Samhälle som affärskontrakt…

26 april, 2012 § Lämna en kommentar

Vad bra att facket reagerar! Att det verkar börja vakna. Ja, funktionshindrade och andra brukare (inklusive alla avnämare i skola, vård och omsorg skulle jag vilja påstå) blir som handelsvaror i denna nya värld. Lööf vill minska inflytandet för oss medborgare och att vi gör oss av med företag vi som nation tjänat pengar på. Jag börjar instämma i det många har skrivit om Lööf: vad vet hon?

Bara 29 år och har aldrig varit ute i arbetslivet, men nu har en årslön på bortåt 2 miljoner.

Nej, hon nöjer sig inte förrän undersköterskor har en årslön som är lika stor som Lööfs månadslön. Enligt Josefin Brink den partiledare som har högst lön av alla partiledare, samtidigt som hon är den yngsta. Människor tvingas in i förnedrande åtgärder och de moraliserande tonerna sprider sig från personer sittande på höga hästar!

Om Jon Wemans bok ”Åtgärdslandet – arbetsförmedlingens svarta bok” kan man läsa i recension bland annat:

”Åtgärdslandet [dokumenterar] ingående det politiskt beslutade geschäft, där dagens entreprenörer får rundligt betalt med skattepengar för att utnyttja och förnedra arbetslösa.”

Göran Greider skriver i ledaren ”Samhället som affärskontrakt”:

”Är detta bra? Ja, utbildningssatsningar är nästan alltid bra. Men jag gillar inte alls det där med kontrakt. Ska den enskilde individens relation till samhället alltså utgöras av ett slags affärskontrakt? Det luktar marknadsliberalism lång väg. 

Bör man som medborgare rentav skaffa sig advokat för att bevaka sina rättigheter och tyda allt det finstilta i kontraktet? Vilken syn grundläggs då på själva idén om utbildning om den förknippas med tvång och villkor?/…/

Men vad är då egentligen gammal hederlig arbetarmoral? Jag är inte säker på att en moralkod som har hundra år på nacken självklart är giltig idag. Det finns ett drag av självplågeri i den där arbetarmoralen: Stå ut med allt, bara du får vissa rättigheter!/…/

Ett problem med den nya hållningen är att partiledningen numera tycks acceptera att olika sociala rättigheter – t ex den till utbildning eller till a-kassa – omtalas som just bidrag, trots att det är något som arbetarrörelsen genom årtiondena fått kämpa sig till. 

Kort sagt: den nya ledningen är inte intresserad av någon gammal arbetarmoral utan månar mest om att slippa kritik från borgerligt håll: det är snarare den nya borgarmoralen man hedrar en smula.

I den ansträngningen riskerar partiledningen tyvärr att godkänna den rådande dagordningen i svensk politik.”

Bra skrivet!

Och så läste jag om skola, som i övrigt fått ganska väl godkänt, som fått kritik för avsaknad av dokumentation kring dess kvalitetsarbete.

Tänker på det jag nu håller på att läsa i ”Managementbyråkrati”, om hur gammal byråkrati ersatts med ny och knappast blivit mindre, utan till och med kanske större i många fall! Hur skolfolk bland annat sitter med sina skriverier och att dessa skriverier riskerar göra att det vi är satta att göra kommer i andra hand. Att jaga pinnar, som t.ex. Sven-Eric Liedman skriver i sin bok ”Hets – en bok om skolan.”  Se även här om denna bok och föreläsning nyligen av Liedman.

Ja, det finns tendenser till jantelag i detta! 

Slutligen, avskriv svenskarnas skulder, ”Dags för skuldamnesti”:

”Skulder, säger [amerikanske] antropologen David Graeber i sin välresearchade bok Debt – the first 5 000 years, är i allmänhet något som de undertryckta har till de mäktiga, men de har egenskapen att få en maktrelation att framstå som ett objektivt, matematiskt faktum, och samtidigt ge intryck av den på något sätt är offrens eget fel. Det är talande att exempelvis svenskan och tyskan har samma ord för de engelska ”guilt” och ”debt”.

När Göran Persson sade till svenskarna att ‘den som är satt i skuld är icke fri’ aktiverade han en djupt liggande skam och skräck för att stå i skuld som präglats in i oss genom historien. Formuleringen var så effektiv att den gjorde en ekonomiskt vansinnig nedskärningspolitik populär.

Genom historien har många gånger skuldamnestier varit nödvändiga för att inte det sociala systemet ska bryta samman, konstaterar Graeber, och antyder att det nu vore dags för en ny. Men han uppmanar också till att sluta tänka så mycket över vem som är skyldig vem vad, och tänka mer på vilken sorts samhälle vi vill ha istället.”

Annonser

Mer om amerikansk skola, dess testande och betoningen på ansvarskyldighet, samt om New Public Management – NPM…

18 mars, 2012 § 3 kommentarer

Först och främst, Maria-Pia Boëthius undrar i ledarkrönikan ”Låt de naiva ta makten”:

”Det fascinerar mig att de som faktiskt har genomtänkta idéer om det allmänna bästa nästan alltid kallas naiva. Vad är då de andra?/…/

Kloka?”

Verkligen tänkvärt.

I magasin Tiden har statsvetaren Patrik Hall skrivit en intressant artikel om den nya managementkulturen i offentlig förvaltning och om att frånsäga sig ansvaret som politiker. Detta fick mig att leta reda på Diane Ravitch bok ”The Death and Life of the Great American School System” där hon skriver i kapitlet ”Problemet med ansvarsskyldighet” att …

… [ansvarsskyldighet – för lärare, skolledare osv!!!] blev slagordet för offentliga tjänstemän och företagsledare under 1990-talet. Alla ville ha mätbara resultat.

No Child Left Behind öppnade upp för en ny era av testande och ansvarsskyldighet i allmänna skolor i USA.”

Men många, som inte minst utbildare och föräldrar, reagerade emot den nya skolpolitiken och ifrågasatte att så mycket eftertryck gavs åt testande. De rönte dock föga framgång.

Politiker slog bort dem som antitestandefanatiker och domstolar nekade dem att dra detta fenomen inför rätta.

Det de som var emot testande gick till angrepp mot var det – felaktiga målet.

För det var inte själva testandet som var problemet? Test kan vara formade på olika sätt och användas bra eller dåligt som Ravitch påpekar flera gånger och om och om igen.

Problemet var felanvändningen av dem, för ”högt spelade syften” som hon uttrycker det; tron att tester med säkerhet kan identifiera vilka elever som borde hejdas (avvisas helt eller hänvisas till andra skolor/utbildningar???), vilka lärare och rektorer som skulle avskedas eller belönas och vilka skolor som skulle slås igen – och inte minst idén att dessa förändringar oundvikligen skulle producera en bättre utbildning/skola.

Politiska beslut som var betydelsefulla/ödesdigra för elever och utbildare kom från ovan, från tjänstemän som inte förstod begränsningarna i testande.

Ravitch påpekar dock att om tester används omdömesgillt så kan de ge värdefull information, men man bör inte basera stora beslut på dem. Och detta stryker hon också under flera gånger och i denna åsikt är hon nog inte alls ensam.

Hon skriver på sidan 152, i min snabböversättning från engelskan:

Problemet med att använda tester för att fatta viktiga beslut om människors liv är att standardiserade test inte är precisa instrument.

Tyvärr så inser de flesta valda tjänstemän inte detta, inte heller gör offentligheten det.

Offentligheten tror att tester har vetenskaplig giltighet/säkerhet, så som en termometer eller barometer har, och att de är objektiva, inte ‘besudlade med ofullkomliga mänskliga bedömningar’ [som hon ironiskt skriver]./…/

Test skiftar i kvalitet och till och med de bästa testen kan ibland vara [mer eller mindre] felaktiga, på grund av mänskliga misstag och ‘teknisk oreda’.

