionsfonder, när alternativen blir för många avstår vissa helt eller delvis från att välja. Och resultatet kan då bli en sämre pension vilket inte direkt ökar lyckan.

Anders Ekholm har studerat just valfriheten i pensionssystemet.

– Vi tittade på antalet val och sambandet var tydligt, de som inte hade gjort något val och var kvar i fonden för icke-väljare hade fått ett bra resultat liksom de som gjort väldigt många val, säger han.

Men övriga, som bara gjort några val och sedan tröttnat, var förlorare.

Enligt konsumtionsforskningen verkar det vara så att de insatta och engagerade väljer ‘bättre’ än övriga vilket intuitivt känns logiskt. Men baksidan är att mer valfrihet även leder till ökad ojämlikhet. Valfrihet i skolan leder med stor precision till skolsegregation, valfrihet i vården till ojämlik hälsa och så vidare.

Partier på båda sidor blockgränsen har sedan 80-talet sett ökad valfrihet, mer privatisering och snabbare avreglering som recept för en bättre fungerande välfärd. Och på vissa områden har det varit utmärkt.

Men på andra fungerar det inte, som privatiseringen av elnätet. Resultatet där är att priserna går upp trots att leveransen av el är densamma. Liknande erfarenheter finns från England där man privatiserat exempelvis vattenledningar. Det blir dyrare för konsumenterna när privata aktörer får monopol.

Dessutom har marknadslösningarna slagit helt fel på vissa områden. Ett aktuellt svenskt exempel är infrastrukturen. Bland andra SJ sprider inte direkt lycka och glädje omkring sig varje dag.

– Det är ju inte så att man är okunnig om hur man får tåg att gå i tid. Men staten verkar se det som att marknaden är bra till allt, även på områden där det uppenbarligen inte fungerar, säger Anders Ekholm.

Den stora frågan är hur vi har hamnat här?

Viktiga samhällsfunktioner som tåg, skolor, snöröjning och utbyggnad av fibernät är avreglerade och har till stor del slutat fungera. Ändå är de politiska lösningarna mer avreglering och ännu fler upphandlingar av nya utförare.

Fiber är ett bra exempel, det är avgörande för kommunikation, handel och utveckling. Men de bolag som sköter utbyggnaden täcker inte hela Sverige och inte ens alla hushåll i de kommuner där man lägger ut nätet. Hade vi byggt ut elnätet på samma sätt skulle en stor del av Sverige aldrig ha elektrifierats.

Lösningen är att vi måste bli pragmatiska igen, där marknaden levererar bra resultat är den en utmärkt modell. Men valfriheten har bara ett egenvärde till en viss gräns.

Sen blir vi alla olyckliga.”

Annons

Prestationssamhället – ökade förväntningar på personlig lycka och framgång löper parallellt med allt sämre möjligheter i verkligheten …

– Hvad vil du være, når du bliver stor?- Et empatisk, modigt og retfærdigt menneske!- Nej, altså, jeg mener: Hvordan…

Posted by Svend Brinkmann on Thursday, October 29, 2015

Som sagt, det tål att upprepas:

”- Hvad vil du være, når du bliver stor?
– Et empatisk, modigt og retfærdigt menneske!
– Nej, altså, jeg mener: Hvordan vil du sælge din arbejdskraft?

(Se, jeg er ikke imod et ‘præstationssamfund’. Jeg har blot en anden idé om, hvad det er værd at præstere)

‪#‎DenTålerGentagelse‬”

Henrik Schyffert om…

… vägen till lycka och tillfredsställelse:

Sänkta förväntningar.

Förvänta dig inte att du och din partner ska tycka lika om allt, fastna för samma resmål eller vilja ligga lika mycket som du.

Förvänta dig inte att alla på jobbet ska lyckas samarbeta eller att dina barn ska vara bäst i klassen.

De kommer att vara halvbra i skolan, precis som du var.

Ja, jag hävdar fortfarande att ”Skolval är ett falskt val”! Och den danske psykologiprofessorn Svend Brinkmann skriver i ”Våga vägra förbättringshetsen”:

”Han vill att vi stannar upp och ifrågasätter vår tids utvecklingskultur som börjar redan i förskolan och följer oss genom arbetslivet. Ständig förbättring gäller från vaggan till graven. Även privat jobbar många mot att få, som Brinkmann uttrycker det, ‘en flott kropp, en flott karriär, en flott familj’.”

Och vi sätter våra barn i friskola för att vi tror att det ska göra dem mer fantastiska än de är skulle jag vilja sticka ut hakan och säga. Folk har det sjåigt! Förra veckan råkade jag tvingas se ”Vardagspuls” i TV4 och reagerade instinktivt väldigt negativt! Undra på om folk är utbrända!

”Han tar även in sociologin för att förklara sin samhällskritik. Han är bland annat inspirerad av den polsk-brittiske sociologiprofessorn Zygmunt Bauman och nämner skiftet från äldre tiders förbudskultur till dagens påbudskultur som ett exempel. Freuds psykoanalys var ett uttryck för förbudskulturen, menar Brinkmann.

Samhället krävde att man skulle sublimera sina drifter, hålla tillbaka sina känslor.

– Nu säger vi ‘du ska, du ska, du ska’. Vi utformar normerna utifrån påbud. Det ger andra problem.

Svend Brinkmann nämner en äldre sexolog som sagt att förr kom människor till henne för de hade problem med för sina alltför stora lust till sex. De klienterna har hon inte längre. Nu är problemet att de har för lite lust.

I en ständigt föränderlig kultur växlar våra känslor snabbare än någonsin förut. Ena dagen är vi passionerat engagerade i välgörenhetsarbete, nästa i en amerikansk tv-serie. Den accelererande kulturen har inga problem med att människor är känslosamma, driftiga, lystna. Tvärtom. Man ska prestera, optimera, vara motiverad, positiv, men når aldrig tillräckligt långt.

– Våra känslor är inget stadigt fundament att stå på. Vi har den här eviga känslan av att vi inte är bra nog, vilket kan leda till att vi tappar både lusten och motivationen.

Kommer lust och motivation tillbaka om man står fast, säger nej och dröjer i det förflutna?

– Det är jag inte säker på. Men jag tror inte att vi är byggda för att aldrig få stå stilla, att vi aldrig ger oss tid för eftertankar.”

Och vidare:

”– Vi är fast i ett system som skapar meningslöshet, sjukskrivningsepidemier, tomhet, stress, ensamhet. Vad gör vi för att stoppa detta?

Samtidens svar är ofta att vi ska lära oss att vara mer i kontakt med oss själva, att varje individ ska blicka inåt för att söka svar. – Det är precis det som är problemet. Jag menar att vi ska lära oss att titta ut från oss själva och intressera oss för andra, intressera oss för plikten.

Vägrar du då själv utvecklingssamtal på jobbet? – Nej, men jag försöker vara saklig. I många år har ledning handlat om att leda ‘hela människan’, ett slags intimitetstyranni. Svend Brinkmann tycker att chefen ska vara ledare för halva människan. Den halvdel som är på arbetet.

– Sen ska var och en ha lov till att ha något som inte blir kapitaliserat.

Det är faran när allt det personliga, det emotionella flyter in i utvecklingssamtalen, menar han.

– Det är sunt att bära mask när vi agerar professionellt.”

Och vidare ”Henrik Schyffert: ‘Extremister har ingen humor.'”:

”De senaste åren har han turnerat landet runt tillsammans med Fredrik Lindström och stand-up showerna Ljust och fräscht och den nu aktuella ÄGD – Vad kostar ett rikare liv som är inne på fjärde säsongen nu.

– I den driver vi tesen att varje tid kräver sitt trossystem och att vi är lika troende idag som för 100 år sedan, fast nu tror vi på tillväxten och marknaden, inte på Gud. Liksom varje trossystem har marknadstron baksidor och kommer att falla förr eller senare/…/

Vettigt att betala skatt

Det är det lilla gnagande missnöjet som håller hjulen i rullning, enligt Henrik Schyffert.

– Den nöjda människan är livsfarlig för tillväxten och marknaden. Vi kan inte ha folk som sitter hemma och är nöjda med sina tjock-tv-apparater och Nokia 3510. Då rasar hela religionen. Det är ju ett pyramidspel ­alltihop, som bygger på att ju mer pengar vi gör av med desto rikare blir vi – raka motsatsen till ordet ekonomi, som betyder hushållning, alltså, säger han.

Rasar det måste vi hitta något annat tro på./…/

Trots miljonerna som trillar in och en bakgrund inom MUF betraktar han sig som socialist – eller som Fredrik Lindström etiketterat honom: champagnesocialist.

– Den beskrivningen är helt sann. Jag tar det som en komplimang. Man behöver inte tillhöra en viss klass för att få ha vissa värderingar. Om bara hbtq-personer får ha åsikter i hbtq-frågor blir debatten väldigt snäv, säger han.”

Ja, jag föddes in i medelklassen och tillhör nog den fortfarande, men jag reagerar, för jag tror detta slags samhälle inte gynnar någon särskilt mycket.

”Vad betyder det för dig att vara socialist?

– För mig handlar det om en slags grund­empati – att alla är lika mycket värda och ska ha en hyfsad chans att ta sig dit de vill. Det är kul att tjäna pengar, men det är vettigt att betala 51 procent i skatt också, säger han./…/

Samtidigt har SD seglat upp som tredje största parti, en utveckling han skyller på åtta år med alliansen.

– Att de rika blivit rikare och de fattiga fattigare gör många längre ner på stegen frustrerade. Släng på ett yttre ‘hot’ så pekar de på det. Det är en enkel lösning. Men tanken att pensionärerna inte ska få mat för att vi tar emot flyktingar är så dum. Eller minns du gamarna som svävade över seniorboendena när Maud Olofsson spelade bort 93 miljarder på Nuon-affären? Vi har råd, säger han.

Du har sagt att Sverigedemokrater saknar humor. Det är ju ett allvarligt lyte.

– Det är nog det värsta man kan anklaga någon för. Bo Lundgren blev ju avsatt för att han inte hade humor. För att motbevisa det gick moderaternas presstalesman ut med ett av de roligaste pressutskicken någonsin där det stod att Bo Lundgren visst hade humor. Beviset var att han medverkat i studentspexet Agent 007 – Jöns Bonde…! Bara det var ju jättekul, säger han.

För att ha humor måste man kunna skratta åt sig själv menar han.

– Kan du inte se dina egna brister, motsägelser och tillkortakommanden så kan du inte skratta åt något annat heller. Extremister, vare sig de är höger eller vänster, kan bara se att andra är problemet.”

Se vidare:

”Svend Brinkmann: Et ordentligt menneske tænker på andre end sig selv” eller ”En ordentlig människa tänker på andra än sig själv”

”Hvad er din diagnose? – Du er ikke trist – du har en depression. Dit barn har ikke ild bagi – det har ADHD. Diagnoser er blevet vores nye sprog til at forstå og tale om at have det svært. Psykologiprofessor Svend Brinkmann står bag ny bog om diagnosernes ‘usynlige revolution'” eller ”Vilken är din diagnos? Du är inte ledsen – du har en depression. Ditt barn har inte eld i baken – det har ADHD. Diagnoser har blivit vår tids nya språk för att förstå och tala om det som är svårt.”

”Svend Brinkmann: Det er tid til selvafvikling” eller ”Det är dags för självavveckling”

”Svend Brinkmann: I moralsk forstand er vi blevet en flok kynikere. Moral praktiseres efterhånden kun for vores egen psykologiske vindings skyld, mener professor Svend Brinkmann” eller ”I moralisk förståelse har vi blivit en flock cyniker. Moral praktiseras efterhand bara för vår egen psykologiska vinnings skull”

”Landet, der holdt op med at give mening – Danmark er blevet et land, hvor intet længere er et formål i sig selv. Hverken i politik eller i vores private liv. Alt i konkurrencestaten – de arbejdsløse, flygtningene, vores dannelse og vores børn – er middel til noget andet, mener professor i psykologi, Svend Brinkmann” eller ”Landet som har slutat ge mening – Danmark har blivit ett land där inget längre är föremål i kraft av sig själv. Varken i politik eller i våra privata liv. Allt i konkurrensstaten – de arbetslösa, flyktingarna, hur vi formas och våra barn – är medel till något annat”

”Nej-hattens konge er en ægte tryghedsnarkoman” eller ”Nejhattens kung är en äkta trygghetsnarkoman”

”Ledere, tag nejhatten på – stop med at være guru” eller ”Ledare, ta på er nejhatten – sluta att vara gurus”

”Vi er vidner til et ulmende oprør mod konkurrencestaten. Hvor 68-oprøret var marxistisk og stod i opposition til forbrugersamfundet og ’kapitalisterne’, står det nye oprør i 10’erne i skarp opposition til konkurrencestaten” eller ”Vi är vittnen till en sjudande uppgörelse med konkurrensstaten. Där 68-upproret var marxistiskt och stod i opposition med konsumtionssamhället och ‘kapitalisterna’, står det nya upproret vårt decennium i skarp opposition till konkurrenssten” (gör det? Inte än i alla fall, men gror detta uppror så smått här och där?)

”Skru ned for det elitære sundhedsformynderi. Sundhed er godt. Men…” eller ”Skruva ner det elitistiska sundhetsförmynderiet – sundhet är bra, men…”

Se också ”Wellness syndromet eller hälsohysterin – och dess ytterst obehagliga fortsatta konsekvenser …”

Bob Hansson i ”Kärleken är ingen jävla saga”

Och Erik Helmerson i ”Vi ses i baren på åsiktshotellet”:

”Sverige har inte en åsikts­korridor utan flera. Problemet är att de så sällan möts.

Jag fick mig tillsänd en studie med en intressant titel: ‘Men det får man väl inte säga i det här landet – Ett experiment i politisk korrekthet’.

Det är en kandidatuppsats från Statsvetenskapliga institutionen på Uppsala universitet där Johan Floderus undersöker människors vilja att uttrycka ‘obekväma’ åsikter under grupptryck.”

”Vi skördar den ohälsa som samhället förtjänar”:

”Att diskutera unga människors psykiska ohälsa innebär med nödvändighet att rikta blicken mot samhället och dess uppbyggnad, att försöka förstå och formulera vad som skapar detta öde land som rymmer allt fler, skriver Torsten Green-Petersen.

Mina arbetsdagar är fyllda av möten med unga människor som på ett eller annat sätt far illa samtidigt som de själva inte har möjlighet att reda upp sina liv på egen hand. Det innebär att jag möter fler unga kvinnor än män – personer som i hög utsträckning varit utsatta för såväl sviktande omsorg som mer öppen traumatisering. Det kan handla om fysisk och psykisk misshandel, sexuella övergrepp, mobbning och utsatthet. Övergivna av det vuxna samhället liksom av skola, socialtjänst och sjukvårdsapparat vandrar dessa personer omkring i samhällets utkanter.

Att diskutera unga människors psykiska ohälsa innebär med nödvändighet att rikta blicken mot samhället och dess uppbyggnad, att försöka förstå och formulera vad som skapar detta öde land som rymmer alltfler.

Det är inte lätt att vara ung idag. Inte i vårt samhälle. Och förmodligen betydligt mer komplicerat än tidigare då vi så kallade vuxna genomlevde våra tonår. De nya svårigheterna löper längs flera olika linjer samt skiftar mellan könen, inklusive gruppen som inte faller in i traditionella roller./…/

Pojkar väntas bära stålmansdräkt medan flickor och kvinnor utsätts för eskalerande krav på sexualitet. Jämställdhet är i hög grad en ren önskedröm. Ökade förväntningar på personlig lycka och framgång löper parallellt med allt sämre möjligheter i verkligheten.

I skuggan av Paradise Hotel, globaliseringens nya möjligheter, internetvärldens öppna fönster ser vägen till personlig utveckling och lycka ut att vara varje människas egendom. I själva verket är arbetsmarknaden ett svart hål, tidigare vägar till okvalificerade men viktiga samhällsuppgifter är stängda och rationaliseringar tvingar bort alltfler yngre från att delta i samhällets myrstack. De allt högre kraven på utbildning stänger dörren för de sargade eller de som saknar egna resurs­er att armbåga sig fram. Och alltsammans börjar därhemma. Eller i skolan.

Vi ser även en utveckling där unga människors nätverk splittrats med flyttlassen från Norrland och andra glesbygder samtidigt som generationer avlägsnar sig från varandra även av andra orsaker. Många är de ensamstående unga mödrar jag möter som saknar en farfar eller mormor som kunde förklarat hur man tar hand om en trött och snuvig treåring som inte vill kläs på en tidig morgon inför dagislämning. Eller kan rycka in ett veckoslut när allt är av i alla ändar.”

Så bra skrivet!

