Skattesänkningar och dess effekter – samt lite mer om stress …

19 september, 2015 § 3 kommentarer

skattesänkarna

”Skulle andelen kommun- och landstingsanställda vara som vid 90-talets början så skulle cirka 100 000 fler ha jobb i välfärden i dag.”

Jag kollade över mitt och sambons försäkringsskydd via mitt fackförbund igår inför köp av ny bostad.

I detta förbund kan man teckna sjukvårdsförsäkring, vilket jag återigen blev varse. Ett fenomen som jag ganska starkt ogillar. Och jag har ingen sån försäkring själv.

Undrar hur många som är medvetna hur mycket en sån privat försäkring kostar. Från man är 52 år kostar den över 260 kr per månad. Från man är 62 över 320 kr per månad. Detta blir faktiskt en hel del pengar.

Jag tycker det är bedrövligt att inte alla har samma möjlighet till bra sjukvård, utan vissa av oss kan köpa oss förbi kön. Troligtvis är det inte de sjukaste som har råd med en sån här försäkring, utan de friskaste.

Daniel Swedin skriver faktiskt om just detta, med vad skattesänkningarna har gjort, i ledaren ”Skattesänkarna som plundrade vården”:

– Vi kan inte garantera en patientsäker vård, säger Ann Charlotte Jansson som är vårdplatskoordinator på Karolinska sjukhusets akutmottagning i Solna till Svenska Dagbladet.

Trots att septemberregnet faller över riket så råder det sommarstämning på sjukhus och akutmottagningar. För det är ju på somrarna vi vant oss vid att det saknas personal, det är ju på somrarna vi får läsa om att vårdplatserna får stänga.

Lider av nedskärningar.

På Karolinska sjukhuset var i tisdags 20 procent av de 1348 vårdplatserna stängda. Varje natt tvingas i snitt tio patienter ligga kvar på akuten i väntan på vård eftersom systemet kört ihop.

Men det är inte bara i Stockholmsområdet vården går på knäna. Dagens Nyheter har tidigare berättat hur mängder av vårdplatser över hela Sverige tvingats stänga. Planerade operationer ställs in och personaler uppmanas att ställa in eller skjuta upp sina semestrar.

– Om vi hade haft det här läget för tio år sedan hade det klassats som samhällsfarligt, säger skånska Vårdförbundets ordförande Mats Runsten till SvD.

Vad är det som hänt med svensk vård?

Allt och ingenting, kanske man kan säga.

Trots att landets befolkning vuxit så har antalet anställda i de svenska landstingen varit konstant i snart 20 år. Efter kriserna på 90-talet tvingades den offentliga sektorn till stora nedskärningar, bland annat på personalsidan. Man har inte kommit ifatt.

Samtidigt slutade resurserna öka i förhållande till vårdbehoven, och skulle andelen kommun- och landstingsanställda vara som vid 90-talets början så skulle cirka 100 000 fler ha jobb i välfärden i dag./…/

Vinst istället för vård.

Under samma tid har andra dramatiska skeenden inträffat.

Sedan ­millennieskiftet har skatterna sänkts med svindlande 248 miljarder kronor, en förmögenhetsomfördelning som slagit hårt mot välfärden. Samtidigt har vård privatiserats och vi har fått se hur skattepengar som ska gå till omsorg om våra medmänniskor blir privata vinster eller slussas till skatteparadis.”

Och samtidigt ser vi också alla stressade barn och vuxna omkring oss, inne i världens statusjakt.

Föräldrar stressar runt för att finansiera kanske lite för dyra boenden, de senaste elektronikprylarna, totalrenoverade kök och badrum, lite för dyra bilar osv. Och i skola, vård och omsorg skär man ner och den personal som barnen möter där är också stressad. Är det undra på om barnen i sin tur blir påverkade av detta och reagerar på olika sätt: i form av överaktivitet eller med andra symtom – psykologiska?

Vi har så nog med vårt egna, så vi har ingen energi över till andra. Vinner någon på ett sånt samhälle? Vi har, skulle jag vilja påstå, ett empatiunderskott människor emellan.

Nu i flyktingtider skriver Roya Hakimnia, som varit med om att söka asyl, om det som kan ses som empati, i ledaren ”Vi måste ur välgörenhetsträsket”:

Som i en helt annan värld samlar entreprenören Gunilla von Platen och hennes nätverk ihop fyra miljoner kronor på Grand Hotel på bara en kväll till ett barnhem i Syrien, och blir därpå hyllad som en mycket bra människa på SvD:s ledarsida. Några riskkapitalister chartrar ett plan till Syrien där folk ska väljas ut för att få komma hit. Petter Stordalen, hotellmiljardären, erbjuder 19 flyktingar boende på hotell ett år. De skänker pengar som skatten borde tagit. Och vad mycket extra prylar folk har i sina garderober!

Vi andra, som försöker bygga en rörelse och inte filantropi, kanske har skänkt klart nu och borde rikta energin mot politiken. Varför inte en ny flyktingamnesti? För t-shirtarna säger Refugees Welcome. Men något mer ovälkommnande än asylprocessen är svårt att komma på.”

Någon har undrat hur länge människor orkar känna empati i all denna nöd.

Och dem med högst inkomster och förmögenheter har tjänat mest på alla skattesänkningar de senaste åren. Det har gett dem och skikten under dem ännu större möjligheter än tidigare att betala för t.ex. sjukvårdsförsäkringar, något som inte bara de med lägst inkomster utan också dem i mellanskiktet knappast har råd med. Och de senare lär ha större behov av dylika, för hälsan hos dem är troligen sämre.

Nog är det något snett här.

Ett antal skribenter skriver angående de ökade samhällsklyftorna om vikten av att ”Ta ett samlat grepp kring jämlikhetsfrågan” idag:

”Den växande ojämlikheten har starkt dragit isär inkomstfördelningen med allt större skillnader mellan låg- och höginkomsttagare. Höginkomsttagare har fått kraftiga inkomstförstärkningar och sprungit ifrån såväl låginkomsttagare som de grupper som finns i de mittersta inkomstlägena./…/

Andelen fattiga i befolkningen (inkomst under 60 procent av medianinkomsten) har i det närmaste fördubblats på drygt 20 år; från cirka 7 procent under 1991 till omkring 14 procent under 2013.

Denna ökning har inte bara varit långsiktig utan har också förstärkts under den senaste perioden med borgerlig regering som, över allt annat, prioriterade gigantiska skattesänkningar som betalades med betydande nedskärningar i välfärden.

Vi vill i detta sammanhang lyfta några mer allvarliga inslag i denna utveckling med växande fattigdom: nedrustningen av socialförsäkringarna. Under perioden 2006-2014 har det skapats ett relativt nytt, socialt fenomen i vårt land som manifesteras av den kraftigt växande andelen fattiga bland sjuka, arbetslösa och förtidspensionärer./…/

Socialförsäkringarna och arbetslöshetsförsäkringen ger därför inte längre en tillräcklig inkomsttrygghet när man är arbetslös eller sjuk.”

Annons

Ingen blir rik på egen hand – om fördelen med att alla betalar skatt …

28 augusti, 2015 § 1 kommentar

Elizabeth Warren säger att ”Ingen blir rik på egen hand”! Postar denna video igen!

”Detta är klasskrig. Ingen i det här landet har blivit rik på egen hand – ingen.

Du byggde en fabrik därute? Bra för dig. Men jag vill vara tydlig: du transporterade gods till marknaden på vägar som resten av oss betalat. Du hyrde/anställde arbetare som vi andra betalat för att utbilda. Du var trygg i din fabrik därför att vi alla betalade för polisstyrkor och brandskydd. Du behövde inte vara rädd för att plundrande band skulle komma och slita åt sig allt i din fabrik – och du slapp hyra någon att skydda dig mot detta – därför att resten av oss gjorde detta [åt dig].

Titta nu, du byggde en fabrik och den blev något fantastiskt, en fantastisk idé. Gud välsigne dig – behåll en stor bit av den. Men en del av det underliggande sociala kontraktet är; du tar en stor bit av detta [för egen del] och betalar [en liten del av detta] vidare för nästa unge som kommer där på vägen.

Dvs du betalar [tillbaka] för utbildning till denna unge, för vägar som man kan transportera gods på, för polis och brandkår m.m.”

11899968_10204761168500832_4786400434297797230_n

Kommentar till bilden ovan:

”Oh the irony of thanking firefighters for saving your home at great risk and public expense, while wearing a shirt claiming lower taxes + less government = more freedom.”

Eller:

”Ironin att tacka brandmän för att de räddat ens hem med stor risk [för säkerhet och liv] och tack vare offentlig finansiering, medan man samtidigt bär en t-shirt som hävdar lägre skatt+mindre stat=större frihet.”

Se socialminister Annika Strandhäll (S) i en interpellation med ung, moderat riksdagsman angående sjukförsäkringen och arbetsgivaransvaret. Hon svarar väldigt skarpt – och jättebra – och påpekar att det inte är en valdebatt de borde syssla med.

Tips från bloggningen ”Annika Strandhäll vet hur en moderat ska sättas på plats.”

Allt hårdare samhälle – och några av de uttryck detta tar sig …

21 juli, 2015 § Lämna en kommentar

hårdare samhälle

Först artikeln ”10 Words Every Girl Should Learn – Socialized male speech dominance is a significant issue, not just in school.”

Var lär sig pojkar sitt sätt? Var får de sina normer ifrån? Och de pojkar (som troligen inte är så få) som inte vill eller kan leva upp till de här idealen vilken självbild får de? Kanske är mansrollen i större förändring än kvinnorollen idag och då slår det över för många män? Kvinnor hakar också på detta på liknande sätt. Vad har de i bagaget?

Lukas Ernryd skriver i Kristianstadsbladet om hur ”Kvinnoföraktet är numera en del av fredagsmyset. Hatet mot kvinnor i Sverige svämmar över. Allting verkar ha eskalerat i sommar. Nu är det okej att säga att man vill våldta och mörda”:

”… hatet flödar inte längre bara på internet. Det stannar inte längre vid tangentborden bakom skärmarna.

Min vän A berättade att hon var på en fest i förra veckan. Hon stod i köket och samtalet handlade om politik. Gudrun Schymans namn kom upp och en kille sa ‘om jag hade träffat på henne så hade jag våldtagit och mördat den jävla horan’.

För fem år sedan hade kommentaren varit den mest hatiska som yttrats i Sverige den kvällen. Nu är det vardagsmat. Lika vanligt som tacos med köttfärs i slutet av arbetsveckan.

Kvinnoföraktet har sprängt nätet och frontlinjen är numera framdragen till fredagsmyset. Den finns i jargongen mellan män som vill förminska kvinnor som människor.

Min vän A kastade sig in i elden. Hon ställde sig centimeter från honom och påpekade vilken vidrig kvinnosyn han hade. Jag var inte på plats, men jag kan svära att det växte ut vingar på hennes rygg.

Den dåliga stämningen spred sig. Killen fortsatte med att uttrycka sig nedsättande om A:s utseende. Runt omkring tyckte folk att hon antingen överreagerade eller helt enkelt bara hade fel. Ingen i rummet tog hennes parti. Till slut drogs hon ut från köket.

Jag bara undrar: Vilka signaler skickar detta? Att det är okej att tysta kvinnor med hot om sexualiserat våld? Katarina Wennstam skrev i en krönika att ‘varenda tonårstjej som inte orkar göra sin röst hörd längre eftersom hon kallas hora är en förlust för ett fritt samhälle.’ Hon har helt rätt. Men det är mer än så. Det är en förlust för mänskligheten.

Det är långt ifrån alla män som säger som killen på festen. Vi kan slå fast det med en gång. Dock är det män som ligger bakom hoten. Det kan vi också konstatera. Sedan finns det en glidande skala. Det finns män som ger ryggdunkar åt de som uttrycker hoten, men det finns också ni som egentligen skulle vilja höja er röst.

Jag tror att ni är många. Ni fanns på den festen, det vet jag. Varför lät ni A ta kampen själv? Det är först när ni träder in och säger ifrån som verklig förändring kan ske. Jag vet att det är svårt, jag har själv låtit kommentarer flyga förbi som borde ha skjutits ner. Men det är just detta vi måste göra. Vi måste ställa oss vid sidan om A varje gång hon eller någon av hennes systrar blir kränkta.”

Ja, precis!

Lukas Ernryds twitterkonto.

I ”Inte alla män … men” kan man bland annat läsa:

”…problemet är dock att vi mer och mer sett ett solitt hat mot kvinnor. Från män. Från ganska många män. Och hot om sexualiserat våld. Från män. Från ganska många män. Mot kvinnor, enskilda namngivna kvinnor. De behöver inte ens vara speciellt kända. Utan de har vågat att säga vad de tycker. Men de kan också vara kända – som sjuttonåriga Zara Larsson – och då få en massiv våg av hat och hot om våldtäkt på sätt som gör att man mår illa. Och de som hävdar ‘men inte alla män’ tenderar att fortsätta med ‘man får ta leken dit man kommer’ eller ‘live by the sword die by the sword’ eller ‘som man bäddar får man ligga’. Väldigt ofta från män.

Alltså: kvinnor får skylla sig själva att de utsätts för hot om våldtäkt, om att bli överfallna och knullade i arslet, att deras barn ska bli våldtagna osv. För att de haft mage att hävda sin rätt att säga saker i det offentliga, för att de valt att använda sin möjlighet att uttrycka sin åsikt på sociala medier. För nåde den som hävdar att män ad hoc ska bli pekade på.

Ju längre tiden går så blir det svårare och svårare att värja sig mot att det finns nån sorts logik i att såna som Zara Larsson och andra faktiskt uttrycker ett manshat: ett hat mot män i grupp, mot män som definierar manlighet kontra kvinnlighet, mot män som hävdar att rätten att definiera verkligheten och hota kvinnor till tystnad då de vågar ha åsikter. Som genom att hävda att det är en ‘lek’ dvs. något som man ger sig in i utifrån uppsatta regler. Att det finns en naturlighet i att en kvinna som hävdar sin åsikt ska bli hotad. Det är den springande punkten.”

Läsa vidare i länken!

Och slutligen ”British politician shuts down sexist questions about her weight with the best answer ever. Liz Kendall wasn’t having it when a reporter for the Mail asked about her body.”

Kendalls svar var:

”Fuck off!”

Hennes twitterkonto, hemsida, facebookkonto samt om henne.

Uppdatering: Emma Thompson i ”Emma Thompson: sexism in acting industry is worse than ever. Oscar-winning actor says sexism and ‘forms of unpleasantness to women have become more entrenched and more prevalent’”

Arbetsmiljö …

28 mars, 2015 § Lämna en kommentar

Värt att sprida! ”Kränkande särbehandling – Ett finare ord för mobbning och djävulskap – Har du råd med det?”

”Bäste entreprenör, företagare och arbetsgivare, har du råd med mobbning i ditt lag? Utöver den självklarheten att den enskilde som är utsatt för mobbning mår dåligt och har ett helvete på jobbet så tillkommer även en annan kostsam konsekvens.

Lek med tanken att i din arbetsgrupp finns en person som säger sig vara mobbad, statistiken talar sannolikt för att även du kan ha det här problemet i din grupp. Den situationen färgar av sig på hela gruppen, även om det är bara en som känner sig drabbad. Konsekvensen kan bli kostsam därför att du får en arbetsgrupp som börjar uppvisa…

– Minskande effektivitet och produktivitet.
– Upplösning av rådande regler eller fastlåsning av regler.
– Ökande kritik gentemot arbetsgivaren, bristande förtroende, allmän känsla av osäkerhet.
 
– Ökande samarbetsproblem t.ex. oförståelse för andra arbetssätt, undandraganden från gruppen eller från arbetsuppgifter, försök till maktövertaganden eller starka klickbildningar.
– Hög sjukfrånvaro, missbruksproblematik, personalomsättning och ökande antal ledighetsansökningar.
  
– Låg tolerans mot påfrestningar samt allmänna symptom på vantrivsel.
– Mindre problem förstoras upp.
– Fortsatt sökande efter nya syndabockar.

Har du råd med det?”

Se här om härskartekniker.

Vad är att ”rusta våra elever för framtiden” egentligen?

3 januari, 2015 § 1 kommentar

A. våra elever rustas för framtidenDenna debattartikel triggade mig att skriva denna bloggpost.

Man kan läsa i artikeln ”We Must Out-Educate and Out-Innovate Other Nations” av den amerikanska skoldebattören Diane Ravitch i min översättning (både jag och min sambo, liksom en kommentator ifrågasätter dock om en nations skola ska måsta tävla med andra nationers, men det är delvis en annan bloggpostning):

Över de senaste fyra åren har jag lärt mig vad vi behöver göra. För det första så måste vi upphöra med pressen på lärarna att lära för tester. Jag har sagt det förr och jag kommer att säga det igen: vi vill ha lärare som lär ut på ett kreativt och passionerat sätt. Jag uppmanar stater att inte betala ut bonusar till lärare för att producera högre testpoäng och att sluta utvärdera lärare baserade på deras elevers testpoäng. Det måste upphöra nu. Naturligtvis ska lärare bli utvärderade av andra professionella, inte av sina elevers testpoäng.”

Jag tycker mig se tendenser i denna riktning här också! 😦

”För mycket testande dödar kreativitet och uppfinningsförmåga och det är därför vi måste sluta med detta – nu.

För det andra måste vi stärka och utveckla våra offentliga skolor. Vi måste upphöra med alla ansträngningar att privatisera dem. Jag är helt och hållet emot skolpeng. Jag vill att det statliga understödet till alla friskolor som inte söker upp och skriver in elever med funktionshinder eller elever som har hoppat av skolan upphör.

Jag uppmanar [de amerikanska] staterna att förbjuda vinstdrivna skolor och vinstdriven ledning av skolor. Varje dollar som tas från skattebetalare måste gå till klassrummen, inte till investerare.

Låt oss här och nu erkänna att offentlig utbildning är en oumbärlig institution i vårt demokratiska samhälle. Vi måste göra denna bättre, inte privatisera den.

Vi vill utveckla undervisning genom att förbättra livet för barn. USA har den största barnfattigdomen bland de utvecklade länderna. Detta är en skandal och vi måste djupt engagera oss i att reducera denna.”

Ja, fattigdom påverkar skolprestationerna! ”Fattigdom har betydelse”:

It is all the rage among the pseudo-reformers to dismiss the importance of poverty. Although most of the pseudo-reformers grew up in affluence, attended elite private school, and send their own children to equally splendid private schools, they feel certain in their hearts that poverty is a state of mind that can be easily overcome. All it takes is one great teacher. Or three effective teachers in a row. Or lots of grit. Or a no-excuses school where children dress for success, follow rules without questioning, and act like little test-taking machines. One by one, the pseudo-reformers insist, they will end poverty.

No one needs a higher minimum wage. No one needs a change in the tax structure. Nothing need be done except fire teachers who can’t raise test scores and hire lots of TFA, whose enthusiasm is sure to overcome their lack of training and experience.

The fact that social scientists have demonstrated the significance of poverty on one’s life chances never penetrates the discussion./…/

The fact is that poverty does matter. No matter what standardized test you look at, the results portray the influence of socioeconomic status on test scores . Despite outliers, the kids with the most advantages are at the top, the kids with the fewest advantages are at the bottom. This is true of international tests, state tests, federal tests, the ACT, the SAT.

Standardized tests are the means by which privilege is distributed. The outcomes are predictable.”

Stor ojämlikhet påverkar skolprestationerna på diverse olika sätt och det är många i debatten på andra sidan Atlanten medvetna om, dock långt ifrån alla, som fortfarande tror på ”den amerikanska drömmen.”

Vi är nummer 24 i världen som tillhandahåller undervisning tidigt [förskola/kindergarten]. Vi måste utvidga tidig undervisning för alla barn, särskilt för dem som är fattigast.”

De fattigaste får inte denna i mycket hög utsträckning, därför att dessa barns föräldrar inte har den drivkraften?

En studie som kom förra året från organisationen The March of Dimes* visade att vi är nummer 131 bland 184 nationer som tillhandahåller hälsovård för gravida kvinnor innan barnet är fött. Kvinnor som inte får denna vård riskerar att få barn som har utvecklingsstörningar. Detta är oacceptabelt.”

Man vill inte gemensamt betala för detta! Men förlorar inte hela samhället på detta? Ja, ”Våra barn får betala priset för den sänkta skatten”:

”… både starka och svaga elever har försämrat sina resultat. En ny rapport från OECD visar att bra skolresultat skapas genom en kombination av hög kvalitet och hög jämlikhet.

Enskilda plånböcker kan inte lösa de stora samhällsutmaningarna. Det kan däremot de gemensamma resurserna. 

Tillsammans är vi rikare. Det här har de rödgröna partierna chansen att åter få politiken att handla om.”

Ravitch fortsätter:

När alla våra barn börjar skolan friska och redo att lära sig kommer vi att vara ett bättre samhälle med bättre skolor. Låt oss börja nu.”

Detta alltså i ett av de rikaste länderna i världen! Och vi tar tyvärr efter dem. Vi borde kunna skapa ett samhälle som är bra för alla! Alla behöver inte nödvändigtvis ha det exakt lika bra, men jag tror att stor jämlikhet definitivt skapar problem på en massa olika sätt

Se också ”Vad amerikaner kan lära av Sveriges skolkatastrof.”

*The March for Dimes är en amerikansk icke vinstdriven organisation som arbetar för att förbättra hälsan hos mödrar och små barn. Den grundades av dåvarande presidenten Franklin D Roosevelt 1938 för att bekämpa polio. Sen dess verkar den för allmän hälsa hos gravida kvinnor och babyar.

Min sambo, som är amerikan och boende här sen snart 3 år, men har inte jobbat alls inom skolan, och jag har diskuterat detta med skolan och min kritik av den svenska skolan och nuvarande skolpolitik nu och då. Han förstår inte. Var är diskussionerna om pedagogik t.ex. undrar han med uppriktig förvåning? Och det pratas om ”eleven i centrum”, men om vi verkligen applicerade detta på allt vi gör kanske det funnes anledning att ifrågasätta både det ena och det andra av det vi gör: vad har egentligen en kurs i värdskap att göra med det vi gör med våra elever t.ex.? Vad tar sånt bort tid från? Kunde den tiden (och annan tid) kunna användas bättre och så att eleven verkligen sätts mer i centrum?

Och han förstår inte att datorprogrammering skulle framhållas framför andra skolämnen som ett sätt att rusta våra barn och ungdomar för framtiden! Vill man verkligen rusta eleverna för framtiden så ger man dem breda kunskaper, en bred allmänbildning. Och detta påpekar också Diane Ravitch! Se ”Take Action Now!”:

”What we need to improve education in this country is a strong, highly respected education profession; a rich curriculum in the arts and sciences, available in every school for every child; assessments that gauge what students know and can do, instead of mindless test prepping for bubble tests. And a government that is prepared to change the economic and social conditions that interfere with children’s readiness to learn.

We need high-quality early childhood education. We need parent education programs. We need social workers and guidance counselors in the school. Children need physical education every day. And schools should have classes small enough for students to get the attention they need when they need it.

We cannot improve education by quick fixes. We will not fix education by turning public schools over to entrepreneurs. We will not improve it by driving out experienced professionals and replacing them with enthusiastic amateurs.

We will not make our schools better by closing them and firing teachers and entire staffs. No high-performing nation in the world follows such strategies.”

Apropå ”Den svenska skolans kris” och f.d. chefredaktören på DN Hans Bergström och hans debatterande av skolan (det är värt att påpeka att hans fru startade engelska skolan:

”Samhället har förändrats rejält de senaste 50 åren och många gamla auktoriteter har ifrågasatts. Detta gäller inte bara för skolan utan även för politiker, pensionärer, företagsledare, med flera. Förändringarna är ett faktum och har inte bromsats av att borgerliga regeringar har avlöst regeringar på vänsterkanten [Hör och häpna!].

Begrepp som ‘valfrihet’ och ‘entreprenöriellt lärande’ [se artikeln ovan om att ‘Våra elever rustas för framtiden’] är högerns motsvarighet till det vänsterflum som Bergström kritiserar. Ej heller har lärare högre status och löner i borgerligt styrda kommuner, här satsar man istället på ökad valfrihet, större utbud av skolaktörer och ibland har man rentav helt retirerat från att själv driva skolor. Alla kommuner och landsting tjänar på att de offentligt anställda har låga löner – oavsett om de styrs av moderater eller socialdemokrater. Dessutom har friskolorna som regel en lägre lärartäthet och fler outbildade lärare, något som knappast bidrar till höjda löner och förbättrad status.

