No Child Left Behind kommer inte att ge den påtagliga förbättring i amerikansk utbildning som alla hoppas ska ske menar en kritisk Diane Ravitch…

Snabbt refererande av det Diane Ravitch skriver i sin artikel, så läs för säkerhets skull den engelska texten. Jo, det var snabbt och jag kommer nog att gå över texten när jag får tid och rätta några små saker…

Diane Ravitch i “Why I Changed My Mind About School Reform – Federal testing has narrowed education and charter schools have failed to live up to their promise” eller “Varför jag ändrade mig vad gäller skolreform – federal testande har gjort utbildning inskränkt och charter schools [en slags amerikansk friskola] har misslyckats med att leva upp till sina löften.”

Här kan man läsa om charter schools, samt om friskolor i Sverige.

Ravitch har varit utbildningshistoriker (amerikansk utbildningshistoria) sedan 1975, då hon fick sin doktorsgrad från Columbia. Hon har skrivit mycket om behovet av att utveckla elevers/studenters kunskaper i historia, litteratur, geografi, vetenskap, samhällsorienterande ämnen och utländska språk. Så när hon 1991 inbjöds att bli assisterande skolminister i George H. W. Bush administration så hoppade hon på detta i hopp om att kunna puffa för frivilliga normer på state- och nationsnivå i dessa ämnen.

När hon lämnade regeringen i januari 1993 så var hon förespråkare inte bara för normer utan också för (fria?) skolval. Hon hade kommit att tro att normer och skolval kunde samexistera ungefär som de gör i den privata sektorn. Tillsammans med ett par vänner skrev och redigerade hon böcker och artiklar där hon ”gjorde affär av” charter schools [ett slags amerikanska friskolor] och ansvarsskyldighet, som hon skriver.

Hon blev styrelsemedlem samt medlem för ett par institutioner, Thomas B. Fordham Foundation och Karet Task Force vid Hoover-institutionen, vilka båda är varma anhängare av skolval och ansvarsskyldighet.

När No Child Left Behind började praktiseras i nationens skolor under president George W. Bush och fler och fler ”friskolor” sjösattes så stöttade hon dessa initiativ. Men med tiden blev hon alltmer desillusionerad över de strategier som en gång hade sett så lovande ut. Hon tror inte längre att någondera av dessa angreppssätt kommer att ge den påtagliga förbättring i amerikansk utbildning som alla hoppas ska ske.

No Child Left Behind fick överväldigande tvåpartistöd  genom veto när programmet sjösattes av president Bush 2002. Lagen kräver att skolor testar alla elever varje år från klass tre till klass åtta och rapporterar poängen var för sig vad gäller ras, etnicitet, låginkomststatus, funktionsnedsättningsstatus och begränsat kunnande i engelska. No Child Left Behind säger att 100 % av eleverna ska nå (en viss bestämd nivå av) skicklighet i läsande och matematik till år 2014. Alla ska med.

Se om skolprestationer relaterat till inkomstojämlikhet.

Även om detta mål allmänt sågs som utopiskt, så möttes skolor av drakoniska straff/viten – så småningom stängning eller privatisering – om inte varje grupp i skolan gjorde nöjaktiga årliga framsteg. År 2008 var 35 % av nationens offentliga skolor etiketterade som ”sviktande” och antalet verkar i sanning växa för varje år som deadline närmar sig (alltså 2014).

Men sedan lagen tillät varje stat att själv sätta skicklighetsgränsen/er som de önskar så har många stater rapporterat imponerande framsteg. Staternas anspråk på förbluffande förbättringar motsades dock av federalt sponsrade National Assessment of Educational Progress (NAEP). Åttondeklassares prestationer förbättrades inte alls i de federala testerna vad gäller läsförmåga, trots att de hade testats årligen av sina stater 2004, 2005, 2006 och 2007.

Eftersom lagen bara krävde framsteg i läsande och matte hade skolorna, förstås, (starkast) incitament att visa framsteg i dessa ämnen. Hundramiljontals dollar har investerats i testförberedande material. Under tiden fanns det däremot inga incitament att lära ut konst, vetenskap, historia, litteratur, geografi, samhällsorienterande ämnen, utländska språk – eller fysisk utbildning.

Kort sagt så blev ansvarsskyldighet en mardröm för amerikanska skolor, producerande utexaminerade elever som regelbundet hade blivit drillade i basfärdigheter, men som ofta var okunniga om nästan allt annat. College fortsatte klaga över den dåliga förberedelsen bland de studenter som kom in, som inte bara hade torftiga kunskaper om världen utan som också behövde botemedel vad gäller grundläggande färdigheter. Detta var inte Ravitch vision om vad en god utbildning är. Sven-Eric Lideman skriver också om detta i sin bok ”Hets!” liksom Daniel Ankarloo i sin bok ”Välfärdsmyter”. Båda har som universitetslärare sett detta hos dagens studenter också här i Sverige.

När ”friskolor” startade i tidigt 1990-tal så lovade deras supporters att dessa skulle släppa lös en ny era av innovation och effektivitet. Nu finns det runt 5000 ”friskolor” i USA vilka tjänar 3 % av nationens elever och Obama-administrationen puffar för många fler.

Men löftena har inte infriats. De flesta studier på ”friskolor” erkänner att de kraftigt varierar i kvalitet. En större utvärdering av ”friskolor” fann att i jämförelse med vanliga offentliga skolor så fick 17 % av ”friskolorna” högre testpoäng, 46 % hade förbättringar som inte skilde sig från sina offentliga motparter och 37 % var påtagligt sämre.