Mer om girighet, egoism – och privatiserad skola …

Birger Schlaug i postningen ”Femton rum”:

”På ett överbelagt boende i Solna tar omsorgsbolaget Attendo i snitt ut 1 940 kronor per dygn och barn. Fyra barn som flytt genom Europa i varje rum. Åttatusen kronor per rum. Per dag. Det motsvarar 2, 8 miljoner per år. För ett rum. Och lite mat.

Hela Sverige skramlar, med artistgalan på Globen, samlade in 43 miljoner. Det räcker till 15 rum. I ett år. Om Attendo får bestämma.”

Om centreringen på självet i dagens samhälle och dess effekter, men det FINNS alternativ (om bara fler inser det) …

Om denna bok kan man läsa här:

”‘Kritikkens U-vending’ handler om vilkårene for kritik i dagens samfund. Bogens tese er, at kritik i dag ser markant anderledes ud end tidligere: Hvor man førhen kritiserede samfundet og omverdenen, er der i dag sket en U-vending, så kritik især har karakter af selvselvkritik.

Bogen analyserer kritikkens U-vending med udgangspunkt i fænomener som coaching, MUS-samtaler [medarbetarsamtal] og fitness, der alle på hver deres måde er udtryk for en selvkritisk position, hvor forandring er det samme som selv-forandring, og hvor problemer bedst kan løses ved, at man forbedrer sig selv nærmere end omverdenen.”

Och här kan man läsa:

”I ‘Kritikkens U-vending’ behandler Rasmus Wilig vilkårene for kritik i dagens samfund.

Rasmus Wilig tager i ‘Kritikkens U-vending’ udgangspunkt i fænomener som coaching, MUS-samtaler og fitness, som alle er et udtryk for selvkritik og selv-forandring.”

Dansk sociologiförening menar apropå Rasmus Willigs bok och ett föredrag han höll om teserna i boken, att:

”Flere nulevende sociologer og filosoffer mener at ‘dampen er gået af samfundskritikken’ [ungefär ‘ånganb har gått utr samhällskritiken], eller den er blevet ‘tandløs’ eller ligefrem er ‘reduceret til nostalgi’.”

Ja, vi har blivit matade med Margaret Thatchers TINA – There Is No Alternative. Mer om detta nedan.

”Det ikke længere samfundets skyld, men min egen skyld’. Sådan er der flere som tænker og det betyder at den traditionelle samfundskritik er blevet til selvkritik.

Nu er det ikke længere de herskende klasser som anklages for samfundets uretfærdigheder, men de enkelte individer, som ikke er selvansvarlige og som ikke kan forvalte deres talenter, færdigheder eller evner.

Foredraget sætter ord på, hvordan der er sket en u-vending af kritikken og hvilke konsekvenser det får for både samfund og individ.”

Om ”Motgiftet – lycka för pessimister”:

”Den som tar ut riktningen i sitt liv genom att ställa sig frågan ‘Hur kan jag bli lycklig’ blir ofta olycklig på kuppen, menar journalisten Oliver Burkeman som i Motgiftet undersöker vad det finns för alternativ till den ständiga lyckojakten. Han presenterar fördelarna med att ha en negativ inställning och bejaka osäkerheten, acceptera misslyckandet och att hylla det imperfekta.

Oliver Burkeman söker upp och utforskar olika förhållningssätt till livet där det gemensamma draget är att acceptera det i all sin ofullkomlighet. Han pratar med stoiker och buddister, prövar tyst retreat och firar de dödas dag .

Vi måste alla hitta ett sätt att förhålla oss till livet. Och på den negativa vägen genom livet finns fler positiva upplevelser än man kan ana.”

Det är nu ”Mer accepterat att inte vara en superglad skit” påstår artikelförfattaren. Är det egentligen det?

”Det våras för pessimisten. Vissa studier hävdar rentav att den som tror att allt kan skita sig lever längre än optimisten.

För författaren och komikern Åsa Asptjärn är glaset halvtomt. Och hon är rätt nöjd med det.

Natten mellan den 10 och 11 maj 1996 omkom åtta klättrare när de just hade bestigit Mount Everest. Klättrarna hade envist fortsatt upp till toppen trots att den senast säkra vändningstiden var passerad. På nervägen mötte de en storm och dog i mörkret på berget, otillgängliga för räddningsteamen.

Klättringskatastrofen har varit föremål för en rad teorier och analyser. Hur kunde detta ske, de var ju kunniga klättrare?

En av teorierna utgår från idén att klättrarna dog för att det var alldeles för fixerade vid sitt mål. Att de i sin optimistiska strävan uppåt valde att bortse från vissa uppenbara risker.

Teorin finns med i den brittiske The Guardian-journalisten Oliver Burkemans bok ‘Motgiftet. Lycka för pessimister.’ Boken, just utkommen på svenska, går ut på att försöka motbevisa det positiva tänkandets ideologi och istället ge möjligheter till att finna lyckan den negativa vägen.

Burkeman menar att vi behöver lära oss att leva med insikten om vår egen dödlighet, våra misslyckanden och vår osäkerhet för att kunna leva ett lyckligt liv.

För ungefär ett år sedan kom en studie från ett tyskt forskarteam som pekar åt samma håll: Den visade att äldre människor med en överdrivet optimistisk grundsyn löpte större risk att dö inom det närmaste decenniet. Medan pessimism istället kunde få äldre personer att tänka mer på sin hälsa och därigenom leva längre.

Kanske låter det lite dystert jämfört med det positiva tänkandets enkla lösningar: ‘Don’t worry, be happy!’ ”Det är inte hur du har det utan hur du tar det!”

Malmöbon Åsa Asptjärn tror på vad hon kallar en rimlig pessimism. En livshållning hon har fått med sig från barnsben. Och den handlar inte om att svartmåla allt.

– Det är snarare i positiv bemärkelse, att man har en mer realistisk syn på tillvaron. För mig är det också kopplat till humor.”

Oliver Burkemans blogg och hans twitterkonto. Han skriver om sig själv som följer:

”I’m a writer for The Guardian based in Brooklyn, New York. My new book The Antidote: Happiness for People Who Can’t Stand Positive Thinking explores the upsides of negativity, uncertainty, failure and imperfection.

Each week in This Column Will Change Your Life I write about social psychology, self-help culture, productivity and the science of happiness, and make unprovoked attacks on The Secret.”

Om ”How to Stop Living and Start Worrying” av den brittiske filosofen Simon Critchley:

”The question of how to lead a happy and meaningful life has been at the heart of philosophical debate since time immemorial. Today, however, these questions seem to be addressed not by philosophers but self-help gurus, who frantically champion the individual’s quest for self-expression and self-realization; the desire to become authentic.

Against these new age sophistries, How to Stop Living and Start Worrying tackles the question of ‘how to live’ by forcing us to explore our troubling relationship with death.

For Critchley, philosophy begins with the question of finitude and with his understanding of a key classical theme – that to philosophize is to learn how to die.

Learning how to accept both our own and others’ mortality as a part of life also raises the question of how to love. Critchley argues that the act of love requires us to give up something of ourselves, to lose control so as to be open to the demands of love. We will never be equal to this demand and so we are brought face to face with our own limitations – one form of which is what Critchley calls our ‘originary inauthenticity’. By scrutinizing the very nature of humour, Critchley explores what we need to laugh at ourselves and presents the need to confront the inescapable ridiculousness of life.

Reflecting on the work of over 20 years, this book provides a unique, witty and erudite introduction to the thought of Simon Critchley. It includes a revealing biographical conversation with Critchley and a fascinating debate with the critically acclaimed novelist Tom McCarthy about the nature of authenticity. Taken together the conversations give an intimate portrait of one of the most lucid, provocative and engaging philosophers writing today.”

I det här samhället, som vi tror att det är (därför att vi blivit så matade med det), är det bara rationellt att se till sitt exklusivt! Inte slösa energi på andra, annat än om vi kan ha nån slags nytta av hen. Det blir rationellt att gå fram som en ångvält. Och till slut tror vi alla att det inte finns några alternativ, There Is No Alternative, och snart har vi detta samhälle.

Människor tror att katastrofen kommer att inträffa om vi inte inför den här sortens samhälle, där vi inte bryr oss om varandra! Bara bryr oss om en snäv krets runt oss. ”Räddas det som räddas kan.”

En vän på facebookforum skrev apropå decemberöverenskommelsen, som troligen går i stöpet, något i stil med:

”Som jag har hoppats!”

