Diane Ravitch om amerikansk skolas problem: ”Blickarna leds bort från fattigdom och isolering på grund av ras”…

17 september, 2011 § 4 kommentarer

[Uppdaterad på kvällen samt 18 september, se slutet av postningen. Se också om videon ovan allra längst ner].

Diane Ravitch i tidigare länkad video (se denna bloggpostning) från en andra genomlyssning nedan, litet fritt. Så lyssna själv för säkerhets skull.

Tycker jag känner igen saker här och ser tendenser i samma riktning och reagerar på saker (opportunistiska) båda lärarförbundens ordföranden, Eva-Lis Sirén och Metta Fjelkner)  kommit med i olika skolfrågor (har de förlorat kontakten med gräsrötterna p.g.a. sin privilegierade position och frottering med andra i privilegierade ställningar kan jag inte låta bli att undra).

Bill Gates och Oprah [tillsammans med ytterligare några ytterst välbeställda amerikaner] har sjösatt en kampanj för att förtala och demonisera den amerikanska skolan. Jag skulle vilja invitera dem att gå i era skor under en vecka [säger Ravitch till en stor församling lärare i Los Angeles?].

Ni gör det bästa jobb ni kan göra med de resurser som står till buds, utan stöd i en nation som väljer att ignorera de mest dramatiska ökningar av fattigdom som vi har sett i detta land på många, många år.

Vi ÄR i kris, men inte på grund av det som händer i skolorna, utan på grund av attackerna på den offentliga utbildningen och attackerna på lärare.

Vi har fått höra att offentliga skolor är urusla, lärarfacken är ett hinder för reformer/förändringar.

Och svaret på krisen sägs vara privatisering.

Men charter schools [amerikansk friskola, som får allmänna medel] är faktiskt offentliga skolor. De får allmänna medel, men är privata.

Privata individer tar allmänna medel.

Låt oss titta på charterskolornas meriter. En grupp som är väldigt pro-charterskolor gjorde en utvärdering nyligen. Denna tittade på hälften av charterskolorna i USA. Det finns 5 000 sådana. Och sedan matchade de var och en av dessa med en motsvarande offentlig skola.

Resultat: 17% var bättre än de offentliga skolorna. Vilket är mindre än 1 av 5 skolor [1 av 5 skulle ge siffran 20%]. 27% var sämre än en motsvarande offentlig skola. Nästan dubbelt så många var alltså sämre än bättre.

Uttryckt på annat sätt: 17 av 100 skolor är alltså bättre [27 av 100 skolor är SÄMRE än offentliga skolor, eller], övriga 83 skolor av 100 är antingen lika bra eller sämre, men i det stora hela så ger de inte bättre resultat än vanliga offentliga skolor.

Många, många offentliga skolor håller på att privatiseras i USA till trots av att alla undersökningar visat att de inte är bättre – och ovanpå allting annat missgynnar flera grupper [latinamerikaner, fattiga osv].

För många barn är skolvalet alltså ett lotteri och detta trots att många charterskolor ‘skim’ [‘skummar bort’ eller som vi säger i Sverige ‘plockar russinen ur kakan’] de elever de antar [dvs. de tar inte en stor andel barn med särskilda behov, som kan antas behöva extra stöd av en mängd olika anledningar].

Och trots alla fördelar de har så får de INTE bättre resultat [trots t.ex. bortsortering av elever som skulle kräva särskilda insatser som nämnts ovan. Något som är i högsta grad anmärkningsvärt, är det inte? De borde ju få bättre resultat, när de sorterar bort elever (vilket de kan göra med diverse medel, även om de åläggs att ta emot alla barn. Något jag tror skett: man får elever att sluta t.ex.)].

Amerikansk skola brottas med fallande resultat vilka har skyllts på de ‘lata lärarna’.

Men om incitamenten blir bättre, då kanske de [lata, dåliga lärarna] rycker upp sig?

Det är bara det att denna strategi fungerar inte har det visat sig. Resultaten i skolan har inte förbättrats trots erbjudanden om högre ersättning för duktiga lärare, testning av elever [och lärare] osv.

Men trots de magra resultaten från införande av incitament för bättre prestationer så har anhängarna för dessa långt ifrån gett upp.

Lärare förstår att denna tävlan om mer betalt kommer att förstöra samarbete, även om de skulle vilja ha mer betalt och skulle behöva mer pengar.

Här fick Ravitch rungande applåder av publiken.

Ekonomer undersökte två grupper mattelärare, av vilka den ena fick en bonus på 15 000 dollar [nästan 100 000 kronor] och en annan som inte fick det [medellönen för lärare är ca 50 000 dollar, dvs ca 330 000 kronor]. Hur de som gjorde undersökningen än skärskådade sitt material från alla tänkbara, möjliga och omöjliga, vinklar så fick de inget positivt utfall av bonusen.

Båda grupper fick exakt samma resultat hos eleverna.”

Ravitch beskrev hur man har system där man ger extra pengar till topplärarna och avskedar dem i botten (man lägger också ner skolor som är ”dåliga”. Såna här hot lever alltså lärarna i USA under. Hur påverkar det dem, deras jobb, hur de behandlar eleverna osv?).

Problemet är att forskning inte stöttar detta. Studie efter studie har visat att lärare inte ensamma eller ens i första hand är ansvariga för elevers testresultat.

Testandet är skadligt för lärarprofessionen. Elever tilldelas inte [??] slumpvis, så en lärare kan ha en svårare klass ett år, en mindre svår nästa år, nästa år en mer samarbetsvillig klass osv.

Måtten är alltså instabila och inte riktigt tillförlitliga [för att mildra att Ravitch inte skräder orden; hon använde ordet ‘highly’ dvs ‘ytterst’ otillförlitliga]. Ett test ger en lärare höga betyg, ett annat låga och det tredje medelbetyg. Dvs samma lärare kan tillhöra både medel, över medel och under medel beroende på vilket test som används [hade en kollega till Ravitch visat].

Tester kan också missbrukas; för att smörja folk, för att få gott rykte osv.”

Ravitch är mycket emot detta testande därför att det uppmuntrar till beteenden som är mindre bra.

Tester, som har en aura av vetenskaplig objektivitet som de saknar, används och det driver bort andra lärarkvaliteter och tystar annan fortsatt utvärdering.

För att få bättre testresultat är risken att skolor väljer bort elever som är missgynnade [på olika sätt] och väljer de gynnade.

Lärare undviker skolor där barnen har de största behoven.

Detta leder till avledande. Blickarna leds bort från fattigdomen och isolering på grund av ras i vilken så många elever lever [Och den fördelningspolitiska bilagan i regeringens budgetproposition här i Sverige är nu borta sen 2 år. Se bloggen Storstad hur högerregeringen i Sverige lyckats med sin fördelningspolitik. Frågan är hur allvarlig den är i sina strävande där?].

Sanningen är att från miljardärsklubben [Gates, Guggenheim, Oprah m.fl.] klandrar man hårt arbetande lärare för den fattigdom som kännetecknar vårt samhälle [och de effekter denna får för barns prestationer i skolan, men från detta har dessa miljardärer mer eller mindre medevetet intresse av att avleda människors blickar och kanske berättigade ifrågasättande av sakers tillstånd? De kanske inte ens ser det eller så tror de att man har den livssituation som man förtjänar? Eller vad?].”