Själv är jag för ung för att ha någon särskild relation till 68-vänstern (till skillnad från Bergström som är född 1948), men arbetar sedan fem år som lärare i gymnasieskolan. Det som oroar mig mest är de korta planeringshorisonter och det kamrerstänkande som blivit en följd av skolans konkurrensutsättning.

Antalet elever som väljer den egna skolan blir helt avgörande för all verksamhet och dessa siffror är sällan helt fastställda förrän någon månad innan ett läsår börjar. Elevtapp – oavsett orsak – innebär mindre resurser och färre lärartjänster.

En organisation som endast planerar för ett läsår i taget har inte styrkan att ta itu med mer komplicerade utmaningar eller göra långsiktiga satsningar. Istället får vi en ängslig skola, som satsar på marknadsföring, saknar visioner och där eleverna är kunder och bara betydelsefulla fram till dess att de gjort sitt skolval.”

Väldigt bra fråga! En 14-årig Muf:are försöker att värva nya medlemmar med att fråga något i stil med ”visst vill du behålla rätten att välja skola?” Och en annan äldre tonåring är advokat för betyg tidigare i skolan, med argument i stil med ”hur ska man annars veta var man står?” Båda dessa tonåringar ståtar med egna hästar osv, så de kommer inte från familjer med färre resurser (själv kommer jag från liknande bakgrund, men min syn är annorlunda; med ponnyer och en massa utbildningar inom vitt skilda områden). När jag läste detta blir jag alldeles matt. Vilken värld lever dessa ungdomar i? Passar det inte så väljer jag bara en ny skola? Passar det inte så använder jag min makt för att sätta dit en lärare som inte stryker mig medhårs osv? Medan andra elever finner sig – och missgynnas, i alla fall kortsiktigt.

”Jag frågar mig även hur lärarens auktoritet och självständighet påverkas av hon dessutom är leverantör av en utbildningstjänst och att avhopp, byten och missnöje bland eleverna kan leda till att hon mister sitt eget arbete. Är detta förändringar som medför ökad självständighet, kunskapsfokus och höjd status? Är det verkligen så överraskande att vi får en ökad betygsinflation, sänkta kunskaper och minskad likvärdighet?

Nej, inte konstigt alls!

”Slutligen ifrågasätter jag Bergströms egen kritiska förmåga. Med tanke på att han är docent i statsvetenskap borde han vara mer självkritisk, nyanserad och balanserad i sin analys, i alla fall om han vill bli tagen på allvar och inte bara betraktad som en företrädare för friskolornas intressen. Kanske är han själv ett exempel på att det fanns brister i utbildningsväsendet även innan 68-vänstern förstörde hela samhället?”

Som sagt; hans fru Barbara Bergström startade friskolan Engelska skolan redan 1993:

”Internationella Engelska Skolan startades med ursprungligen en skola i Enskede 1993 av den i  USA födda läraren i naturorienterande ämnen (NO) Barbara Bergström. Detta efter att hon sedan sin flytt till Sverige 1968 (och giftermål med den svenske journalisten Hans Bergström) undervisat i svenska skolor och känt frustration över bristande ledarskap och studiedisciplin. I IES bedrivs uppåt hälften av undervisningen på engelska med många lärare från engelskspråkiga länder. Inriktningen är internationell med formell disciplin och lärarna tilltalas med efternamn, till exempel Mr/Ms Svensson.”

Mina elever kallar mig vid förnamn och jag tycker det är jättebra! Men, jo, elever i amerikansk skola säger Mr/Miss och så ens efternamn.

I en insändaren ”Naivt om engelska skolan” kan man läsa:

”Det enda som talar till Engelska skolans fördel är disciplinen och att man inte har några stökiga elever. Den som inte håller måttet slussas tillbaka till den kommunala skolan.”

Man plockar alltså russinen ur kakan. Och jag är inte säker på att jag tycker att detta talar till engelska skolans fördel!

”Engelska skolan har huvudsakligen etablerat sig på grundskole­nivån. På gymnasienivån är det svårare för eftersom barnen då har kommit upp i en ålder då de reagerar mot alltför mycket disciplin. Risken för stökiga klasskamrater är dessutom låg.”

Vad lär sig dessa elever? Hur behåller man disciplinen? Jag tror inte på det nyauktoritära i vare sig skola eller samhälle. Det skapar inte genuin respekt mellan människor.

”Väl där presterar barnen inte ett dugg bättre än om de skulle ha gått i den vanliga kommunala skolan tidigare, knappast ens i engelska.

Lärare är myndighetspersoner och i särskilt två avseendet är det viktigt – betygsättning och utvecklingssamtal. Samtalen med föräldrarna är de enligt lag skyldiga att föra på svenska om föräldrarna så kräver. Det är nog så svårt för en lärare som inte kan svenska mer än rudimentärt. För att sätta betyg krävs att man är behörig. Få eller inga andra skolor har så få behöriga lärare som Engelska skolan, ibland färre än hälften av dem.

Den skolpeng som följer varje enskild elev och som betalas ut av staten ligger på ett snitt av cirka 54 000 kronor, av dessa slussar Engelska skolan över 9 000 kronor till USA i vinst. Att man får så mycket pengar över beror på att man håller sig med genomgående stora klasser, att man lägger ganska små belopp på elever med särskilda behov och så vidare.

Så var det inte tänkt när staten bestämde sig för skolpengsystemet för 20 år sedan. Man uppträder extremt naivt. I inget annat europeiskt land är det möjligt för riskkapitalister att mjölka skolväsendet så flagrant som i Sverige. Utomlands har man förstått att sätta en broms för valfriheten ofta kopplad till en varierande hög egenavgift för föräldrarna. Det skulle behövas även i Sverige. I Norge och Danmark är det bara stiftelser och icke-vinstdrivande företag som får driva friskolor.

Engelska skolans affärsidé är genial – skumma av gräddan av Sveriges skol­elever, de som inte är så resurskrävande – skönmåla det hela som effektivisering som lätt kan åstadkommas under de förutsättningarna. Plocka sedan hem miljonvinsterna. Att svenska skolelevers kunskaper i det egna modersmålet och i andra skolämnen blir sämre på kuppen är inte så viktigt i det sammanhanget. Inte heller att deras kunskaper i engelska inte blir så särskilt mycket bättre.”

I ett starkt ojämlikt samhälle får fattigdom större konsekvenser, som sagt!

Ingo Schulze: ”Det handlar om de enkla frågorna: ‘Vem har nytta av det? Vem tjänar på det? Är det bra för det gemensamma? Till sist skulle frågan lyda: Vilket samhälle vill vi ha? Det är vad jag menar med demokrati”…

16 april, 2012 § 18 kommentarer

Bra svarat av Greider!:

”Riskkapitalisterna behöver inte ta några större risker, eftersom kommun och landsting kommer att köpa tjänster även när marknadsekonomin sviktar – en riskfri verksamhet för riskkapitalister. 

Så sent som i veckan hade t ex Sydsvenska Dagbladet ett väldigt bra reportage, ‘Assistans en guldgruva‘ om branschen som pekade på de mycket höga vinstnivåerna, som delvis möjliggörs för att företagen kan välja sina kunder [läs denna artikel! Det är knappast synd om assistansbolagen alls! De har möjligheter att plocka russin ur kakan ser det ut!].

Du, Anne Bohman,agerar säkert med de bästa avsikter. 

Men vägen till helvetet är som bekant stensatt med goda avsikter och genom att verka i branschen så som den ser ut bidrar du till att välfärden på sikt undermineras och ger ett alibi till dem som berikar sig.

Någon skrev i ett annat sammanhang:

Högern har länge ‘ägt’ frågor om ekonomi och har tryggt kunnat luta sig mot ekonomiska doktriner som levererats av fina titlar.”

Nej, högern behöver liksom inte rättfärdiga sig idag. Högern kritiserar man inte, till skillnad från vänstern känns det. Den försöker framställa sig som opolitisk på något vis? Den representerar det sakliga, objektiva och alltså rätta.

Men får alternativ syn på riktigt allvar och bred front komma fram inom ekonomin (då får man ta till utmarch som studenter gjorde från föreläsning på prestigetyngda Harvarduniversitet i USA, i protest mot en undervisning man anser icke opartisk, en ekonomiundervisning man anser politisk och inte visar på alternativa synsätt – vilka faktiskt finns anser man)? Gör den ens det i ”Nationalekonomi för vänstern”?

Högern äger problemformuleringsföreträdet.

Vi är inga isolerade öar, det vi gör påverkar andra i större eller mindre grad. Från mycket stor till mycket liten.

Tysken författaren Ingo Schulze:

Demokratins förfall – Vinsterna privatiseras, förlusterna socialiseras. Socialstaten förfaller. Blindhet för högerextremismen”:

Jag har inte skrivit en enda artikel de senaste åren för jag vet inte längre vad jag ska skriva.

Allt är så uppenbart: avskaffandet av demokratin, den tilltagande sociala och ekonomiska uppdelningen i rika och fattiga, socialstatens förfall, privatiseringen och därmed förvandlingen av alla livets områden till marknad (utbildningen, sjukvården, kollektivtrafiken), blindheten för högerextremismen, medierna där man pratar oavbrutet för att slippa tala om de verkliga problemen, den öppna och dolda censuren (ibland som ett rakt nej, ibland under förevändningarna ‘tittarsiffror’ och ‘format’) och, och, och …

De intellektuella tiger. Från universiteten hörs ingenting, här och där flammar något upp, sen sänker sig mörkret igen. Jag kan bara upprepa truismenvinsterna privatiseras, förlusterna socialiseras. Och jag önskar att jag kunde nämna exempel på motsatsen.

Strax innan jul var jag med på ett arrangemang i Berlin med rubriken: Angreppet mot demokratin. Jag tackade ja till att vara med för jag ville göra något åt min känsla av isolering. När man dag efter dag får vansinnet serverat som självklarheter är det bara en tidsfråga innan man uppfattar sig själv som sjuk och abnorm. Jag har sammanfattat en del av det jag sa.

1 Det är en eufemism [ungefär ‘förskönande omskrivning’ eller understatement i detta sammanhang] att tala om ett angrepp mot demokratin.

Ett läge i vilket en minoritet av minoriteten tillåts, alltså har laglig rätt, att skada det offentliga för att berika sig själv, är redan postdemokratiskt.

Skulden bär det offentliga självt, eftersom det inte värjer sig mot utplundringen, därför att det inte är i stånd att välja företrädare som skyddar dess egna intressen.

2 Varje dag får vi höra att regeringarna måste ‘lugna marknaderna’ och ‘återvinna marknadernas förtroende’. Med marknader avses framför allt börserna och finansmarknaderna, alltså de aktörer som spekulerar i eget eller andras intresse för att nå maximal vinst.

Är inte det samma personer som undandragit ofattbara miljardsummor från det offentliga? Och deras förtroende ska våra folkvalda kämpa för?/…/

6 Efter Östeuropas sammanbrott uppnådde några ideologiska föreställningar en sådan hegemoni att de uppfattades som självklarheter. Privatiseringen kan vara ett exempel.

Privatisering uppfattades som något enbart positivt. Allt som inte privatiserades utan förblev offentligt och inte underkastades privata vinstintressen, ansågs ineffektivt och kundovänligt.

Så uppstod en allmän stämning som förr eller senare måste leda fram till att det offentliga avväpnar sig självt.”

Privatisering är undermedlet, mirakelmetoden som löser alla problem. Och tros dessutom visa på handlingskraft och tros därmed ingjuta förtroende? Se bara om LSS-tjänster som läggs ut på entreprenad i Falun, i en kommun som styrs av de rödgröna. Jag tycker oerhört illa om detta!

Likaså ogillar jag starkt att sjukhuset i Bollnäs privatiserats och tagits över av Aleris. Det gör INTE Bollnäs eller Ovanåkers kommuner attraktiva att flytta till längre! För jag tror INTE servicen blir bättre, i alla fall inte på sikt.

Vad tror politikerna egentligen att de åstadkommer med detta? En bättre eller åtminstone lika bra tjänst, men till ett lägre pris? Hur ska den kunna bli det? Blir den vare sig bättre eller effektivare? På ingens bekostnad i så fall?

Men det finns inga belägg för att privatiseringarna leder till större effektivitet eller mindre kostnader. Om så vore och dem som behöver utnyttja tjänsten verkligen får minst lika bra service, samt att tjänsten fortfarande gäller alla dem den tidigare gällde, ja, då kanske det vore okej, inklusive om den är lika bra för de anställda.

Men om det inte finns belägg att det blir så borde man inte vara försiktigare med att privatisera då? Om man betänker vilka konsekvenser det kan få och kostnader för att återta sånt som privatiserats?

Se rapporten ”Konkurrensens konsekvenser” där man på s 272 bland annat kan läsa:

”Valet ofta oåterkalleligt

Till sist, att välja skola eller sjukhus är inte samma sak som att välja frisör eller sophämtningsföretag. Förutom alla skillnader som redan diskuterats – till exempel att välfärdstjänsterna är mer komplexa och kvaliteten mer svårdefinierbar – är valet i många fall närmast oåterkalleligt.

I och med att det tar tid att bilda sig en uppfattning om tjänstens kvalitet, kan det ofta vara för sent att byta när man skaffat 
sig kunskap om alternativen.

Det är knappast ett attraktivt alternativ att gå om en klass i skolan om det visar sig att ens första val var fel eller mindre bra. 

Det går oftast heller inte att korrigera ett felaktigt vårdval eller att radera bort en lång sjukskrivning som beror på felaktig eller utebliven vård.”

Bengt Silfverstrand (s) i nätverket ”Välfärd utan vinst” skriver i ”Ut med vinst och munkavlen i den gemensamma välfärden”:

”Den nyliberala praktiken syftar till att politiker ska styra mindre och marknaden mer [se boken ‘Managementbyråkrati’ nedan].  Detta underminerar demokratin.  Vi får kunder på en marknad i stället för upplysta medborgare.  Vi förbereder samtidigt en landsomfattande budkavle mot privatiseringspolitiken.”

Mer om ”Välfärd utan vinst.”

Schulze fortsätter:

8 Våra politiska företrädares språk är inte längre i stånd att fånga verkligheten (jag upplevde något liknande i DDR). Det är ett självrättfärdighetens språk som inte längre mäter sig mot eller tar intryck av alternativ.

Politiken har förvandlats till ett redskap, till en blåsbälg för att elda på tillväxten.

Medborgaren reduceras till kund. Samhällsidealet blir en playboy som konsumerar så mycket som möjligt så fort som möjligt.

9 De enkla frågorna ‘Vem har nytta av det?’, ‘Vem tjänar på det?’ har blivit pinsamma. Den sociala och ekonomiska polariseringen i samhället har ägt rum under högljudda besvärjelser om att vi alla har samma intresse.

Det räcker med en promenad genom Berlin. I de finare kvarteren utgörs de få icke renoverade husen i regel av skolor, daghem, äldreboenden, förvaltningar, simhallar eller sjukhus. Idag lyder demagogin: vi har alla levt över våra förhållanden, alla är ju giriga..

10 Pengarna som den ene får, fattas för den andre. Pengarna som därigenom hopas hos de förmögna har inte, om man får tro statistiken, gått till investeringar utan till lukrativa affärer på finansmarknaden. I motsvarande grad avskaffas välfärdsprogram överallt i Europa för att bli till räddnings­paket åt banker som spekulerat bort sig.

11 En historia: det som en gång såldes in till oss som en motsättning mellan Öst- och Västtyskland framställs nu som en motsättning mellan länder.

I mars besökte jag Porto i Portugal för att tala om en av mina böcker som hade översatts. En fråga från publiken gjorde att hela den vänligt intresserade stämningen slog om på ett ögonblick.

Med ens var vi bara tyskar och portugiser som fientligt stirrade på varandra. Frågan var inte snygg – var det inte så att vi – och man menade mig, tysken – nu med hjälp av euron gjorde det som vi inte lyckades göra med våra stridsvagnar. Ingen ur publiken sa emot.

Och jag reagerade – vilket var illa nog – plötsligt som man hade hoppats, nämligen som tysk: det är ju ingen som har tvingats att köpa en Mercedes, sa jag förolämpat, och ni ska vara glada om ni får lån som är billigare än privatlånen. Jag formligen kände hur tidningspappret prasslade mellan mina läppar.

Under det oväsen som följde på min invändning, kom jag till sist till sans. Och när jag hade mikrofonen i handen stammade jag på min bristfälliga engelska fram att jag skulle ha reagerat lika idiotiskt som de, att vi alla gick i samma fälla när vi uppför oss precis som åskådare på en fotbollslandskamp.

Som om det handlade om tyskar och portugiser och inte om de där uppe och de därnere, alltså om dem som i Portugal och i Tyskland har framkallat denna situation, tjänat på den och fortsätter att tjäna på den?

12 Demokrati skulle innebära att politiken genom skatter, lagar och kontroll grep in i de bestående ekonomiska strukturerna och tvingade aktörerna på marknaderna, framför allt på finansmarknaderna, in på en väg som är förenlig med det allmänna intresset.

Det handlar om de enkla frågorna: ‘Vem har nytta av det? Vem tjänar på det? Är det bra för det gemensamma? Till sist skulle frågan lyda: Vilket samhälle vill vi ha? Det är vad jag menar med demokrati.”

Artikeln ovan på engelska här.

Vadå ansvar? Eller ens ansvarsskyldighet? Politikerna har abdikerat. Även (s)-politiker har abdikerat. Och slår sig de också för bröstet med att de minsann tar ”ansvar för ekonomin”.

Ja, de tar ansvar för ”ekonomin”, men… Vadå människorna? Tar de ansvar för människorna? Dvs de som kanske röstade fram dem? 
Jag har precis börjat läsa denna bok. Den rekommenderas. Ur första kapitlet:  Några tankar apropå ekonomer som debatterar:

Det där med att ”Hungriga vargar jagar bäst” var finns forskning på det? Kan man hänvisa till någon sån? Och om den skulle finnas och visa att tesen stämmer: finns det särskilda miljöer som främjar detta fenomen? Samhällsklimat t.ex.? Finns negativa sidoeffekter för samhälle, arbetsplatser osv? Kan de betyda något nationalekonomiskt? Och hur värderar man det? I reda pengar? Bara?

Samt vad innebär det om man är ”hungrig” under ett längre tag? Medan man jagar och jagar, kämpar och kämpar? Grips man då så småningom av utmattning, apati, uppgivenhet osv om ens ansträngningar ger väldigt litet i utbyte? Naturligt urval, survival of the fittest gäller? De som inte tar för sig eller kan ta för sig förtjänar att gå under? Eller leva betydligt mindre välbeställt?

Gagnar detta samhället eller egentligen någon? Kan det dessutom vara något bra med att människor INTE konstant hävdar sig eller försöker flytta fram sina positioner? 

Vad slags samhälle vill vi ha: en massa egoister, som bara ser till sitt? Vill vi ha såna som lärare åt våra barn? Som personal i vård och omsorg?

Men vi är inte heller betjänta av människor som helt ger upp sig själva!

Och hur rationellt beter sig människor?

Ja, finns det människor som hellre lever som fattigare än blir rika på att andra diskrimineras.

Om privatiseringsförespråkande hos (M), men också hos (S), med personligt intresse av att verksamheter privatiseras (sånt vi gemensamt bekostat, men som nu säljs och reas ut)…

31 mars, 2012 § 6 kommentarer

 Göran Greider i ledaren ”Kanske finns det ett annat berg att bestiga”:

”…de rödgröna partierna erövrar tillsammans hela 50,6 procent – medan Alliansens fyra partier segnar till 44,1. Än värre för Alliansen är att kd idag skulle åka ur riksdagen.

Mest glädjande är att Sverigedemokraterna går tillbaka och att en eventuell rödgrön regering inte skulle vara beroende av dessa högerextrema röster, vilket Alliansregeringen är idag.

Vad är det då som händer? Antagligen äger två saker rum samtidigt: Granskningen av regeringen i medierna har tilltagit på ett hälsosamt sätt och denna regering har inte bara problem med vapenexporten utan också med idéexporten. De har inte mycket att komma med helt enkelt.

Det är det ena.

Det andra är att det blivit stabilitet i det socialdemokratiska partiet och att Stefan Löfven har en sympatisk karisma. Så är det: man gillar den där mannen när man ser och hör honom.

Allt bra alltså – ur de rödgrönas synvinkel? Hm. Inte så säkert. Socialdemokraternas framgångar bygger mycket på att partiet har sagt ganska litet och undvikit att ta klar ställning i avgörande frågor kring välfärd och skatter.

Istället har partiet i hög grad förhållit sig med samtycke till den borgerliga dagordning som sedan ett bra tag gäller i svensk politik. Nya moderater och Löfvensocialdemokrater försöker således bestiga samma berg från två håll.

Men det är ett borgerligt berg. Och man fruktar att när de möts på toppen så har de picnic. Och sitter där och ser ut över det vidsträckta gemensamma landskapet.

Hur ska berget förflyttas? Ja, vad är det för mening med att socialdemokratin vinner nästa val om inga större förändringar i välfärd och ekonomi egentligas följer av det?

Kanske finns det en annan bergshöjd att bestiga.”

Ja precis! men det är inte BARA borgerliga politiker som personligen tjänar på privatiseringar, utan också S-politiker!  I ”Politiker tjänar på privatisering” kan man läsa:

Riksdagsstödet för vinstdrivande företag i välfärdssektorn tycks orubbat, trots den senaste tidens skandaler. Arbetarens sammanställning visar på många ledande S- och M-politiker med kopplingar till branschen.

Vanvårdsrapporter från företaget Carema, skandal kring utförsäljningen av vårdcentralen Serafen, uppmärksamhet kring vinster som göms i skatteparadis, allehanda skildringar av betygsfusk och andra missförhållanden i friskolor.

Trots detta verkar riksdagsstödet för vinstdrivande företag inom vård, skola och omsorg vara orubbat.

Detta i motsats till exempelvis likaledes högerstyrda Storbritannien, där regeringen nyligen förklarade att vinstutdelningar inom vården ‘inte är aktuellt under den här mandatperioden’.

I Sverige finns stödet både till höger och vänster, och många politiker har själva intressen i branschen.

Detta även hos Socialdemokraterna./…/

Han säger också att ju fler kopplingar politikerna har till enskilda näringsidkare desto högre blir risken för jäv.

Det skulle kunna bli en orimligt gynnande av en viss näringsidkare, vilket inte är i samklang med något som demokratin i Sverige ska handla om. Det är ju i högsta grad olämpligt om man är med och fattar beslut om något man sedan själv gagnas av.

Ägaren till en av Sveriges största friskolekoncerner, Kunskapsskolan, heter Peje Emilsson och förtjänar troligen titeln som landets främsta privatiseringslobbyist – han var aktiv redan under de första stegen åt det hållet som togs under 1980-talet.

Emilsson har också intressen inom vård och omsorg; bland annat lanserade han 2008 företaget Silver Life som utvecklat modeller för en (än så länge inte laglig) ‘premium-äldreomsorg’, där det allmänna ska finansiera en grundstandard och de gamla sedan med egna pengar kunna köpa fler eller färre ‘tilläggstjänster’, så som olika antal duschar i månaden beroende på hur mycket man betalar.

[Det som Maria Larsson, KD, kallar att köpa tilläggstjänster som ger en guldkant för de som bor på serviceboenden, ingick tidigare i de tjänster som erbjöds i offentligt driven verksamhet, men den smygtasbort på detta sätt, genom att man förspeglar äldre personer och deras anhöriga att man erbjuder något extra som inte fanns förr.

Är detta uttryck för brist på kunnande eller? Och vilket det är så är det skrämmande när det handlar om en minister som är ansvarig för dessa saker.

Och det kommer inte att finnas någon ålderschock i framtiden, den idé vilken alla nedskärningar bygger på!].

Emilssons mest kända företag är dock pr-byrån Kreab (numera Kreab Gavin Andersson), som under många år hade Moderaterna som en av sina viktigaste kunder./…/

Men även socialdemokrater återfinns i den privata välfärdssektorn. Widar Andersson har gjort sig känd som högerprofilerad ledarskribent och chefredaktör för socialdemokratiska Folkbladet.

Men han har också haft uppdrag som ‘rådgivare’ för Carema (tillsammans med Axén Olin) och sitter i dag som ordförande för utbildningsföretaget Academedias ‘advisory board’.

Academedia äger bland annat Eductus, som anordnar åtgärder för arbetslösa och sjukskrivna. Årsarvodet från har varit 25 000 kronor från respektive företag, enligt Norrköpings Tidningar, NT.

Widar Andersson har sagt till NT att han alltid varit öppen med uppdragen och att rollen som ‘rådgivare’ inte krockar med hans journalistiska uppgift – däremot skulle han inte kunna sitta i en styrelse.

NT avslöjade dock att han också är styrelseordförande i företaget Familjeläkare i Dalarna AB.

Ja, men det är ju i Borlänge. Jag menade att det vore omöjligt att sitta med i styrelser inom företag som är verksamma här (i Norrköping, reds. anm.), försvarade han sidouppdraget i NT. 

I februari lämnade Stefan Stern, tidigare biträdande partisekreterare och Mona Sahlins närmaste medarbetare, partiet och gick över till Peje Emilssons bolag Magnora, som äger friskole- och omsorgsföretag. Bara två veckor tidigare hade han publicerat en debattartikel i DN som var starkt positiv till vinstdrivande välfärdsföretag./…/

Även om Ylva Johansson är kritisk till Moderaternas täta koppling till Carema, ser hon inte något problem i att socialdemokrater engagerar sig i vinstdrivande privata välfärdsföretag.

Att socialdemokrater i roller som medborgare eller företagare finns på många olika ställen i samhället tycker jag inte är ett problem. Jag tror heller inte att det är någon stor sak.”

Jo, jag tror att det visst har betydelse. Bara misstanken är inte bra? Jag tycker att Greider har i högsta grad rätt! Sverige är i (ny)liberal världselit!

Göran Greider vidare i ledaren ”Tolgfors avgång är bara början”:

”Presskonferensen när Tolgfors och Reinfeldt gemensamt meddelade hans avgång kändes som en rätt genomskinlig uppvisning i så kallad krishantering.

Tolgfors ville ge ett intryck av att det egentligen inte alls var av politiska eller moraliska skäl han avgick utan snarare av personliga skäl.

Och Reinfeldt spädde med några inkännande ord på den bilden.

Men bakom denna akt av politisk krishantering dolde sig en ganska skamlös flykt från ansvaret.

I själva verket har denna krishantering nu sparkat den stora frågan om vapenexportskandalen ett avgörande snäpp upp i den politiska ansvarshierarkin: Nu vilar den ju än tydligare hos statsministern själv.

Vad visste egentligen regeringen om hela denna process? Vad visste försvarsministern? Båda frågorna landar i slutändan i en undran över i vilken mån det är statsministern som styr landet eller inte?

En statsminister som är ovetande om att så märkliga saker pågår i Försvarsdepartementet och i olika myndigheter är ingen trovärdig statsminister.

Och en statsminister som å andra sidan skulle känna till vad som pågår är ju heller inte trovärdig – i så fall skulle han igår ha behövat sparka sig själv och inte sin minister.”

Politiker avsäger sig ansvaret, som statsvetaren Patrik Hall påpekar.

Och vad innebär privatisering av skola, sjukvård och omsorg? Att dessa verksamheter slås sönder? Med vilka konsekvenser som följd?

Dessutom så är inte privat skola i USA bättre än offentlig… Istället leds blickarna bort från de verkliga problemen.

Se tidigare inlägg under kategorin Diane Ravitch.

Och att avundsjuka bara skulle vara svensk är fel. Jag hör ju hur människor i USA reagerar över bland annat tandläkare som skär guld och som tar obegripligt höga arvoden för det de gör. Som bara behöver jobba tre dagar i veckan för att kunna vara hemma med sina barn, men som ändå har råd att ha en SUV (och troligen är det inte enda bilen), ett stort hus, råd att åka på semestrar som en väldig massa andra inte har råd med osv.

Ungefär som det var på 50-talet i Sverige? Och vi är på väg tillbaka dit?

Och även vi i medelklassen har anledning att ifrågasätta det som sker. Jag tror att det som sker inte gynnar den största delen av oss heller! Det är bara de med de allra högsta lönerna och de största tillgångarna som gynnas. Fast gynnas egentligen de heller? I det slags samhälle som skapas.

Om A-kassa och att ”det ska löna sig att arbeta,” samt om att sitta på höga hästar…

13 februari, 2012 § 4 kommentarer

Klicka på bilderna för att göra dem större och lättare läsbara.

Se ledaren ”Benny slåss mot makten.”

Litet högt tänkande.

Av någon anledning kom jag att prata om detta med att det inte är kul att vara arbetslös på jobbet apropå utspelet om att jobba till vi är 75 år.

Jag hävdade att jag tror att ingen vill vara arbetslös, men hur många kan och vill job ba till de är 75 år? Och vilka kommer att ha råd att sluta tidigare? Kommer det att vara de grupper som bäst skulle orka jobba längre som har råd att sluta tidigare?

Och ja, redan nu existerar ju Veterankraft och Pensionärspolen och kanske andra liknande bemanningsföretag. Så helt okänt eller ickeexisterande är ju detta med att jobba efter pensioneringen inte, kanske också ganska länge (men i den omfattning man vill).

Min chef (som jag inte tror är jättehögt betald) sa under denna diskussion att hon har folk i sin närhet som hellre lever på A-kassa än att jobba för de tjänar mer på att vara arbetslösa och hon tyckte att det måste löna sig att jobba.

Tack och lov har jag aldrig varit arbetslös hittills, men jag tror ju inte att det hade lönat sig att vara arbetslös framför att jobba, såvida jag inte var tvungen att ta ett MYCKET lägre betalt jobb än jag har nu. Och jag har en ”rejäl yrkesutbildning.”

Denna diskussion fick mig att börja fundera.

Kan det finnas tendenser hos arbetslösa att försköna sin tillvaro? Göra den bättre än den är? De vill se bättre ut i andras ögon än de känner sig? Och avundas (med viss rätt!) dem som inte har jobb? En psykologisk försvarsmekanism. För jag undrar hur många arbetslösa som verkligen har det bättre (ekonomiskt) som arbetslösa än om de arbetade?

Skulle man kanske också kunna förbättra arbetslivet, så att människor vill stanna där? Finnas där?

Och hur många är det som slutar i förtid eller byter ner sig i jobb, till ett jobb med lägre betalt, för att slippa en dålig arbetsplats – om de kan? Kan det möjligen vara de som är den allra bästa arbetskraften som gör detta, om de kan? Något de nordamerikanska forskarna på utmattning Christina Maslach och Michael P. Leiter spekulerar i i en gemensam bok och i sin forskning. Arbetsplatser tenderar att dräneras på sitt bästa folk, för antingen går de i väggen eller så söker de sig bort – om de bara kan.

En kollega lämnade rummet under denna diskussion, hon ville bara inte fortsätta argumentera.

Vadå tillit till människor? Vadå sprida misstro mot människor från höjdarhåll? Varför gör de detta? Medvetet och kanske omedvetet? Speglar de andra i sig själva?

Vi har spelats ut (och låtit oss spelas ut) mot varandra med söndra-och-härska-metoden och de som ägnar sig åt detta är inte de ”friskaste” ledarna, om man ska låna John Cleeses och hans terapeuts terminologi. Jag tror de har rätt där. Om Robin Skynner se här.

Att ha sådana ledare skapar inget bra eller friskt samhälle heller.

Eliterna (i Sverige och Europa) skor sig och seglar långt över alla oss vanliga människor.

Jag skulle vilja påstå att medelklassen är lurad. Den kommer också att förlora på den politik som förs (inte bara all dem längst ner i botten), även ekonomiskt och det finns inget ofrånkomligt hos detta. Vilket det finns debattörer som påstår, men de hörs knappt alls därför att det de säger inte stämmer med det media vill förmedla. Av förmodligen idag ganska välbetalda journalister, som bara är rädda om sitt eget hus, sina RUT-avdrag osv.

Det skulle verkligen behövas en gräsrotsrörelse. En rörelse underifrån.

Även mina medelklassvänner och (välutbildade) medelklassläktingar resonerar i dessa banor.

Jag blir helt matt och förskräckt och rädd.

Och jag blev oerhört illa berörd av att se Mats Knutsson intervjua Stefan Lövfen i Agenda igår. Min starka, spontana reaktion blev att han är jätterädd för att bli av med sitt RUT-avdrag och alla sina andra avdrag och förmåner!

Och jag var visst inte ensam om att reagera på honom, där han satt styjlad i oklanderlig kostym och på höga hästar och, skulle jag vilja påstå, såg ner på Löfven. Vad är så fantastiskt mycket bättre med (träiga) Knutsson än Löfven?

Kostnaderna för eventuellt överutnyttjande av A-kassan, hur stora är de – egentligen? Och hur stora i förhållande till annat misshushållande av vår nuvarande regering?

Men det finns de som står på de ”svagas” sida.

Och jo, (s) måste också skärpa sig!

Ännu mer om äldrevård, vård, privatiseringar kontra offentligt drivet…

17 november, 2011 § 7 kommentarer

[Uppdatering 18 november, se slutet av postningen].

Snabbloggning verkligen. Jag är så arg så jag hittar knappt ord.

Göran Greider i ledaren ”Jag vill inte ha avkastning – jag vill ha en ambulans!”:

”Jag ska inte föregripa domen [mot den sjuksköterska som inte skickade en ambulans till 23-årige Emil Linell], men nog verkar det rätt så klart att sköterskan har begått fel i sin hantering. Ändå får det inte stanna vid att nagla fast en enskild person vid sitt ödesdigra misstag, lika litet som debatten om vanvården inom Caremas äldreomsorg enbart får handla om enskilda verksamheter.

Socialstyrelsen har gjort en utredning av SOS Alarms verksamhet efter att ha mottagit mer än 50 anmälningar från olika håll i landet. Framförallt hittade man brister när det gällde prioriteringar och möjligheten att få ambulans.

Socialstyrelsen riktar allvarlig kritik mot SOS Alarm.

I ett pressmeddelande heter det: ‘En typisk brist vi har sett är larmoperatören eller sjuksköterskan inte förstått graden av allvar. Det rör sig om kommunikationsproblem, intervjumetodik och i vissa fall att man inte hittat adressen eller haft problem med kartan.’/…/

Här får helt enkelt ingenting gå fel. Principiellt bör inga marginaler vara tillåtna för misstag./…/

SOS Alarm är ett företag, som släpper aktier, och som ägs till hälften av staten och till hälften av Sveriges kommuner och landsting. Och det är på den punkten man alltid känner oro i kroppen, för så här heter det på företagets hemsida:

Ägarnas avkastningskrav är 8 % på eget kapital i snitt över en 5-årsperiod. I dagsläget innebär detta en vinstmarginal om ca 2 %.

Jaha, ägarna har alltså avkastningskrav?

Och ganska höga avkastningskrav också – 8 procent på eget kapital.

Det är här som en undran anmäler sig: Borde inte verksamheter av det här slaget få kosta vad de kostar? Är det inte bättre för samhället totalt och i längden att det sker litet för många utryckningar med ambulans än för få? Och med tanke på att lönekostnader hela tiden stiger, sakta men säkert, så betyder avkastningskravet och vinstmarginalen att verksamheterna oavbrutet måste effektiviseras.

Effektivisering låter alltid bra, men i praktiken, i tjänstetäta verksamheter, innebär det vanligtvis att kraven på de anställda ökar och därmed stressen – och till slut marginalen för misstag./…/

… över verksamheter som har vinstkrav svävar alltid risken för att ledningar och chefer tar chanser och hoppas på att kostnaderna ska kunna minskas – varvid risken ökar för att det går ut över kvalitén.

Och arbetsmiljön riskerar också bli dålig, för verksamheter riskerar dra till sig mindre lämplig ledning, inte den som skulle bli den bästa chefen. Något jag på avstånd bevittnat i kommunalt bolag här i kommunen.

Kom att tänka på vad läkaren Ingrid Eckerman skriver om Joakim von Anka-ögon. Hon tipsar om artikeln ‘Vård, skola och omsorg kan aldrig bli en fri marknad”:

”Men, säger de borgerliga, det offentliga kan ju bygga en skola, varför ska de då inte lika gärna kunna driva en skola?

Menar inte  artikelförfattaren egentligen att ett privat byggföretag kan bygga en skola med offentliga medel, varför ska då inte ett privat företag också lika gärna kunna driva en skola också med offentliga medel?

Likställs inte byggnader med dess innehåll i ett sådant här resonemang?

Byggnaden med elever och alla de som arbetar i denna byggnad?

Är det faktiskt så de ser på människor och ting de som resonerar så här?

”Svaret är att ett bygge förutsätter en specifikation över innehåll och tid. Det är sen lätt att se hur resultatet stämmer med beställningen.

Att driva en skola eller vårdcentral sker på helt andra grunder. Då handlar det om dagliga beslut. Vilket stöd ska den eleven få? Ska vi verkligen skicka den här remissen? Eller är det onödigt? Frågor som dessa måste hela tiden ställas också i den kommunala världen. Att göra saker i onödan är slarv med skattepengar.

Men vill vi verkligen att såna beslut, som kan vara helt avgörande för enskilda patienter och elever, ska vägas mot privat vinning? Mitt svar är numera nej.

Det tillhör politikens mysterier att just de borgerliga som annars betonar vinstens värde som drivkraft för ekonomisk effektivitet inte förstår att det gör vinsten till en olämplig drivkraft i vård, skola och omsorg.”

Jag är inte ett dugg förvånad över hur nyliberalerna/högern resonerar. För ‘ [Alltför många] Politiker tjänar Mammon hellre än väljarna?’ Egentligen är det ingen fråga!? Utan borde vara ett påstående. Ja, vilka sponsrar (M) i deras kampanjande?

Greider skriver vidare:

”En andra undran är: Vad är det för eget kapital som ska ge avkastning? Svar: det är mitt, och alla andra skattebetalares kapital.

Men jag vill inte ha någon avkastning. Jag vill ha en ambulans om jag en dag skulle behöva en.”

Om avslutad rättegång och före dom står bland annat:

”Åklagare Gunnar Fjaestad hävdar att sjuksköterskan har vållat hans död. Han sa i slutpläderingen att sjuksköterskan alltför tidigt drog en slutsats om att Emil inte behövde ambulans.

– Genom sitt agerande har han förmenat Emil Linnell den sjukvård som fanns inom några minuters avstånd genom att envist hålla fast vid en tes som var helt felaktig, säger Fjaestad.

23-årige Emil Linnell fick aldrig någon ambulans när han ringde SOS Alarm en tidig morgon i januari. Han hittades sen död i sin lägenhet med brusten mjälte till följd av körtelfeber.

I de bandade larmsamtalen hör man Emil Linnell andas mycket tungt. Han ber totalt 13 gånger om en ambulans medan SOS-sköterskan ställer frågor och säger att han visst kan andas.

I rätten har sköterskan sagt att han försökte få klart för sig vad Emil Linnell led av. Han trodde att det rörde sig om panikångest, och att han därför inte behövde en ambulans.

Där menar åklagare Gunnar Fjaestad att sköterskan gjorde fel. En SOS-sköterska ska inte ställa diagnos, utan bara skicka ambulans till en person i Emil Linnells situation.”

Försvarsadvokaten försvarar förstås sjuksköterskan (hur är belöningssystemen för personalen? Vad slags personer drar detta till sig? På golvet och i chefsposition).

”Advokat Björn Hurtig försvarar sköterskan. Han säger att det inte är bevisat att Emil Linnells död direkt berodde på att ambulansen inte kom. Han kan redan ha varit alltför illa däran. Han menar att sköterskan agerade riktigt därför att han utgick från vad han hörde.

– Vi måste ha i minnet att fast än det låter som gör så kan det gå snett ibland. Man kan missa saker och ting, missa en duns eller en rossling. Jag tror inte att sköterskan har ljugit i någon del här i rätten. Men frågan för er tycker jag är, är det oaktsamt att hamna snett? sa advokat Björn Hurtig i rättssalen.

Björn Hurtig sa också att någon av de övriga inblandade i samtalet skulle kunna ha sänt en ambulans. Till exempel operatören som först tog emot samtalet, den jourläkare som SOS-sköterskan kontaktade, eller ännu en sköterska som hade kontakt med jourläkaren.

Efter händelsen har Socialstyrelsen kritiserat SOS-alarms rutiner. En intern utredning pågår nu i larmbolaget.”

Men om det ändå varit för sent för denne unge Emil Lindell så är han ju inte den förste som dör i en ambulans! Och ETT ENDA fall är ett för mycket!

Att politiker försvarar sig med ”att litet svinn får man räkna med” har de själva försökt sätta sig in i de drabbades situation? Hur vore det om de personligen blev drabbade? Skulle de resonera likadant då? Litet grus i maskineriet får man räkna med? Se artikeln ”Man kan uppenbarligen inte tjäna både Gud och Mammon” om ekonomiska incitament.

Vi är utsatta för ett enormt samhällsexperiment, som de som redan genomfört det ute i världen börjar ifrågasätta (se t.ex. Jeffrey Sachs, f.d. rådgivare till Bush, studenter som protesterar mot vinklad undervisning i ekonomi, Occupy-rörelsen i en massa städer i USA och i London, Diane Ravitch som först stöttade privatiseringen av skolan i USA och No Child Left Behind, men som nu är oerhört kritisk till detta).

De inser att det kommer att ta lång tid att rätta till det som blivit fel och snett, men alla våra nyliberala politiker traskar glatt på i samma riktning, blinda för de ifrågasättanden som börjar höras alltmer ute i världen om just denna sorts politik.

Media bidrar inte med att informera väljarna i Sverige om detta. Man skulle verkligen kunna slå upp detta och slå upp det stort.

Diane Ravitch menar att prestationsskillnader startar redan före skolan startar. Därför att barn har olika grundförutsättningar hemma och dessa har växt (inkomstojämlikheten är enorm i USA) och den mest fantastiska skola kommer inte att råda bot på det, hur mycket man än straffar eller belönar.

Ganska många politiker vill inte skylla något på den politik de för; att ojämlikheten ökar med rasande fart, utan hitta andra fel och de tror att de med åtgärder riktade mot skolan som sådan ska kunna lösa problemet. Skolan, liksom kanske all annan verksamhet kommer alltid att kunna förbättras (och det oavsett om den är privat eller offentligt driven).

Politiker skyller på annat när det behövs både en annan allmän politik som verkligen ger alla samma förutsättningar och förnekar att  naturligtvis måste skolan (vård och omsorg) få rimliga förutsättningar. Och vi har faktiskt råd med detta.

Ravitch skriver i ovan länkad artikel:

”If you read news magazines or watch TV, you might think that American education is in a crisis of historic proportions. The media claim that that our future is in peril because our students have low test scores caused by incompetent, lazy teachers.

Don’t believe it. It’s not true.

Yes, our students’ scores on international tests are only average, but our students have never been at the top on those tests; when the first such test was given in 1964, we ranked 12th out of 12. And, yet, the United States continued to prosper.

So maybe standardized tests are not good predictors of future economic success or decline. Perhaps our country has succeeded not because of test scores but because we encouraged something more important than test scores — the freedom to create, innovate, and imagine. Unfortunately, recent educational reforms throw aside that philosophy in favor of an even greater emphasis on test scores.”

De som ensidigt förordar privatisering är de så mycket bättre än de som inte inte vill ha privatisering av vård, skola och omsorg?

Skrämmande att en ung person har sådana här åsikter! Men det är ju långt för denne till pension eller till han måste anlita vård, förhoppningsvis.

Och hur är det med politiker idag? Har de varit ute i verkligheten, i ett ”riktigt” jobb? Så vet de vad de sitter och beslutar om? Hur många av våra allra högsta politiker har varit ute i arbetslivet? Bara en undran. Kanske är det fler än jag tror?

Är det verkligen så att privatiseringar är den kur som löser allt? Kanske skulle de problem som finns (och alltid kommer att finnas) lösas med verkliga åtgärder, som kanske INTE ALLS har med om de är privata eller inte att göra? Är privatisering en mirakelkur?Kan man tala om en ”marknadsfundamentalism”? Som inte är ett dugg bättre än andra fundamentalistiska åsikter av något slag?

Jag är rejält upprörd.

Och som sagt, så är den sociala välfärdsstaten med högre skatter och starka ‘trygghetsnät’ inte oförenliga med en blomstrande marknadsekonomi.  Och trots att en världsordning har nått vägs ände men rullar trots det vidare mot avgrunden driven av dårskapens beslutsamhet. Ute i världen börjar man inse att den nyliberala ordningen har nått vägs ände och tror på en ny progressiv rörelse, på den nya progressiva rörelsen och slutet på en 30-årig Reagan-era.  Men här i Sverige har unga liberaler inte insett eller sett detta?

Uppdatering 19 november: Robert Sundberg i ”Företag bör inte driva vård”:

”Det finns ett inslag av motivation att vårda på ett dåligt sätt, till låga kostnader, för det ger större vinst. Sådan drivkraft finns inte i en vårdverksamhet i offentlig sektor.

I offentlig vård kan förstås vanvård uppkomma också. Men det sker i så fall inte för att vårdverksamheten drivits med vinstmotiv./…/

Lockelsen att öka sin vinst blir för stor om man kan få en viss summa, beräknad på trolig åtgång av personal, förbrukningsartiklar med mera, för vården. För om man då snålar in på de sakerna får man större vinst.

De som drabbas av detta, vårdtagarna, är i svag ställning och har svårt för att protestera mot den behandling de får. En del av dem förstår inte ens vad som sker med dem, exempelvis på grund av demens.

De borgerliga lösningarna på frågan om hur ett samhälle bör byggas har haft framgång i mer än ett kvarts sekel, oavsett regering./…/

när vården inte är i offentlig regi bryter personalen sin lojalitet med sin arbetsgivare även om nya lagar gör det mer möjligt än nu.

Är man vårdpersonal i offentlig vård bidrar man till öppenhet i den verksamhet man själv röstat fram via politiker och förvaltning.

Att kunna meddela saker som är fel är mer naturligt i sådan verksamhet än i privata företag./…/

Verkligheten har med vanvårdskandalerna i vinstrika bolag belyst den nya hårdhetens samhälle som regeringen ledd av de Nya Moderaterna administrerar. Vad vi ser är inget olyckligt undantag utan resultatet av filosofin att man ska kunna tjäna pengar på att bedriva vård. Vill man undvika sådant måste man sluta bedriva vård i form av privata bolag.

Det förhindrar inte att vanvård i offentlig regi kan förekomma. Men det tar bort risken att vård av gamla kan vara något som det går att tjäna pengar på. Och tjäna mer pengar om man låter äldre gå länge i nedkissade blöjor”

Tankar litet allmänt runt privatiseringar och nu i synnerhet om privatiseringen av Bollnäs sjukhus, samt vidare om den fattigaste tredjedelen i USA…

30 oktober, 2011 § 1 kommentar

[Uppdaterad 31 oktober med video, några länkar och text till video].

Vad har nyliberalismen lett till i de länder som gick i bräschen för denna kan undras? Välstånd åt alla (som den lovade)? ÄR detta verkligen något vi borde fortsätta apa efter?

I det lilla sjukhus i staden jag nu är på semester i närheten av, Bollnäs, kommer det att gå över i Aleris drift. En sjuksköterska där lät väldigt begeistrad. Å vems vägnar? Å personalens? Patienters? Eller?

Dessutom anser folk tydligen att friskola i Bollnäs väljer ut de mest anpassade och skötsamma eleverna. Kanske är det dessa eller snarare deras föräldrar som väljer denna skola för sina barn och är så på hugget så de hinner före alla andra`? Och är det inte så att de därmed också inte solidariserar sig med de barn som inte har lika pådrivande föräldrar eller samma förutsättningar hemifrån? Och försöker inte förbättra en skola för ALLA!

Den egoismen och solidaritetsunderskottet, jo, jag skulle vilja kalla detta så, kanske slår tillbaka någon gång i framtiden, i ett samhälle vi inte vill ha? Något jag faktiskt skulle unna dem.

”Vi längtar efter detta!”

sa sjuksköterskan och berättade något om hur den privata vårdcentralen (också i Aleris drift?) tar pengar från sjukhuset. Jag orkade inte lyssna riktigt för jag kände mig så oerhört trött och totalt uppgiven av att höra detta. Fick lust att kräkas.

”Varje år försvinner minst 4 miljarder skattekronor från svensk sjukvård. Det är pengar som vi till exempel skulle kunna anställa 10 000 sjuksköterskor för. Istället går pengarna rätt ner i fickorna på privata aktieägare.”

Läs också kommentarerna till länkad bloggpostning om att ”Aleris specialistvård stjäl skattepengar.”

Politikerna är väl glada, nu är detta problem ”löst”? Folk i Bollnäs med omnejd får behålla ”sitt” sjukhus istället för att måsta resa till Hudiksvall eller Gävle. SUCK!

Och vad sysslar media med? Jag orkar inte ens TITTA på Ljusnan, den enda lokaltidningen här, än mindre orkar jag läsa dess, högervridna, ledare.

Maria-Pia Boëthius undrar ”Vem granskar medierna?,” en fråga som är i högsta grad befogad.

Man har gått in för att göra röda Gävleborg blått? Med att bland mycket annat privatisera ALLA apotek (utom det på Bollnäs sjukhus upptäckte jag nu, och hur länge får det vara kvar i Apoteksbolaget?) och nu privatiseras också Bollnäs sjukhus (kommer apoteket där också att privatiseras, när sjukhuset blir privat, så att ALLA apotek som jag känner till här i trakten är privata?).

Alternativet var att lägga ner sjukhuset påstår politikerna?

Boëthius skriver:

”I den vidare världen, utanför Sverige, pågår ständigt en debatt om mediernas ’accountability’ [ansvarighet eller att ställas till svars], ett ord som inte ens finns på svenska.”

Varför finns inte denna debatt i Sverige? Och hur många läser bloggar på internet, har upptäckt dem, vet att de finns och vad som skrivs i dem och därmed ser/inser att det finns en massa människor här i Sverige som kraftigt ifrågasätter det som sker?

Och det är långt ifrån bara de som kraftigt missgynnas av privatiseringar m.m. som reagerar. Tvärtom verkar det som om många av dem som missgynnas mest (eller troligen kommer att missgynnas mest) ”tror” mest på det som sker, försvarar det som sker och röstar på dessa, iskalla, politiker.

”I Sverige behandlas ansvarsutkrävandet från medierna som en fråga utan svar: Vem ska granska medierna?

Det borde vara vi själva, men svenska stormedier har visat sig odugliga på den fronten, till skillnad från till exempel brittiska The Guardian som under flera års spott och spe från sina kolleger i medievärlden framhärdade i att granska medieskandalen med bland annat avlyssning på tidningen News of the World, numera nedlagd, tack vare Guardian.

Svenska stormedier vägrar att fatta detta: I och med internets uppdykande måste de börja leva upp till sitt mantra att de ‘granskar makten’ och om de någonsin ska kunna återerövra trovärdighet måste de börja granska varandra; skoningslöst.

Och erkänna att de är en stor del av makten, men att de nu ställer om sig och går över på folkens, människornas sida.

Om de inte gör det kommer i varje fall inte jag att sörja de medier som går under. Då har de bara sig själva att skylla.

Jag skäms över svenska journalisters agerande under Juholtdrevet. Jag skäms också över de få som låtsas granska medierna, Resumé, P1:s ‘Medierna’ och ‘Publicerat’ och nätets ‘Second Opinion’ till exempel.

De agerar inuti medievärlden, vill räknas där och de är allt annat än fria och fritt tänkande. Jag har pratat med många journalister om drevet.

En (mycket respekterad) sa: ‘Jovisst, läskigt, men Håkan Juholt borde inte vara partiledare för socialdemokraterna.’ Hon var alltså beredd att acceptera ett orättfärdigt drev för att få bort Juholt; en moral hämtad från dokusåporna./…/

De ger sig hungrigt på Juholt, i mina ögon också en klassfråga, och hans försumliga tillkortakommanden men de visar sig vara skitskraja för Carl Bildt, om vilken mina amerikanska journalistkolleger berättat att han, med sin CV i tvivelaktig oljebusiness, aldrig någonsin hade kunnat bli utrikesminister i USA.

En skugga faller också över Fredrik Reinfeldt, som utsett Carl Bildt och som tiger om hans besynnerliga världspendlande, antagligen till för att knyta framtida affärskontakter för tiden efter ministrandet.

Medierna har beslutat sig för att framställa politiken som något i stil med Big Brother eller Let’s Dance; juryn är ‘vi’./…/

Sedan visar det sig att det inte fanns några glasklara regler, men då har man redan korrumperat tittarna, läsarna och lyssnarna genom att ansluta dem till en mobb mot Juholt; när man redan börjat mobba vill man inte gärna höra talas om motsägande fakta, det förvandlar ju en själv till lättlurad fåntratt och medlöpare./…/

Carl Bildt med hjälp av sina arroganta piruetter vann över praktiskt taget hela den svenska mainstream-journalistkåren, utklassade den totalt; och att det säger något mycket, mycket oroande om kvaliteten på svensk etablerad journalistik.”

Varför har sjukvård, skolor m.m. ekonomiska problem? Hur görs budgetar? Är resurserna mindre och varför? Har vi inte råd längre? Hur kommer det sig att saker som gick för 25-30 år sedan inte längre fungerar? Jag sommarjobbade på Bollnäs sjukhus under flera somrar under mina studier.

Kan det bero på skattesänkningarna, bland annat i form av jobbskatteavdraget? Jag känner mig INTE hedrad för att jag får göra avdrag på skatten när jag har förmånen att ha ett jobb, att jag ska premieras ytterligare framför dem som är sjuka och/eller inget hellre vill än ha ett jobb, så de slipper leva på samhället och våra gemensamma trygghetssystem, det som är socialFÖRSÄKRINGAR, som felaktigt och nedsättande kallas ”bidrag.”

Jag skulle ha lust att blogga mer om vad privatiseringarna har lett till här och där – och kan leda till, inte minst inom skola, vård och omsorg. Och då referera till bland annat Aron Etzlers Trondheimsmodellen, samt om vad man kan läsa i ”Nationalekonomi för vänstern” osv.

Min amerikanske pojkvän som är egen småföretagare sa häromdagen, om detta med att folk ska hitta en och reklam i gula sidorna för ens företag, för samma saker har skett där vad gäller telefon, el m.m.:

“Förr fanns EN telefonbok, nu vet jag inte hur det funkar längre…”

Och en gemensam bekant till oss (som förresten är sjuksköterska, manlig sådan i USA) sa apropå erfarenheterna av demensvård där och en Alzheimersjuk pappa som nu MÅSTE in på demensboende, därför att vår vän jobbar och måste jobba (men oftast är det kvinnorna som får ta hand om gamla föräldrar osv., om de inte har så goda inkomster så de kan bekosta svindyrt och ”snobbigt” äldreboende. Och de som inga anhöriga har, vad gör de? Liksom de som inte har resurser att ekonomiskt hjälpa anhöriga i trångmål?):

”Du ska inte bli gammal här [i USA]!”

Han var tydligen väldigt upprörd utifrån sina nu personliga erfarenheter som ”konsument” av vård (om än indirekt).

Jag tror inte vårdpersonalen har anledning att jubla och än mindre har presumtiva patienter anledning att jubla. Har inte bara en utan ett par sjuksköterskebekanta i USA samt bekanta som har erfarenheter av sjukvård där (mellanvästern).

I artikeln ”Noll koll på äldrevården – avtal slut och sägs upp medan skattepengarna rinner iväg” kan man läsa om förhållandena i Sverige nuförtiden:

Den som läser vidare i Moderaternas nya idéprogram möts av en nästan sövande retorik … Moderaterna är Sveriges mest trovärdiga välfärdsparti … Äldrevården ska erbjuda trygghet och livskvalitet [SUCK!!!].

Moderaternas strategi är att lugna väljarna med att allt kommer att bli bra, ja nästan som förr, även när vi blir gamla.

Den som går ut i den moderata verkligheten däremot, den blir snart klarvaken. Vi kan ta äldrevården i Stockholm som det senaste exemplet på partiets ’trovärdighet i välfärden’.”

Läs vidare i artikeln.

Nej, är framgång (vad sådan nu består av) en rättighet? Och vad vi ser är ”söndra och härska”. Vi skulle behöva samarbeta istället. Och det är betydligt roligare att bry sig om andra människor? Är det inte?

Och en Malin Ullgren skriver (och man blir rejält skrämd över det hon skriver)  iDet som var politiskt korrekt på 1990-talet är numera revolutionärt”:

Jag har inga bra tips på ämnen. Men tänk på en sak: var inte för vänster.

Det rådet får jag från en branschkollega när jag ber henne om idéer till den här krönikan. Var inte för vänster. Vi bleknar båda när hon säger det hon säger; vad är det för ett skrämmande trångt åsiktsklimat hon påstår att vi verkar i? Men skrämmande eller inte, vi vet ju att hon rör vid något som är sant.

I dag måste man lägga sig nära regeringens största parti för att hamna på ideologisk brusnivå – det vill säga den frekvens där majoriteten inte anser att en politisk åsikt har uttryckts, utan bara sunt förnuft. Allt till vänster om brusnivån kan tolkas som bolsjevism, och bolsjeviker är ett slags extra skrämmande foliehattar.

Är det en paranoid tanke? Jag tror inte det. Efter SNS-skandalen, när en nationalekonom belades med munkavle för att hon inte utropat ett entydigt Halleluja! för den svenska privatiseringsvurmen, tror jag det ännu mindre. Det som var politiskt korrekt på 1990-talet är i dag revolutionärt. 2011 räcker det att man är lite tveksam till om börsnoterade lvu-hem verkligen är vägen till paradiset för att det ska bli räfst.

För ett år sedan hörde jag Beatrice Ask på valnatten vifta undan en fråga om hur hon såg på Sverigedemokraternas inträde i riksdagen – det hade hon inget att säga om. Vänsterpartiet däremot, de var extremister [att Ask är minister gör inte att jag automatiskt tror hon har rätt eller ens gör rätt, som Ullgren tycks tro eller anse!!!?]./…/

Jag hoppas att SNS-skandalen blir ett wake up-call. Kanske kommer de politiker, debattörer och näringslivsföreträdare som varnar för proletariatets diktatur så snart någon piper ‘jämlikhet’, att faktiskt ångra det tajtrumpade åsiktsklimat de själva drivit fram. Konsekvenserna har blivit alldeles för stora.”

Ullgren skriver också att behandlingen av Håkan Juholt andas borgerligt klassförakt anno 2011.

Kommer att tänka på förakt för svaghet.

Nå, för att gå vidare: Barbara Ehrenreich skriver vidare om nyutgåvan av boken ”Barskrapad” och utvecklingen i ”föregångslandet” USA (med sin Reaganism sedan 30 år tillbaka, hur kan det se ut här i Sverige – och de andra skandinaviska länderna – om betydligt kortare tid än så?), i min översättning från engelskan:

”När jag skrev Barskrapad var jag inte säker på hur många människor som denna bok passade in på./…/

[Men] tre månader efter boken publicerats kom the Economic Policy Institute i Washington ut med en rapport med titeln ’Umbärandena i Amerika: den verkliga historien för arbetande familjer’, vilken fann att häpnadsväckande 29 % [dvs. nästan en tredjedel] av de amerikanska familjerna lever i vad som mer skäligen skulle kunna definieras som fattigdom, vilket betyder att tjäna mindre än för en grundläggande budget täckande boende, barnomsorg, sjukvård, mat, förflyttningar och skatter – men inte, vilket bör noteras, någon underhållning, inga som helst måltider ute, ingen kabel-TV, inga internettjänster, inga semestrar eller presenter/julklappar. Tjugonio procent är en minoritet, men inte en lugnande liten och andra studier i början av 2000-talet kommer med liknande siffror.     

Den stora frågan 10 år senare är om saker förbättrats eller försämrats för tredjedelen i botten av inkomstspridningen; de människor som städar hotellrum, arbetar på lager, diskar på restauranger, tar hand om de väldigt unga och väldigt gamla och som håller hyllorna fulla i affärerna. Det korta svaret är att saker har blivit mycket sämre, särskilt efter nedgången som startade 2008.  

När du läser om umbärandena som människor jag mötte gick igenom medan jag gjorde research för min bok – de skippade måltiderna, avsaknaden av sjukvård, det tillfälliga behovet av att sova i bilar eller skåpbilar – så måste du komma ihåg att detta hände i den bästa av tider. Ekonomin växte och arbeten, om de var dåligt betalda, fanns det hur mycket som helst av.

2000 hade jag kunnat vandra in i ett antal jobb ganska så direkt från gatan. Mindre än ett decennium senare hade många av dessa jobb försvunnit och det var en hård tävlan om de som återstod. Det skulle ha varit omöjligt att upprepa mitt barskrapat-’experiment,’ om jag skulle ha känt för det, därför att jag troligen inte skulle ha fått något jobb.

I ett par år har jag försökt finna ut vad som händer de arbetande fattiga i en dalande ekonomi – denna gång genom att använda konventionella rapporterande tekniker som att intervjua. Jag började med min egen utsträckta (stora) familj, vilken inkluderar en massa människor utan jobb eller sjukvårdsförsäkring och fortsatte med att försöka spåra upp ett par av de personer som jag mötte medan jag arbetade på Barskrapad.

Det var inte lätt, därför att de flesta av adresserna och telefonnumren jag hade tagit med mig visade sig inte funktionsdugliga sedan några få månader, troligen på grund av flytt och avstängning av telefonservice.

Jag hade hållit kontakt med ’Melissa’ genom åren, vilken fortfarande arbetade på Wal-Mart, där hennes lön hade ökat från 7 dollar [knappt 48 kronor] till 10 dollar [knappt 70 kronor] per timme, men i mellantiden hade hennes man förlorat sitt jobb [så nu levde de på Melissas knappa 70 kronor per timme].

’Caroline’ som nu är i 50-årsåldern och delvis invalidiserad genom diabetes och hjärtsjukdom, hade lämnat sin dagdrivande man och livnärde sig på tillfälliga städ- och cateringjobb.

Ingen av dem verkade vara överdrivet påverkade av recessionen, men bara därför att de redan hade levt i vad som betyder permanent ekonomisk depression.”

I USA börjar folk göra uppror sent omsider.

Nedan finns texten Keith Olbermann läser i videon.

Läs vidare om att elitskolor inte ger riktigt de resultat man tror. Och vad är begåvade barn egentligen? Apropå det med privatskolor. Ett annat tips är bloggen Ett hjärta RÖTT i blogginlägget ”Politik som absurd och grym teater”. Där hon refererar till artikeln ”Reinfeldt tycker att anhöriga ska rycka in för sjuka och arbetslösa”, där faktumet konstateras att det inte är alla förunnat att kunna göra detta hur mycket de än skulle vilja, därför att de själva inte har de inkomsterna/pengarna. Se vidare ”Vip-kortet ger dig snabbare vård” samt också ledaren ”Tudelad vård – vi är på väg att få a- och b-sjukvård.”

Fortsättning följer om Ehrenreichs text i ny bloggpostning.

Tillägg: en Marina, kommentator på artikel av Susanna Alakoski skriver så bra i svar till annan kommentator:

”Mikael Holst Mattsson Folket har fastnat och tror att allt handlar om att sänka skatterna, då får man det bättre.

Att rasera ett lands välfärd med att erbjuda dem en lite summa i skattesänkning är rent patetiskt, för det är de med stora inkomster som får det största beloppet.

en kommunalt arbetande städerska får inte många kronor, om de ens får en sänkning, man lär upp i stora löner. man tog pengar från gemensam kassa sänkte skatterna med dem, de rikare får göra avdrag för städ och bygg osv, de rikare köper sig före i kön…vi stoppar n BIDRAG till vården och företag…den arbetslöse får mindre i fickan medan företagare lever gott…vi har nog bara olika syn på saken..men det samhälle vi bygger nu…det har HELA EUROPA testat redan…NU GÖR VI SAMMA MISSTAG för några hundralappar…

vi skiter i sjuka och arbetslösa, Reinfedlt sa även på stämman att folk får gå hem till sina föräldrar, man ska bo tillsammans med gamla, barn och samtidigt eventuellt ha en smabo/make/maka…är detta inte att sträva bakåt…bara för att folk inte vill dela på kostnader och få ett varmare samhälle där vi slipper se folk ligga på gatorna ?????

Det verkar som du inte vill dela på kostnader vi har för vård , omsorg, skola…du vill inte att andra generationer ska få det du en gång fått 😦 man gör skillnad på folk och folk…farligt för ett samhälle…håll i ägodelarna..för hungriga fattiga jagar ..för att överleva”

Transcript.

”The Official Declaration of the Occupation of Wall Street read by Keith Olbermann 10-05 2011

As we gather together in solidarity to express a feeling of mass injustice, we must not lose sight of what brought us together. We write so that all people who feel wronged by the corporate forces of the world can know that we are your allies.

As one people, united, we acknowledge the reality: that the future of the human race requires the cooperation of its members; that our system must protect our rights, and upon corruption of that system [Som ett enat folk erkänner vi sanningen: att människans framtid kräver samarbete från dess medlemmar; att vårt system måste skydda våra rättigheter; vi är emot korruption av detta system], it is up to the individuals to protect their own rights, and those of their neighbors; that a democratic government derives its just power from the people, but corporations do not seek consent to extract wealth from the people and the Earth; and that no true democracy is attainable when the process is determined by economic power [en demokratisk regering  får sin makt från folket (regeringen i Sverige är en minoritetsregering), men företag försöker inte få medgivande av människorna på jorden: ingen verklig demokrati kan nås när processen bestäms av ekonomisk makt].

We come to you at a time when corporations, which place profit over people, self-interest over justice, and oppression over equality, run our governments [vi kommer till er i en tid när företag sätter vinst framför människor, självintresse före rätt/rättvisa och förtryck över jämlikhet, samt dessutom styr våra regeringar].

We have peaceably assembled here, as is our right, to let these facts be known [Vi har fredligt samlats här, vilket är vår rätt, för att låta dessa fakta bli kända (ja, hur många människor känner till sina rättigheter, de mänskliga – och anser sig ha några moraliska, när de blivit avfärdade som tärande, utnyttjare av system och bördor?)].

They have taken our houses through an illegal foreclosure process, despite not having the original mortgage [de har tagit våra hus i en illegal utmätningsprocess, oaktat att de inte hade den ursprungliga pantförskrivningen (vet inte riktigt vad som menas)].

They have taken bailouts from taxpayers with impunity, and continue to give Executives exobitant bonuses [de har varit mottagare av räddningsaktioner och fortsätter ge VD:ar  skandalösa bonusar (bonusar som man köper dem som får dessa bonusar med, skattepengar används för att rädda banker och företag samtidigt som de fortsätter ösa pengar över dem i ansvarig ställning)].

They have perpetuated inequality and discrimination in the workplace based on age, the color of one’s skin, sex, gender identity and sexual orientation [de har fortsatt med ojämlikhet och diskriminering på arbetsplatserna baserad på ålder, hudfärg, kön, könsidentitet och sexuell orientering].

They have poisoned the food supply through negligence, and undermined the farming system through monopolization.
They have profited off of the torture, confinement, and cruel treatment of countless animals, and actively hide these practices [de har förgiftat matförsörjningen genom försumlighet samt underminerat jordbrukssystemet genom monopolisering (men samtidigt påstås något annat; nämligen om konkurrensens välsignelser). De har tjänat på tortyr, fångenskap och grym behandling av djur och döljer (ovanpå allt annat) aktivt detta handlande].

They have continuously sought to strip employees of the right to negotiate for better pay and safer working conditions [de har ihållande försökt riva ner anställdas rätt att förhandla om bättre betalning och arbetsförhållanden (och lobbygrupper hjälper dem envetet och med enorma resurser att övertyga folk om att detta är riktigt och mänsklighetens räddning; litet svinn får vi räkna med:

‘En viktig strategi i denna pendelrörelse har varit att få folk att tro att de har förutsättningar att kvalificera sig till de få (1%) som tar hand om det mesta av resurserna. Genom att jobba hårt kan man bli vad som helst (men som sagt: ingen blir rik på egen hand). Bäst illustreras idén av ‘the American dream’ och genom att lyfta fram det fåtal ur underklassen som faktiskt lyckas, så kan man medialt gömma alla de andra som blir kvar i fattigdom och ibland ren misär – helt utan handlingsutrymme. Etablissemanget definierar helt enkelt ‘mening’ åt medborgarna och etiketterar den som materiell. Det som händer nu är att allt fler fattar att de blivit blåsta på konfekten – speciellt när pensionskassorna sinar och börsvärdet går i botten! (och för att slippa säga att man vill skapa ett tjänarsamhälle har alliansen satsat på skattesänkningar).

Det är dessa grupper som Reinfeldt genom sin svält- och utanförskapsretorik gör sitt bästa för att sparka på – trots att de redan ligger. Eftersom de trots allt befinner sig i minoritet behöver han inte dem som valboskap. Genom att se till att gynna ett girigt förhållningssätt kan han också vara säker på att de gynnade, d v s medelklassen, inte kommer att reagera ens om folk ligger på gatorna och svälter ihjäl. Genom att dra i psykopatreglagen har Reinfeldt tillförsäkrat sig ignorans för de utsatta och ett dräglande fjäsk för överklassen. ‘Slicka uppåt och sparka nedåt’ som någon så träffande har uttryckt det.

Det som dessvärre för Reinfeldt händer nu är att även medelklassen kommer att falla platt till marken – och därmed kvalificera sig till den grupp som Reinfeldt så ihärdigt och nitiskt sparkar på. När kredit- och konsumtionssamhället inom kort når vägs ände i en tvärnit och det går upp för allt fler att den exponentiella tillväxten och därmed arbetslinjen helt uppenbart är en bräcklig konstruktion – ja, vart ska då valboskapen från medelklassen ta vägen? Tja – det blir nog istället Reinfeldt som får anpassa politiken, om nu någon går på den finten!’

Vad bra skrivet! Och sant!].

They have held students hostage with tens of thousands of dollars of debt on education, which is itself a human right [de har hållit studenter som gisslan med tiotusentalsdollarskulder för utbildning (som man måste betala tillbaka och alltså ha inkomster så man kan göra detta), vilket i sig själv är en mänsklig rättighet (se Elizabeth Warren om att ingen blir rik på egen hand)].

They have consistently outsourced labor and used that outsourcing as leverage to cut workers’ healthcare and pay.

They have influenced the courts to achieve the same rights as people, with none of the culpability or responsibility.

They have spent millions of dollars on legal teams that look for ways to get them out of contracts in regards to health insurance.

They have sold our privacy as a commodity.

They have used the military and police force to prevent freedom of the press.

They have deliberately declined to recall faulty products endangering lives in pursuit of profit.

They determine economic policy, despite the catastrophic failures their policies have produced and continue to produce.

They have donated large sums of money to politicians, who are responsible for regulating them.

They continue to block alternate forms of energy to keep us dependent on oil.

They continue to block generic forms of medicine that could save people’s lives or provide relief in order to protect investments that have already turned a substantial profit.

They have purposely covered up oil spills, accidents, faulty bookkeeping, and inactive ingredients in pursuit of profit.

They purposefully keep people misinformed and fearful through their control of the media.

They have accepted private contracts to murder prisoners even when presented with serious doubts about their guilt.

They have perpetuated colonialism at home and abroad.

They have participated in the torture and murder of innocent civilians overseas.

They continue to create weapons of mass destruction in order to receive government contracts. *

To the people of the world,

We, the New York City General Assembly occupying Wall Street in Liberty Square, urge you to assert your power.

Exercise your right to peaceably assemble; occupy public space; create a process to address the problems we face, and generate solutions accessible to everyone.

To all communities that take action and form groups in the spirit of direct democracy, we offer support, documentation, and all of the resources at our disposal.

Join us and make your voices heard!”

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin brutalized societyreflektioner och speglingar II....