Solidaritet är ute? 😦

I den engelskspråkiga wikipediaartikeln kan man läsa:

”In economics, politics, and political economy, it has come to mean that ‘there is no alternative’ to economic liberalism—that free markets,free trade, and capitalist globalization are the best or the only way for modern societies to develop./…/

In the early 1990s, Francis Fukuyama wrote a book called The End of History and the Last Man, which in a similar vein argued that liberal democracy had triumphed over communism and that the historic struggle between political systems was over (although there could still be future events).”

Jag tror inte vi kan fortsätta som vi gjort och gör. Jag tror vi måste börja leva andra liv och ja, kanske inse hur kort stund på jorden vi har och lever.

Skattesänkningar och dess effekter – samt lite mer om stress …

”Skulle andelen kommun- och landstingsanställda vara som vid 90-talets början så skulle cirka 100 000 fler ha jobb i välfärden i dag.”

Jag kollade över mitt och sambons försäkringsskydd via mitt fackförbund igår inför köp av ny bostad.

I detta förbund kan man teckna sjukvårdsförsäkring, vilket jag återigen blev varse. Ett fenomen som jag ganska starkt ogillar. Och jag har ingen sån försäkring själv.

Undrar hur många som är medvetna hur mycket en sån privat försäkring kostar. Från man är 52 år kostar den över 260 kr per månad. Från man är 62 över 320 kr per månad. Detta blir faktiskt en hel del pengar.

Jag tycker det är bedrövligt att inte alla har samma möjlighet till bra sjukvård, utan vissa av oss kan köpa oss förbi kön. Troligtvis är det inte de sjukaste som har råd med en sån här försäkring, utan de friskaste.

Daniel Swedin skriver faktiskt om just detta, med vad skattesänkningarna har gjort, i ledaren ”Skattesänkarna som plundrade vården”:

”– Vi kan inte garantera en patientsäker vård, säger Ann Charlotte Jansson som är vårdplatskoordinator på Karolinska sjukhusets akutmottagning i Solna till Svenska Dagbladet.

Trots att septemberregnet faller över riket så råder det sommarstämning på sjukhus och akutmottagningar. För det är ju på somrarna vi vant oss vid att det saknas personal, det är ju på somrarna vi får läsa om att vårdplatserna får stänga.

Lider av nedskärningar.

På Karolinska sjukhuset var i tisdags 20 procent av de 1348 vårdplatserna stängda. Varje natt tvingas i snitt tio patienter ligga kvar på akuten i väntan på vård eftersom systemet kört ihop.

Men det är inte bara i Stockholmsområdet vården går på knäna. Dagens Nyheter har tidigare berättat hur mängder av vårdplatser över hela Sverige tvingats stänga. Planerade operationer ställs in och personaler uppmanas att ställa in eller skjuta upp sina semestrar.

– Om vi hade haft det här läget för tio år sedan hade det klassats som samhällsfarligt, säger skånska Vårdförbundets ordförande Mats Runsten till SvD.

Vad är det som hänt med svensk vård?

Allt och ingenting, kanske man kan säga.

Trots att landets befolkning vuxit så har antalet anställda i de svenska landstingen varit konstant i snart 20 år. Efter kriserna på 90-talet tvingades den offentliga sektorn till stora nedskärningar, bland annat på personalsidan. Man har inte kommit ifatt.

Samtidigt slutade resurserna öka i förhållande till vårdbehoven, och skulle andelen kommun- och landstingsanställda vara som vid 90-talets början så skulle cirka 100 000 fler ha jobb i välfärden i dag./…/

Vinst istället för vård.

Under samma tid har andra dramatiska skeenden inträffat.

Sedan ­millennieskiftet har skatterna sänkts med svindlande 248 miljarder kronor, en förmögenhetsomfördelning som slagit hårt mot välfärden. Samtidigt har vård privatiserats och vi har fått se hur skattepengar som ska gå till omsorg om våra medmänniskor blir privata vinster eller slussas till skatteparadis.”

Och samtidigt ser vi också alla stressade barn och vuxna omkring oss, inne i världens statusjakt.

Föräldrar stressar runt för att finansiera kanske lite för dyra boenden, de senaste elektronikprylarna, totalrenoverade kök och badrum, lite för dyra bilar osv. Och i skola, vård och omsorg skär man ner och den personal som barnen möter där är också stressad. Är det undra på om barnen i sin tur blir påverkade av detta och reagerar på olika sätt: i form av överaktivitet eller med andra symtom – psykologiska?

Vi har så nog med vårt egna, så vi har ingen energi över till andra. Vinner någon på ett sånt samhälle? Vi har, skulle jag vilja påstå, ett empatiunderskott människor emellan.

Nu i flyktingtider skriver Roya Hakimnia, som varit med om att söka asyl, om det som kan ses som empati, i ledaren ”Vi måste ur välgörenhetsträsket”:

”Som i en helt annan värld samlar entreprenören Gunilla von Platen och hennes nätverk ihop fyra miljoner kronor på Grand Hotel på bara en kväll till ett barnhem i Syrien, och blir därpå hyllad som en mycket bra människa på SvD:s ledarsida. Några riskkapitalister chartrar ett plan till Syrien där folk ska väljas ut för att få komma hit. Petter Stordalen, hotellmiljardären, erbjuder 19 flyktingar boende på hotell ett år. De skänker pengar som skatten borde tagit. Och vad mycket extra prylar folk har i sina garderober!

Vi andra, som försöker bygga en rörelse och inte filantropi, kanske har skänkt klart nu och borde rikta energin mot politiken. Varför inte en ny flyktingamnesti? För t-shirtarna säger Refugees Welcome. Men något mer ovälkommnande än asylprocessen är svårt att komma på.”

Någon har undrat hur länge människor orkar känna empati i all denna nöd.

Och dem med högst inkomster och förmögenheter har tjänat mest på alla skattesänkningar de senaste åren. Det har gett dem och skikten under dem ännu större möjligheter än tidigare att betala för t.ex. sjukvårdsförsäkringar, något som inte bara de med lägst inkomster utan också dem i mellanskiktet knappast har råd med. Och de senare lär ha större behov av dylika, för hälsan hos dem är troligen sämre.

Nog är det något snett här.

Ett antal skribenter skriver angående de ökade samhällsklyftorna om vikten av att ”Ta ett samlat grepp kring jämlikhetsfrågan” idag:

”Den växande ojämlikheten har starkt dragit isär inkomstfördelningen med allt större skillnader mellan låg- och höginkomsttagare. Höginkomsttagare har fått kraftiga inkomstförstärkningar och sprungit ifrån såväl låginkomsttagare som de grupper som finns i de mittersta inkomstlägena./…/

Andelen fattiga i befolkningen (inkomst under 60 procent av medianinkomsten) har i det närmaste fördubblats på drygt 20 år; från cirka 7 procent under 1991 till omkring 14 procent under 2013.

Denna ökning har inte bara varit långsiktig utan har också förstärkts under den senaste perioden med borgerlig regering som, över allt annat, prioriterade gigantiska skattesänkningar som betalades med betydande nedskärningar i välfärden.

Vi vill i detta sammanhang lyfta några mer allvarliga inslag i denna utveckling med växande fattigdom: nedrustningen av socialförsäkringarna. Under perioden 2006-2014 har det skapats ett relativt nytt, socialt fenomen i vårt land som manifesteras av den kraftigt växande andelen fattiga bland sjuka, arbetslösa och förtidspensionärer./…/

Socialförsäkringarna och arbetslöshetsförsäkringen ger därför inte längre en tillräcklig inkomsttrygghet när man är arbetslös eller sjuk.”

Mer om stress och brist på empati …

Om boken ”Stå fast –Vägra vår tids utvecklingstvång” av Svend Brinkmann:

”I vår tid upplever många att allt går snabbare och snabbare. Livets hastighet accelererar. Vi ska hela tiden förhålla oss till exempelvis ny teknologi och skiftande trender inom mat, mode och mirakelkurer. Allt är under permanent förändring och det ligger nära till hands att tolka samtidens epidemier av depression och utbrändhet som individens reaktion på den konstanta accelerationen. Känns det bekant?

I Stå fast gör psykologiprofessorn Svend Brinkmann upp med utvecklingssamhället och hela självhjälps- och coachfenomenet på ett underhållande och lättsamt sätt.

Han menar att vi behöver lära oss att ha rötter istället för fötter, att stå fast istället för att ständigt vara i rörelse. Bara så kan vi bli människor med integritet, sinnesro och karaktär.

I sitt korståg mot självhjälpsgenren har han valt att bygga upp sin bok just som en självhjälpsbok med ett konkret sjustegsprogram.

