Nykonservativa idéer slår igenom i klassrummen…

27 mars, 2011 § Lämna en kommentar

Ja, ”skolan delar blodomlopp med samhället i övrigt”. Man kan hålla på med en massa kosmetiska åtgärder, men de kommer att få begränsad effekt om samhället i övrigt är ojämlikt och blir allt mer ojämlikt. I mer ojämlika samhällen är läsförmåga och kunskapoer i matematik lägre: i USA så har man samma problem som vi påstås få i högre och högre grad vad gäller läsande och matematik (de s.k. basfärdigheterna), se tidigare inlägg ”No Child Left Behind kommer inte att ge den påtagliga förbättring i amerikansk utbildning som alla hoppas ska ske menar en kritisk Diane Ravitch…”

Kan det påverka att vissa t.ex. har gräddfil till vård bland andra gräddfiler (mer värda till det?), se notis ovan om lärarförsäkringar (en vårdförsäkring som dock inte bara lärare kan ta via facket). Påverkar inte dylikt hur vi ser på oss själva och varandra? Om vi solidariskt delar både framgångar och svårigheter eller inte. Kan ett dylikt samhälle (som gör sådan skilland på människor och människor) bidra till att motivera människor att bidra och jobba på (om de inte har en rimlig chans att leva någorlunda lika liv som andra i samhället)? Och göra att de flesta presterar bättre? Även bland oss i nedre- och övre medelklass? Vi behöver verkligen ta tillvara allas resurser.

Och nu privatiseras allt fler sjukhus… Vilket innebär att de med privata vårdförsäkringar får företräde.

Se också Alliansfritts alla inlägg om privatiseringar och om vårdval.

Ulf Lundén skriver i ”Läsning – lust eller tvång”:

”Sverige är i dag sämst i Norden på läsförmåga. Utan språk inget inflytande. Orättvisorna ökar mellan olika samhällsklasser. Det handlar i grunden om demokrati, rätten att kunna göra sin röst hörd. Det är spännande att se vilka helt olika utgångspunkter arrangörerna för Läsfestivalen och regeringen har.

Festivalen skall locka fram lusten, glädjen och det euforiska i att ta del av olika berättelser. Barnen sätts nämligen i centrum./…/

…  forskningen kan berätta på området. Att barns njutning med läsning minskar om de upplever att läsandet är kopplat till tvångsmässiga krav på prestationer.

När känslan av krav infinner sig drabbas man inte av lästörst – tvärtom. Det var katederundervisningen på gymnasiet som släckte min lust att läsa Shakespeares dramer och flera andra klassiker. Först vid vuxen ålder återkom intresset och det skedde i en känsla av att ta revansch.

Den skola som byggs upp nu kommer att misslyckas fullständigt eftersom man bara fokuserar på snabba faktainlärningar och mekaniskt lärande. Något som snabbt kan mätas av och graderas. Hela människan förvandlad till ett slags produktionsapparat./…/

Det går inte att kommendera fram ett intresse. Det måste lockas fram på ett lekfullt och kreativt sätt.”

Och jag fortsätter att läsa Dan Pinks bok ”Drivkraft.”  Om mänsklig drivkraft, vad som motiverar oss och får oss att göra ett bra jobb, prestera bra.

Se också tidigare blogginlägg om Sven-Eric Liedman och hans bok ”Hets!”

Ja, vi är ”På väg tillbaka till 50-talet – Nykonservativa idéer slår tillbaka ända in i klassrummen enligt avhandling”:

”… dagens resonemang [påminner] om hur man beskrev lärare och elever i 1940-talets och 1950-talets skolpolitiska utredningar. Också då handlade det om personliga egenskaper som skulle mätas. Det är nästan som om man lagt karbonpapper mellan dessa texter och dagens utredningar.

Skillnaden är att då betonades också demokrati och solidaritet som mål för utbildningspolitiken. I dag hänvisas i stället till den globala konkurrensen.— Men från 1970-talet och fram till nu beskrev man i stället den ideala eleven och läraren som en utvecklingsbar person för vilken skola och lärarutbildning hade stor betydelse. Fokus låg på att alla kan lära, inte på att olika personer har olika förutsättningar att lära.

Lena Sjöberg kallar de nya idealen för nykonservativa. Hon menar att det som händer nu är att dessa ideal samverkar med det dominerande nyliberala marknadstänkandet på ett för många grupper exkluderande sätt.— Sådana här ideal får stor genomslagskraft genom att de definierar det normala och åtråvärda och därmed också det onormala och mindre åtråvärda.

Idealen slår också igenom ända in i klassrummet med hjälp av alla de tekniker för kontroll som nu är i bruk. De kan vara tydliga som skolinspektion eller subtila som individuella utvecklingsplaner.Hon skriver också om hur lärarprofessionaliteten påverkas av utvecklingen med allt tydligare detaljstyrning.Lärares professionalitet skulle fixa kvaliteten i skolan när den decentraliserades och kommunaliserades i början på 1990-talet”

 Men se vad testande och kontrollerande har lett till i USA. Lena Sjöbergs avhandling ”Bäst i klassen” kan läsas här.

Nej, man kan inte beordra fram intresse eller lust som Ulf Lundén påpekar i sin artikel ovan.

Och ”Lärarna fick aldirg makten över skolan”, något kommunaliseringen skulle råda bot mot, vilken enligt Göran Persson skulle stärka lärarnas ställning. Istället tog politikerna makten – och en massa okunniga kom in och upprepade alla de misstag som redan tidigare gjorts i skolan – och vad orsakade det i skolan, för elever och lärare? Se om Johanna Ringarps doktoravhandling ”Lärarkårens kommunalisering. Vunnen eller förlorad autonomi?” 

Och apropå privata förskolor: ”Tillsyn av förskolor hänger på föräldrar”.  Och ”Indraget bidrag hotar – igen”:

”För fyra år sedan hotades Vittra Luma Parks förskola av indragna bidrag. Nu är det dags igen. Nio barn per anställd och krav på medhavd frukost får underkänt.”

Utspel om kateder väcker het debatt, se Pedagogiska magasinets chefredaktör Leif Mathiasson i ”Åter till katedern! Basta!”  Ja, tala om nykonservatism! Jan Björklunds debattartikel ”Dags för läraren att åter ta plats i skolans kateder” kan läsas här. Som sagt. ”Björklund verkar själv vilja sitta bakom katedern”!

Men vad motiverar arbetstagare – och elever? Vad får dem att göra ett bra jobb och känna lust? Och hur är det med tillit och förtroende? Vad får oss att prestera bra? Vad slags människosyn råder?

Men både tidigare och nuvarande universitetslärare, som t.ex. idéhistorikern Sven-Eric Liedman och lektorn i socialt arbete med inriktning socialpolitik Daniel Ankarloo menar båda att studenter också behöver utmaningar, Och detta tror jag också på, men dessa utmaningar borde anpassas efter individen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: