Om självförsköning – och också om att ojämlikhet urholkar solidariteten och ökar ensamheten …

26 december, 2015 § 11 kommentarer

”Istället för att vara blygsam börjar man skryta med sina prestationer och sin förmåga, överdriva sitt eget värde, nästan som en reklamkampanj”

skriver britterna Richard Wilkinson och Kate Pickett i pamfletten ”En trösterik sanning – Ett bättre samhälle för oss och vår planet.”

I ojämlika samhällen blir detta viktigt; att framhålla sig själv. Den sociala väven och solidaritet mellan människor slås sönder.

Se ”Egos Inflating Over Time: A Cross-Temporal Meta-Analysis of the Narcissistic Personality Inventory” eller ”Egon som pumpas upp med tiden: en cross-temporal meta-analys över narcissistismpersonlighetsförteckningen” (eller något i den stilen). Den här studien …

”… fann att nivåerna av narcissism har ökat över generationerna i 85 stickprov bland amerikanska studenter som avslutade 40-punktslistan rörande narcissistisk personlighet mellan 1979 och 2006 (totalt 16 475 studenter [??])./…/

Sålunda ligger nästan två tredjedelar av dagens studenter över medelvärdet från 1979-1985 vad gäller poäng för narcissism, vilket är en 30-procentig ökning.

Resultaten kompletterar tidigare studier som funnit ökningar gällande andra individualistiska drag som självhävdande, förmåga att agera, självkänsla [eller självöverskattning, egenkärlek] och utåtvändhet.” 

I ”Who Feels Inferior? A Test of the Status Anxiety Hypothesis of Social Inequalities in Health” eller ”Vem känner sig underlägsen? Ett test av hypotesen rörande statusängslan av ojämlikhet i hälsa” kan man läsa:

”The empirical association between income inequality, population health, and other social problems is now well established, and the research literature suggests that the relationship is not artefactual.

Debate is still ongoing as to the cause of this association. Wilkinson, Marmot, and colleagues have argued for some time that the relationship stems from the psycho-social effects of status comparisons.

Here, income inequality is a marker of a wider status hierarchy that provokes an emotional stress response in individuals that is harmful to health and well-being.

We label this the ‘status anxiety hypothesis’. If true, this would imply a structured relationship between income inequality at the societal level, individual income rank, and anxiety relating to social status.

This article sets out strong and weak forms of the hypothesis and then presents three predictions concerning the structuring of ‘status anxiety’ at the individual level given different levels of national income inequality and varying individual income.

We then test these predictions using data from a cross-national survey of >34,000 individuals carried out in 2007 in 31 European countries.

Respondents from low-inequality countries reported less status anxiety than those in higher inequality countries at all points on the income rank curve.

This is an important precondition of support for the status anxiety hypothesis and may be seen as providing support for the weaker version of the hypothesis.

However, we do not find evidence to support a stronger version of the hypothesis which we hold requires the negative effect of income rank on status anxiety to be exacerbated by increasing income inequality.”

Wilkinson och Pickett skriver s 26:

”Data visar att båda dessa mönster är i verksamhet [den första är att man saknar förtroende, har låg självuppskattning, är deprimerad och dukar under för känslor av underlägsenhet. Den andra, helt annorlunda, reaktionen är en sorts självförhävelse och narcissism. då man försöker framställa en positiv bild av sig själv]. 

Människor i mer ojämlika samhällen lider av mera statusoro på alla nivåer i den sociala hierarkin [vissa dukar under av underlägsenhet och andra överdriver sin betydelse]. 

De lider också i högre grad av depression och mentala sjukdomar [forskning har visat ökade nivåer av schizofreni i länder med inkomstojämlikhet]. 

Dessutom visar [alltså] amerikanska data att narcissism ökade under 1980- och 1990-talen, när inkomstskillnaderna ökade som mest.

Och människor ägnar sig mer åt vad psykologer kallar ‘själv-försköning’ i mera ojämlika samhällen.”

Man är mest intresserad av sig själv och måttligt intresserad av andra. Jag-först-störst-bäst! Vadå, intresserad av andra? Skönt att höra, för det är exakt så jag upplever det! Jag har varit med så länge och jobbat så länge så jag märker skillnaden, även här! I USA har jag också verkligen upplevt den! De har bara pratat om sig och sitt, inte varit intresserad av en annan …

Så om man inte trivs i detta samhälle, så är det troligen inte så konstigt!

Wilkinson och Pickett menar att denna statusängslan driver på konsumtionen och därmed förbrukningen av jordens resurser. Vi är inne i ett negativt ekorrhjul, som troligen kan vara svårt att bryta. Krävs enorm styrka att gå emot trycket och leva sitt egna liv: utan stort hus, stor bil, flera bilar, tipptopp allting.

De skriver också att i mer ojämlika samhällen sätter sig människor mer i skuld.

Och vi bidrar till allt detta genom att sätta våra barn i friskolor, anlita privata vårdcentraler och äldreboenden; icke-solidariskt verkande för allas bästa. Något vi alla förlorar på skulle jag vilja hävda.

Wilkinson och Pickett skriver i slutet om vad de tror skulle behövas för att bryta denna utveckling; bland annat att man t.ex. inte ska kunna sälja en vårdcentral och håva in massor med pengar.

Om att betala skatt …

26 december, 2015 § 1 kommentar


Nicholas Freudenberg i boken ”Lethal but Legal – Corporations, Consumption and Protecting Public Health”:

”Lethal but Legal examines how corporations have impacted – and plagued – public health over the last century, first in industrialized countries and now in developing regions.

The reforms outlined here aim to strike a healthier balance between large companies’ right to make a profit and governments’ responsibility to protect their populations.”

Översatt blir detta något i stil med:

”‘Dödligt men lagligt’ undersöker hur företag har påverkat – och hemsökt – den offentliga hälsan det senaste århundradet, först i industrialiserade länder och nu i utvecklingsregioner.

De reformer som skissas här syftar till att hitta en hälsosammare balans mellan stora företags rätt att göra vinst och regeringens ansvar att skydda sin befolkning.”

Richard Wilkinson och Kate Pickett skriver i sin lilla pamflett ”En trösterik sanning – Ett bättre samhälle för oss och vår planet” på s 52-53:

”Många nationella företag har större omsättning än hela länders BNP.

Några är till och med större än länder som Norge och Nya Zeeland och ändå är de fria att förvalta denna makalösa koncentration av odemokratisk makt och förmögenhet efter eget skön. De kan kringgå nationella regleringar, och betalar ofta låg eller ingen skatt.

Den amerikanska motsvarigheten till Riksrevisionen rapporterade 2008 att 83 av USA:s största företag använde dotterföretag i skatteparadis för att undgå skatt. 

Det internationella nätverket för skatterättvisa, The Tax Justice Network, sade att 99 av de 100 största bolagen i Europa gjorde detsamma. Och ändå är de beroende av hela den offentligt finansierade infrastrukturen – från transportsystem till utbildnings- och polisväsende – som andra betalar för.

