Har en individ som växer upp i Sverige möjligheten att bli det hon vill bli, oberoende av hennes uppväxtvillkor och familjeförhållanden? Kommer hon att ha det i framtiden med den politik som förs?

4 april, 2011 § Lämna en kommentar

[Uppdaterad 5 april, se slutet av denna postning].

Sofie Wiklund skriver i ledaren ”S i Dalarna redo att ta kampen”:

”Det är också viktigt att locka fler yngre till vårdyrket, eftersom 25 procent av de anställda i en del dalakommuner kommer att gå i pension inom loppet av några år.  Samtidigt minskar antalet som söker till gymnasiets yrkesförberedande program. Det beror på att den moderatledda regeringen sett till att den som väljer ett yrkesförberedande program inte får högskolebehörighet. Genom det får arbetsgivarna ett argument att sänka lönerna för dem med praktiska yrken, samtidigt som möjligheten att byta jobb försvåras.”

Daniel Lind är en av dem som bidragit med ett kapitel i boken ”Nationalekonomi för vänstern – teori för jämlikhet och välfärd”, han skriver om ”Social rörlighet – Hur långt från trädet faller äpplet?”:

”Har en individ som växer upp i Sverige möjligheten att bli den hon vill bli, oberoende av hennes uppväxtvillkor och familjeförhållanden?/…/

… vilka institutioner är det som möjliggör en hög grad av social rörlighet?/…/

… sannolikheten att sonen till en far med en inkomst i den lägsta kvintilen [alltså dem med lägst inkomster, se diagram ovan] också hamnar i den gruppen [den kvintilen] som vuxen [är] drygt 26 procent i Sverige (om rörligheten hade varit helt slumpmässig hade sannolikheten varit 20 procent [dvs. sannolikheten ligger ganska nära slumpmässighet?]).

På motsvarande sätt är sannolikheten drygt 37 procent att den son som har en far i den lägsta inkomstkvintilen också hamnar i denna grupp. De rika verkar alltså sitta ganska säkert i Sverige [och detta trots de ‘höga skatterna’ här! Trots den värnskatt som de med högst inkomster betalat osv.?] och i detta avseende sticker vi inte ut i förhållande till de flesta andra länder.

Särskilt intressant är det faktum att USA i jämförelse med de nordiska länderna har en lägre social rörlighet i samtliga kvintiler utom i de rikaste, där Norden och USA är ganska lika [ja som sagt, verkar de rika sitta ganska säkra ÄVEN här i Sverige och de nordiska länderna!].

Störst skillnad är det för den grupp i samhället som har de allra lägsta inkomsterna. Sannolikheten att sönerna till de fattigaste amerikanska fäderna i sin tur också blir fattiga är drygt 42 procent [dvs. nästan varannan son]./…/

Den sociala cementeringen av uppväxtvillkor och familjeförhållanden i dessa inkomstgrupper [svansarna av inkomstfördelningen, dvs. dem med högst och dem med lägst inkomster] är betydligt starkare i USA än i Sverige. Möjligheten för de fattigaste grupperna i USA att skapa sig ett bättre liv för kommande generationer är i praktiken avsevärt mycket mindre än i andra länder i västvärlden. Den amerikanska drömmen kan på goda grunder ifrågasättas.”

Lind skriver också att likhet i utfall (dvs. vilka inkomster man får och att de är ganska lika) leder till likhet i möjligheter. Högern hävdar att jämlikhet i utfall hämmar den ekonomiska utvecklingen och begränsar individens frihet. Man hävdar jämlikhet i förutsättningar framför jämlikhet i utfall.

”Då man ofta antar att hungriga vargar jagar bäst är det rimligt att se större inkomstskillnader som en motiverande kraft för att klättra på inkomststegen.

[se dessutom forskning om drivkrafter i människor, något amerikanen Dan Pink har skrivit om i boken ‘Drivkraft’].

Men forskningen om social rörlighet visar det motsatta – den sociala rörligheten är som vi sett högre i länder med små inkomstskillnader och lägre i länder med stora inkomstskillnader. Hur kan detta komma sig?

En uppenbar ingång är att de institutionella förhållanden som begränsar inkomstskillnaderna även bidrar till att stimulera den sociala rörligheten. Till exempel minskar ett mer omfattande progressivt skattesystem skillnaderna i disponibla inkomster, samtidigt som det kan finansiera socialarbetare och utbildning [men detta progressiva skattesystem verkar inte ha missgynnat de rikaste i Sverige! Se ovan].

