Exempel på effekten av privatisering av äldrevård i Storbritannien…

18 oktober, 2011 § 1 kommentar


[Uppdaterad 19 oktober, se slutet. Klicka på bilderna för att göra dem större].

Ur essän ”Katastrofal privatisering av äldrevård i Barnet” (nära London).

Jag skulle verkligen önska att media berättade om dessa saker…

I länkad artikel beskrivs en (ganska stor) tvist mellan en grupp vårdpersonal och deras privata arbetsgivare över nedskärningar i lön och försämringar i arbetsförhållanden. Denna tvist har pågått från 2006 till idag och är  alltså inte ny.

Man kommer att strejka idag 18 oktober över kommunens planer att massprivatisera kommunal service. Länkad artikel visar hur kontraproduktiv (=som motverkar sitt eget syfte) vissa av kommunen Barnets relationer med den privata sektorn har varit.

Och saker som dessa sker inte bara här, utan i andra delar av Storbritannien, samt andra delar av Europa, i Sverige, i USA osv? Äldrevård i USA t.ex. verkar så risig så man fasar för att hamna där. Om man kan (och inte har råd med annat) tar man hand om gamla föräldrar t.ex.

Som ung miljöpartist skrev:

”När någon inte stämmer in i hallelujakören är det bara exorcism som återstår!” 

2007 blev vårdpersonal tvingad att skriva under ett skärpt nytt kontrakt från deras privatsektorsarbetsgivare, the Fremantle Trust. De hotades med avsked om de inte gjorde detta.

Vårdpersonalen hade varit anställd av Barnets kommun på hem för gamla, men blev anställda hos Fremantle Trust när kommunen under det förra årtiondet outsourcade vårdservicen.

Lön och arbetsvillkor skyddades vid tiden för övergången – men precis innan jul 2006 vidtog den nya privata arbetsgivaren åtgärder. Med ett nytt kontrakt skar arbetsgivaren ner på vårdpersonalens semester med 11 dagar och introducerade ett nytt sjukpenningsförslag. Dvs man försämrade villkoren för vårdpersonalen.

Jag kan inte låta bli att undra över villkoren för de ansvariga i det privata vårdbolaget (liksom alla i ledande ställning på alla nivåer, i regering, riksdag, bland människor i höga positioner)? Hur är det med deras semester och sociala tryggheter? Försämras dessa i samma grad som för människor på golvet?

Anja kommenterar Unni Drugges bloggpostning ”Mer avund till folket!” så bra med följande:

”Jag har alltid upprörts över borgarnas svaga argument: ’Dom är bara avundsjuka!’ ’Svenska jantelagen’ osv. när människor ifrågasätter deras privilegier. Det är också en jävla projektion!

Det finns väl inga som är så avundsjuka som borgare.

Men dom är så sjukt funtade att dom är avundsjuka på folk som har det SÄMRE än dom själva. Att folk ska få ett socialbidrag det går att leva på – utan att ens behöva gå upp på morgonen! Att bara FÅ av samhället. Tanken retar gallfeber på dom.

Att sjuka skulle få tid, råd och utrymme att ägna sig åt sin sjukdom. Att den som blir sjuk skulle få en andningspaus av samhället, bara få – utan motprestation.

Det väcker avundsjuka!

Jag har t.o.m. hört borgare uttala sig avundsjukt om människor som ligger inlagda på psyket: ’Tänk vilken lyx att bara få ligga där och inte behöva göra någonting och få maten serverad och bli uppassad.’

Av detta kan man dra två slutsatser: Borgare är gravt störda människor eller Borgarlivet är mycket mycket hårdare än vi någonsin kan föreställa oss.

Jag vet vad jag tror.”

De förra, för att återgå till hur de med en ställning har det, har privata försäkringar, försäkringar genom sina uppdrag, fallskärmar, bonusar (mutor för att vara lojala?)? Har kanske enorma tillgångar så de kan betala för privat sjuk- och äldrevård om och när den behövs. Behöver inte förlita sig på den offentliga. Är vi på väg tillbaka till moderna tiders fattigstugor?

Barbara Ehrenreich skriver:

”En kvinna i Florida skrev till mig att innan hon läst den [Ehrenreichs bok ‘Barskrapad’] blev hon alltid irriterad över de fattiga för det som hon såg som deras självförvållade fetma. Nu förstod hon att en hälsosam diet inte var en möjlighet.”

Men värst av allt var slopandet av ersättning för obekväm arbetstid (ersättning för att jobba veckoslut) som en massa vårdpersonal var beroende av för att få en lön som de kunde leva på. De hade tidigare fått mer betalt om de jobbade lördagar och söndagar – extrapengar som var viktiga. Barnet Unison (en fackförening) uppskattade att en del vårdpersonal förlorade 30 % av sin betalning.

Så var det med generösa privata arbetsgivare – vid tiden för övergången till den privata arbetsgivaren lovades vårdpersonalen att deras löner och förhållanden skulle vara säkrade.

“Åh ja. De sa att allt skulle bli super duper och att vi skulle få det bra,”

säger Fremantles anställda Carmel Reynolds 2007.

Men så blev det alltså inte.

Fremantles arbetsplatser är i uppror. Att vara sparsamt finansierad var okej (om man inte fick super duperlön), men det nya kontraktet var alltför komprometterande. Vårdpersonal skulle bli utsatt för (privata) utmätningar. Man skulle få problem med sin privata ekonomi för att lön och anställningsförhållanden ändrades som de gjorde.

Man kände också att ledningen var extremt föraktfull. Den sa att till vårdpersonalen att den kunde kompensera förlusterna i inkomst genom att ta på sig extra skift. Detta betydde att en del människor skulle måsta arbeta uppåt 60 timmar per vecka, utan extra inkomster för barntillsyn för de extratimmar de måste vara på arbetet.

Låter verkligen som en backlash! Som rena slavarbetet. Och som återgång till gamla tiders klassamhälle verkligen.

Ledningen spelade också ett sjaskigt spel med oliktänkande. Fackliga ombud blev avskedade och fackmedlemmar fick inte ha fackmöten. Man hade dem på andra ställen istället?

Allt detta framställs som en oundviklig samhällsutveckling, även här i Sverige, men det är det ju definitivt inte. Pengar finns, men det är bara det att dessa koncentrerats alltmer till allt färre.

Den amerikanske ekonomen David Korten säger:

‘Amerika är långt ifrån barskrapat. Vårt problem är att alltför mycket pengar finns på fel ställen.’

Och detta gäller inte bara i USA, utan också i Sverige, i Storbritannien, liksom i många andra länder runt om i världen.

Och hur är det med ansvar (vilka är det egentligen som ska ta det? Som faktiskt tar det? Tar vår regering det? Nej, skulle jag vilja påstå! De bryr sig inte om den lilla människan alls) och hur är det med att dra sitt strå till stacken?

Och de som ifrågasätter de enorma förmåner, inkomster osv som somliga har de avfärdas med att kallas avundsjuka, men…

En av de anställda i äldrevården i Barnet, Lango Gamanga, undrar:

“Jag sa till ledningen – hur förväntar ni er att vi ska kunna hantera dessa nedskärningar? Det ledningen sa är att du måste göra extratimmar för att få mer betalt [??]. Men hur blir det då med kvaliteten i ens vardagsliv?”

Sandra Jones:

“Jag kom hit för en massa år sen och arbetade hårt och då fick jag mer ledighet och högre lön. Jag är 48 år nu. Jag vill inte gå tillbaka till hur jag var när jag var 30… vi kräver inte löneökning eller något sånt. Vi vill bara ha det vi hade.”

Genom åren 2007 och 2008 så hade man onsdagsmöten där man organiserade strejkaktioner för att strida för att få tillbaka betalning och semestrar till ursprunglig nivå.

Man vara rasande och det fanns en verklig känsla av orättvisa.

”Det är alltid de lågbetalda arbetarna som man slår på,”

säger en anställd hos Fremantle, Breege Kelly. Hon tvingades att skriva på ett nytt kontrakt precis före jul 2006 och var därefter tvungen att ta extra skift för att kompensera för de timmar som hon förlorade.

Andra  har mast vända sig till sina familjer för hjälp. En annan anställds, Joyce Smith, man som gått i pension var tvungen att ta ett deltidsjobb för att hjälpa till att betala räkningarna i familjen. Man hade fortfarande amorteringar att betala (på boende?).

Anställda hos Fremantle tror att standarden i vården av gamla i dess institutioner har försämrats när de anställda tvingats att arbeta längre dagar och när dåligt betalda, oerfarna nya anställda rekryterats till det nya kontraktet (Fremantles ledning åkte till och med till Ungern för att rekrytera människor som skulle arbeta för låg betalning).

Jag kommer eventuellt att fortsätta denna bloggpostning, liksom den om de arbetande fattiga i USA, om fattigdom som håller på att bli ett amerikanskt brott (om det inte redan är det).

Skattesmitaren nr 1 är ett vårdbolag här i Sverige.

Tillägg 19 oktober: Citat från Occupy Sweden – Occupy together:

”Einar Stensson, sociolog och medorganisatör för Occupy Together, var en av flera talare under manifestationen på Sergels torg i Stockholm.

– Finanskrisen har drabbat oss, och vi har fått betala, medan de ansvariga har kommit undan.

TT: Vilka är ‘oss’?

– Vi är de 99 procenten, vi är alla vanliga människor som inte är miljonärer. Jag skulle vilja se fler ruinerade miljonärer än ruinerade vanliga människor, säger han.”

”Vi är 99 procent. Vi tvingas välja mellan att handla mat eller betala hyran. Vi är de som nekas en kvalitativt bra sjukvård. Vi är de som lever i ständig ovetskap om hur våra liv kommer se ut nästa månad. Vi får längre arbetspass för mindre lön och inga rättigheter, om vi ens har något jobb. Vi får inte någonting medan den sista 1 procent får allt. Vi är 99 procent.”

Tro inte på allt du ser på TV. Vi är många – de är få.

Fortsättning: se här.

§ Ett svar till Exempel på effekten av privatisering av äldrevård i Storbritannien…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: