Generation JAG – anledningen till att dagens ungdom är mer självsäker, självhävdande, leende, anser sig berättigad – och olyckligare än nånsin tidigare …

31 december, 2015 § 5 kommentarer

130853-130471
Ja,  sluta gör den högljudda människan till vår tids ideal. Journalisten Patricia Franzén länkade denna bloggpostning i artikeln ”Varför måste barn ta plats?”

Linus Jonkman skriver:

”Med introversion kommer en lägre tolerans för dopamin. Översatt till vardagen kan det uttryckas som att: du behöver väldigt lite för att känna att tillvaron är rik nog – du blir inte uttråkad. Introverta barn behöver inte dränkas i sorlet av röster för att känna sig levande. De behöver inte klasar av vänner som skryter om hur många mjölktänder de tappat. En vän räcker långt (gärna en basset eller något annat som förstår värdet av tystnad).”

Dvs de är nöjda med ”litet”!

”De tysta barnen försvinner ofta i sin bubbla. De stirrar med glasartad blick genom halva middagen. I deras vardag är trasiga strykbrädor strandade rymdskepp och ett rostigt boule-klot är en meteorit från planeten NepTinnitus.

Så varför lever vi i en tid som insisterar på att dessa barn skall ta plats?
Varför måste alla bli Mick Jagger?

Varför inte bara låta de tysta barnen vara Keith Richards? (minus drogerna förstås) /…/

Vissa tycks ha utvecklat en svältfödd hungern efter uppmärksamhet. De deltar inte för attinteragera utan för att dominera. När flera samlas på samma yta blir rummet en kakafoni av självcentrerad energi./…/

En gång i tiden var det ett skällsord att vara en sådan som tar plats. Idag har det blivit en hedersmedalj/…/

Kulturella långtidsstudier visar en trend sedan 50-talet av stegrande utåtriktat beteende. Den högljudda personen har blivit vårt tids ideal. Även störningen narcissism har blivit allt vanligare./…/

Den amerikanska psykologen Jean Twenge* går så långt som till att påstå att den intensivt extraverta nutidsnormen fostrat en armé av små narcissister.”

”About The Narcissism Epidemic:

Narcissism—an inflated view of the self [uppblåst syn på självet] —permeates our culture [breder ut sig/genomsyrar vår kultur]. Not only are more people narcissistic, but the culture has tilted [lutar sig] toward a narcissistic focus on appearance [fokus på det yttre], money, and fame (reality TV is a spectacular example).”

I artikeln ”How Dare You Say Narcissism Is Increasing? All of the evidence that’s fit to print” eller ”Hur vågar du säga att narcissism ökar? [här finns] alla de bevis som är lämpliga att tryckas” kan man läsa (med åtföljande hänvisningar):

”2. Traits related to narcissism have also increased, such as extrinsic values [yttre värderingar], unrealistic expectations [orealistiska förväntningar; risk att man blir besviken], materialism, low empathy, agentic (but not communal) self-views, self-esteem, self-focus, choosing more unique names for children, less concern for others, less interest in helping the environment, and low empathy.

Studies consistently show increases in these traits, except the data on self-esteem are mixed. Self-esteem increases in elementary school, middle school, and college students, but is unchanged among high school students in 2 out of 3 studies.

Many of the studies below use data from Monitoring the Future, the same database of high school students that critics claimed showed no meaningful generational differences.

Gentile, B., Twenge, J. M., & Campbell, W. K. (2010). Birth cohort differences in self-esteem, 1988-2008: A cross-temporal meta-analysis. Review of General Psychology, 14,261-268.(link is external)

Konrath, S. H., O’Brien, E. H., & Hsing, C. (2011). Changes in dispositional empathy in American college students over time: A meta-analysis. Personality and Social Psychology Review, 15, 180-198.(link is external)

Lindfors, P., Solantaus, T., & Rimpela, A. (2012). Fears for the future among Finnish adolescents in 1983-2007: From global concerns to ill health and loneliness. Journal of Adolescence.(link is external)

Park, H., Twenge, J. M., & Greenfield, P. M. (in press). The Great Recession: Implications for adolescent values and behavior. Social Psychological and Personality Science.(link is external) (uses MtF)

Reynolds, J., Stewart, M., Sischo, L., & MacDonald. R. (2006). Have adolescents become too ambitious? High school seniors’ educational and occupational plans, 1976 to 2000.Social Problems, 53, 186-206.(link is external) (uses MtF)

Twenge, J. M., & Kasser, T. (2013). Generational changes in materialism and work centrality, 1976-2007: Associations with temporal changes in societal insecurity and materialistic role-modeling. Personality and Social Psychology Bulletin, 39, 883-897.(link is external) (uses MtF)

Twenge, J. M., & Campbell, W. K. (2010). Birth cohort differences in the Monitoring the Future dataset and elsewhere: Further evidence for Generation Me. Perspectives on Psychological Science, 5, 81-88.(link is external) (uses MtF)

Twenge, J. M., Campbell, S. M., Hoffman, B. R., & Lance, C. E. (2010). Generational differences in work values: Leisure and extrinsic values increasing, social and intrinsic values decreasing. Journal of Management, 36, 1117-1142.(link is external) (uses MtF)

Twenge, J. M., Abebe, E. M., & Campbell, W. K. (2010). Fitting in or standing out: Trends in American parents’ choices for children’s names, 1880-2007. Social Psychological and Personality Science, 1, 19-25.(link is external)

Twenge, J. M., & Campbell, W. K. (2001). Age and birth cohort differences in self-esteem: A cross-temporal meta-analysis. Personality and Social Psychology Review, 5, 321-344.(link is external)

Twenge, J. M. & Campbell, W. K. (2008). Increases in positive self-views among high school students: Birth cohort changes in anticipated performance, self-satisfaction, self-liking, and self-competence. Psychological Science, 19, 1082-1086.(link is external) (uses MtF)

Twenge, J.M., Campbell, W. K., & Freeman, E. C. (2012). Generational differences in young adults’ life goals, concern for others, and civic orientation, 1966-2009. Journal of Personality and Social Psychology, 102, 1045-1062.(link is external) (uses MtF)

Twenge, J. M., Campbell, W. K., & Gentile, B. (2012). Generational increases in agentic self- evaluations among American college students, 1966-2009. Self and Identity, 11, 409-427.