Nej, Ravitch skräder inte orden och det är ganska härligt att se och höra henne. Hon pekar verkligen på saker som borde komma upp i debatten (och har börjat debatteras?), både där – och här.

Tidigare postningar under kategorien Diane Ravitch.

Uppdatering på kvällen: Gymnasielärare Lisa Eklöw skriver i ”Skolan speglar samhället”:

”Från olika håll och utifrån olika agendor dryftas skolan som vore den en enhet, samtidigt som motstridiga beskrivningar av verkligheten ger en allt annat än enhetlig bild. Hur stora variationerna än är med avseende på form, innehåll, kvalitet, resurser, resultat … så är ändå en gemensam nämnare att allt inom skolans verksamhet är en spegling av resten av samhället./…/

Skolans obönhörliga koppling till rådande samhällsklimat är ett perspektiv som lyst med sin frånvaro i skoldebatten./…/

… Förutom detta handlar debatten internt, åtminstone inom gymnasieskolan, om annat av mer akut karaktär: den nya gymnasiereformen, omorganisation av ledningsstrukturer, färre elever/lägre söktryck till många kommunala skolor. Ännu närmare golvet handlar fortbildningen om entreprenöriellt lärande, sociala medier i undervisningen, normkritiska perspektiv … och annat smått och gott som kan berika och piffa upp. Nya läromedel, kurser, tips och liknande formligen sköljer över oss, men tyvärr saknas utrymme att processa allt./…/

 Vi vuxna kanske måste rannsaka oss själva och förstå vad vi signalerar? Signalerar vi framtidsoptimism och tillförsikt? Signalerar vi (kunskaps)glädje? Uppmuntrar vi respekt för skolan?/…/

Uppmaning till alla utanför skolans värld: Fundera på om du ser ett värde i en sammanhållen skola som kan utgöra ryggrad i samhället och fundera på hur du själv bidrar till att upprätthålla eller förändra attityder.

Föräldrar …

… fundera kring ämnet, ni som önskar striktare undervisning, tydlighet, deadlines, mobilförbud, sanktioner … men ändå bekostar avancerade smartphones med frestande dataspel, förväntar er flexibla lösningar då ni varit i Thailand med barnen, vill kunna nå era barn via mobiltelefon under lektionstid, mejlar om hur vi lärare ska göra speciallösningar för att just era curlade och luststyrda söner och döttrar ska lyckas bättre. Fundera på om ni hjälper era barn tillräckligt i det svåra ansvarstränandet. Väcker ni dem? Hjälper ni dem att låta bli Facebook någon tid på dygnet? Fråga inte om det var roligt i skolan, eller om lärarna varit underhållande. Fråga hellre vad de lärt sig och hur. Utgå aldrig från er egen skolgång./…/

Arbetsgivare …

… fundera på vad ni signalerar, ni som anställer skolungdom för att jobba på vardagar, såväl dagtid som kvällstid. Fundera även över om det är lämpligt att förlägga anställningsintervjuer och telefonsamtal till elevers lektionstid. Alla ni inom näringslivet och andra samhällsfunktioner som önskar välutbildade medarbetare, fundera på vad ni menar med välutbildade? Hur ska ni signalera att såväl gedigen kunskap som ‘rätt’ attityd är avgörande? Tar ni för givet att det finns en traditionell kunskapsbas?

Politiker och lärarutbildare …

… fundera på hur det i lärarutbildningen ska bli balans mellan lärarprofessionens tre ben: ämneskunskaper, metodik och relationell kompetens. Fundera även på vad ett fjärde ben skulle kunna vara. Till exempel ‘existentiell motivatik’? Eller, innebär det nya, entreprenöriella förhållningssättet att vi botar det existentiella underskottet?/…/

Journalister …

… kanske finns det allmänintresse i att också visa hoppfulla exempel och nyansera bilden? Att sydkoreaner som har avundsvärt (?) goda resultat i internationella kunskapsmätningar, kommer till Sverige för att titta på interaktionen mellan lärare och elever, kunde gott framhållas mer, ‘Jag imponeras av delaktigheten /…/’ säger utbildningschefen Lim Hea-Kyung exempelvis i Dagens Nyheter den 30 april 2011. 

Fundera, alla ni …

… som ibland med nedlåtande ton uttrycker något om skolans värld, vare sig det gäller lärares yrkesval, kunskapsresultaten, arbetssätt, nyttan eller annat.

Låt oss inte svika de unga – inställningen till skolan är allas ansvar!”

Ytterligare uppdatering: Recension av Ravitch bok ”The Death and Life of the Great American School System – How Testing and Choice Are Undermining Education” eller ””Döden och livet hos det framstående amerikanska skolsystemet – hur testande och val håller på att underminera utbildning” i New York Times.

I videon i början av denna postning talar intervjuaren och Ravitch om det Ravitch kallar ”The Corporate Education Reform” eller ungefär ”Företagsutbildningsreformen” (dvs att driva skolor enligt företagsmodell).

Denna utgår enligt Ravitch från två antaganden:

”En är att utbildning kan hanteras som en affärsverksamhet och den andra att man motiverar människor, antingen de är elever eller lärare eller rektorer, med incitament och sanktioner.

Incitamenten [moroten] är att du får bättre betalt och om du inte når testresultaten så kan sanktionen [piskan, straffet] bli att du avskedas och skolan stängs.  Med hot och bonusar så kan du göra utbildning bättre och bättre [är idén], men det är bara det att det fungerar inte.

[Och vad säger forskning om motivation, beröm, klander? Se bland annat Daniel Pink angående detta. Se vidare Alfie Kohn om tävling och belöningar och artiklar i skolfrågor. Han har visst skrivit om fixeringen vid betyg och testpoäng i den amerikanska skolan].

Anledningen till att det inte fungerar är att det leder till att alla andefattigt fokuserar på testpoäng och undervisar för testen [som ofta är väldigt dåliga test till råga på allt enligt Ravitch] och genom att fokusera på dessa test så utesluts allt som inte testas, vilket gör att man ser skolor över hela landet som väntar med undervisning i konst [estetiska ämnen? Känns det igen? Hur är det med alliansens kultursyn/politik? Och hur blir det med bildning/obildning i framtidens Sverige – och USA?], fysisk träning [gympa, idrott], vilka är de ämnen som tenderar att skippas tidigast [och ett barn har 100 språk, men berövas 99 av dem].

Vissa skolor har till och med tonat ner naturvetenskap, samhällsvetenskap, utländska språk, historia, alla de saker som inte testas.

Detta är alltså [några av] resultaten från ‘företagsreformen’ [dvs att omforma skolan/or efter hur man driver företag. Dessa invändningar har ju folk kommit med här också och inte fått så mycket gehör för, därför att det är inopportunt. Men vad har forskning visat angående privatisering rent generellt?].

Målen (???) är privatisering och avprofessionalisering menar Ravitch. Med det menar hon…

”… idén att vem som helst kan vara lärare. Man behöver inte några särskilda meriter eller träning. Kanske bara fem veckor eller så och sen kan du fungera som lärare [säger hon sarkastiskt?]. Ibland inte ens det, det räcker att bara fylla i några papper.

Vidare kan vem som helst bli rektor, du behöver inte ha varit lärare. Du kan gå igenom en kort träningskurs eller du kan komma från företagsvärlden eller industrin eller militären och sedan vara kvalificerad att vara rektor.

Vem som helst kan bli skolinspektör efter en kortträningskurs, du behöver inte ha varit vare sig lärare eller rektor för det. Så det är verkligen avprofessionalisering det handlar om [som hon säger ytterst syrligt].

Privatiseringen kommer till största delen genom charterskolrörelsen, med förnyat pushande för skolpeng.”

Detta ca 2 min drygt in i videon. Fortsätter översätta imorgon, tror jag. Detta är väldigt intressant!

Fortsättning 18 september:

Flera grupper, däribland media, pushar för charterskolor. Utbildningsreform är nu en del av företagsreformen [i skolan]. Och det finns en massa stöd för denna över hela landet [i vissa kretsar] och nästan varje stat trycker på för lagstiftning som skulle befrämja charterskolor och det skulle därmed innebära att det blir lättare att bli lärare, rektor och skolinspektör utan några kvalifikationer.

Och ja, det finns tonvis med pengar, donationspengar i Bill Gates-stiftelsen [och andra stiftelser vars namn jag inte riktigt uppfattade]. Det finns en lång, lång lista på miljardärer och stiftelser m.m. som puffar för denna agenda [och vilka puffar för företagsmodellen i skolan här i Sverige? Varifrån kommer medel och pengar för detta? Vill de verkligen att alla barn – och människor – ska få samma chanser? Samma tillgång till bra skola, sjukvård osv?].

Problemet är att dessa män, och det är mest män [säger Ravitch med ett litet ironiskt leende], har skaffat sig förmögenheter i techsektorn och på Wall Street där du kan skaffa dig en förmögenhet över natten och de tror att de kan förändra skolor över natten och de önskar sig den stora omvandlingen av sin idé [på nolltid?].

De förstår inte att barn lär sig en bit i taget och att de förändras. Kohorten [cohort] barn i skolan förändras från år till år /…/, men inga av de här lobbygruppernas svar/lösningar är riktiga och de bygger inte på forskning, bevis eller [ens] praktik [Ravitch skulle önska att de här förtåsigpåarna gick in i skolan en vecka på samma premisser som en lärare, dvs ställde sig i dennes skor och allstå utförde riktigt lärarjobb och inte bara satt med som åskådare/åhörare, utan verkligen provade på lärarvardagen från lärarpositionen].”

Ligger de också bakom attackerna på lärare?”

undrar intervjuaren.

Tja, det finns en massa företagsrörelser som är väldigt antagonistiska mot fackföreningar, så de har stöttat…

Inte alla dessa grupper [är emot], men i stort så har vi inte sett att de är solidariska med lärarfacken. De tenderar att vara väldigt kritiska mot lärarfacken.

En av anledningarna att människor blir kvar i läraryrket är att efter ett visst antal år så har man, om man har skött sitt jobb korrekt, ett visst skydd om någon vill avskeda en. Men det är sant att en massa av dessa företagsreformister vill minimera detta skydd. De har stimulerat processen att hitta och avskeda dåliga lärare [men hur var det nu med dåliga lärare? Se videon ovan], så de vill göra facken tandlösa och eliminera varaktigheten i anställningar osv. [Kurt Junesjö om att ‘tiga är guld’. Se hans hemsida med fler artiklar].”

Diane, vilka är de största förändringarna du skulle vilja se i utbildning”?”

Jag skulle vilja se att alla barn får den sorts utbildning som barnen i de mest privilegierade familjerna får. Och det skulle betyda att man måste öronmärka adekvata resurser så att alla har en balanserad kurs/läro/undervisningsplan och jag tycker att varje barn, oavsett var de än går i skolan, får [undervisning i] konst [estetiska ämnen], naturvetenskap, historia, geografi, samhällskunskap, matematik, utländska språk och fysisk utbildning [gymnastik/idrott]. Det vi anser vara en bra utbildning.

De föräldrar som har råd att skicka sina barn till de bästa skolorna skulle kräva detta och jag tycker att vi skulle ha detta som mål för alla barn. Det skulle vara en sak att sträva för, men jag skulle vilja att vårt samhälle [i än högre grad?] gjorde en större investering i barns tidiga utbildning och jag talar inte bara om före kindergarten, utan om barn ännu tidigare.

För redan vid 3 års ålder har barn problem och det finns redan i 3-årsåldern en prestationsskillnad, beroende på diverse olika hemförhållanden.

Så vi behöver göra en massa här. Många barn kommer till skolan med dålig hälsa, de har inte träffat en doktor och de har medicinska behov, behöver glasögon, hörhjälpmedel, det finns en massa problem barn har idag [och hur presterar barn med dessa problem i skolan? Barn från bättre bemedlade familjer kan också ha problem hemma som påverkar deras skoldag, men av delvis annan karaktär: mitt tillägg, men jag tror Ravicth skulle vara ense med mig där].

De borde tas hand om, vi borde fullfölja löftet som är del av de nationella mål som bestämdes om 1990, redan för tjugo år sedan alltså, att alla barn skulle komma till skolan beredda att lära sig. Och att lära sig betyder förmögna att lära sig.

Jag skulle också vilja se att kongressen tillsätter medel för specialutbildning/specialpedagogik. Om kongressen betalade 40% av utgifterna istället för de 12% [??] de nu betalar, skulle varje distrikt i detta land finna att de har adekvata resurser för att ta hand om barn med särskilda behov också.”

Vilket är det bästa sättet för människor att göra sina röster hörda? Nu har man bestämt i kongressen att fortsätta finansiera ockupationen av Afghanistan. Finansiering är aldrig ett problem när det handlar om militära utgifter…”

säger intervjuaren.

Ravitch håller med.

Vi skulle troligen få mer pengar till utbildning om vi hade färre flygplan och släppte färre bomber, det är ett som är säkert…

Det viktigaste är att göra sin röst hörd [men vilkas röster hörs? Vilka har röststyrka nog? Vem strider för dem som ingen röst har?]. Vi lever i en demokrati och vi måste ha politiskt agerande.

Jag har rest genom landet och pratat med en massa människor. De är upprörda över ‘No Child Left Behind’ [ungefär ‘Inget barn ska lämnas efter’, denna akt skrevs under 2001 av George Bush] och överbetoningen på testande. De stöttar sina offentliga skolor och våra kongressledamöter hör inte detta.

Så de människor du röstar på, de människor du sänder till kongressen behöver höra din röst.

Du måste skriva till dem, organisera dig, du måste tala ut, du måste skriva insändare, du måste blogga, kommentera på bloggar, du måste använda varje tänkbart forum om du bryr dig om offentlig utbildning, om du bryr dig om barn, om du bryr dig om framtiden för detta land. Då måste du göra din röst hörd.

Offentlig utbildning har varit nära förbunden med demokrati i det här landet sedan 1840-talet, dvs långt mer än 150 år. Vi kan inte tillåta att detta förfaller. Status quo är helt oacceptabelt. Vi måste strida för bättre utbildning för ALLA barn i detta land. Vi har ansvar att göra det. Och enda sättet för att vi ska kunna förändra saker är om kongressen hör oss, för tyvärr, det som har hänt sen No Child Left Behind beslutades om, skrevs in i lagen 2002 [???]… Sedan den lagen gick igenom har kongressen hand om nyckelbesluten och inte staten eller lokala auktoriteter. Så kongressen måste höra oss.

Annonser

Att uppfinna skäl för att överge vår medmänsklighet, om att tiga och blunda för alliansens omänskliga politik – tacksamhet för att den förhärskande propagandan ger en möjlighet att överge medmänskligheten….