En testsäsong passerar knappast utan en nyhetshistoria om en tabbe som gjorts av ett större testbolag [något vi här inte får ta del av!].

Ibland är frågorna dåligt formulerade.

Ibland är svaren felaktigt poängsatta.

Ibland är det ‘svar’ man antagit är det rätta felaktigt eller dunkelt/tvetydigt/mångtydigt.

Ibland kan två eller fyra svar på en flervalsfråga var lika korrekta [alltså flera svar vara korrekta].

Alla tester har en felmarginal, precis som opinionsmätningar och samma student kunde producera olika poäng när han/hon gjorde testet en annan dag.”

Testexperter OCH de som producerar testerna är också medvetna om allt detta och uttrycker också detta. Inte sällan för döva öron? Hmmm ja, man vill inte höra det som går stick i stäv på det man tror på?

Ravitch skriver:

Testexperter vet att test har sina begränsningar och de företag som producerar tester har offentligt gått ut med att resultaten på deras examina aldrig bör användas som det enda måttet på vilket viktiga beslut tas.”

Så detta är ingen hemlighet heller!

”När studenter gör SAT-test vid ansökan till college, är deras testpoäng en viss given dag en uppskattning av [inte det exakta måttet på!!!] den förmåga de utvecklat [i skolan innan de söker till college].

Om en student får 580 på sitt språktest, så är denna poäng en uppskattning av hans/hennes skicklighet och kunskap [inte ett exakt mått]; om han gjorde testet en vecka senare så kan han/hon ha få 560 eller 600 eller en poäng som även är högre eller lägre.

Collegeledningen påminner studenter, lärare, studie/skolvägledare och de som har hand om intagningen av elever att SAT-poängen inte är exakt och att den kan vara olika en annan dag eller som svar på handledning/träning.”

Dessa test används tillsammans med andra bedömningar, betyg, arbeten osv. Så antagning grundas inte på dessa test, utan är precis som Ravitch skriver en uppskattning av kunnande och skicklighet.

Den amerikanska vetenskapsakademin (The National Research Council) kommitté rörande tillämplig användning av test fastslog i en officiell rapport 1999 att

Tester inte är perfekta”

och

En testpoäng är inte det exakta måttet på en students kunnande eller skickligheter.”

därför att testpoäng inte är ett ofelbart mått så varnade kommittén att

”Ett beslut om utbildning som kommer att ha ett större inflytande bör inte enbart eller automatiskt baseras på ett enstaka test.”

Jag kommer att uppdatera denna postning med att fortsätta översätta ur Ravitch bok om fenomenet ansvarsskyldighet. Förmodligen i kommentarer till denna postning.

Ja, denna bloggning triggades alltså av artikeln ”Utvärderingsdoktrinen – vår tids nya religion är utvärdering, uppföljning och styrning. Men hur effektivt är det att styra den offentliga sektorn med utvärderingsformulär?” av Patrik Hall i magasinet Tiden 01/2012 i numret ”De asociala ingenjörerna. Nyliberalismen under huden. Mentalt systemskifte?” Se bilder nedan.

Se mer om Patrik Halls bok  ”Politiker har delegerat bort sitt ansvar” samt i ”Fem frågor till Patrik Hall”:

Vem bör läsa den?

– Alla. Den är intressant för alla som jobbar inom offentlig sektor, men även andra, byråkrati är något som påverkar alla.

Politiker borde läsa den [och allmänheten, alternativt bli informerade av t.ex. SVT!?].

Boken utmynnar i en ganska arg kritik mot politiker.

Politiker som Jan Björklund kritiserar skolan och högskolan, de har en tendens att säga att det är ni där nere som gör fel när ansvaret ligger hos dem.”

Ja, det var det där med ansvar!

Sven-Eric Liedman har skrivit om ”Skolan och NPM” (se om New Public Management eller NPM här, något som tillämpas i amerikansk skola också och förmodligen är förebild för nuvarande regerings skolpolitik och även var det för föregående regerings skolpolitik), se också hans artikel ”Dags för vänstern att ansa i rabatten” där han reflekterar över vad som är vänster:

”… alla klumpas samman under ett anonymt ‘man’. Man tror inte på framsteg. Man är relativist. Man står svarslös inför nynazister och islamister./…/

Det är tydligt att dagens vänster enligt sina kritiker fallit offer för en gemensam villfarelse: relativismen. Enligt relativister kan man laborera med flera oförenliga sanningar. Det finns inte heller något som är entydigt gott eller ont.

Vem är det då som drabbas av denna kritik?

Relativismen har förvisso florerat under de senaste årtiondena. Nybakade studenter som kommit till universiteten har ofta varit fullfjädrade relativister. Deras klentro har inte minst gällt politiken.

Men relativismen har också inneburit en frestelse för den diffusa men ändå inflytelserika tanke- och smakriktning som kallas postmodernismen. Den förhöll sig kritisk till det moderna framstegsprojektet som ser de senaste århundradenas förändringar som en svit absoluta vinster för mänskligheten och som hävdar att denna svit måste få fortsätta in i framtiden./…/

En vänster värd namnet måste inte bara ‘ta debatten’ med dessa olika extremister utan också arbeta för att röja undan grunden för deras vrede.

Problemet är ytterst en tilltagande segregation i samhället som slår hårt ekonomiskt, socialt och kulturellt och som syns allra tydligast i skola och vård. Klassklyftorna fördjupas åter. Att arbeta för att de åter ska minska är åtminstone ett första steg.”

Håller med. Diane Ravitch är också inne på samma linje: att blickarna leds bort från fattigdom och isolering på grund av ras, dvs från problem som beror på klasskillnader och hon understryker, tillsammans med ett par andra manliga amerikanska forskare, att skolan inte kan göra mirakel!

Se också Liedman i Pasi Sahlberg: ‘Finnish lessons. What can the world learn from educational change in Finland?’ I Finland har skolan varit förskonad från drastiska reformer och står fri från marknadens logik. Sven-Eric Liedman läser en bok om det framgångsrika finska skolsystemet – och skådar ljuset.” 

Där han bland annat nämner ”näringslivets folk”. Både han och en skoldebattör som Diane Ravitch är kritiska till detta ”folks” inblandning i inte minst skolan. De är inte de enda, tror jag, och fler och fler börjar ifrågasätta de doktriner vi matats med verkar det. Vilket känns jätteskönt!

Från Patrik Halls artikel:

Studenter i grundläggande kurs i ekonomi på Harvard i protest mot professors partiskhet, vilken de anser påverkar studenter, Harvard som universitet och det större samhället…

10 november, 2011 § 10 kommentarer


I min snabba översättning från engelskan.

”Öppet brev till Greg Mankiw (2003 till 2005 var Mankiw ekonomisk rådgivare till president George W. Bush. Mankiws område är makroekonomi och han är verksam som professor vid Harvard University).

Följande brev sändes till Greg Mankiw av dem som organiserade dagens [2 november]  demonstrativa uttåg i protest mot grundkursen i ekonomi på Harvard.

Kära professor Mankiw,

Vi tågar idag ut från er kurs, grundkurs i ekonomi, för att uttrycka vårt missnöje med den inneboende partiskheten/ensidigheten i denna introduktionskurs i ekonomi. Vi är djupt bekymrade över det sätt som denna ensidighet påverkar studenter, universitetet och det större samhället.

 Som Harvardstudenter så skrev vi in oss i grundkurs i ekonomi i hopp om att få ett brett och förberedande underlag som skulle hjälpa oss i våra skiftande intellektuella sysselsättningar och skiftande discipliner, vilka har en spännvidd från ekonomi till statskunskap via miljövetenskap till offentlig politik m.m.

Ett akademiskt studium av ekonomi som kan legitimeras måste inkludera en kritisk diskussion av både fördelarna och skavankerna/svaga punkterna i olika förenklande ekonomiska modeller. Eftersom er kurs inte inkluderar ursprungskällor och sällan presenterar artiklar från akademiska tidskrifter har vi väldigt litet tillgång till alternativa syn-/betraktelsesätt vad gäller ekonomi.

Det finns inget som rättfärdigar presenterandet av Adam Smiths ekonomiska teorier som mer fundamentala eller grundläggande än t.ex. keynesiansk teori.  

Omsorg om att presentera ett opartiskt/fördomsfritt perspektiv på ekonomi är särskilt viktigt för en introduktionskurs bestående av 700 studenter, som formellt ska sörja för en sund grund för fortsatta studier i ekonomi.   

Många Harvardstudenter kan inte hoppa av den grundläggande kursen i ekonomi. Denna kurs krävs för ekonomi och miljövetenskap /…/ och den enda valbara klassen, professor Steven Margolins kurs Kritiska perspektiv på ekonomi, erbjuds bara vartannat år (och inte detta år).  

Många andra studenter önskar helt enkelt en analytisk förståelse av ekonomi som del i en vidsynt kvalitativ konstutbildning. Dessutom så gör den grundläggande kursen i ekonomi det svårt att effektivt lära när det gäller senare ekonomikurser, eftersom den erbjuder ett starkt vinklat perspektiv snarare än en solid grund på vilken andra kurser kan utvecklas.

Studenter borde inte förväntas undvika denna kurs – eller hela disciplinen ekonomi – som ett sätt att uttrycka missnöje.

Harvardstudenter spelar en betydelsefull roll i de finansiella institutionerna och i skapandet av offentlig politik runtom i världen. Om Harvard misslyckas med att utrusta dess studenter med en bred och kritisk förståelse av ekonomi, kommer deras handlande mest troligt att skada det globala finansiella systemet. De senaste fem årens ekonomiska kaos har varit bevis tillräckligt för detta.

Vi promenerar ut idag för att ansluta oss till en Boston-vid marsch som protesterar mot att högre utbildning görs om i företagsanda och som är en del i en global Occupy-rörelse [se Sven-Erci Liedman i boken ‘Hets – en bok om skolan, om förhållandena i den svenska skolan och dagens skolpolitik i Sverige, inte minst vad gäller universitet och högskolor, se också ‘För friskolan – ur tiden’]. Eftersom den partiska/tendentiösa naturen i grundkursen i ekonomi bidrar till och symboliserar den ökade ekonomiska ojämlikheten i USA så promenerar vi ut ur klassrummet idag både för att protestera mot era inadekvata diskussioner över grundläggande ekonomisk teori samt för att ge stöd åt en rörelse som ändrar amerikanskt samtal om ekonomisk orättvisa/orättfärdighet.

Professor Mankiw vi ber er att ta våra bekymmer och vår utmarsch på allvar.

Vänligen

Bekymrade studenter i grundläggande ekonomisk kurs”

Se Lars Pålsson Syll i “Greg Mankiws undanglidande stokastiska mumbo jumbo rörande ökande ojämlikhet.” Han nämner där ett blogginlägg, ”Studenter mot oligarker,” av Paul Krugman där Krugman kommenterade den ökande inkomst- och välståndsojämlikheten i USA.

”… detta har att göra med inkomst och välstånd som alltmer koncentreras i en väldigt liten och privilegierad elits händer.”  

Mankiw var med i tidig sändning i Fox news 8 november, säger en hel del (hur seriös är denna professor)? Därav de två inledande videorna.

Om stokastisk här. NE: ”term i sannolikhetsteorin med den ungefärliga betydelsen slumpmässig.”

Se Maria-Pia Boëthius om journalistik och medier.

Tillägg 11 november: se postning om amerikanske f.d. nyliberale professorn och nationalekonomen Jeffrey D. Sachs om ”Den sociala välfärdsstaten, bortom ideologi – är högre skatter och starka ’trygghetsnät’ inte förenliga med en blomstrande marknadsekonomi? Bevisen finns nu”. Han ifrågasätter också i världen nu rådande ekonomiska normer.

Se också Dan Josefsson i ”Så ska de skapa ett Sverige för de rika” samt i Skattjakten som kom av sig. Dan Josefsson om en revolt som kom av sig – och om högskattesamhället som firar triumfer”:

”De senaste finanskriserna har visat att det är lågskatteländerna som är mest sårbara. Höga skatter visar sig vara en förutsättning för att ett land ska fungera.”

Borgerlig syn på omänsklig sjukvård, mer om privatiseringar och om Reinfeldts förljugna allmänintresse…

22 oktober, 2011 § Lämna en kommentar

Först och främst; Reinfeldt och Borg beskrivs av nyliberal högermedia som ansvarsfulla, tekniska expertagerande, där framförallt Reinfeldt nu senast säger sig leda ”allmänintresset” (men det är knappast allmänintresset han företräder!). Se mer om Reinfeldt och det s.k. ”allmänintresset” i slutet av denna postning.

Men för att starta hela denna tråd; AT-läkaren och miljöpartistiska politikern Daniel Svedin skriver i ”Produktionssjukvård – inte i Dalarna”:

”… valfrihet betyder också att invånare med stora ekonomiska resurser kan påverka sin vård i större utsträckning än låginkomsttagare. Lägre inkomstskatt, vilket förespråkas av borgerliga partier, genererar högre patientavgifter.

Du som har råd att betala ‘extra’ kan gå före i vårdköer [även vi lärare erbjuds teckna – en ganska dyr – sjukvårdsförsäkring, allt mindre blir kvar för oss medel- och låginkonsttagare av jobbskatteavdraget samtidigt som trygghetssystemen försämras i allt snabbare takt, en politik som knappast är ofrånkomlig och knappast är kostnadseffektiv heller, ger oss t.ex. inte billigare vård, utan troligen dyrare], du kan välja en vårdcentral med ett större utbud av multidisciplinära kompetenser och du kan snabbare få tillgång till specialistsjukvård.

Privata vårdgivare har heller inget intresse i folkhälsa, förebyggande samhälleliga sjukvårdsinsatser eller hemsjukvård.

De lämnar patienter med kroniska sjukdomar och socialmedicinska bekymmer därhän eftersom dessa patienter är alltför vårdkrävande och kostar mer än de smakar. Det enda en privat vårdgivare eftersträvar är ekonomisk vinst.

Denna ojämlika ansvarsfördelning mellan offentlig och privat vårdgivare innebär naturligtvis ojämlika konkurrensförhållanden och slutändan vård på olika villkor. Tillåter vi alltför många privata vårdaktörer att få slå rot i Dalarna har vi snart en primärvård som liknar den i Stockholms län./…/

I Stockholms län har man okontrollerat och utan behovsprövning släppt fram privata vårdaktörer i syfte att maximera patientens valfrihet. Ersättningssystemet ‘betalt per patient’, har lett till att ett patientbesök inte gärna får överskrida 15 minuter.

Flertalet mottagningar uppvisar tvivelaktig kompetens och kvalitet. Till exempel så riskerar just nu en privatmottagning i Gamla Stan att få stänga på bakgrund av bristfälliga hygieniska rutiner. En kvartersakut i de norra förorterna upptäcktes ha anställt läkare från utlandet utan giltig svensk legitimation.

Eftersom läkarbesök genererar större ekonomisk ersättning än sjuksköterskebesök har flera mottagningar minimerat sin sjuksköterskemottagning och telefonrådgivning.

Istället satsar de allt på att låta läkarna ta emot så många patienter som möjligt och detta oavsett patientens individuella behov! [är det effektiv resursanvändning?]

Inte undra på att landstingsrådet Filippa Reinfeldt stolt kunde presentera en 35-procentig ökning av antalet läkarbesök år 2007-2009!/…/

I den bemärkelsen handlar sjukvård inte längre om människor utan om pengar. Hälsovalet i Stockholm [vårdval Stockholm] har lett till ett ineffektivt utnyttjande av personalresurser och en arbetsmiljö som präglas av stress och där varken personal eller patienter mår bra./…/

Denna borgerliga syn på omänsklig primärvård vill vi aldrig någonsin se i Dalarna.”

Läkarna Lars-Erik Hansson och Simon Larsson skriver också i artikeln ”Vårdvalet styr resurser till dem som är friskast” i Göteborgsposten (dvs fler och fler reagerar, men hörs de ordentligt i media? I TV-nyheter, svensk press osv?)

”Ett flertal undersökningar visar att vården utnyttjas mer av rika än av fattiga. Samtidigt inför allt fler landsting, inklusive vårt eget, vårdvalsmodeller som riskerar att kraftigt öka ojämlikheten. Det är orättfärdigt

Åtta levnadsår – det är skillnaden i medellivslängd mellan män i Älvsborg och män i Bergsjön, en spårvagnsresa med 11:an som tar trekvart.

Den ojämlika hälsan börjar alltmer uppmärksammas i medicinsk och samhällsekonomisk forskning. Ett flertal undersökningar visar att vården utnyttjas mer av rika än av fattiga och det gäller allt från förskrivning av Viagra till vård i livets slutskede.

Socialstyrelsens rapport Cancer i Sverige (2011) konstaterar att den lägsta socioekonomiska gruppen har klart sämre överlevnad vid alla cancerformer och i oktober ska myndigheten på regeringens uppdrag presentera en lägesrapport om vårdens (o)jämlikhet./…/

Många vårdarbetare kan vittna om hur hälsogapet stadigt växer. En ung, frisk och välinformerad grupp tar till sig hälsoråden och konsumerar vårdresurser för att ‘maxa’ hälsan medan en stor och tyst grupp inte tycks söka eller få de vårdresurser som de behöver./…/

Det märkliga är att allt fler landsting, inklusive vårt eget, samtidigt inför vårdvalsmodeller som riskerar att kraftigt öka ojämlikheten. Bo Burström, professor i socialmedicin vid Karolinska institutet, menar att vårdvalsmodellerna ökar skillnaderna mellan de som är informerade och de som inte är det.

Vårdvalet inom primärvården innebär i korthet att politikerna avsäger sig makten att lokalisera vårdresurserna dit de behövs. Innebär det en vårdcentral per kvarter i centrum och en i nordost må det vara hänt, lyder det ansvarslösa marknadstänkandet i sin förlängning.

Vårdvalet infördes i namn av ett högre syfte, nämligen valfrihet.

Men primärvårdskontorets egna siffror visar att bara 17 procent av regionens medborgare alls brydde sig om att välja, och detta efter en dyr och omfattande reklamkampanj. Än mer anmärkningsvärt är att de sjukaste och äldsta var de som minst brydde sig om att välja.

När man frågar vårdgivarna själva anser de att vårdvalsmodellen skapat en obalans till förmån för de friskaste patienterna och till nackdel för kroniskt sjuka och multisjuka.

Vi som arbetar inom vården vet vad det betyder i praktiken: vårdcentralerna har sett sig tvungna att konkurrera genom generösa jourtider och dyra drop-in-mottagningar. Detta är praktiskt för alla som kommer med en förkylning men drop in-tiderna har finansierats genom nedskärningar av de personalgrupper (specialiserade sjuksköterskor, psykologer och kuratorer) som är helt avgörande för de med störst ohälsa.

Det är tveklöst så att vårdvalsmodellen gör vissa patienter mer lönsamma än andra. De minst lönsamma märks dock knappast i en enkätstatistik som domineras av medelklassens eufori över att kunna ”droppa-in” med sina innebandystukade fötter.

Att ge männen i Bergsjön åtta år till var redan tidigare en stor utmaning för våra politiker. Vi vill gärna veta hur de menar att målet skall kunna uppnås med en vårdmodell som styr om resurser till de friskaste. Har Västra Götalandsregionen avskrivit tanken på jämlik hälsa som en vacker men orealistisk utopi?”

Se vidare läkare Anders Romelsjö om ”Vårdval är en dyr, oekonomisk och odemokratisk myt”:

”Som med doktor Jan Halldin påpekat många gånger, senast i Läkartidningen igår 5 oktober (nr 40 2011), finns det däremot risk för att privatisering av vården medför att den blir mer ojämlik, att ekonomiska intressen förstärks på bekostnad av kvalitet och vårdbehov./…/

Jan Halldin har alldeles rätt då han skriver:‘Att vårdval och vårdprivatiseringar har införts så snabbt i vårt land har huvudsakligen politiskt ideologiska orsaker. Det anmärkningsvärda är att det har kunnat ske utan stöd i evidensbaserad forskning och kunskap’.

Är inte detta något av en skandal? Vill medborgarna betala mer för en vård som sannolikt är sämre genom att den blir mer ojämlik (i strid med Hälso- och sjukvårdslagen) och där utsatta grupper särskilt riskerar att hamna i kläm, och där vinstmedel går till skatteparadis i utlandet?”

Se också hans inlägg ”Privata vårdbolag tjänar miljarder av skattepengar utan att vården förbättras” och kommentarerna till detta.

Och man har visat här i Sverige att oerhört många äldre är för skröpliga för att välja, se ”Många äldre har inte själva förmåga att välja sin omsorg”. Apropå s.k. ”valfrihet”. För vilka är ”valfriheten”? För gemene man verkligen?

Och om privatisering av skolan och skolgången skriver Sven-Eric Liedman apropå en bok av den amerikanska skolforskaren Diane Ravicth i ”För friskolan – ur tiden”:

”… vinstdrivna skolor både sänker kunskapsnivån och förstärker klassamhället.

I Sverige talar vi om Jan Björklund som om han vore unik. Men världen är full av sådana som han. Hela den svenska utvecklingen under senare decennier har i mycket följt den amerikanska i spåren.

När kommunaliseringen planerades, reste svenska experter till USA för att hämta inspiration för egna kommande stordåd. Friskolereformen några år senare hade amerikanska förebilder; förändringen blev bara mer drastisk i Sverige. Skolor försvinner inte i USA bara därför att några föräldrar väljer att sätta sina telningar någon annanstans. De stängs när provresultat och betyg trots varningar från myndigheterna förblir usla.

Men färdriktningen är densamma, och i år genomförs i Sverige nya genomgripande förändringar som i väsentliga punkter kopierar en tio år gammal amerikansk reform.

Därför är Diana Ravichs bok så viktig också för oss. Med klarhet och precision visar hon hur NCLB [No Chilod Left Behind dvs inget barn ska lämnas efter] kommit till korta.

Koncentrationen på några få kärnämnen – matematik och engelska – har lett till en utarmning av andra ämnen. Tillsammans med den överdrivna uppmärksamheten på prov och betyg har skolans lärokurser snävats in och berövats livgivande inslag.

Man dyrkar enkla, mätbara data (och, vill jag tillägga, där man inte har några sådana data höftar man till några som kan ge illusion av exakthet).

En synbar effekt är att estetiska och konstnärliga ämnen håller på att försvinna. Historieämnet, som redan tidigare vanställdes av en ängslig objektivitetsiver, har ytterligare förtvinat. Det anses farligt att berätta, och kvar blir döda fakta.

Över huvud sviker den nya skolan sin uppgift ‘to make sense of this world’ [göra världen förståelig, skapa mening] för eleverna, säger Ravitch. Blickfältet snävas in. Siktet ställs enbart på provräkningar och provskrivningar. Elever tvingas lära för skolan, inte för livet.

Ravitch riktar också en förödande kritik mot friskolorna.

Det började så oskyldigt.

En ordförande i lärarfacket, Albert Shanker, lanserade på 1980-talet idén att grupper av lärare skulle få möjlighet att starta sin egen skola, detta för att deras professionella kompetens skulle få fritt spelrum. Därmed skulle också vägen öppnas för djärva pedagogiska experiment.

Men Shankers idé kidnappades snart av den sorts människor som i den fria marknaden ser lösningen på all problem, också skolans. Skolans värld invaderades av smarta ekonomer som inte hade begrepp om vad undervisning och utbildning är för något. De visste där­emot hur man kunde driva företag och ersatte så snart möjligheter gavs professionella rektorer med folk av sin egen sort. Över huvud förpassades lärarna till marginalerna. De blev tjänsteandar i sin egen skola.

Effekterna har enligt Ravitch varit förödande. En främmande logik har på många håll tagit makten över skolan. Marknaden har vinnare och förlorare, säger Ravitch. Det ska inte skolan ha./…/

I detta alltmer klasskiktade samhälle sprids lögnen att om skolorna och lärarna bara sköter sig spelar elevernas bakgrund inte någon roll för studieresultaten [blickarna riktas bort från fattigdom och isolering på grund av ras!!!]. Men all statistik visar att det är så. Varningsropen om att Sverige, liksom USA, klarar sig sämre vid internationella jämförelser gäller egentligen bara vissa skolor i vissa områden. ”

Och andelen icke vinstdrivande skolor sjunker, dvs de vinstdrivande håller på att ta över. Vad kan det innebära?

Och Reinfeldt och Borg påstås vara och säger sig vara ansvarsfulla, tekniska expertagerande. Framförallt Reinfeldt säger sig leda ”allmänintresset”.

Men den nya välfärden ska vara föräldrar och sambos. Tillägg 23 oktober: läs denna artikel av utförsäkrad journalist om detta att leva på anhöriga ”Reinfeldt tycker att anhöriga ska rycka in för sjuka och arbetslösa.”

Se denna intervju i SVD med Reinfeldt.

Det är klart tjänar men över miljonen per år, så bör man ha råd att stötta sjuka och arbetslösa anhöriga, sätta sina barn i privatskolor och kanske t.o.m. betala avgift för detta osv osv osv? Men hur blir det för dem som inte har någon familj eller kanske ens anhöriga (vare sig rika eller fattiga)?

Läs andra bloggpostningar om detta här, här, här, här och här:

”Fredrik Reinfeldt och hans nya Moderaterna är inte ett neutrum. Det är en politisk organisation vars bild av hur samhället skall konstrueras är subjektiv.

Att Fredrik Reinfeldt vill representera allmänintresset och skapa bilden av ett Moderaterna som politisk norm är däremot begriplig.

Det är trots allt det enda alternativet som står till buds för att skyla det faktum att Moderaterna representerar särintresset välbärgade, vita, medelålders män.”

Jag höll på att sätta morgonkaffet i vrångstrupen när jag läste Göran Greiders ledare ”Reinfeldt lämnar politiken”. Där skriver han:

”Den svenska politiska offentligheten är uppenbarligen på väg att övergå i ett slags absurd teater. I alla fall är det den känslan jag alltmer fått efter att ha hört utspelen från moderatledaren Fredrik Reinfeldt de senaste dagarna under den pågående moderatstämman. Är han ens moderatledare längre? 

Han har ju nu offentligt deklarerat att han i grunden endast företräder det så kallade allmänintresset och står fri från alla slags bindningar [se Vänstra stranden om detta s.k. allmänintresse]./…/

Fredrik Reinfeldt leder ett allmänintressets parti som emellertid vägrar att ens gå med på lagar som kräver redovisning av de kampanjpengar det får från välbeställda personer. Hur är det möjligt att Reinfeldt undkommer kritik för det? Åtminstone i allmänintressets namn borde väl dessa kampanjbidrag redovisas? 

Alltmer tycks det ha blivit så att såväl Reinfeldt som Borg höjt sig över politiken och framstår och framställs som ett slags oberoende experter, eller ämbetsmän i staten.

De svävar ovanför alla småttigheter.

De kommer med små analyser av världsläget och ger kommentarer som i medierna närapå framställs som kommande från oberoende håll och pressas sällan på det politiska innehållet. I fallet Carl Bildt blir det direkt parodiskt.

Varför pressas inte statsministern på om han verkligen har förtroende för sin utrikesminister när denne uppenbarligen försökt mörka kopplingarna till Etiopen som han via Lundinkoncernen har haft? Men när Reifeldt pratar om Bildt låter det som om han pratar om en intressent figur i TV och inte om en av sina egna ministrar. /…/

I sitt tal på moderatstämman kunde således Reinfeldt i allmänna ordalag klaga på konsumtionshetsen i samhället. Bra. Men var är då följdfrågorna om vad moderaterna vill göra för att minska konsumtions- och statushetsen?

Vill de nu dra in köpkraft genom att höja skatterna?

Nej. Istället driver (m) en politik som ökar skillnaderna och därmed triggar igång just konsumtions- och statushets?

Men Reinfeldt säger det han säger som om det rörde sig om ett fritt kåseri och ingenting mer./…/

alla slags ideologiska kompasser plockas bort, att vi upphör att se de stora intressemotsättningarna i samhället och reducerar politik till en vag fråga om förtroende för förmågan att förvalta det bestående./…/

… idépolitik eller analys av de politiska beslutens konsekvenser för miljoner människor ersätts av frågor om enskilda politiker gör rätt för sig eller inte./…/

De lanserar således ett skattesänkarprogram som ger miljarder till de välbeställda och tar samtidigt ifrån breda löntagarskikt en fungerande a-kassa eller sjukförsäkring. Men detta djupt politiska projekt beskriver de inte som tydlig intressepolitik, utan som ett slags ansvarsfullt, tekniskt expertagerande. 

Och många sväljer det. Hur är det möjligt? Kanske kan det förstås bara om man ser på den samlade effekten av idépolitisk utarmning, medialisering och minskande folklig aktivitet.

Jag tror ändå att den antipolitiska vågen till slut når sin topp och sedan faller tillbaka. Men just nu bryter den fram med fullt kraft och den som surfar elegantast på den är moderatledaren och statsministern.”

Och Robert Sundberg skrev att Borg säger sig vilja begränsa vinster i välfärden, men vad tycker han i sakfrågan egentligen? Är det bra om vård och skola blir en marknad vilken som helst?

Sven-Eric Liedman skriver om tandlös politik (vad gäller skolan, men den gäller politiken inom kanske alla områden):

”I Sverige försöker man på tandlöst vis komma åt rena lycksökare i branschen.

Inte ens Socialdemokraterna vågar ryta de befriande orden: Åt helvete med vinster i skolan! Man säger att det alltid skulle finnas kryphål för dem som vill sko sig. Men täpp till kryphålen då!”

Och systemen uppmuntrar allt mer till att bara se till kortsiktigt självintresse och ”vi” ifrågasätter dem inte heller! Borgerlig media framställer inte minst Reinfeldt och Borg som oberoende experter och ansvarstagare och människor går på det!? På lång sikt tror jag att de flesta förlorar på den politik som förs).

Liedman skriver:

Enligt Ravitch förstärker friskolesystemet också segregationen i samhället. Det lockar till sig elever vars föräldrar skyr de så kallade problemområdena, kanske över huvud de kommunala skolorna, samtidigt som de i alla avseenden fattiga, alltså de som är ekonomiskt, socialt och kulturellt underlägsna, lämnas kvar i skolor med sämre resurser.”

Begreppet ”valfrihet” borde problematiseras…

11 september, 2011 § 1 kommentar

Jag har tittat på första panelsamtalet i en samtalserie vid Stockholms universitet om ”2020 års skola och lärarutbildning – från problem till förebild” med Sigbrit Franke som moderator (här är hennes blogg), Sven-Eric Liedman, Anna Ekström, Maciej Zaremba m.fl. i panelen.

Läs om nya generaldirektören för Skolverket Anna Ekströms syn på sitt uppdrag, på skolan, lärarna här.

Vid ett tillfälle i slutet av denna paneldiskussion replikerade Franke ganska skarpt till en i panelen som just yttrat sig:

”Du är väl inte emot valfrihet?”

Som om någon svurit i kyrkan? Antingen håller man med eller håller käft? 

Det fick mig att omedelbart tänka:

”Vad ÄR ‘valfrihet’ egentligen?”

Ja, det begreppet borde problematiseras!

Ja, debatten behöver nyanseras i samhället i allmänhet. Flera bra, tänkvärda intressanta saker sas (många har sagts tidigare, men behöver upprepas). Bland annat (här blandas förmodligen mina egna reflektioner med det paneldeltagarna sa fritt hågkommet av mig):

Teorier utan praktik är bara tomt. Men teorier behövs.

Ens värdegrund måste vara medveten. Så man inte omedvetet påverkar.

Liedman:

”Lärare skulle behöva mer kurage och självförtroende.”

Ja, det behövs mer rebeller där? Som visserligen fyller i alla blanketter och formulär, men slarvigt, och sen ägnar sig åt det de är satta att göra.

”Man behöver befria sig från modeteorier!”

Precis! Inte bara anamma dem okritiskt.

Människo-, kunskaps- och samhällssyn bör vara så medveten som möjligt. Sådan finns vare sig är medvetna om den eller inte. En omedveten sådan påverkar omedvetet (och hur?). För att inte omedvetet påverka.

Liedman:

”Förlorarna finns i periferin.”

🙂 Han är en rebell. Härlig sådan! Han fortsatte:

”Som skolan fungerar idag får lärare ägna för mycket tid åt att göra reklam för sin skola. Ägna sig åt PR.”

Var det i det sammanhanget Franke replikerade

”Men du är väl inte emot ‘valfrihet’?”

Ungefär som om man inte får ifrågasätta fenomen i skolan, i detta fall att måsta göra reklam och PR, eller i vart fall diskutera i vilken grad och hur. Eller som om inte FÅR vara emot ”valfrihet”? Vad den nu är? Har den inte alls funnits förr? Och fanns det en slags ”valfrihet” förr som bara var förbehållen vissa? Är det risk att den kommer att bli förbehållen vissa också i framtiden och att den redan nu är förbehållen vissa. Dock inte formellt, men i realiteten, därför att förhållanden och föriutsättningar är olika för olika. Hur hanterar man det? Behövs det samlade grepp för alla individers bästa, för hela vårt samhälles bästa, för landets bästa, för världens bästa?

Det pratades en del om (konst)hantverk. Jo, verktyg behövs. Det tar tid att komma in i yrket.

Och det pratades om rutin. Min personliga reflektion: rutin kanske behövs för att frigöra energi, tid, kraft för att ta itu med problem?

En forskare påpekade att ”entreprenöriellt lärande” i många fall använts för progressiva arbetssätt. Detta roade Liedman. Helt i linje med den rebelliska läraren och dennes/dennas sätt att arbeta. Ja, riktigt uppmuntrande om så är. 🙂

Det finns en sådan massa målbeskrivningar som lärare ska fylla och jag tror personer i panelen menade att de faktiskt är omöjliga att fylla i, i alla fall fullt ut… Kloka lärare behövs där.

Min reflektion: Ja, som Liedman är inne på, tror jag, rebeller behövs! Lärarkåren får inte bli som en samling likformiga robotar. Alla stöpta i samma snäva, korrekta, strikta, tråkiga form, som några mini-Jan Björklunds allihop. Ingen enda borde bli som han.

Ytterligare reflektion: Lärarna kan vara avgörande viktiga. Barn MÅSTE ju vara i skolan.

Jag har nyligen haft en diskussion om unschooling/homeschooling. Tror inte det är lösningen på problem. Samma problem vad gäller omedveten påverkan osv. gäller där. Och är det barnet självt som bestämt om denna slags skolgång? Är denna slags skolgång så fri som vi vill göra gällande alltid? Nej, är denna slags skolgång så fri från (medveten och omedveten) påverkan egentligen som man kanske tror? Eller egentligen alltid på barnens villkor?

Och återigen: varje modenyck måste inte okritiskt följas.

Kan inte låta bli att slutligen konstatera: Man måste vara oerhört stark för att fixa detta jobb bra? Risken är att de riktigt bra lärarna lämnar skolan, alternativt bränner ut sig?

Ja, samhället, vår värld – och skolan – har blivit mer segregerad.

Nykonservativa idéer slår igenom i klassrummen…

27 mars, 2011 § Lämna en kommentar

Ja, ”skolan delar blodomlopp med samhället i övrigt”. Man kan hålla på med en massa kosmetiska åtgärder, men de kommer att få begränsad effekt om samhället i övrigt är ojämlikt och blir allt mer ojämlikt. I mer ojämlika samhällen är läsförmåga och kunskapoer i matematik lägre: i USA så har man samma problem som vi påstås få i högre och högre grad vad gäller läsande och matematik (de s.k. basfärdigheterna), se tidigare inlägg ”No Child Left Behind kommer inte att ge den påtagliga förbättring i amerikansk utbildning som alla hoppas ska ske menar en kritisk Diane Ravitch…”

Kan det påverka att vissa t.ex. har gräddfil till vård bland andra gräddfiler (mer värda till det?), se notis ovan om lärarförsäkringar (en vårdförsäkring som dock inte bara lärare kan ta via facket). Påverkar inte dylikt hur vi ser på oss själva och varandra? Om vi solidariskt delar både framgångar och svårigheter eller inte. Kan ett dylikt samhälle (som gör sådan skilland på människor och människor) bidra till att motivera människor att bidra och jobba på (om de inte har en rimlig chans att leva någorlunda lika liv som andra i samhället)? Och göra att de flesta presterar bättre? Även bland oss i nedre- och övre medelklass? Vi behöver verkligen ta tillvara allas resurser.

Och nu privatiseras allt fler sjukhus… Vilket innebär att de med privata vårdförsäkringar får företräde.

Se också Alliansfritts alla inlägg om privatiseringar och om vårdval.

Ulf Lundén skriver i ”Läsning – lust eller tvång”:

”Sverige är i dag sämst i Norden på läsförmåga. Utan språk inget inflytande. Orättvisorna ökar mellan olika samhällsklasser. Det handlar i grunden om demokrati, rätten att kunna göra sin röst hörd. Det är spännande att se vilka helt olika utgångspunkter arrangörerna för Läsfestivalen och regeringen har.

Festivalen skall locka fram lusten, glädjen och det euforiska i att ta del av olika berättelser. Barnen sätts nämligen i centrum./…/

…  forskningen kan berätta på området. Att barns njutning med läsning minskar om de upplever att läsandet är kopplat till tvångsmässiga krav på prestationer.

När känslan av krav infinner sig drabbas man inte av lästörst – tvärtom. Det var katederundervisningen på gymnasiet som släckte min lust att läsa Shakespeares dramer och flera andra klassiker. Först vid vuxen ålder återkom intresset och det skedde i en känsla av att ta revansch.

Den skola som byggs upp nu kommer att misslyckas fullständigt eftersom man bara fokuserar på snabba faktainlärningar och mekaniskt lärande. Något som snabbt kan mätas av och graderas. Hela människan förvandlad till ett slags produktionsapparat./…/

Det går inte att kommendera fram ett intresse. Det måste lockas fram på ett lekfullt och kreativt sätt.”

Och jag fortsätter att läsa Dan Pinks bok ”Drivkraft.”  Om mänsklig drivkraft, vad som motiverar oss och får oss att göra ett bra jobb, prestera bra.

Se också tidigare blogginlägg om Sven-Eric Liedman och hans bok ”Hets!”

Ja, vi är ”På väg tillbaka till 50-talet – Nykonservativa idéer slår tillbaka ända in i klassrummen enligt avhandling”:

”… dagens resonemang [påminner] om hur man beskrev lärare och elever i 1940-talets och 1950-talets skolpolitiska utredningar. Också då handlade det om personliga egenskaper som skulle mätas. Det är nästan som om man lagt karbonpapper mellan dessa texter och dagens utredningar.

Skillnaden är att då betonades också demokrati och solidaritet som mål för utbildningspolitiken. I dag hänvisas i stället till den globala konkurrensen.— Men från 1970-talet och fram till nu beskrev man i stället den ideala eleven och läraren som en utvecklingsbar person för vilken skola och lärarutbildning hade stor betydelse. Fokus låg på att alla kan lära, inte på att olika personer har olika förutsättningar att lära.

Lena Sjöberg kallar de nya idealen för nykonservativa. Hon menar att det som händer nu är att dessa ideal samverkar med det dominerande nyliberala marknadstänkandet på ett för många grupper exkluderande sätt.— Sådana här ideal får stor genomslagskraft genom att de definierar det normala och åtråvärda och därmed också det onormala och mindre åtråvärda.

Idealen slår också igenom ända in i klassrummet med hjälp av alla de tekniker för kontroll som nu är i bruk. De kan vara tydliga som skolinspektion eller subtila som individuella utvecklingsplaner.Hon skriver också om hur lärarprofessionaliteten påverkas av utvecklingen med allt tydligare detaljstyrning.Lärares professionalitet skulle fixa kvaliteten i skolan när den decentraliserades och kommunaliserades i början på 1990-talet”

 Men se vad testande och kontrollerande har lett till i USA. Lena Sjöbergs avhandling ”Bäst i klassen” kan läsas här.

Nej, man kan inte beordra fram intresse eller lust som Ulf Lundén påpekar i sin artikel ovan.

Och ”Lärarna fick aldirg makten över skolan”, något kommunaliseringen skulle råda bot mot, vilken enligt Göran Persson skulle stärka lärarnas ställning. Istället tog politikerna makten – och en massa okunniga kom in och upprepade alla de misstag som redan tidigare gjorts i skolan – och vad orsakade det i skolan, för elever och lärare? Se om Johanna Ringarps doktoravhandling ”Lärarkårens kommunalisering. Vunnen eller förlorad autonomi?” 

Och apropå privata förskolor: ”Tillsyn av förskolor hänger på föräldrar”.  Och ”Indraget bidrag hotar – igen”:

”För fyra år sedan hotades Vittra Luma Parks förskola av indragna bidrag. Nu är det dags igen. Nio barn per anställd och krav på medhavd frukost får underkänt.”

Utspel om kateder väcker het debatt, se Pedagogiska magasinets chefredaktör Leif Mathiasson i ”Åter till katedern! Basta!”  Ja, tala om nykonservatism! Jan Björklunds debattartikel ”Dags för läraren att åter ta plats i skolans kateder” kan läsas här. Som sagt. ”Björklund verkar själv vilja sitta bakom katedern”!

Men vad motiverar arbetstagare – och elever? Vad får dem att göra ett bra jobb och känna lust? Och hur är det med tillit och förtroende? Vad får oss att prestera bra? Vad slags människosyn råder?

Men både tidigare och nuvarande universitetslärare, som t.ex. idéhistorikern Sven-Eric Liedman och lektorn i socialt arbete med inriktning socialpolitik Daniel Ankarloo menar båda att studenter också behöver utmaningar, Och detta tror jag också på, men dessa utmaningar borde anpassas efter individen.

No Child Left Behind kommer inte att ge den påtagliga förbättring i amerikansk utbildning som alla hoppas ska ske menar en kritisk Diane Ravitch…

7 mars, 2011 § 1 kommentar

Snabbt refererande av det Diane Ravitch skriver i sin artikel, så läs för säkerhets skull den engelska texten. Jo, det var snabbt och jag kommer nog att gå över texten när jag får tid och rätta några små saker…

Diane Ravitch i “Why I Changed My Mind About School Reform – Federal testing has narrowed education and charter schools have failed to live up to their promise” eller “Varför jag ändrade mig vad gäller skolreform – federal testande har gjort utbildning inskränkt och charter schools [en slags amerikansk friskola] har misslyckats med att leva upp till sina löften.”

Här kan man läsa om charter schools, samt om friskolor i Sverige.

Ravitch har varit utbildningshistoriker (amerikansk utbildningshistoria) sedan 1975, då hon fick sin doktorsgrad från Columbia. Hon har skrivit mycket om behovet av att utveckla elevers/studenters kunskaper i historia, litteratur, geografi, vetenskap, samhällsorienterande ämnen och utländska språk. Så när hon 1991 inbjöds att bli assisterande skolminister i George H. W. Bush administration så hoppade hon på detta i hopp om att kunna puffa för frivilliga normer på state- och nationsnivå i dessa ämnen.

När hon lämnade regeringen i januari 1993 så var hon förespråkare inte bara för normer utan också för (fria?) skolval. Hon hade kommit att tro att normer och skolval kunde samexistera ungefär som de gör i den privata sektorn. Tillsammans med ett par vänner skrev och redigerade hon böcker och artiklar där hon ”gjorde affär av” charter schools [ett slags amerikanska friskolor] och ansvarsskyldighet, som hon skriver.

Hon blev styrelsemedlem samt medlem för ett par institutioner, Thomas B. Fordham Foundation och Karet Task Force vid Hoover-institutionen, vilka båda är varma anhängare av skolval och ansvarsskyldighet.

När No Child Left Behind började praktiseras i nationens skolor under president George W. Bush och fler och fler ”friskolor” sjösattes så stöttade hon dessa initiativ. Men med tiden blev hon alltmer desillusionerad över de strategier som en gång hade sett så lovande ut. Hon tror inte längre att någondera av dessa angreppssätt kommer att ge den påtagliga förbättring i amerikansk utbildning som alla hoppas ska ske.

No Child Left Behind fick överväldigande tvåpartistöd  genom veto när programmet sjösattes av president Bush 2002. Lagen kräver att skolor testar alla elever varje år från klass tre till klass åtta och rapporterar poängen var för sig vad gäller ras, etnicitet, låginkomststatus, funktionsnedsättningsstatus och begränsat kunnande i engelska. No Child Left Behind säger att 100 % av eleverna ska nå (en viss bestämd nivå av) skicklighet i läsande och matematik till år 2014. Alla ska med.

Se om skolprestationer relaterat till inkomstojämlikhet.

Även om detta mål allmänt sågs som utopiskt, så möttes skolor av drakoniska straff/viten – så småningom stängning eller privatisering – om inte varje grupp i skolan gjorde nöjaktiga årliga framsteg. År 2008 var 35 % av nationens offentliga skolor etiketterade som ”sviktande” och antalet verkar i sanning växa för varje år som deadline närmar sig (alltså 2014).

Men sedan lagen tillät varje stat att själv sätta skicklighetsgränsen/er som de önskar så har många stater rapporterat imponerande framsteg. Staternas anspråk på förbluffande förbättringar motsades dock av federalt sponsrade National Assessment of Educational Progress (NAEP). Åttondeklassares prestationer förbättrades inte alls i de federala testerna vad gäller läsförmåga, trots att de hade testats årligen av sina stater 2004, 2005, 2006 och 2007.

Eftersom lagen bara krävde framsteg i läsande och matte hade skolorna, förstås, (starkast) incitament att visa framsteg i dessa ämnen. Hundramiljontals dollar har investerats i testförberedande material. Under tiden fanns det däremot inga incitament att lära ut konst, vetenskap, historia, litteratur, geografi, samhällsorienterande ämnen, utländska språk – eller fysisk utbildning.

Kort sagt så blev ansvarsskyldighet en mardröm för amerikanska skolor, producerande utexaminerade elever som regelbundet hade blivit drillade i basfärdigheter, men som ofta var okunniga om nästan allt annat. College fortsatte klaga över den dåliga förberedelsen bland de studenter som kom in, som inte bara hade torftiga kunskaper om världen utan som också behövde botemedel vad gäller grundläggande färdigheter. Detta var inte Ravitch vision om vad en god utbildning är. Sven-Eric Lideman skriver också om detta i sin bok ”Hets!” liksom Daniel Ankarloo i sin bok ”Välfärdsmyter”. Båda har som universitetslärare sett detta hos dagens studenter också här i Sverige.

När ”friskolor” startade i tidigt 1990-tal så lovade deras supporters att dessa skulle släppa lös en ny era av innovation och effektivitet. Nu finns det runt 5000 ”friskolor” i USA vilka tjänar 3 % av nationens elever och Obama-administrationen puffar för många fler.

Men löftena har inte infriats. De flesta studier på ”friskolor” erkänner att de kraftigt varierar i kvalitet. En större utvärdering av ”friskolor” fann att i jämförelse med vanliga offentliga skolor så fick 17 % av ”friskolorna” högre testpoäng, 46 % hade förbättringar som inte skilde sig från sina offentliga motparter och 37 % var påtagligt sämre.

Utvärderingar av ”friskolor” noter ofta att jämfört med offentliga grannskapsskolor tar ”friskolor” emot en mindre procent elever vars engelska är begränsad eller elever som har handikapp. De elever som är svårast att utbilda lämnas till vanliga offentliga skolor, vilket gör jämförelser mellan de två sektorerna orättvis.  De högre talen utexaminerade från ”friskolor” avspeglar faktumet att de kan ”avråda” de lägst presterande eleverna; många friskolor har också väldigt höga naturliga-avgångar-grader (i vissa så faller 50-60 % bort). De som överlever gör bra ifrån sig, men detta är inte en god modell för allmän utbildning, en skola som ska utbilda ALLA barn tycker Ravitch.

NAEP har utvärderat fri- och offentliga skolor 2003, 2005, 2007 och 2009, men i det stora hela så har de funnit väldigt liten skillnad i prestationer mellan dessa. Och hur är det i Sverige? Skiljer det sig så mycket här mot skolreformen i USA?

Mot bakgrund av studier, utvärderingar och federala testdata, så sammanfattar Ravitch det hela med att avreglering och privat skötta friskolor inte var svaret på de djupt rotade problemen i amerikansk utbildning. Om ingenting annat så representerar de ett hoplappande i utkanterna av systemet. De påverkar liven hos ett LITET antal elever men gör ingenting för att förbättra systemet som upptar de resterande 97 %.

Den nuvarande betoningen på ansvarsskyldighet har skapat en straffande atmosfär i skolorna. Obama-administrationen verkar tro att skolor kommer att förbättra sig om lärare avskedas och man stänger skolor. Den inser inte att skolor ofta är ankaret i samhället där de finns, representerande värderingar, traditioner och ideal som har bevarats genom decennier. De misslyckas också med att inse att den bästa oberoende variabeln för låg akademisk prestation är fattigdom – inte dåliga lärare.

På den nuvarande kursen så spränger vi sönder samhällen, tystar vi ner våra skolor, ger elever falska rapporter om deras framsteg och skapar en privat sektor som kommer att underminera offentlig utbildning utan att förbättra den menar Ravitch. Allra mest påtagligt är att vi inte  producerar en generation elever som vet mer eller är bättre förberedda för ansvaret som samhällsmedborgare. Det är därför som Ravitch ändrade sig angående den nuvarande riktningen i vad gäller skolreform i USA.

Med det fria skolvalet och friskoleexplosionen har vi i storstadsområden fått en helt ny situation. Barnen på gården går inte längre tillsammans till skolan och deras lekkamrater på gården är inte längre deras skolkamrater, utan varje morgon sprids de som agnar för vinden, på väg till olika skolor i närområdet eller skjutsade till skolor i andra ändan av staden. Det enda som är gemensamt för alla dessa skolor, kommunala eller privata, är finansieringen. För den står vi skattebetalare.

Vad vi behöver är inte en marknad utan en sammanhängande läroplan som förbereder alla elever. Och regeringen borde ta ställning för en god skola i varje grannskap i nationen, precis som vi strävar efter att ha god brandberedskap i varje samhälle.”

Mitt tillägg: att plåstra över ett allt ojämlikare samhälle här i Sverige kommer inte heller att ge värst stora effekter tror jag. Skolan är en del av detta ojämlika samhälle.

Se Sven-Eric Liedman i ”Samspelet mellan elever och lärare är det viktiga”:

”Så snart utbildningsdepartementet presenterar ett nytt förslag är radio och TV genast där med sina mikrofoner och kameror. Alliansens otaliga ledarskribenter och politiska kommentatorer stämmer i bakgrunden upp sin sedvanliga Hallelujakör.

När Socialdemokraterna nyligen presenterade sin krisrapport fanns etermedierna förstås också på plats, ivriga och sensationshungriga. Men alliansfolket hade nu i beredskap en annan refräng, också den välbekant: -Vad är det nya? Var är förnyelsen?”

Se Diane Ravitch artikel ”Get the Congress Out of the Classroom” från 2007. Och också ”Wisconsin: the fight goes on”. Samt till sist artikeln ”Amerikansk skolpolitik i skamvrån”.

”Fri skolvalet [i Sverige] ska utredas”.  Lena Sommestad inger hopp – att hon uttrycker sorg över en socialdemokrati som frångått sina idealAlliansfritt Sverige skriver ”Gärna undervisning, men först en rejäl utdelning”:

”Svenska friskoleföretag har delat ut 78 miljoner i utdelning till sina ägare. Samtidigt sjunker resultaten i den svenska skolan.”

Visar detta att resurserna används effektivt (om man nu vill använda skattepengarna effektivt och ta ansvar för det skattebetalarna betalar in i skatt)? Jo, det är ju klart att en effektivitetsanalys skulle visa att (ironiskt, sarkastiskt), som Jan Lenander skriver i kommentar till Sven-Eric Liedmans artikel länkad strax ovan.

”… det är lönsammare att satsa riktigt skickliga lärare på elever med goda förutsättningar.”

Och dessa lär bli väldigt få… Nej, vi behöver ta tillvara ALLAS resurser. Och skolprestationer beror på en massa olika saker.

”Historien visar att när människan i övermod upphör att intressera sig för omvärlden, när hon mister sin nyfikenhet och i stället isolerar sig i självtillräcklighet, när hon i stället för att blicka bortom bygden blir en lokal trivselfundamentalist, när hon vårdar sin kroniska oskuld och tröstar sig med tron på sin egen moraliska och kulturella överlägsenhet, när hon sätter en absolut och oöverskridlig gräns vid etniciteten, religionen eller bygden – ja, då börjar dödsklockorna alltid att ringa.”

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin Sven-Eric Liedmanreflektioner och speglingar II....