En kommentator till Patricia Franzéns artikel skriver:

”Jag har i hela mitt liv fått höra att jag tar FÖR STOR plats! Syns och hörs FÖR MYCKET. Är dominant …. ‘Färgstark’ – när man vill säga ‘konstig’, utan att behöva står för det! Och så detta eviga: – Du måste lära dig att vänta in andra! Och så de omvända recensionerna av de ‘blyga’ och ‘avvaktande’. Jag kallar fenomenet för ‘Klassrumsfascism’. Det livliga barnet skall till varje pris hållas nere. Det tysta barnet till varje pris dras fram i ett rampljus detta barn inte vill stå i! Båda barnen lär sig att de är ‘fel’* ….. I stället för att KANALISERA de olika personlighetstyperna så att de fungerar för barnet själv och – givetvis – omgivningen (om de nu inte gör det – dvs barnet är av olika anledningar utstött eller beter sig destruktivt) skall de KONTROLLERAS…. Väldigt otäckt. Och osynligt ….. Jag är äldre än du…. Men jag menar nog att vår tids sk ‘individualisering’ (det du upplever som att alla ska ‘ta plats’) inte har lett till större individuell frihet, utan snarare till fler oskrivna regler för hur man ska bete sig och interagera med andra. Rädslan för att vara och göra ‘fel’ har blivit större. Det är lägre i tak. Intoleransen har ökat.
(*Motsvarande händer ju även barn som är ‘för magra’ eller ‘för tjocka’)”

Ja, har vi verkligen blivit fria, fått frihet, respekteras individuella drag? Och ja, vi får inte trycka ner de barn som tar plats – heller…

Återigen assertiveness/självhävdande borde vara att hävda sig själv och samtidigt visa respekt mot motparten. Vi borde sträva för, kräva ömsesidig respekt. Att också se och lyssna på den andra, samtidigt som man med all rätt kräver detsamma för sig själv.

Är ”Introverta ideal är på väg tillbaka”? 🙂

Se ”Generation Me – Why Today’s Youth Are More Confident, Assertive, Smiling, Entitled – and More Miserable Than Evere Before” eller ”Generation Jag – anledningen till att dagens ungdom är mer självsäker, självhävdande, leende, anser sig berättigad – och olyckligare än nånsin tidigare.”

Ja, det är inget negativt i sig att vi anser oss ha rätt till saker, men det bör inkludera att andra har rätt till saker – också… Vi har rättigheter och vi har skyldigheter. Inte bara det ena eller det andra.

Hur uppfostrar vi våra barn?

Annonser

Egoism och individualism…

10 augusti, 2015 § 6 kommentarer

EMPATIbog_cover

Om denna bok kan man läsa här:

”Empati, det som håller samman världen

Den här boken är en teoretisk och praktisk vägledning i hur man stödjer människor i att förbättra kontakten med sig själv och varandra. Ordet empati betecknar förmågan att leva sig in i andras situation, med allt vad det innebär av förståelse, samhörighet, medkänsla med mera. Empati är med andra ord det kitt som håller samman den mänskliga gemenskapen.

Ju bättre kontakt man har med sig själv, desto bättre förstår man andra. Bara när man vilar i sig själv kan man förhålla sig på ett djupare sätt till andra människor och till en komplex värld, där både barn och vuxna har svårt att hitta förebilder och riktmärken. Det är författarnas uppfattning att barn – och även de flesta vuxna – i dag mer än något annat behöver redskap för att utveckla förmågan att vila i sig själv.

Alla föds med anlag för att utveckla förmågan till empati och att vila i sig själv. De här anlagen kan utvecklas och övas upp. Träningen syftar inte till att man ska lära sig något nytt. Den handlar om att bli uppmärksam på det man redan kan.

Men varför? För att världen behöver empati – i allt från klassrum och middagsbord till parlament och toppmöten.

EMPATI har vuxit fram ur författarnas arbete i Foreningen Børns Livskundskab i Danmark. Boken vänder sig till barn såväl som vuxna och samtidigt mera specifikt till pedagoger och andra som arbetar med barn och ungdomar.”

Tankar jag fick när jag läste en krönika i morse och efter en argumentering på socialt forum igår:

Allt mer bryr vi oss bara om oss själva! Vi har fullt sjå med oss själva: att feja på ytan… Vi (eller förskräckande många) bryr oss mindre och mindre om andra/varandra. Allt mer bara om vissa, om vi nu alls bryr oss om någon annan.

Att bry sig om sig själv och om andra utesluter inte varandra. Vi kan gå ihop för att förbättra och förändra för allas vårt bästa.

I dagens samhällsklimat ingår också att göra reklam för sig och sitt ganska högljutt och framhålla sig och de sina om tillfälle ges!

Något jag märkt av på mitt jobb…

Och vi har inte blivit bättre människor i detta klimat, snarare har klimatet hårdnat och hårdnar mer och mer. 

Reinfeldt och Borg har nu dragit sig undan, för de har lyckats med det de ville åstadkomma. 😦

Tankar jag alltså fick efter att ha läst krönikan ”Jävla borgarväder” av Emil Jensen nu på morgonen. Där skriver han:

”Den växande dubbelmoralpaniken i Sverige är också ett tecken på ett ökande individfokus. Jag tänkte på det senast förra veckan när någon högerbloggare ‘avslöjade’ Jason Timbuktu Diakité som ‘hycklare’. 

I korthet ansåg bloggaren att Jason var dubbelmoralisk eftersom han kritiserade ett system som han själv tjänar på [blogginlägget ‘Andra ska bidra’].

Desto bättre tänkte jag, att kunna stå emot. Att se problemen och orättvisorna i kapitalismen och patriarkatet, trots att det ger en själv skenbara fördelar.”

Även om saker gynnar mig så kan jag reagera över samhällsfenomen och de fenomen som gynnar mig.

Jensen menar att blickarna riktas bort från själva huvudproblemet dvs i detta fall hur vi vill att samhället ska fungera.

Han skriver vidare:

”Den som ifrågasätter skatteflykt och kapitalism ska avslöjas som individuell hycklare för att den själv tjänar pengar.”

Jo, det kan ju i och för sig vara viktigt att påpeka, att den person som kritiserar systemet tjänar på det … Men … Weidmo Uvell skriver ju inte om det Timbuktu tydligen faktiskt sa! Bemötte inte detta, utan kritiserade Timbuktu och hans vandel. Riktade blickarna på person och inte sak.

Jensen skriver vidare:

”Det krävs andra incitament än bara lönsamhet; en upplevelse av sammanhang.

För precis som vi länsar jorden på innehåll, har vi länge länsat oss själva på upplevelsen av sammanhang. Det mest grundläggande för att kunna skapa en motvikt mot den alltjämt skenande individualismen.”

Och Elin Grelsson Almestad publicerar brev hon skickade till Göteborgsposten i blogginlägget ”Tack och hejdå” där hon säger upp sig, därför att hon inte vill medverka i en tidning som sprider de uppfattningar som hon tycker är farliga, men hon betonar att hon har möjlighet att göra detta, därför att hon inte är beroende av det hon tjänar där.

Där skriver hon bland annat:

Jag har skrivit för Göteborgs-Postens kultursida i över fem år. Varit en av de mest regelbundna skribenterna, med krönikor varje vecka.

Gabriel Byström, dåvarande kulturchef, var den som plockade in mig och som puttade mig ut i nya utmaningar. Hela tiden med en fast redaktörshand, konstruktiv kritik och en tro på mig och mitt skrivande. Jag tillhörde under en period en av få unga frilansskribenter idag som hade ett åtråvärt frilanskontrakt. Jag vikarierade flera perioder, var inne i huset och lärde känna redaktionen. Jag har haft fantastiska år med Göteborgs-Posten.

Det känns ofta overkligt att det bara gått fem år. Så många gamla kollegor som fått lämna sedan dess, så många funktioner som skurits ner.

Från att ha varit en uppdragsgivare som med noggrannhet läste texter och lämnade utförlig redaktörsrespons har redaktörskapet det senaste året helt uteblivit. Texter plockas in och publiceras helt enkelt. Det är inte medarbetarnas fel, de gör allt vad de förmår med de resurser som finns kvar, men tiden räcker inte till. Man kan inte skära ner personal såsom Stampen har gjort och tro att kvaliteten kommer vara densamma.

Stampen är i kris, Göteborgs-Posten är i kris. I denna tid utsågs Alice Teodorescu till ny politisk redaktör. Trots att såväl medarbetare som utomstående påpekade den nya politiska riktningen vägrade ledningen att lyssna. Ledarredaktionen slutade och en ny tillkom. Under sommaren har antalet texter på temat migration, flyktingpolitik och EU-migranter uppnått till en fjärdedel av samtliga texter.

Nästan alla förespråkar mer restriktiv invandring och så kallade ‘minskade volymer’, är starkt kritiska till nuvarande migrationspolitik och personer som inte instämmer i verklighetsbeskrivningen anses ‘skönmåla verkligheten’ och vara ‘moraliskt förkastliga’. Budskapet som gång på gång trummas in är att de enda som motsätter sig GP ledares verklighetsbeskrivning, där invandringen är ett stort samhällshot, är en världsfrånvänd samhällselit som vill uppfostra folket.”

Daniel Byström på twitter.

I debatt om sjukvården och valfrihetsfloskeln:

”Skattesänkningarna och medföljande brist på resurser döljs under valfrihetsfloskeln? Lösningen blev att privatisera: politikerna löste problemet så; med att tillåta utförsäljningar och privatiseringar? Resurserna splittras upp?

För över 25 år sen gick behandlingar att få genom offentligt driven sjukvård. Jag tror inte såna skulle gå igenom idag. Min sambo, som är amerikan, tror att jag har rätt baserat på den erfarenhet han har från USA! Det samhället är högsta grad segregerat.

‘En del’ [ganska många, medan andra bor i världens ruckel] bygger större och större hus och har flera stora bilar, har pool osv osv, precis som det verkar bli här.

De med pengar behöver inte vara oroliga för sjukvård eller omsorg. Dem jag träffat där är i hög grad bara intresserade av sig och sitt och vi anammar detta! Urtrist!

För nog är det viktigare med ett stort hus och ett urflott kök osv än resurser till det gemensamma, t.ex. en god sjukvård för ALLA, både nu OCH i framtiden. Där vi kan vara ganska (helst HELT trygga) trygga med att vi ska slippa välja eller omvälja när vi som allra mest behöver vård och omsorg. Att vi blir värdigt, respektfullt och professionellt bemötta och att ALLA blir det.”

Och

”… egoismen frodas: jo, man kan värna om de egna, men kan samtidigt, gärna [mest effektivt] kraftfullt tillsammans med andra, försöka påverka en situation som missgynnar andra, om man är så gynnad så man får det man behöver (vidga blickarna utåt från den egna snäva kretsen), till dem som kanske inte är lika gynnade, solidariskt ja (och egentligen är vi då också solidariska med oss själva skulle jag vilja påstå)!”

Kristian Lundberg om nyliberalismen och solidaritet …

26 februari, 2014 § Lämna en kommentar

dethararintemittlandKristian Lundberg i ”För mig är solidaritet en praktisk handling”. Vad mycket bra han säger!

”– En valfrihet innebär att man utan rädsla kan fatta ett beslut som också gynnar någon annan. Vi har tvingats in i att fatta beslut utifrån vår egen knapphet. Jag kan inte tacka nej till att lägenheten görs om till bostadsrätt för då kommer jag inte ha råd att bo kvar.

– Det handlar om alla de här mikrobesluten som vi har blivit tvingade in i, men som vi inte har valt, för vi kan inte välja bort det.

– Det är beklämmande. Den nyliberala kantringen som har skett och ägt rum under lång tid har inte mött motstånd på en ideologisk nivå. Vi reducerar oss själva till att svara på en felställd fråga.

