”Illa far landet för bråda olyckors värv, till penningens fromma och människans fördärv.” Var är det kritiska samtalet?

11 februari, 2012 § 5 kommentarer

Artikeln kan också läsas här.

Klicka på bilden för att göra den lättare läsbar. Jo, Greider har rätt. Existensen av sådana som Ander Breivik…

”…definierar vår tid. En otrygghetens, antipolitikens och resignationens tid, en tid som nu i grunden definieras av högern, där fanatiska sekter övertagit den roll som reformistisk och systemkritisk idépolitik borde ha.”

Jo:

”Hat, klyftor och avstånd gör människor rädda och avstånden skarpare.”

Se artikeln ”Ut ur hatet: Väck det civila motståndet!”:

”Det är ett hat som pro­du­ce­ras av en väl­digt liten klick män­ni­skor i sam­häl­let men som gör sig allt­mer hört, och som poli­ti­kerna blir allt räd­dare för.

Uppsättningen ‘Skärpning gub­bar’Teater Galeasen var en iscen­sätt­ning av detta hat, en fyra tim­mar lång upp­läs­ning av en hatisk Flashback-tråd, där hob­by­skri­ben­terna är ‘ariska’ natio­na­lis­ter som vill ta till­baka sitt land från ‘neg­rerna’ som stjäl deras kvin­nor, här kal­lade ‘sliddjur’.

Hat, klyf­tor och avstånd gör män­ni­skor rädda och avstån­den skar­pare [och gör inte minst de som inte blivit respektfullt bemötta av de vuxna de hade närmast tidigt i livet, något som förekommer både i botten OCH toppen av samhället. Något som är oerhört tragiskt och som inte skulle behöva vara så]. 

Maria Lind, chef för Tensta Konsthall, berät­tade att det inom kons­ten pågår en mängd kri­tiska sam­tal och gestalt­ningar av mot­stånd, men att plat­sen för det sam­ta­let har krympt, och nu rör sig inom en intern minik­lick som också är väl­digt inter­na­tio­nell. Det upp­står olika kret­sar inom kons­ten – lik­som i sam­häl­let – som blir allt­mer avskär­made från varandra. Samtalet når inte ut.

Det har talats myc­ket om hat den senaste tiden. En sak är säker: När kul­tu­ren mar­gi­na­li­se­ras, skärs ner, spe­ci­a­li­se­ras och görs svår­till­gäng­lig kan vad som helst hända. Vad som helst. Men vi viker oss inte. Vi kal­lar till mot­stånd.”

Skadade människor behöver syndabockar. 😦 Och idag ger också människor i makten sitt godkännande till detta (societal approval) genom hur de uttrycker sig om människor… Och hela idén om att vi ska se om vårt hus – bara.

Om samhälleligt bifall se ur ”Diverse texter” om den amerikanske neurobiologen Jonathan Pincus som skriver i kapitlet “Hitler and Hatred” i sin bok “Base Instinct” om en av de allra våldsammaste kriminella han undersökt, Trent Scaggs:

“What if Trent had heard a political leader say ‘Women are our misfortune!’ just as Hitler said ‘The Jews are our misfortune!’ A public condemnation of women and homosexuals as the hereditary carriers of social pathology would have dignified Trent’s suffering and provided a social outlet for his hatred.

What if a Hitler-like political leader said that women make men work and then they steal the wealth that men amass, that they create pornography, transmit infectious diseases, are weak, subhuman, and defective? Hitler said this of the Jews, gypsies, and homosexuals. Such a message would probably have been as welcome to Trent as Hitler’s was to many Germans.

What if Trent were released from prison and told that he had a glorious role to play in saving civilization and in creating a new and just society?

That he, miserable Trent Scaggs, would be a leader in the elimination of women and homosexual?

Imagine how Trent might behave if he were put in command of a camp in which these ‘subhuman species’ were concentrated, where he would be able to beat, rape, torture, maim, and murder as he wishes, his actions being condoned as ridding society and the world from the problems caused by females and homosexuals.

Is there some common element between the case of Trent Scaggs and the rise of the Nazis under Hitler? I have little data with which to answer that question, but the insight I have gained from my work with criminals suggests that Adolf Hitler and Trent Scaggs had a lot in common /…/

Like Trent Scaggs, who was paranoid and neurologically damaged, there is evidence that Hitler suffered from mental illness with paranoia.

He had tremendous mood swings and was said to fly into rages and tirades on slight provocation. A contradiction, a criticism, or a doubt concerning the wisdom of something he had said or done, the anticipation of opposition, or a challenge only by implication might trigger an uncontrolled display of anger.”

Ja, ”Väck det kritiska samtalet!”

Kommer vi att få se mer och mer av uppror? Hur kommer då de i härskarställning att reagera?

Vad för slags samhälle vill vi ha?

Vad innebär sönderslagningen av sjukvården? Vilka tjänar på den? Och vilka tjänar förmodligen INTE på den?

Parasiter och parasiter? Är det verkligen de längst ner i botten av samhället som är parasiter?

Och apropå Rot-avdragen:

Och ger städning mer till samhällsekonomin än medicinsk forskning (folk i Sverige får inte bli för välutbildade, bildade eller kunniga eller därmed mer kritiska och med mer på fötterna? Se om skolpolitiken och tendenserna till ensidighet där, liksom kulturpolitiken)?

Symtomen på sjukdomen blir botemedel skriver Göran Greider om. Vilket leder till att vi får ”mer av samma” och risken är att problemen snarare förvärras. Och så är vi inne i en riktigt ond spiral…

Den stora gruppen människor i USA som lever på marginalen har inga pengar att konsumera för, så de handlar inte, de anlitar inte hantverkare osv.

Jo, om människor i ens omgivning har det GANSKA lika en själv så är kärvare förhållanden mer uthärdliga – apropå det med absolut eller relativ fattigdom.

Detta beskriver amerikanen Robert H. Frank bland annat i sina böcker ”Luxury Fever” eller ”Lyxfeber” samt ”Falling Behind – How Rising Inequality Harms the Middle Class” eller ”Hamna på efterkälken – hur ökande ojämlikhet skadar medelklassen” samt i en mängd artiklar som man kan hitta länkar till här.

Se också Per Wirtén i ”På dödens fält. Frihetstiden 2010, del 3”:

”Stora inkomstskillnader framkallar konsumtionsideal, lyxfeber och livsmönster som urholkar själen – som i förlängningen skapar olycka, sjukdom och så småningom förkortar människors liv. Diskussionerna om livspusslet har växt i takt med inkomstskillnaderna. Missnöje är en kostnad rika lägger på resten av samhället, skriver Pickett och Wilkinson.

        På internationell nivå gör ekonomen Branko Milanovic, vid Världsbanken, liknande iaktagelser. Människor mäter sitt välstånd i relation till andra. Globaliseringen har gjort ojämlikhet till globalpolitisk konflikt. Även de fattigaste afrikaner vet hur superrika lever liv i Mumbai, Tokyo och Los Angeles. Ekonomen Stefan de Vylder drar i sin nya bok om finanskrisen, Världens springnota, slutsatsen att minskade skillnader mellan världens rika och fattiga är förutsättning för att lösa kommande globala kriser: ekonomin, maten, oljan och klimatet. Global ojämlikhet bidrog till att klimatmötet i Köpenhamn havererade. Den indiska professorn Abhijet Sen, knuten till landets regering, konstaterar i en intervju att de superrika är ett stort problem: deras pengar korrumperar politiken och urholkar demokratin.

        Ojämlikhet måste minskas både inom länder, mellan länder och mellan enskilda världsmedborgare.”

Ja, detta tror jag är sant!

Se också Peter Karlberg i ”Ibland är det bara för dumt”:

”På dödens fält: ‘I ett mejl som anländer från Australiens varma eukalyptusdjungler ställer en svensk forskare rätt fråga om Calton: ‘Beror den låga livslängden i de fattiga kvarteren på deras låga inkomster eller på de stora skillnaderna? Dvs är det fattigdomen eller ojämlikheten som ska bekämpas?’/…/

En av förra årets mest uppmärksammade böcker var The spirit level, skriven av två brittiska hälsoforskare, Kate Pickett och Richard Wilkinson (nyligen på svenska med titeln Jämlikhetsanden, Karneval förlag). Deras svar på mejl-frågan är otvetydigt: i rika länder som Europas är det ojämlikheten som är problemet. Högre medelinkomster gör inte längre livsvillkoren bättre, men mindre skillnader gör alla lyckligare.

Med större jämlikhet minskar psykisk ohälsa och sjukdom, medellivslängden höjs, barndödligheten sjunker, skolresultaten förbättras, kriminaliteten sjunker och kvinnors rättigheter stärks. Det finns direkta statistiska samband mellan hjärtsjukdom och ojämlikhet.

Författarna påpekar noga att jämlikhet inte bara förlänger livet för fattiga utan även för medelklassen. Mer jämlika länder presterar helt enkelt bättre.

