Den amerikanska drömmen – rika barn presterar bättre i skolan i USA – och vi kommer att få se detta alltmer i Sverige också…

2 maj, 2013 § 1 kommentar

Men det beror ju inte på att de har högre IQ än barn från mindre välbeställda hem.

Annonser

”Om du tror på mirakel – läs inte detta.” Om amerikansk skolpolitik och ännu mer om oemotsagd (nyliberal) ideologi och politik, samt om privatiseringens påstådda välsignelser. Att svälta skolan (och annan offentlig verksamhet), varför?

4 november, 2011 § 10 kommentarer


Skolan skadar barn…

… genom ökande klasstorlek…

… genom att eliminera kritiska klasser…

… genom att eliminera jättebra lärare.

Diane Ravitch skriver i en bloggpostning om en debattartikel som hon skrev i New York Times i juni, ”Att vänta på ett skolmirakel,” en artikel i vilken hon ifrågasätter idén om mirakelskolor.

Med hjälp av två frivilliga forskare, Gary Rubinstein and Noel Hammatt, visar hon att åtskilliga skolor som framhålls vitt och brett av flerfaldiga politiska ledare som mirakulösa inte är det.

Hon skriver:

”Min avsikt var inte att kritisera skolorna och deras personal, utan att kritisera politikerna som använde skolor för att låta påskina att deras politik (som att t.ex. avskeda personalen och att stänga skolan) fungerade och att det inte alls var så svårt att totalt förändra en skola som har ett stort antal lågpresterande elever inskrivna.”  

Nyliberala politiker, inte bara till höger utan också till vänster (för vi ser dem till vänster också) vill driva på en privatisering av skolan, där de låter påskina (eller kanske tror politikerna på allvar på detta efter långvarig påtryckning av penningstarka intressegrupper i samhället som egentligen inte har allas bästa för sina ögon) att privata skolor har anledning att prestera bättre – för att få elever – och troligen också att de i fler fall presterar bättre. Något föräldrar också tror, tror jag. Men forskning har visat att man inte väljer skola efter hur bra den faktiskt är (se Ravitch).

Marknaden ser dock skolorna som ett bra sätt att tjäna pengar? Ett säkert och lättförtjänt? Skolor behövs ju alltid.

Noel Hammatt är väldigt kritisk till skolpolitik och skolpolitiker i USA och skriver väldigt bra och intressant i bloggpostningen ”’Schools Out’ and ’Learning Communities are IN! – en försmak av vad som komma ska…’”:

“Skolor har aldrig skapat meritokrati i någon skala bortom den anekdotiska. Faktum är att skolor gör en sak väldigt, väldigt bra. De är otroligt bra på ’social reproduktion’ [dvs barn till föräldrar med akademiska examina och som lyckats i skolan får barn som också lyckas. Och detta beror inte ‘bara’ på gener].”

Och kan det vara så att dagens (nyliberala högerpolitiker och de som röstar på dem) egentligen inte vill ha konkurrens, även om de retoriskt påstår något annat och kanske t.o.m. tror att de står för det själva (självbedrägeri)?

Hammatt fortsätter:

”Faktumet att forskare, jag själv inkluderad, kan förutsäga skolors och skolsystems prestationer genom faktorer som inte har något med sådana saker som kursplanen, typen av skola eller lärarna och/eller ledarskapet på skolan att göra, belyser begränsningarna i skolbaserade reformförsök vilka försöker att eliminera, eller påtagligt minska, gapen som för närvarande existerar i alla skolor [vill man verkligen minska ojämlikhet?].

Gapen mellan t.ex. genomsnittspoäng för studenter som lever i fattigdom kontra de mer välbeställda familjer eller gapen som ger sig ut för att representera genomsnittsskillnader i poäng för olika ras- och etniska grupper, men som i själva verket representerar gapen i de ’underliggande förhållandena’ som spelas ut i vårt samhälle gällande ras och etniskt ursprung.”

Gäller också den ”vita” befolkningen och dess bakgrund (fattiga eller välbeställda), men slår igenom ännu mer när det kommer till ras och etniskt ursprung.

Och se tidigare postning ”Diane Ravitch om amerikansk skola sproblem: ’Blickarna leds bort från fattigdom och isolering på grund av ras’…” Nej, självklart vill inte högerpolitikerna i världen få sina nyliberala lösningar ifrågasatta?

Och det dessa debattörer, Ravitch, Hammett och Rubinstein, gör är just att visa på att politiker som Reinfeldt, med sitt prat om allmänintresset, faktiskt inte alls företräder allmänintresset. De här politikerna, med Fredrik Reinfeldt i spetsen, företräder i själva verket särintressen. Något som politiker över nästan hela den politiska kartan gör, ÄVEN de till vänster skulle jag vilja påstå.

Man håller på att skapa ett samhälle med allt större klyftor, inte bara vad gäller inkomster, utan också vad gäller skolgång, sjuk-, åldringsvård osv osv osv. Och ett på alla sätt, inte bara ekonomiskt, fattigt samhälle.

Hammatt fortsätter:

”Medan det finns enstaka skolor som verkar motsäga det allmänna mönstret, så har de flesta av dessa skolor kommit på hur de ska hitta andra, underliggande karaktäristika att fokusera på och samla ihop elever som har dessa positiva karaktäristika vilka skolan sedan byggs på.

Det kan utan tvekan finnas en liten, liten grupp skolor där det finns en verklig ’stjärnor-och-planeter-grupp’ och där skolan ifråga faktiskt skapar meritokrati, men jag tror inte att forskning stöttar användandet av dessa skolor som modeller som kan replikeras, utan istället bjuder jag in läsaren att dela budskapen jag utvecklat för att hjälpa mina studenter, att ’anekdoter inte är motgift mot okunnighet’ gällande de mönster som omger oss och att man troligtvis inte kommer att finna att ’exceptionell politik är den som kan finnas i undantag [???].’

Närhelst presidenten [även Obamaadministrationen pushar för charterskolor/privatskolor i USA] eller så kallade ’reformatörer’ i utbildning försöker dra din uppmärksamhet till en enstaka skola för att ta hem poäng [förståsigpåare här och där, som saknar kunnande och kanske insikt att se hela bilden. Men det FINNS också jättekloka människor utanför skolan, som kan bidra med motvikt mot hemmablindhet]…/…/ det är på tiden att vi verkligen tillåter vår politik att bli baserad på verkligheten och forskning och inte blind ideologi som står oemotsagd av den verkliga världen.”

För att återvända till Ravitch:

”Politikerna verkade antyda att deras politik (testande och ansvarsutkrävande eller massavskedande) var tillräckligt för att producera dramatiskt högre testpoäng och examensgrader [hur många som avslutade sina studier med fullständiga betyg].

Undertexten [det som inte sägs ut, som det inte pratas om] är att fattigdom och resurser egentligen inte är något problem för skolor i städerna; om de bara kunde testa oftare och avskeda fler lärare, skulle testpoängen våldsamt stiga, låter de reformatörer, som är för drivande av skolan som företag, göra gällande [men vad driver individer? Och vad driver dem inte? Hur skapar man motivation och äkta drivkraft och vilja att lära? Går allt att lösa ’tekniskt’?].