Stora företag spelar en allt mer antisocial roll i samhället.”

Amerikanskan Elizabeth Warren påpekar detta med att företagen (stora som små) är beroende av att vi medborgare betalar skatt för att finansiera infrastruktur, utbildning och polisväsende, se slutet av denna bloggpostning! Så att de betalar tillbaka något av detta är verkligen inte för mycket begärt!

Och vidare skriver Wilkinson och Pickett på s 52 att bolag existerar inte längre…

”… enbart för att producera de varor och tjänster som vi alla behöver. De tjänar också till att koncentrera enorm makt och förmögenhet i händerna på ett fåtal personer i toppen – och det är en funktion som vi inte behöver.

Det betyder att de så kallade ‘industrikapitalisterna’ står inför en enorm intressekonflikt och deras bolags välgång kanske inte ligger dem närmast om hjärtat.”

Nej, det viktigaste är om de kan suga ut så mycket pengar som möjligt till sig själva och sen får det gå hur det vill med företaget inklusive dess ”avnämare”!?

Ja, och det är återigen legitimt att prata om utsugning av ”arbetarna”!? Och till dessa ”arbetare” hör även lägre tjänstemän, ja, kanske de flesta tjänstemän, även många högre. Vi ser detta på att sjukskrivningarna ökar igen. Och, ja, vi säljer oss också, kanske inte alltid av nödtvång heller egentligen!? Vi kanske i högre grad skulle säga:

”Nej, det här står jag inte ut med! Här vill jag inte jobba längre, som behandlar sina medarbetare och avnämare som de gör! Och i ett företag, på en arbetsplats, som producerar undermåligare produkter än de hade måst.”

Stressen och pressen är enorm. Wilkinson och Pickett skriver om statusstress i sin bok och vad den i slutänden leder till. De hävdar att ett samhälle som är mindre jämlikt ökar denna stress – och konsumtionen, vilken i slutänden späder på klimatet, både det fysiska och det sociala/samhälleliga, i negativ riktning.

Sammanhållningen i samhället minskar, kriminalitet ökar osv osv osv. Och i och med att den sociala sammanhållningen ökar, så ökar ju en massa andra negativa faktorer och vi är inne i en ond cirkel.

På s 53 skriver de:

”I de ändlösa konflikterna mellan allmänna intressen och företagsintressen försvarar de sig naturligtvis av alla krafter. De använder sina kolossala marknadsföringsresurser, medier och politiskt inflytande för att bemöta vetenskapliga studier och bekämpa varje försök till lagstiftning som kan utgöra ett hot mot deras intressen.”

Och de är sällan särskilt altruistiska!

”Varför skulle de vara det?”

undrar vissa.

”Varför skulle de inte? Om de kan försörja sig och leva gott, varför skulle de inte vilja göra en verklig insats för andra människor – och för vår jord???”

Nej, för de har gripits av enorm girighet! Deras behov är bottenlösa troligen och det är kanske ett tecken på att de tidigt i livet inte fick det de behövde av då viktiga personer. Fick detta i mindre grad än dem som inte drivs av likadan girighet?

Wilkinson och Pickett skriver vidare:

”De förser kontrollsystemen med personer som kommer att försvara deras intressen, de lägger ut kolossala belopp på lobbying och ställda inför massiva bevis för de skador som vållas – alltifrån svårartad fetma, alkoholism och missbruk av skjutvapen till miljöskador – fortsätter de öppet sälja sina produkter.”

Detta bekymrar dem inte ett endaste dugg!

”Och till råga på allt detta, siktar företagen med hjälp av sin sofistikerade marknadsföring och reklam in sina krafter på att maximera försäljning och konsumtion – trots att vi vet att koldioxidutsläppen måste minskas med minst 80 procent för att vi ska slippa undan den globala uppvärmningens värsta effekter. 

Det borde inte ligga bortom de moderna samhällenas förmåga att garantera att produktionen sker med mänsklighetens och vår planets bästa för ögonen.

Hindret är att stora företag är så mäktiga att våra demokratiskt valda politiker är rädda för utmana dem, vilket betyder att de inte ens vågar tänka på alternativen.”

Och det orkar ganska många bland oss vanliga dödliga inte heller.

”Detta är klasskrig. Ingen i det här landet har blivit rik på egen hand – ingen.

Du byggde en fabrik därute? Bra för dig. Men jag vill vara tydlig: du transporterade gods till marknaden på vägar som resten av oss betalat. Du hyrde/anställde arbetare som vi andra betalat för att utbilda.

Du var trygg i din fabrik därför att vi alla betalade för polisstyrkor och brandskydd. Du behövde inte vara rädd för att plundrande band skulle komma och slita åt sig allt i din fabrik – och du slapp hyra någon att skydda dig mot detta – därför att resten av oss gjorde detta [åt dig].

Titta nu, du byggde en fabrik och den blev något fantastiskt, en fantastisk idé. Gud välsigne dig – behåll en stor bit av den. Men en del av det underliggande sociala kontraktet är; du tar en stor bit av detta [för egen del] och betalar [en liten del av detta] vidare för nästa unge som kommer där på vägen.

Dvs du betalar [tillbaka] för utbildning till denna unge, för vägar som man kan transportera gods på, för polis och brandkår m.m.”

Kan en småföretagare bekosta egna vägar? Järnväg osv för att transportera sina varor? Vad kan t.ex. en egen småföretagare, inte minst, betala själv, som vi nu alla betalar för via skatten? Kanske en storföretagare skulle kunna betala – en del – av de saker som nu betalas via skatten?

Jag tror vissa jätteföretag kanske bidrar än mindre än många småföretag! Om man ser till storleken av företaget och det man bidrar med i form av skatt.

Krugman: Rik snubbe säger att vi borde vara tacksamma över hans förmögenhet…

2 maj, 2012 § 16 kommentarer

Paul Krugman skriver något i stil med att ”rik snubbe säger att vi borde vara tacksamma över hans förmögenhet” och referar till en artikel i New York Times som säger något i stil med ”Meningen med spektakulärt välstånd, enligt en spektakulärt välbeställd snubbe”. Där kan man läsa:

Romneys före detta partner från Bains propagerar för ojämlikhet.”

Artikeln Krugman referera till börjar som följer:

Ända sen den finansiella krisen startade har de 1% i toppen höjt sina röster ganska mycket.”

Han skriver ganska sarkastiskt något i stil med att:

Vi har hört deras vittnesbörd till försvar för allt det [fantastiska] de kan göra [för mänskligheten, rättfärdiganden till varför de ska ha så enormt mycket mer pengar än de andra 99% av befolkningen].

För du förstår, alla spenderar inte sin förmögenhet på att bygga hem som är lika stora som Taj Mahal; en del av sin förmögenhet investerar de i innovationer.”

Tänka sig! 😉 Är alla de där superrika såna änglar eller idealister? Finns det inte en massa olika sorters människor bland de där superrika?

Tillägg 3 maj: och hur var det nu med altrusim, egoism, Ayn Rand? Är inte många av de här superrika Ayn Rand-anhängare och Ayn Rand hyllade egoismen. Hur går allt detta ihop? Nu ska vi fås att tro att dessa gör saker av omsorg om oss gräsrötter. En av alla dessa motsägelser!? Och vadå särintressen? Personer som en Edward Conard har pengar som gräs vilka han kan använda för att hjärntvätta människor att tro att Conards och hans gelikars enorma förmåner är förmånliga för oss också.

Ungefär som när man försöker rättfärdiga att vissa tjänar enorma summor med att de rika tenderar att ha högre IQ än befolkningen i övrigt (ganska ironiskt)? Hur kan det komma sig att ekonomer verkar så fascinerade av IQ?

En som kommenterar en av dessa artiklar ifrågasätter att de förtjänar så otroligt mycket mer än andra människor. Denna person ifrågasätter inte att det finns skillnader, utan att de är så STORA. 

Men detta representerar faktiskt en brytning med de tidigare försvaren från de rika. Till nu så har den officiella linjen varit att vad vi behöver är incitament – att jobbskapare inte kommer att göra sitt jobb om man inte hänger en morot [egentligen ‘dinglar med en morot] med löfte om storartat välstånd framför dem.”

Ja, de som är välbeställda ska motiveras att göra ett bra jobb med höjd lön, medan de med väldigt litet pengar ska motiveras med låg lön eller hur någon uttryckte det så bra?

NU ska vi tänka att det inte är utsikterna om framtida välstånd, utan faktiskt existerande välstånd, som är det som är så otroligt underbart.

Det finns mycket man kan säga om detta, men utan tvekan så står den historiska okunskapen högt på listan över vad som krävs för att kunna göra denna helomvändning./…/

Om högern fortsätter att få fortsatta politiska framgångar så är återförsäkran om arvsprincipen det som kommer sen.”

En verklig backlash, ja, är vad vi kommer att fortsatt få se. Dvs om högern fortsätter att ha framgångar så hittar man något ytterligare som späder på och rättfärdigar den enorma ojämlikheten och de enorma klyftorna mellan människorna och då kommer nog detta som rättfärdigar principen om arv tillbaka (läs länkad artikel, där Krugman också skriver om ‘the heriditary principle’ och att det är konstigt att den nu kommer tillbaka, ja, motsägelsefullt att den kommer tillbaka)?

I artikeln Krugman refererar till kan man läsa att den rikaste 1%

… avgett vittnesmål till försvar för sitt enormt mycket högre välstånd eller så har de avgett urvattnade påståenden på båda sidor omgivna av advokater och imagekonsulter [de har all uppbackning i världen, medan de allra längst ner i samhället står där ensamma och får höra att de är utsugare och utnyttjare av systemen].

Typiskt nog repeterar de plattityderna [de banala yttrandena] om investeringar, risktagande och jobbskapande med det beslöjade föraktet att nationen inte förstår deras [fantastiska] bidrag [att det inte uppskattar dem efter deras förtjänst; vadå, den offermentralitet vanligt folk inte får hänge sig åt?].

Man får känslan av att de är rädda att säga vad de faktiskt tror. Vad säger de superrika när kamerorna inte är på?”

Den rika snubbe som det refereras till och som artkelförfattaren träffat är en man som heter Edward Conard och han tillhör inte bara den rikaste 1%, utan den rikaste 0,1% i USA tydligen. Man kan vidare läsa:

Till skillnad från sina forna kolleger så vill Conard ha en öppen diskussion om välstånd. Han har tillbringat de senaste fyra åren med att skriva en bok [‘Ej åsyftade konsekvenser: varför allt du har hört om ekonomi är fel’] vilken han hoppas för alltid ska förändra sättet vi ser på de superrikas roll i samhället.”

Och det är detta både Krugman och den andre artikelförfattarna, Adam Davidson, ironiserar över.  

Läs också Gymnasielärare: Nu räcker det! – ett upprop mot de ökande klyftorna” där man bland annat kan läsa:

”Wilkinson och Pickett framhåller Sverige som ett historiskt osedvanligt jämlikt land men där de ekonomiska klyftorna nu ökar dramatiskt. På frågan vad de skulle vilja säga till svenskarna svarar författarna:

Jag vet inte hur lång tid det tar innan ni märker det. Det finns två steg, det första är när ungdomarna inte får jobb, det blir mer våld och mer problem.

Det andra är att de vuxnas statustävling förs över på barnen, inte helt medvetet utan oftast genom konflikter hemma eller genom att man helt enkelt inte har tid för sina barn.

Människor anpassar sig till den sociala omgivningen, om barn växer upp som antisociala varelser, eller om de blir empatiska, beror på hur de vuxna lever.

Vad är jag själv för ett ideal för mitt barnbarn, om jag stillatigande accepterar att hon tvingas växa upp i barnfattigdom eftersom hennes föräldrar är unga och har löner på en nivå som inte räcker för att försörja den egna familjen.

Nu räcker det!

Vad kan alla vi som känner en stark frustration, men inte känner tillräcklig motivation för att engagera oss på traditionella vis bidra med? Att lägga sin röst var fjärde år räcker inte långt! Jag har ingen lösning, ingen given väg ut ur denna misär. Därför skriver jag och försöker sprida denna text. Det finns tusen små motståndshandlingar som tillsammans kan göra skillnad.

Starta diskussioner, bojkotta storbankerna och alla företag som bidrar till ojämlikhet, sätta press på politiker. Lägga ned lite tid, på att kartlägga och uppmärksamma orättvisor, förkovra sig, skapa opinion, delta i ideellt arbeta eller skapa manifestationer av tusen olika slag! Vägra bli ett offer, gå till motattack! Våga säga ifrån!

Vad sägs om att ägna åtminstone en kvart om dagen åt någon form av motstånd mot de ökande klyftorna, för att förändra våra gemensamma förutsättningar till att leva ett värdigt liv? Vägra fastna i hopplöshet och bitterhet, sök motståndshandlingar! Låt oss inspirera varandra till att våga säg ifrån. Med början nu, 1:a maj!

Gå med i Facebookgruppen.- ‘Det räcker nu!’

 Läs också Liten katekes för de ännu vanmäktiga”:

”Del 1: Samhället

Liten katekes för underklassen, August Strindbergs försök att avslöja den härskande maktens lögner och språkbruk, skrevs 1884–1885. På grund av otaliga refuseringar publicerades den först efter folktribunens död 1912.

115 år senare går Göran Greider på samma rövarstråt i den borgerliga lögnapparaten. Vad är samhället? Vad är ekonomi? Vad är kultur? I dag publicerar vi den första delen av sju. 

Varför är det så svårt att förändra samhället så att det blir bättre för majoriteten?

Svar: För att minoriteten, det vill säga överklassen, vill ha det så.

Men bekänner sig inte alla till demokrati?

Svar: Jo, i teorin. I praktiken – nej. Makthavarna och deras mediala hantlangare hyllar ledarskap mer än demokrati. ‘Förtroendet’ för Ledaren är viktigare än vad han eller hon i själva verket gör eller inte gör./…/

Men är det inte medelklassen som utgör majoriteten?

Svar: Ordet medelklass är en av maktens främsta uppfinningar för att hålla majoriteten i schack. När makten och maktens mediala hantlangare – det vi kallar det politiska kommentariatet – säger medelklass så menar de den översta tredje-, fjärde- eller femtedelen av samhället. Det vill säga minoriteten.

Medelklassen är vår tids Allmänna och heliga överhetskyrka: Bekänn dig till den och du har din biljett till himmelriket.

 Och slutligen ”Klassföraktets lömska uttryck”:

 ”Språket utgår alltså konsekvent från arbetslinjens starka, friska människa. Utifrån denna definieras de svaga, utslitna, gamla. En tilltagande fixering vid individen reproduceras i uttryck som ‘vårdval’ och ‘pensionssparande’ – ord som betonar det individuella ansvaret, men som skyler över ett samhälle som i grunden är ojämlikt. Om fattigdom liksom framgång enbart förklaras bero på individen och hens ‘arbets­villighet’ och förmåga att ta ‘ansvar’ eskalerar klandret, och föraktet blir legitimt.

När Marianne Ohrlander, M, ordförande i Trelleborgs socialnämnd, i Kristianstadsbladet nyligen förklarade att barn­fattigdom inte finns i Sverige, utan att det handlar om vad föräldrarna prioriterar, var det ett uttryck för en syn på arbetarklassen som ansvarslös – olydiga, omyndiga ­människor som inte kan ta ansvar för sina egna liv.

Denna infantilisering eller demonisering syns förstås också rent konkret i politiken: genom Fas 3 ska människor disciplineras, genom att utförsäkras ska de sluta fuska.

Förlängningen av maktens nyspråk är medelklassens distansering. Parallellt med ”arbetslinjen” cirkulerar andra ord: white trash, fas 3:are, svennebanan. Detta klassförakt kanaliseras genom en medievärld som har goda skäl att vilja positionera sig, kanske för att osäkra anställningsvillkor och dålig ekonomi numera också är den kulturella medel­klassens problem.

Uppdelningen av männi­skor blir en försvarsmekanism: vi må vara fattiga, men åtminstone är vi inte osunda och obildade. ‘De som inte arbetar’ har sig själva att skylla, och därmed kan vi ironisera över deras kostvanor och prioriteringar, och läxa upp dem i program som ‘Du är vad du äter’ och ‘Lyxfällan’.

Särskiljandet i Vi och Dom, hierarkiseringen som säger att Vi är bättre än Dom, och den slutgiltiga demoniseringen, eller svartmålningen, är en mekanism som förekommer hos ”nyliberalerna” likväl som hos ”kulturvänstern”.

Men mest omoralisk är denna mekanism när den riktas mot sociala grupper utan ­ politiskt och offentligt tolkningsföreträde.”

(S) är också blekt, men hyllas naturligtvis av den borgerliga pressen.

Om sjukfusket och effekterna av ett alltmer segregerat samhälle…

4 november, 2010 § Lämna en kommentar

[Uppdaterad 5 november].

Artiklar, recensioner m.m. om sjukfusket och ”Kampen om sjukfrånvaron”. Oerhört intressant och väl värt att arbeta sig igenom.

Författaren till boken ”Kampen om sjukfrånvaron” statsvetaren Björn Johnson beskriver sig själv, på ett för mig befriande sätt, som en som har en ”rabulistisk ådra” och ”aningen monoman.”

Här kan man läsa om hans forskning på Malmö högskolas hemsida.

Han frågar sig i sin bok vilka konsekvenser problemformuleringsprocessen har haft för policyutvecklingen på sjukförsäkringsområdet – och i slutänden för människor som drabbas och inte minst om den s.k. arbetslinjen egentligen gynnas.

Han tror att en stor del av de åtgärder som genomförts under senare år grundats på bristfälliga beslutsunderlag. Och till följd av detta har åtgärderna utformats för att angripa fel problem.

Han skriver att han är helt övertygad om att vi behöver en tydligare och mer vederhäftig debatt om ohälsan, socialförsäkringarna och den svenska välfärden.

Ja, mer vederhäftiga debatter skulle behövas på en massa andra områden också.

Vänstra stranden har skrivit en bra och intressant recension om Johnsons bok i ”Den korporativa statens upprättelse?”, hon avslutar:

”Uppenbart för den politiskt initierade är att Johnson beskriver hur en stat som drar sig alltmer tillbaka, där man skiljer på mina och dina arbetsuppgifter in absurdum och där det är viktigare att upprätthålla förment neutrala handlingsrutiner också förlorar makten över den auktoritativa värdeallokeringen i samhället. Johnsons studie fogar sig – med sin djupgående och sorgfälliga undersökning – till en rad av studier som visar att de nyliberala idéer om staten (som anfäktat i stort sett alla partier sedan 1980-talet) inte förmår hantera de avgörande auktoritativa politiska frågorna i ett samhälle.

Björn Johnson har skrivit en viktig bok om svensk politik, om statens makt och om ideologiska vägvals betydelse också för till synes väldigt pragmatiska problem. Johnsons bok är en statsvetenskaplig studie i en tradition av studier som bidrar till en upplyst debatt genom väl genomförda undersökningar av relevanta samhällsproblem. Det är välkommet.”

Om problemformulering. Om korporativ stat. Se om ”korporativistiska tendenser i demokratiska system.”

Och vår regering har varit snabb med att genomföra vårdval, apoteksutförsäljning. Och vad har effekterna av friskoleboomen blivit? Skolverket har visat att ingen är vinnare i en segregerad skola:

”Införandet av det fria skolvalet i början av 90-talet, som sammanföll med en ökad boendesegregation, har gjort att elever med likartad bakgrund samlas på samma skola. Därmed ökar skillnaderna i resultat mellan skolor. Elevernas sociala bakgrund får större betydelse och kamrateffekter och lärares förväntningar på elevernas prestationer får större genomslag.

– Ser man till betygen så har valfriheten gynnat elever på vissa skolor. Men de internationella kunskapsmätningarna visar att även de högpresterande elevernas resultat sjunker. Så det finns ingen tydlig vinnare, säger Lena M Olsson.

Skolverkets generaldirektör Per Thullberg understryker att det inte är myndighetens sak att ifrågasätta valfrihetsreformen.

– Vi kan föreslå förbättringar och själva bidra till att de genomförs. Kan vi garantera en likvärdig skola på en hög nivå åt alla elever har vi verkligen ett verktyg i kampen mot ett segregerat samhälle.

När kommunerna övertog ansvaret för skolan var ett syfte att resurserna skulle fördelas bättre.
– Men idag ser vi att fördelningen är ganska blygsam och bara marginellt fördelas efter behov, även i de mest utsatta områdena, säger Lena M Olsson.