Stora inkomstskillnader framkallar konsumtionsideal, lyxfeber och livsmönster som urholkar själen – vilket i förlängningen skapar olycka, sjukdom och så småningom förkortar människors liv. Diskussionerna om livspusslet har växt i takt med inkomstskillnaderna. Missnöje är en kostnad som rika lägger på resten av samhället, skriver Pickett och Wilkinson.'”

Annonser

Diverse texter…

2 oktober, 2010 § 1 kommentar

Kan detta bero på att denna väljargrupp, 65+, inte läser debatt som pågår på nätet (där betydligt fler röster gör sig hörda idag, ifrågasättande och kritiska – även mot de röda partierna och deras högervridning och mantrat att skattesänkningar och privatiseringar löser allt och är enda framkomliga vägen), utan förlitar sig på traditionell nyliberal media? Samt att de kanske är mer auktoritetstroende och tror på det som står i tidningarna litet mer okritiskt än vissa yngre?

Se Jonna Simas analys av det ovanstående; om varför yngre och äldre röstade som de gjorde. Den är väldigt bra!

[Tillägg 3 oktober: se Kildén & Åsman som refererar till Alternatives Economique no 295 oktober 2010  som visar att i norra Europa är sysselsättningsgraden högre i både åldersgrupp 55-64 (äldre) som i 25-54 (yngre).

”Med Sverige i absoluta toppen för sysselsättningen i båda åldersgrupperna framstår Alliansens tjat om ‘arbetslinjen’ för vad den är – ett angrepp mot det lilla som finns kvar av trygghet i anställningen och skyddet vid sjukdom.”

Detta talar traditionell media inte om.

Likaså tiger media (TV och tidningar) om att ”Jobb- och utvecklingsgarantin (JUG) Fas 3 garanterar varken jobb eller utveckling”. Läs inlägget om hur dessa pengar används av dem som ska få ut människor i jobb, det är väldigt intressant!

Och som en kommentator skrev:

”Högern och högermedias syfte är just att skapa en känsla av hopplöshet bland de som inte delar högeridealen.”]

Intervju med Kelly här.

Om pjäsen ovan:

”… dramathrillern Övergivna, skriven av den brittiske dramatikern Dennis Kelly, skildrar ett samhälle som vittrat sönder av ökade klasskillnader, otrygghet och sociala orättvisor.

I sådana samhällen växer främlingsfientlighet, rasism och hatbrott. I pjäsen gestaltas en ung man som av olika anledningar hamnat på samhällets botten. Hur han står rådvill i stormen för att sedan gradvis förvandlas till en livsfarlig krutdurk. Ja, det är fruktansvärda krafter som sätts i rörelse när den bruna marschkängan, förklädd till blankpolerad mysdoja, skaffar sig utrymme på nytt.”

Men höjdarna har skyddsnät, åtminstone ekonomiska. Hur är det med ”fallskärmar” för andra i samhället?

Och dessa fallskärmar försvaras, se nedan…

Undre medelklassen och neråt i USA ser INTE med blida ögon på dem ovanför och deras förmåner har jag förstått på min pojkvän där.

Undrar om gräsrötterna kan komma att börja reagera så småningom och högt ifrågasätta förhållandena? Och vad händer då och hur går det då för de mer välbeställda?

Här finns artikeln ovan (klicka på bilderna för att gör dem större och lättare läsbara) om att produktionsbolaget ”Meter söker snygg cancerpatient”:

”Ulf Torstensson [läkare] tror att önskemålen om vackra och framgångsrika människor som går mot döden varken hjälper folk att identifiera sig eller ger ökad förståelse för dödliga sjukdomar:

– Nej, det visar mest på en bristande insikt om hur det är att vara dödssjuk. Det är inte alls säkert att man blir en bättre människa på vägen mot döden. I verkligheten dör man ofta i den anda som man levt.”

Journalisten Hella Mörner som sitter i redaktionen för Meters dokumentär avfärdar kritiken:

”– Det är beklagligt om någon tagit illa upp, men söker man människor till en dokumentär då måste det fungera så.

Ser du programmet som journalistik eller underhållning?

– Tittarna för avgöra det. Själv är jag journalist, säger Hella Mörner.”

Arrogans och att ta till en undervisande ton har fått samhälleligt bifall.

Om samhälleligt bifall se den amerikanske neurobiologen Jonathan Pincus som skriver i kapitlet ”Hitler and Hatred” i sin bok ”Base Instinct” om en av de allra våldsammaste kriminella han undersökt, Trent Scaggs:

”What if Trent had heard a political leader say ‘Women are our misfortune!’ just as Hitler said ‘The Jews are our misfortune!’ A public condemnation of women and homosexuals as the hereditary carriers of social pathology would have dignified Trent’s suffering and provided a social outlet for his hatred.

[se om fuskdebatten runt bland annat sjukförsäkringen och påstått missbruk av den i Sverige, något som använts för att försämra den och inte minst bidragit till den ton vissa kommentatorer använder på nätet mot dem som allvarligt ifrågasätter förhållandena och den politik som förs och påpekar missförhållandena om denna leder till, samt dem som varnat för det vi nu ser. Och nu sedan alliansen fortsätter i en minoritetsregering, så anser sig dessa ha fått ännu litet mer ‘legitimitet’ att uppfostra påstådda fuskare och utnyttjare av systemen? Det är okej att ge sig på dessa grupper i samhället, legitimerat av dem med makt och inflytande].

What if a Hitler-like political leader said that women make men work and then they steal the wealth that men amass, that they create pornography, transmit infectious diseases, are weak, subhuman, and defective? Hitler said this of the Jews, gypsies, and homosexuals. Such a message would probably have been as welcome to Trent as Hitler’s was to many Germans.

What if Trent were released from prison and told that he had a glorious role to play in saving civilization and in creating a new and just society? That he, miserable Trent Scaggs, would be a leader in the elimination of women and homosexual? Imagine how Trent might behave if he were put in command of a camp in which these ‘subhuman species’ were concentrated, where he would be able to beat, rape, torture, maim, and murder as he wishes, his actions being condoned as ridding society and the world from the problems caused by females and homosexuals.

Is there some common element between the case of Trent Scaggs and the rise of the Nazis under Hitler? I have little data with which to answer that question, but the insight I have gained from my work with criminals suggests that Adolf Hitler and Trent Scaggs had a lot in common /…/

Like Trent Scaggs, who was paranoid and neurologically damaged, there is evidence that Hitler suffered from mental illness with paranoia. He had tremendous mood swings and was said to fly into rages and tirades on slight provocation. A contradiction, a criticism, or a doubt concerning the wisdom of something he had said or done, the anticipation of opposition, or a challenge only by implication might trigger an uncontrolled display of anger.”

Och vidare:

”I en sociologisk studie erhållen inte utan liten personlig risk på medlemmar av rasistorganisationer i USA, pekar Raphael Ezekiel ut ett antal drag i bakgrunden hos medlemmar av hatgrupper som påminner om livet hos de ytterst våldsamma lagbrytare som jag har undersökt [se All you need is hate?]. De flesta av Ezekiels subjekt hade förlorat en förälder vid sju års ålder, vanligtvis fadern. Styvfäder och mödrarnas pojkvänner blev typiskt beskrivna som kalla, råa/våldsamma och misshandlande. Förbindelser med familj utanför kärngruppen var skör och det fanns litet föräldraskap på djupet genom en utvidgad familj. Kyrka och sociala instanser (andra än polisen) hade liten eller ingen modulerande roll i familjerna och banden mellan syskon var minimal. Skolgången var avbruten och skolk liksom frånvaro var vanligt förekommande.

[om Ezekiels bok ‘The Racist Mind: Portraits of American Neo-Nazis and Klansmen’]

Ezekiel skrev ‘Ett fåtal medlemmar talade spontant om faderlig alkoholism och våld… Jag tror att en massa hölls tillbaka från mig. [En del] medlemmar rapporterade alkoholism… familjevåld [och] tid tillbringad på häkten (?), fängelser. Jag är ganska säker… att det fanns en god portion ytterligare strafftid än detta. Åtskilliga hade blivit bortackorderade till fosterhem under barndomen. ‘Alkoholism, våld, mental sjukdom, paranoia, skolmisslyckanden och medicinska/neurologiska problem genomsyrade Ezekiels hela redogörelse, tankeväckande erinrande om de faktorer som jag har mött hos våldsamma brottslingar.

Konceptet att våldsamma impulser är skapade av upplevelser av misshandel och tillåtna uttryck hos dessa misshandlade individer, som också har endogena neurologiska och psykiatriska sårbarheter [p.g.a. misshandel?] innebär väldigt viktiga implikationer (slutsatser/innebörder) för reduktionen och förebyggande av våld. Ansträngningar riktade mot mildrande av vilken som helst av dessa interagerande faktorer som orsakar våld skulle troligen ha stor betydelse. Den mest effektiva handlingen och troligen den lättaste att åstadkomma, dock, vore förebyggande av barnmisshandel genom sociala program och utbildningsprogram. Ett stort och viktigt steg i de första förebyggande åtgärderna av våldsbrott kan troligen åstadkommas genom nationella ansträngningar att reducera eller eliminera all användning av kroppsbestraffningar av föräldrar och lärare.”

