Tärande-och-närande-retoriken…

26 juli, 2014 § 2 kommentarer

sara granerIroniskt: Välfärdsföretag är inte tärande till skillnad från offentligt driven vård, skola och omsorg!

Ja, var har retoriken med tärande försvunnit angående våra välfärdsföretag? Har de plötsligt blivit icke tärande därför att de är privata – och vinstdrivna?

Eller är det bara offentligt driven välfärd som är tärande till skillnad från privat driven?

Nej, ”Välfärdsföretag är inte närande”:

”Förr brukade näringslivshögern, med nationalekonomen Bo Söderstens ord, föraktfullt benämna den offentliga sektorn som ‘tärande’.

Välfärdsverksamheterna ansågs belasta samhällsekonomin eftersom de finansierades med skattepengar, i motsats till den ‘närande’ privata sektorn.

Idag är det inte länge någon som fnyser om den tärande sektorn. Svenskt näringsliv har i stället börjat betrakta vård, skola och omsorg som en del av den närande sektorn – i alla fall när det är privata företag som hanterar skattepengarna.

Näringslivet har gjort de skattefinansierade välfärdsföretagens välgång till sin stora ödesfråga. Och försvaret för den privata välfärdssektorn går ut på att den till skillnad från annan skattefinansierad välfärd på något mystiskt sätt tillför nya pengar. Svenskt näringsliv och Almega har larmat om att välfärden kommer att gå miste om omfattande investeringar om företagen drar sig ur.

Enligt en genomgång som DN (16/7) har gjort av Vårdföretagarnas egna siffror är välfärdsföretagens investeringar ytterst blygsamma. Och det är fullt naturligt att så är fallet. Hela affärsidén bakom den privata välfärden är ju att leverera välfärd till lägre kostnad än vad tröga kommuner och landsting klarar av./…/

Uppdelningen mellan den tärande och närande sektorn är i grunden idiotisk. En bra skattefinansierad skola är utomordentligt närande för samhällsekonomin medan privat finansverksamhet, som vi sett, i vissa fall kan vara svårt tärande./…/

Det är därför rent bedrägeri när näringslivet framställer skattefinansierade företag som en lösning på välfärdens långsiktiga finansieringsproblem./…/

Så länge välfärden är skattefinansierad kan den privata sektorn bara täppa det hålet om Attendo uppfinner en fungerande trollstav. I annat fall måste välfärden få privat finansiering om branschen ska kunna göra de investeringar den försöker locka opinionen med. Näringslivet borde sluta hymla med det.”

Och det skulle betyda att vi kommer att få en segregerad vård och omsorg (vi är redan på väg att få en sådan, genom privata sjukvårdsförsäkringar t.ex.). Helt enkelt. De som har råd kommer att få en bättre fungerande, men den kommer troligen att kosta dem skjortan.

Och vad slags samhälle får vi?

Annonser

Om arbetslinjen…

26 juli, 2014 § Lämna en kommentar

Alliansens arbetslinjeaNej, den betyder inte att de som jobbar fått det bättre.

”Den som arbetar skulle få det bättre, lovade alliansen. Samtidigt lovade de att sjuka och arbetslösa skulle betala priset för att de med jobb får mer i plånboken. Arbetslinjen hette det.

Sagt och gjort: De som har jobb har lägre skatt nu, på bekostnad av sjuka och arbetslösa. En rysligt orättvis politik men i linje med vad de lovade.

Nu visar en ny ‘svartbok’ som LO publicerar att alliansen dock gjort det betydligt sämre för de som jobbar.

De har försämrat lagen om anställningsskydd (LAS). A-kassan har försämrats så mycket att den i praktiken slagits sönder. Alliansen har gjort det möjligt för arbetsgivare att anställa tidsbegränsat utan skäl till varför anställningarna är tidsbegränsade, vilket strider mot EU:s regler.

Regeringen har dessutom förändrat av provanställningsreglerna, vilket gör att fler unga är otrygga och kan sägas upp lite hipp som happ. De har också gjort arbetsgivarens ansvar för att hjälpa anställda tillbaka när de varit sjuka eller skadade mindre.”

osv

Vad har vi fått betala för litet mer pengar i plånboken? Ganska mycket skulle jag vilja påstå. Inte minst samhälleligt!

Familjepolitik och om kritik av den som historiskt förts …

16 juli, 2014 § 2 kommentarer

bit inte ihopEn facebookvän, som är kristen, och antar jag också röstar på kristdemokraterna, länkade ”Myter i familjepolitiken.”

Har haft detta i bakhuvudet under dagen. Reagerade och kommenterade på min väns wall, något jag annars inte bryr mig om att göra, men jag tyckte det jag (hastigt) läste var så, ja, korkat!

Om våra barn och ungdomar mår dåligt idag så tror jag att det i högre grad beror på det samhälle vi har rent allmänt, än att båda föräldrar jobbar heltid och inte har tid för sina barn. Det är inte familjepolitiken som sett till att båda föräldrar har möjlighet att jobba på mer likvärdiga villkor än tidigare (även om det finns saker kvar att göra där) som är orsaken.

För det första så i familjer sker en massa som inte borde ske… Naturligtvis är tryggheten i en familj och släkt oerhört mycket värd, men den tryggheten finns inte i alla familjer (och det gäller alla samhällsklasser)!

För barn kan vuxna runtomkring betyda enormt mycket och vara oerhört viktiga, kanske avgörande viktiga. Och att framhålla familjen (kärnfamiljen) framför andra sätt att leva gillar jag INTE! Att man respekteras om man lever singel, sambo, särbo, med en partner av samma kön osv eller med föräldrar av olika kön, allt detta borde respekteras och om så skedde DET vore verklig valfrihet!

Det där med ”valfrihet” är en retorisk floskel känns det! 

Och vår nuvarande regering, med kristdemokraterna ansvariga för familjepolitiken, har inte gjort saken bättre.

”Att rörelsens [kvinno- och jämställdhetsrörelsen] frontfigurer sedan anklagar de kvinnor som fortfarande ser ett värde i att ägna mer tid åt barnen för att ha gått i ‘kvinnofällan’ och samtidigt förvånat undrar varför inte fler män frivilligt väljer att gå i samma fälla, framstår som en ideologisk låsning där vägen blivit viktigare än målet.

Lösningen är naturligtvis att sluta beskriva de historiskt kvinnliga sysselsättningarna som en fälla och i stället uppvärdera dem, så kan föräldrar få mer rättvisa förutsättningar att själva välja vem som vill göra dem. Och då lär vi få se att det finns många olika vägar att gå.”

Detta är betydligt mer komplicerat än så! Och familjen är ingen helig institution, föräldrar inte heliga eller ofelbara!

Helt kortfattat vill jag bara hänvisa till en bok som jag råkar läsa just nu, nämligen ”Bit inte ihop! Sätt gränser på jobbet.” Och inte bara i jobbet, utan också i familjelivet och parrelationen.

Jag växte upp i en kärnfamilj om 6 barn som alla har samma mamma och pappa (båda föräldrar yrkesutbildade och med en pappa som hade en högre universitetsexamen) och vi kom väldigt tätt (fem barn på sju år och sladdbarnet ytterligare fem år senare). Själv lever jag i en heterosexuell relation och har jobbat med barn och ungdomar hela mitt yrkesliv (37 år) och har sett interaktion mellan barn och föräldrar under dessa år (dock mestadels väletablerade familjer samhälleligt och socialt) . Dessutom är jag, bland mycket annat, väldigt intresserad av barns villkor.

Äldrevård och det som så fint kallas ”valfrihet”, Sveriges största äldrevårdskedja har nu fått amerikansk (riskkapital-)ägare …

24 februari, 2014 § 1 kommentar

Riskkapitalbolag 1Riskkapitalbolag 2

Äldrevårdsforskare i USA: 

”Jag tror inte ni i Skandinavien förstår vilken hemsk situation vi har här. Om ni insåg vilka problem de här vinstdrivande kedjorna för med sig skulle ni inte vilja ha dem!” 

Vårdskador ökar har forskning visat och folk blir vanvårdade.

Precis den uppfattning jag har. Vi har 2 sjuksköterskebekanta i USA och folk med gamla föräldrar. Valfrihet vad är det värt om man måste välja mellan pest och kolera? Nä politiker: Läs på!!

Kan inte låta bli att fortsatt citera Erik Palm:

”[John] Holland [advokaten som specialiserat sig på att driva talan ang vanvård av äldre i äldreboenden] blir mycket skeptisk när jag berättar att i Sverige dominerar riskkapitalbolag den privata marknaden.”

Och vidare:

”-Din generation eller kommande generationer har ingen aning om vad som väntar. De är inte förberedda. Sveriges politiker borde lyssna på min gamla juridikprofessor som sa

– Backa tillbaka. Det är inte för sent. Gör inte det här. Ni har andra val. 

Att följa den amerikanska modellen är som att följa manuset för en skräckfilm. Ni kommer att ångra det som folk. 

Det kommer att förstöra ert hälsovårdssystem, säger han och spänner ögonen i mig. 

Året efter att jag träffat John Holland får Sveriges största äldrevårdskedja en amerikansk ägare, KKR.”

Nu har de fått upp ögonen för att äldrevården här kan bli en riktig kassako!  Med aningslösa svenska politikers goda minne. Det som sker är ju dock på intet sätt ofrånkomligt!

Och om KKR kan man läsa:

”Under ledning av grundarna, Henry Kravis och George Roberts, som är pionjärer inom strukturerade företagsköp, har Kohlberg Kravis Roberts specialiserat sig på stora och komplexa uppköpstransaktioner. Kohlberg Kravis Roberts är ett globalt företag med kontor i USA, Europa, Asien och Australien.”

Palm skriver vidare att de operativa bolagen är underfinansierade och underbemannade och kan inte ge den nödvändiga vård som de lovar, medan pengarna lämnar äldreboendet till förmån för vinst i koncerntoppen. Undermålig vård blir i princip oundviklig.