I debatten efter Skolverkets rapport höjs krav på att åter förstatliga skolan. Per Thullberg har ingen bestämd uppfattning, men säger att det finns många frågetecken:
– Man måste ju veta vad man vill uppnå. Är det rimligt och effektivt om lärare är statligt anställda eller om staten ansvarar för alla verksamheter? Vilka vinster finns med det? Det blir lätt slagordsmässigt.

I klassrummet blir det allt vanligare med särlösningar, att elever grupperas efter kunskapsnivå eller stödbehov. För lågpresterande elever kan grupperingar medföra sämre motivation, dålig självkänsla och lägre lärarförväntningar. De går också miste om positiva kamrateffekter. I rapporten framgår att så mycket som 40 procent av grundskolans elever någon gång fått specialpedagogiskt stöd. Per Thullberg beskriver det som ett systemfel.

– Det är inget fel i att behöva särskilt stöd, men det kan omöjligt gälla så många. Då handlar det mer om skolans oförmåga att hantera elever med olika förutsättningar.

Rapporten visar att skolans särlösningar ofta blir permanenta och sällan utvärderas.
– Flexibla grupperingar är viktiga. Behöver en elev exempelvis lässtöd är det viktigt att stödinsatsen är begränsad och att eleven sedan kommer tillbaka till sin ordinarie klass, säger Lena M Olsson.

Med de nya läro- och kursplanerna som infördes på 90-talet skulle lärarna få mer friutrymme att forma undervisningen efter elevernas behov. Resultatet blev mindre lärarledd undervisning och mer elevarbete på egen hand. Per Thullberg menar att individualiseringen gått ‘alldeles för
långt’:
– Man har missbrukat begreppet genom att låta individanpassat bli detsamma som ensamarbete. Läraren måste återta befälet i klassrummet.

En individualiserad undervisning förutsätter ett synsätt där skolan har ett ansvar för att alla elever lyckas, i motsats till att eleven själv bär ansvaret för sitt lärande.”

Se olika åsikter om skolsegregationen.

Mer om förenklad debatt. Samt om segregerat boende och gated communities.

Se också ”Desinformation är högerns nya strategi. Lena Sommestad: obekväma sanningar ska tystas med massiva PR-kampanjer”, som avslutas:

”Låt mig instämma med Wilkinson och Pickett, som efter publiceringen av ‘Jämlikhetsbluffen’ uppmanade sina kritiker att i fortsättningen föra debatten i vetenskapligt granskade tidskrifter. När obekväma forskningsresultat ska prövas är vetenskapens etik och regelverk till god hjälp.”

Tillägg 5 november: Utredarna skriver om ”Handel med arbetstillstånd…” och Alliansfritt Sverige skriver också om ”Arbetstillstånd säljs av skojare” samt om ”Sjuka förpassas till socialbidrag”. Samt i ”Kan inte få sjukersättning oavsett hur sjuka de än är”.

Se Sveriges radio i ”1 500 nollklassas med nya sjukförsäkringsreglerna”:

”De som saknar sjukpenninggrundande inkomst, SGI, är hänvisade till socialbidrag. Det säger Gunnar Axén som är moderat och ordförande i Socialförsäkringsutskottet.

– De har försörjningsstöd som det yttersta skyddsnätet, precis som för alla andra. Det har de tillgång till, säger han.

I samband med att regeringen förändrade reglerna i sjukförsäkringen tog man bort det som kallas tidsbegränsad sjukersättning, i praktiken en slags tillfällig förtidspension.

Ofta var det unga människor med fysiska eller psykiska handikapp som fick den ersättningen. Det är den gruppen, som nu står helt utan ersättning från sjukförsäkringen.

Till och med september månad var det enligt Försäkringskassan drygt 1 500 personer som hade utförsäkrats, som inte hade någon SGI och som inte heller hade beviljats förtidspension.

För att kunna få socialbidrag måste man vara helt utan inkomster och tillgångar. Den som äger sitt hus eller har en sparad slant på banken kan alltså inte få försörjningsstöd. Hur många av de 1 500 utförsäkrade utan SGI som antingen får socialbidrag eller helt saknar försörjning är det ingen som för statistik över, säger Gunnar Axén.

– Det är svårt med statistik i de här fallen eftersom det rör flera olika myndigheter, som arbetsförmedlingen, försäkringskassan och i vissa fall kommunerna. Men några hundra, kanske upp emot ett tusental, enligt de bedömningar som har gjorts, säger han.

Den nya socialförsäkringsministern Ulf Kristersson vill inte kommentera den här frågan i dag. Hans pressekreterare bekräftar att reglerna för just den här gruppen ses över, men när och hur frågan ska lösas är alltså fortfarande oklart.

Under tiden kan de här människorna exempelvis bryta benen av sig eller drabbas av cancer, utan att ha rätt till sjukpenning. Och många av dem saknar alltså försörjning redan i dag. Men fast de nya reglerna klubbades igenom för mer än två år sedan, gick inte det här att förutse enligt Gunnar Axén.

– Det var nog svårt att förutsäga alla konsekvenser i alla dess delar. Och vi har följt sjukförsäkringsreformen sedan den infördes, och nu håller man också på med den uppföljning på departementen som vi har utlovat, säger han.”

Slutet på en era eller strävan efter balans eller om att känna sig väldigt ensam i sin syn på fenomen i samhället…

25 oktober, 2010 § 1 kommentar

[Uppdaterad 26 oktober, se texten nedan].

Bild ovan från seminarium med professor Anne Bamford från Storbritannien i helgen.  Klicka på den för att göra den större och lättare läsbar (tyvärr blev den något suddig!).

Se artikeln ”Alliansens skolpolitik- det stora återtåget”:

”Behöver industrin folk som kan stava eller risktagare och problemlösare? Den retoriska frågan ställer forskaren Anne Bamford som studerat skolor i hela världen för FN-organet Unescos räkning.

Det finns skäl att känna sig skeptisk till Anne Bamford, internationellt erkänd skolforskare som anlitas av FN-systemet för världsomspännande studier inbjuden till Sverige som hon är av Adobe, företaget som säljer några av de mest använda datorprogrammen. Vilket gör att en informatör från företaget sitter med som förkläde under hela intervjun.

Men när hon börjar berätta om hur hon ser på skolorna runt om i världen är det svårt att inte se att hennes slutsatser går att överföra till vad som händer i Sverige efter det senaste riksdagsvalet [2006?].

Hon aktar sig dock noga för att kritisera regeringen i något enskilt land. Men det hon säger är en svidande kritik av de förslag till skolpolitik som alliansen lagt fram.

[Hon var dock igår ännu tydligare i sin kritik av skolpolitiken som förs i Sverige och oviljan att lyssna till några invändningar mot dess politik, från skoldepartementet, än hon kanske varit tidigare? Ett skoldepartement som säger sig inte ha tid att lyssna om jag uppfattade henne rätt].