Denna analys antyder att skolor som har de mest behövande eleverna inskrivna inte behöver mer resurser och det förklarar bort den nuvarande trenden med drakoniska nedskärningar i budgeten för offentlig utbildning…

[Precis som här; så man kan sänka skatterna och lägga pengar på jobbavdrag (mindre pengar att anställa folk i skola, vård och omsorg som följd, vilka i sina tur inte bidrar med skattepengar), sänkt restaurangmoms, finansiering av ROT och RUT osv]

… för konst, förskola/dagis, bibliotek, idrott/gympa och andra icke testade ämnen eller tjänster.

[Känns dessa tendenser igen? Och föräldrar sätter sina barn i friskolor, när de skulle kunna strida för en skola för alla, solidarisera sig… Tillåt mig vara kritisk och sarkastisk. I slutänden tror jag de kan förlora på det, för hur blir vårt samhälle och vår värld om vi inte bryr oss om varandra och inte minst det uppväxande släktet, gemensamt?].

Snart efter att min artikel hade publicerats i The Times, så publicerade Newsweek en historia som hyllade 10 ‘mirakel’-skolor.

Detta verkade vara ett direkt svar på min artikel.

Gary Rubinstein och Noel Hammatt undersökte Newsweeks 10 skolor och diskvalificerade dem som ’mirakelskolor’ därför att de inte mötte en eller flera av de följande kriterierna:  

  1. 1.      lågt naturligt avgångsantal
  2. 2.      höga testresultat
  3. 3.      hög examensgrad (för gymnasiet)
  4. 4.      hög grad att accepteras (till gymnasiet)
  5. 5.      rättvis fördelning engelskspråkiga elever och specialelever
  6. 6.      en hög procent elever som kvalificerar sig för fria eller reducerade måltider [man får alltså inte fri skollunch i amerikansk skola, utan måste betala för den som serveras och har man elever som kan betala så blir kostnaden för mat reducerad?]
  7. 7.      finansiering likvärdig den grannskola som ’misslyckas’
  8. 8.      inga bevis att skolan inte diskriminerar lågpresterande elever [och därmed får upp testresultaten].”

Gary Rubinstein blev så intresserad av mirakelskolfenomenet att han skapade en webbsida för att publicera översikter över mirakelpåståendena.

Ravitch skriver vidare:

“Förra veckan ställde Gary en historia, om en skola som gjorde en tvärvändning vad gäller prestationer och som blev framskjutande presenterad i Education Week, i sin rätta dager.

Denna historia verkade bekräfta den straffpolitik som befrämjats av USA:s skolminister Arne Duncan [Ravitch är som sagt mycket kritisk till att Obamaadministrationen fortsätter i Bushadministrationens spår].

Men när Gary undersökte skolans meriter så fann han en annan historia än den som rapporterats i Education Week.

Därefter granskade Gary mirakelhävdandena rörande New Orleans Recovery School District. New Orleans har vitt och brett framhållits som bevis på att otroliga resultat kan åstadkommas genom att göra sig av med lärarfack och omstöpa de flesta skolor till privata friskolor.  

För två dagar sedan upprepades den ofta berättade sagan i en ledare i New York Times. Ledaren börjar med påståendet att före orkanen Katrina så gick mer än 60 % av New Orleans elever i sviktande skolor och nu gör bara 18 % det.

Bland de frågor man inte frågade: är eleverna i New Orleans idag desamma som gick i skolorna före orkanen? Hur många av stans fattigaste barn återvände? Vilken är definitionen på en ’sviktande skola’? Var definitionen densamma före som efter orkanen? Vilka metoder är det, som de skolor man antar är bättre, använder för att producera sådana mirakel?

Återigen så fann Gary att upphaussningen överträffade verkligheten.

Genom att undersöka statens data, fann Gary att distriktet faktiskt är en av de lägst presterande i Louisiana. Faktiskt så är det 69:a av 70 distrikt [alltså nästan i absoluta botten]. Staten gav ett D- eller ett F-betyg till 87 % av skolorna i Recovery School District. Dess mycket utbasunerade ’förbättring’ baseras på en statistik som överdriver tillväxt för distrikt med låga baspoäng [???].

Lärdomen man borde dra i allt detta avslöjande är inte att fattiga ungar inte kan lära. Naturligtvis kan de. Låt mig säga det ännu en gång, sakta: Ja, fattiga ungar kan lära och utmärka sig. Men vare sig barn är fattiga eller inte, så är utbildning en långsam, stegvist ökande process.

Medan det är sant att en elev kan uppvisa remarkabla förändringar i attityd och motivation och demonstrera stora testpoängvinster på en kort tidsperiod, så är det i sanning sällsynt att en hel skola eller ett helt distrikt upplever en dramatisk ökning av testpoäng.

Varje stor förändring i poäng för en skola eller ett distrikt på en kort tidsperiod borde utlösa skepticism och ett krav på bevis, inte ett villigt uppskov med misstro [se klass 9A-serien här i Sverige!!!].  

Precis som du [skriver Ravitch till Deborah som hon har sin blogg tillsammans med, de verkar skriva sina inlägg i brevform till varandra] så tror jag inte att testpoäng i sig själva är en äkta ställföreträdare för [ett äkta mått på] prestation därför att testpoäng kan ge uttryck för inget mer än kraftiga investeringar i testförberedelser.

Som Daniel Koretz poängterar i sin värdefulla bok ‘Measuring Up; vad testning av utbildning egentligen säger oss’ alltför mycket testförberedelser kan äventyra värdet i åtgärden.

Jag brukade tro att testpoäng var ett tillförlitligt mått på akademisk prestation. Nu anstränger jag mig att inte förväxla de två [testpoäng och akademisk prestation].

Har vi inte sett vitt spridda bevis för fusk och spel med systemet, det verkar uppenbart att överanvändningen och missbruket av standardiserade test förvränger/snedvrider utbildningsprocessen, inskränker läroplanen och står i motsats till meningsfull utbildning/undervisning.

Men så länge som statliga ämbetsmän insisterar på att göra testpoäng till mått på lärarkvalitet och skolsuccé, borde deras påståenden bli ytterst noga granskade under användning av de mått de själva ‘made the coin of the realm’ [under användning av samma premisser som de utsätter andra för?].

Många av de skolor som politiker hyllar som succéer har meriter som inte skiljer sig från andra skolor vilka politiker stänger [och hur är det för eleverna att måsta byta skola?].

Jag oroar mig över att den nuvarande fixeringen/besattheten av testpoäng har rört sig utom kontroll och skadar elever/studenter, lärare, rektorer och utbildningskvalitet. Hur ska vi återfå vårt sunda förnuft?”

Vilka åtgärder borde man egentligen använda i skolan? Vilka frågor borde man ställa? Var borde man rikta sökarljuset? Vad är det man inte vill, unviker att se?

Se Daniel Lind om social rörlighet i ”Frihet och ofrihet i framtidens Sverige”:

”Med nästan kuslig precision har regeringen under de senaste fyra åren satt igång processer som på sikt leder till ett helt annat samhälle.