På pappret är äldrevårdshemmen ofta skuldsatta, medan ägarna blir stormrika och inte tar ett dugg ansvar, bara är intresserade av vinsten!

Det handlar för dem rent och skärt bara om pengar, inte om vården som ges. Det verkar Palm och dem han pratat med vara eniga om.

Val mellan pest och kolera – är det vad svenska politiker vill ge oss? Om amerikansk äldrevård kan man läsa:

”Vinstdrivna äldreboenden har låg bemanning och dålig kvalitet på vården”. 

”Dålig kvalitet i vården är endemisk i många äldreboenden, men vi fann att de allvarligaste problemen påträffas i de största vinstdrivna kedjorna. De 10 kedjorna i toppen har en strategi att hålla kostnaderna för personal nere för att öka vinsterna [man kan tjäna ganska stora summor på detta! Och tydligen har detta skett i Sverige också redan i riskkapitaldrivna boenden]. 

De prioriterar inte kvalitet.

Man [forskarna?] tror att låga nivåer på sjuksköterskebemanningen är den starkaste oberoende variabeln vad gäller dålig äldreboendekvalitet.” 

De 10 kedjorna i toppen har lägre antal sjukskötersketimmar än statligt drivna boenden och detta påverkar kvaliteten, för saknas medicinskt kunnande så finns ingen som bland annat kan handleda personal under, som kanske också har ingen eller liten utbildning. Och man har visat att de här kedjorna har fler brister i vården än de statligt drivna.

Nej, gör inte som de gjort i USA!

Länk där citaten är hämtade! om Erik Palm”Valfrihet” låter fint! 😉 Vem säger: ”Jag vill inte ha frihet att välja!” Jag är dock helt och totalt övertygad om att denna retorik används för att genomföra något helt annat än man ger sken av?

Att den används för att genomföra något som människor annars skulle vara kraftigt emot?

Om något enstaka boende drivet av riskkapitalbolag fungerar, så inte beror det på att ett riskkapitalbolag äger det, utan TROTS att de äger det! Och risken är att det på sikt kan komma att fungera betydligt sämre.

Se ”Billig äldrevård med hjälp från skatteparadis.” De här stora bolagen konkurrerar ut de mindre bolagen (som prioriterar god vård och omsorg; och inte tummar på bemanningen) på sikt. De kan lägga anbud som de små inte kan lägga. Och hur är det för dem som är anställda i de här kedjorna?

Först skapas små bolag och sen köps de upp av de stora bolagen, som lägger saftiga anbud och som dessutom trixar med sina pengar.

Erik Palms hemsida.

Om att alla politiska, samhälleliga och kollektiva förändringar är OMÖJLIGA. Alla privata och individuella förändringar är DÄREMOT MÖJLIGA. Samt om att socialisering aldrig är populärt – UTOM vid ett tillfälle: nämligen som ett led i principen att privatisera vinsterna och socialisera förlusterna…

25 oktober, 2012 § 13 kommentarer


Ur ETC.

Se också artikeln ”Lobbyisterna blir alltmer desperata.” 

Nina Björk skriver väldigt bra – och ironiskt i sin bok “Lyckliga i alla sina dagar – Om pengars och människors värde”:

”All systemkritik är flummig och utopisk, och utopierna är faktiskt – tackom och lovom – döda. 

Å ena sidan.

Å andra sidan: YOU CAN DO IT, THE SKY IS THE LIMIT, det finns inga begränsningar, om du bara vill tillräckligt mycket så kan du. 

I tidskriften Amelia läser jag till och med ‘du kan skapa din egen lycka.’

Fördelningen av OMÖJLIGT och MÖJLIGT följer i dag en strikt linje.

Alla politiska, samhälleliga och kollektiva förändringar är omöjliga. Alla privata och individuella förändringar är möjliga.”

Så sant!

INGA politiska, samhälleliga eller kollektiva förändringar är möjliga (samhälle och ekonomi följer bara naturlagar), men ALLA privata och individuella är – bara vi tror tillräckligt på dem!

Och försätter vi enskilda individer trots det inte berg, så beror det bara på oss själva, inte strukturer, förhållanden bortom oss själva. Kanske har vi inte trott tillräckligt starkt, försökt förändra oss tillräckligt mycket. har någon svaghet eller defekt (Gud förbjude!).

Se tidigare postningar under kategorin positivt tänkande. Amerikanskan Barbara Ehrenreich skriver upproriskt om ”Smile or Die”, dvs ”Le eller dö”. Bry oss om politiken eller samhället ska vi inte! Och vi ska tänka minst lika politiskt korrekt som nånsin förr. Inte vara systemkritiska.

Och tankekraft kan som sagt försätta berg ska vi fås att tro.

Och Amelia tjänar storkosan, liksom alla ”lycko-terapeuter”. Bara man inte ifrågasätter systemet eller samhället. Bara man inte engarerar sig och diskuterar politik. Såvida inte ens åsikter rör sig inom en viss åsiktsinriktning.

Det högern anklagat vänstern för gäller minst lika mycket dem själva.