Dessa är:

1. Sluta känna efter i dig själv.2. Fokusera på det negativa i ditt liv.

   3. Ta på dig nej-hatten.

   4. Håll tillbaka dina känslor.

   5. Avskeda din coach.

   6. Läs en roman – inte en självhjälpsbok eller biografi.

   7. Dröj vid det förflutna.” 

Citat ur artikeln:

”Naturligtvis behöver vi ibland flytta och utveckla, men det har vi redan i oss. Nu behöver vi sakta ner för att undvika stress, utbrändhet och depression. Och vill vi leva ett etiskt meningsfullt liv, då kan vi inte vara ‘på gång’ hela tiden.”

Pressen är enorm. ”Why thinking you’re ugly is bad for you”:

”In an image-obsessed culture, we are training our kids to spend more time and mental effort on their appearance at the expense of all the other aspects of their identities.”

Eller:

”I en kultur som är besatt av image [hur vi ser ut och framstår] så tränar vi våra barn att tillbringa mer tid och mental ansträngning på sina yttre, på bekostnad av alla andra aspekter av sina identiteter.”

Så bra! Och troligen en orsak till stress vi utsätter (och utsätts) för idag.

Ur ”Lotsa barn” av Lars H. Gustafsson:

”Så här långt har vi rört oss inom känslans domäner. Jag har betonat vikten av att ha kontakt med sin känsla, kunna uttrycka den och också använda den för att göra intuitiva val möjliga och framgångsrika.”

Och för detta behöver vi tid. Reflektionstid.

”Nu är det dags att hälsa på hos sunda förnuftet. Utan eftertanke kommer vi vilse förr eller senare, hur mycket vi än känner.

Kanske är det detta som är det mest utmärkande för människohjärnan: förmågan till reflektion.

Men inte bara reflektion över abstrakta eller filosofiska fenomen utan framför allt självreflektionen. Människans förmåga att fundera över sig själv, sina känslor och sina handlingar.

Peter Salovey och John Major [Jack Mayor tror jag egentligen han heter] använder begreppet ‘emotional knowledge’.

Det finns en dubbelmening i det begreppet. Dels betyder det kunskap om känslor, i det här fallet främst de egna känslorna, dels antyder begreppet också ett slags mer allmän kunskap av speciellt slag, en kunskap om sig själv och världen styrd av den egna känslans kompass.

Ur den oändliga mängd av kunskap som erbjuds oss tvingas vi välja strimmor och fragment, mer klarar vår hjärna inte av att hantera. Och åter är det vår känsla, eller vår intuition, som hjälper oss att välja. På gott och ont, kanske./…/

Självreflektion är viktig för oss alla om vi ska kunna djupna som människor, lära av våra erfarenheter och utveckla vår känsla och vår personlighet. Den får särskild betydelse för den som använder sig själv som främsta redskap.

Jag tänker på alla oss som arbetar med människor, inte minst inom utbildning eller inom vård- och servicenäringar. För oss är det ständiga arbetet med vårt eget instrument ett måste. För våra elevers, patienters, klienters och kunders skull.

Min i lika hög grad för vår egen.”

Och för detta behöver vi som sagt tid!

”Den som inte tillräckligt reflekterar över sig själv och sina erfarenheter riskerar att antingen brännas ut i förtid eller känslomässigt distansera sig alltmer från människor och arbetsuppgifter./…/

För den som arbetar med barns finns ytterligare ett par starka argument att beakta: Barn har mycket säker radar och pejlar med hjälp av den snabbt in de vuxna i sin omgivning.

‘Av barn och dårar får vi höra sanningen’, lyder ett gammalt talesätt. Många är de vuxna som känt sig ‘avslöjade’ av ett barn. Enligt min erfarenhet finns det tre saker ett barn direkt hänger upp sig på: Brist på äkthet i åtbörder och uttryck. Brist på intresse och verkligt engagemang. Och brist på förnuft och logik i den vuxnes förklaringar.”

Ja, vi skulle verkligen må bra av att tagga ner!?

Ja, ”Den som bara har tid till möten blir dum”:

”Ledare är alldeles för snabba med att organisera om när det börjar gnissla i organisationen. Det säger Peter Grönberg, ansvarig för frågor som rör företagskultur och organisationsutveckling på AB Volvo.– Det finns bara en väg att skapa samarbete, och det är att jobba med öppenhet och tillit.”

Dock, det finns baksidor med så kallad ”emotionell intelligens”!

Medkänsla är ute – om egoism, stress, empati- och solidaritetsunderskott …

Var fjärde ung mår dåligt tydligen. Diagnoserna (bokstavs-) verkar öka. Beror det på bättre diagnosticering? Klarar de sig sämre idag, de som tidigare inte visade samma slags symtom, p.g.a. stressen och pressen i dagens samhälle – och i skolan?

Kraven idag är större än någonsin? Vi ska tänka positivt, se ut och vara på ett visst sätt osv.

Men ingen kommer nånsin att bli perfekt. Man är INTE glad och positiv hela tiden.

Barbara Ehrenreich skriver i sin bok ”Gilla läget” om paradoxen att amerikanerna med påbudet att tänka positivt är det folk som också är de största förbrukarna av antidepressiv medicin.

I artikeln ”Skrattfest med allvarliga undertoner” kan man läsa om föredrag Per Naroskin höll under ortopeddagar i Dalarna. Där kan man läsa:

”Samhället är i dag i förändringens tidevarv, allt går väldigt fort och de hårda faktorerna är loket som drar. Medkänsla är flanell och helt ute, sade han.

– Det är bra att vara väldigt förändringsbenägen. Då är man attraktiv på arbetsmarknaden, flexibel, fruktansvärt flexibel är viktigt. Du hör aldrig ordet integritet i en platsannons, möjligen för Säpo./…/

Integritet – maggropskänsla – är otroligt viktigt men vi tvingas sluta lyssna på den och blir så duktiga på att läsa av vad andra människor vill oss, sade han.”

Men för att ha empati för andra måste vi ha empati för oss själva. Äkta empati för oss själva. Jag skulle vilja påstå att det är något annat än egoism.

”Han sade att med den mobilkoll vi har idag så behöver vi inga husdjur./…/

– Och mitt i allt ska vi [också] försöka få balans i livet, ett [ytterligare] stressmoment. Jag har aldrig träffat någon som haft balans i livet.

Att vi ska försöka få livspusslet att gå ihop är ännu värre. Som om det fanns ett pussel att lägga/…/

Det är bättre att tala om styrfart än om balans i livet, tycker han.

– Nu är maxfart idealet. Vi ska alltid ha maxfart, samla kvartalsrapporter och uppfylla nyckeltal.”

New Public Management genomsyrar allt.

”Det som händer i hjärnan när vi är utstötta är att samma enheter aktiveras som vid fysisk smärta. Därför är det viktigt att varje grupp ser till att stötta varandra så att ingen behöver sväva i ovisshet, betonade han.

Han berättade också efter skämt om dejtingsajter att han alltid säger till sina barn att det inte finns någon därute som passar som hand i handske åt er.

– Men det finns många vantar.”

Många, många av oss tror att vi själva, de vi lever med, våra liv, våra hem osv. ska vara perfekta.

”Han avslutade med en lång rad exempel i snabb takt på den ideale mannen, perfekt som make och älskare åt sin fru, perfekt och alltid närvarande som pappa och chef./…/

– Det är honom vi alla tävlar mot hela tiden. Och vi kommer alltid att förlora, hela tiden. Men jag ska berätta en hemlighet. Han finns inte. Jag har hittat på honom. Vi duger alla som vi är.”

Lättare sagt än gjort…

Den borgerliga politiken (inklusive vänsterns dragning åt det nyliberala hållet) har gett samhälleligt bifall av egoism. det har blivit helt okej att vara egoist och bara tänka på sig. Roffa åt sig allt man kan och inte bry sig om andra.

Samtidigt framhålls välgörenhet, som riskerar bli godtycklig och riskerar undergräva demokratin. Se tidigare bloggning ”Filantropin de har i USA och som nu också kommer mer och mer i Sverige: underminering av sociala ansträngningar. En ny rörelse med löfte om att rädda världen genom att applicera marknadsmagin på den stora utmaningen att åstadkomma social förändring – eller varför företag inte kan rädda världen…”

Och ”När blev det okej att vara stygg?”:

”En gammal bekant som bott utomlands de senaste 20 åren reagerade på Sverigedemokraternas annonskampanj i tunnelbanan. ‘Vad är det här för jävla trams!’ skrev hon på Facebook. Reaktionerna kring SD:s affischer var många den dagen men just hennes inlägg fick mig att fundera lite extra.

För hur har Sverige förändrats sedan hon flyttade? Jo, det har blivit okej att vara stygg. Det har till och med blivit lite häftigt att vara taskig och denna förändring av det svenska kynnet kan man inte annat än till viss del skylla på SD.”

Att SD har sån framgång beror också på politiken som förts. T.o.m. de som troligen alltid röstat (S) känner sig vilsna och attraheras av SD:s politik. Säger:

”Det finns en massa i deras politik som är bra, men …”

Jag är orolig att det där ”men” är alltför svagt. 😦 Att de här personerna kommer att rösta på SD i kommande val, om inget händer innan dess. Dessutom har jag kolleger som flyttat hit från öst-Europa, som också verkar attraherade av SD och deras politik. Skrämmande! 😦

Insändarskribenten fortsätter:

”Sverigedemokraterna själva vill så klart hävda att de är snälla, de försöker ju värna Sverige, men även om de påstår sig ha ett gott uppsåt är problemet att deras metodik faktiskt bryter ner det de vill försvara.

Vi vuxna tror oss ofta vara snälla och ha schyssta värderingar, min egen erfarenhet när de sociala medierna slog igenom var att mina barn hade svårt att vara snälla. Det blev en lång uppfostringsprocess som jag tror lyckades. Å andra sidan har nu Facebook tagits över av de vuxna som visar upp sitt allra sämsta pöbelbeteende och låter allt grövre elakheter fritt frodas och ständigt ‘gillas’.

Detta sker samtidigt som vi i andra änden av samhället strävar efter godhet med värdegrundsarbete i varenda buske, böcker och föreläsningar om snällhet, fairtradekaffe och där världens mest framgångsrika företags interna ledord lyder: It’s good to be good”

I Recensionen ”Brorslotten belyser utanförskap och klasskillnader” om den musikaliska föreställningen ”Brorslotten” kan man läsa att ”Brorslotten” blir…

”… en replik i dagens debatt om cynism, hysteriska tonlägen, kompromisslöshet, själviskhet, verbala fosterländska former kontra vänlighet och humanitet.”

Detta med egoism och elakhet verkar vara ett tema som går igen här och där nu?

Katarina Mazetti i ”Det är skam, det är fläck på Sveriges baner…”:

”… faran med hatsajterna som man sällan diskuterar: den som regelbundet läser enbart dem måste få intrycket av att ‘alla’ tycker likadant och att SD har minst 50 procent sympatisörer, fast inte alla vågat komma ut ännu.

Denna fara gäller förresten även på vänsterns bloggar och medier. Om vi bara läser IRM (Inte rasist men …) eller Expo tycker vi att fascismens fula tryne är så uppenbart att ‘alla’ måste inse det. Och vi fattar ingenting av opinionssiffrorna.

Det är därför papperstidningarna är så viktiga, särskilt rikstidningarna, som ännu har viss källkritik och objektivitet kvar, vill man gärna tro. Och det är därför den branta högersvängen i dessa organ är så katastrofal.

Är det en ren slump att den inträffar i GP, Expressen och SvD samtidigt som näringslivet i DN rekommenderar samarbete högerut?”

Bra skrivet! Ja, pressen har ett enormt ansvar! Och de borde ta det! Inte späda på hat…

Och mitt i denna stressiga värld känner sig föräldrar tvungna att välja skola till sina barn. Mitt i alla andra val som vi ”måste” göra i dagens värld. Val vars utkomst kan få stor betydelse.

Men jag tror skolval har fått större betydelse än detta förtjänar, där tror jag inte utkomsten blir på långa vägar så stor som man tror. Kanske kan den snarare bli negativ: ambitiösa föräldrar som sätter än mer press på sina barn?

Återigen tror jag inte skolval förändrar ens barns framtida liv eller karriärmöjligheter i alls den utsträckning som man kanske nånstans tror. De här möjligheterna till skolval kommer inte att ge bättre grund än den vår kommunala skola gav. ”Skolval är ett falskt val …”

Och det är snarare vad man gör av sin skolgång som har betydelse, inte vilken skola man går i. Se tidigare postning ”Mer om perfekta människor, tävlan-konkurrens och att inte vara tillräckligt bra…”

Nu håller den kommunala skolan på att dräneras. Och vem vinner på det?

Och på fina sätt kan man neka elever plats i ens skola. En negativ sidoeffekt av skolval, något som också den amerikanska skoldebattören Diane Ravitch har påpekat!

Vikskolan i Upplands Väsby ingår i friskoleföretaget ”Magnetica Education.”

Ja, det är ”Skrämmande likheter med 30-talet”?

Amerikanerna går mot presidentval … Fler och fler ifrågasätter politiken där, för de ser effekterna. Och det är i utbildad medelklass man kraftfullt börjar ifrågasätta. Medelklassen här tro de sitter i säker båt, men det tror jag inte alls. Vi har anledning att vara oroade.

Problemet är dock att så väldigt många amerikaner är fattiga. De har inte råd att resa och med detta se hur det är i andra länder. Att det faktiskt finns länder där de skulle ha det bättre och där människor fortfarande anser att alla ska ha en dräglig levnadsnivå.

Vi har inte de där riktigt fattiga som de har där. Riktigt fattiga i inte bara enstaka hus, utan i hela stadsdelar.

Vi har låtit oss köpas av skattesänkningar, vilka på kort sikt har gett oss mer eller mindre mer i plånboken. De riktigt välbeställda har fått 40 000 kr mer per månad, medan vi andra kanske fått ca 2 000 kr mer. 

Solidaritetsunderskott och skolval …

Bild från artikeln ”Giving Doctors Grades” eller ”Betygsätta doktorer”. En universitetslärare i USA postade länk till denna artikel på sin facebooksida och skrev:

”‘Report cards’ for surgeons wind up making medical care worse, by inhibiting physicians from using their professional judgment and choosing to operate on the riskiest, most challenging patients.

High stakes teacher evaluations are having a similar impact in education–will the corporate reformers pay attention to this information?”

Har bloggat om skolval i några bloggposter och jag känner verkligen för att understryka att jag tror att föräldrar grovt överskattar betydelsen för sina barn när det gäller val av skola och att sätta sina barn i friskola. I de flesta fall kommer dessa val inte att skapa något som inte den kommunala skolan skulle ha skapat skulle jag vilja påstå. Barnen kommer inte att bli kunnigare eller kanske ens bättre rustade för framtiden, så som är så populärt att framhålla att skolan ska medverka till i politisk retorik.

För sist och slutligen handlar det i alla fall om vad barnet gör av sin skolgång. Kanske ingen skola är någon genväg till något. Är det den ”bittra” sanningen? ”Surt sa rönnbären!”

Att få träffa barn från andra samhällsklasser och annan bakgrund kan vara bra för ALLA barn.

Om man INTE väljer friskola för sitt barn så är man inte en förälder som bryr sig om sitt barn, eller? Inte progressiv eller något? För i sociala sammanhang så kan man få frågan:

”I vilken skola går ditt/dina barn?”

Och då vill man inte säga:

”De går i den kommunala skolan i vårt område!”

😦

Min sambo brukar berätta om sina skolerfarenheter i USA. Han kommer från en akademisk familj, där pappan till slut jobbade som professor vid amerikanskt universitet för blivande ingenjörer. En av svågrarna var lärare i matte vid universitet.

De flyttade p.g.a. pappans doktorerande och sambon berättar om skillnaderna mellan skola i övre medelklassområde, med väldigt välutbildade föräldrar (läkare, advokater osv) runt universitetet i denna stad. Så flyttade de till en mindre stad och fick en massa farmarbarn som klasskompisar. I den senare skolan var andan en helt annan. Mjukare, snällare och bättre.

Jag tror också att för många studiebegåvade så är klimatet bättre för dessa i en klass som inte är så homogen.

Och att ha en enorm press på sig kan få förödande konsekvenser, något som jag också bloggat om tidigare.

Att vi gemensamt jobbar för alla våra barn är för mig ett samhälle som jag mycket hellre skulle vilja leva i! Och också jobba i!

Om mer avund åt folket OCH mellanmänsklig vänlighet …

bild härifrån.

Fortsätter läsa boken ”Empati – det som håller världen samman” och fortsätter tänka vidare angående skolval (se tidigare postning ”Skolval är ett falskt val”) och mindes plötsligt också Unni Drugge som bloggade om ”Mer avund åt folket” och läste den postningen snabbt igen.