9 april, 2011 § Lämna en kommentar

Här hittar man snabbanalysen om ”de nya bidragstagarna”. Där kan man bland annat läsa:

”Statsfinansiellt har subventionerna nu blivit så dyrbara att de tränger ut andra angelägna samhällsuppgifter.”

Och Johan Ehrenberg skriver så bra i ledaren ”När blir lön stöld?”:

”En liten krets i samhället blir rik på att utnyttja systemet. En parasitär grupp som faktiskt bara har en enda sak som mål för sin verksamhet. Mera pengar i guldskålen. De vet det vi andra inte vill se. Det handlar bara om girighet.

Den grupp i samhället som kostat alla andra mest pengar är en grupp på kanske 100 000 finansmän som framförallt sitter i banker, finansföretag och storbolag. De jobbar inte särskilt mycket, de anställer andra att göra det, men de sitter och tar beslut som är rena chansningar och som ingen kan utvärdera därför att allt det som är ett företags utveckling kommer av saker långt utanför dessa styrelserum.

Om Vattenfall går med miljardvinster beror inte det på en styrelses beslut eller en vd:s agerande. Det beror på om energipriserna på jorden stiger. Om en bank visar miljardvinst beror det bara på vilket stöd politiken gett den. Ett finansföretags vinster beror bara på om man gissat rätt i upp- och nergångar. Och eftersom de flesta gissar på samma sätt följer de John hela tiden. Alla ‘går bra’ samtidigt. Alla ‘går dåligt’ samtidigt. Det handlar inte om kompetens. Det handlar om att ha hamnat på rätt plats i girighetens värld.

Självklart finns det ingen människa på jorden som är värd dessa mångmiljoner i årslöner eller miljarder i förmögenhet. När en köpt dräng, alltså en vd, får miljoner i årslön är det för att ägarna köper tystnad och lojalitet, det handlar inte om någon unik kunskap eller effektivitet.

Jag har träffat väldigt många av landets ‘ledande personer’ och de är varken klokare eller duktigare än alla de småföretagare eller hantverkare jag samtidigt lärt känna. Enda skillnaden är om man släppt spärren och accepterar ett liv där egen vinning – girighet – är enda moroten. Man mäter sitt liv i miljoner kronor. En småföretagare kan ju inte göra så. Han/hon söker trygghet, försöker komma ur sina borgensåtaganden hos bankerna och skapa ett drägligt liv. Skulle girighet vara enda motorn så hade de anställda slutat fungera.

[Nej, det är det verkligen inte! Se amerikanen Dan Pink om motivation och drivkraft].

Men för de köpta som sköter storföretag och stora pengar gäller inte samma verklighet. Av någon anledning har vi ett ‘respektavstånd’ som gör att vi accepterar att de snor oss på pengar hela tiden med de mest genomskinliga ursäkter.

Som att ‘vi måste betala höga löner för att få bäst kompetens’… Herregud, de som sitter och förvaltar våra bolag, dessa ‘styrelseproffs’ eller ‘förvaltare’, har inte mer kompetens än en normal politiker på stadsdelsnivå. Eller en klubbordförande i facket. Jag vet. Jag har träffat dem. En lön över 50 000 kronor i månaden är alltid en stöld. Oberoende om den går till ett kommunalråd, en riksdagsledamot, en chefredaktör eller en mellanchef på Vattenfall.

Men kapitalismen har inget motiv utöver att skapa mer pengar åt de som äger pengar. I urkapitalismens land – USA – har det inneburit att en procent av landets individer har mer i inkomst än vad 90 procent av folket har tillsammans!

[HUR stora skillnaderna är något man inte riktigt inser bland vare sig medelklass eller arbetarklass och man tror sig vara ensam i känslor av isolering *].

Mellan 2007 och 2009 steg vinsterna på Wall Street med 720 procent medan arbetslösheten ökade med 102 procent och vanliga människors förmögenheter i hus sjönk med över en tredjedel. En vd i USA tjänar 132 gånger mer än en industriarbetare.

Men skäms de inte då? Ibland framför spegeln när den uppenbara överbetalningen för det man aldrig åstadkommit slår dem vid tandborstningen.

Nej. Inte en sekund av ångest.

Deras grundläggande försvar för girigheten är nämligen att om de inte fick dessa miljoner skulle ju någon annan lika oförtjänt få dem.

Den grupp i samhället som kostat alla andra mest pengar är en grupp på kanske 100 000 finansmän som framförallt sitter i banker, finansföretag och storbolag. De jobbar inte särskilt mycket, de anställer andra att göra det, men de sitter och tar beslut som är rena chansningar och som ingen kan utvärdera därför att allt det som är ett företags utveckling kommer av saker långt utanför dessa styrelserum.

Om Vattenfall går med miljardvinster beror inte det på en styrelses beslut eller en vd:s agerande. Det beror på om energipriserna på jorden stiger. Om en bank visar miljardvinst beror det bara på vilket stöd politiken gett den. Ett finansföretags vinster beror bara på om man gissat rätt i upp- och nergångar. Och eftersom de flesta gissar på samma sätt följer de John hela tiden. Alla ”går bra” samtidigt. Alla ”går dåligt” samtidigt. Det handlar inte om kompetens. Det handlar om att ha hamnat på rätt plats i girighetens värld.

Självklart finns det ingen människa på jorden som är värd dessa mångmiljoner i årslöner eller miljarder i förmögenhet. När en köpt dräng, alltså en vd, får miljoner i årslön är det för att ägarna köper tystnad och lojalitet, det handlar inte om någon unik kunskap eller effektivitet.

Jag har träffat väldigt många av landets ‘ledande personer’ och de är varken klokare eller duktigare än alla de småföretagare eller hantverkare jag samtidigt lärt känna. Enda skillnaden är om man släppt spärren och accepterar ett liv där egen vinning – girighet – är enda moroten. Man mäter sitt liv i miljoner kronor. En småföretagare kan ju inte göra så. Han/hon söker trygghet, försöker komma ur sina borgensåtaganden hos bankerna och skapa ett drägligt liv. Skulle girighet vara enda motorn så hade de anställda slutat fungera. Men för de köpta som sköter storföretag och stora pengar gäller inte samma verklighet. Av någon anledning har vi ett ‘respektavstånd’ som gör att vi accepterar att de snor oss på pengar hela tiden med de mest genomskinliga ursäkter.

Som att ‘vi måste betala höga löner för att få bäst kompetens’… Herregud, de som sitter och förvaltar våra bolag, dessa ‘styrelseproffs’ eller ‘förvaltare’, har inte mer kompetens än en normal politiker på stadsdelsnivå. Eller en klubbordförande i facket. Jag vet. Jag har träffat dem. En lön över 50 000 kronor i månaden är alltid en stöld. Oberoende om den går till ett kommunalråd, en riksdagsledamot, en chefredaktör eller en mellanchef på Vattenfall./…/

Men kapitalismen har inget motiv utöver att skapa mer pengar åt de som äger pengar. I urkapitalismens land – USA – har det inneburit att en procent av landets individer har mer i inkomst än vad 90 procent av folket har tillsammans! Mellan 2007 och 2009 steg vinsterna på Wall Street med 720 procent medan arbetslösheten ökade med 102 procent och vanliga människors förmögenheter i hus sjönk med över en tredjedel. En vd i USA tjänar 132 gånger mer än en industriarbetare.