Nu ska det bli ‘ordning och reda i klassrummen’ med allvetande lärare, och elever som lyssnar och fogar sig.

Den gamla gymnasieskolan gör sitt återtåg med en uppdelning mellan linjer för dem som ska vidare till högskolan och rena yrkeslinjer, betygsliknande omdömen redan i ettan och kanske även betyg i ordning och uppförande. Åtminstone hyllar skolminister Jan Björklund Stockholmsmoderaternas tilltag som ännu inte är någon del av alliansens politik.

Ledordet är att ‘säkra kunskapsmålen’. Sverige framställs som ett land där det är färre läxor och färre prov än i något annat land i världen, och där eleverna skolkar och kommer för sent.

‘Ingenstans är det stökigare i klassrummen än i Sverige’, skriver Lars Leijonborg och Jan Björklund på DN debatt 30 maj 2006. Men frågan är om man kan göra sådana jämförelser.

Det relativa stöket ökar i klassrummen om eleverna arbetar självständigt jämfört i mer auktoritära länder, det säger sig självt. Frågan är om det påverkar studieresultaten, och det verkar det inte göra.

Tvärtom presterar svenska elever betydligt bättre än genomsnittet i OECD-länderna, enligt undersökningar som gjorts.”

Anne Bamford sa att vi fortfarande är i topp vad gäller innovationer i Sverige, men hon befarar att vi kommer att rasa  i och med att musik (bland annat) tas bort som kärnämne i gymnasieskolan och görs till ett frivilligt ämne. Man har visat att barn vars mödrar är musikintresserade och kan förmedla detta till sina barn får barn som är högre presterande i skolan. Barn som saknar detta hemifrån kan dock bli kompenserade genom att framförallt musik är ett obligatoriskt, inte frivilligt, ämne.

Men för alliansen så gäller det att spara på utgifterna och dessutom undrades det i paneldebatt, som följde på Bamfords föreläsning, om politikerna är rädda för emotioner och människor som är äkta kreativa – och kanske levande?

Nu till själva detta blogginlägg.

Richard Wilkinson och Kate Pickett skriver i kapitlet ”The end of an era” eller ”Slutet på en era” i The Spirit Level om forskning från Harwood Institute for Public Innovation i USA som visat att människor känner att ”materialism” på något sätt kommer mellan dem och tillfredsställelsen av de sociala behov de har.

En rapport med titeln ”Yearning for Balance” eller ”Längtan efter balans”, baserad på en nationell kartläggning av amerikaner, kom fram till att de som tillfrågats i denna nationsvida kartläggning var djupt ambivalenta över välstånd och materiella vinningar. Wilkinson och Pickett skriver i min amatöröversättning från engelskan:

”En stor majoritet människor ville att samhället skulle röra sig bort från girighet och överdrifter mot ett sätt att leva som är mer centrerat på värderingar, gemenskap och familj. Men de kände att dessa prioriteringar inte delas av de flesta av medamerikanerna, som, trodde de, hade blivit i ökande grad sönderdelade [i enskilda enheter, där var och en är sig själv nog, inte i sammanhang av olika slag, ‘atomized’ är ordet i texten], själviska och oansvariga.

Som ett resultat av detta kände de sig ofta isolerade och ensamma.

[se artikeln ‘Självklart att han skjuter i Malmö’ där ‘Timbuktu’ skriver:

‘I en tid då vi röstar med plånboken och sätter jaget i främsta rummet kommer saker som medmänsklighet, kollektivism och hänsyn att bli allt dyrare.’

Hur många vill egentligen ha det så här, dock?]

Dock, säger rapporten, när människor fördes tillsammans i referensgrupper för att diskutera dessa saker blev människor förvånade över att upptäcka att andra delade deras syn på saker och ting!

Snarare än att förena oss i en gemensam sak, så upplevs ofta den olust vi känner över förlusten av sociala värderingar och sättet som vi dras in i jakten på materiell vinst som en helt privat ambivalens som skär av oss från andra.

[Tillägg 26 o0ktober: se bloggen Do nothing day i inlägget ‘Rasismen – alla ska med?’:

‘… jag anser att rasismen som problem skiljer sig på många punkter från patriarkatet som problem också. Jag anser att rasismen drabbar vita såväl som icke-vita på samma konkreta, kännbara sätt.

Patriarkatet har vinnare och förlorare på ett annat sätt, även om man också kan påstå att männen förlorar i slutändan genom att vinna makt, status och pengar men samtidigt förlora sin själ, sitt känsloliv och sina relationer (och det senare är mycket mycket viktigare än det tidigare, så djupast sett är även män i patriarkatet förlorare).

Men rasismen har inga vinnare, inte ens kortsiktigt, eller ‘å ena sidan, å andra sidan’-vinster.

Jag anser nämligen att rasismen är, om inte ett högerprojekt på det sättet att högern uppfunnit rasismen (för så enkelt tror jag inte det är), så någonting som högern har allt att vinna på, och därmed har vanligt folk allt att förlora på rasismen.

Men vita drabbas av rasismen bakvägen, på ett lurigt sätt.

Rasismen är nämligen ett sätt att söndra och härska. Att ställa klass mot klass, att förhindra förening och solidaritet över klassgränser och att helt blanda bort klassbegreppet genom att göra om klass till ras.

Rasismen drabbar alltså vita människor genom lägre löner och sämre levnadsvillkor allmänt, för vad rasismen konkret gör är att skapa en acceptans för sämre levnadsvillkor och sämre ekonomiska villkor, eftersom att den vita underklassen har en ännu lägre underklass under sig i den icke-vita underklassen.

Och när man har fått den vita underklassen att slå neråt och koncentrera all sin kraft och energi på människorna de har under sig, istället för att sparka uppåt i samhällshierarkin, då har makten fri inkörsport i samhället.

Då väntar snabb nedmontering av allt som kan monteras ner och bäras bort. Alla våra gemensamt ägda tillgångar riskerar att smygflyttas över i kapitalisternas fickor.

Rasismen i allmänhet och Sverigedemokraterna i synnerhet kan också bli den dimridå som alla andra politiker kan dölja sina fula förehavanden bakom. Sverigedemokraterna tjänar som det dåliga exemplet, alla andra politiker blir goda och samhällsuppbyggliga i jämförelse. Och alla älskar att jämföra sig med dom].”

Den där känslan att man är ensam i sina reaktioner på det som ske i samhället har George Monbiot och Pierre Gilly också skrivit om.

Bo Degerman skriver i ”Att linda upp Marx i Falun” i kulturdelen (inte utlagd på nätet än):

”De borgerliga bedriver hetsjakt på sjuka. A-kassan försämras. Socialbidragen ökar men har sänkts som straff för att folk behöver dem när andra trygghetsanordningar skurits ner.

Marx talar om att arbetarna skall bryta sina bojor. Det kan i modern välfärdspolitisk tappning översättas till att alla har rätt till trygghet och att våra handlingsmöjligheter inte är förbi när vi ställs inför skiftande problem i livsförloppet.”