På s. 46 i boken ”Empati – det som håller världen samman” kan man läsa:

”Vi försöker undervisa barnen om att de ska behandla varandra väl och ta hänsyn till de små och svaga, samtidigt som vi i samhället i stort exkluderar och visar bristfällig omsorg om flyktingar, invandrare, arbetslösa, sjuka och gamla och kallar det för ‘prioritering av resurserna’.”

Som Unni Drugge skriver om avund (kanske fritt tolkat här): varför ska man inte få ifrågasätta de enorma skillnaderna mellan människor och titta med ”avund” på dem som har det väldigt mycket bättre än allt fler i detta samhälle?

En syster berättade med en ton som jag tolkade som indignerad, om när de besökte en av hennes mans syskon. De fick bo i deras sommarhus och detta hus var ”fullt utrustat”; hade allt som ett permanent boende har. De hoppade från ett däck rakt ner i plurret. Dvs huset hade sån närkontakt med vattnet. Hon konstaterade att de tänker sig för och valde det billigaste möblemanget till sitt inglasade uterum. De är väldigt ekonomiska ska tilläggas.

Denna reaktion har jag inte hört tidigare från henne. Ja, varför inte reagera när det finns andra och därtill behövande som har det kanske riktigt, riktigt tufft? Och detta är något hon fått uppleva på nära håll, både privat och i jobbet?

”Hur kan det komma sig: att vissa har så oerhört kämpigt och andra lever så oerhört bra?”

Verkligen rimlig fråga!

Fler borde nog reagera över detta! Jag undrar dock om dem som min syster och hennes man besökte är beredda att dela med sig? Misstänker att de, om inte tidigare så nu, röstar på de partier som förordar skattesänkningar och med näbbar och klor försvarar jobbskatteavdragen (dvs. allianspartierna)!

Längst ner på s 46 om att de åtgärder man brukar vidta för att få barnen att fungera i sociala sammanhang har skett …

”… med begränsad framgång eftersom hjärtats intelligens måste utvecklas inifrån. Inte från undervisning om moral eller av rädsla för straff och uteslutning, utan inifrån vars och ens hjärta.”

Och på s 47:

”… det är en förmåga vars utveckling är beroende av de relationer (familj, pedagogiska institutioner, samhälle) som barnet växer upp i. 

Denna förmåga försvinner till synes aldrig även om relationernas kvalitet under uppväxten kan göra det nödvändigt för vissa att gömma undan det för att överleva./…/

…barnets utveckling av hjärtats intelligens tycks ha ett nära samband med de närstående vuxnas tillit till att barnen faktiskt har den förmågan och med deras villighet att följa barnets ‘flow'”

De skriver också i slutet på denna sida (och detta kapitel) om…

”… mellanmänsklig vänlighet.”

Idag har föräldrar redskap för att förstärka detta med tävling och konkurrens. Men gör de vare sig sina barn, sig själva, samhället eller världen en tjänst med detta? Vad lär de barnen om sig själva? Lär de dem verkligen att de är viktiga och bra som de är, samt att andra barn – och människor – är viktiga?

Vän på socialt forum, se ovan, skrev:

”Here’s what I want for my children’s education, and for education in general:

I want my children to read for enjoyment, play an instrument and sing, draw, dance, play, think, feel and be kind.

I want schools to be richly diverse, noisy, messy places full of discovery, where instead of worrying about a stifling regimen of tests, children are encouraged to explore, ponder, experiment and create.

I want rich arts programs, nurses, psychologists, counselors and librarians in every school, to make sure that no child comes to or leaves school hungry, in any way, and for schools to be places where every child and adult is treated with dignity and respect.

I want my children’s teachers to be free to create their own lessons, and work collaboratively with their colleagues in a climate of trust and mutual respect with their administrators, school board members and parents.

I want those teachers to be evaluated based on the work they do in the classroom with their students, not on standardized test scores in subjects they don’t teach, from students they’ve never met.

I want those teachers to be well prepared, and fully certified in their subject area with a semester or more of internship experience before being entrusted with their own classroom.

I want all children to be taught by persons who care about their growth and development as full human beings, not about their test scores.

And as a parent, I have a message for the reformers: Stay out of public education and stop obfuscating parents and community members with distracting propaganda like ‘global competition’ and ‘college and career readiness’, which is only designed to further the false rhetoric of ‘failing schools’. The vast majority of public schools are wonderful, and our children’s teachers are doing what can only be described as heroic work under very difficult conditions.

And let’s stop using ‘competition’ as a solution for the problems that have been caused by…’competition.'”

Vad? En amerikan som skriver:

”Och som förälder har jag ett budskap till reformatörerna: håll er borta från offentlig utbildning och sluta förvirra föräldrar och samhällsmedlemmar med distraherande propaganda som ‘global tävlan’ och ‘att göra sig redo för college och karriär’, vilket bara har för avsikt att hjälpa fram den falska retoriken om ‘bristfälliga skolor’. 

De flesta skolor är fantastiska och våra barns lärare gör, vad som bara kan beskrivas som, ett heroiskt arbete under väldigt svåra förhållanden [som större klasser, mindre planeringstid och 19 % nedskärningar i lön … även där! Inte bara i Sverige!] 

Och låt oss sluta med att använda ‘tävling’ som en lösning för de problem som har orsakats av … ‘tävling’.”

Och han kursiverade ‘tävling’!

Och problemet med välgörenhet och att inte finansiera skolor med skatter är att välgörenhet/filantropi kan vara, och ofta är, godtycklig. Till detta kommer att dagens s.k. filantrokapitalister t.ex. i USA idag villkorar de pengar de ger. Se ”In the Thrall of the Billionaire Boys Club” eller ungefär ” Gjorda till trälar i miljardärernas pojkklubb.”

Och empati verkar vara på modet! 😉 Se ”Konsten att stå ut med sig själv i motgång”:

”Självmedkänsla är ett nytt begrepp som börjat användas i terapier och forskning inom ledarskap. Agneta Lagercrantz, SvD:s mångåriga medarbetare, har i en ny bok utgått från personliga erfarenheter och nya forskningsrön. Vi publicerar ett utdrag.”

Borde vi inte få lära oss från början att vi är bra – och älskansvärda – precis som vi är, utan några som helst prestationer?

Slutligen; om denna kan vi läsa:

”Katja Bergstens och mitt samtal börjar med samhället. Hon tycker det är starkt präglat av hur vi beter oss då vi har vårt system för driv påslaget, eller det system som hör ihop med belöningshormoner och får oss att utforska världen. Här konkurrerar vi och utvecklas.

Här presterar vi och får dopaminkickar. Här kan vi vara höga av beröm och framgång. Uppåt, framåt, vidare – javisst, det är jättekul, och ibland kan vi köra på i långa tider.

Det är då drivet blir nästan ett samhällsideal, eller då det förväntas pågå ständigt och utan avbrott, som vi riskerar att brista.

Ser vi oss omkring märker vi betydligt mindre av det beteende som utlöses av ett annat lika nedärvt system, nämligen det för återhämtning, omsorg, samarbete och icke-tävling.

Allt det som självmedkänsla står för hör ihop med det här tröstande bry sig om-systemet. Här känner vi oss trygga och utsöndrar lugn och ro-hormonet oxytocin.

Vi knyter an till föräldrar och tar hand om barn. Vi samarbetar och beter oss osjälviskt.

‘Omsorgssystemet kickar igång då vi vilar’, förklarar Katja Bergsten, ‘och vi kan bara vila då vi känner oss säkra. Annars blir det farligt att vila.’

Det Katja har upptäckt är att det gör många skräckslagna att ta det lugnt. Att vilja sitta stilla, sänka axlarna och våga tro på att man ‘får vara med i flocken’ är som att lägga sig på rygg, visa strupen och förväntansfullt undra: ‘Vill du vara med mig?’ Den reaktion vi fasar för är den nedlåtande fnysningen: ‘Öh, du, skulle inte tro det.’

Hur ska vi våga lita på att någon tycker om mig? Kan vi ens känna att vi är värda omsorg? Vi är så vana vid att vara i utforskarsystemet, då vi ska stå på tå och vara på vår vakt nästan hela tiden, att vi tappar kontakten med lugn och ro-systemet.

När detta är påslaget kan man säga att vi lägger oss på rygg mitt i flocken och bara känner tillit. Katja Bergsten menar att många i dag inte litar på vad som kommer att hända om vi hänger oss åt den formen av förnöjsamt idisslande.”

Ja, föräldrar borde ge sina barn det med sig ut i livet att de är tillräckligt bra och är värda omsorg och kärlek. Då kan dessa barn troligen betydligt lättare stå upp för sig själva! Och göra det på ett icke destruktivt eller självdestruktivt sätt.