Men skäms de inte då? Ibland framför spegeln när den uppenbara överbetalningen för det man aldrig åstadkommit slår dem vid tandborstningen.

Nej. Inte en sekund av ångest.

Deras grundläggande försvar för girigheten är nämligen att om de inte fick dessa miljoner skulle ju någon annan lika oförtjänt få dem.”

Maria-Pia Boëthius är inne på liknande tema i sin ledare i ETC (vilken ännu inte finns på nätet):

Ja, det är sant det John le Carré nyligen formulerat enligt Boëthius:

”Det oroar mig djupt att samhällsklimatet nu går ut på att uppfinna skäl för att kunna överge vår medmänsklighet.”

Ja, man antingen tiger eller blundar för alliansens omänskliga politik eller både/och. Kanske är man också tacksam för att den förhärskande propagandan ger dem möjlighet att överge medmänsklighet.

Se Kildén & Åsman om vad som sker i USA angående deras budget.

Ulf Lundén skriver också så bra i artikeln ”Fattigt folk och rika riddare”, alla dessa artiklar med ungefär samma tema:

Borgerlig media bidrar också till att späda på politikerföraktet genom hur de skriver. Inte minst bidrar lokaltidningar till detta. Utan att kritisera det som politiken bidrar med för enskilda människor, som angående sjukförsäkringen, fas 3, privatiseringarna inom vård, skola och omsorg och vad detta leder till eller kan leda till för alla dem som har begränsade ekonomiska resurser. Detta tiger man om.

* Richard Wilkinson och Kate Pickett skriver i kapitlet ”The end of an era” eller ”Slutet på en era” i The Spirit Level om forskning från Harwood Institute for Public Innovation i USA som visat att människor känner att ”materialism” på något sätt kommer mellan dem och tillfredsställelsen av de sociala behov de har.

En rapport med titeln ”Yearning for Balance” eller ”Längtan efter balans”, baserad på en nationell kartläggning av amerikaner, kom fram till att de som tillfrågats i denna nationsvida kartläggning var djupt ambivalenta över välstånd och materiella vinningar. Wilkinson och Pickett skriver i min amatöröversättning från engelskan:

”En stor majoritet människor ville att samhället skulle röra sig bort från girighet och överdrifter mot ett sätt att leva som är mer centrerat på värderingar, gemenskap och familj. Men de kände att dessa prioriteringar inte delas av de flesta av medamerikanerna, som, trodde de, hade blivit i ökande grad sönderdelade [i enskilda enheter, där var och en är sig själv nog, inte i sammanhang av olika slag, ‘atomized’ är ordet i texten], själviska och oansvariga.

Som ett resultat av detta kände de sig ofta isolerade och ensamma.

[se artikeln ‘Självklart att han skjuter i Malmö’ där ‘Timbuktu’ skriver:

‘I en tid då vi röstar med plånboken och sätter jaget i främsta rummet kommer saker som medmänsklighet, kollektivism och hänsyn att bli allt dyrare.’

Hur många vill egentligen ha det så här, dock?]

Dock, säger rapporten, när människor fördes tillsammans i referensgrupper för att diskutera dessa saker blev människor förvånade över att upptäcka att andra delade deras syn på saker och ting!

Snarare än att förena oss i en gemensam sak, så upplevs ofta den olust vi känner över förlusten av sociala värderingar och sättet som vi dras in i jakten på materiell vinst som en helt privat ambivalens som skär av oss från andra.”

Nykonservativa idéer slår igenom i klassrummen…

27 mars, 2011 § Lämna en kommentar

Ja, ”skolan delar blodomlopp med samhället i övrigt”. Man kan hålla på med en massa kosmetiska åtgärder, men de kommer att få begränsad effekt om samhället i övrigt är ojämlikt och blir allt mer ojämlikt. I mer ojämlika samhällen är läsförmåga och kunskapoer i matematik lägre: i USA så har man samma problem som vi påstås få i högre och högre grad vad gäller läsande och matematik (de s.k. basfärdigheterna), se tidigare inlägg ”No Child Left Behind kommer inte att ge den påtagliga förbättring i amerikansk utbildning som alla hoppas ska ske menar en kritisk Diane Ravitch…”

Kan det påverka att vissa t.ex. har gräddfil till vård bland andra gräddfiler (mer värda till det?), se notis ovan om lärarförsäkringar (en vårdförsäkring som dock inte bara lärare kan ta via facket). Påverkar inte dylikt hur vi ser på oss själva och varandra? Om vi solidariskt delar både framgångar och svårigheter eller inte. Kan ett dylikt samhälle (som gör sådan skilland på människor och människor) bidra till att motivera människor att bidra och jobba på (om de inte har en rimlig chans att leva någorlunda lika liv som andra i samhället)? Och göra att de flesta presterar bättre? Även bland oss i nedre- och övre medelklass? Vi behöver verkligen ta tillvara allas resurser.

Och nu privatiseras allt fler sjukhus… Vilket innebär att de med privata vårdförsäkringar får företräde.

Se också Alliansfritts alla inlägg om privatiseringar och om vårdval.

Ulf Lundén skriver i ”Läsning – lust eller tvång”:

”Sverige är i dag sämst i Norden på läsförmåga. Utan språk inget inflytande. Orättvisorna ökar mellan olika samhällsklasser. Det handlar i grunden om demokrati, rätten att kunna göra sin röst hörd. Det är spännande att se vilka helt olika utgångspunkter arrangörerna för Läsfestivalen och regeringen har.

Festivalen skall locka fram lusten, glädjen och det euforiska i att ta del av olika berättelser. Barnen sätts nämligen i centrum./…/

…  forskningen kan berätta på området. Att barns njutning med läsning minskar om de upplever att läsandet är kopplat till tvångsmässiga krav på prestationer.

När känslan av krav infinner sig drabbas man inte av lästörst – tvärtom. Det var katederundervisningen på gymnasiet som släckte min lust att läsa Shakespeares dramer och flera andra klassiker. Först vid vuxen ålder återkom intresset och det skedde i en känsla av att ta revansch.

Den skola som byggs upp nu kommer att misslyckas fullständigt eftersom man bara fokuserar på snabba faktainlärningar och mekaniskt lärande. Något som snabbt kan mätas av och graderas. Hela människan förvandlad till ett slags produktionsapparat./…/

Det går inte att kommendera fram ett intresse. Det måste lockas fram på ett lekfullt och kreativt sätt.”

Och jag fortsätter att läsa Dan Pinks bok ”Drivkraft.”  Om mänsklig drivkraft, vad som motiverar oss och får oss att göra ett bra jobb, prestera bra.

Se också tidigare blogginlägg om Sven-Eric Liedman och hans bok ”Hets!”

Ja, vi är ”På väg tillbaka till 50-talet – Nykonservativa idéer slår tillbaka ända in i klassrummen enligt avhandling”:

”… dagens resonemang [påminner] om hur man beskrev lärare och elever i 1940-talets och 1950-talets skolpolitiska utredningar. Också då handlade det om personliga egenskaper som skulle mätas. Det är nästan som om man lagt karbonpapper mellan dessa texter och dagens utredningar.

Skillnaden är att då betonades också demokrati och solidaritet som mål för utbildningspolitiken. I dag hänvisas i stället till den globala konkurrensen.— Men från 1970-talet och fram till nu beskrev man i stället den ideala eleven och läraren som en utvecklingsbar person för vilken skola och lärarutbildning hade stor betydelse. Fokus låg på att alla kan lära, inte på att olika personer har olika förutsättningar att lära.

Lena Sjöberg kallar de nya idealen för nykonservativa. Hon menar att det som händer nu är att dessa ideal samverkar med det dominerande nyliberala marknadstänkandet på ett för många grupper exkluderande sätt.— Sådana här ideal får stor genomslagskraft genom att de definierar det normala och åtråvärda och därmed också det onormala och mindre åtråvärda.

Idealen slår också igenom ända in i klassrummet med hjälp av alla de tekniker för kontroll som nu är i bruk. De kan vara tydliga som skolinspektion eller subtila som individuella utvecklingsplaner.Hon skriver också om hur lärarprofessionaliteten påverkas av utvecklingen med allt tydligare detaljstyrning.Lärares professionalitet skulle fixa kvaliteten i skolan när den decentraliserades och kommunaliserades i början på 1990-talet”

 Men se vad testande och kontrollerande har lett till i USA. Lena Sjöbergs avhandling ”Bäst i klassen” kan läsas här.

Nej, man kan inte beordra fram intresse eller lust som Ulf Lundén påpekar i sin artikel ovan.

Och ”Lärarna fick aldirg makten över skolan”, något kommunaliseringen skulle råda bot mot, vilken enligt Göran Persson skulle stärka lärarnas ställning. Istället tog politikerna makten – och en massa okunniga kom in och upprepade alla de misstag som redan tidigare gjorts i skolan – och vad orsakade det i skolan, för elever och lärare? Se om Johanna Ringarps doktoravhandling ”Lärarkårens kommunalisering. Vunnen eller förlorad autonomi?” 

Och apropå privata förskolor: ”Tillsyn av förskolor hänger på föräldrar”.  Och ”Indraget bidrag hotar – igen”:

”För fyra år sedan hotades Vittra Luma Parks förskola av indragna bidrag. Nu är det dags igen. Nio barn per anställd och krav på medhavd frukost får underkänt.”

Utspel om kateder väcker het debatt, se Pedagogiska magasinets chefredaktör Leif Mathiasson i ”Åter till katedern! Basta!”  Ja, tala om nykonservatism! Jan Björklunds debattartikel ”Dags för läraren att åter ta plats i skolans kateder” kan läsas här. Som sagt. ”Björklund verkar själv vilja sitta bakom katedern”!

Men vad motiverar arbetstagare – och elever? Vad får dem att göra ett bra jobb och känna lust? Och hur är det med tillit och förtroende? Vad får oss att prestera bra? Vad slags människosyn råder?

Men både tidigare och nuvarande universitetslärare, som t.ex. idéhistorikern Sven-Eric Liedman och lektorn i socialt arbete med inriktning socialpolitik Daniel Ankarloo menar båda att studenter också behöver utmaningar, Och detta tror jag också på, men dessa utmaningar borde anpassas efter individen.

Gammaldags skola och gammaldags syn på människor i dagens politik…

1 mars, 2011 § Lämna en kommentar

 

[Något redigerad samt uppdaterad, se slutet, 2 mars].

Sven-Eric Liedman s. 268-269 i boken ”Hets! En bok om skolan”:

”Det mest påfallande med den nya skola vars konturer nu kan anas är att den är så gammaldags./…/

…2010 års skola kommer att misslyckas. Misstag av den storleksordningen är tvärtom både sorgliga och kostsamma, och det kommer att kräva stor energi att skapa en ny och bättre tingens ordning./…/

Dagens skola, den som nu linjeras upp med hjälp av enkla slagord, kommer säkert att ha sina förspråkare också då [2030]. Förenklingar är säljande. Men efter år av oönskad utveckling kommer den inte längre att ha initiativet.”

Och apropå ett av dessa slagord den kreative (???) ”entreprenören”, han/hon som ska rädda oss, så skriver Daniel H. Pink i sin bok ”Drivkraft – Den överraskande sanningen om vad som motiverar oss” (s. 49):

”En annan och mer långvarig studie av konstnärer visar att hänsyn till yttre belöningar faktiskt kan hindra eventuell succé. I början av 1960-talet studerade forskare elever som gick första eller andra året på School of the Art Institute of Chicago. Man undersökte deras inställning till arbete och huruvida de motiverades mest av inre eller yttre belöningar.

Med dessa data som grund följde en annan forskare upp studien genom att i början av 1980-talet se hur dessa studenter karriärer fortlöpte. Bland de tydligaste resultaten, särskilt för männen, var följande: ‘Ju mindre yttre motivation de fick under konstutbildningen, desto större framgång hade de i yrkeslivet både några år efter examen och nära tjugo år senare.’

Målare och skulptörer som drevs av inre motivation, som kände att upptäckarglädjen och skaparprocessen var belöningar i sig, klarade att uthärda under de tuffa tider – med brist på ersättning och erkännande – som ofrånkomligen beledsagar konstnärsbanor.

Och det ledde till ännu en paradox i den tredje drivkraften /…/ ‘De konstnärer som målade och skulpterade mer för glädjen i utövandet än med tanke på yttre belöningar producerade konst som allmänt har erkänts som högtstående.

I studien poängterades också: ‘Det är de som är minst motiverade att jaga yttre belöningar som till sist får dem.’/…/

… för alla ansträngningar som inbegriper insatser av den högra hjärnhalvan – de som kräver flexibel problemlösning, uppfinningsrikedom och begreppsförståelse – kan villkorade belöningar vara farliga. De som belönas har ofta svårare att överblicka periferin.”

Och till råga på allt; som om människor måste både motiveras och tvingas! Vad har en dylik inställning (människosyn) för (undermedveten) inverkan (och från vad i det undermedvetna hos dem som nu genomför detta och dem som också stöttar denna utveckling)? Tar väldigt lätt bort lusten och glädjen  i det man gör? Men hur var det nu med alla dessa entreprenörer som (den allt mer kontrollerade och reglerade skolan, lärar- och elevkåren) ska frambringa? Vad slags miljö vore bästa jordmånen för dessa och för detta?

Men vill man egentligen ge alla samma chanser?

Det behövs…

”… en mer dynamisk syn på mänsklig motivation (s. 19).”

Men vill vår skolminister egentligen ge alla samma chanser?

Pink påpekar dessutom att vi inte kan leva av luft!

”Givetvis är utgångspunkten för all diskussion om motivation på arbetsplatser ett odiskutabelt faktum: man måste tjäna ihop till sitt uppehälle. Månadslön, avtalad ersättning, några förmåner, lite fringisar – det är vad jag kallar ‘grundläggande belöningar’.

Om någons grundläggande belöningar inte är tillräckliga eller skäliga, kommer hans fokus att vara på det orättvisa i situationen och oro för hans ekonomiska omständigheter [hungriga vargar jagar inte bäst].

Man får varken den yttre motivationens förutsägbara resultat eller den inre motivationens oväntade följder. Man får väldigt lire motivation överhuvudtaget (s. 40).”

Och så var det det där med kulturpolitiken också… Skapas jordmån för kreativa, nyskapande förmågor en masse där?

Jag kan, som sagt, inte heller låta bli att fundera över dem som nu gör om skola, kulturpolitik – och samhälle, vad de har i sina ryggsäckar… Unnar de att det unga uppväxande släktet får förbli mer levande än de fick och är? Att de som nu växer upp får utveckla så mycket som möjligt av hela sin mänskliga potential? Unnar dessa beslutsfattare och lobbyister att människor trivs på sina jobb och kan och får blomma ut där, om de vill och har den drivkraften?

Och det värsta är att de som manglas genom denna skola riskerar att skapa mer eller mindre robotlika varelser som värdesätter yttre saker kanske enbart… Vad slags värld skapas?

Se Lisbet Palme i intervjun ”Lisbet”!!! Hon pratar mycket om barn och deras villkor och om den politik angående barn som växte fram för 30-40 år sedan, men som nu håller på att monteras ner. Hon pratar om segregation och dess effekter bland annat.

Sven-Eric Liedman skriver också om denna (s. 270):

”Men därmed är vi inne på det största problemet med dagens undervisningväsen, ja med dagens Sverige i stort; den påfallande och tilltagande segregationen. Det behövs integration säger politikerna, och därmed är det människor födda i andra, ofta avlägsna länder som skjuts fram som problemet. Det är sant att dessa grupper i hög grad är offer för segregationen.

Men den drabbar inte bara dem. Vi håller som i USA på att få en växande grupp av ‘fattiga vita’ som finns både i de påvrare förstäderna och på en alltmer marginaliserad landsbygd. Det är framförallt dessa människor som kan rösta på ett parti som Sverigedemokraterna. De gör kvinnan i burka och mannen med profetskägg till syndabockar men borde istället vända sin ilska mot de styrande eliterna.

Kommer 2030 års skola att bätter kunna hantera segregationen? Det förutsätter stora förändringar av samhället i stort.”

Knycker ett tips på video från Motvallsbloggen, det finns känslor av solidaritet även i USA. Min pojkvän i USA (född och uppvuxen där) skrattade högt när han hörde om politikerns 140-sidiga (???) åtgärdsprogram, jämfört med den enkla lösning mannen i videon kommer med (men den lösningen är alltför simpel??):

Motivation och drivkraft…

28 februari, 2011 § Lämna en kommentar

Har precis avslutat läsningen av Bengt Göranssons bok ”Tankar om politik” och en tanke efter att ha läst de allra sista sidorna:

”För hur många chefer och styrelser (inom både privat och offentlig sektor) idag är det inte så: de bryr sig inte om själva verksamheten de de är satta att leda eller styra? Bara sin egen ära eller kanske framförallt de pengar de personligen kan tjäna?”

Jag tror inte detta är något ofrånkomligt eller ens människans grundläggande natur… Framförallt tror jag inte det är ofrånkomligt, men det framställs närmast så? Kan befrämjandet av dylika människor (eller dylika tendenser hos oss) vara samhällsekonomiskt? Gagnar det samhället i stort heller?

Bengt Göransson skriver (s. 138):

”… bonusarna avslöjar något annat också, inte bara privat girighet. Det moraliskt tvivelaktiga är inte det värsta utan att bonussystemet tvärtemot vad man påstår avslöjar bonusmottagarnas förhållningssätt till sin uppgift.”

Skandiakrisen för några år sedan visade att cheferna där i valet mellan att vinna anseende och att bli förmögna valde det senare. Bonuskrav kan snarare avslöja att man inte kommer att tänka på företaget förrän ens egna krav är tillgodosedda och att de avslöjar att man för närvarande inte alls tänkt på företagets framtid.

”Och då är de med all sannolikhet fel personer att forma denna framtid.”

som Göransson skriver. Se det tidigare blogginlägget ”Skyhög arbetslöshet och allt sämre social trygghet bäddar för rasism, samt litet om coacher och managementlitteraturen…” Och framförallt läs Bob Scharf i essän ”Leaders” i vilken han hävdar att ledare ofta tillhör de mest efterblivna psykoklasserna (ett begrepp man använder inom psykohistoria). Dem med de starkaste psykologiska försvarsmekanismerna tenderar att leda. Jag tror att han har rätt där.

Om Daniel Pinks bok ”Drives” kan man läsa här.

Fri översättning från engelskan om denna bok:

“De flesta av oss tror att det bästa sättet att motivera oss och andra är med yttre belöningar, som pengar – det man kan kalla morot-och-piska-angreppssättet ´. Men detta är ett misstag säger Daniel H. Pink i ’Drivkraft – den överraskande sanningen om vad som motiverar oss’, hans provokativa och övertygande nya bok. Hemligheten bakom prestation och tillfredsställelse – i arbetet, skolan och hemma – är ett djupt mänskligt behov att styra våra liv, att lära sig och att skapa nya saker och att prestera bättre både för oss själva och för världen.

Genom att hänvisa till fyra decenniers vetenskaplig forskning vad gäller mänsklig motivation, visar Pink på den dåliga matchningen mellan det vetenskapen vet och det affärslivet gör – och hur detta påverkar varje aspekt av livet.”

Och piska-morot-metoden ser vi nu också i skolan i högre grad än på länge. Visst, barn och ungdomar behöver utmaningar. Men utmaningar anpassade efter dem och andra slags drivkrafter: att vilja lära och veta…

Se om nyttighetens regemente.

Kunskaper och kunskaper, samt om småttighetens regemente…

27 februari, 2011 § Lämna en kommentar

Sven-Eric Liedman skriver i sin bok ”Hets! En bok om skolan” på sidan 265:

”Kunskaper kräver ett livslångt engagemang. Det är viktigt att befria dem från småttigheternas regemente som håller på att kväva hela skolsystemet med sitt okloka nit.”

Allt underkastas idag utilismens (ungefär ‘nyttighetens’) regemente [se om utilitarism, en slags nyttomoral]. Även och inte minst skolan. Men hur säkra kan vi vara på vad som kommer att vara till nytta i framtiden? 

Liedman skriver (s. 264):

”Varje åtgärd, varje penndrag måste kunna försvaras som vinstbringande i slutändan. 2000-talets utilism har också sina speciella uttrycksformer som skiljer den från 1700-talets. Nyttan ska numera säkerställas genom ett minutiöst övervakningssystem som tar den moderna informationstekniken till hjälp. Men en så omfattande apparat är djupt kontraproduktiv. En mängd onyttigt arbete krävs för att mata den med uppgifter av allehanda slag.

Nyttan skulle i vidaste mening bli större om det gavs mer utrymme åt lärares och forskares initiativkraft [jag kommer att återkomma till boken ‘Drivkrafter’ av amerikanen Daniel Pink när jag fått den och börjat läsa den]. Den ständig hyllade entreprenören får alldeles för litet rörelsefrihet i en överreglerad verksamhet.”

Ja, vi lärare ska fostra entreprenörer, men själva blir vi allt mer kontrollerade… Vad kostar all denna kontroll? När förtjänar vi frihet och förtroende? Med detta menar jag inte att skolor eller skolan som sådan inte skulle kunna ifrågasättas. Det ska den, liksom allt annat, när det finns skäl för det.

Se allmänläkaren Bengt Järhult i ”Registerentusiaster måste träda fram och ta sitt ansvar” om hur det är inom sjukvården för läkare, vad gäller ökad kontroll och ”jakt på pinnar” som Liedman litet småironiskt kallar det. Se vidare läkaren Susanne Bejerot i ”Kvalitetsregister – hot mot vårdkvalitet, arbetsmiljö och klinisk forskning”, Eva Nilsson Bågenholm svarar en annan läkare, Åke Thörn, i ”Kvalitetsregistren behövs”, Åke Thörns slutreplik till Eva Nilsson Bågenholm i ”Brist på problematisering underblåser felaktig bild” där han sätter fokus på maktfrågan:

”Processen har nu kommit så långt att ombud för Sveriges Kommuner och landsting (SKL) öppet kan framträda och tala om vad systemet verkligen gäller, kontroll och styrning av sjukvården [4] – och då är det inte läkarprofessionens styrning av det medicinska handlandet som avses.

Kvalitetsregistertänkandet är i själva verket en gren av new public management, som med ökad kraft dragit genom offentlig förvaltning under senare årtionden och med välkända negativa effekter [5] [Simonson N. Priset för telefonrådgivning är att några barn kommer att dö. Dagens Medicin 2009;(25): 20.]. Den korporativistiska intressegemenskap som driver utvecklingen blir allt tydligare – näringsliv, fack, medier, myndigheter och den politiska eliten.

Det är ingen tillfällighet att det är näringslivets organisation, Svenskt Näringsliv, som upprepat på DN.debatt – utan att motrepliker släpps in – i samarbete med arvoderade läkare får torgföra sina ambitioner för sjukvården [6] och utifrån vinklad tolkning av registerstatistik får driva sina intressen [7]. Det är ingen tillfällighet att Svenskt Näringslivs nya vårdsajt ‹Om- Vård.se›, genom att köpa sig seminarieplats på Newsmill [8], kan bedriva omfattande lobbying och att Vårdföretagarnas partsinlägg där publicerats 23 gånger. Det är heller ingen tillfällighet att SBU:s ordförande, i den myndighet som ska granska näringslivets oprövade metoder/läkemedel, av Svenskt Näringsliv för 30 000 kronor per år köps in till deras medicinska expertråd.

Inte heller att Svenskt Näringslivs ‹OmVård.se› bereder marken [9] för den nya myndighet eller myndighetsliknande funktion som regeringen redan avsatt 42 miljoner till [10] och inom kort tänker inrätta [11]. Detta för att främja marknadsanpassning och privatisering av sjukvården.

Värderingen av kvalitetsregister och Öppna jämförelser ska [dessutom] i denna enhet ställas samman av byråkrater.”

Och slutligen ”Registerindustrin undergräver läkekonsten.” Se också andra halvan av denna postning, om privat vårdfinansiering och vad den kan leda till.

Liedman fortsätter:

”Till sist blir det bara den som vågar bryta mot de nu gällande normerna som kan göra en originell insats.

Den kritiska andan har sedan länge betraktats som ett avgörande inslag i kunskapen. Det är ifrågasättandet som driver vetenskapen framåt, och det är också ifrågasättandet som måste bli en avgörande ingrediens i varje individs intellektuella mognad. Men ifrågasättandet måste gälla allt, inklusive de påbud som överheten ålägger produktionen och reproduktionen av kunskaper, kort sagt också den verksamhet som pågår i skola och universitet.”

Det vill säga de verksamma där måste också få vara ifrågasättande mot de påbud som kommer uppifrån! Och inte tvingas till tystnad.

Jag misstänker också att en viss sorts personer nu dras till ledande befattningar inom skolan och/eller tvingas att trubba av varje kritik av det som nu sker för att alls överleva i den skola som nu ”sjösätts”?

Liedman skriver om

”… okloka förslag som röststarka politiker och ordningsbesatta byråkrater driver igenom (s. 266).”

”Förenklingar är säljande.”

Och detta gäller inte bara skolan, utan hela samhället och snart sagt varje verksamhet där.

En av kommentatorerna till Göran Greiders text om entreprenörer skriver väldigt bra (till saken hör att min pojkvän är så kallad ”entreprenör”, något som rent parentetiskt inte verkar vara en dans på rosor, men jag reagerar ändå, eller kanske bland annat därför, starkt negativt på ”glorifieringen” av dem. En massa olika människor behövs i vår värld, inom olika sorters verksamheter. Somligt passar bättre att drivas privat, men en massa saker passar bäst att drivas och finansieras gemensamt. Kanske är det inte helt inopportunt att kalla sig socialist, om man nu skulle vilja göra det! Både smarta och välutbildade människor kallar sig socialister. Människor som verkar ha både hjärna, hjärta, där vissa andra varken verkar ha det ena ELLER det andra):

”Greider kritiserar INTE företagsamheten. Han kritiserar den larviga – rent ut sagt intelligensbefriade – romantiken kring småföretagsamheten. Tänk bara vilket gigantiskt slöseri med resurser som orsakas genom mångdubbleringen av administrativt arbete jämfört med anställningsformen av förvärvsverksamhet! Man behöver inte vara en Einstein för att förstå hur otroligt ineffektivt det är alltihop. – Men här dominerar barnatro, slagord och emotionalism. En sådan diskurs är meningslös och bara fullständigt irrationell.”

Dan Pink om motivation och bonusar…

20 februari, 2011 § Lämna en kommentar

[Tillägg 21 februari, se slutet].

Karriäranalytikern Dan Pink utforskar motivationens gåta, genom att starta med det faktum att forskare inom samhällsvetenskapen vet något de flesta chefer inte vet. Nämligen att traditionella belöningar inte alltid är så effektiva som vi tror. Lyssna till några upplysande historier – och kanske, en väg framåt.

Se om hans bok ”Drivkraft”. På sidan om denna bok kan man läsa:

”Författaren Daniel H. Pink skriver i sin nya bok Drivkraft om en förgången tid då företag och organisationer lyckades öka motivationen bland sina medarbetare genom att lova dem mer pengar. Det fungerade hyggligt när det gällde monotona och rutinartade uppgifter.

Men nu är det annorlunda. Huvuddelen av arbetsstyrkan är kunskapsarbetare och ägnar sig åt skapande arbete. Deras motivation kommer alltmer inifrån och att då erbjuda dem bonus kan förvånande nog ge minskad motivation.

Tanken i Drivkraft är att större självbestämmande leder till större engagemang och kreativitet, till skillnad från den gamla modellen för ledarskap som huvudsakligen bygger på kontroll, belöningar och straff.

Här finns mycket intressant att hämta för alla i ledande position!”

 

Tillägg 21 februari: se recensionen ”Så plundrade de världen” över dokumentären Inside Job. Och se Ulf Lundén i ”Till dem som redan har allt”, där han bland annat skriver om den amerikanske psykologen och författaren Alfie Kohn:

”Denne Alfie Kohn tyckte i n t e att Sverige skulle upprepa USAs misstag. Tiden har gått och vi har närmat oss det stora landet i väst. Det har marknadsliberalismen sett till. Konkurrensen pågår överallt inom alla områden.

Alfie Kohn vågade utmana den allmänna vedertagna uppfattningen att det ligger i den mänskliga naturen att tävla och konkurrera. I dag finns knappt någon som vågar ta upp kampen mot konkurrensen som idé och religion.

Bokens budskap hälsades med glädje av bland annat Kooperativa Institutet. Dess vd Per Olof Jönsson kommenterade Vinna utan tävlan på följande sätt: ‘Det är oroande att beslutsfattare och utredare i regeringskansli och myndigheter höjer konkurrensbegreppet till ett mål i sig’.”

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin Dan Pinkreflektioner och speglingar II....