Han menar också att barnmisshandel (men av delvis annan sort) kan leda till trångsynthet eller bigotteri och skriver i sin bok:

”Frank McCourts bok Ängeln på sjunde trappsteget erbjuder insikt i hur kränkningar kan leda till bigotteri eller trångsynthet. Författaren porträtterar på ett rörande sätt fattigdomen i vilken hans fars alkoholism och hans mors depression hade drivit familjen. Hans far brukade återvända hem sent på natten, berusad, avlöningen borta. Han väckte sina svältande barn och fick dem att stå i köket för att recitera nobla poem och sjunga patriotiska sånger som hyllar det irländska och fördömer det engelska som orsaken till misären hos irländarna och, i förlängningen, hos hans familj. Som belöning gav han varje barn en penny som de kunde köpa godis för nästa dag.

Deras far förflyttade lyckosamt sitt eget ansvar för familjens fattigdom till engelsmännen. Lyckligtvis för författaren var hans far och mor inte våldsamma och misshandlande, men tänk om de hade varit det? Skulle förlust, berövande och misshandel kunna vara ursprunget till IRA terrorismen i Belfasts undre medelklass?

[barnrättsadvokaten Andrew Vachss skriver att känslomässig misshandel kanske kan vara t.o.m. ett snäpp värre för ett barn, för den går inte riktigt att ta på].

Den hemska känslan av hjälplöshet och förödmjukelse som skapas genom barnmisshandel, offrets känsla av maktlöshet och rädsla och raseriet som kommer ur detta är avgörande viktiga motivationer för våld. Depression hos en misshandlad människa intensifierar denna dynamik. Hjärnskadan och/eller berusning som kan bli ytterligare pålagd stör förmågan hos den misshandlade individen att kontrollera uttrycket för hans raseri och hat. Paranoian och inbillningstänkandet hos individer som dessutom har ärvt mental instabilitet och mental sjukdom förvärrar dessa mörka känslor och avskaffar förmågan att älska, lita på och njuta av livet. Så fundamentalt skadar dessa faktorer verkligen psyket så att sådana offers livs arbete kan ses som ett försök att fly från sin offerstatus och ibland höjas till förövarnivån.”

Se ocksåMedierna vänder demokratin ryggen samt Var tog mediernas roll som opinionsbildare vägen?och om sponsrade bloggar på redaktionell plats.

Göran Greider i ledaren ”Ännu är Sverige inte genomkorrumperat” apropå Uppdrag Granskning om kommunala bostadsbolag  Göteborg och höga tjänstemäns handlande där:

… denna typ av korruption är den som trots allt är lättast att avslöja och komma på spåren, eftersom det rör sig om offentliga handlingar som det går att begära ut.

Hur mycket korruption finns det i hela den privata sektorn? Där går det överhuvudtaget inte att komma åt någonting.

Den världen är sluten.

Men när chefer och direktörer där skor sig på ett företags resurser eller tillgångar, ja, då går det i sista hand naturligtvis ut över de anställdas löner och hela fördelningen av samhällets rikedomar./…/

Hela den expanderande sektorn av välfärdsföretag livnär sig på skattepengar och via vinsterna som görs hamnar våra skattepengar ofta i den finansiella kapitalismens blodomlopp. Det borde uppröra oss, men den frågan lyfts sällan fram./…/

[är vi på väg mot] ett genomprivatiserat samhälle där girigheten och privatintresset är norm och normalitet. Och då kan vi lägga ut allt på marknaden.”

Och när Robert Sundbergs ledare ”Slutet för Nya Moderaterna” läggs ut på nätet skulle jag vilja länka till denna. Han skriver angående att Per Schlingmann avgår som partisekreterare:

”Varför kan då en förändring för en person i M-toppen leda till början på slutet för partiet, åtminstone dess framtoning som Nya Moderaterna?/…/

Statsvetare har konstaterat att Moderaterna är ett parti där ledaren har stor akt, som direktören i ett företag.

Så länge det går bra för partiet ifrågasätts inte ledaren, men går det dåligt riskerar ledaren bli utbytt./…/

Att förnya sig är svårt i regeringsställning, särskilt för partier  en minoritetsställning./…/

Alliansen kan knappast räkna med samma fullträff i nästa val.

Med Schlingmann borta som partisekreterare, och marknadsföringschef, och slitsamt, grått minoritetsregerande framöver kan det vi ser nu vara början till slutet på Nya Moderaterna.”

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin Trent Scaggsreflektioner och speglingar II....