Egoism och individualism…

Om denna bok kan man läsa här:

”Empati, det som håller samman världen

Den här boken är en teoretisk och praktisk vägledning i hur man stödjer människor i att förbättra kontakten med sig själv och varandra. Ordet empati betecknar förmågan att leva sig in i andras situation, med allt vad det innebär av förståelse, samhörighet, medkänsla med mera. Empati är med andra ord det kitt som håller samman den mänskliga gemenskapen.

Ju bättre kontakt man har med sig själv, desto bättre förstår man andra. Bara när man vilar i sig själv kan man förhålla sig på ett djupare sätt till andra människor och till en komplex värld, där både barn och vuxna har svårt att hitta förebilder och riktmärken. Det är författarnas uppfattning att barn – och även de flesta vuxna – i dag mer än något annat behöver redskap för att utveckla förmågan att vila i sig själv.

Alla föds med anlag för att utveckla förmågan till empati och att vila i sig själv. De här anlagen kan utvecklas och övas upp. Träningen syftar inte till att man ska lära sig något nytt. Den handlar om att bli uppmärksam på det man redan kan.

Men varför? För att världen behöver empati – i allt från klassrum och middagsbord till parlament och toppmöten.

EMPATI har vuxit fram ur författarnas arbete i Foreningen Børns Livskundskab i Danmark. Boken vänder sig till barn såväl som vuxna och samtidigt mera specifikt till pedagoger och andra som arbetar med barn och ungdomar.”

Tankar jag fick när jag läste en krönika i morse och efter en argumentering på socialt forum igår:

Allt mer bryr vi oss bara om oss själva! Vi har fullt sjå med oss själva: att feja på ytan… Vi (eller förskräckande många) bryr oss mindre och mindre om andra/varandra. Allt mer bara om vissa, om vi nu alls bryr oss om någon annan.

Att bry sig om sig själv och om andra utesluter inte varandra. Vi kan gå ihop för att förbättra och förändra för allas vårt bästa.

I dagens samhällsklimat ingår också att göra reklam för sig och sitt ganska högljutt och framhålla sig och de sina om tillfälle ges!

Något jag märkt av på mitt jobb…

Och vi har inte blivit bättre människor i detta klimat, snarare har klimatet hårdnat och hårdnar mer och mer. 

Reinfeldt och Borg har nu dragit sig undan, för de har lyckats med det de ville åstadkomma. 😦

Tankar jag alltså fick efter att ha läst krönikan ”Jävla borgarväder” av Emil Jensen nu på morgonen. Där skriver han:

”Den växande dubbelmoralpaniken i Sverige är också ett tecken på ett ökande individfokus. Jag tänkte på det senast förra veckan när någon högerbloggare ‘avslöjade’ Jason Timbuktu Diakité som ‘hycklare’. 

I korthet ansåg bloggaren att Jason var dubbelmoralisk eftersom han kritiserade ett system som han själv tjänar på [blogginlägget ‘Andra ska bidra’].

Desto bättre tänkte jag, att kunna stå emot. Att se problemen och orättvisorna i kapitalismen och patriarkatet, trots att det ger en själv skenbara fördelar.”

Även om saker gynnar mig så kan jag reagera över samhällsfenomen och de fenomen som gynnar mig.

Jensen menar att blickarna riktas bort från själva huvudproblemet dvs i detta fall hur vi vill att samhället ska fungera.

Han skriver vidare:

”Den som ifrågasätter skatteflykt och kapitalism ska avslöjas som individuell hycklare för att den själv tjänar pengar.”

Jo, det kan ju i och för sig vara viktigt att påpeka, att den person som kritiserar systemet tjänar på det … Men … Weidmo Uvell skriver ju inte om det Timbuktu tydligen faktiskt sa! Bemötte inte detta, utan kritiserade Timbuktu och hans vandel. Riktade blickarna på person och inte sak.

Jensen skriver vidare:

”Det krävs andra incitament än bara lönsamhet; en upplevelse av sammanhang.

För precis som vi länsar jorden på innehåll, har vi länge länsat oss själva på upplevelsen av sammanhang. Det mest grundläggande för att kunna skapa en motvikt mot den alltjämt skenande individualismen.”

Och Elin Grelsson Almestad publicerar brev hon skickade till Göteborgsposten i blogginlägget ”Tack och hejdå” där hon säger upp sig, därför att hon inte vill medverka i en tidning som sprider de uppfattningar som hon tycker är farliga, men hon betonar att hon har möjlighet att göra detta, därför att hon inte är beroende av det hon tjänar där.

Där skriver hon bland annat:

”Jag har skrivit för Göteborgs-Postens kultursida i över fem år. Varit en av de mest regelbundna skribenterna, med krönikor varje vecka.

Gabriel Byström, dåvarande kulturchef, var den som plockade in mig och som puttade mig ut i nya utmaningar. Hela tiden med en fast redaktörshand, konstruktiv kritik och en tro på mig och mitt skrivande. Jag tillhörde under en period en av få unga frilansskribenter idag som hade ett åtråvärt frilanskontrakt. Jag vikarierade flera perioder, var inne i huset och lärde känna redaktionen. Jag har haft fantastiska år med Göteborgs-Posten.

Det känns ofta overkligt att det bara gått fem år. Så många gamla kollegor som fått lämna sedan dess, så många funktioner som skurits ner.

Från att ha varit en uppdragsgivare som med noggrannhet läste texter och lämnade utförlig redaktörsrespons har redaktörskapet det senaste året helt uteblivit. Texter plockas in och publiceras helt enkelt. Det är inte medarbetarnas fel, de gör allt vad de förmår med de resurser som finns kvar, men tiden räcker inte till. Man kan inte skära ner personal såsom Stampen har gjort och tro att kvaliteten kommer vara densamma.

Stampen är i kris, Göteborgs-Posten är i kris. I denna tid utsågs Alice Teodorescu till ny politisk redaktör. Trots att såväl medarbetare som utomstående påpekade den nya politiska riktningen vägrade ledningen att lyssna. Ledarredaktionen slutade och en ny tillkom. Under sommaren har antalet texter på temat migration, flyktingpolitik och EU-migranter uppnått till en fjärdedel av samtliga texter.

Nästan alla förespråkar mer restriktiv invandring och så kallade ‘minskade volymer’, är starkt kritiska till nuvarande migrationspolitik och personer som inte instämmer i verklighetsbeskrivningen anses ‘skönmåla verkligheten’ och vara ‘moraliskt förkastliga’. Budskapet som gång på gång trummas in är att de enda som motsätter sig GP ledares verklighetsbeskrivning, där invandringen är ett stort samhällshot, är en världsfrånvänd samhällselit som vill uppfostra folket.”

Daniel Byström på twitter.

I debatt om sjukvården och valfrihetsfloskeln:

”Skattesänkningarna och medföljande brist på resurser döljs under valfrihetsfloskeln? Lösningen blev att privatisera: politikerna löste problemet så; med att tillåta utförsäljningar och privatiseringar? Resurserna splittras upp?

För över 25 år sen gick behandlingar att få genom offentligt driven sjukvård. Jag tror inte såna skulle gå igenom idag. Min sambo, som är amerikan, tror att jag har rätt baserat på den erfarenhet han har från USA! Det samhället är högsta grad segregerat.

‘En del’ [ganska många, medan andra bor i världens ruckel] bygger större och större hus och har flera stora bilar, har pool osv osv, precis som det verkar bli här.

De med pengar behöver inte vara oroliga för sjukvård eller omsorg. Dem jag träffat där är i hög grad bara intresserade av sig och sitt och vi anammar detta! Urtrist!

För nog är det viktigare med ett stort hus och ett urflott kök osv än resurser till det gemensamma, t.ex. en god sjukvård för ALLA, både nu OCH i framtiden. Där vi kan vara ganska (helst HELT trygga) trygga med att vi ska slippa välja eller omvälja när vi som allra mest behöver vård och omsorg. Att vi blir värdigt, respektfullt och professionellt bemötta och att ALLA blir det.”

Och

”… egoismen frodas: jo, man kan värna om de egna, men kan samtidigt, gärna [mest effektivt] kraftfullt tillsammans med andra, försöka påverka en situation som missgynnar andra, om man är så gynnad så man får det man behöver (vidga blickarna utåt från den egna snäva kretsen), till dem som kanske inte är lika gynnade, solidariskt ja (och egentligen är vi då också solidariska med oss själva skulle jag vilja påstå)!”