Konsekvensen av detta blir lägre social rörlighet och en mer ojämlik fördelning av livschanser. Det gamla privilegiesamhället återkommer i ny tappning och Sveriges konkurrenskraft försvagas.”

Mer om problemen med privatisering av äldrevård i Storbritannien och myten om ålderschocker och att vi inte kan finansiera tryggheten…

19 oktober, 2011 § 2 kommentarer

Fortsättning från föregående postning.

I mitt snabba referat från engelskan:

Vårdpersonal var väl medvetna om oron över vårdstandarden inom hela äldrevårdssektorn och tvivlade på att saker skulle förbättras, samtidigt som personalens arbetsförhållanden blev sämre.

Retoriken där som här och överallt är ju att vi inte kommer att kunna finansiera de allt fler äldre. Något som enligt bland annat Daniel Ankarloo inte är sant.

Det finns inga tillgängliga bevis för att någon ’ålderschock’ hotar oss.”

Se också hans bok ”Välfärdsmyter – visst har vi råd att finansiera tryggheten.”

Lango Gamanga, anställd hos Fremantle, säger:

”Fremantle lurar oss. De får oss att ta hand om alltför många människor på en gång. De flesta hem är underbemannade (Fremantles årliga rapport diskuterar problem med att behålla personal).”

”En del av de boende har inte någon familj, så de ser oss i personalen som deras familj. De bävar för när vi ska ta ut ledighet. Det är en viktig service vi ger”

säger Jackie Mitchell.

Allmänheten har sett allt detta och stöttat de strejkande.

”Min mamma var på Merrivales ålderdomshem”

säger en äldre man på en strejk nyligen.

”De [vårdpersonalen] tog hand om henne så bra. Min mamma var inte rik. Hon bodde i en kommunlägenhet [hyreslägenhet?] hela sitt liv. Vårdpersonalen var fantastisk med henne. De tog ut henne och såg verkligen efter henne.”

“Hela idén med vård har spårat ur. Jag skulle inte rekommendera någon att gå in i vårdsektorn idag. Det handlar om hela arbetsetiken. Det känns nästan som en förvaringsplats/lager [de boende ses inte på med respekt som levande varelser från högsta ort? Utan som kostnader och besvär?]”

säger Carmel Reynolds.

Situationen blev än mer utmanande när kommunledningen annonserade att man ville stänga ett äldreboende.

Personalen blev förskräckt över de tänkbara följderna av stängningen.  Det fanns en tvist med ett annat vårdföretag, Catalyst Housing, som inte verkade gå att lösa och som gjorde saker än mer komplicerade.

“Om jag hade varit yngre skulle jag gå någon annanstans”

säger Ann Quinn och fortsätter

”Jag skulle inte vara här. Jag skulle gå.”

Strejkarna börjar bli modfällda. Ja, vem är mest uthållig? De med pengar och resurser sitter på fler trumfkort?

Det som var ännu mer demoraliserande var kommunledningens erkännande – i en annan rapport – att nedskärningarna i löner och villkor för personalen inte hade gett den önskade, billigare, mer effektiva servicen. Det började ovanpå allt annat bli klart att lidandena hade varit förgäves.

Den höga personalomsättningen hade varit kostsam och de privata serviceföretagen kunde inte leverera service inom budgeten. Rapporten gjorde klart att försöket att mildra förluster genom att skära ner lönerna genom en ’högprofilförändring’ (striden med vårdpersonalen) hade misslyckats.

Det andra vårdföretaget Catalyst Housing lämnade in en fordran på 17 miljoner pund till kommunledningen. Det verkade som om detta företag hade underuppskattat kostnaden för förbättring vad gällde nya vårdhjälpmedel (??). Fallet gick till skiljedom.

“Detta har pågått för länge nu. Vårdpersonalen är demoraliserad. En del människor har depressioner och är stressade [dvs mår rejält dåligt]”

säger Sandra Jones.

“Det är svårt att fortsätta och fler och fler människor slutar… men jag tror att vi måste fortsätta strejka”

säger Pat Ward.

Hon hade arbetat i Barnets äldrevård i mer än 20 år när hon tvingade skriva på Fremantles kontrakt och hon var extra arg.

”De tvingar fram underskrift genom hot/skrämsel.”

Det finns dock en del uppmuntrande saker. Man har fått ett enormt stöd från fackets gräsrötter och man sätts allmänt högt, liksom man sätter andra strejkande. Kampen att överleva finansiellt och ovilligheten att till sist överge sin kampanj har väckt stor respekt.

Det finns också vissa tecken på att kampanjen har varit till nytta för andra, t.ex. i Bristol, där en fackrepresentant säger att de använt erfarenheten från Fremantleexemplet för att förklara farorna med privatiseringar för arbetare och kommuners service. Fremantle är ett klassiskt exempel på hur man inte kommer att spara pengar, leverera service – eller behålla personal.

Men det kommer inte att bli några stora triumfer för människor som jobbar inom vården. Det blir det sällan när privatiseringar fortsätter.

Catalyst House vann tvisten nämnd ovan och detta kostade flera miljoner pund för kommunen (pengar som kunnat användas till en massa annat och mycket bättre).

2011 växte också oron över standarden i Barnets äldrevård. Förutom personalens bekymmer över effekten av den service som ges, arbetsbörda och arbetstid, så fann man legionella i tre hem.

Vårdpersonalen fortsätter betala: tidigare detta år så presenterades personal som åker runt till äldre med ett kontrakt där deras löner skulle skäras ner liksom semestrar och reseersättningar.

Ändå fortsätter kommunledningen i Barnet med sina planer att massprivatisera kommunservice. Trots att revisorer kom med en rapport som gjorde ner dess upphandling och processer rörande kontrakt, men man fortsätter ändå på den inslagna vägen.

Och man har visat här i Sverige att oerhört många äldre är för skröpliga för att välja, se ”Många äldre har inte själva förmåga att välja sin omsorg”. Apropå s.k. ”valfrihet”. För vilka är ”valfriheten”? För gemene man verkligen?

Tillägg: Peter Gerlach skriver i kapitlet ”Informationsekonomi – Varför är privat vård ofta dyrare än offentlig?” i boken ”Nationalekonomi för vänstern”:

”Nationalekonomisk forskning har emellertid visat att det också finns stora problem med de system för privata utförare av offentligt finansierad vård som är under uppbyggnad i Sverige. I en kanadensisk metastudie har Philip J. Devereaux och ett antal forskarkolleger sammanställt data från 15 olika amerikanska och kanadensiska studier och jämfört skillnaden att dö mellan privata vinstdrivna sjukhus och privata icke vinstdrivna sjukhus [se också här och här]. /…/

…mortaliteten på de vinstdrivande sjukhusen är signifikant högre än i de icke-vinstdrivande för behandling av samma sjukdomar.”