Kristian Lundberg säger att han tror att människor skulle fatta andra beslut om de bara visste vad de valde mellan:
– Jag kan inte etiskt försvara att min son skulle gå i en sämre skola bara för att jag tycker att vi inte ska ha friskolor. Men valet är fel från början eftersom alla skolor ska vara lika bra. Alla har rätt till samma kunskap./…/

– Vi har tvingats in i en individuell klassresa, och i en individuell budget som vi som privatperson ska ha ansvar för. Medan vi helt har tvingats bort från det kollektiva allmänna bästa.

– Jag är inte förvånad över att de här breven skrivs. Jag tror att vi bara har sett toppen av ett isberg när det handlar om den sortens opinionsbildande verksamhet i smygundan./…/

– Vi lever i kvartalskapitalismens land… Med en samling anonyma människor som får sätta agendan. Vi får höra att marknaden kräver. Men ingen talar om vem marknaden är. Den rådande nyliberalismen talar, men den får inget svar. Det är rovdjurskapitalism.

– Jag har gång efter gång skrivit om den rättslöshet som finns i bemanningsbranschen. Men branschen behöver aldrig stå till svars. Till slut blir det som att man står ensam i ett rum och skriker – för det blir ingen polemik. De visar inte korten. Eftersom de äger de ekonomiska medlen så bara fortlöper det.”

I intervjun kan man vidare läsa:

”– Jag har länge haft en längtan efter att tala ideologiskt om det som nu äger rum. Det är en känsla som vuxit i takt med det systemskifte som har ägt rum bakom ryggen på oss, säger Kristian Lundberg.

Kristian Lundberg tar friskolorna som exempel. När deras vara eller icke-vara diskuteras ser vi det bara som en enskild sakfråga, inte som en del i en politisk helhet.

– I stället borde vi lyfta friskolorna till den större frågan: Har alla människor rätt till lika kunskap?”

Han menar att

”…ingen /…/ länkar ihop det som händer och ger övergripande systemkritik.”

Precis, vi ser det bara ur individens synvinkel, men det ena utesluter inte det andra!

”[Man] … kan tala om sakfrågan samtidigt som man talar om det större sammanhanget.”

Han tar ett exempel:

”– I somras kom den beklämmande nyheten från kvinnojourerna att på grund av ekonomiskt underskott var det 2 000 platser som inte blev tillsatta. Det innebär att 2 000 kvinnor som hade sökt om skyddat boende fick nej.

Förklaringen är ekonomisk – men svaret borde ju vara ‘man har alltid rätt att slippa bli slagen’.

– Vi behöver inte gå in i den ekonomiska frågan. Har alla människor rätt till att vara grundtrygga? Ja, det har man. Då får man betala för det. Vi svarar hela tiden i form av ekonomi. Vi har förvandlats till något slags mikrokosmos med budgetansvar.

Vem är det du har i åtanke när du skriver de här texterna?

– Å ena sidan tänker jag på dem som är föremål för texten. Jag vet vilken betydelse det har att få berätta eller vittna om vad man har upplevt. Det är ett övergrepp i sig att inte ha en kanal utåt.

– Jag har också skrivit för alla de människor som jag upplever längtar efter berättelsen om ett Sverige där vi inte längre känner oss hemma, men inte riktigt förstår vad som har skett.

Ingen ställde frågan: ‘Vill vi spara pengar eller ha vanvård?’.

Den här valfriheten är så felformulerad och den har varit så kortsiktig i hur den röstades fram. Vi lever i fritt fall utan att förstå vad som har skett.”

Om nyliberalismen och ”andra människors pengar”…

28 juni, 2012 § 7 kommentarer

Läs Sandro Scocco i SANDRO SCOCCO: NYLIBERALISMEN HAR HAFT FEL PÅ PUNKT EFTER PUNKT”:

De som ska skriva ett nytt partiprogram har tyvärr ingen ny tydlig färdriktning att hålla sig till. Men ändå är situationen påtagligt annorlunda mot 2001 års partiprogram, skriver Sandro Scocco, chefekonom på Global Utmaning. Idag finns inga framgångar att försvara och ingen anledning att så okritiskt följa de senaste trettio årens färdriktning i tangentens riktning. Tvärtom finns all anledning att förhålla sig kritiskt till utvecklingen och aktivt söka en ny färdriktning för ökad rättvisa och full sysselsättning.

Varje decennium har sitt bidrag till historieböckerna. 00-talet utgör definitivt inget undantag. IT-bubbla, 9/11, finanskris, Kina som stormakt, EMU-kris och andra händelser har förändrat vårt sätt att tänka och förstå världen. I början av 00-talet skrevs förra partiprogrammet i en sinnesstämning som idag känns avlägsen. Då skrevs partiprogrammet mot bakgrunden av kommunismens fall, marknadsliberalismens allt starkare grepp om både forskning och samhällsdebatt samt socialdemokratins framgångsrika hantering av 90-talskrisens.

När förra partiprogrammet skrevs hade dock redan zenit för det marknadsliberala (nyliberala) paradigmet passerats, vilket får skrivas till någon gång andra hälften av 90-talet när seger i kalla kriget inkasserats och den amerikanska ekonomin såg stark ut på ryggen av en IT-våg och en snabb kredittillväxt.

Det visade sig dock i efterhand att just runt 2001 inträffade en rad händelser som förebådade ett kraftigt skifte i synen på marknadsliberalismens tro på skattesänkningar, avregleringar och marknadens ofelbarhet – inte minst finansmarknadens.

Den första bredsidan kom med IT-bubblan. Vid denna tidpunkt dominerade teorin om den effektiva marknaden, d.v.s. att alla tillgångar vid varje given tidpunkt är korrekt prissatta givet den information som finns tillgänglig.

Policyimplikationen av denna teori var – i linje med många andra teorier vid den tidpunkten – att marknaden skötte sig bäst själv och att regleringar var onödiga och dessutom kostsamma för samhället. De regleringar av finansmarknaden som tillkommit efter finanskrisen på 30-talet började avvecklas i spåren av denna nya ‘kunskap’.

När IT-bubblan sprack var det för många plågsamt uppenbart att marknaden inte var så rationell, utan snarare karakteriserades av en farlig kombination av ‘other people’s money‘, kortsiktig egennytta för aktörerna själva och flockbeteende.” 

Köp boken ”Other People’s Money” här. Och här finns den i nedlaggningsbar form. Om författaren här.

Agneta Stark säger många väldigt bra saker i denna korta video. Ja, det där med Prokrustes säng och individualitet (”egoism”, som hos Rand-anhängarna, som leder till narcissism i olika grader hos mer eller mindre skadade individer och gör att dessa tendenser stärks mer och mer i samhället? Samt empatiunderskott?). Vi stöps alla i samma form även om retoriken påstår något helt annat? Är nyliberalisterna ett enda dugg bättre än dem de belackar (den förhatliga vänstern) kan jag inte låta bli att undra ironiskt?

Läs mer om ”The Empathy Deficit” här samt om studie som visat att empatiunderskott snabbt ökar. Nej, det är klart; om man bara ser om sitt eget hus och inte bryr sig om andra så avspeglas det i hela samhället och förmodligen förstärks dessa tendenser också, förstärker varandra. Och man kan också tala om ett ”samhälleligt bifall” till detta genom hur människor med makt (politiker inte minst, men också företagsledare, media osv) agerar och resonerar. Mer eller mindre skadade individers drifter rättfärdigas.

Samhälleligt bifall, statusstress, så kallad ”valfrihet”…

30 maj, 2012 § 1 kommentar

Har ingen aning vad för rubrik jag ska sätta på detta inlägg. Mitt i en hektisk period på jobbet.

Sönderstressade människor får vi i denna statusjakt. Man ska välja rätt i alla avseenden. Och väljer man fel har man bara sig själv att skylla. Man ska välja skola, vård i allt högre grad. Tvingas in i det vare sig man vill eller inte? Vinner egentligen någon på detta? Blir vi friare? Ökar valfriheten? Friheten att inte välja bland annat?

Minskar rentav valfriheten i en massa andra områden, därför att vi tvingas välja i en massa andra (där det är svårt att avgöra vad som är bäst till råga på allt).

Någon skrev att efter löningen kommit så är vägarna fullproppade i Stockholmstrakten – för då har man råd att fylla tanken igen. Har man så dyrt boende, så stora och energislukande bilar eller?

Och de superrika tävlar också! Bland annat om vem som har största båten, största huset osv. Se artikeln ”This port ain’t big enough for the both of us: Roman Abramovich’s $1bn yacht refused mooring on the Med because Saudi prince’s boat has already parked up.”  Jag förmodar att det kan gräma den saudarabiske prinsen, som har en mindre yacht än den ryske miljardären och så trissas deras tävlan upp, men på en helt annan nivå än vanligt folks (som dock också tävlar mer eller mindre fast på en helt annan nivå). Scrolla ner i artikeln för att jämföra de två yachterna med varandra.

Har vi råd med detta? Vad är livet värt?

Se vidare Robert H. Frank i ”Luxury Fever – weighing the costs of excess” samt hans ”Falling Behind – How Rising Inequality Harms the Middle Class.” 

Folkets infrastruktur faller samman! Man överväger att införa fler och fler vägtullar i USA för att finansiera vägunderhållet. Där verkar de som har råd gynnas (om detta nu är att gynnas?), genom att de som åker i den snabbaste ytterfilen får betala mer.

Läs intervju med Tamas här. Ja, samhällsklimatet spelar roll.

Den amerikanske neurobiologen Jonathan Pincus, som undersökt de värsta seriemördarna i USA, skriver apropå samhälleligt bifall i kapitlet “Hitler and Hatred” i sin bok “Base Instinct” om en av de allra våldsammaste kriminella han undersökt, Trent Scaggs:

“What if Trent had heard a political leader say ‘Women are our misfortune!’ just as Hitler said ‘The Jews are our misfortune!’ A public condemnation of women and homosexuals as the hereditary carriers of social pathology would have dignified Trent’s suffering and provided a social outlet for his hatred.

What if a Hitler-like political leader said that women make men work and then they steal the wealth that men amass, that they create pornography, transmit infectious diseases, are weak, subhuman, and defective? Hitler said this of the Jews, gypsies, and homosexuals. Such a message would probably have been as welcome to Trent as Hitler’s was to many Germans.

What if Trent were released from prison and told that he had a glorious role to play in saving civilization and in creating a new and just society?

That he, miserable Trent Scaggs, would be a leader in the elimination of women and homosexual?

Imagine how Trent might behave if he were put in command of a camp in which these ‘subhuman species’ were concentrated, where he would be able to beat, rape, torture, maim, and murder as he wishes, his actions being condoned as ridding society and the world from the problems caused by females and homosexuals.

Is there some common element between the case of Trent Scaggs and the rise of the Nazis under Hitler? I have little data with which to answer that question, but the insight I have gained from my work with criminals suggests that Adolf Hitler and Trent Scaggs had a lot in common /…/

Like Trent Scaggs, who was paranoid and neurologically damaged, there is evidence that Hitler suffered from mental illness with paranoia.

He had tremendous mood swings and was said to fly into rages and tirades on slight provocation. A contradiction, a criticism, or a doubt concerning the wisdom of something he had said or done, the anticipation of opposition, or a challenge only by implication might trigger an uncontrolled display of anger.”

Ja, man har skurit ner på arbetsmiljöåtgärder… Usch, kan vi riskera se mer av sånt här i dagens samhälle? Och i familjer i alla samhällsklasser? Eller döljs det mer i de ”finare familjerna”? Ja, inte otroligt.

Ja, man kanske ska försöka sig på ett litet ”Tjoho!” för att gaska upp sig?

Indränkt med Ayn Rands filosofi har den nya högern på båda sidor Atlanten fortsatt med sina krav på tillbakadragande av staten, trots att vrakspillrorna av denna politik ligger runt omkring oss…

7 april, 2012 § 4 kommentarer

George Monbiot skriver frankt om ”Hur Ayn Rand blev den nya högerns version av Marx. Hennes psykopatiska idéer gjorde att miljardärer känner sig som offer och gjorde miljoner anhängare till dörrmattor för dessa [miljardärer],” i min snabba översättning:

Det kan med rätta hävdas att det är den otäckaste filosofin som efterkrigsvärlden har producerat.

Egoism, påstås det, är bra, altruism/oegennytta är irrationellt och destruktivt.

De fattiga förtjänar att dö; de rika förtjänar omedelbar/direkt makt [inte indirekt].

Den har [dock] redan testats och den har misslyckats spektakulärt och katastrofalt.

Trots det har detta trossystem, som konstruerades av Ayn Rand som dog för 30 år sedan, aldrig varit populärare eller mer inflytelserikt än idag.

Rand var ryska och kom från en välbärgad familj vilken emigrerade till USA. Genom hennes romaner (som ‘Och världen skälvde‘) och hennes icke skönlitterära böcker (som ‘Egoismens dygd’ [i min översättning]) så har hon klargjort den filosofi som hon kallade objektivism.

Denna slår fast att den enda moraliska kursen är rent och skärt självintresse.

Vi är inte skyldiga någon någonting, hävdar hon, inte ens medlemmar i vår familj.”

Man kan verkligen fråga sig hur hon växt upp och i vad slags förhållanden. Det finns också psykologer som spekulerat över dylika saker rörande politiker som drivit viss sorts politik. Så att fråga sig såna här frågor är långt ifrån ovederhäftigt eller hur man ska uttrycka det.

Hon beskrev de fattiga och svaga som ‘drägg’ och ‘parasiter’ och kritiserade skoningslöst dem som försökte hjälpa dessa.”

Se Haralds Ofstad i ”Vårt förakt för svaghet.” Och var hittar vi rötterna till förakt för svaghet?

Vidare om Rand:

Frånsett polisen, domstolarna och militären skulle staten inte ha någon roll: ingen välfärd/inga trygghetssystem, ingen offentlig sjukvård eller skola/utbildning, ingen offentlig infrastruktur eller transporter, ingen brandkår, inga regleringar, inga inkomstskatter.

‘Och världen skälvde, som publicerades 1957, framställer/beskriver ett Förenta Staterna som lamslagits av regeringsinterventioner i vilka miljardärer heroiskt kämpar mot en nation av parasiter.

Miljardärerna, vilka hon porträtterar som dem som håller Atlas [USA] uppe, slutar [dock] med sina ansträngningar, vilket resulterar i att nationen kollapsar.

Den räddas [dock] genom oreglerad girighet och egoism, av en av de heroiska penningfurstarna [plutokraterna; plutokrati=de rikas välde], John Galt.

De fattiga dör som flugor på grund av statliga program och sin egen slöhet och svaghet. De som försöker hjälpa dem gasas ihjäl.

I en beryktad passage så hävdar hon att alla passagerare på ett tåg, fyllt med giftiga avgaser/gaser, förtjänade sitt öde.

En, t.ex., som var en lärare som lärde barn att bli teamspelare; en annan var en mamma som var gift med en statstjänsteman som brydde sig om sina barn; en var hemmafru ‘som trodde att hon hade rätt att välja politiker, om vilket ‘hon inte visste något’.”

Tala om förakt för svaghet!

Rands filosofi är psykopaternas filosofi…”

skriver Monbiot helt frankt.

… [en] människofientlig fantasi om grymhet, hämnd och girighet.”

Hur hade Rand fått dessa idéer och fantasier och vad har de som känner sig hemma och anammar detta slags filosofi varit med om?

Men, som Gary Weiss, visar i sin nya bok, ‘Ayn Rand-nationen’ har hon för högern blivit det Karl Marx en gång var för vänstern: en halvgud i spetsen för en kiliastisk kult [kiliastisk=läran om det tusenåriga riket].

Nästan en tredjedel av amerikanerna har läst ‘Och världen skälvde’, enligt en opinionsundersökning, och den säljs nu i hundratusentals exemplar varje år.”

Riktigt skrämmande! 

En massa människor som lider av megalomani i större eller mindre grad? Och här har de nu givits en lära som innebär något slags samhälleligt bifall/godkännande.

Gary Weiss kommenterar Monbiots artikel på sin blogg här

Monbiot vidare:

Ignorerande Rands evangeliska ateism [religiöst, men inte troende på någon gud] så har tepartyrörelsen tagit henne till sitt hjärta [trots att högern till största delen är just kristen, dvs tror på Gud]. Inga av deras samlingar är kompletta utan plakat där man kan läsa ‘Vem är John Galt?’ och ‘Rand hade rätt’. Weiss argumenterar att Rand förser dem med den enande ideologi vilken har ‘destillerat/renat den vaga vreden och olyckligheten till en känsla av syfte’.”

Ja, förmodligen. Den vrede som man inte kan rikta mot dem som ursprungligen förtjänar denna. Istället riktar man den mot betydligt ofarligare syndabockar?

Och hur är det med de svenska politiker som hyllar Rand och/eller poltiker som Thatcher och Bush, vilka i sin tur hyllar Rand?

Hon puffas aktivt av radio- och TV-folk som Glenn Beck, Rush Limbaugh och Rick Santelli. Hon är den vägledande anden för republikanerna i kongressen.”

Likt alla filosofier, så har objektivism anammats i andra hand av människor som aldrig har läst den [boken].”

Monbiot skriver vidare om

… hånleende, spydiga bloggare som skriver för The Telegraph och The Spectator,/…/ [vilka] förlöjligar medkänsla och empati och attackerar försöken att göra världen till en snällare plats.”

Och vidare att

Det är inte svårt att förstå varför Rand appellerar till miljardärer. Hon erbjuder dem någonting som är avgörande för varje lyckosam politisk rörelse: en känsla av att vara ett offer.”

Nejmen, vi får ju inte känna oss som offer! Fast det är kanske, återigen, vissa som får medan andra inte får?

Hon talar om för dem att de parasiteras på av de otacksamma fattiga och förtrycks av inkräktande, kontrollerande regeringar.

Det är svårare att se vad den ger de ordinära tepåseanhängarna, som skulle lida mycket smärtsamt av statens bortdragande.”

Ja verkligen! Det är synnerligen märkligt att de stöttar detta! Någon slags självdestruktivitet, som jag inte kan låta bli undra över rötterna till också.

Men sådan är graden av felaktig information vilken genomdränker denna rörelse och så vanligt förekommande är Willy Loman-syndromet i USA (klyftan mellan verklighet och förväntningar) att miljoner bekymmerslöst frivilligt erbjuder sig som miljardärernas dörrmattor [mer om Willy Loman-syndromet här].

Jag undrar hur många som skulle fortsätta be vid Ayn Rands tempel om de visste att mot slutet av hennes liv så skrev hon kontrakt med både Medicare och socialförsäkringar.

Hon hade rasande raljerat mot båda programmen, eftersom de representerade allt det hon avskydde hos den påträngande [hemska] staten. [Men] hennes trossystem matchade inte de realiteter som kommer med ålder och dålig hälsa.

Men de har ännu kraftfullare anledningar att förkasta hennes filosofi: som Adam Curtis BBC-dokumentär visade förra året, så var den mest hängivna medlemmen av hennes inre cirkel Alan Greenspan, tidigare högsta hönset för the US Federal Reserve [Adam Curtis blogg kan man läsa här. Läs hans porträtt av Rupert Murdoch].

Bland de essäer som han skrev för Rand finns de som publicerades i en bok han gav ut tillsammans med henne kallad ‘Capitalism: the Unknown Ideal.

Här kommer du att finna den filosofi skarpt förklarad som han tog med sig in i regeringen. Det finns ingen anledning att reglera företag – inte heller byggmästare eller läkemedelsimdustrin – hävdade han, eftersom ‘girigheten’ hos en företagsman eller, mer passande, hans vinstsökande … är den oöverträffade försvararen av konsumenten.’

Precis som med bankmän; deras behov av att vinna sina klienters förtroende garanterar att de kommer att agera med heder och integritet. Oreglerad kapitalism, hävdar han, är ett ‘överlägset moraliskt system’.

När han väl satt i regeringen tillämpade han sin gurus filosofi bokstavligen, skar ner skatter för de rika, avskaffade de lagar som hindrade banker, vägrade att reglera det rovgiriga utlånandet och derivathandeln som så småningom fick systemet att falla ihop.

Det mesta av detta är redan dokumenterat, men Weiss visar att i USA så har Greenspan lyckosamt ‘sprutmålat historien’ [som han uttrycker det].

Trots alla de år som han tillbringade vid hennes sida, trots hans tidigare medgivande att det var Rand som övertygade honom att ‘kapitalism inte bara är effektivt och praktiskt utan också moraliskt’, så nämner han henne i sina memoarer bara för att antyda att det var ett ungdomligt snedsprång – och det, verkar det, är nu den officiella versionen.

Weiss presenterar kraftfulla bevis att till och med idag så förblir Greenspan hennes lojala lärjunge/…/

Indränkt med hennes filosofi, så har den nya högern på båda sidor Atlanten fortsatt med sina krav på tillbakadragande av staten, trots att vrakspillrorna av den politiken ligger runt omkring. De fattiga stupar, de ultrarika överlever och frodas.

Ayn Rand skulle ha samtyckt.”

Och Rand är guru för bland annat nya centerledaren Annie Lööf.

”Illa far landet för bråda olyckors värv, till penningens fromma och människans fördärv.” Var är det kritiska samtalet?

11 februari, 2012 § 5 kommentarer

Artikeln kan också läsas här.

Klicka på bilden för att göra den lättare läsbar. Jo, Greider har rätt. Existensen av sådana som Ander Breivik…

”…definierar vår tid. En otrygghetens, antipolitikens och resignationens tid, en tid som nu i grunden definieras av högern, där fanatiska sekter övertagit den roll som reformistisk och systemkritisk idépolitik borde ha.”

Jo:

”Hat, klyftor och avstånd gör människor rädda och avstånden skarpare.”

Se artikeln ”Ut ur hatet: Väck det civila motståndet!”:

”Det är ett hat som pro­du­ce­ras av en väl­digt liten klick män­ni­skor i sam­häl­let men som gör sig allt­mer hört, och som poli­ti­kerna blir allt räd­dare för.

Uppsättningen ‘Skärpning gub­bar’Teater Galeasen var en iscen­sätt­ning av detta hat, en fyra tim­mar lång upp­läs­ning av en hatisk Flashback-tråd, där hob­by­skri­ben­terna är ‘ariska’ natio­na­lis­ter som vill ta till­baka sitt land från ‘neg­rerna’ som stjäl deras kvin­nor, här kal­lade ‘sliddjur’.

Hat, klyf­tor och avstånd gör män­ni­skor rädda och avstån­den skar­pare [och gör inte minst de som inte blivit respektfullt bemötta av de vuxna de hade närmast tidigt i livet, något som förekommer både i botten OCH toppen av samhället. Något som är oerhört tragiskt och som inte skulle behöva vara så]. 

Maria Lind, chef för Tensta Konsthall, berät­tade att det inom kons­ten pågår en mängd kri­tiska sam­tal och gestalt­ningar av mot­stånd, men att plat­sen för det sam­ta­let har krympt, och nu rör sig inom en intern minik­lick som också är väl­digt inter­na­tio­nell. Det upp­står olika kret­sar inom kons­ten – lik­som i sam­häl­let – som blir allt­mer avskär­made från varandra. Samtalet når inte ut.

Det har talats myc­ket om hat den senaste tiden. En sak är säker: När kul­tu­ren mar­gi­na­li­se­ras, skärs ner, spe­ci­a­li­se­ras och görs svår­till­gäng­lig kan vad som helst hända. Vad som helst. Men vi viker oss inte. Vi kal­lar till mot­stånd.”

Skadade människor behöver syndabockar. 😦 Och idag ger också människor i makten sitt godkännande till detta (societal approval) genom hur de uttrycker sig om människor… Och hela idén om att vi ska se om vårt hus – bara.

Om samhälleligt bifall se ur ”Diverse texter” om den amerikanske neurobiologen Jonathan Pincus som skriver i kapitlet “Hitler and Hatred” i sin bok “Base Instinct” om en av de allra våldsammaste kriminella han undersökt, Trent Scaggs:

“What if Trent had heard a political leader say ‘Women are our misfortune!’ just as Hitler said ‘The Jews are our misfortune!’ A public condemnation of women and homosexuals as the hereditary carriers of social pathology would have dignified Trent’s suffering and provided a social outlet for his hatred.

What if a Hitler-like political leader said that women make men work and then they steal the wealth that men amass, that they create pornography, transmit infectious diseases, are weak, subhuman, and defective? Hitler said this of the Jews, gypsies, and homosexuals. Such a message would probably have been as welcome to Trent as Hitler’s was to many Germans.

What if Trent were released from prison and told that he had a glorious role to play in saving civilization and in creating a new and just society?

That he, miserable Trent Scaggs, would be a leader in the elimination of women and homosexual?

Imagine how Trent might behave if he were put in command of a camp in which these ‘subhuman species’ were concentrated, where he would be able to beat, rape, torture, maim, and murder as he wishes, his actions being condoned as ridding society and the world from the problems caused by females and homosexuals.

Is there some common element between the case of Trent Scaggs and the rise of the Nazis under Hitler? I have little data with which to answer that question, but the insight I have gained from my work with criminals suggests that Adolf Hitler and Trent Scaggs had a lot in common /…/

Like Trent Scaggs, who was paranoid and neurologically damaged, there is evidence that Hitler suffered from mental illness with paranoia.

He had tremendous mood swings and was said to fly into rages and tirades on slight provocation. A contradiction, a criticism, or a doubt concerning the wisdom of something he had said or done, the anticipation of opposition, or a challenge only by implication might trigger an uncontrolled display of anger.”

Ja, ”Väck det kritiska samtalet!”

Kommer vi att få se mer och mer av uppror? Hur kommer då de i härskarställning att reagera?

Vad för slags samhälle vill vi ha?

Vad innebär sönderslagningen av sjukvården? Vilka tjänar på den? Och vilka tjänar förmodligen INTE på den?

Parasiter och parasiter? Är det verkligen de längst ner i botten av samhället som är parasiter?

Och apropå Rot-avdragen:

Och ger städning mer till samhällsekonomin än medicinsk forskning (folk i Sverige får inte bli för välutbildade, bildade eller kunniga eller därmed mer kritiska och med mer på fötterna? Se om skolpolitiken och tendenserna till ensidighet där, liksom kulturpolitiken)?

Symtomen på sjukdomen blir botemedel skriver Göran Greider om. Vilket leder till att vi får ”mer av samma” och risken är att problemen snarare förvärras. Och så är vi inne i en riktigt ond spiral…

Den stora gruppen människor i USA som lever på marginalen har inga pengar att konsumera för, så de handlar inte, de anlitar inte hantverkare osv.

Jo, om människor i ens omgivning har det GANSKA lika en själv så är kärvare förhållanden mer uthärdliga – apropå det med absolut eller relativ fattigdom.

Detta beskriver amerikanen Robert H. Frank bland annat i sina böcker ”Luxury Fever” eller ”Lyxfeber” samt ”Falling Behind – How Rising Inequality Harms the Middle Class” eller ”Hamna på efterkälken – hur ökande ojämlikhet skadar medelklassen” samt i en mängd artiklar som man kan hitta länkar till här.

Se också Per Wirtén i ”På dödens fält. Frihetstiden 2010, del 3”:

”Stora inkomstskillnader framkallar konsumtionsideal, lyxfeber och livsmönster som urholkar själen – som i förlängningen skapar olycka, sjukdom och så småningom förkortar människors liv. Diskussionerna om livspusslet har växt i takt med inkomstskillnaderna. Missnöje är en kostnad rika lägger på resten av samhället, skriver Pickett och Wilkinson.

        På internationell nivå gör ekonomen Branko Milanovic, vid Världsbanken, liknande iaktagelser. Människor mäter sitt välstånd i relation till andra. Globaliseringen har gjort ojämlikhet till globalpolitisk konflikt. Även de fattigaste afrikaner vet hur superrika lever liv i Mumbai, Tokyo och Los Angeles. Ekonomen Stefan de Vylder drar i sin nya bok om finanskrisen, Världens springnota, slutsatsen att minskade skillnader mellan världens rika och fattiga är förutsättning för att lösa kommande globala kriser: ekonomin, maten, oljan och klimatet. Global ojämlikhet bidrog till att klimatmötet i Köpenhamn havererade. Den indiska professorn Abhijet Sen, knuten till landets regering, konstaterar i en intervju att de superrika är ett stort problem: deras pengar korrumperar politiken och urholkar demokratin.

        Ojämlikhet måste minskas både inom länder, mellan länder och mellan enskilda världsmedborgare.”

Ja, detta tror jag är sant!

Se också Peter Karlberg i ”Ibland är det bara för dumt”:

”På dödens fält: ‘I ett mejl som anländer från Australiens varma eukalyptusdjungler ställer en svensk forskare rätt fråga om Calton: ‘Beror den låga livslängden i de fattiga kvarteren på deras låga inkomster eller på de stora skillnaderna? Dvs är det fattigdomen eller ojämlikheten som ska bekämpas?’/…/

En av förra årets mest uppmärksammade böcker var The spirit level, skriven av två brittiska hälsoforskare, Kate Pickett och Richard Wilkinson (nyligen på svenska med titeln Jämlikhetsanden, Karneval förlag). Deras svar på mejl-frågan är otvetydigt: i rika länder som Europas är det ojämlikheten som är problemet. Högre medelinkomster gör inte längre livsvillkoren bättre, men mindre skillnader gör alla lyckligare.

Med större jämlikhet minskar psykisk ohälsa och sjukdom, medellivslängden höjs, barndödligheten sjunker, skolresultaten förbättras, kriminaliteten sjunker och kvinnors rättigheter stärks. Det finns direkta statistiska samband mellan hjärtsjukdom och ojämlikhet.

Författarna påpekar noga att jämlikhet inte bara förlänger livet för fattiga utan även för medelklassen. Mer jämlika länder presterar helt enkelt bättre.

Stora inkomstskillnader framkallar konsumtionsideal, lyxfeber och livsmönster som urholkar själen – vilket i förlängningen skapar olycka, sjukdom och så småningom förkortar människors liv. Diskussionerna om livspusslet har växt i takt med inkomstskillnaderna. Missnöje är en kostnad som rika lägger på resten av samhället, skriver Pickett och Wilkinson.'”

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin societal approval/samhälleligt bifallreflektioner och speglingar II....