Individ kontra kollektiv, samt mer om ”frihet” och valfrihet – en genomgripande och omprövande etisk reflektion är nödvändig inom ekonomisk teori…

3 juli, 2014 § Lämna en kommentar

[Uppdaterad efter lunch].

Om videon ovan:

”Frihet är omöjlig i ojämlika samhällen. Var rädd om friheten, men var försiktig med valfriheten.”

Ida Ali-Lindqvist i ledaren ”När jag gick hem igår kväll funderade jag” i  DD idag torsdag den 3 juli:

”Han [moderaten Hanif Bali] använder begreppet klassresa och ser det dessutom som något positivt. Han vill bara att enskilda individer ska vandra denna vackra resa, inte att kollektivet tillsammans hjälps åt på färden.

Han är inte ett dugg intresserad av att höja kollektiva lägsta nivån. Och mörkar att han brutit sig loss från ett kollektiv som banat vägen för honom.”

Sant, det är det vi sett med generationerna som växt upp under 60-talet och några decennier framåt!

”För att hans politik ska bli framgångsrik krävs det att en stor grupp ständigt befinner sig på botten.”

Sant!

”Och är det något som moderaterna lyckats med så är det just det.”

Och professor emeritus Åke Sandberg, Stockholms universitet, sociolog och civilekonom, skriver i debattartikeln ”Varför omprövar inte S sin välfärdspolitik?”, också i ETC idag, om skattefinansierad välfärd styrd genom individers val:

””Att det är någras valfrihet på bekostnad av andras negligeras, liksom jämlikhet.”

Också sant och något som Bengt Göransson också påpekade i hans lilla, väldigt bra bok ”Tankar om politik.”

Bengt Göransson – Tankar om politik from ABF on Vimeo.

Stina Oscarson har också skrivit om Göranssons bok i ”Friheten privatiserad.”

I ETC-Ekonomi finns också en lång artikel om den franske ekonomen Thomas Piketty i Almedalen ”Thomas Piketty tvingar ekonomer att tänka om” och där kan man läsa om

”Den kalla nyliberalismen har nått vägs ände.”

Artikelförfattarna, Ida Simonsson, teolog som håller på att utbilda sig till präst, och Jonathan Munch, företagsekonom, master i finans vid Université de Caen i Frankrike, skriver att Picketty på den ekonomiska dagordningen har…

”… fört in frågor med etiska dimensioner, frågor om vilket slags samhälle vi vill ha.”

De skriver också att…

”Det finns inte några särskilt starka belägg för att människor alltid, eller ens generellt sett, har som främsta motivation att maximera sin egen nytta./…/

Beskrivningen av den egoistiska människan visar sig vara ett tolkningsraster som inte ger utrymme att se andra möjliga mänskliga motiv.”

De avslutar sin artikel:

”En genomgripande och omprövande etisk reflektion är nödvändig inom ekonomisk teori.

Då den fria marknadens etik inte är den enda möjliga blir det en fråga vilket slags samhälle vi vill ha – och för att kunna resonera kring det behöver vi åter ställa oss frågan om vilka slags människor vi är.”

Bra skrivet!

Man kan också i dagens nummer av ETC läsa att det är ”Mycket dyrare gå till domstol” och att civilrättsprofessor Mårten Schultz, Stockholms universitet, menar att

”Det här gör rättvisan till en klassfråga.”

Och arbetsförmedlare går på knäna. Hur kan någon tro att de ska kunna göra ett riktigt bra jobb? Blir det bättre för att resurser splittras upp på en massa privata arbetsförmedlare?

arbetsförmedlare går på knänaJa, man ska anpassa sig med karriärcoacher och genom att lära sig självhjälp. Något också fackföreningar i sina tidningar propagerar för. FacketOch Sveriges kommuner och landsting – SKL bagatelliserar befolkningens välfärdsoro. Välfärdsoron bagatelliseras av SKL

Annonser

Den amerikanska drömmen – rika barn presterar bättre i skolan i USA – och vi kommer att få se detta alltmer i Sverige också…

2 maj, 2013 § 1 kommentar

Men det beror ju inte på att de har högre IQ än barn från mindre välbeställda hem.

”Om du tror på mirakel – läs inte detta.” Om amerikansk skolpolitik och ännu mer om oemotsagd (nyliberal) ideologi och politik, samt om privatiseringens påstådda välsignelser. Att svälta skolan (och annan offentlig verksamhet), varför?

4 november, 2011 § 10 kommentarer


Skolan skadar barn…

… genom ökande klasstorlek…

… genom att eliminera kritiska klasser…

… genom att eliminera jättebra lärare.

Diane Ravitch skriver i en bloggpostning om en debattartikel som hon skrev i New York Times i juni, ”Att vänta på ett skolmirakel,” en artikel i vilken hon ifrågasätter idén om mirakelskolor.

Med hjälp av två frivilliga forskare, Gary Rubinstein and Noel Hammatt, visar hon att åtskilliga skolor som framhålls vitt och brett av flerfaldiga politiska ledare som mirakulösa inte är det.

Hon skriver:

”Min avsikt var inte att kritisera skolorna och deras personal, utan att kritisera politikerna som använde skolor för att låta påskina att deras politik (som att t.ex. avskeda personalen och att stänga skolan) fungerade och att det inte alls var så svårt att totalt förändra en skola som har ett stort antal lågpresterande elever inskrivna.”  

Nyliberala politiker, inte bara till höger utan också till vänster (för vi ser dem till vänster också) vill driva på en privatisering av skolan, där de låter påskina (eller kanske tror politikerna på allvar på detta efter långvarig påtryckning av penningstarka intressegrupper i samhället som egentligen inte har allas bästa för sina ögon) att privata skolor har anledning att prestera bättre – för att få elever – och troligen också att de i fler fall presterar bättre. Något föräldrar också tror, tror jag. Men forskning har visat att man inte väljer skola efter hur bra den faktiskt är (se Ravitch).

Marknaden ser dock skolorna som ett bra sätt att tjäna pengar? Ett säkert och lättförtjänt? Skolor behövs ju alltid.

Noel Hammatt är väldigt kritisk till skolpolitik och skolpolitiker i USA och skriver väldigt bra och intressant i bloggpostningen ”’Schools Out’ and ’Learning Communities are IN! – en försmak av vad som komma ska…’”:

“Skolor har aldrig skapat meritokrati i någon skala bortom den anekdotiska. Faktum är att skolor gör en sak väldigt, väldigt bra. De är otroligt bra på ’social reproduktion’ [dvs barn till föräldrar med akademiska examina och som lyckats i skolan får barn som också lyckas. Och detta beror inte ‘bara’ på gener].”

Och kan det vara så att dagens (nyliberala högerpolitiker och de som röstar på dem) egentligen inte vill ha konkurrens, även om de retoriskt påstår något annat och kanske t.o.m. tror att de står för det själva (självbedrägeri)?

Hammatt fortsätter:

”Faktumet att forskare, jag själv inkluderad, kan förutsäga skolors och skolsystems prestationer genom faktorer som inte har något med sådana saker som kursplanen, typen av skola eller lärarna och/eller ledarskapet på skolan att göra, belyser begränsningarna i skolbaserade reformförsök vilka försöker att eliminera, eller påtagligt minska, gapen som för närvarande existerar i alla skolor [vill man verkligen minska ojämlikhet?].

Gapen mellan t.ex. genomsnittspoäng för studenter som lever i fattigdom kontra de mer välbeställda familjer eller gapen som ger sig ut för att representera genomsnittsskillnader i poäng för olika ras- och etniska grupper, men som i själva verket representerar gapen i de ’underliggande förhållandena’ som spelas ut i vårt samhälle gällande ras och etniskt ursprung.”

Gäller också den ”vita” befolkningen och dess bakgrund (fattiga eller välbeställda), men slår igenom ännu mer när det kommer till ras och etniskt ursprung.

Och se tidigare postning ”Diane Ravitch om amerikansk skola sproblem: ’Blickarna leds bort från fattigdom och isolering på grund av ras’…” Nej, självklart vill inte högerpolitikerna i världen få sina nyliberala lösningar ifrågasatta?

Och det dessa debattörer, Ravitch, Hammett och Rubinstein, gör är just att visa på att politiker som Reinfeldt, med sitt prat om allmänintresset, faktiskt inte alls företräder allmänintresset. De här politikerna, med Fredrik Reinfeldt i spetsen, företräder i själva verket särintressen. Något som politiker över nästan hela den politiska kartan gör, ÄVEN de till vänster skulle jag vilja påstå.

Man håller på att skapa ett samhälle med allt större klyftor, inte bara vad gäller inkomster, utan också vad gäller skolgång, sjuk-, åldringsvård osv osv osv. Och ett på alla sätt, inte bara ekonomiskt, fattigt samhälle.

Hammatt fortsätter:

”Medan det finns enstaka skolor som verkar motsäga det allmänna mönstret, så har de flesta av dessa skolor kommit på hur de ska hitta andra, underliggande karaktäristika att fokusera på och samla ihop elever som har dessa positiva karaktäristika vilka skolan sedan byggs på.

Det kan utan tvekan finnas en liten, liten grupp skolor där det finns en verklig ’stjärnor-och-planeter-grupp’ och där skolan ifråga faktiskt skapar meritokrati, men jag tror inte att forskning stöttar användandet av dessa skolor som modeller som kan replikeras, utan istället bjuder jag in läsaren att dela budskapen jag utvecklat för att hjälpa mina studenter, att ’anekdoter inte är motgift mot okunnighet’ gällande de mönster som omger oss och att man troligtvis inte kommer att finna att ’exceptionell politik är den som kan finnas i undantag [???].’

Närhelst presidenten [även Obamaadministrationen pushar för charterskolor/privatskolor i USA] eller så kallade ’reformatörer’ i utbildning försöker dra din uppmärksamhet till en enstaka skola för att ta hem poäng [förståsigpåare här och där, som saknar kunnande och kanske insikt att se hela bilden. Men det FINNS också jättekloka människor utanför skolan, som kan bidra med motvikt mot hemmablindhet]…/…/ det är på tiden att vi verkligen tillåter vår politik att bli baserad på verkligheten och forskning och inte blind ideologi som står oemotsagd av den verkliga världen.”

För att återvända till Ravitch:

”Politikerna verkade antyda att deras politik (testande och ansvarsutkrävande eller massavskedande) var tillräckligt för att producera dramatiskt högre testpoäng och examensgrader [hur många som avslutade sina studier med fullständiga betyg].

Undertexten [det som inte sägs ut, som det inte pratas om] är att fattigdom och resurser egentligen inte är något problem för skolor i städerna; om de bara kunde testa oftare och avskeda fler lärare, skulle testpoängen våldsamt stiga, låter de reformatörer, som är för drivande av skolan som företag, göra gällande [men vad driver individer? Och vad driver dem inte? Hur skapar man motivation och äkta drivkraft och vilja att lära? Går allt att lösa ’tekniskt’?].

Denna analys antyder att skolor som har de mest behövande eleverna inskrivna inte behöver mer resurser och det förklarar bort den nuvarande trenden med drakoniska nedskärningar i budgeten för offentlig utbildning…

[Precis som här; så man kan sänka skatterna och lägga pengar på jobbavdrag (mindre pengar att anställa folk i skola, vård och omsorg som följd, vilka i sina tur inte bidrar med skattepengar), sänkt restaurangmoms, finansiering av ROT och RUT osv]

… för konst, förskola/dagis, bibliotek, idrott/gympa och andra icke testade ämnen eller tjänster.

[Känns dessa tendenser igen? Och föräldrar sätter sina barn i friskolor, när de skulle kunna strida för en skola för alla, solidarisera sig… Tillåt mig vara kritisk och sarkastisk. I slutänden tror jag de kan förlora på det, för hur blir vårt samhälle och vår värld om vi inte bryr oss om varandra och inte minst det uppväxande släktet, gemensamt?].

Snart efter att min artikel hade publicerats i The Times, så publicerade Newsweek en historia som hyllade 10 ‘mirakel’-skolor.

Detta verkade vara ett direkt svar på min artikel.

Gary Rubinstein och Noel Hammatt undersökte Newsweeks 10 skolor och diskvalificerade dem som ’mirakelskolor’ därför att de inte mötte en eller flera av de följande kriterierna:  

  1. 1.      lågt naturligt avgångsantal
  2. 2.      höga testresultat
  3. 3.      hög examensgrad (för gymnasiet)
  4. 4.      hög grad att accepteras (till gymnasiet)
  5. 5.      rättvis fördelning engelskspråkiga elever och specialelever
  6. 6.      en hög procent elever som kvalificerar sig för fria eller reducerade måltider [man får alltså inte fri skollunch i amerikansk skola, utan måste betala för den som serveras och har man elever som kan betala så blir kostnaden för mat reducerad?]
  7. 7.      finansiering likvärdig den grannskola som ’misslyckas’
  8. 8.      inga bevis att skolan inte diskriminerar lågpresterande elever [och därmed får upp testresultaten].”

Gary Rubinstein blev så intresserad av mirakelskolfenomenet att han skapade en webbsida för att publicera översikter över mirakelpåståendena.

Ravitch skriver vidare:

“Förra veckan ställde Gary en historia, om en skola som gjorde en tvärvändning vad gäller prestationer och som blev framskjutande presenterad i Education Week, i sin rätta dager.

Denna historia verkade bekräfta den straffpolitik som befrämjats av USA:s skolminister Arne Duncan [Ravitch är som sagt mycket kritisk till att Obamaadministrationen fortsätter i Bushadministrationens spår].

Men när Gary undersökte skolans meriter så fann han en annan historia än den som rapporterats i Education Week.

Därefter granskade Gary mirakelhävdandena rörande New Orleans Recovery School District. New Orleans har vitt och brett framhållits som bevis på att otroliga resultat kan åstadkommas genom att göra sig av med lärarfack och omstöpa de flesta skolor till privata friskolor.  

För två dagar sedan upprepades den ofta berättade sagan i en ledare i New York Times. Ledaren börjar med påståendet att före orkanen Katrina så gick mer än 60 % av New Orleans elever i sviktande skolor och nu gör bara 18 % det.

Bland de frågor man inte frågade: är eleverna i New Orleans idag desamma som gick i skolorna före orkanen? Hur många av stans fattigaste barn återvände? Vilken är definitionen på en ’sviktande skola’? Var definitionen densamma före som efter orkanen? Vilka metoder är det, som de skolor man antar är bättre, använder för att producera sådana mirakel?

Återigen så fann Gary att upphaussningen överträffade verkligheten.

Genom att undersöka statens data, fann Gary att distriktet faktiskt är en av de lägst presterande i Louisiana. Faktiskt så är det 69:a av 70 distrikt [alltså nästan i absoluta botten]. Staten gav ett D- eller ett F-betyg till 87 % av skolorna i Recovery School District. Dess mycket utbasunerade ’förbättring’ baseras på en statistik som överdriver tillväxt för distrikt med låga baspoäng [???].

Lärdomen man borde dra i allt detta avslöjande är inte att fattiga ungar inte kan lära. Naturligtvis kan de. Låt mig säga det ännu en gång, sakta: Ja, fattiga ungar kan lära och utmärka sig. Men vare sig barn är fattiga eller inte, så är utbildning en långsam, stegvist ökande process.

Medan det är sant att en elev kan uppvisa remarkabla förändringar i attityd och motivation och demonstrera stora testpoängvinster på en kort tidsperiod, så är det i sanning sällsynt att en hel skola eller ett helt distrikt upplever en dramatisk ökning av testpoäng.

Varje stor förändring i poäng för en skola eller ett distrikt på en kort tidsperiod borde utlösa skepticism och ett krav på bevis, inte ett villigt uppskov med misstro [se klass 9A-serien här i Sverige!!!].  

Precis som du [skriver Ravitch till Deborah som hon har sin blogg tillsammans med, de verkar skriva sina inlägg i brevform till varandra] så tror jag inte att testpoäng i sig själva är en äkta ställföreträdare för [ett äkta mått på] prestation därför att testpoäng kan ge uttryck för inget mer än kraftiga investeringar i testförberedelser.

Som Daniel Koretz poängterar i sin värdefulla bok ‘Measuring Up; vad testning av utbildning egentligen säger oss’ alltför mycket testförberedelser kan äventyra värdet i åtgärden.

Jag brukade tro att testpoäng var ett tillförlitligt mått på akademisk prestation. Nu anstränger jag mig att inte förväxla de två [testpoäng och akademisk prestation].

Har vi inte sett vitt spridda bevis för fusk och spel med systemet, det verkar uppenbart att överanvändningen och missbruket av standardiserade test förvränger/snedvrider utbildningsprocessen, inskränker läroplanen och står i motsats till meningsfull utbildning/undervisning.

Men så länge som statliga ämbetsmän insisterar på att göra testpoäng till mått på lärarkvalitet och skolsuccé, borde deras påståenden bli ytterst noga granskade under användning av de mått de själva ‘made the coin of the realm’ [under användning av samma premisser som de utsätter andra för?].

Många av de skolor som politiker hyllar som succéer har meriter som inte skiljer sig från andra skolor vilka politiker stänger [och hur är det för eleverna att måsta byta skola?].

Jag oroar mig över att den nuvarande fixeringen/besattheten av testpoäng har rört sig utom kontroll och skadar elever/studenter, lärare, rektorer och utbildningskvalitet. Hur ska vi återfå vårt sunda förnuft?”

Vilka åtgärder borde man egentligen använda i skolan? Vilka frågor borde man ställa? Var borde man rikta sökarljuset? Vad är det man inte vill, unviker att se?

Se Daniel Lind om social rörlighet i ”Frihet och ofrihet i framtidens Sverige”:

”Med nästan kuslig precision har regeringen under de senaste fyra åren satt igång processer som på sikt leder till ett helt annat samhälle.

Konsekvensen av detta blir lägre social rörlighet och en mer ojämlik fördelning av livschanser. Det gamla privilegiesamhället återkommer i ny tappning och Sveriges konkurrenskraft försvagas.”

Mer om problemen med privatisering av äldrevård i Storbritannien och myten om ålderschocker och att vi inte kan finansiera tryggheten…

19 oktober, 2011 § 2 kommentarer

Fortsättning från föregående postning.

I mitt snabba referat från engelskan:

Vårdpersonal var väl medvetna om oron över vårdstandarden inom hela äldrevårdssektorn och tvivlade på att saker skulle förbättras, samtidigt som personalens arbetsförhållanden blev sämre.

Retoriken där som här och överallt är ju att vi inte kommer att kunna finansiera de allt fler äldre. Något som enligt bland annat Daniel Ankarloo inte är sant.

Det finns inga tillgängliga bevis för att någon ’ålderschock’ hotar oss.”

Se också hans bok ”Välfärdsmyter – visst har vi råd att finansiera tryggheten.”

Lango Gamanga, anställd hos Fremantle, säger:

”Fremantle lurar oss. De får oss att ta hand om alltför många människor på en gång. De flesta hem är underbemannade (Fremantles årliga rapport diskuterar problem med att behålla personal).”

”En del av de boende har inte någon familj, så de ser oss i personalen som deras familj. De bävar för när vi ska ta ut ledighet. Det är en viktig service vi ger”

säger Jackie Mitchell.

Allmänheten har sett allt detta och stöttat de strejkande.

”Min mamma var på Merrivales ålderdomshem”

säger en äldre man på en strejk nyligen.

”De [vårdpersonalen] tog hand om henne så bra. Min mamma var inte rik. Hon bodde i en kommunlägenhet [hyreslägenhet?] hela sitt liv. Vårdpersonalen var fantastisk med henne. De tog ut henne och såg verkligen efter henne.”

“Hela idén med vård har spårat ur. Jag skulle inte rekommendera någon att gå in i vårdsektorn idag. Det handlar om hela arbetsetiken. Det känns nästan som en förvaringsplats/lager [de boende ses inte på med respekt som levande varelser från högsta ort? Utan som kostnader och besvär?]”

säger Carmel Reynolds.

Situationen blev än mer utmanande när kommunledningen annonserade att man ville stänga ett äldreboende.

Personalen blev förskräckt över de tänkbara följderna av stängningen.  Det fanns en tvist med ett annat vårdföretag, Catalyst Housing, som inte verkade gå att lösa och som gjorde saker än mer komplicerade.

“Om jag hade varit yngre skulle jag gå någon annanstans”

säger Ann Quinn och fortsätter

”Jag skulle inte vara här. Jag skulle gå.”

Strejkarna börjar bli modfällda. Ja, vem är mest uthållig? De med pengar och resurser sitter på fler trumfkort?

Det som var ännu mer demoraliserande var kommunledningens erkännande – i en annan rapport – att nedskärningarna i löner och villkor för personalen inte hade gett den önskade, billigare, mer effektiva servicen. Det började ovanpå allt annat bli klart att lidandena hade varit förgäves.

Den höga personalomsättningen hade varit kostsam och de privata serviceföretagen kunde inte leverera service inom budgeten. Rapporten gjorde klart att försöket att mildra förluster genom att skära ner lönerna genom en ’högprofilförändring’ (striden med vårdpersonalen) hade misslyckats.

Det andra vårdföretaget Catalyst Housing lämnade in en fordran på 17 miljoner pund till kommunledningen. Det verkade som om detta företag hade underuppskattat kostnaden för förbättring vad gällde nya vårdhjälpmedel (??). Fallet gick till skiljedom.

“Detta har pågått för länge nu. Vårdpersonalen är demoraliserad. En del människor har depressioner och är stressade [dvs mår rejält dåligt]”

säger Sandra Jones.

“Det är svårt att fortsätta och fler och fler människor slutar… men jag tror att vi måste fortsätta strejka”

säger Pat Ward.

Hon hade arbetat i Barnets äldrevård i mer än 20 år när hon tvingade skriva på Fremantles kontrakt och hon var extra arg.

”De tvingar fram underskrift genom hot/skrämsel.”

Det finns dock en del uppmuntrande saker. Man har fått ett enormt stöd från fackets gräsrötter och man sätts allmänt högt, liksom man sätter andra strejkande. Kampen att överleva finansiellt och ovilligheten att till sist överge sin kampanj har väckt stor respekt.

Det finns också vissa tecken på att kampanjen har varit till nytta för andra, t.ex. i Bristol, där en fackrepresentant säger att de använt erfarenheten från Fremantleexemplet för att förklara farorna med privatiseringar för arbetare och kommuners service. Fremantle är ett klassiskt exempel på hur man inte kommer att spara pengar, leverera service – eller behålla personal.

Men det kommer inte att bli några stora triumfer för människor som jobbar inom vården. Det blir det sällan när privatiseringar fortsätter.

Catalyst House vann tvisten nämnd ovan och detta kostade flera miljoner pund för kommunen (pengar som kunnat användas till en massa annat och mycket bättre).

2011 växte också oron över standarden i Barnets äldrevård. Förutom personalens bekymmer över effekten av den service som ges, arbetsbörda och arbetstid, så fann man legionella i tre hem.

Vårdpersonalen fortsätter betala: tidigare detta år så presenterades personal som åker runt till äldre med ett kontrakt där deras löner skulle skäras ner liksom semestrar och reseersättningar.

Ändå fortsätter kommunledningen i Barnet med sina planer att massprivatisera kommunservice. Trots att revisorer kom med en rapport som gjorde ner dess upphandling och processer rörande kontrakt, men man fortsätter ändå på den inslagna vägen.

Och man har visat här i Sverige att oerhört många äldre är för skröpliga för att välja, se ”Många äldre har inte själva förmåga att välja sin omsorg”. Apropå s.k. ”valfrihet”. För vilka är ”valfriheten”? För gemene man verkligen?

Tillägg: Peter Gerlach skriver i kapitlet ”Informationsekonomi – Varför är privat vård ofta dyrare än offentlig?” i boken ”Nationalekonomi för vänstern”:

”Nationalekonomisk forskning har emellertid visat att det också finns stora problem med de system för privata utförare av offentligt finansierad vård som är under uppbyggnad i Sverige. I en kanadensisk metastudie har Philip J. Devereaux och ett antal forskarkolleger sammanställt data från 15 olika amerikanska och kanadensiska studier och jämfört skillnaden att dö mellan privata vinstdrivna sjukhus och privata icke vinstdrivna sjukhus [se också här och här]. /…/

…mortaliteten på de vinstdrivande sjukhusen är signifikant högre än i de icke-vinstdrivande för behandling av samma sjukdomar.”

Det är också enligt honom vanligare att den offentligt producerade vården presterar bättre än den privata i termer av effektivitet än tvärtom. Och det förklaras med något som kallas informationsekonomi. Han skriver också om informationsassymetri:

”Asymmetrisk information är ett begrepp som används inom nationalekonomi för att beskriva situationer där parter som ingår ett avtal har tillgång till olika förhandsinformation. Enskilt eller samman med andra faktorer kan asymmetrisk information leda till ett snedvridet urval.”

Det finns en massa att säga och skriva om detta, men bland annat skriver han:

”Det kan låta cyniskt att en läkares val av behandling skulle styras av lönsamhet, men faktum är att det inom nationalekonomin finns mycken forskning om producentdriven efterfrågan på just sjukvårdsområdet. Att producenter vill öka efterfrågan på sina produkter är inget nytt.”

Vårdproducenten kan driva fram en efterfrågan som inte skulle ha funnits om patienten hade haft mer kunskap om tjänsten.

Människor riskerar att bli både under- och överbehandlade.

Och vad gäller valfrihet inom ett annat område i samhället, nämligen skolan, skriver Bengt Göransson i sin bok ”Tankar om politik” att en enskilds valfrihet aldrig provas mot andra elevers valfrihet.

”Föräldrars och elevers valfrihet lyfts fram utan problematisering.”

”Det tas för givet att varje elev när som helst ska kunna välja en annan skola. Men om fyra elever i en skolklass plötsligt väljer en ny skola får deras val ofta svåra konsekvenser för de elever som stannar kvar. De senares reella valfrihet beskärs eftersom klassen kanske måste upplösas och de kvarvarande eleverna tvångsförflyttas.

Och om en friskola strax innan skolstart får klartecken kan det innebära stora problem för den kommunala skolan, som inte fått chans att budgetera för minskat elevantal, utan står där med för många lokaler, lärare osv.

Läste också om kritik som riktats mot kommunala småskolor här vilka saknar kurator. Men hur är det med dessa specialfunktioner i privata skolor?

Se slutligen Daniel Lind i ”Regeringens politik ökar ofriheten”:

”Regeringen har rört sig bort från den sammanhållna skolan. Val ska göras tidigare, elever ska sorteras och elitklasser införas. Uppdelningen mellan yrkes- och teoretiska studier har cementerats. Genom mindre resurser och ändrade antagningsregler har komvux funktion som andra chans kraftigt beskurits. 25:4-reglen har slopats.

De med allra svagast utbildningsbakgrund har drabbats genom att rekryteringsbidrag och korttidsstudiestöd i stort sett har avskaffats.

Den sammantagna effekten av detta blir att barn som kommer från stabila och stimulerande hemmiljöer gynnas.

De som inte har rätt stöd hemifrån och de som behöver lite mer tid för att hitta rätt väg in i vuxenlivet kommer att bestraffas.

Moderaternas uttalade mål är att skattekvoten ska ned till 40 procent av BNP. Det innebär att skatterna behöver sänkas med ytterligare 200 miljarder kronor.

Priset för detta betalar alla de som hade gynnats av den omfördelning som dessa resurser hade kunnat resultera i – i form av en aktiv politik för fler jobb, högre kvalitet i skolan och vården och insatser som direkt riktas mot att stödja de mest utsatta grupperna.

Regeringen har i stället valt att öppna upp för gräddfiler i vården och att stimulera den snabba tillväxten av privata sjukförsäkringar.

Principen om vård efter behov urholkas snabbt. I stället för omfördelning är regeringens standardmedicin ytterligare skattesänkningar.

OECD menar att effekten på den sociala rörligheten av sänkta inkomstskatter för låginkomsttagare är ‘unclear’ [oklar].

Så om högerpartierna påstår att sänkta skatter gynnar låginkomsttagarna, så finns inga bevis för den saken. Folket ska hållas på mattan med nyauktoritära metoder, lyda och hålla tyst. Inte ifrågasätta, framförallt inte göra det kraftfullt. Unni Drugge skriver så bra:

”… avund, ett begrepp som ofta och gärna används som argument mot kritik. De är bara avundsjuka, brukar den kritiserade och dennes tillskyndare utbrista. Den påstådda avunden gäller i regel utseende, rikedom, status, exponering och makt. I och med att kritiken avfärdas som simpel avundsjuka blir den detroniserad och det går inte längre att ifrågasätta den som tilldelats orimliga favörer.

Sällan kopplas avund samman med begreppet rättvisa. Ändå borde varje folklig resning inbegripa ett visst mått av avund: Varför ska just den samhällsklassen eller gruppen vältra sig i överflöd? Har de verkligen förtjänat det?