Till detta bör också läggas den snabbt växande insikten om att inkomstskillnader i sig själva påverkar människor hälsa och produktiva förmåga [dvs. de bidrar mindre till samhällsekonomin därför att deras hälsa är sämre. Dessutom tror jag man är mindre kreativ om man oroar sig för sin ekonomi, om inte förr så på sikt]./…/

[Inkomstskillnader] förstärker /…/ redan etablerade sociala skillnader som minskar individens faktiska möjligheter att röra sig uppåt i inkomstfördelningen.

[Något de som har det bäst ställt inte har något emot? Och hur påverkar detta solidariteten i och mot samhället ovanpå allt annat?]

Den välkände sociologen Gösta Esping-Andersen argumenterar för att stora klyftor minskar den sociala rörligheten. /…/

Små inkomstskillnader, och de institutionella förhållanden som bidrar till detta, stimulerar den sociala rörligheten och stärker individens faktiska möjligheter i livet.

Likhet i utfall leder till likhet i möjligheter./…/

[Ekonomen Gary] Solon lyfter fram tre dimensioner som påverkar den sociala rörligheten. Den sociala rörligheten minskar när: (i) familjearvet är starkare i egenskaper som gynnas på arbetsmarknaden, (ii) avkastningen på barnens humankapital är hög, (iii) utbildningspolitiken missgynnar svaga grupper.

I en nordisk kontext är det inte orimligt att anta att den generella välfärdsmodellen på olika sätt har minskat betydelsen av familjearvet i de egenskaper som gynnas på arbetsmkarknaden.

[och återigen de rikaste i Sverige har suttit säkra även i denna modell! Så de har väldigt liten anledning att känna sig hotade eller oroade, trots de ‘höga skatter’ de betalat! I not 26 skriver också Lind ‘Värt att notera är att OECD [som inte kan anklagas för att vara vänsterideologiskt] också menar att effekten på den sociala rörligheten av sänkta inkomstskatter för låginkomsttagare är ‘unclear’. 

Denna kompensation har inte minst kanaliserats genom den sammanhållna skolan där barn från många olika samhällsgrupper gått i skolan tillsammans över en längre tid [men nu vill man inte gå i skolan med kreti och pleti längre?]. Det här kan jämföras med det tyska skolsystemet som tidigt skiljer på elever i studie- respektive yrkesförberedande klasser./…/

Utbildningssystemets betydelse för den sociala rörligheten är kanske också det mest utforskade området. Resultaten är tydliga. Införandet av den sammanhållna skolan i de nordiska länderna bidrog till att öka den sociala rörligheten, främst genom att kunskapsskillnaderna minskade när arbetarungarna tvingades gå fler år i skolan, men också genom att homogamin minskade. Med homogami avses här tendensen att hitta en partner från samma inkomstgrupp som man själv tillhör. /…/

När OECD deifinierar social rörlighet i sammanvägda termer av klass, utbildning och inkomst blir några av deras slutsatser att den sociala rörligheten är hög i länder som har:

  • En socialt blandad skola där den kunskapsmässiga sorteringen och gredringen sker sent och där lärandet sker gemensamt.
  • En väl utvecklad offentlig sektor och progressiva skatter som omfördelar resurser från dem med höga inkomster till dem med lägre.
  • En arbetslöshetsförsäkring som upprätthåller inkomster vid arbetslöshet.
  • En hög facklig organisationsgrad och kollektivavtal som täcker en stor del av arbetsmarknaden.

/…/ Ju tidigare eleverna får välja inriktningar eller på annat sätt sorteras, desto mer kommer valet att göras [eller inte göras] av föräldrarna. Det är därför naturligt att valfrihetsreformer i skolans tidigare åldrar verkar negativt på den sociala rörligheten.”

Men högern vill inte ha någon konkurrens, även om de retoriskt pratar om frihet (liberalerna) och valfrihet.

Lind fortsätter (s. 222):

”En hög grad av social rörlighet är inte bara ett viktigt mål ur ett rättviseperspektiv, det är också ett viktigt mål av ekonomiska skäl. En begränsad social rörlighet är likställt med ett begränsat utnyttjande av potentialen i ekonomin.

Om högskolor och universitet bara rekryterar studenter ur de två högsta inkomstkvintilerna kommer de aldrig att rekrytera de bästa studenterna. En begränsad social rörlighet skapar också en känsla av ofrihet och hopplöshet vars skadeverkningar vi bara kan gissa oss till. Det ekonomiska värdet av hopp går inte att överskatta.

Framtidens sociala rörlighet bestäms av förhållanden som råder idag och av de val vi gör framöver. Det handlar om politik, om insikten att inget är ödesbestämt.”

Tillägg 5 april: och i Stockholm inför de nu elitklasser på högstadiet, se t.ex. blogginlägget Nu inför moderatregeringen elitklasser – allt fler steg tas i riktning mot indelning i Herrskap och TjänstefolkMen forskning visar att dylika klasser varken gynnar de hög- eller lågpresterande. Social bakgrund har fått större betydelse återigen.

Och det finns skäl att tro att friskolor precis som i USA inte bidrar till den innovation och allt det nytänkande som man trodde att ”konkurrens” och icke-offentligt drivna skolor skulle bidra till. Skolan i USA har inte blivit bättre av ökad konkurrens, snarare tvärtom. Man har samma problem där som här, med sjunkande färdigheter i matte och läsning/läsförståelse och detta trots (eller kanske tack vare?) program som No Child Left Behind (sjösatt av Bush).

Den amerikanska utbildningshistorikern Diane Ravitch skriver i debattartikeln ”No Child Left Behind kommer inte att ge den påtagliga förbättring i amerikansk utbildning som man hoppas ska ske” (min översättning), se nedan.

Men först rent parentetiskt, en moderatpolitiker i kommunen där jag bor sa till ett antal protesterande lärare att

”Nu passar det att protestera [när man minskar lokaltillgången], men när har ni [lärare] kommit med idéer om själva verksamheten till oss politiker? [nu kan ni komma och gnälla, men hur sköter ni er egentligen? Hur nytänkande och innovativa är ni egentligen?]”

För det första har inte offentliganställda de senaste tjugo åren blivit hjärntvättade med bristen på pengar, så till den grad att man slutat önska sig något överhuvudtaget nästan? Ovanpå det har friskolorna bidragit till en osäkerhet och uppsplittring som fått återverkningar i vad som upptagit lärares tankar och energi (stress och brist på arbetsro).

Denne moderatpolitiker var faktiskt ganska oförskämd (och speglar den syn många av hans gelikar har och tyvärr också andra politikers syn, som bekänner sig mer till vänsterideal) och visar förmodligen också bristande insikt i vad som faktiskt sker ute i kommunens skolor, inklusive det som tidigare skedde (innan friskolors tillkomst).

När denne manlige moderatpolitiker var kommunalråd var han tydligen oerhört svår att få tag på (det var näst intill omöjligt att få tag på honom) och man kan ju undra hur hårt HAN arbetade? (han kanske skulle ha åkt ut i skolorna i kommunen och andra inrättningar i kommunen på studiebesök). Han som lyfte en hög lön. Inte lär en sådan politiker jobba mer eller ens få mindre inflytande över andra människor om politiken får en ännu mer underordnad roll. Ganska syrligt och ironiskt.

Diane Ravitch skriver:

”När ‘friskolor’ startade i tidigt 1990-tal så lovade deras supporters att dessa skulle släppa lös en ny era av innovation och effektivitet. Nu finns det runt 5000 ‘friskolor’ i USA vilka tjänar 3 % av nationens elever och Obama-administrationen puffar för många fler.

Men löftena har inte infriats. De flesta studier på ‘friskolor’ erkänner att de kraftigt varierar i kvalitet. En större utvärdering av ‘friskolor’ fann att i jämförelse med vanliga offentliga skolor så fick 17 % av ‘friskolorna’ högre testpoäng, 46 % hade förbättringar som inte skilde sig från sina offentliga motparter och 37 % var påtagligt sämre./…/

Mot bakgrund av studier, utvärderingar och federala testdata, så sammanfattar Ravitch det hela med att avreglering och privat skötta friskolor inte var svaret på de djupt rotade problemen i amerikansk utbildning. Om ingenting annat så representerar de ett hoplappande i utkanterna av systemet. De påverkar liven hos ett LITET antal elever men gör ingenting för att förbättra systemet som upptar de resterande 97 %./…/

den bästa oberoende variabeln för låg akademisk prestation är fattigdom – inte dåliga lärare.”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Vad är detta?

Du läser för närvarande Har en individ som växer upp i Sverige möjligheten att bli det hon vill bli, oberoende av hennes uppväxtvillkor och familjeförhållanden? Kommer hon att ha det i framtiden med den politik som förs?reflektioner och speglingar II....

Meta

%d bloggare gillar detta: