Mer om positivt tänkande, samt om att du kan få vad du vill, bli den vill bli och du kan styra ditt tänkande – och kännande…

4 augusti, 2015 § 1 kommentar

Man kan läsa mer om videon ovan i ”The Staggering Bullshit of ‘the Secret'” eller ”Den häpnadsväckande skiten [som] ‘Hemligheten‘ [är]. Dave Chapelle är superbra i denna video!

Tre vänner på socialt forum har postat länk till artikeln ”Spännande hjärnforskning: du mår som du tänker!” och det triggade denna bloggpostning. I denna artikel finns inga referenser till den forskning som Nisse Simonsson hänvisar till för det första.

Den amerikanska författaren Barbara Ehrenreich fick bröstcancer och råkade ut för ett fenomen som hon reagerade så starkt emot, att hon skrev en bok om detta. I artikeln ”Barbara Ehrenreich: ‘Gilla läget. Hur allt gick åt helvete med positivt tänkande'” kan man läsa:

”Barbara Ehrenreich har fått nog av den tvångs­glädjekultur som ordinerar en positiv attityd mot motgångar i livet./…/

En kommunalanställd kvinna berättade en gång för mig om sin erfarenhet av ‘att välja glädje’, eller en liknande fortbildningsdag i harmoni, lycka och positiva tankar: Hon ansåg att det hela var bortkastad tid och dessutom obehagligt påtvingat av arbetsgivaren.

Hon protesterade tyst genom att vägra bära den namnskylt som under dagen skulle sätta henne i ordlös kontakt med andra kursdeltagare.

I pausen kom den namnkunnige och framgångsrike endagsgurun fram till henne och påpekade att hon saknade skylt på bröstet. När hon svarade att hon inte ville ha någon, blev han bekymrad och höll ett spontant anförande om vikten av att göra sig av med negativa attityder, som annars lätt kunde sprida sig i gruppen. Det var alltså inte fullt acceptabelt att en vuxen människa ifrågasatte innehållet i en föreläsning.

Hans lilla maktdemonstration påminner om det Barbara Ehrenreich skriver om i slutet av sin senaste bok, ‘Gilla läget – Hur allt gick åt helvete med positivt tänkande’: Att det mest typiska tonläget i en diktatur egentligen inte är svartsynen eller det öppna hotet mot de egna medborgarna, utan i stället ett starkt krav på entusiasm och framtidstro, på enorma skördar och tjocka spädbarn.

Det realistiska påpekandet att skördarna slår fel och att barnen är magra är det som inte tolereras.

De västliga demokratierna har en besläktad tanke på detta: ‘Offermentalitet’.”

Nej, det är absolut förbjudet, att ens andas något som antyder att man känner sig som ett offer. Men tänk om man faktiskt behöver, borde och måste få påpeka saker!

”Ett populärt begrepp i Sverige, men kanske ännu djupare rotat i USA och dess amerikanska mardröm: Om det inte går dig så väl i livet, är det enbart ditt eget fel.”

Lite som jag bloggat om tidigare apropå Alice Teodorescu: det är upp till dig! Och jo, vuxna människor har ett ansvar för sitt egna liv, men omständigheter kan vara såna att man har svårt att bemästra dem.

Det mest bekymmersamma med det positiva tänkandet är ju inte att enskilda människor försöker hantera livets smärta med mer eller mindre verkningsfulla självterapier.

Det som är Ehrenreichs vassaste punkt i boken är hur positivitetskraven på ett väldigt konkret sätt används för att döva människors rättmätiga ilska över ett ovanligt orörligt klassamhälle som det amerikanska och över en finansmakt som faktiskt inte kan hantera pengar.”

Ja, rättmätig ilska över andra saker också på arbetsplatser, i samhället och i världen.

Den bärande ideologiska tanken i positivitetskulten är att inga yttre omständigheter räknas i människors liv, ingen människa är beroende av hennes omgivande samhälle. Alltifrån bröstcancer till svårigheten att försörja en familj på en minimilön är en fråga om attityd.

Med bara ett uns kritiskt tänkande ter sig den sortens ideal som resultatet av ett deep talk mellan Joakim von Anka och en botoxfyllig framgångspastor.

Det ledsamma är att de uppenbara bristerna i detta möte mellan ekonomism och religion inte har hindrat spridningen av idéerna.

En av Barbara Ehrenreichs viktigaste förklaringar till att positivitetstänkandet har varit så inflytelserikt är att tillräckligt många forskare från både naturvetenskapliga och samhällsvetenskapliga discipliner har försökt bidra genom att ta fram resultat som bekräftar tesen om inställningens betydelse för en frisk kropp och ekonomisk framgång.

Genom slarviga rapporter och dåligt genomförda analyser har sådant som att en positiv stödgrupp ökar möjligheterna till tillfrisknande från bröstcancer fått fäste. Som Ehrenreich påpekar – stressfrihet är inte detsamma som entusiasm.

Positivitetskulten må ha en air av vältränad modernitet; den har ändå uppenbart frånstötande tankegods från gammalreligiöst strafftänkande i sig. I en svensk kontext är det uppenbart för de flesta att det är fel när en karismatiskt kristen kopplar ihop cancer med djävulen eller onda tankar. I det perspektivet är det mycket sorgligt att de sekulära varianterna av individuellt skuldbeläggande inte har mött samma massiva motstånd.”

Sant!

”När slutsatserna om bröstcancerpepp har reviderats, har ett visst antal sjuka kvinnor redan marinerats i idéer om att cancern är en enorm tillgång i livet, för den som bara orkar ta sig i kragen och hjälpa cellerna med en affirmation eller två.”

Mustafa Can reagerar kraftigt emot ”Att välja glädje” och det kan man läsa om i ”Fri att välja lycka även när livet är skit”. Om denna kan man läsa::

”Mustafa Cans vän har en livskris och får en bok av god vän, att läsa och må bättre av. Men resultatet blir det motsatta.

Boken är en mycket omtyckt självhjälpsbok och långt ifrån ensam i sitt slag.

Efter att ha vadat runt i självhjälpsträsket skådar Mustafa Can en yrkeskår av så kallade coacher vars främsta mål är att hitta de svagaste för att kränga sina tjänster och produkter, ett samhälle som helt svalt säljknepet och en människosyn som i praktiken innebär att den som inte, just för tillfället, är maximalt lycklig har valt sin olycka själv.”

Kan inte hålla med honom mer! Och vilken kompetens har egentligen dessa hjälpare och coacher? kan de göra mer skada än nytta för människor som verkligen behöver hjälp? Och folk betalar för denna skit!

Att välja glädje

Can skriver så oerhört bra:

”Boken, som har sålts i över 500 000 exemplar, heter ‘Att välja glädje’ och är skriven av filmregissören Kay Pollak, som dessutom varit en av Sveriges mest anlitade föreläsare inom personlig utveckling i över 20 år.

Titeln säger det mesta och Pollak basunerar ut sitt kärnbudskap om och om igen. ‘Hur du väljer att reagera på omständigheterna – det valet är endast ditt’. Du kan påverka och forma verkligheten endast genom att tänka rätt. Varför välja lidande, när du kan välja glädje?

Efter att ha läst boken surfar jag i flera dagar och nätter runt på nätet. Att försjunka i självhjälpsindustrin med alla dess coacher, motivationskonsulter, själsliga terapeuter, managementteologer et cetera är att störta ner i Mörkrets Hjärta.

Allting låter mer eller mindre som Kay Pollak. Det finns en Gud – och det är det egna Jaget. Vi lever i en värld där möjligheterna är obegränsade. Om du tycker att livet suger både vardagligt och själsligt är du en ofullständig människa i behov av förlösning. I detta lyckotillstånd, som utmålas med lätta penseldrag, finns inte plats för svaghet.

Jag kommer att tänka på Aldous Huxleys dystopiska framtidsroman ‘Du sköna, nya värld’, där det i en gudsförgäten framtid inte finns gamla, sjuka eller olyckliga människor. I denna sorglösa och okomplicerade tillvaro där allt kretsar kring lyckomaximering, är drogen Soma botemedlet mot alla typer av obehagliga känslostämningar.

De är otaliga i självhjälpsbranschen som lockar med en kungsväg till ett framtida lyckotillstånd. De är vår tids Soma som ska förvandla världen till en njutningsmaskin.”

Exakt vad den belgiske terapeuten Paul Verhaeghe skriver om i sin bok ”What About Me? the Struggle For Identity in a Merket.based Society”, en bok som bottnar i lång terapeuterfarenhet och hur de problem hans klienter idag kommer med jämfört med tidigare.

Eftersom varje dilemma i livet utmålas som en valsituation, eftersom kraften finns inom dig och alla har samma möjligheter till framgång och lycka finns egentligen inga pressade tidsscheman, inga alltför krävande chefer eller snåla företagsledare eller dåliga arbetsplatser.

Vad är sexistiska lektorer och främlingsfientliga bostadsförmedlare, eller stökiga grannar och våldsamma partners, eller ohederliga snutar och övernitiska tjänstemän mot en dos positivt tänkande?

Har du blivit bedragen, har du utsatts för sexuella övergrepp, har du 40 år av övervikt och mobbning eller sju år av arbetslöshet och magsår på livskontot, har du förlorat ditt barn, din partner, din närmaste vän, din förälder, är dina nätter en enda pinande skymning av ångest och vrede, tränger självmordstankarna sig på – vänd dig då till själarnas marknad och gör som de livsstilsglada frälsningsterapeuterna: skapa din egen verklighet.”

Läs hela artikeln! Den är oerhört bra och tänkvärd!

I artikeln ”Barbara Ehrenreich synar positivt helvete” kan man vidare läsa:

”…flera entusiastiska recensioner i svensk press, tar spjärn mot den flodvåg av självhjälpsböcker, livsstilsguruer och jobbcoacher som predikar att ansvaret för framgångar och motgångar i livet vilar på dig själv och ingen annan.

– Medlidande och sympati blir onödigt enligt denna ideologi. Problemet är att de samhälleliga orsakerna till att vissa människor far illa då osynliggörs medan offret skuldbeläggs.”

Ja, sant! Och samtidigt får vi inte känna oss som offer! Nej visstja, vi skulle ju tänka positivt! Och om vi är just positiva till naturen, är väl bara att vara tacksam för! Att påtvinga andra detta är, ja… Även de mest positiva kan råka ut för sorg och kris?

”Det positiva tänkandets profeter hävdar att alla människor befinner sig bara några tankebanor bort från ofantlig rikedom [alternativt lycka}./…/

Men är det inte bra att försöka vara ­positiv och lycklig även i motvind?

– Förväxla inte positivt tänkande med att vara lycklig. När man väl sätter i gång med projektet att ständigt vara positiv är det inte lätt att bli lycklig. Det innebär ett ständigt undersökande av sig själv: Är jag för negativ nu? Hur ska jag bekämpa mina negativa tankar? Sedan är jag övertygad om att strävandet efter lycka fordrar verkliga förändringar i levnadsvillkoren för många människor. Att inte behöva vara fattig till exempel, eller att få en sjukvårdsförsäkring.”

Istället för att bara vara. Något moralistiskt över hela detta positivt-tänkande-påbudet! Ja, medlidande och sympati riskerar de att försvinna? Hur hanterar dessa positiva tänkare människor omkring dem som kanske är deprimerade? KAN man tänka bort en depression? Kan man tänka bort sorg och ledsnad? Ska man det?

”Barbara Ehrenreich utsattes för tvångsglädjekulturen första gången när hon drabbades av bröstcancer. Då fick hon höra att en positiv inställning skulle besegra sjukdomen och att cancern rent av kunde betraktas som en gåva, en möjlighet till karaktärsdaning./…/

– Det är ett system för social kontroll, som ser till att det inte uppstår några klagomål. I USA kan en ”dålig attityd” räcka som skäl för att bli av med jobbet. Och vad är en dålig attityd? Ja, att klaga på lönen. Eller att nämna ordet fackförening.

– Det är intressant att det fanns en liknande social kontroll i Sovjet­unionen. Om man var negativ och pessimistisk i Sovjetunionen stämplades det som ”defaitism” och var kriminellt. Det är alltså inget exklusivt drag för just kapitalismen, utan handlar om hur man kontrollerar stora folkmängder, säger hon.

I dag är en av åtta amerikaner ­beroende av matkuponger för att överleva. Hur har du märkt av de ­förändrade levnadsvillkoren i USA ­efter finanskrisen 2008?

– Det skrivs extremt lite om nyfattigdomen i amerikansk press. Men jag gjorde en reportageserie för New York Times 2009 och stötte då på folk som jagade ekorrar och tvättbjörnar för köttets skull. Inom medelklassen flyttar vuxna barn tillbaka till föräldrahemmet och inom arbetarklassen flyttar det in en familj i varje sovrum.

– Samtidigt har de allra rikaste kommit ut ur krisen med ännu mer ­pengar, bland annat eftersom Obama bestämde sig för att fortsätta med Bushs räddningsaktion av bankerna. Dessa dollarmiljardärer utgör en superklass som inte existerade för 20 år sedan. Men här kan man säga att det positiva tänkandet fungerar. Tillhör man superklassen är det på sätt och vis sant att man kan kontrollera världen med sina tankar: De får allt de tänker på, mer eller mindre automatiskt.”

Annonser

Apropå Alice Teodorescu om att alla kan bara de vill …

3 augusti, 2015 § Lämna en kommentar

barnets-arhundrade

I boken ”What About Me? The Struggle for Identity in a Market-based Society” av psykoterapeuten Paul Verhaeghe kan man läsa:

Det uttryckliga budskapet är: alla kan bli perfekta, alla kan få allt de vill ha. Men det finns också en inte klart utsagd varning: så länge som du anstränger dig tillräckligt hårt.

Och detta stämmer perfekt med den mest framstående myten av den fulländade individen./…/

Och om dessa andra människor [som inte uppnår de högsta höjderna eller den högsta njutningen i detta fall] försökte lite hårdare, skulle det alldeles säkert finnas inom räckhåll för dem också, eller? [undrar Verhaeghe ironiskt]”

Och vidare skriver han:

Den svenska socialteoretikern Ellen Key utnämnde 1900-talet till ‘barnets århundrade’. Vi kan redan nu proklamera 2000-talet som ‘det farliga, eller åtminstone störda, barnets århundrade.’

Dubbla diagnoser (såna som kombinationer av adhd, odd, cd, asd, självskadebeteende och ätströningar) växer upp som svampar. Och samtidigt som allvarliga störningar verkar öka bland vuxna så ökar tecken till problem bland de unga.”

En enorm press på individer, som kan få katastrofala följder? Och effekten på samhället i stort?

Jan-Olof Bengtsson skriver i Dagens samhälle ”Därför stör sig vänstern på Alice Teodorescu” som avslutning:

”Jag hittar några ord från Alice Teodorescu själv som avslutning:

‘Det är korkat att försöka tiga ihjäl åsikter man inte delar’.

Visst är det!”

Håller helt med! Och fler borde sluta tiga i dagens media-Sverige, som domineras av liberala tidningar! Gräsrötterna borde börja göra sina röster hörda i betydligt högre grad!

Bengtsson skriver i krönikan ”Vården och det egna ansvaret”:

”Larmrapporterna om överbeläggningar på våra sjukhus ökar, inte minst i Skåne. Men medan debatten om besparingar och vikten av lika och solidarisk vård till alla rullar vidare, är det betydligt färre som pratar hälsa och individens eget ansvar.

Så hur pass självdestruktiva människor ska vården stillatigande acceptera eftersom det går ut över så många andra? Missköter man sitt jobb får man sparken efter ett antal varningar. Men när man missköter sin hälsa, åker in och ut på sjukhus på grund av ointresse och slöhet och inte har en tanke på förändringar, blir det ändå inga konsekvenser.