Och är detta ”frihet”? Retoriskt pratar man om ”frihet”, men vad slags frihet pratar de om? Och hur fria är vi egentligen? Har vi blivit mindre tvungna? Är tvången färre? Eller är de bara annorlunda – till vilket pris? Kan det också vara så att vi till och med är mindre fria? Mer tvungna? Har fler tvång? Tvång som vi inte riktigt valt?

Läs ”Vinstförbud eller valfrihet – och om den enda vägens politik”:

”Annika Lundius, vice vd för Svenskt Näringsliv, pratar i dagens Aftonbladet ‘klarspråk‘ om vad vinstbegränsningar i välfärden innebär. Då försvinner valfriheten slår hon fast.

Det där med valfrihet i välfärden tycker jag är intressant.
Hur många har exempelvis medvetet valt sin husläkare? Hur många är det som väljer vårdcentral efter kvaliteten på sköterskorna och läkarna? Hur många funderar över vilka sjukhus som har mjukaste bäddarna och största tv-apparaterna i väntrummet när den akuta sjukdomen drabbar eller en olycka har inträffat?
Det är inte alltid den valfriheten som efterfrågas och är viktig på sjukvårdsområdet.
Viktigare är ju att det överhuvudtaget finns en vårdcentral i närheten eller att inte behöva färdas flera mil när olyckan är framme och akut vård behövs. Eller att desperat trampa mellan apoteken för att hitta sin medicin eller…
Allmänhetens valfrihet förefaller ju aldrig så viktig som när den får utgöra alibi för marknadsaktörernas vinstintressen.”
Så bra skrivet och sant! ”Valfrihet” används som alibi för marknadsaktörers vinsintressen!
”När det gäller att skära i välfärden däremot brukar det heta att det inte finns några alternativ utan att nedskärningar är ‘den enda vägens politik./…/
Socialisering däremot är ju aldrig populärt UTOM vid ett tillfälle. Nämligen som ett led i principen att privatisera vinsterna och socialisera förlusterna.”

Ett hjärta RÖTT skriver att det är ”Obegripligt mesigt om välfärdsvinsterna”. Håller helt med! Trist!

I privata företag, i fackföreningar så har man eller erbjuder sjukvårdsförsäkringar. Vad kan detta innebära för dem som inte jobbar? Som redan kanske har det tufft p.g.a. försämrade försäkringssystem? Får de det ännu sämre?

Och hur är det med meddelarskyddet i privata verksamheter?

I DD kan man idag också läsa ”Sjukresa med 92-åring körde vilse.”Vi riskerar få se mer och mer av främlingsfientlighet, även här i Sverige. Väljare som kanske skulle ha röstat på S går till SD. 😦

(M) försöker blanda bort korten – att gulla med de (super)rika, samt om avsaknaden av debatt kring politikens effekter på den sociala rörligheten …

25 maj, 2012 § 10 kommentarer

Björn Johnson skriver i ”Reinfeldts förnekelsestrategi” att (M) försöker blanda bort korten:

”I takt med att trygghetssystemen urholkas fortsätter fattigdomen, arbetslösheten och inkomstklyftorna att öka. Sakpolitiskt står Moderaterna handfallna, för utvecklingen är delvis en direkt följd av deras främsta politiska landvinning, den heliga arbetslinjen. Att rucka på den går inte för sig. Att åberopa finanskrisen fungerade 2010, men Fredrik Reinfeldt och hans allianskamrater kan inte förlita sig på att väljarna köper den förklaringen en gång till. Istället ska problemen förnekas, förminskas eller, om nödvändigt, skyllas på de drabbade.

De tiotusentals sjuka som drabbats hårt av utförsäkringarna har konsekvent avfärdats som ‘enskilda fall’. Den ökande barnfattigdomen är inte verklig utan beror, enligt statsministern, på att forskarna använt ett ‘relativt fattigdomsbegrepp’. I februari sa Reinfeldts pressekreterare Sebastian Carlsson till radioprogrammet Kaliber (12/2) att han inte ställde upp på bilden av att inkomstklyftorna ökar, för ‘om man undantar den tiondel av befolkningen som har lägst inkomst och den tiondel som har högst inkomst så ökar inte klyftorna så mycket’. Sakligt sett är invändningarna rena rappakaljan*, men mönstret är nog så tydligt: problemen finns inte.

Det senaste exemplet på strategin är Fredrik Reinfeldts uttalande i förra veckan om att det inte råder massarbetslöshet i Sverige – trots att arbetslösheten är nästan en procentenhet högre nu än den var inför valet 2006, då Reinfeldt beskrev den som just massarbetslöshet.”

M-politiker verkar vara ganska på och producerar debattartiklar om att apoteksavregleringen har gjort tillgängligheten för huvudvärkspiller så fantastiskt mycket bättre! Men vadå allvarliga avigsidor? 

Samtidigt hörde jag om en musikpedagogkollega som hade eget företag som instrumentallärare i Stockholm. När denne efter ett tag upptäckte att en familj i vilken han hade två barn som elever, hade en hel bilpark, med en Merca, en Ferrari och diverse andra bilar, så höjde han arvodet så denna familj betalade 6 600 kr/månad för barnens spelande.

I ljuset av detta förstår jag ÄNNU mindre att vi ska sponsra städningen i hem där man mycket väl skulle kunna betala den själva!

Ja, det där med att gulla med de (super)rika.

Och det är inte bara de välställda som saknar kontakt med verkligheten för en stor del av befolkningen, utan även en massa i en stor del av befolkningen som saknar kontakt med hur viss även i Sverige lever! Vilket gör att de röstar på allianspartierna, som förbättrar för de redan välbeställda och späder på de klyftor som finns än mer.

Jan Guillou skriver så bra i ”För arbetslöshet och ökade klassklyftor – en mittenståndpunkt”:

”Riskkapitalisternas största inkomst uppstår i besparingar. Deras näst största vinst uppstår i skattesmitning.

Skatteverket beräknade nyligen att Sveriges största riskkapitalbolag ­inom välfärden smitit undan med två miljarder i skatt under de senaste åren.

Genom att ersätta vårdpersonal med utökat bruk av kissblöjor så ökar förstås vinsterna. Men personal­besparingar minskar inte någon arbetslöshet, tvärtom.

Sak samma inom skolväsendet. Riskkapitalisternas enorma klipp uppstår när de kan förbruka mindre pengar på undervisning än vad de får till skänks från skattebetalarna. Färre lärare, sämre undervisning.

Detta förstörelseverk kallas på borgerligt politiskt språk för ”valfrihet i välfärden” och betyder att pengar kontinuerligt överförs från de många till de få och rikaste.

Det är möjligt att det är en högst begriplig men sällan högt uttalad borgerlig ståndpunkt att det är önskvärt att öka klyftorna i sam­hället och bygga upp en väldig förmögenhetsöverföring från fattiga till rika.

Eftersom de rika, genom sin påstådda flitighet, är mer förtjänta än de lata fattiga.

Men det är omöjligt att påstå att denna politik skulle ­skapa fler jobb när effekten så klart och självklart blir den rakt mot­satta. Det förstörelseverk av vård, skola och omsorg som pågår innebär redan på kort sikt ökad arbetslöshet. Men också på lång sikt. När klyftorna ökar i under­visningen så att få­talet barn med rika föräldrar får en mycket bättre under­visning på de fattigas bekostnad så bygger vi också upp en växande framtida ­arbetslöshet och kriminalitet. Vilket är en ren förlustaffär för samhället, hur trivsamt det än är för den ytterst lilla gynnade eliten.

Jag skulle finna det högst begripligt om moderaterna samlade 0,1 procent av rösterna, det vill säga fick stöd av just den elit som tjänat på privatiseringspolitiken.

Att ett helt gigantiskt torskstim på uppåt – eller över – en fjärdedel av befolkningen simmar in i moderat ­ryssjan är däremot obegripligt. Den överväldigande majoriteten av dessa moderatröstare har ju ingen som helst miljardärstillvaro att se fram emot utan får snarare betala med kissblöjor i slutet av sin levnad, till tack för visad generositet. Det är en egenartad form av politisk idealism.

Dessvärre tycks en så stor del av befolkningen anse att privatiseringspolitiken är god och rättvis att ­ytterst få politiker vågar säga emot. Att vara emot ett system där väl­färden raseras till förmån för skattesmitande riskkapitalister har alltså blivit en politiskt extremistisk ståndpunkt. Att vara för ökad arbetslöshet och ökande klassklyftor har blivit en mittenståndpunkt.

Att återuppväcka den solidaritetstanke på vilken vänstern grundade det svenska välfärdssamhället måste därför vara tidens största politiska uppgift.”

Han skriver vidare i ”Direktör Borelius tjänar halv miljard på privat vanvård”:

”Det är möjligt att det fanns en och annan borgerlig ideolog som verk­ligen trodde att skola, vård och omsorg skulle bli bättre genom privatisering. Pedagogiska eldsjälar skulle få släppa loss hela sin skaparkraft i de befriade skolorna, renhjärtade goda människor skulle pyssla om ­våra gamla. Bara man tog i från skattebetalarna själva ägandet och överförde deras pengar till privatföretag skulle allt bli strålande mycket bättre.

Nu har vi facit. Caremaskandalen nyligen visade obönhörligt på det konkreta sambandet mellan kissblöjor på ålderdomshem och rikare riskkapitalister. Affärsidén är ju mycket enkel. Man tar skattebetalarnas pengar, sparar in på vården eller undervisningen så att vinst uppstår.

Antingen smugglar man då undan vinsten till skatteparadis eller använder den till att köpa nya vårdföretag så att klippet uppstår när man säljer hela klabbet. Men under hela processen är det absolut nödvändigt att åstadkomma så många försämringar som möjligt.”

Jo, jag tror att det är sant att ju större ojämlikhet desto svårare är det att göra klassresor och jag undrar om inte Sverige håller att ändras där och kanske mer än vi önskar.

Daniel Lind skriver i essän ”Möjligheternas land”:

”Det sägs ofta att de små inkomstskillnaderna i Sverige leder till social orörlighet, medan större skillnader, som i England och USA, skapar gynnsammare möjligheter för alla.

Men forskningen visar att det är precis tvärtom. Den amerikanska drömmen är kanske svensk verklighet.

Kommer avsaknaden av debatt kring politikens effekt på den sociala rörligheten i Sverige att leda till att vi om ett decennium eller två tvingas titta bakåt och ställa oss frågorna: Vad var det som hände? Var det värt priset – att äpplet faller närmare trädet?

I ett liberalt samhälle anser de flesta att principen om lika möjligheter bör vara vägledande, att individens livschanser inte ska styras av förhållanden som han eller hon själv inte har kunnat påverka. Om så inte är fallet – om ryggsäcken hem­ifrån är för tung – kan ett samhälle inte sägas vara jämlikt eller frihetligt.

Men då får man hitta på andra förklaringsmodeller; som att de med högre IQ också tenderar att bli rikare och liknande. Men jag skulle aldrig rösta på något alliansparti även om också jag är väldigt kritisk mot (s)! Och jag skulle inte sluta rösta heller! Heller aldrig missnöjesrösta på (SD)! Då blir faktiskt (V) ett väldigt bra alternativ!

Och de rikaste är bara en liten, liten procent, så resterande befolkning kan rösta bort de politiker som nu med fortsatt rask takt monterar ner vår välfärd.

Dessutom skulle jag inte vilja vara förälder idag, med barn som tvingas välja skola. Tänk om jag väljer fel här också! ”Skyll dig själv!”

”Ska den som är bäst på att välja få bästa skolan och vården?” Är det inte ALLAS rättighet? Är inte alla lika mycket värda?

Men läs här om facebookaktier som sjunker

Diverse artiklar samt om det klasskrig som de rika i USA utkämpat mot medelklassen och som har pågått de senaste 30 åren……

25 september, 2011 § Lämna en kommentar

”Centern blev en livbåt för nyliberalerna”:

”Mysteriet med Olofssons karriär är ju att hon nästan hela tiden framställts som en mycket succéartad partiledare, trots att siffrorna hela tiden bara varit en skugga av fornstora dagar. Förklaringen till det där ligger nog i den borgerliga mediala hegemonien:

Centerpartiet blev mycket av de övertygade marknadsliberalernas parti i en era då moderaterna i sin retorik [men bara i retoriken, inte i praktisk politik och de fortsätter på den linjen, dvs låter som om de drar mot mitten, men… se nedan] gick mot mitten.

Mediechefer som använder sig av RUT-avdraget blev entusiastiska och hela horden av borgerliga ledarskribenter hade det nästan nyliberala centerpartiets fyr att navigera efter när alla andra ideologiska ljus slocknat. Ja, för att fortsätta liknelserna från sjön: Centerpartiet krympte under Olofssons tid till en livbåt för nyliberaler.

Maud Olofsson hade stora framgångar i medierna – men inte hos väljarna.”

”Dyrt med misslyckade köp”:

”Svenska hushåll förlorar tusentals kronor varje år på grund av bristande konsumentkunskaper och en inställning att det inte är någon idé att klaga. Det övergripande målet för konsumentpolitiken är att konsumenterna har makt och möjlighet att göra aktiva val. Samtidigt har det kommersiella trycket aldrig varit större.

För att lyckas göra aktiva och kloka val behövs korrekt och begriplig information. För att kräva rättelse vid fel på en vara eller en tjänst behövs mognad och mod, samt kunskaper i konsumentjuridik och reklamationshantering.

Vissa konsumenter är särskilt utsatta och behöver mycket konkret hjälp för att kunna utöva sina rättigheter och tillvarata sina möjligheter. Exempelvis kan olika funktionsnedsättningar, otillräckliga språkkunskaper eller ålderssvaghet vara ett hinder.

Kommunernas konsumentvägledning är en viktig resurs för invånarna i det här sammanhanget. Vägledarna ger råd vid tvister mellan en konsument (privatperson) och en näringsidkare. Frågorna är ofta komplicerade avtalsfrågor. Det kan handla om allt ifrån mobilabonnemang till villabyggen. Trygga konsumenter, ”som har koll”, har lättare att hjälpa sig själva vidare.

I tider av finansiell oro behövs förebyggande insatser- inte bara akuta råd- för att förhindra privatekonomiska grubblerier. En utbyggnad av konsumentvägledningen är en investering i individen och i samhället. Det är en betydelsefull folkhälsofråga som ytterst handlar om jämlikhet och demokrati.

Investeringar kostar, men hur högt är inte priset för kommunen när medborgare tappat greppet om både ekonomi och tron på sig själva?”

”Massarbetslöshetsbudgeten”:

”Trots prat om siffror och balanser som skulle hållas på ett påstått ansvarsfullt sätt var de många arbetslösa väldigt frånvarande i Borgs presentation. Det så kallade utanförskapet är ju lika stort nu som för fem år sedan, då borgarna gjorde så mycket väsen av det *[vilken effekt fick jobbskatteavdraget?]./…/

Reinfeldt, Borg och borgarna har gjort tvärt om. Under de goda åren har de stimulerat ekonomin med sänkta skatter, mest för förmögna, ägare av värdefulla hus, höginkomsttagare och ägare av bolag [se Paul Krugman i t.ex. ‘Några noteringar rörande klasskampen’, om rika som tjänat mest på skattesänkningarna].

Nu när sämre år står för dörren stramar regeringen åt, eller avstår nästan helt från ekonomiska stimulanser. Med undantag för några järnvägsreparationer. Och lägre moms på restauranger.”

*Karin Pettersson skriver i ledaren ”Skandal att han kommer undan” idag:

”… själva poängen gick hem: Moderaterna vill inte bara sänka skatten, de vill ha fler jobb också.

Så var det ju inte, inte egentligen. Det var aldrig ‘utanförskapet’, eller jobben, som var huvudpoängen – annat än i retoriken.

Väl i regeringsställning sänkte Moderaterna skatten med 100 miljarder, och tog pengarna från chockhöjda avgifter till a-kassan och raserad sjukförsäkring. Skattesänkningarna gav inga jobb, däremot ökade skillnader mellan rika och fattiga. En mindre stat, mindre utjämning, mer privat finansiering av välfärden.

Detta var poängen.

I år landar den öppna arbetslösheten på 7,5 procent enligt regeringens egen prognos.

Massarbetslöshet, kallade Anders Borg denna nivå i valet 2006.

Nu pratar han proppmätt och självgott om tid för ansvar.

Jobben då? Ja, titta själva på innehållet i politiken.

I ett läge där framtiden för svensk ekonomi är mer osäker än på länge blåser finansministern en tredjedel av reformutrymmet på sänkt krogmoms [som hon skriver tidigare i ledaren: ‘Det borde gå till pr-historien. Den perfekta avledningsmanövern. Lite till barnfamiljer. En satsning på infrastruktur. Och – hoppsan! – en tredjedel av reformutrymmet till Årets lobbyist, eller förlåt, restaurangbranschen’, ja, just det: restaurangbranschen har troligtvis lobbat för denna sänkning], som ingen, inte ens Reinfeldt, tror kommer att ge fler jobb.”

Om Paul Krugman och att ”Eliterna lekte med oss alla”:

”Igår varnade IMF för att de grekiska reformerna går för långsamt – och då ska man veta att det som IMF kallar reformer i stort sett bara är åtstramningar som än mer kommer att driva ner efterfrågan och aktivitet i den grekiska ekonomin.

En alltmer förtvivlad Paul Krugman raljerar i sin spalt i New York Times över gamla tiders läkare som ständigt ordinerade åderlåtning för att bota sjukdomar. Han menar att det är just det som regeringarna världen över gör idag för att bota lågkonjunkturen: de skär ner och ekonomierna förblöder [se t.ex. blogginlägget ‘Vad slags vinst får en man för allt sitt arbete?’].

Jag har betonat det många gånger men det tål att upprepas: Kombinationen av en alltmer instabil, finansledd kapitalism o c h eurons prestigeprojekt utgör en häxbrygd.

Det som nu skulle behövas runtom i Europa och i USA är massiva offentliga investeringar för att återge ekonomierna hållbar livskraft och radikalt öka sysselsättningen. Men den allmänna oron gör alla regeringar extra försiktiga och därmed slår den bara alltför välbekanta keynesianska sparparadoxen till: land efter land riskerar att spara sig fattigare./…/

Euron var och är ett prestigeprojekt. Tanken bakom den gemensamma valutan var i grunden en stormaktsdröm; äntligen skulle det gamla darriga Europa kunna mäta sig med andra stormakter. Europeiska eliter drömde denna dröm. Nu är den på väg att slå ut i en fullskalig mardröm. De europeiska eliterna lekte med oss.

Allt man kan säga nu är: vad var det vi sa.”

En kommentator till Krugmans blogginlägg ”Några noteringar om klasskriget”:

”Jag håller helt med och är glad att se att du är på samma spår. Det är dags att ha denna diskussion högt [offentligt].

Personligen tycker jag att den skadligaste aspekten i allt detta är bekämpningen av facket [vad är det för frihet i detta frihetsälskande land; att människor inte får ansluta sig till en grupp som facket utan att bli ‘mobbade’?]. För det första så förstör det solidariteten mellan människor som är i samma ekonomiska situation [vilket kanske är avsikten], så vi kan alltså klaga över värdelösa lärare i skolan eller överbetalda snutar eller lata… vad som helst… utan att måsta tänka på dem som våra bröder eller komma i konflikt med ledningen, dvs kapitalet, vars motiv är suspekta[söndra-och-härska-metoden].

Men vad som är ännu viktigare, jag tror att fackföreningsledare var de stora kommunikatörerna vad gäller grundläggande värden på gräsrotsnivå. Det är så mycken idioti på radio idag som skulle vara enkelt att motbevisa om bara människor hörde motsatta argument. De brukade höra detta på arbetsplatsen. Utan detta så kommer de flesta vanliga människor, och i synnerhet de mindre utbildade, aldrig att höra något annat, därför att de lever i en konservativ ekokammare [men detta har de rika inget emot].

När de bekämpande facket så tystade de den rösten.

Detsamma är vad vi ser här i Sverige också (och troligen i många, många länder runt om i världen, där media går maktens ärenden). Krugman skriver i detta inlägg om det faktiska klasskrig som de rika utkämpat mot medelklassen och som har pågått de senaste 30 åren i USA (fr.o.m. Reagan):

  1. ”Stora skattelättnader för höginkomstamerikaner, mycket större i procent än de som medelklassen fått. CBO-data finns här.
  2. Minskning vad gäller minimilön.
  3. Bekämpning av fackföreningar, understödd och medverkad till av den federala politik som förs [se Wisconsin].
  4. Finansiell avreglering, som har gett näring åt ojämlikhet på grund av väldigt höga inkomster oproportionerligt kommit tillbaka till denna sektor.

Som nu skriker i raseri över utsikten om ens den minsta omsvängning i dessa trender.”

”Kalldusch för privatiseringsivrarna”:

 ”Studieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS) presenterar nu en forskningsrapport där just detta görs. Resultatet är onekligen intressant:

‘Utifrån befintliga studier kan vi inte hitta några vetenskapliga belägg för att de högt ställda förhoppningarna om att ökad konkurrens skulle leda till förbättringar av välfärden har infriats. Inom de flesta områden har vare sig kvaliteten eller effektiviteten ökat av konkurrensen.’

Så pass brutalt sammanfattas resultatet i en DN-debattartikel igår. Det är en kalldusch för privatiseringsivrarna och borde leda till eftertanke i praktiskt taget alla politiska läger. Ändå är slutsatserna inte överraskande. Det finns verksamheter som lämpar sig sällsynt illa för marknadslösningar. Skolan är ett område där privata lösningar lätt leder till såväl betygsinflation som segregation.

Vården är ett annat, ty där är det inte patienten utan läkaren som är konsumenten: det måste vara läkaren som väljer vilken behandling en patient behöver.

Privatisering och vinstintressen riskerar att leda till övervård av rika och underbehandling av fattiga.

De egentliga skälen till varför dessa massiva privatiseringar ägt rum är i själva verket två andra: Ren och skär ideologi och renodlat vinstintresse. Marknadsliberala ideologer har drivit fram detta och snart har entreprenörer och riskkapitalister dykt upp vid den guldgruva som heter samhällets skattebas.”

”Fredrik Reinfeldt har blivit konservativ”:

”Reinfeldt blickar bakåt, även om han måste omfamna en socialdemokratisk folkhemspoet. Ansvar och trygghet var ledorden. Jag skulle tro att den alltmer pressade Göran Hägglund med avund hörde Reinfeldt ta ifrån honom det sista av den trygga konservatism som Hägglund önskar att han hade för sig själv.

Problemet är dock alla som utesluts ur statsministerns konservativa ansvarsvision, framförallt alla de arbetslösa och utförsäkrade som inte finns med där. Reinfeldt värnar om dem som har det bra. Inget ska behöva oroa dem. Inga äventyrliga investeringar som kan lyfta nivån i detta land – på infrastrukturen eller klimatarbetet eller sysselsättningen. Nej.

Det som gäller är att lugna medelklassens kärna, de så kallade samhällsbärarna.

Men var inte poängen med det folkhem som Reinfeldt litet hemlighetsfullt – kanske även för honom själv – åberopade, trots allt att politiken kände ett ansvar även för de arbetslösa och de sjuka? Reinfeldt framstod igår som en betydligt mer konservativ moderat än vad han någonsin gjort hittills.

Läs dessa hans ord och känn hur du färdas tillbaka till någon obestämt fjärran tid:

‘Sveriges framtid byggs med arbete. Det var sanning när steniga åkrar plöjdes i hårt väder. Det gällde då svetten lackade vid ångpannorna. Det gäller i dag i morgonrusningen eller på nattskiftet. Det kommer att vara sanning också i morgon.’

Tonfallet här är annorlunda mot tidigare: Det låter som Reinfeldts lilla katekes börjar ta form. Den har en uppfostrande, gammaldags klang. Att han utlovade en Framtidskommission gav bara den nödvändiga kontrasten till hans konservativa budskap./…/

Det är också kännetecknande för en utpräglad konservativ världsbild att en ekonomisk kris är just en ovälkommen gäst, dvs någon som inte bor här, en främling.

För den som står bara ett litet snäpp till vänster om mittlinjen i politiken – eller kort och gott bara tänker – är det ganska självklart att krisen är bosatt mitt i systemet sedan lång tid tillbaka.

Men den tanken ryms inte i en konservativ världsbild. Kriser är något som alltid kommer utifrån, ett främmande element i ett system som annars är närapå perfekt.

Så vad var det för regeringsdeklaration statsministern avgav igår? Det var det mest konservativa jag hört en svensk statsminister säga under min livstid.”

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin rhetoric tricksreflektioner och speglingar II....