Det är också enligt honom vanligare att den offentligt producerade vården presterar bättre än den privata i termer av effektivitet än tvärtom. Och det förklaras med något som kallas informationsekonomi. Han skriver också om informationsassymetri:

”Asymmetrisk information är ett begrepp som används inom nationalekonomi för att beskriva situationer där parter som ingår ett avtal har tillgång till olika förhandsinformation. Enskilt eller samman med andra faktorer kan asymmetrisk information leda till ett snedvridet urval.”

Det finns en massa att säga och skriva om detta, men bland annat skriver han:

”Det kan låta cyniskt att en läkares val av behandling skulle styras av lönsamhet, men faktum är att det inom nationalekonomin finns mycken forskning om producentdriven efterfrågan på just sjukvårdsområdet. Att producenter vill öka efterfrågan på sina produkter är inget nytt.”

Vårdproducenten kan driva fram en efterfrågan som inte skulle ha funnits om patienten hade haft mer kunskap om tjänsten.

Människor riskerar att bli både under- och överbehandlade.

Och vad gäller valfrihet inom ett annat område i samhället, nämligen skolan, skriver Bengt Göransson i sin bok ”Tankar om politik” att en enskilds valfrihet aldrig provas mot andra elevers valfrihet.

”Föräldrars och elevers valfrihet lyfts fram utan problematisering.”

”Det tas för givet att varje elev när som helst ska kunna välja en annan skola. Men om fyra elever i en skolklass plötsligt väljer en ny skola får deras val ofta svåra konsekvenser för de elever som stannar kvar. De senares reella valfrihet beskärs eftersom klassen kanske måste upplösas och de kvarvarande eleverna tvångsförflyttas.

Och om en friskola strax innan skolstart får klartecken kan det innebära stora problem för den kommunala skolan, som inte fått chans att budgetera för minskat elevantal, utan står där med för många lokaler, lärare osv.

Läste också om kritik som riktats mot kommunala småskolor här vilka saknar kurator. Men hur är det med dessa specialfunktioner i privata skolor?

Se slutligen Daniel Lind i ”Regeringens politik ökar ofriheten”:

”Regeringen har rört sig bort från den sammanhållna skolan. Val ska göras tidigare, elever ska sorteras och elitklasser införas. Uppdelningen mellan yrkes- och teoretiska studier har cementerats. Genom mindre resurser och ändrade antagningsregler har komvux funktion som andra chans kraftigt beskurits. 25:4-reglen har slopats.

De med allra svagast utbildningsbakgrund har drabbats genom att rekryteringsbidrag och korttidsstudiestöd i stort sett har avskaffats.

Den sammantagna effekten av detta blir att barn som kommer från stabila och stimulerande hemmiljöer gynnas.

De som inte har rätt stöd hemifrån och de som behöver lite mer tid för att hitta rätt väg in i vuxenlivet kommer att bestraffas.

Moderaternas uttalade mål är att skattekvoten ska ned till 40 procent av BNP. Det innebär att skatterna behöver sänkas med ytterligare 200 miljarder kronor.

Priset för detta betalar alla de som hade gynnats av den omfördelning som dessa resurser hade kunnat resultera i – i form av en aktiv politik för fler jobb, högre kvalitet i skolan och vården och insatser som direkt riktas mot att stödja de mest utsatta grupperna.

Regeringen har i stället valt att öppna upp för gräddfiler i vården och att stimulera den snabba tillväxten av privata sjukförsäkringar.

Principen om vård efter behov urholkas snabbt. I stället för omfördelning är regeringens standardmedicin ytterligare skattesänkningar.

OECD menar att effekten på den sociala rörligheten av sänkta inkomstskatter för låginkomsttagare är ‘unclear’ [oklar].

Så om högerpartierna påstår att sänkta skatter gynnar låginkomsttagarna, så finns inga bevis för den saken. Folket ska hållas på mattan med nyauktoritära metoder, lyda och hålla tyst. Inte ifrågasätta, framförallt inte göra det kraftfullt. Unni Drugge skriver så bra:

”… avund, ett begrepp som ofta och gärna används som argument mot kritik. De är bara avundsjuka, brukar den kritiserade och dennes tillskyndare utbrista. Den påstådda avunden gäller i regel utseende, rikedom, status, exponering och makt. I och med att kritiken avfärdas som simpel avundsjuka blir den detroniserad och det går inte längre att ifrågasätta den som tilldelats orimliga favörer.

Sällan kopplas avund samman med begreppet rättvisa. Ändå borde varje folklig resning inbegripa ett visst mått av avund: Varför ska just den samhällsklassen eller gruppen vältra sig i överflöd? Har de verkligen förtjänat det?

Det är när grunden för vissa individers och gruppers upphöjelse och privilegier känns felaktig som avunden faktiskt är ett välbehövligt bränsle för förändring. När utseende, ärvda titlar, hot, fusk och rövslickeri ligger bakom framgång växer avunden ur en moralisk övertygelse, ur en djupt förborgad rättvisekänsla./…/

Den lättroade massan (vad nu denna består av) sitter framför undermåliga underhållningsprogram och flinar snällt åt tramsiga skämt. De beundrar nyrika kändisar som visar upp sina smaklösa hem som de kunnat skaffa sig just pga massans penningstarka beundran.

Ja, folk är snarare toleranta än missunnsamma inför vissa gruppers särställning.

I detta vilar visserligen något vackert – tolerans och generositet är ju fina mänskliga egenskaper – men det finns också en beklämmande aspekt hos den medgörliga massan.”

Så bra skrivet! Läs också mulans och Anjas kommentarer till Drugges postning.

Jag tror också att motsättningarna i samhället kan komma att öka p.g.a. växande skillnader mellan människor och det gagnar ingen av oss. Ja, det börjar röra på sig. Oroar högerkrafterna? Vilka motreaktioner kan komma från dem med makt (från högerregeringar och högermedia runt om i världen)?

Solidaritet och medkänsla, vadå, från högerregeringen? De ser bara om sitt eget hus, inget annat. Deras inlevelseförmåga i andra är begränsad.

Men många med positioner och höga inkomster har inget emot att bidra till trygghet för alla i samhället. Se här och här bland annat. För de har det fortsatt väldigt gott ställt (och kan sova gott på natten). Ja, vilka avundas vem? Vilka avundas de som knappt har pengar till mat, som är sjuka osv osv osv? Vilka kan verkligen avundas dessa?

Kommer nog också att blogga om Jonathan Tasinis artikel “En enorm majoritet – inkluderande de flesta republikanska röstande – stöder miljonärsbeskattning i New York.”

Och återigen; borde inte svensk media och inte bloggare rapportera om saker som dem ovan samt om de snabbt växande klyftorna i Sverige? Och göra det riktigt rejält indignerat!

Ger privatiseringar bättre vård?

Har en individ som växer upp i Sverige möjligheten att bli det hon vill bli, oberoende av hennes uppväxtvillkor och familjeförhållanden? Kommer hon att ha det i framtiden med den politik som förs?

4 april, 2011 § Lämna en kommentar

[Uppdaterad 5 april, se slutet av denna postning].

Sofie Wiklund skriver i ledaren ”S i Dalarna redo att ta kampen”:

”Det är också viktigt att locka fler yngre till vårdyrket, eftersom 25 procent av de anställda i en del dalakommuner kommer att gå i pension inom loppet av några år.  Samtidigt minskar antalet som söker till gymnasiets yrkesförberedande program. Det beror på att den moderatledda regeringen sett till att den som väljer ett yrkesförberedande program inte får högskolebehörighet. Genom det får arbetsgivarna ett argument att sänka lönerna för dem med praktiska yrken, samtidigt som möjligheten att byta jobb försvåras.”

Daniel Lind är en av dem som bidragit med ett kapitel i boken ”Nationalekonomi för vänstern – teori för jämlikhet och välfärd”, han skriver om ”Social rörlighet – Hur långt från trädet faller äpplet?”:

”Har en individ som växer upp i Sverige möjligheten att bli den hon vill bli, oberoende av hennes uppväxtvillkor och familjeförhållanden?/…/

… vilka institutioner är det som möjliggör en hög grad av social rörlighet?/…/

… sannolikheten att sonen till en far med en inkomst i den lägsta kvintilen [alltså dem med lägst inkomster, se diagram ovan] också hamnar i den gruppen [den kvintilen] som vuxen [är] drygt 26 procent i Sverige (om rörligheten hade varit helt slumpmässig hade sannolikheten varit 20 procent [dvs. sannolikheten ligger ganska nära slumpmässighet?]).

På motsvarande sätt är sannolikheten drygt 37 procent att den son som har en far i den lägsta inkomstkvintilen också hamnar i denna grupp. De rika verkar alltså sitta ganska säkert i Sverige [och detta trots de ‘höga skatterna’ här! Trots den värnskatt som de med högst inkomster betalat osv.?] och i detta avseende sticker vi inte ut i förhållande till de flesta andra länder.

Särskilt intressant är det faktum att USA i jämförelse med de nordiska länderna har en lägre social rörlighet i samtliga kvintiler utom i de rikaste, där Norden och USA är ganska lika [ja som sagt, verkar de rika sitta ganska säkra ÄVEN här i Sverige och de nordiska länderna!].

Störst skillnad är det för den grupp i samhället som har de allra lägsta inkomsterna. Sannolikheten att sönerna till de fattigaste amerikanska fäderna i sin tur också blir fattiga är drygt 42 procent [dvs. nästan varannan son]./…/

Den sociala cementeringen av uppväxtvillkor och familjeförhållanden i dessa inkomstgrupper [svansarna av inkomstfördelningen, dvs. dem med högst och dem med lägst inkomster] är betydligt starkare i USA än i Sverige. Möjligheten för de fattigaste grupperna i USA att skapa sig ett bättre liv för kommande generationer är i praktiken avsevärt mycket mindre än i andra länder i västvärlden. Den amerikanska drömmen kan på goda grunder ifrågasättas.”

Lind skriver också att likhet i utfall (dvs. vilka inkomster man får och att de är ganska lika) leder till likhet i möjligheter. Högern hävdar att jämlikhet i utfall hämmar den ekonomiska utvecklingen och begränsar individens frihet. Man hävdar jämlikhet i förutsättningar framför jämlikhet i utfall.

”Då man ofta antar att hungriga vargar jagar bäst är det rimligt att se större inkomstskillnader som en motiverande kraft för att klättra på inkomststegen.

[se dessutom forskning om drivkrafter i människor, något amerikanen Dan Pink har skrivit om i boken ‘Drivkraft’].

Men forskningen om social rörlighet visar det motsatta – den sociala rörligheten är som vi sett högre i länder med små inkomstskillnader och lägre i länder med stora inkomstskillnader. Hur kan detta komma sig?

En uppenbar ingång är att de institutionella förhållanden som begränsar inkomstskillnaderna även bidrar till att stimulera den sociala rörligheten. Till exempel minskar ett mer omfattande progressivt skattesystem skillnaderna i disponibla inkomster, samtidigt som det kan finansiera socialarbetare och utbildning [men detta progressiva skattesystem verkar inte ha missgynnat de rikaste i Sverige! Se ovan].

Till detta bör också läggas den snabbt växande insikten om att inkomstskillnader i sig själva påverkar människor hälsa och produktiva förmåga [dvs. de bidrar mindre till samhällsekonomin därför att deras hälsa är sämre. Dessutom tror jag man är mindre kreativ om man oroar sig för sin ekonomi, om inte förr så på sikt]./…/

[Inkomstskillnader] förstärker /…/ redan etablerade sociala skillnader som minskar individens faktiska möjligheter att röra sig uppåt i inkomstfördelningen.

[Något de som har det bäst ställt inte har något emot? Och hur påverkar detta solidariteten i och mot samhället ovanpå allt annat?]

Den välkände sociologen Gösta Esping-Andersen argumenterar för att stora klyftor minskar den sociala rörligheten. /…/

Små inkomstskillnader, och de institutionella förhållanden som bidrar till detta, stimulerar den sociala rörligheten och stärker individens faktiska möjligheter i livet.

Likhet i utfall leder till likhet i möjligheter./…/

[Ekonomen Gary] Solon lyfter fram tre dimensioner som påverkar den sociala rörligheten. Den sociala rörligheten minskar när: (i) familjearvet är starkare i egenskaper som gynnas på arbetsmarknaden, (ii) avkastningen på barnens humankapital är hög, (iii) utbildningspolitiken missgynnar svaga grupper.

I en nordisk kontext är det inte orimligt att anta att den generella välfärdsmodellen på olika sätt har minskat betydelsen av familjearvet i de egenskaper som gynnas på arbetsmkarknaden.

[och återigen de rikaste i Sverige har suttit säkra även i denna modell! Så de har väldigt liten anledning att känna sig hotade eller oroade, trots de ‘höga skatter’ de betalat! I not 26 skriver också Lind ‘Värt att notera är att OECD [som inte kan anklagas för att vara vänsterideologiskt] också menar att effekten på den sociala rörligheten av sänkta inkomstskatter för låginkomsttagare är ‘unclear’. 

Denna kompensation har inte minst kanaliserats genom den sammanhållna skolan där barn från många olika samhällsgrupper gått i skolan tillsammans över en längre tid [men nu vill man inte gå i skolan med kreti och pleti längre?]. Det här kan jämföras med det tyska skolsystemet som tidigt skiljer på elever i studie- respektive yrkesförberedande klasser./…/

Utbildningssystemets betydelse för den sociala rörligheten är kanske också det mest utforskade området. Resultaten är tydliga. Införandet av den sammanhållna skolan i de nordiska länderna bidrog till att öka den sociala rörligheten, främst genom att kunskapsskillnaderna minskade när arbetarungarna tvingades gå fler år i skolan, men också genom att homogamin minskade. Med homogami avses här tendensen att hitta en partner från samma inkomstgrupp som man själv tillhör. /…/

När OECD deifinierar social rörlighet i sammanvägda termer av klass, utbildning och inkomst blir några av deras slutsatser att den sociala rörligheten är hög i länder som har:

  • En socialt blandad skola där den kunskapsmässiga sorteringen och gredringen sker sent och där lärandet sker gemensamt.
  • En väl utvecklad offentlig sektor och progressiva skatter som omfördelar resurser från dem med höga inkomster till dem med lägre.
  • En arbetslöshetsförsäkring som upprätthåller inkomster vid arbetslöshet.
  • En hög facklig organisationsgrad och kollektivavtal som täcker en stor del av arbetsmarknaden.

/…/ Ju tidigare eleverna får välja inriktningar eller på annat sätt sorteras, desto mer kommer valet att göras [eller inte göras] av föräldrarna. Det är därför naturligt att valfrihetsreformer i skolans tidigare åldrar verkar negativt på den sociala rörligheten.”

Men högern vill inte ha någon konkurrens, även om de retoriskt pratar om frihet (liberalerna) och valfrihet.

Lind fortsätter (s. 222):

”En hög grad av social rörlighet är inte bara ett viktigt mål ur ett rättviseperspektiv, det är också ett viktigt mål av ekonomiska skäl. En begränsad social rörlighet är likställt med ett begränsat utnyttjande av potentialen i ekonomin.

Om högskolor och universitet bara rekryterar studenter ur de två högsta inkomstkvintilerna kommer de aldrig att rekrytera de bästa studenterna. En begränsad social rörlighet skapar också en känsla av ofrihet och hopplöshet vars skadeverkningar vi bara kan gissa oss till. Det ekonomiska värdet av hopp går inte att överskatta.

Framtidens sociala rörlighet bestäms av förhållanden som råder idag och av de val vi gör framöver. Det handlar om politik, om insikten att inget är ödesbestämt.”

Tillägg 5 april: och i Stockholm inför de nu elitklasser på högstadiet, se t.ex. blogginlägget Nu inför moderatregeringen elitklasser – allt fler steg tas i riktning mot indelning i Herrskap och TjänstefolkMen forskning visar att dylika klasser varken gynnar de hög- eller lågpresterande. Social bakgrund har fått större betydelse återigen.

Och det finns skäl att tro att friskolor precis som i USA inte bidrar till den innovation och allt det nytänkande som man trodde att ”konkurrens” och icke-offentligt drivna skolor skulle bidra till. Skolan i USA har inte blivit bättre av ökad konkurrens, snarare tvärtom. Man har samma problem där som här, med sjunkande färdigheter i matte och läsning/läsförståelse och detta trots (eller kanske tack vare?) program som No Child Left Behind (sjösatt av Bush).

Den amerikanska utbildningshistorikern Diane Ravitch skriver i debattartikeln ”No Child Left Behind kommer inte att ge den påtagliga förbättring i amerikansk utbildning som man hoppas ska ske” (min översättning), se nedan.

Men först rent parentetiskt, en moderatpolitiker i kommunen där jag bor sa till ett antal protesterande lärare att

”Nu passar det att protestera [när man minskar lokaltillgången], men när har ni [lärare] kommit med idéer om själva verksamheten till oss politiker? [nu kan ni komma och gnälla, men hur sköter ni er egentligen? Hur nytänkande och innovativa är ni egentligen?]”

För det första har inte offentliganställda de senaste tjugo åren blivit hjärntvättade med bristen på pengar, så till den grad att man slutat önska sig något överhuvudtaget nästan? Ovanpå det har friskolorna bidragit till en osäkerhet och uppsplittring som fått återverkningar i vad som upptagit lärares tankar och energi (stress och brist på arbetsro).

Denne moderatpolitiker var faktiskt ganska oförskämd (och speglar den syn många av hans gelikar har och tyvärr också andra politikers syn, som bekänner sig mer till vänsterideal) och visar förmodligen också bristande insikt i vad som faktiskt sker ute i kommunens skolor, inklusive det som tidigare skedde (innan friskolors tillkomst).

När denne manlige moderatpolitiker var kommunalråd var han tydligen oerhört svår att få tag på (det var näst intill omöjligt att få tag på honom) och man kan ju undra hur hårt HAN arbetade? (han kanske skulle ha åkt ut i skolorna i kommunen och andra inrättningar i kommunen på studiebesök). Han som lyfte en hög lön. Inte lär en sådan politiker jobba mer eller ens få mindre inflytande över andra människor om politiken får en ännu mer underordnad roll. Ganska syrligt och ironiskt.

Diane Ravitch skriver:

”När ‘friskolor’ startade i tidigt 1990-tal så lovade deras supporters att dessa skulle släppa lös en ny era av innovation och effektivitet. Nu finns det runt 5000 ‘friskolor’ i USA vilka tjänar 3 % av nationens elever och Obama-administrationen puffar för många fler.

Men löftena har inte infriats. De flesta studier på ‘friskolor’ erkänner att de kraftigt varierar i kvalitet. En större utvärdering av ‘friskolor’ fann att i jämförelse med vanliga offentliga skolor så fick 17 % av ‘friskolorna’ högre testpoäng, 46 % hade förbättringar som inte skilde sig från sina offentliga motparter och 37 % var påtagligt sämre./…/

Mot bakgrund av studier, utvärderingar och federala testdata, så sammanfattar Ravitch det hela med att avreglering och privat skötta friskolor inte var svaret på de djupt rotade problemen i amerikansk utbildning. Om ingenting annat så representerar de ett hoplappande i utkanterna av systemet. De påverkar liven hos ett LITET antal elever men gör ingenting för att förbättra systemet som upptar de resterande 97 %./…/

den bästa oberoende variabeln för låg akademisk prestation är fattigdom – inte dåliga lärare.”

Blev det historiens kortaste vänstervåg?

1 april, 2011 § Lämna en kommentar

Göran Greider skriver bland annat i dagens ledare ”Historiens kortaste vänstervåg”:

”Denne Waidelich är en man som nämner Kjell-Olof Feldt som politiskt föredöme och som utan minsta tvekan hör till den högra sidan i det socialdemokratiska partiet./…/

 I sina första kommentarer talade han exempelvis väl om Rut-avdraget och berättade att hans fru utnyttjar det – en liten freudiansk felsägning som gav prov på det uråldriga genuskontrakt som detta statsbidrag så effektivt håller vid liv./…/

…de ställer upp på den version av modernitet som liberaler och marknadsideologer slagit fast: endast privata tjänster ska tillåtas växa [den offentliga konsumtionen har aldrig varit större än den privata, ens då offentlig sektor var som störst. Jag skulle vilja blogga mer om Daniel Ankarloos bok ‘Välfärdsmyter]./…/

 Varför vågar de inte stå för en modernitet som är deras egen?

På intet sätt skulle ju det utesluta övertygelsen om att en vital marknadssektor är avgörande för samhället. Tvärtom. De rätta offentliga satsningarna höjer ribban i hela samhället, vilket näringslivet också alltid tjänar på./…/

[Det är] sorgligt att denna duo nästan inte lyckas hitta några marginaler alls för att utmana den borgerliga ordningen när det gäller ekonomisk politik.”

Bo Degerman skriver i recension av Ronny Ambjörnssons nyutgåva av självbiografin ”Mitt förnamn är Ronny”:

”Pågår klassresor fortfarande? [se Daniel Lind i ‘Mellan dröm och verklighet]. Antagligen, men man undrar ju i en tid då friskolor och läxhjälp verkar starkt sorterande och då konkurrensen hårdnar trots alla utjämningsförsök [fernissa som inte kommer att hjälpa särdeles mycket] via utbildningspolitiken [det enda som hjälper här är ett samhälle med små klyftor mellan människor, något jag också tror är ett ekonomiskt starkare samhälle].

Den som vill företa en klassresa idag måste lyckas bra i skolan, slå sig på affärer eller söka på de smala områden där hög utbildning och formell komptenes har underordnad betydelse, till exempel inom politiken eller idrotts- och nöjesvärlden – väl att betänka dock att de två sistnämnda områdena snarare skall betraktas som kändisskap med allt vad det innebär av kortvarigt ljus.

Hur går det för den som inte lyckas i skolan, saknar affärssinne och inte ställer upp i Big Brother? Dömda att vara nedklassade och inte ‘lyckas’? Att vara kvar?

Ronny Ambjörnsson hade tur som föddes med läshuvud. Fast det säger han inte.”

Bakomliggande och grundläggande värderingar i politiken…

1 mars, 2011 § Lämna en kommentar

Se siten ”Svenneskräp” här.

Bengt Göransson skriver apropå politiker:

”… den som utan att ha någon enda referens till bakomliggande och grundläggande värderingar väljer beslutsförmågan [regeringsduglihet i detta fall] som kampanjbegrepp ska man se upp med. Han förordar i själva verket en avintellektualisering av politiken…”

En intervjuare i TV hade inför valet 2010 frågat en ledande politiker vad som karakteriserat årets valrörelse. 2006 års kampanjord förklarades av intervjuaren vara förbrukade och omöjliga att återanvända.

”… ett påstående som redan det borde skrämma en tänkande och politiskt intresserad medborgare.”

Ja, sannerligen!

Göransson menar att de som ivrigast ägnar sig åt ekonomistyrning i själva verket kan vara de som slarvar mest med offentliga medel. För man lockas i sin budgetplanering praktiskt taget alltid att satsa på utgifter som passar till disponibla medel istället för att försöka skaffa resurser till sådant man anser viktigt att göra. Och det som i slutänden godkänns orkar man sedan inte ägna sig åt.

”… ordval avslöjar ofta bakomliggande värderingar, eller vad värre är frånvaro av värderingar.”

Försökte hitta Nyvässatartikeln ”Stolt svensk underklass”, hittade istället ”Välgörenhet – parfym för dåligt samvete” där man kan läsa:

”Den grundläggande idén om solidariteten handlar om följande: att du och jag kan byta plats med varandra. Att slumpen ofta avgör våra livsöden. Den rike kan bli fattig. Den starke kan bli svag. Den friske kan bli sjuk.

Det var med detta i åtanke som arbetarrörelsens politiker byggde en välfärdsmodell baserad på socialförsäkringssystem, en a-kassa, som tillsammans bildade ett socialt skyddsnät. Att betala skatt efter bärkraft är en solidarisk handling. Att vara medlem i facket likaså. Den som i stället ägnar tid åt att legalt skatteplanera, skattefuska eller begå ekonomiska bokföringsbrott ser främst till egennyttan – inte till samhällsmedborgarnas gemensamma intressen.

Under lång tid (25 år) har politiken fått ge vika för den så kallade marknaden och en övertro på den enskilde individen oavsett om vi haft en socialdemokratisk eller borgerlig regering. Skillnaden har varit hastigheten i denna reträtt. I kölvattnet på denna avveckling har välgörenhet och frivilligarbete återkommit som en välpolerad fernissa – en parfym för dåliga samveten.

Marknadsliberalerna påstår att det skulle finnas en motsättning mellan individualism och kollektivism. Det är också fel. De är inte varandras motpoler. De – tvärtom – förutsätter varandra. Värnar vi det kollektiva intresset så skyddas även individen. Varför skulle Sverige annars ha varit en bred hemvist för klassresor av sällan skådat slag?

De som pratar mest om konkurrensens goda effekter är ofta, kanske oftast, de som är mest intresserade av att minska denna konkurrens, i skola, arbetsliv osv.? De vill inte ha konkurrens av alla olika slag av eventuella begåvningar i underklassen? Det gäller att rädda sig själv i ett sådant här samhälle? Och som sagt, man väljer inte vilken familj man föds in i. Och det är inte alls sant att The American Dream finns i USA.

Se bloggen Det progressiva USA i ”Uppåt för IT-industrin i Silicon Valley, nedåt för lärarna”.

”…i skuggan av de här lönerna så skriver Jill Tucker i San Francisco Chronicle om hur 30 000 eller fler lärare samtidigt får sparken här i Kalifornien./…/

Med tanke på att USA redan har ett undermåligt skolsystem och att Kaliforniens skolor är bland de sämsta i hela landet så är det här en dödsstöt mot hundratusentals fattiga elever i de allra sämsta av Kaliforniens redan vedervärdiga skolor. (Som finansieras genom fastighetsskatten och därför är graderade efter föräldrarnas löner). Ju lägre lön du har och ju fattigare stad du bor i, som Milpitas nere i södra Silicon Valley, ju sämre möjligheter har dina barn att någonsin få ett bättre liv än det du själv har.

På det området är USA ett synnerligen brutalt klassamhälle.”

Postningen ”Det nya paradoxala fattig-USA och dess skeva ekonomiska politik” avslutas med:

”Nu har dock demokratidemonstrationer även startat här i USA Wisconsin Protests: Labor Protests Draw Thousands Across The Country så det är inte omöjligt att den makalösa högervågen vi har sett sedan 1980-talet kan vara på väg att svänga.”

Se också bloggen ”Teachersolidarity.com – The Global Assault on Teaching, Teachers and their Unions: stories of Resistance” eller ungefär ”Det globala angreppet på lärande, lärare och deras fackförbund: motståndshistorier” i ”US Wide Demonstrations in Support of Wisconsin Teachers”:

”Demonstrations are being held across the US today in support of teachers and other public sector workers in Wisconsin

The teachers, librarians, snow plough drivers and other public service workers in Wisconsin are on the 12th day of their protest and today a rally there attracted  70,000 people.

[Demonstrationer hålls idag över hela USA för att stödja lärare och offentligganställda arbetare i Wisconsin.

Lärarna, bibliotekarierna, de som kör snöplogarna och andra anställda arbetare inom offemtlig service i Wisconsin är inne på sin 12:e dag av protester och idag drog en samling 70 000 människor]./…/

Meanwhile many other states in the US are planning on following Wisconsin’s lead – however  they are being faced by a determined opposition from teachers and other public sector workers as they seek – like so many other governments throughout the world – to make public services and the poor pay for capitalism’s crisis.

[Under tiden planerar många stater i USA att följa Wisconsin, som gick i bräschen – dock kommer de att möta ett beslutsamt motstånd från lärare och andra offentliganställda arbetare när de försöker – som så många andra regeringar över hela världen – att få offentlig service och de fattiga att betala för kapitalismens kris].”

Och se också Motvallsbloggen i ”En lektion om budgetunderskottet i Wisconsin”. Jag skulle vilja återkomma till vad Daniel Ankarloo skriver om ”ålderschock”, ”finansieringsproblemet”, budgetöver- och underskott.

Och i ”The Truth About Pensions” eller ”Sanningen om pensionerna”.  skriver Paul Krugman ungefär:

”Den grundläggande moralen i den officiella berättelsen idag – om åratal av enorma ‘gåvor’ till fackföreningar, som resulterat i gigantiska skulder som inte går att betala – är helt enkelt fel: i stor utsträckning så har pensionsunderskotten uppträtt endast sedan 2007, tack vare den finansiella krisen och även då är dessa underskott inte ens i närheten så stora som man trott i relation till framtida inkomster hos staten.”

Vilka är det som är desperata och rädda – för jämlikhet och solidaritet?

14 november, 2010 § Lämna en kommentar

Klicka på bilderna för att göra dem större och lättare läsbara.

Videon med den amerikanske komikern Stephen Colbert finns i sin helhet här – lyssna och njut!Colbert Roasts President Bush – 2006 White House Correspondents …

Ja, föraktet för de sjuka och arbetslösa består. Se Björn Johnson och Kjell Rautio om sjukförsäkringen, politiken och debatten kring denna.

Och den politik som förs gynnar inte heller oss i medelklassen, framförallt inte på längre sikt. Och den politik som förs är heller inte ödesbestämd. Det finns tusen alternativ. Men detta vill högern för död och pina inte att människor ska bli varse?

Johan Ehrenberg skriver i sin senaste ledare ”Vår uppgift är – vadå? Om poängen med att inte vara en feg pessimist” att ibland är det bra att vara över 50 år.

”Hur kul tror någon att det var att se feldtarna ta över socialdemokratin på 80-talet och förvandla rörelsen till ekonomister?”

Han fortsätter:

”Det vi ser nu på 10-talet är en borgerlig offensiv i alla de länder där systemet [det avreglerade, kapitalistiska] faktiskt visat sig haverera. Det är inte så konstigt att en fjärdedel av det amerikanska folket röstar fram en högervridning, den har stöd av pengarna och ägarna eftersom striden för dem är enkel. Lösningen på krisen få inte bli jämlikhet, medborgarmakt eller starkare gemensam sektor. Lösningen kan bara vara att mota förändring och få de drabbade att ge upp eller skylla på sig själva.

Det är i det ljuset man kan läsa borgerliga regeringars märkliga politik där man försämrar för de svaga. Trots krisen finns det inte ett enda förslag om utjämning, det är bekämpande av ’jämlikhetsanden’ som gäller, just därför att om man börjar vandra jämlikhetens och solidaritetens väg finns det inget stopp./…/

… men jag tror ärligt talat att de med makt över pengar och människors liv begriper bättre. De ser kriserna komma. Men de har ingen lösning. Ingen som de gillar.

Den politiska uppgiften för alla reinfeldtare blir därför att stoppa varje försök till lösning eftersom varje förslag kommer från vänsterkrafter inom den gröna rörelsen, inom fackföreningarna eller inom som bara kräver en så enkel sak som att jordens arter inte ska minska mer.

Alla sunda invändningar mot det rådande kallas ’ansvarslöst’. Hör du inte desperationen? Så vad gör vi nu? Vi inser att vi äntligen har fått en uppgift, en mening med livet, en orsak att organisera oss, och börjar förstå att det är de som är desperata och rädda. Inte vi.”

Journalistförbundets ordförande Agneta Lindblom Hulthén, skriver i ”Anden ute ur flaskan – journalistförbundet om boken Den motvillige monarken” om att

”Anställningstryggheten behövs om människor ska våga hävda sina åsikter på jobbet: viktigt för alla inte minst för journalister.”

Apropå att en projektanställd researcher på Sveriges Radio blev avstängd för sitt medarbetarskap i Den motvillige monarken. Hon skriver att

”… de flesta journalister har hört ryktena, historierna och ibland också sett en och annan bild som inte publicerats.”

Och hon tror också att om rapporteringen om kungahuset hade varit granskande kanske denna granskning också rentav kunnat ha en preventiv effekt! Ja, tänk om! Hon hoppas vidare på en intern debatt inom journalistkåren.

”En omodern, intellektuell, ickepopulistisk debatt om journalistikens roll, om ekonomiska hänsyn kontra publicistik, var och av vem de publicistiska besluten ska fattas och om vad som ska publiceras, men framförallt om vad som inte ska publiceras. De senare är idag betydligt mer att oroa sig över än det förra.”

Se Agnetas krönikor.

Maria-Pia Boëthius i ”Högerskurkarna har lurat oss. Verkligheten är allt annat än vänstervriden”:

”… alliansens intentioner är att öka på klyftorna, sätta press på de mest utsatta och berika de redan välbeställda, valde att fortsätta att rösta på högerns revolution uppifrån. Många har hört av sig till mig och berättat att själva deras livsfundament är skakat, att de ser snett på grannen och undrar om han/hon är en som röstat på att svårt sjuka ska utförsäkras och att tilltron till medmänniskorna ’i huset bredvid’ har rubbats./…/

… alliansen visat upp en hjärtlöshet mot de utsatta som saknar motstycke. Eller att högerpropaganda och lobbyister utpekar Barack Obama, som står till höger om svenska alliansen, som socialist. Sarah Palin sa i en intervju att det inte finns någon högerpolitik som är tillräckligt högerextrem eftersom det gäller att bekämpa vänster-Obama./…/

Vänstern – Jag med har nu i flera år plågat sig själv med att vi inte har någon vision, jag med, och att det är där felet ligger. Men på det har jag börjat tvivla. Visst har vi det, en demokratisk socialism och feminism utökad med en medvetenhet om att om vi fortsätter konsumera som vi gör – och tvingas till – kommer planeten att gå under. Vad vi däremot inte har är medier, pengar, rika lobbyister, mainstreamtidningar, tv-kanaler, pr-industri och så vidare. Och det är där ‘livet’ just nu pågår, i denna informationserans vapenindustri med dess massförförelsevapen. Högern har lärt sig att ge fan i demonstrationer, hur stora de än är. Vad folket tycker är inte viktigt, låt dom gasta på gatorna; sedan gör vi vad vi vill, det är vi som har makten [maktens arrogans]. Senast manifesterat i Sarkozys genomförande av pensionsreformen i Frankrike, trots att demonstrationerna var större än 1968./…/

En vanlig, hygglig, demokratisk vänster, feminism och miljörörelse har demoniserats bortom det anständiga, och resultatet är denna extremhögervåg, som dagens konservativa makthavare – och ingen annan – bär skulden till. Demokrati handlar om respekt och yttrandefrihet; men när högern har alla pengar och alla resurser sätts demokratin ur spel.”

Är verkligen lösningen att ”S blir Nya moderaterna”, som Göran Greider skrev ironiskt i ledare igår?

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin Daniel Lindreflektioner och speglingar II....