Vi skyller slentrianmässigt bristerna på sjukvårdens otillräcklighet. Men vi orkar egentligen inte att ta tag i frågan varför så många – närmast i onödan och av egen förskyllan – hamnar på sjukhus? Om och om igen.

För några år sedan utkom den tyska författaren Juli Zeh med sin svarta framtidsskildring ‘Corpus Delicti’. Vi är förflyttade till 2058 och staten har eliminerat alla risker för sjukdom och lidande. Kojbyggen i träd är förbjudet för man kan ramla ner. Medborgarna tvingas bära munskydd och uppfylla sin personliga kvot av motion, allt kontrollerat genom ett inopererat chip. Kärlek och sexualitet tillåts bara om man har kompatibla immunsystem. Det är förbjudet inte följa ‘METODEN’, för då straffas man för ‘metodfientliga aktiviteter’.

Jo, på ett sätt är det hälsans paradis men sam­tidigt välfärdsstatens definitiva krasch under trycket av en totalhavererad sjukvård. Det hela övergått i en rigid hälsofascism, en välviljans diktatur om man är snäll. Framtidsbilden må vara överdriven men ändå lite tidstypisk för en ökande och gnagande osäkerhet.

Vi vet att ohälsa handlar om för stora mängder tobak, alkohol, ohälsosam mat/fetma och för lite fysisk aktivitet. Rent statistiskt lever människor som sköter sin hälsa 14 år längre än de med osunda levnadsvanor, enligt socialstyrelsen.”

Usch, vilken människosyn! 😦 Undrar om Bengtsson lever som han lär: motionerar ordentligt, äter ytterst hälsosamt, inte dricker för mycket, sover ordentligt osv.?

Wellnesshysterin skapar rejäla problem hos många och detta har också påpekats.

Mer om perfekta människor och ätstörningar.

Säger jag som kommer från medelklassen och en välutbildad familj med sunda vanor, precis så som det brukar vara i såna familjer!

Jag har vistats länge sammantaget i fattiga områden i framförallt en stat i Midwest i USA och jag kan livligt sätta mig in i hur det är för människor som kanske inga jobb har, har lågbetalda jobb och är fattiga! Att sätta sig på höga hästar finns det ingen anledning till! Usch, för de åsikter Bengtsson för fram.

Och Jon Stewart är otroligt bra…

Jon Stewart

… samt min ”svåger” i USA, som varit lärare i matematik vid universitet i USA, nu pensionerad och tydligt emot republikanerna och för större jämlikhet och välfärd till alla! Puss till honom också!

Och slutligen, som svar på Bengtssons åsikter om sjukvården här i Sverige och bristen på pengar och resurser där:

11694132_843577195724445_7289086965631657502_n

Om denna bild kan man läsa:

”Why are we allowing the same politicians that rewarded the banks with bailouts for crashing the economy tell us that Social Security is the cause of all the countries debt?

Are we going to allow them to rob the American people again?” 

Ja,

”Varför tillåter vi samma politiker som belönade bankerna med räddningsaktioner för att de kraschat ekonomin, säga åt oss att social välfärd är orsaken till hela landets skuld?

Ska vi tillåta dem att råna det amerikanska folket igen?”

Nej, det tycker jag inte! Stå på er! Och allt fler amerikaner verkar hålla med!

Men jag då? Eller om kämpandet för en identitet i ett marknadsbaserat samhälle…

1 augusti, 2015 § 1 kommentar

c9781922070906
”The expectation is that a meritocracy will produce better results than a business run on non-meritocratic lines. If the best people who make the greatest effort are given the highest positions, then surely the quality of the organisation’s products or services will be optimal?
There is nothing wrong with this reasoning in theory, but in practice two factors get in the way.
First, it isn’t easy to express quality in figures, the consequence being that the reasoning is often turned on its head: only that which can be expressed in figures classifies as quality.
Nej, det är inte lätt att uttrycka kvalitet i siffror. Ett resonemang som lätt motsäger sig själv: det är bara det som kan uttryckas i siffror som kan bli klassificerat som kvalitet.
Second, the sole aim of a neo-liberal market economy is to make a profit; quality is not an aim in itself.
För det andra så är den enda strävan i en nyliberal marknadsekonomi att gör avinst, kavlitet är inte en strävan i sig själv.
Despite all the triumphant brandishing of figures, it’s clear to most of us that under the influence of market forces, the old public utilities, from the railways to the electricity companies, have become more expensive and less efficient, and that the quality of many consumer durables has declined, so that they have to be replaced more often.
Trots att man svänger sig triumfatoriskt med siffror, så är det klart att för de flesta av oss att under marknadskrafters inflytande så har allmännyttiga tjänster, från järnvägar till elbolag, blivit dyrare och mindre effektiva och många konsumtionsvarors livslängd har blivit kortare, så att de måste ersättas oftare.
”Hospitals have been re-branded as care businesses, and universities as knowledge businesses, whose workers have to maximise their production.
Work content is less important than whether a certain performance or activity ‘counts’ or not.
The need to score well means that employees constantly adapt their work to reflect changes in the scoring system.”
Innehållet i arbetet är mindre viktigt än om en särskild prestation eller aktivitet ”räknas” eller inte.
Behovet att få höga poäng betyder att anställda konstant anpassar sitt arbete så att det speglar förändringarna i poängsystemet.
Får man mer betalt för en viss diagnos så tenderar man att diagnosticera patienter med den diagnos och följande behandling som ger mest i ersättning; diagnosglidning.
Man kan läsa om boken:
”According to current thinking, anyone who fails to succeed must have something wrong with them. The pressure to achieve and be happy is taking a heavy toll, resulting in a warped view of the self, disorientation, and despair.”
”Om Alice Teodorescu har gjort en klassresa är det alldeles utmärkt. Hårt arbete ska löna sig.
Det gör bara inte det för alla, och det som stör mig är Teodorescus arrogans. Hon talar om ‘vi som valt att anstränga oss’, det vill säga förtjänar sina privilegier.

En stilla fråga: anstränger sig undersköterskan som klockar in på kring 20 000 i månaden mindre än Alice Teodorescu?

Vidare påstår hon på fullt allvar att utfallet alltid blir bättre för den som arbetar hårt än för den som ‘fått allt serverat på silverfat’.

I själva verket är det fortfarande så att om dina föräldrar har högskoleutbildning så är sannolikheten mycket större att du själv skaffar det, än om de inte har det. Av dem som började på läkarutbildningen för cirka tio år sedan hade färre än tio procent arbetarbakgrund enligt SCB. Beror sådant på att arbetarbarnen inte anstränger sig tillräckligt?

Av Alice Teodorescus sommarprat kan jag inte dra någon annan slutsats än att hon anser det. Om meritokratin har fungerat för henne, så gör den det för alla. Som sagt, vissa är bäst, andra är sämre.”

Ja, vilken människosyn har Teodorescu?
Och vidare om Verhaeghes bok:
People are lonelier than ever before.
Today’s pay-for-performance mentality is turning institutions such as schools, universities, and hospitals into businesses — even individuals are being made to think of themselves as one-person enterprises. Love is increasingly hard to find, and we struggle to lead meaningful lives.

In What about Me?, Paul Verhaeghe’s main concern is how social change has led to this psychic crisis and altered the way we think about ourselves. He investigates the effects of 30 years of neoliberalism, free-market forces, privatisation, and the relationship between our engineered society and individual identity. It turns out that who we are is, as always, determined by the context in which we live.

From his clinical experience as a psychotherapist, Verhaeghe shows the profound impact that social change is having on mental health, even affecting the nature of the disorders from which we suffer. But his book ends on a note of cautious optimism. Can we once again become masters of our fate?”

I sitt arbete som psykoterapeut har han sett förändringarna vad gäller människors problem. Han visar hur djupgående som samhällsförändringarna har på mental hälsa. Även störningarna som vi lider av har ändrat natur. Hans bok slutar med försiktig optimism: kan vi återigen bli herrar över vårt öde?

Ja, kommer människor att göra uppror?

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin Alice Teodorescureflektioner och speglingar II....