Och som Motvallsbloggen skriver refererande till bloggen Do nothing day, om det där med ”Incitament och sånt”:

”På bloggen Do Nothing Day (jag hittar tyvärr ingen permalänk till inlägget, tipsa mig gärna om jag är blind) hittar jag en genial tanke

’Fattiga företag är dåligt för samhället, men fattiga människor är bra? Tänk om man hade tänkt tvärtom. För jag kan inte riktigt förstå varför man inte lika gärna skulle kunna säga att – äh, företagen behöver väl inte gå med vinst heller. Ju fattigare företag vi har desto mer anstränger dom sig! Och då löser dom våra världsproblem, klimatkrisen och ekonomikrisen och allting, när dom får lite piska på sig!’

Frågan är alltså varför arbetslösa och sjuka behöver fattigdom som incitament att anstränga sig och vilja arbeta medan företagen antas fungera bäst och bli effektivast om de gör enorma vinster.”

Vårt sociala arv och ojämlikhet…

17 oktober, 2010 § Lämna en kommentar

Richard Wilkinson och Kate Pickett skriver i ”The Spirit Level – Why Greater Equality Makes Societies Stronger” (här är den jättebra populärutgåvan på svenska, bara 24 sidor lång, inkluderande en massa roliga illustrationer), i kapitlet “Our Social Inheritance” eller “Vårt sociala arv” på sidan 209 i min amatöröversättning:

”Effekterna av tidiga erfarenheter är långtidsverkande.

Det är troligare att barn som stressats tidigt i livet eller vars mödrar var stressade under graviditeten, senare i medelåldern eller ålderdomen lider av ett antal stressrelaterade sjukdomar – inkluderande hjärtsjukdomar, diabetes och stroke.

Resultatet är att en del av effekterna av ökande inkomstskillnader i ett samhälle inte kommer att bli kortlivade.

Ökande ojämlikhet betyder att fler familjer kommer att lida av spänningen av att leva på låga inkomster.

Och talrika studier har visat på de skadliga effekterna av detta på barns utveckling.

[fler individer kommer att bli fysiskt eller psykiskt sjuka, våldsnivån öka i samhället osv. Mindre tillit och mer misstro människor emellan, vilka bilder vi har av andra människor, inklusive vilka bilder vi fått oss itutade: att människor missbrukar systemen t.ex.].

När föräldrar upplever mer svårigheter och elände blir familjelivet lidande och barnen växer upp mindre empatiska och beredda att handskas med fientligare relationer.

[ja, samhället blir våldsammare med allt vad det innebär *]./…/

Ojämlikhet följs av mindre goda utfall i en massa olika avseenden därför att det leder till försämring av kvaliteten i relationer.”

Ja, självklart påverkar det också inte minst hälsan, både den fysiska som den psykiska, hos ALLA i detta samhälle (dock mest dem längst ner i samhället, men de högst upp i samhället påverkas också, deras hälsa, och förmodligen också livskvalitet, blir sämre).

* de skriver (s. 209):

Barn som t.ex. har upplevt våld och övergrepp blir i högre grad övergripare och våldsamma när de når vuxenlivet.”

Enskilda individer eller rikingar kommer inte att kunna eller ens vilja lösa allt som Jonna Sima skriver. Nej, individuella insatser kan inte lösa alla de problem vi står inför? Handlar det om antingen individ ELLER grupp? Kan inte individer existera i ett kollektivt sammanhang? Om om inte, varför? Eller handlar det om individer stridande mot varandra? Survival of the fittest? Och vilka är ”the fittest”?

Bland annat amerikanskan Pia Mellody skriver om ”överdrivet beroendebehov” eller ”inget beroendebehov alls”.

Några andra terapeuter menar att barnet bland många andra försvarsstrategier kan få en känsla av makt, genom att förneka sina behov (som föräldern var oförmögen att fylla), en makt som dock är falsk och som senare orsakar en massa problem i vuxenlivet för personen ifråga och för dennes omgivning. Större skada ju mer makt denna individ senare får.

Fast det är tveksamt om det räcker att bara lära sig nya beteenden eller nya sätt att tänka. Effekterna av sådan hjälp är troligen mer eller mindre kortvariga. Och detta är ämne för en helt annan bloggpostning.

Tidigare inlägg under och efter valet.

Och som sagt, de med de starkaste psykologiska försvaren (dvs. de som är minst benägna att ifrågasätta sig själva och sina bevekelsegrunder inklusive att förändras) tenderar att leda. Vi får de ledare som är minst ”friska” för att använda John Cleeses och hans terapeut Robin Skynners terminologi.

Se också följande artiklar, om att klandra offret; “The global financial mess: blaming the victims” av Ann Pettifor, “Blaming the Victim: Domestic and Codependency model” av Greg Dear, “The Shame of Blaming the Victims – In a desperate attempt to protect the president, the right wing has resorted to blaming the victims” av Amanda Marcotte, “Victims are never to blame for coercive, abusive ‘relationships’ – in this guest post, Cara Grayling tackles our victim-blaming culture.”

Se också den amerikanske psykologen Jonathan Rottenberg i t.ex. ”The Pitfalls of Seeking Happiness” eller ”Fallgroparna/fällorna med att söka lycka” samt Barbara Ehrenreich om positivt tänkande.

Owe Wikström har skrivit om en ”bakåtlutad likgiltighet”.

Men inget är ödesbestämt.

Göran Greider skrev igår om ”Förändrare – inte förnyare” om det socialemokratiska landstingsrådet Ingalill Person som fått nytt uppdrag i kriskommission, att hon är en förändrare på stadig värdegrund. Samt se ledaren ”Monstret syns bara i spegeln:

”Gårdagens budgetdebatt kommer inte att gå till historien. Det var svårt att hitta några nya teman överhuvudtaget i de många inläggen – på många sätt var det valrörelsen i miniatyr vi fick bevittna.

Och det är precis det som är skrämmande.

Finansminister Borg gick ut med stort självförtroende och konstaterade att det på många håll i omvärlden finns mörka moln på himlen, men att solen bryter igenom på den svenska himlen. Första och överordnade prioritet för finansministern är att leverera överskott i statsfinanserna – först därefter kommer kampen för att få ner arbetslösheten.

Vad är det då som egentligen har sagts? Problemet är ju att Anders Borgs tillfredsställelse – eller vi kan säga skryt – över de goda statsfinanserna i själva verket har en direkt spegelbild i den skyhöga arbetslösheten. Monstret uppenbarar sig i spegelbilden, inte i ansiktet på den Borg som speglar sig.”

Och Robert Sundberg i ”Borg tar lätt på läget”:

”I anförande och repliker på det påtalade Socialdemokraternas ekonomiske talesman Thomas Östros att Borg nu är finansminister i en minoritetsregering.

Det ställer större krav på lyhördhet mot oppositionen än under de gångna fyra åren, då regeringen hade majoritet i riksdagen.