Utvärderingar av ”friskolor” noter ofta att jämfört med offentliga grannskapsskolor tar ”friskolor” emot en mindre procent elever vars engelska är begränsad eller elever som har handikapp. De elever som är svårast att utbilda lämnas till vanliga offentliga skolor, vilket gör jämförelser mellan de två sektorerna orättvis.  De högre talen utexaminerade från ”friskolor” avspeglar faktumet att de kan ”avråda” de lägst presterande eleverna; många friskolor har också väldigt höga naturliga-avgångar-grader (i vissa så faller 50-60 % bort). De som överlever gör bra ifrån sig, men detta är inte en god modell för allmän utbildning, en skola som ska utbilda ALLA barn tycker Ravitch.

NAEP har utvärderat fri- och offentliga skolor 2003, 2005, 2007 och 2009, men i det stora hela så har de funnit väldigt liten skillnad i prestationer mellan dessa. Och hur är det i Sverige? Skiljer det sig så mycket här mot skolreformen i USA?

Mot bakgrund av studier, utvärderingar och federala testdata, så sammanfattar Ravitch det hela med att avreglering och privat skötta friskolor inte var svaret på de djupt rotade problemen i amerikansk utbildning. Om ingenting annat så representerar de ett hoplappande i utkanterna av systemet. De påverkar liven hos ett LITET antal elever men gör ingenting för att förbättra systemet som upptar de resterande 97 %.

Den nuvarande betoningen på ansvarsskyldighet har skapat en straffande atmosfär i skolorna. Obama-administrationen verkar tro att skolor kommer att förbättra sig om lärare avskedas och man stänger skolor. Den inser inte att skolor ofta är ankaret i samhället där de finns, representerande värderingar, traditioner och ideal som har bevarats genom decennier. De misslyckas också med att inse att den bästa oberoende variabeln för låg akademisk prestation är fattigdom – inte dåliga lärare.

På den nuvarande kursen så spränger vi sönder samhällen, tystar vi ner våra skolor, ger elever falska rapporter om deras framsteg och skapar en privat sektor som kommer att underminera offentlig utbildning utan att förbättra den menar Ravitch. Allra mest påtagligt är att vi inte  producerar en generation elever som vet mer eller är bättre förberedda för ansvaret som samhällsmedborgare. Det är därför som Ravitch ändrade sig angående den nuvarande riktningen i vad gäller skolreform i USA.

”Med det fria skolvalet och friskoleexplosionen har vi i storstadsområden fått en helt ny situation. Barnen på gården går inte längre tillsammans till skolan och deras lekkamrater på gården är inte längre deras skolkamrater, utan varje morgon sprids de som agnar för vinden, på väg till olika skolor i närområdet eller skjutsade till skolor i andra ändan av staden. Det enda som är gemensamt för alla dessa skolor, kommunala eller privata, är finansieringen. För den står vi skattebetalare.

Vad vi behöver är inte en marknad utan en sammanhängande läroplan som förbereder alla elever. Och regeringen borde ta ställning för en god skola i varje grannskap i nationen, precis som vi strävar efter att ha god brandberedskap i varje samhälle.”

Mitt tillägg: att plåstra över ett allt ojämlikare samhälle här i Sverige kommer inte heller att ge värst stora effekter tror jag. Skolan är en del av detta ojämlika samhälle.

Se Sven-Eric Liedman i ”Samspelet mellan elever och lärare är det viktiga”:

”Så snart utbildningsdepartementet presenterar ett nytt förslag är radio och TV genast där med sina mikrofoner och kameror. Alliansens otaliga ledarskribenter och politiska kommentatorer stämmer i bakgrunden upp sin sedvanliga Hallelujakör.

När Socialdemokraterna nyligen presenterade sin krisrapport fanns etermedierna förstås också på plats, ivriga och sensationshungriga. Men alliansfolket hade nu i beredskap en annan refräng, också den välbekant: -Vad är det nya? Var är förnyelsen?”

Se Diane Ravitch artikel ”Get the Congress Out of the Classroom” från 2007. Och också ”Wisconsin: the fight goes on”. Samt till sist artikeln ”Amerikansk skolpolitik i skamvrån”.

”Fri skolvalet [i Sverige] ska utredas”.  Lena Sommestad inger hopp – att hon uttrycker sorg över en socialdemokrati som frångått sina ideal. Alliansfritt Sverige skriver ”Gärna undervisning, men först en rejäl utdelning”:

”Svenska friskoleföretag har delat ut 78 miljoner i utdelning till sina ägare. Samtidigt sjunker resultaten i den svenska skolan.”

Visar detta att resurserna används effektivt (om man nu vill använda skattepengarna effektivt och ta ansvar för det skattebetalarna betalar in i skatt)? Jo, det är ju klart att en effektivitetsanalys skulle visa att (ironiskt, sarkastiskt), som Jan Lenander skriver i kommentar till Sven-Eric Liedmans artikel länkad strax ovan.

”… det är lönsammare att satsa riktigt skickliga lärare på elever med goda förutsättningar.”

Och dessa lär bli väldigt få… Nej, vi behöver ta tillvara ALLAS resurser. Och skolprestationer beror på en massa olika saker.

”Historien visar att när människan i övermod upphör att intressera sig för omvärlden, när hon mister sin nyfikenhet och i stället isolerar sig i självtillräcklighet, när hon i stället för att blicka bortom bygden blir en lokal trivselfundamentalist, när hon vårdar sin kroniska oskuld och tröstar sig med tron på sin egen moraliska och kulturella överlägsenhet, när hon sätter en absolut och oöverskridlig gräns vid etniciteten, religionen eller bygden – ja, då börjar dödsklockorna alltid att ringa.”