Det är när grunden för vissa individers och gruppers upphöjelse och privilegier känns felaktig som avunden faktiskt är ett välbehövligt bränsle för förändring. När utseende, ärvda titlar, hot, fusk och rövslickeri ligger bakom framgång växer avunden ur en moralisk övertygelse, ur en djupt förborgad rättvisekänsla./…/

Den lättroade massan (vad nu denna består av) sitter framför undermåliga underhållningsprogram och flinar snällt åt tramsiga skämt. De beundrar nyrika kändisar som visar upp sina smaklösa hem som de kunnat skaffa sig just pga massans penningstarka beundran.

Ja, folk är snarare toleranta än missunnsamma inför vissa gruppers särställning.

I detta vilar visserligen något vackert – tolerans och generositet är ju fina mänskliga egenskaper – men det finns också en beklämmande aspekt hos den medgörliga massan.”

Så bra skrivet! Läs också mulans och Anjas kommentarer till Drugges postning.

Jag tror också att motsättningarna i samhället kan komma att öka p.g.a. växande skillnader mellan människor och det gagnar ingen av oss. Ja, det börjar röra på sig. Oroar högerkrafterna? Vilka motreaktioner kan komma från dem med makt (från högerregeringar och högermedia runt om i världen)?

Solidaritet och medkänsla, vadå, från högerregeringen? De ser bara om sitt eget hus, inget annat. Deras inlevelseförmåga i andra är begränsad.

Men många med positioner och höga inkomster har inget emot att bidra till trygghet för alla i samhället. Se här och här bland annat. För de har det fortsatt väldigt gott ställt (och kan sova gott på natten). Ja, vilka avundas vem? Vilka avundas de som knappt har pengar till mat, som är sjuka osv osv osv? Vilka kan verkligen avundas dessa?

Kommer nog också att blogga om Jonathan Tasinis artikel “En enorm majoritet – inkluderande de flesta republikanska röstande – stöder miljonärsbeskattning i New York.”

Och återigen; borde inte svensk media och inte bloggare rapportera om saker som dem ovan samt om de snabbt växande klyftorna i Sverige? Och göra det riktigt rejält indignerat!

Ger privatiseringar bättre vård?

Diane Ravitch om amerikansk skolas problem: ”Blickarna leds bort från fattigdom och isolering på grund av ras”…

17 september, 2011 § 4 kommentarer

[Uppdaterad på kvällen samt 18 september, se slutet av postningen. Se också om videon ovan allra längst ner].

Diane Ravitch i tidigare länkad video (se denna bloggpostning) från en andra genomlyssning nedan, litet fritt. Så lyssna själv för säkerhets skull.

Tycker jag känner igen saker här och ser tendenser i samma riktning och reagerar på saker (opportunistiska) båda lärarförbundens ordföranden, Eva-Lis Sirén och Metta Fjelkner)  kommit med i olika skolfrågor (har de förlorat kontakten med gräsrötterna p.g.a. sin privilegierade position och frottering med andra i privilegierade ställningar kan jag inte låta bli att undra).

Bill Gates och Oprah [tillsammans med ytterligare några ytterst välbeställda amerikaner] har sjösatt en kampanj för att förtala och demonisera den amerikanska skolan. Jag skulle vilja invitera dem att gå i era skor under en vecka [säger Ravitch till en stor församling lärare i Los Angeles?].

Ni gör det bästa jobb ni kan göra med de resurser som står till buds, utan stöd i en nation som väljer att ignorera de mest dramatiska ökningar av fattigdom som vi har sett i detta land på många, många år.

Vi ÄR i kris, men inte på grund av det som händer i skolorna, utan på grund av attackerna på den offentliga utbildningen och attackerna på lärare.

Vi har fått höra att offentliga skolor är urusla, lärarfacken är ett hinder för reformer/förändringar.

Och svaret på krisen sägs vara privatisering.

Men charter schools [amerikansk friskola, som får allmänna medel] är faktiskt offentliga skolor. De får allmänna medel, men är privata.

Privata individer tar allmänna medel.

Låt oss titta på charterskolornas meriter. En grupp som är väldigt pro-charterskolor gjorde en utvärdering nyligen. Denna tittade på hälften av charterskolorna i USA. Det finns 5 000 sådana. Och sedan matchade de var och en av dessa med en motsvarande offentlig skola.

Resultat: 17% var bättre än de offentliga skolorna. Vilket är mindre än 1 av 5 skolor [1 av 5 skulle ge siffran 20%]. 27% var sämre än en motsvarande offentlig skola. Nästan dubbelt så många var alltså sämre än bättre.

Uttryckt på annat sätt: 17 av 100 skolor är alltså bättre [27 av 100 skolor är SÄMRE än offentliga skolor, eller], övriga 83 skolor av 100 är antingen lika bra eller sämre, men i det stora hela så ger de inte bättre resultat än vanliga offentliga skolor.

Många, många offentliga skolor håller på att privatiseras i USA till trots av att alla undersökningar visat att de inte är bättre – och ovanpå allting annat missgynnar flera grupper [latinamerikaner, fattiga osv].

För många barn är skolvalet alltså ett lotteri och detta trots att många charterskolor ‘skim’ [‘skummar bort’ eller som vi säger i Sverige ‘plockar russinen ur kakan’] de elever de antar [dvs. de tar inte en stor andel barn med särskilda behov, som kan antas behöva extra stöd av en mängd olika anledningar].

Och trots alla fördelar de har så får de INTE bättre resultat [trots t.ex. bortsortering av elever som skulle kräva särskilda insatser som nämnts ovan. Något som är i högsta grad anmärkningsvärt, är det inte? De borde ju få bättre resultat, när de sorterar bort elever (vilket de kan göra med diverse medel, även om de åläggs att ta emot alla barn. Något jag tror skett: man får elever att sluta t.ex.)].

Amerikansk skola brottas med fallande resultat vilka har skyllts på de ‘lata lärarna’.

Men om incitamenten blir bättre, då kanske de [lata, dåliga lärarna] rycker upp sig?

Det är bara det att denna strategi fungerar inte har det visat sig. Resultaten i skolan har inte förbättrats trots erbjudanden om högre ersättning för duktiga lärare, testning av elever [och lärare] osv.

Men trots de magra resultaten från införande av incitament för bättre prestationer så har anhängarna för dessa långt ifrån gett upp.

Lärare förstår att denna tävlan om mer betalt kommer att förstöra samarbete, även om de skulle vilja ha mer betalt och skulle behöva mer pengar.

Här fick Ravitch rungande applåder av publiken.

Ekonomer undersökte två grupper mattelärare, av vilka den ena fick en bonus på 15 000 dollar [nästan 100 000 kronor] och en annan som inte fick det [medellönen för lärare är ca 50 000 dollar, dvs ca 330 000 kronor]. Hur de som gjorde undersökningen än skärskådade sitt material från alla tänkbara, möjliga och omöjliga, vinklar så fick de inget positivt utfall av bonusen.

Båda grupper fick exakt samma resultat hos eleverna.”

Ravitch beskrev hur man har system där man ger extra pengar till topplärarna och avskedar dem i botten (man lägger också ner skolor som är ”dåliga”. Såna här hot lever alltså lärarna i USA under. Hur påverkar det dem, deras jobb, hur de behandlar eleverna osv?).

Problemet är att forskning inte stöttar detta. Studie efter studie har visat att lärare inte ensamma eller ens i första hand är ansvariga för elevers testresultat.

Testandet är skadligt för lärarprofessionen. Elever tilldelas inte [??] slumpvis, så en lärare kan ha en svårare klass ett år, en mindre svår nästa år, nästa år en mer samarbetsvillig klass osv.

Måtten är alltså instabila och inte riktigt tillförlitliga [för att mildra att Ravitch inte skräder orden; hon använde ordet ‘highly’ dvs ‘ytterst’ otillförlitliga]. Ett test ger en lärare höga betyg, ett annat låga och det tredje medelbetyg. Dvs samma lärare kan tillhöra både medel, över medel och under medel beroende på vilket test som används [hade en kollega till Ravitch visat].

Tester kan också missbrukas; för att smörja folk, för att få gott rykte osv.”

Ravitch är mycket emot detta testande därför att det uppmuntrar till beteenden som är mindre bra.

Tester, som har en aura av vetenskaplig objektivitet som de saknar, används och det driver bort andra lärarkvaliteter och tystar annan fortsatt utvärdering.

För att få bättre testresultat är risken att skolor väljer bort elever som är missgynnade [på olika sätt] och väljer de gynnade.

Lärare undviker skolor där barnen har de största behoven.

Detta leder till avledande. Blickarna leds bort från fattigdomen och isolering på grund av ras i vilken så många elever lever [Och den fördelningspolitiska bilagan i regeringens budgetproposition här i Sverige är nu borta sen 2 år. Se bloggen Storstad hur högerregeringen i Sverige lyckats med sin fördelningspolitik. Frågan är hur allvarlig den är i sina strävande där?].

Sanningen är att från miljardärsklubben [Gates, Guggenheim, Oprah m.fl.] klandrar man hårt arbetande lärare för den fattigdom som kännetecknar vårt samhälle [och de effekter denna får för barns prestationer i skolan, men från detta har dessa miljardärer mer eller mindre medevetet intresse av att avleda människors blickar och kanske berättigade ifrågasättande av sakers tillstånd? De kanske inte ens ser det eller så tror de att man har den livssituation som man förtjänar? Eller vad?].”

Nej, Ravitch skräder inte orden och det är ganska härligt att se och höra henne. Hon pekar verkligen på saker som borde komma upp i debatten (och har börjat debatteras?), både där – och här.

Tidigare postningar under kategorien Diane Ravitch.

Uppdatering på kvällen: Gymnasielärare Lisa Eklöw skriver i ”Skolan speglar samhället”:

”Från olika håll och utifrån olika agendor dryftas skolan som vore den en enhet, samtidigt som motstridiga beskrivningar av verkligheten ger en allt annat än enhetlig bild. Hur stora variationerna än är med avseende på form, innehåll, kvalitet, resurser, resultat … så är ändå en gemensam nämnare att allt inom skolans verksamhet är en spegling av resten av samhället./…/

Skolans obönhörliga koppling till rådande samhällsklimat är ett perspektiv som lyst med sin frånvaro i skoldebatten./…/

… Förutom detta handlar debatten internt, åtminstone inom gymnasieskolan, om annat av mer akut karaktär: den nya gymnasiereformen, omorganisation av ledningsstrukturer, färre elever/lägre söktryck till många kommunala skolor. Ännu närmare golvet handlar fortbildningen om entreprenöriellt lärande, sociala medier i undervisningen, normkritiska perspektiv … och annat smått och gott som kan berika och piffa upp. Nya läromedel, kurser, tips och liknande formligen sköljer över oss, men tyvärr saknas utrymme att processa allt./…/

 Vi vuxna kanske måste rannsaka oss själva och förstå vad vi signalerar? Signalerar vi framtidsoptimism och tillförsikt? Signalerar vi (kunskaps)glädje? Uppmuntrar vi respekt för skolan?/…/

Uppmaning till alla utanför skolans värld: Fundera på om du ser ett värde i en sammanhållen skola som kan utgöra ryggrad i samhället och fundera på hur du själv bidrar till att upprätthålla eller förändra attityder.

Föräldrar …

… fundera kring ämnet, ni som önskar striktare undervisning, tydlighet, deadlines, mobilförbud, sanktioner … men ändå bekostar avancerade smartphones med frestande dataspel, förväntar er flexibla lösningar då ni varit i Thailand med barnen, vill kunna nå era barn via mobiltelefon under lektionstid, mejlar om hur vi lärare ska göra speciallösningar för att just era curlade och luststyrda söner och döttrar ska lyckas bättre. Fundera på om ni hjälper era barn tillräckligt i det svåra ansvarstränandet. Väcker ni dem? Hjälper ni dem att låta bli Facebook någon tid på dygnet? Fråga inte om det var roligt i skolan, eller om lärarna varit underhållande. Fråga hellre vad de lärt sig och hur. Utgå aldrig från er egen skolgång./…/

Arbetsgivare …

… fundera på vad ni signalerar, ni som anställer skolungdom för att jobba på vardagar, såväl dagtid som kvällstid. Fundera även över om det är lämpligt att förlägga anställningsintervjuer och telefonsamtal till elevers lektionstid. Alla ni inom näringslivet och andra samhällsfunktioner som önskar välutbildade medarbetare, fundera på vad ni menar med välutbildade? Hur ska ni signalera att såväl gedigen kunskap som ‘rätt’ attityd är avgörande? Tar ni för givet att det finns en traditionell kunskapsbas?

Politiker och lärarutbildare …

… fundera på hur det i lärarutbildningen ska bli balans mellan lärarprofessionens tre ben: ämneskunskaper, metodik och relationell kompetens. Fundera även på vad ett fjärde ben skulle kunna vara. Till exempel ‘existentiell motivatik’? Eller, innebär det nya, entreprenöriella förhållningssättet att vi botar det existentiella underskottet?/…/

Journalister …

… kanske finns det allmänintresse i att också visa hoppfulla exempel och nyansera bilden? Att sydkoreaner som har avundsvärt (?) goda resultat i internationella kunskapsmätningar, kommer till Sverige för att titta på interaktionen mellan lärare och elever, kunde gott framhållas mer, ‘Jag imponeras av delaktigheten /…/’ säger utbildningschefen Lim Hea-Kyung exempelvis i Dagens Nyheter den 30 april 2011. 

Fundera, alla ni …

… som ibland med nedlåtande ton uttrycker något om skolans värld, vare sig det gäller lärares yrkesval, kunskapsresultaten, arbetssätt, nyttan eller annat.

Låt oss inte svika de unga – inställningen till skolan är allas ansvar!”

Ytterligare uppdatering: Recension av Ravitch bok ”The Death and Life of the Great American School System – How Testing and Choice Are Undermining Education” eller ””Döden och livet hos det framstående amerikanska skolsystemet – hur testande och val håller på att underminera utbildning” i New York Times.

I videon i början av denna postning talar intervjuaren och Ravitch om det Ravitch kallar ”The Corporate Education Reform” eller ungefär ”Företagsutbildningsreformen” (dvs att driva skolor enligt företagsmodell).

Denna utgår enligt Ravitch från två antaganden:

”En är att utbildning kan hanteras som en affärsverksamhet och den andra att man motiverar människor, antingen de är elever eller lärare eller rektorer, med incitament och sanktioner.

Incitamenten [moroten] är att du får bättre betalt och om du inte når testresultaten så kan sanktionen [piskan, straffet] bli att du avskedas och skolan stängs.  Med hot och bonusar så kan du göra utbildning bättre och bättre [är idén], men det är bara det att det fungerar inte.

[Och vad säger forskning om motivation, beröm, klander? Se bland annat Daniel Pink angående detta. Se vidare Alfie Kohn om tävling och belöningar och artiklar i skolfrågor. Han har visst skrivit om fixeringen vid betyg och testpoäng i den amerikanska skolan].

Anledningen till att det inte fungerar är att det leder till att alla andefattigt fokuserar på testpoäng och undervisar för testen [som ofta är väldigt dåliga test till råga på allt enligt Ravitch] och genom att fokusera på dessa test så utesluts allt som inte testas, vilket gör att man ser skolor över hela landet som väntar med undervisning i konst [estetiska ämnen? Känns det igen? Hur är det med alliansens kultursyn/politik? Och hur blir det med bildning/obildning i framtidens Sverige – och USA?], fysisk träning [gympa, idrott], vilka är de ämnen som tenderar att skippas tidigast [och ett barn har 100 språk, men berövas 99 av dem].

Vissa skolor har till och med tonat ner naturvetenskap, samhällsvetenskap, utländska språk, historia, alla de saker som inte testas.

Detta är alltså [några av] resultaten från ‘företagsreformen’ [dvs att omforma skolan/or efter hur man driver företag. Dessa invändningar har ju folk kommit med här också och inte fått så mycket gehör för, därför att det är inopportunt. Men vad har forskning visat angående privatisering rent generellt?].

Målen (???) är privatisering och avprofessionalisering menar Ravitch. Med det menar hon…

”… idén att vem som helst kan vara lärare. Man behöver inte några särskilda meriter eller träning. Kanske bara fem veckor eller så och sen kan du fungera som lärare [säger hon sarkastiskt?]. Ibland inte ens det, det räcker att bara fylla i några papper.

Vidare kan vem som helst bli rektor, du behöver inte ha varit lärare. Du kan gå igenom en kort träningskurs eller du kan komma från företagsvärlden eller industrin eller militären och sedan vara kvalificerad att vara rektor.

Vem som helst kan bli skolinspektör efter en kortträningskurs, du behöver inte ha varit vare sig lärare eller rektor för det. Så det är verkligen avprofessionalisering det handlar om [som hon säger ytterst syrligt].

Privatiseringen kommer till största delen genom charterskolrörelsen, med förnyat pushande för skolpeng.”

Detta ca 2 min drygt in i videon. Fortsätter översätta imorgon, tror jag. Detta är väldigt intressant!

Fortsättning 18 september:

Flera grupper, däribland media, pushar för charterskolor. Utbildningsreform är nu en del av företagsreformen [i skolan]. Och det finns en massa stöd för denna över hela landet [i vissa kretsar] och nästan varje stat trycker på för lagstiftning som skulle befrämja charterskolor och det skulle därmed innebära att det blir lättare att bli lärare, rektor och skolinspektör utan några kvalifikationer.

Och ja, det finns tonvis med pengar, donationspengar i Bill Gates-stiftelsen [och andra stiftelser vars namn jag inte riktigt uppfattade]. Det finns en lång, lång lista på miljardärer och stiftelser m.m. som puffar för denna agenda [och vilka puffar för företagsmodellen i skolan här i Sverige? Varifrån kommer medel och pengar för detta? Vill de verkligen att alla barn – och människor – ska få samma chanser? Samma tillgång till bra skola, sjukvård osv?].

Problemet är att dessa män, och det är mest män [säger Ravitch med ett litet ironiskt leende], har skaffat sig förmögenheter i techsektorn och på Wall Street där du kan skaffa dig en förmögenhet över natten och de tror att de kan förändra skolor över natten och de önskar sig den stora omvandlingen av sin idé [på nolltid?].

De förstår inte att barn lär sig en bit i taget och att de förändras. Kohorten [cohort] barn i skolan förändras från år till år /…/, men inga av de här lobbygruppernas svar/lösningar är riktiga och de bygger inte på forskning, bevis eller [ens] praktik [Ravitch skulle önska att de här förtåsigpåarna gick in i skolan en vecka på samma premisser som en lärare, dvs ställde sig i dennes skor och allstå utförde riktigt lärarjobb och inte bara satt med som åskådare/åhörare, utan verkligen provade på lärarvardagen från lärarpositionen].”

Ligger de också bakom attackerna på lärare?”

undrar intervjuaren.

Tja, det finns en massa företagsrörelser som är väldigt antagonistiska mot fackföreningar, så de har stöttat…

Inte alla dessa grupper [är emot], men i stort så har vi inte sett att de är solidariska med lärarfacken. De tenderar att vara väldigt kritiska mot lärarfacken.

En av anledningarna att människor blir kvar i läraryrket är att efter ett visst antal år så har man, om man har skött sitt jobb korrekt, ett visst skydd om någon vill avskeda en. Men det är sant att en massa av dessa företagsreformister vill minimera detta skydd. De har stimulerat processen att hitta och avskeda dåliga lärare [men hur var det nu med dåliga lärare? Se videon ovan], så de vill göra facken tandlösa och eliminera varaktigheten i anställningar osv. [Kurt Junesjö om att ‘tiga är guld’. Se hans hemsida med fler artiklar].”

Diane, vilka är de största förändringarna du skulle vilja se i utbildning”?”

Jag skulle vilja se att alla barn får den sorts utbildning som barnen i de mest privilegierade familjerna får. Och det skulle betyda att man måste öronmärka adekvata resurser så att alla har en balanserad kurs/läro/undervisningsplan och jag tycker att varje barn, oavsett var de än går i skolan, får [undervisning i] konst [estetiska ämnen], naturvetenskap, historia, geografi, samhällskunskap, matematik, utländska språk och fysisk utbildning [gymnastik/idrott]. Det vi anser vara en bra utbildning.

De föräldrar som har råd att skicka sina barn till de bästa skolorna skulle kräva detta och jag tycker att vi skulle ha detta som mål för alla barn. Det skulle vara en sak att sträva för, men jag skulle vilja att vårt samhälle [i än högre grad?] gjorde en större investering i barns tidiga utbildning och jag talar inte bara om före kindergarten, utan om barn ännu tidigare.

För redan vid 3 års ålder har barn problem och det finns redan i 3-årsåldern en prestationsskillnad, beroende på diverse olika hemförhållanden.

Så vi behöver göra en massa här. Många barn kommer till skolan med dålig hälsa, de har inte träffat en doktor och de har medicinska behov, behöver glasögon, hörhjälpmedel, det finns en massa problem barn har idag [och hur presterar barn med dessa problem i skolan? Barn från bättre bemedlade familjer kan också ha problem hemma som påverkar deras skoldag, men av delvis annan karaktär: mitt tillägg, men jag tror Ravicth skulle vara ense med mig där].

De borde tas hand om, vi borde fullfölja löftet som är del av de nationella mål som bestämdes om 1990, redan för tjugo år sedan alltså, att alla barn skulle komma till skolan beredda att lära sig. Och att lära sig betyder förmögna att lära sig.

Jag skulle också vilja se att kongressen tillsätter medel för specialutbildning/specialpedagogik. Om kongressen betalade 40% av utgifterna istället för de 12% [??] de nu betalar, skulle varje distrikt i detta land finna att de har adekvata resurser för att ta hand om barn med särskilda behov också.”

Vilket är det bästa sättet för människor att göra sina röster hörda? Nu har man bestämt i kongressen att fortsätta finansiera ockupationen av Afghanistan. Finansiering är aldrig ett problem när det handlar om militära utgifter…”

säger intervjuaren.

Ravitch håller med.

Vi skulle troligen få mer pengar till utbildning om vi hade färre flygplan och släppte färre bomber, det är ett som är säkert…

Det viktigaste är att göra sin röst hörd [men vilkas röster hörs? Vilka har röststyrka nog? Vem strider för dem som ingen röst har?]. Vi lever i en demokrati och vi måste ha politiskt agerande.

Jag har rest genom landet och pratat med en massa människor. De är upprörda över ‘No Child Left Behind’ [ungefär ‘Inget barn ska lämnas efter’, denna akt skrevs under 2001 av George Bush] och överbetoningen på testande. De stöttar sina offentliga skolor och våra kongressledamöter hör inte detta.

Så de människor du röstar på, de människor du sänder till kongressen behöver höra din röst.

Du måste skriva till dem, organisera dig, du måste tala ut, du måste skriva insändare, du måste blogga, kommentera på bloggar, du måste använda varje tänkbart forum om du bryr dig om offentlig utbildning, om du bryr dig om barn, om du bryr dig om framtiden för detta land. Då måste du göra din röst hörd.

Offentlig utbildning har varit nära förbunden med demokrati i det här landet sedan 1840-talet, dvs långt mer än 150 år. Vi kan inte tillåta att detta förfaller. Status quo är helt oacceptabelt. Vi måste strida för bättre utbildning för ALLA barn i detta land. Vi har ansvar att göra det. Och enda sättet för att vi ska kunna förändra saker är om kongressen hör oss, för tyvärr, det som har hänt sen No Child Left Behind beslutades om, skrevs in i lagen 2002 [???]… Sedan den lagen gick igenom har kongressen hand om nyckelbesluten och inte staten eller lokala auktoriteter. Så kongressen måste höra oss.

Elfte september gjorde världen mer konservativ – vi har fått större ojämlikhet, segregerade samhällen och segregerad skola, ekonomiska kriser…

10 september, 2011 § Lämna en kommentar

I artikeln ”Bilderna som vi aldrig glömmer” i DD kan man läsa:

När New Yorks tvillingtorn rasade den där klara höstmorgonen 2001 var USA världens enda supermakt, en ansedd nation och pålitlig långivare.

Tio år senare är USA solkat, krigstrött och svårt skuldsatt – och står inför helt nya utmaningar.

‘Den ekonomiska krisen är den tuffaste utmaningen idag. Den kräver politiskt ledarskap, ekonomisk kompetens och offervilja,’ säger förre utrikesminister Jan Eliasson./…/

Eliasson konstaterar att USA de senaste tio åren tappar sin position på område efter område.

‘Ekonomin är förstörd av skattesänkningar och höga krigskostnader. Och den politiska eftertexten till Irak är oerhört negativ för USA./…/

Det land som för många symboliserat öppenhet och demokrati fick plötsligt ett annat ansikte.

Samtidigt urholkades statsfinanserna.

Bush införde skattelättnader och krigskostnaderna drog iväg. Till dags dato har de militära operationerna kostat hisnande 1 300 miljarder dollar visar en färsk kongressrapport. Krigen i Afghanistan och Irak har krävt 6 220 amerikaners liv – och många, många fler irakiers och afghaners.

‘Påfrestningarna gör att USA sannolikt inte kommer att skicka trupp någon annanstans den närmaste framtiden, då krävs kolossalt stora kriser,’ säger Jan Hallenberg, säkerhetsanalytiker på Försvarshögskolan.

‘Men visst kan USA försvara sig; landet är fortfarande världens ledande militära makt.’/…/

Men ekonomin till ttrots, USA:s kanske svåraste utmaning kommer inifrån. Så länge kongressen fortsätter att vara så djupt polariserad är möjligheternas att föra en handlingskraftig politik ytterst små.”

TT-korrespondenten Grim Berglund (som fortfarande bor i USA?) beskriver sina personliga erfarenheter från Manhattan då för tio år sedan i ”Röken, stanken, sirenerna.” Hans nu 19-årige son om vad som skett i spåren efter elfte september och hur denna händelse påverkat honom:

‘Ja, pengar saknas till socialförsäkringar och statsskulden är stor. Säkerhetskontrollerna är absurda. Vi strider i tv å krig. Jag har precis skrivit på inkallelsepapper ifall det blir värvning – annars straffas jag.

Stupid.’ Han ruskar på huvudet.”

Och här i Sverige, vad har hänt?

Håkan Juholt sa vid besök i Dalarna igår bland annat att:

Regeringen har inte en idé bortom nästa skattesänkning.”

Sant. Den ende politiker i regeringen som är engagerad och vill något är Jan Björklund. Något Juholt påpekade, se artikeln ”Varnade för segregerad skola”:

”Jan Björklund är den enda politikern i regeringen. Han är engagerad och vill något. Men det är hans politik som har gjort att skolan i Sverige har blivit mer segregerad.

Det sa socialdemokraternas ordförande Håkan Juholt om regeringens skolpolitik, när han under fredagen mötte studenter högskoleanställda och socialdemokrater./…/

Juholts genomgång kom mycket att cirkla runt skolfrågor.

– Vi har inte råd med en segregerad skola. Vi har blivit passerade av USA och Sverige faller som en sten. Det är djupt olyckligt, sa Juholt.
Han talade för möjligheterna att omskola sig, bygga en gymnasieskola, där man inte senare är spärrad från högskolestudier.

– Vi måste återupprätta ett livslångt lärande.

Behov av estetik

Han pekade bland annat på att skolan måste satsa på estetiska grenar.

– Jag träffade nyligen nio IT-direktörer. Alla hade gått estetisk linje i gymnasiet. Det visar på att det viktiga är en kreativ utbildning, sa Juholt./…/

De extrema rörelserna med teapartyrörelsen i USA är farligare än riskerna att gamla kommunister i Ryssland vaknar till liv.”

Robert Sundberg skriver också om Juholt och hans syn på skolan i ”Kunskapsjägaren Juholt i Falun” och förhoppningar om att hans opponerande över missförhållanden i samhället och den borgerliga regeringens politik inte sjunker (men han tycker Juholt och socialdemokraterna kan gå ut ÄNNU hårdare):

I stället för att bestämma samhällets utveckling har det Juholt kallar politiken för mycket satt sig på läktarplats. Det har lett till nackdelar. En är att det svenska samhället inte rustas så starkt som det borde vara i internationella konkurrensen.

Förmåga att ställa om, snabbt och smart, är det bästa man kan göra för att behålla landets konkurrenskraft, menar Juholt. I alla fall i ett land med lika stor, eller liten, befolkning som London.

I ett informations- och kunskapssamhälle, som vi är i nu, måste potentialen hos alla invånare tas tillvara. Blir det för mycket av att marknadskrafterna styr riskerar många att inte få komma till sin rätt, framhåller Juholt. Trösklarna blir för stora, som när skolan i Sverige nu blivit mer segregerad än i USA, påpekar han.

Pengar som av regeringen läggs på skattesänkningar, exempelvis lägre restaurangmoms, skulle ge bättre utdelning inför framtiden om de läggs på satsningar, är Juholts S-linje. Detta exempelvis i byggande av studentbostäder, fler lärare, fritidsgårdar.”

Bra sagt! 

Göran Greider sammanfattar det hela i ledaren ”Elfte september gjorde oss alla mer konservativa – Göran Greider minns dagen som förändrade oss alla.”

Tillägg strax före lunch: I blogginlägget ””Klass påverkar skolresultat lika mycket i Sverige som i USA” kan man läsa:

Både i USA och Sverige spelar alltså klassbakgrund större roll för skolresultaten än i det genomsnittliga OECD-landet. Andra nordiska länder lyckas betydligt bättre än Sverige, men även länder/regioner som Hong Kong, Spanien och Chile. Vad som gör detta extra anmärkningsvärt är att Sverige tidigare låg i topp bland världens länder vad gäller likvärdighet i skolan. Det har gått snabbt utför: skillnaden idag är stor jämfört med hur det såg ut för bara tio år sedan.

Något Daniel Lind har skrivit om i sin bok ”Mellan dröm och verklighet – Frihet och livschanser i framtidens Sverige.” Se också snabbanalysen ”Frihet och ofrihet i framtidens Sverige.”

Håller vi värderingsmässigt på att närma oss andra länder tack vare oerhört envis lobbyism? Ja, se money talks och Teapartyrörelsens Kochbröder

Göran Rosenberg:

”Att pengar inte ska kunna köpa allt är en av grundvalarna för rättsstaten och demokratin. Vi vill naturligtvis inte att pengar ska kunna köpa ett domslut i rätten eller ett beslut i riksdagen eller ett jobb i staten, men vi vill nog inte heller att någon ska kunna köpa sig en plats i den offentligfinansierade sjukvården, eller ett högre betyg i den offentligfinansierade skolan eller ett lukrativt affärskontrakt med stat och kommun. Kort sagt vill vi inte att pengar ska styra verksamheter där vi på goda grunder misstänker att pengar kan korrumpera. Sverige har i det avseendet varit ett samhälle där pengar styrt förhållandevis lite.

Så knappast längre. Sverige är i dag det land i Europa som förmodligen gått längst i avreglering och privatisering av offentligt finansierade verksamheter. Det har fått till följd att det i Sverige är vinstdrivande affärsföretag som i allt högre grad utför myndighetsuppgifter. Exempelvis har vi anförtrott åt vinstdrivna skolor myndighetsuppgiften att sätta betyg på våra barn, samtidigt som vi gett dem ett affärsintresse av att locka till sig så många elever som möjligt, vilket fått till följd att skolor satt höga betyg för att locka till sig fler elever. Motsvarande konflikt mellan affärsintresse och myndighetsintresse har trängt in i universitets- och högskolevärlden där statsanslag utgår i förhållande till antalet examinerade högskolepoäng och där misstanken därför lätt kan uppstå att det är pengarna som styr poängen och inte tvärtom.”

Apropå ”Högern och vetenskapen” så reflekterar en kommentator där som följer:

”Tack Marita för en mycket bra sammanfattning. Någon skrev varför politikerna är ointresserade av att få tillstånd dylika rapporter om det berodde på att de inte ville veta resultatet. Jag tror snarare att det beror på att de inte vill att allmänheten, genom faktisk granskning, ska få veta hur det ligger till.”

Tror det ligger väldigt mycket i det.

Och hur är det med den reella valfriheten? Kan alla utnyttja den där ”valfriheten”? Gynnar den dem med tillgång till information? Dem som kan ta till sig information och som ovanpå det har tid att sätta sig in eller har någon som kan tipsa (har kontakter)?

Fast egentligen tror jag ingen vinner på det samhälle som skapats och som håller på att skapas, varken fattig eller rik. Se också om ”Darwinekonomi”:

”Frank argues, resting his case on Darwin’s insight that individual and group interests often diverge sharply [Frank argumenterar för att intressen hos individ och grupp ofta går skarpt isär (eller åt olika håll), genom att luta sig mot Darwins teorier]. Far from creating a perfect world, economic competition often leads to ‘arms races,’ [Långt ifrån skapandet av en perfekt värld så leder tävlan ofta till ‘kapprustningar’] encouraging behaviors that not only cause enormous harm to the group but also provide no lasting advantages for individuals [som uppmuntrar beteende som inte bara orsakar enorm skada för gruppen, men som inte heller ger några bestående fördelar för individer], since any gains tend to be relative and mutually offsetting [därför att varje vinst tenderar att vara relativ och ömsesidigt utjämnande?]..”

I statusjakten konsumerar många långt mer än deras ekonomi egentligen tål för att kunna tävla med andra. Förmodligen trissar även de med mindre tillgångar upp varandra och försöker se ut som om de har råd? Skuldsätter sig så de har kanske inga marginaler alls. jag inte låta bli att fundera om avsaknad av verklig gemenskap och gemensamma mål leder till att de ofyllda behoven fylls med konsumerande – och status (bottenlösa, tidigt inte fyllda behov, en negativ spiral)?

Ja, också i dagens Sverige stressas vi alltmer av varandra att köpa större bilar än vi har råd med, nya tekniska prylar vi egentligen inte har råd med, åka på semestrar vi egentligen inte har råd med, bygga större hus än vi har råd med, inreda dem finare än vår ekonomi egentligen tål osv. Därför att våra grannar (eller snarare i fler och fler fall, har människor i andra områden av stan/samhället) har enorma bilar, de senaste och dyraste tekniska prylarna, stora hus med senaste inredning osv.

En enorms stress och press och statusjakt, som tar upp altmer av vår tid. Vi måste göra de rätta valen, ha de rätta kontakterna och retoriken säger att vi har det vi förtjänar (eller snarare: de som har förtjänar detta, vare sig det är sant eller inte). Och vi skuldsätter oss alltmer för att kunna finansiera allt detta. Så till den grad att marginalerna är små och kanske obefintliga (se videon nedan med Elizabeth Warren, amerikansk medelklass, krediter och amerikansk medelklass kommande kollaps).

Men länkad Robert H. Frank påpekar att man kan nå framgång genom att bete sig moraliskt bra (och man behöver inte nödvändigtvis show-off heller. För lätt fånget kan också vara lätt förgånget, se video nedan).  Han:

”… describe how people often choose modestly paid positions in the public and nonprofit sectors over comparable, higher-paying jobs in the for-profit sector; how studying economics appears to inhibit cooperation [att studera ekonomi undertrycker/hämmar ofta samarbete]; how social norms often deter opportunistic behavior [hur sociala normer ofta avhåller från opportunistiskt beteende (den medvetna politiken och praktiken att egoistiskt dra fördel av omständigheter, med liten hänsyn till principer, säger den betydligt mer utförliga engelska wikipediaartikeln]; how a given charitable organization manages to appeal to donors with seemingly incompatible motives; how concerns about status and fairness affect salaries in organizations; and how socially responsible firms often prosper despite the higher costs associated with their business practices [och hur socialt ansvarstagande firmor ofta blomstrar trots högre kostnader knutna till hur man gör affärer].

Frank’s arguments have important implications for the conduct of leaders in private as well as public life. Tossing aside the model of the self-interested homo economicus, Frank provides a tool for understanding how to better structure organizations, public policies, and even our own lives.”

Låter väldigt intressant. Ja, vad för slags framgång är värt priset?

Har en individ som växer upp i Sverige möjligheten att bli det hon vill bli, oberoende av hennes uppväxtvillkor och familjeförhållanden? Kommer hon att ha det i framtiden med den politik som förs?

4 april, 2011 § Lämna en kommentar

[Uppdaterad 5 april, se slutet av denna postning].

Sofie Wiklund skriver i ledaren ”S i Dalarna redo att ta kampen”:

”Det är också viktigt att locka fler yngre till vårdyrket, eftersom 25 procent av de anställda i en del dalakommuner kommer att gå i pension inom loppet av några år.  Samtidigt minskar antalet som söker till gymnasiets yrkesförberedande program. Det beror på att den moderatledda regeringen sett till att den som väljer ett yrkesförberedande program inte får högskolebehörighet. Genom det får arbetsgivarna ett argument att sänka lönerna för dem med praktiska yrken, samtidigt som möjligheten att byta jobb försvåras.”

Daniel Lind är en av dem som bidragit med ett kapitel i boken ”Nationalekonomi för vänstern – teori för jämlikhet och välfärd”, han skriver om ”Social rörlighet – Hur långt från trädet faller äpplet?”:

”Har en individ som växer upp i Sverige möjligheten att bli den hon vill bli, oberoende av hennes uppväxtvillkor och familjeförhållanden?/…/

… vilka institutioner är det som möjliggör en hög grad av social rörlighet?/…/

… sannolikheten att sonen till en far med en inkomst i den lägsta kvintilen [alltså dem med lägst inkomster, se diagram ovan] också hamnar i den gruppen [den kvintilen] som vuxen [är] drygt 26 procent i Sverige (om rörligheten hade varit helt slumpmässig hade sannolikheten varit 20 procent [dvs. sannolikheten ligger ganska nära slumpmässighet?]).

På motsvarande sätt är sannolikheten drygt 37 procent att den son som har en far i den lägsta inkomstkvintilen också hamnar i denna grupp. De rika verkar alltså sitta ganska säkert i Sverige [och detta trots de ‘höga skatterna’ här! Trots den värnskatt som de med högst inkomster betalat osv.?] och i detta avseende sticker vi inte ut i förhållande till de flesta andra länder.

Särskilt intressant är det faktum att USA i jämförelse med de nordiska länderna har en lägre social rörlighet i samtliga kvintiler utom i de rikaste, där Norden och USA är ganska lika [ja som sagt, verkar de rika sitta ganska säkra ÄVEN här i Sverige och de nordiska länderna!].

Störst skillnad är det för den grupp i samhället som har de allra lägsta inkomsterna. Sannolikheten att sönerna till de fattigaste amerikanska fäderna i sin tur också blir fattiga är drygt 42 procent [dvs. nästan varannan son]./…/

Den sociala cementeringen av uppväxtvillkor och familjeförhållanden i dessa inkomstgrupper [svansarna av inkomstfördelningen, dvs. dem med högst och dem med lägst inkomster] är betydligt starkare i USA än i Sverige. Möjligheten för de fattigaste grupperna i USA att skapa sig ett bättre liv för kommande generationer är i praktiken avsevärt mycket mindre än i andra länder i västvärlden. Den amerikanska drömmen kan på goda grunder ifrågasättas.”

Lind skriver också att likhet i utfall (dvs. vilka inkomster man får och att de är ganska lika) leder till likhet i möjligheter. Högern hävdar att jämlikhet i utfall hämmar den ekonomiska utvecklingen och begränsar individens frihet. Man hävdar jämlikhet i förutsättningar framför jämlikhet i utfall.

”Då man ofta antar att hungriga vargar jagar bäst är det rimligt att se större inkomstskillnader som en motiverande kraft för att klättra på inkomststegen.

[se dessutom forskning om drivkrafter i människor, något amerikanen Dan Pink har skrivit om i boken ‘Drivkraft’].

Men forskningen om social rörlighet visar det motsatta – den sociala rörligheten är som vi sett högre i länder med små inkomstskillnader och lägre i länder med stora inkomstskillnader. Hur kan detta komma sig?

En uppenbar ingång är att de institutionella förhållanden som begränsar inkomstskillnaderna även bidrar till att stimulera den sociala rörligheten. Till exempel minskar ett mer omfattande progressivt skattesystem skillnaderna i disponibla inkomster, samtidigt som det kan finansiera socialarbetare och utbildning [men detta progressiva skattesystem verkar inte ha missgynnat de rikaste i Sverige! Se ovan].

Till detta bör också läggas den snabbt växande insikten om att inkomstskillnader i sig själva påverkar människor hälsa och produktiva förmåga [dvs. de bidrar mindre till samhällsekonomin därför att deras hälsa är sämre. Dessutom tror jag man är mindre kreativ om man oroar sig för sin ekonomi, om inte förr så på sikt]./…/

[Inkomstskillnader] förstärker /…/ redan etablerade sociala skillnader som minskar individens faktiska möjligheter att röra sig uppåt i inkomstfördelningen.

[Något de som har det bäst ställt inte har något emot? Och hur påverkar detta solidariteten i och mot samhället ovanpå allt annat?]

Den välkände sociologen Gösta Esping-Andersen argumenterar för att stora klyftor minskar den sociala rörligheten. /…/

Små inkomstskillnader, och de institutionella förhållanden som bidrar till detta, stimulerar den sociala rörligheten och stärker individens faktiska möjligheter i livet.

Likhet i utfall leder till likhet i möjligheter./…/

[Ekonomen Gary] Solon lyfter fram tre dimensioner som påverkar den sociala rörligheten. Den sociala rörligheten minskar när: (i) familjearvet är starkare i egenskaper som gynnas på arbetsmarknaden, (ii) avkastningen på barnens humankapital är hög, (iii) utbildningspolitiken missgynnar svaga grupper.

I en nordisk kontext är det inte orimligt att anta att den generella välfärdsmodellen på olika sätt har minskat betydelsen av familjearvet i de egenskaper som gynnas på arbetsmkarknaden.

[och återigen de rikaste i Sverige har suttit säkra även i denna modell! Så de har väldigt liten anledning att känna sig hotade eller oroade, trots de ‘höga skatter’ de betalat! I not 26 skriver också Lind ‘Värt att notera är att OECD [som inte kan anklagas för att vara vänsterideologiskt] också menar att effekten på den sociala rörligheten av sänkta inkomstskatter för låginkomsttagare är ‘unclear’. 

Denna kompensation har inte minst kanaliserats genom den sammanhållna skolan där barn från många olika samhällsgrupper gått i skolan tillsammans över en längre tid [men nu vill man inte gå i skolan med kreti och pleti längre?]. Det här kan jämföras med det tyska skolsystemet som tidigt skiljer på elever i studie- respektive yrkesförberedande klasser./…/

Utbildningssystemets betydelse för den sociala rörligheten är kanske också det mest utforskade området. Resultaten är tydliga. Införandet av den sammanhållna skolan i de nordiska länderna bidrog till att öka den sociala rörligheten, främst genom att kunskapsskillnaderna minskade när arbetarungarna tvingades gå fler år i skolan, men också genom att homogamin minskade. Med homogami avses här tendensen att hitta en partner från samma inkomstgrupp som man själv tillhör. /…/

När OECD deifinierar social rörlighet i sammanvägda termer av klass, utbildning och inkomst blir några av deras slutsatser att den sociala rörligheten är hög i länder som har:

  • En socialt blandad skola där den kunskapsmässiga sorteringen och gredringen sker sent och där lärandet sker gemensamt.
  • En väl utvecklad offentlig sektor och progressiva skatter som omfördelar resurser från dem med höga inkomster till dem med lägre.
  • En arbetslöshetsförsäkring som upprätthåller inkomster vid arbetslöshet.
  • En hög facklig organisationsgrad och kollektivavtal som täcker en stor del av arbetsmarknaden.

/…/ Ju tidigare eleverna får välja inriktningar eller på annat sätt sorteras, desto mer kommer valet att göras [eller inte göras] av föräldrarna. Det är därför naturligt att valfrihetsreformer i skolans tidigare åldrar verkar negativt på den sociala rörligheten.”

Men högern vill inte ha någon konkurrens, även om de retoriskt pratar om frihet (liberalerna) och valfrihet.

Lind fortsätter (s. 222):

”En hög grad av social rörlighet är inte bara ett viktigt mål ur ett rättviseperspektiv, det är också ett viktigt mål av ekonomiska skäl. En begränsad social rörlighet är likställt med ett begränsat utnyttjande av potentialen i ekonomin.

Om högskolor och universitet bara rekryterar studenter ur de två högsta inkomstkvintilerna kommer de aldrig att rekrytera de bästa studenterna. En begränsad social rörlighet skapar också en känsla av ofrihet och hopplöshet vars skadeverkningar vi bara kan gissa oss till. Det ekonomiska värdet av hopp går inte att överskatta.

Framtidens sociala rörlighet bestäms av förhållanden som råder idag och av de val vi gör framöver. Det handlar om politik, om insikten att inget är ödesbestämt.”

Tillägg 5 april: och i Stockholm inför de nu elitklasser på högstadiet, se t.ex. blogginlägget Nu inför moderatregeringen elitklasser – allt fler steg tas i riktning mot indelning i Herrskap och TjänstefolkMen forskning visar att dylika klasser varken gynnar de hög- eller lågpresterande. Social bakgrund har fått större betydelse återigen.

Och det finns skäl att tro att friskolor precis som i USA inte bidrar till den innovation och allt det nytänkande som man trodde att ”konkurrens” och icke-offentligt drivna skolor skulle bidra till. Skolan i USA har inte blivit bättre av ökad konkurrens, snarare tvärtom. Man har samma problem där som här, med sjunkande färdigheter i matte och läsning/läsförståelse och detta trots (eller kanske tack vare?) program som No Child Left Behind (sjösatt av Bush).

Den amerikanska utbildningshistorikern Diane Ravitch skriver i debattartikeln ”No Child Left Behind kommer inte att ge den påtagliga förbättring i amerikansk utbildning som man hoppas ska ske” (min översättning), se nedan.

Men först rent parentetiskt, en moderatpolitiker i kommunen där jag bor sa till ett antal protesterande lärare att

”Nu passar det att protestera [när man minskar lokaltillgången], men när har ni [lärare] kommit med idéer om själva verksamheten till oss politiker? [nu kan ni komma och gnälla, men hur sköter ni er egentligen? Hur nytänkande och innovativa är ni egentligen?]”

För det första har inte offentliganställda de senaste tjugo åren blivit hjärntvättade med bristen på pengar, så till den grad att man slutat önska sig något överhuvudtaget nästan? Ovanpå det har friskolorna bidragit till en osäkerhet och uppsplittring som fått återverkningar i vad som upptagit lärares tankar och energi (stress och brist på arbetsro).

Denne moderatpolitiker var faktiskt ganska oförskämd (och speglar den syn många av hans gelikar har och tyvärr också andra politikers syn, som bekänner sig mer till vänsterideal) och visar förmodligen också bristande insikt i vad som faktiskt sker ute i kommunens skolor, inklusive det som tidigare skedde (innan friskolors tillkomst).

När denne manlige moderatpolitiker var kommunalråd var han tydligen oerhört svår att få tag på (det var näst intill omöjligt att få tag på honom) och man kan ju undra hur hårt HAN arbetade? (han kanske skulle ha åkt ut i skolorna i kommunen och andra inrättningar i kommunen på studiebesök). Han som lyfte en hög lön. Inte lär en sådan politiker jobba mer eller ens få mindre inflytande över andra människor om politiken får en ännu mer underordnad roll. Ganska syrligt och ironiskt.

Diane Ravitch skriver:

”När ‘friskolor’ startade i tidigt 1990-tal så lovade deras supporters att dessa skulle släppa lös en ny era av innovation och effektivitet. Nu finns det runt 5000 ‘friskolor’ i USA vilka tjänar 3 % av nationens elever och Obama-administrationen puffar för många fler.

Men löftena har inte infriats. De flesta studier på ‘friskolor’ erkänner att de kraftigt varierar i kvalitet. En större utvärdering av ‘friskolor’ fann att i jämförelse med vanliga offentliga skolor så fick 17 % av ‘friskolorna’ högre testpoäng, 46 % hade förbättringar som inte skilde sig från sina offentliga motparter och 37 % var påtagligt sämre./…/

Mot bakgrund av studier, utvärderingar och federala testdata, så sammanfattar Ravitch det hela med att avreglering och privat skötta friskolor inte var svaret på de djupt rotade problemen i amerikansk utbildning. Om ingenting annat så representerar de ett hoplappande i utkanterna av systemet. De påverkar liven hos ett LITET antal elever men gör ingenting för att förbättra systemet som upptar de resterande 97 %./…/

den bästa oberoende variabeln för låg akademisk prestation är fattigdom – inte dåliga lärare.”

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin social mobilityreflektioner och speglingar II....