Vidare är det regeringens ansvar att skapa underlag i riksdagen för sitt regerande. Oppositionens uppgift är att opponera.

Men både regering och opposition bör söka samförstånd och uppgörelser i de frågor där sådana kan tänkas vara möjliga. Utfallet av det beror på båda parters kompromissvilja.

Det nya parlamentariska läget kräver att regeringen visar tillmötesgående mot andra partier.

Hittills efter valet har varken statsminister Fredrik Reinfeldt eller finansminister Borg gett några tydliga signaler på att röra sig i samarbetsvänlig riktning.

Östros har rätt i att han och hans parti har en skyldighet mot sina väljare att lägga förslag som partiet finner vara bra för landet. Hur andra partier i riksdagen ställer sig till de förslagen kan inte Socialdemokraterna veta i förväg.

Regeringen och oppositionen får lägga sina förslag och sedan får riksdagens ledamöter rösta om dem.

Regeringen, som är i minoritet, blir om den inte har förhandlat med andra partier i riksdagen tvungen att förlita sig på att Sverigedemokraterna, SD, röstar så att inte regeringens förslag fälls eller att andra förslag får majoritet.

Till en början, de närmsta månaderna, kommer säkert SD att rösta så att regeringens förslag går igenom. Men allt eftersom SD känner att partiet behöver uppmärksamhet eller om de finner förslag från regeringen vara dåliga så kommer SD förstås att rösta emot regeringen.

Statsminister Reinfeldts regering är inte den typ av minoritetsregering som Socialdemokraterna hade i tolv år 1994 till 2006. Socialdemokraterna hade då försäkrat sig om stöd i riksdagen för sin politik.”

Och slutligen debattartikeln ”Centerns katastrofval!!!” från två centerpolitiker som tålmodigt jobbat i kommunpolitik i 65 respektive 40 år som kritiserar dess nuvarande politik ganska kraftfullt. Se kommentar till denna artikel:

”Klart att C tappar röster med en sån partiledare som Maud Olofsson! De flesta jag pratat med säger att de inte tål hennes mästrande sätt.

Klart C tappar väljare, när de helt plötsligt ändrade sig i frågan om kärnkraften.

C har gått från folkrörelseparti med stöd hos gräsrötterna, till ett parti med cynisk inställning till sjuka och svaga människor och som gynnar de redan välbeställda!

Om Maud sitter kvar till nästa val, så lär inte C sitta kvar i riksdagen efter det valet.”

Ja, är vi totalt lurade offer för feltänk?

Om meritokrati (nu i Nobelpristider) eller om att mänskliga prestationer förmodligen är bättre i mer jämlika förhållanden, samt om individualiseringen av problem i dagens samhälle…

10 oktober, 2010 § Lämna en kommentar

Richard Wilkinson och Kate Pickett skriver i kapitlet ”Building the Future” i sin bok ”The Spirit Level – Why Greater Equality Makes Societies Stronger” på sidan 232 i min snabba översättning från den engelska texten att:

“Det sägs ofta att större jämlikhet är omöjlig därför att människor inte är jämlika. Men det är att sammanblanda saker: jämlikhet betyder inte att alla är desamma [inte exakt lika, inte samma personer].

Människor blev inte desamma när principen om jämlikhet inför lagen upprättades.

Inte heller – vilket ofta hävdats – innebär att reducera materiell ojämlikhet lägre standard eller att utjämna till en allmän medelmåttighet/slätstrukenhet.

Välstånd, särskilt ärvd sådant, är en dålig indikator på äkta förtjänster/värde/meriter [se meritokrati] – se George Bernard Shaws påstående att

’Bara där det finns jämlikhet i pengar kan åtskillnad beroende på merit sticka ut (träda fram).’

Kanske gör detta Sverige till ett särskilt passande hem för Nobelprissystemet.

Vi ser inga tecken/ indikationer/indicier i våra analyser på att standarden i intellektuella, artistiska eller sportprestationerna är lägre i mer jämlika samhällen.

Även om ett basebollag inte är en värld i smått i samhället, fann man i en väl kontrollerad studie på över 1 600 spelare i tjugonio lag över en nioårsperiod att basebollag i den högre serien med mindre inkomstskillnader presterade påtagligt bättre än de mer ojämlika.

[se också här].

Och vi har sett i tidigare kapitel att mer jämlika länder har högre generella färdighetsnivåer på många olika områden.”

Och på sidan 233:

”Politik sågs en gång som ett sätt att förbättra människors sociala och känslomässiga välbefinnande genom att förändra de ekonomiska förhållandena. Men över de sista få decennierna så har den stora [övergripande] bilden försvunnit.

Det är nu mer troligt att människor ser psykosocialt välbefinnande som beroende av vad som kan göras på den individuella nivån, genom användande av kognitiv beteendeterapi – en person i taget – eller genom att tillhandahålla stöd i tidig barndom eller genom återförsäkran om religions- och familjevärderingar

[se Björklunds senaste utspel om kristendom i skolan och Kd om (kärn)familjen, men hur går det för medelklassfamiljen i de mest ojämlika samhällena? Se om (den heliga) medelklass(familjen)s kommande kollaps

samt Johan Westerholm – Mitt i steget i ‘Arma barn’].

Dock, det står nu klart att inkomstdistribution tillhandahåller ett sätt för policymakare att förbättra det psykosociala välbefinnandet i hela befolkningar. Politiker har en möjlighet att göra äkta gott.

Försök att handskas med hälsoproblem och sociala problem genom tillhandahållande av specialtjänster har visat sig vara dyrt och, i bästa fall, bara delvis effektiva.

Utvärderingar av några av de mest betydande tjänsterna, sådana som polis och sjukvård, tyder på att de inte tillhör de kraftfullaste faktorerna vad gäller den kriminella nivån eller befolkningshälsa.

Andra tjänster, som socialarbete och drogrehabilitering, finns för att behandla – eller bearbeta – olika slags klientgrupper, snarare än att minska förekomsten av sociala problem.

Vid de tillfällen då regeringsverksamheter verkligen annonserar policys till synes ämnade att förebygga – som att minska fetma, minska ojämlikheter i hälsa eller för att försöka reducera mängden drogmissbrukare – ser det mer ut som en form av politisk uppvisning, en förevisning av goda intentioner, som ska ge intryck av att regeringen aktivt tar tag i problemen.

Ibland, när politik uppenbart kommer att komma till korta beträffande sina mål, kan man undra om ens de som formulerade denna politik eller dessa mål, eller som skrev de officiella dokumenten, någonsin trodde att deras förslag skulle ha någon mätbar effekt.”

Se om Semmelweis och Semmelweiseffekten. Apropå att försöka sälja något som går på tvärs med etablissemanget.

Film om Semmelweis.

Tillägg på kvällen: Och om utslagning och jämlikhet skriver Ett hjärta RÖTT i ”Om sveket mot de utsatta.”

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin R. Wilkinsonreflektioner och speglingar II....